Post on 18-Jun-2020
transcript
”’Vad är det som han ser i min popvärld?’, liksom” Om representation av kvinnliga musikartister i dagstidningar
Lisa Bäckström
Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap
Examensarbete 15 hp
Genusvetenskap - kandidatkurs
Vårterminen 2014
Handledare: Elin Abrahamsson
English title: “Like, what does he see in my pop world?”
About representation of female music artists in newspapers
2
”’Vad är det som han ser i min popvärld?’, liksom”
Om representation av kvinnliga musikartister i dagstidningar
Lisa Bäckström
Sammanfattning I tidningen Aftonbladet publicerades i februari, 2014, artikeln ”Glöm inte bort oss när
historien skrivs”, där en historieskrivning som osynliggjort kvinnliga musiker
uppmärksammas och diskuteras. Med bakgrund av ett ökat engagemang för synliggörandet av
kvinnliga musiker är syftet med studien att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa
representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Utifrån sju artiklar om
kvinnliga artister som deltagit i tv-programmet Så mycket bättre undersöks tre teman som
noterats är genomgående i materialet. Detta sker med utgångspunkt i Stuart Halls teorier om
representation samt Nina Lykkes och Paulina de los Reyes teorier om intersektionalitet. Det
hermeneutiska kulturbegreppet är centralt, då materialet betraktas som kulturella texter.
Avslutningsvis resonerar jag kring mitt resultat vad gäller representationen av kvinnliga
musikartister i materialet.
Nyckelord
Musik; representation; kvinnliga musiker; osynliggörande; ”Så mycket bättre”;
musikproduktion; genus; intersektionalitet
3
Innehållsförteckning Inledning ............................................................................................... 4
Syfte och frågeställning.......................................................................... 5
Teoretiska utgångspunkter.................................................................... 6 Representation...................................................................................... 6 Intersektionalitet................................................................................... 8
Metod och material ............................................................................... 9 Urval och avgränsning........................................................................... 9 Metod................................................................................................ 10 Tillvägagångssätt och disposition........................................................... 11
Tidigare forskning................................................................................ 12 Analys.................................................................................................. 14
Bakgrund - Om tv-programmet Så mycket bättre..................................... 14 Vilka artister medverkar i programmet?.............................................. 14
Presentation av artister och artiklar........................................................ 15 Fokusartister - Petra Marklund, Laleh och Eva Dahlgren......................... 15 Övriga artister - Sylvia Vrethammar, Miss Li och Lill Lindfors.................. 18
Återkommande teman.......................................................................... 18 Beskrivningar av polariserade egenskaper........................................... 18 Står inför större utmaningar.............................................................. 27 Vilka tillskrivs drivande roller? Vem ges utrymme att uttala sig?............. 30
Avslutande diskussion......................................................................... 36 Käll- och litteraturförteckning............................................................. 39
Litteratur............................................................................................ 39 Material.............................................................................................. 39 Musik................................................................................................. 40
Album............................................................................................ 40 Låtar.............................................................................................. 41
Internetkällor...................................................................................... 41 Bilder................................................................................................. 42
4
Inledning
Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar,
göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att
erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles
ensam, hon måste uppfinna det här själv. För gång på gång bleknar vi, alla vi som
var hon, bort från historien.1
I februari, 2014, publicerades artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”2 i tidningen
Aftonbladet, undertecknad av 157 kvinnliga musiker. Artikeln fick stor uppmärksamhet och
har kommit att kallas för ett uppror när den efteråt omtalats i andra mediala sammanhang.
”Musikupproret” - som jag kommer att benämna artikeln fortsättningsvis - handlade om hur
kvinnliga musiker som varit betydelsefulla under den tid de varit verksamma, senare kommit
att osynliggöras allteftersom historien skrivits. De undertecknande menar att sättet historien
har förfalskats på är något som sker även i realtid då kvinnliga musiker ständigt exkluderas.
Ett exempel som nämns är ett avsnitt av tv-programmet Agenda som handlar om ”det svenska
musikundret”, där det framstår som att kvinnor inte har varit delaktiga i svenskars
musikskapande som framgångsrik exportvara.3 I ett klipp från programmet säger producenten
Rami Yacoub att det finns många duktiga låtskrivare som är tjejer, men att han inte känner till
någon kvinnlig producent.4 Utöver de exempel som nämns i Musikupproret har en uteslutning
av kvinnor uppmärksammats i andra sammanhang. Jämställd festival är en förening som
arbetar för att ”belysa och förebygga det enorma representationsproblem som Sveriges
musikscener står inför idag”.5 År 2013 var 76 % av akterna mansdominerade på de tio största
festivalerna i Sverige enligt Jämställd festivals granskning6, vilket upplyser om att kvinnor
inte inkluderas i dessa sammanhang i lika stor utsträckning som män. Musikupproret och
föreningen Jämställd festival är två exempel som vittnar om ett engagemang för
synliggörandet av kvinnor inom musiken. Det som framhävs i Musikupproret är en
uppmaning till de som ”har till uppgift att berätta, dokumentera, föra vidare” att inte glömma
bort de kvinnliga musiker som existerar.7 Representationen av kvinnliga musikartister talas
ofta om i förhållande till antalet kvinnor som synliggörs. Jag vill nu undersöka hur kvinnor 1 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, Aftonbladet, 2014-02-17 2 Ibid 3 Ibid 4 ”Sverige världsledande på hitlåtar”, Svtplay, 2013-12-15 5 ”Om”, Jämställd festivals hemsida (Hämtad 2014-03-26) 6 Ibid 7 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17
5
skildras när de faktiskt ges utrymme. Går skildringen av kvinnors artisteri i texter som är
ämnade att handla om dem i sin yrkesroll som musikartister att koppla till en osynliggörande
historieskrivning? Eller handlar det om en särbehandling eller ett skillnadskapande av
kvinnliga artister i förhållande till en bild av mannen som norm inom musikvärlden?
Syfte och frågeställning
Utifrån Musikupproret samt ett ökat uppmärksammande av osynliggörandet av kvinnliga
artister och musiker vill jag undersöka hur kända kvinnliga musikartister skildras inom
journalistiken, där jag har valt att rikta in mig på svenska dagstidningar. Det huvudsakliga
målet är inte att granska antalet kvinnor (respektive män) som synliggörs - det jag vill
undersöka handlar om hur representationen av kvinnor ser ut.
Syftet med studien är att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa
representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Ett av de resonemang
som drivs i Musikupproret handlar om att kvinnor systematiskt exkluderas från olika
musikaliska kontexter, inte bara historiskt, utan även i dagsläget. Utifrån det kommer jag att
fokusera på huruvida den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister bidrar till ett
osynliggörande av kvinnliga artister och deras musicerande, samt om det finns andra sätt att
skildra kvinnor som framställer dem som avvikande (från mansnormen inom
musikbranschen).
Frågeställningen jag ämnar besvara är: hur ser den kvalitativa representationen av
kvinnliga musikartister ut i svenska dagstidningar läst i ett genusperspektiv? Med ett
genusperspektiv åsyftas främst en analys av kategorier baserade på kön/genus, men då
faktorer som hudfärg, etnicitet, sexualitet, klass och ålder utgör exempel på maktrelationer
som påverkar genusanalysen kommer dessa faktorer också att tas i beaktning. Den definition
av genus som jag kommer att förhålla mig till tar avstamp i Judith Butlers
performativitetsteori som handlar om att kön och genus är något som görs performativt
genom ett kontinuerligt upprepande av handlingar.8 Butlers performativitetsteori kommer att
finnas med som ett grundantagande för hur artisterna i mitt material görs till kvinnor.
8 Judith Butler, Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion, 2007
6
Teoretiska utgångspunkter Studien tar utgångspunkt i teorier om representation och intersektionalitet.
Representationsbegreppet kommer att användas i relation till hur Stuart Hall skriver om det i
boken Representation: Cultural Representations and Signifying Practices. I min användning
av ett intersektionellt perspektiv kommer jag att utgå från texter av Nina Lykke och Paulina
de los Reyes i relation till genus.
Representation Representation är ett begrepp som på många sätt hänger ihop med kultur. Stuart Hall hävdar
att begreppet liksom kultur handlar om meningsskapande; det är genom språket vi skapar
mening, och det är också genom språket vi får tillgång till och kan förstå kulturen.9 Genom
språket används symboler och tecken i form av bland annat skrivna ord, ljud, bilder och
föremål för att uttrycka idéer, känslor och tankar. Hur vi skapar mening beror på hur olika
saker representeras på olika sätt - hur saker skildras bildligt, hur de värderas och vad vi
associerar till dem är exempel på faktorer som påverkar representationen.10 För att vi ska
kunna förstå varandra och kommunicera med varandra krävs det att människor i samma kultur
uppfattar världen på liknande sätt samt att vi kan uttrycka vår förståelse av världen, vilket sker
genom språket. I detta sammanhang har språket en vidare betydelse än vad som menas med
det talade språket - den bredare betydelsen åsyftar exempelvis hur vi tolkar ansiktsuttryck, hur
vi läser visuella bilder och vilka ljud vi tolkar som musik. Språk är enligt denna vida innebörd
ett representationssystem som kommunicerar mening. Betydelsen som uttrycks ges endast
mening förutsatt att det finns en överenskommelse i vårt tolkningsmönster. Till exempel
betyder färgen röd vid trafikljus ingenting i sig, den har ingen klar mening bortom den
kontext inom vilken den förekommer. Men eftersom vi inom en viss kontext vet att rött ljus
betyder stopp tillskrivs färgen röd en sådan mening i det sammanhanget.11
I anknytning till representationsbegreppet skriver Hall om stereotypisering av ”den
Andra”.12 Det innebär att ta fasta på ett fåtal egenskaper som benämns som essentiella, samt
att reducera en person till dessa enkla karaktärsdrag.13 Hall refererar till Michel Foucault som
förklarar stereotypisering som något som ”classifies people to a norm and constructs the
9 Stuart Hall, Representation: Cultural Representations and Signifying Practices, 1997, 1 10 Ibid, 1 ff. 11 Ibid, 4 f. 12 Ibid, 229 13 Ibid, 257
7
excluded as ’other’”. På så sätt blir stereotypisering en exkluderande praktik genom att
särskilja det som anses normalt och acceptabelt från det som anses onormalt och icke-
acceptabelt.14 Att skriva stereotypt om grupper som skiljer sig från normen innebär även att
tillskriva icke-normativa personer polariserade egenskaper, genom förenklande beskrivningar
i negativa eller positiva ordalag. Det kan handla om antingen negativa beskrivningar som
reproducerar fördomar, eller exotiserande skildringar som är menade att skapa en positiv bild
av någon.15 Även om det i fallen där exotisering förekommer finns en god intention är det
ändock problematiskt då fördomar återskapas och personer görs till ”Andra” genom att de
förenklas utifrån dikotomier, medan personer som inte utsätts för denna stereotypisering
framställs som mer komplexa och mångfacetterade. Hall diskuterar framför allt
stereotypisering utifrån idéer om rasmässiga och etniska skillnader, men poängterar att samma
princip gäller vid en analys av andra kategoriseringar, så som kön/genus, klass, sexualitet och
funktion.16 Enligt en antropologisk förklaring av skillnadsskapande har människor kulturellt
ägnat sig åt att kategorisera saker, ofta genom en uppdelning i dualismer. Det är emellertid
inte självklart hur en kategorisering ska ske. Till exempel finns det många olika sätt att
kategorisera mat; mat som äts rå och mat som äts tillagad, mat som äts som förrätter och mat
som äts som efterrätter, vad som anses ätbart och vad vi väljer att inte äta. Detta visar att hur
saker kategoriseras inte är naturligt givet, utan snarare en konstruktion som är kulturellt
skapad.17
En uppdelning av människor i kategorier baserade på en kulturaliserad förståelse av
natur, samt stereotypisering av vissa grupper bidrar till att upprätthålla en social och
symbolisk maktordning.18 Representation och makt hänger ihop, då skildringar av det som
återskapas som ”annorlunda” skapar mening kring vad som är normalt. ”’Difference’ matters
because it is essential to meaning; without it, meaning could not exist”, skriver Hall.19
Utövande av makt associeras ofta med fysiskt tvång eller ekonomiska begränsningar.
Emellertid handlar representation om ett symboliskt maktutövande, där stereotypisering är en
viktig faktor för hur makt utövas genom skillnadsskapande. Detta påverkar i förlängningen
om och hur olika grupper kan ta plats i olika sammanhang som exempelvis i politiken, i
arbetslivet, eller som enligt fokuspunkten i denna studie - medialt. Hur makt utövas genom att
14 Ibid, 258 f. 15 Ibid, 229 16 Ibid, 225 17 Ibid, 236 18 Ibid, 258 19 Ibid, 234
8
skildra människor på olika sätt påverkar hur vi uppfattar oss själva och andra i förhållande till
omvärlden.20
Intersektionalitet Intersektionalitet är ett begrepp som har fått ökad uppmärksamhet inom genusforskningen de
senaste åren. Det intersektionella perspektivet i denna studie kommer att ta avstamp i Nina
Lykkes samt Paulina de los Reyes resonemang om begreppet. Lykke och de los Reyes har
båda varit delaktiga i den debatt som ägde rum i samband med introduceringen av begreppet
inom en svensk forskningskontext.
År 2003 publicerades artikeln ”Intersektionalitet - ett användbart begrepp för
genusforskningen” i Kvinnovetenskaplig tidskrift, där intersektionalitet presenterades av Nina
Lykke som ett begrepp som skulle kunna komma att tillföra genusforskningen en ny
dimension. 21 Lykke förklarar intersektionalitet som en term som beskriver hur olika
maktrelationer samverkar med varandra, med utgångspunkt i kategorier gällande exempelvis
sexualitet, ålder, genus, klass och nationalitet. Avsikten är inte att dessa maktasymmetrier
adderas på varandra, utan att de utgör dimensioner av makt som oupplösligt samverkar med
varandra på ett interagerande vis. Begreppet har uppkommit i korsningen mellan postmodern
feministisk teori, Black Feminism, postkolonial teori och queerteori, och härstammar från det
engelska verbet ”to intersect”, det vill säga att korsa eller genomskära.22
de los Reyes skriver att de maktordningar som innefattas i en intersektionell analys
varken är essentiella eller determinerade, utan att hierarkier är något som ständigt återskapas i
ett samhälle genom att vissa grupper lättare ges tillgång till samhällets resurser, både
materiellt och symboliskt. Koncentrerandet av resurser till vissa grupper innebär samtidigt
olika former av exkluderande praktiker för andra grupper. Dessa processer av makt där
dominans och motstånd är centrala, upprätthåller normer där underordning ses som en
naturlig del av samhället. Ett intersektionellt perspektiv riktar kritik mot synen på
maktordningar som oberoende av varandra och idén om att endast en maktordning åt gången
kan vara central för exkluderande praktiker.23
I min analys kommer jag inte uteslutande analysera representationen av artisterna
utifrån att de betraktas som kvinnor, utan med användning av ett intersektionellt perspektiv
20 Ibid, 259 21 Nina Lykke, ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen”, Kvinnovetenskaplig tidskrift, 2003 22 Ibid, 48 23 Paulina de los Reyes, ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”, i Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, 233 f.
9
kommer jag notera när andra maktordningar är nödvändiga för förståelsen av hur artisterna
görs till kvinnor.
Metod och material
Urval och avgränsning
Då studiens syfte kretsar kring representationen av kvinnliga musikartister har jag valt att
avgränsa mig till ett material som handlar om just kvinnor. För att kunna synliggöra
eventuella problem angående representationen av kvinnliga musikartister anser jag det
nödvändigt att definiera dem inom en kvinnokategori. Min strävan är att fokusera på
musikartister som kan benämnas som kända, varför jag valt att rikta in mig på artister som har
deltagit i tv-programmet Så mycket bättre i TV4, då programmet fick stor uppmärksamhet och
deltagarna ofta omskrivits som att de blivit ”folkkära”. Anledningen till att det är intressant att
fokusera på artister som många känner till är att kändisskap ofta hänger ihop med medialt
utrymme. Det är också troligt att intervjuer med kända personer läses av många. Att kunna ta
plats i mediala sammanhang innebär ett innehavande av makt och möjlighet att påverka andra
människor.
Det empiriska materialet består av reportage hämtade från Dagens Nyheter och Svenska
Dagbladet, av anledningen att de är Sveriges två största dagstidningar och har en bred
läsarkrets och stor möjlighet att påverka. DN och SvD kan tolkas som tidningar som gör
anspråk på en seriös ton och en större sanningshalt än exempelvis Aftonbladet och Expressen
som i större grad kan betraktas som kvällspress. Jag anser det viktigt att granska journalistik
som i högre grad kan tolkas som mer sanningsenlig och seriös än kvällstidningsjournalistik.
Jag kommer att använda mig av reportage som är minst en sida eftersom de artiklarna
innehåller djupare, längre och mer ingående beskrivningar än exempelvis notiser eller kortare
artiklar. Intervjuerna är tidsmässigt näraliggande respektive artists medverkan i programmet,
där deras medverkan också nämns och diskuteras. De artiklar jag kommer att använda mig av
handlar om Petra Marklund (som var med i Så mycket bättre, 2010)24, Laleh (2011)25, Eva
Dahlgren (2011)26, Miss Li (2012)27, Sylvia Vrethammar (2012)28 och Lill Lindfors (2013)29,
där jag har valt att fokusera på de tre förstnämnda, vilket jag återkommer till.
24 Georg Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, Dagens Nyheter, 2012-07-01 och Harry Amster, ”Mikrofonkåt”, Svenska dagbladet, 2010-12-03 25 Peter Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, Dagens Nyheter, 2011-12-11 26 Peter Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, Dagens Nyheter, 2011-10-23 27 Georg Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, Dagens Nyheter, 2012-10-14
10
Metod I boken Kultur skriver Johan Fornäs om det ”hermeneutiska kulturbegreppet” där kultur som
meningsproduktion åsyftas. Begreppet har blivit alltmer grundläggande inom kulturforskning,
filosofi och antropologi, där perspektiv kring tolkning, mening och kommunikation är
centrala.30 Ordet ”text” är väsentligt - från att i första hand ha syftat på skriven text, har
textbegreppet genom en semiotisk tolkning kommit att bli ett ord som avsett alla olika
sammansättningar av symboler och tecken som av människor tillskrivs mening. Att tillskriva
saker mening innebär ett kontinuerligt genomförande av tolkning, då vi läser in betydelse hos
saker, som sträcker sig över deras inneboende egenskaper. Sättet att läsa in dessa egenskaper
grundar sig i historiskt skapade sociala mönster, genom vilka vi har lärt in vissa rutinmässiga
sätt att tolka olika företeelser. Detta kulturbegrepp går hand i hand med Halls teorier om
representation, då representation är centralt inom det hermeneutiska kulturbegreppet.31 Det
hermeneutiska kulturbegreppet och representationsbegreppet kommer båda att vara viktiga
utgångspunkter för min analys. Jag kommer att betrakta mitt material som kulturella texter,
genom vilka jag kommer undersöka den journalistiska representationen av kvinnliga musiker.
Med kulturell text åsyftas en text som berättar något om en kultur inom vilken texten är
skapad32 - de artiklar jag kommer att analysera är skrivna i en viss kultur samtidigt som
innehållet i texten också speglar och återskapar den kultur inom vilken den producerats. Hur
representationen av kvinnliga musikartister ser ut berättar något om samtidens syn på
kvinnliga musikartister, samtidigt som representationen av dem också har potential att
upprätthålla eller förändra den bilden. Utifrån syftet att undersöka hur representationen av
kvinnliga musikartister ser ut blir textbegreppet ett verktyg för mig att genomföra analysen.
Som tidigare nämnt utgår studien från Musikupprorets resonemang kring
osynliggörandet och exkluderandet av kvinnliga musiker. Trots påståendet om att kvinnor
utesluts i flera musikaliska sammanhang, har musikerna i egenskap av sitt artisteri givits
utrymme dels i tv-programmet Så mycket bättre, dels i Sveriges två största dagstidningar. Av
anledningen att de givits möjlighet att synas och höras är det intressant att analysera hur
representationen ser ut; för samtidigt som artisterna ges medialt utrymme finns det ingen
garanti att de inom det utrymmet skildras på ett sätt som inte gör dem till ”Andra” - att de
syns är endast en del av den kvantitativa representationen, medan hur de syns handlar om hur 28 Peter Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, Dagens Nyheter, 2012-11-25 29 Harry Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, Svenska dagbladet, 2013-10-20 30 Johan Fornäs, Kultur, 2012, 31 31 Ibid, 32 32 Ibid, 32 f.
11
de synliggörs kvalitativt, och det är hur representationen ser ut som kommer vara den centrala
frågan i min analys.
Jag vill betona att min läsning av texterna kommer att påverkas av mina personliga
erfarenheter samt av min utgångspunkt i ett genusvetenskapligt fält. Feministisk
vetenskapskritik har till stor del utgått från att vetenskap som strävar efter opartiskhet även
den är partisk. Elisabeth Kamarck Minnich riktar kritik mot att kunskap anses neutral och
opartisk när den inte är influerad av känslor, medan kunskap som bygger på känsloargument
inte betraktas som ”riktig” kunskap. Den påstådda neutraliteten som viss kunskap tillskrivs
utgår från att kunskapen inte kommer från något särskilt perspektiv.33 Utifrån Minnichs
resonemang vill jag poängtera att mina erfarenheter kommer att vara relevanta för hur jag
kommer att tolka de texter som utgör mitt analysmaterial - därför vill jag inte göra anspråk på
neutralitet. Jag vill vara tydlig med min ingång från en genusvetenskaplig forskningskontext,
samt mitt kritiska förhållningssätt till musikindustrin utifrån en jämställdhetsaspekt. Då min
ståndpunkt är att ett bristande genusperspektiv är ett problem inte bara i musikbranschen, utan
också i mediala sammanhang, antar jag att det kommer att synas i mitt resultat. Min läsning
av materialet kommer att genomföras med bakgrund av detta.
Tillvägagångssätt och disposition I min läsning av materialet som kulturella texter kommer jag att fokusera på den skrivna
texten. Faktorer som exempelvis färger och bilders komposition och placering spelar också
roll för hur en text tolkas, men kommer på grund av bristande skrivutrymme inte att tas upp i
min analys. Eftersom materialet är relativt omfattande och det är tidskrävande att analysera
allt på djupet kommer jag ta mig an materialet genom att läsa hermeneutiskt, för att urskilja
något eller några genomgående teman. Det jag framför allt kommer att fokusera på är hur
artisternas musicerande/producerande och andra personer i musikbranschen beskrivs. Valet av
Petra Marklund, Laleh och Eva Dahlgren som fokusartister har gjorts dels för att artiklarna
om dem är intressanta i förhållande till de teman jag noterat är genomgående i materialet, dels
av anledningen att det bland dem finns en variation gällande ålder, sexualitet och ursprung.
Analysen inleds med en introduktion om tv-programmet Så mycket bättre. Jag kommer
sedan att presentera materialet genom att först beskriva de tre artister som jag har valt att
fokusera extra på, i förhållande till deras medverkan i Så mycket bättre. Därpå följer en
sammanfattning av artiklarna om resterande artister. Jag kommer därefter att analysera och
33 Elizabeth Kamarck Minnich, Transforming Knowledge, 2005, 236 f.
12
diskutera tre återkommande teman (i olika stor utsträckning beroende på hur mycket de
utmärker sig i materialet). Det är främst utifrån fokusartisterna som diskussionen kring de tre
genomgående teman kommer att föras. Artiklarna om de andra artisterna kommer att finnas
med i bakgrunden och användas som vidareutvecklande exempel. Slutligen kommer jag att
komma till en sammanfattande diskussion.
Tidigare forskning Forskningsfältet kring den mediala representationen av kvinnor är stort. Då denna studie
specifikt handlar om representationen av kvinnliga musikartister, tar jag avstamp i en
forskningskontext om svenskt musikliv. Med bakgrund av en numerär underrepresentation av
kvinnliga musiker, syftar denna studie till att undersöka hur representationen av kvinnliga
musikartister i Sverige ser ut. Jag utgår därför från forskning där frågor kring hur olika
företeelser inom musiklivet tar sig uttryck är centrala. Då tv-programmet Så mycket bättre
inte har sänts mer än några år finns ingen forskning om just det programmet och hur
människor skildras där - däremot finns forskning om andra musikrelaterade svenska tv-
program. Hillevi Ganetz skriver i boken Talangfabriken från 2008 om hur genus och
sexualitet iscensätts i tv-programmet Fame Factory.34 Talang-reality har i hög utsträckning
kretsat kring musikalisk talang, och det finns ofta ett tävlingsmoment i programmet.35 I
studien tar Ganetz till stor del upp olika faktorer som gör att de manliga deltagarna i Fame
Factory vinner och att de kvinnliga deltagarna röstas ut.36 I framställningen av män och
kvinnor nämner Ganetz de så kallade genusslentrianer som blir betydelsebärande för hur
kvinnor och män tolkas. Genusslentrianer innebär ett sätt på vilket män och kvinnor vid
upprepade tillfällen vanemässigt skildras utan någon bakomliggande reflektion kring deras
framställning. Ett exempel syns i producentledet, då Ganetz beskriver hur det är ”påfallande
hur många sekvenser man från producenternas sida valt att visa som skildrar de manliga
eleverna med instrument eller i studion, bemästrande teknologi”, samtidigt som antalet scener
med kvinnor i liknande situation är markant få.37 Hur artisterna i Fame Factory skildrades
skapar mening kring hur vi tolkar män och kvinnor i musikaliska sammanhang. Detta gäller
givetvis även tv-programmet Så mycket bättre, där bilden av artisterna i programmet är något
som senare tas upp i flera av de artiklar som utgör mitt material.
34 Hillevi Ganetz, Talangfabriken. Iscensättningar av genus och sexualitet i svensk talang-reality, 2008 35 Ibid, 27 36 Ibid 37 Ibid, 84
13
Ganetz studie om Fame Factory tar till stor del avstamp i hennes avhandling Hennes
röster, i vilken hon analyserar texter av Turid Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt.38
Där skriver Ganetz bland annat att hon förhåller sig kritisk mot att den svenska
rockhistorieskrivningen exkluderat kvinnor. Förklaringen lyder ofta att det inte finns
tillräckligt många kvinnor inom rockmusiken - men det går då att fråga sig varför de få
kvinnor som finns inte skildras?39 Ganetz hävdar att i försök till en definition av rockmusik
har den sammankopplats med idéer om västerländska, vita, heterosexuella män från
arbetarklassen, vilket har lett till att rockmusik från andra synvinklar inte betraktats som
”riktig” rock. Detta är något som till stor del har påverkat historieskrivningen.40 Min studie
handlar inte specifikt om rockmusik, men jag anser ändå att Ganetz forskning tillför ett
resonemang kring hur en exkluderande historieskrivning kan te sig.
Dessa studier av Ganetz kretsar båda kring offentliga sammanhang i form av ett
musikprogram samt av offentliga musikartister. Emellertid finns det studier om svenskt
musikliv med utgångspunkt i andra sammanhang. Ett exempel är Marika Nordströms studie
Rocken spelar roll från 201041 , vars syfte är att genom deltagande observationer och
intervjuer med tio unga kvinnor, analysera hur de ser på sina ”identiteter som rockmusiker
och som medlemmar/engagerade i feministiska musikföreningar”.42 Ett annat exempel är
Cecilia Björcks avhandling Claiming space från 2011, där hon observerar rundabordssamtal
mellan personal och deltagare i olika initiativ som syftar till att öka representationen av
flickor och kvinnor i musiksammanhang.43 Genom detta undersöker hon språkliga metaforer
kring idén om att kvinnor och flickor måste ”ta plats” (claim space) för att delta i olika
musikaliska praktiker. I studien tydliggörs att ”space-claiming” som handling ses som dels ett
extrovert behov att synas och höras, dels ett introvert fokuserande på musiken. Det finns
dessutom en problematik i att å ena sidan genom att ta plats vara ett agerande subjekt, men å
andra sidan riskera att bli objektifierad. 44 Att ta plats är ett återkommande ämne i
jämställdhetsdiskussioner, då det ofta ställs krav på underrepresenterade grupper att ”visa
framfötterna” och ”ta för sig” mer.
Med bakgrund av ett aktuellt engagemang för synliggörandet av kvinnliga musiker är
min studie viktig att göra. Då det inte heller finns någon forskning om just Så mycket bättre,
som är ett aktuellt program som fått mycket uppmärksamhet, är det ytterligare ett argument 38 Hillevi Ganetz, Hennes röster, 1997 39 Ibid, 64 40 Ibid, 66 41 Marika Nordström. Rocken spelar roll. En etnologisk studie av kvinnliga rockmusiker, 2010 42 Ibid, 16 43 Cecilia Björck, Claiming space: discourses on gender, popular music, and social change, 2011 44 Ibid
14
till varför min studie är relevant. Till skillnad från Ganetz studie om Fame Factory kretsar
min analys kring texter som har skrivits om programmet, istället för en analys av programmet
i sig. Där tittar jag specifikt på den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i
svenska dagstidningar, vilket berikar ett forskningsfält som handlar om representationen av
kvinnor i media.
Analys
Bakgrund - Om tv-programmet Så mycket bättre Första säsongen av Så mycket bättre sändes i TV4 hösten 2010, och har fortsatt att sändas
varje höst sedan dess. Under arbetet med denna studie är 2013 års säsong den senaste.
Programidén går ut på att sju svenska musikartister under drygt en veckas tid bor tillsammans
i ett hus på Gotland, där de turas om att framföra egna versioner av de andra artisternas låtar.
Varje artist tillägnas varsin ”egen dag” då artisten i fråga bestämmer vilka aktiviteter som ska
ske. Under denna dag spelar de andra artisterna - ackompanjerade av ett band - varsin
tolkning av låtar som ursprungligen framförs av artisten som för dagen är huvudperson. Till
skillnad från flera andra realityprogram om musik ingår inget tävlingsmoment i Så mycket
bättre, utan fokus ligger snarare på musiken. Utöver musiken verkar emellertid en del av
programidén vara att tittarna ska få möjlighet att ”lära känna” artisterna mer än på ytan.
Inbakat bland aktiviteter och musikframföranden kretsar flera inslag kring den som för dagen
är huvudperson, som i flera fall berättar om exempelvis svårigheter de gått igenom som yngre
eller påfrestande händelser de varit med om under sin karriär. Det är tydligt att syftet med
dessa historier är att beröra tittarna och skapa någon form av sympati - att programmet enbart
kretsar kring musiken kan således sägas vara en sanning med modifikation.
Vilka artister medverkar i programmet?
I trailern till första säsongen av Så mycket bättre beskriver en speakerröst programmet med
orden: ”Våra mest folkkära artister tolkar varandras låtar, tillsammans.”45 Den säsongen
bestod deltagarna av Petra Marklund, Lill-Babs, Petter, Plura Jonsson, Thomas Di Leva,
Lasse Berghagen och Christer Sandelin, det vill säga två kvinnliga artister och fem manliga.
Resterande säsonger var könsfördelningen tre kvinnliga och fyra manliga artister. Detta
innebär att under de fyra säsonger som har sänts har 17 män och 11 kvinnor deltagit; således
45 ”Så Mycket Bättre Trailer”, Youtube, 2010-10-13
15
har drygt 60 procent av deltagarna varit män. De kvinnor som har deltagit från andra till
fjärde säsongen är Lena Philipsson, Eva Dahlgren, Laleh, Miss Li, Maja Ivarsson, Sylvia
Vrethammar, Agnes, Lill Lindfors och Titiyo. Bland de kvinnliga artister som varit med går
det att konstatera en viss homogenitet vad gäller hudfärg då majoriteten kan betraktas som
vita. Emellertid finns det en variation vad gäller ålder då både yngre och äldre artister
medverkar. De män som från andra till fjärde säsongen har medverkat är Tomas Ledin,
Mikael Wiehe, Timbuktu, E-Type, Darin, Olle Ljungström, Magnus Uggla, Pugh Rogefeldt,
Ulf Dageby, Ebbot Lundberg, Bo Sundström och Ken Ring. Även bland männen betraktas
majoriteten som vita, emellertid finns inte samma variation vad gäller ålder som för de
kvinnliga artisterna.
Att en ojämn könsfördelning förekommer i programmet säsong efter säsong är ett
konkret exempel på att det finns ett osynliggörande av kvinnliga musikartister i och med att
de underrepresenteras. Detta reproducerar föreställningar om vilka som är verksamma inom
musikbranschen, vilket inte bara handlar om kön - det finns också en enhetlighet gällande
hudfärg, sexualitet och funktionalitet. De artister som medverkar i programmet och på så sätt
synliggörs musikaliskt är i stor utsträckning vita, heterosexuella, medelålders,
funktionsfullkomliga män. Detta påverkar tittarnas syn på artisteri, i synnerhet när det i
trailern till första säsongen görs anspråk på att lyfta Sveriges ”mest folkkära artister”. Att
endast två av fem deltagare denna säsong läses som kvinnor, vad signalerar det till tittarna om
vilka som är verksamma i musikbranschen? Jag ställer mig även frågan varför TV4 har valt
att låta just sju deltagare medverka i programmet - är tanken att tre kvinnor och fyra män ska
representera en jämn könsfördelning? Genom att konstatera en snedvriden könsfördelning i
programmet går det att antyda ett osynliggörande av kvinnliga musiker som eventuellt tar sig
uttryck i andra sammanhang. Med detta konstaterat kommer jag framöver fokusera på den
kvalitativa representationen av kvinnliga musiker.
Presentation av artister och artiklar Fokusartister – Petra Marklund, Laleh och Eva Dahlgren
Petra Marklund fick under artistnamnet September sitt stora genombrott med låten Satellites46
och albumet In orbit47, 2005. Efter det har hon släppt ytterligare skivor. Många av hennes
låtar nådde stor framgång - exempelvis hamnade hon med låten Cry for you48 på topp tio-
46 Satellites, Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2005 47 Petra Marklund (September), In orbit, 2005 48 Cry for you, Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2005
16
listor i över 15 länder. Marklund har turnerat som September i exempelvis Ryssland, USA,
Australien, Storbritannien och Kanada, och räknas till en av Sveriges mest framgångsrika
musikaliska exporter.49 Innan hennes medverkan i Så mycket bättre var hon enligt artikeln
”Mikrofonkåt” tämligen okänd i Sverige.50 Intervjun handlar om att Marklund efter flera års
framgång med sin dansmusik nu är aktuell i Så mycket bättre, där hon med låten
Mikrofonkåt51 som hon framfört i programmet innehar förstaplatsen på musiktjänsten iTunes
försäljningslista.52 ”Hennes hesa röst och sköna danssteg har gjort henne till programmets
mest uppmärksammade.” skriver Harry Amster.53 Vid flera tillfällen har Marklund beskrivits
som den som utmärkt sig musikaliskt i programmet, framför allt genom framförandet av
Mikrofonkåt.54 I artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare” beskriver Georg Cederskog
framförandet som en ”osannolik lyckträff” och ett ”massivt genombrott”.55 Utöver det handlar
artikeln om hur Marklund cirka ett och ett halvt år efter succén i Så mycket bättre är i
slutfasen av arbetet med en ny skiva. Samarbetet med Joakim Berg från bandet Kent är
centralt i texten. Likaså Marklunds övergång från att ha varit verksam under artistnamnet
September då hon ägnat sig åt en viss musikgenre, till att ge ut en skiva i sitt riktiga namn där
hon sjunger på svenska istället för engelska som hon tidigare gjort. ”Adjö eurodisco, hej
vemod. Petra ’September’ Marklund byter språk och uttryck” lyder inledningen till
underrubriken.56
Laleh släppte sitt självbetitlade debutalbum57, 2005, där hon skrev och producerade all
musik och spelade alla instrument. I samband med albumet vann Laleh tre grammisar för
Årets artist, Årets nykomling och Årets producent.58 Innan hennes medverkan i Så mycket
bättre, 2011, gav hon ut ytterligare två skivor, Prinsessor59 och Me and Simon60. Artikeln
”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’” är ett reportage som bland annat handlar
om hennes medverkan i Så mycket bättre, där hon liksom Petra Marklund fick mycket
uppmärksamhet, bland annat för sina versioner av Tomas Ledins Just nu och Eva Dahlgrens
Ängeln i rummet.61 Hur hon framställs i programmet är väsentligt i artikeln, liksom hennes
49 ”Biography”, September (Hämtad 2014-05-07) 50 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 51 Mikrofonkåt, Petter Askergren och Thomas Rusiak, 1999 52 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 53 Ibid 54 Ibid och Askergren och Rusiak, 1999 55 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 56 Ibid 57 Laleh Pourkarim (Laleh), Laleh, 2005 58 ”Laleh Pourkarim Biography”, Lalehs hemsida (Hämtad 2014-05-07) 59 Laleh Pourkarim (Laleh), Prinsessor, 2006 60 Laleh Pourkarim (Laleh), Me and Simon, 2009 61 Just nu, Tomas Ledin, 1980; Ängeln i rummet, Eva Dahlgren, 1989 och Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11
17
roll som musikproducent och hennes uppväxt och familj.62 Anmärkningsvärt är att det i första
hand är hennes föräldrars historia som berättas när hennes uppväxt beskrivs. Deras väg till
Sverige står i centrum medan Lalehs växande musikintresse och hennes skolgång i
Göteborgsförorten Hammarkullen nämns mer som en parentes. Hon beskrivs som
medieskygg och mån om ”sin rätt att gå emot strömmen” då hon ”följer sin konstnärliga
’instinkt’”.63 När Laleh beskrivs är det också i förhållande till hennes föräldrar då hennes
egenskaper och ”olika sidor” förklaras vara något hon fått från dem.
Ämnet familj är något som får stort utrymme även i artikeln om Eva Dahlgren, vilket
antyds redan i rubriken ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”.64 I det här fallet
är det emellertid inte hennes föräldrar som är i fokus även om de nämns vid något tillfälle,
utan det som fokuseras är främst förhållandet med Efva Attling, hur de träffades och deras
relation i vilken de beskrivs komplettera varandra.65 Till skillnad från Petra Marklund och
Laleh har Eva Dahlgren en längre karriär bakom sig, vilket kan vara en av anledningarna till
att hennes framföranden i Så mycket bättre inte fick lika stor uppmärksamhet, då hon i större
utsträckning redan var en välkänd och etablerad artist. Artikeln i DN handlar emellertid
knappt om hennes musikaliska karriär, utan fokus ligger på andra saker som hennes
sommarställe, hennes humor, matlagningsintresset, lägenheten i New York, familjen och
bevakning i kändispressen. Till viss del nämns deltagandet i Så mycket bättre, men inte i
samband med de låtar hon själv framförde, utan i anknytning till hur hon upplevde
programinspelningen, vad hon tyckte om de andra artisterna och hur hon tänkte kring
framställningen av henne i programmet.66 Eva Dahlgrens debutalbum Finns det nån som bryr
sig om kom 1978.67 Därefter har hon bland annat gett ut skivorna Ett fönster mot gatan, Ung
och stolt, och Fria världen 1989.68 Hennes stora genombrott beskrivs i biografin på hennes
hemsida ha kommit med albumet En blekt blondins hjärta, som sålde i över 500 000 exemplar
och ledde till att hon vann 5 grammisar.69 ”Hon fick ett fullständigt erkännande som en av
Sveriges bästa sångerskor, textförfattare och kompositörer av såväl en positiv kritikerkår som
av en stor publik.”70
62 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 63 Ibid 64 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 65 Ibid 66 Ibid 67 Eva Dahlgren, Finns det någon som bryr sig om, 1978 och ”Musik”, Eva Dahlgrens hemsida, 2014 68 Eva Dahlgren, Ett fönster mot gatan, 1984; Eva Dahlgren, Ung och stolt, 1986 och Eva Dahlgren, Fria världen 1989, 1989 69 Eva Dahlgren, En blekt blondins hjärta, 1991 och ”Biografi”, Eva Dahlgrens hemsida, 2014 70 ”Biografi”, Eva Dahlgrens hemsida, 2014
18
En sak som således skiljer dessa tre artister åt när de medverkar i Så mycket bättre är
deras olika utgångspunkter vad gäller karriär. Medan Laleh vid tidpunkten för hennes
medverkan hade en drygt fem år lång musikkarriär i Sverige bakom sig, hade Petra Marklund
vid sin medverkan en lika lång karriär utanför Sverige. Eva Dahlgren hade däremot vid sin
medverkan varit verksam som artist sedan slutet av 70-talet.
Övriga artister - Sylvia Vrethammar, Miss Li och Lill Lindfors I intervjun med Sylvia Vrethammar, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”
läggs stort fokus på hennes feminina sida, i synnerhet intresset för städning, matlagning och
att ”göra sig söt”.71 Hennes före detta man och hennes nuvarande man får stort utrymme, och
några tillbakablickar på hennes karriär diskuteras också.72 Miss Li berättar i intervjun ”Miss
Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet med jag lever ju nu’” om hennes nya skiva
Tangerine dream73, uppväxten i Borlänge, om sin egen musiksmak då framför allt musik från
60- och 70-talet kommer på tal, om sina låttexter som benämns som barnsliga och naiva, samt
deltagandet i Så mycket bättre.74 ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var
riktad till Jesus.” är rubriken till SvD:s intervju med Lill Lindfors som handlar bland annat om
uppmärksamhet, om musikens betydelse, om sångteknik och låttexter.75 Det är med andra ord
framför allt musiken som får mest plats. Det nämns även att hon utöver sin musikaliska
karriär också arbetat som skådespelerska, men i huvudsak handlar artikeln om hennes
musikaliska karriär.
Återkommande teman Beskrivningar av polariserade egenskaper
Något som noterats är tydligt genomgående i materialet är att artisterna beskrivs som
dubbelsidiga och paradoxala. I flera delar av artikeln med Laleh framstår hon som blyg,
tillbakadragen och känslig. I ingressen till artikeln benämns hon som ”en av Sveriges mest
medieskygga artister” som ”vägrar att bli kändis och som benhårt slår vakt om sin rätt att gå
emot strömmen”.76 Efter hennes medverkan i Så mycket bättre var hon tvungen att ”ta ledigt
för att vila upp sig” och hon säger att hon tror att hon ”sov i två veckor efter det där”.77
71 Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, 2012-11-25 72 Ibid 73 Linda Carlsson (Miss Li), Tangerine dream, 2012 74 Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 75 Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, 2013-10-20 76 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 77 Ibid
19
Artikelförfattaren skriver att Laleh i Så mycket bättre framstår som känslosam, och frågar om
den bilden stämmer överens med verkligheten. Hon kritiseras även för att hon inte pratar
tillräckligt mycket i programmet, utan är för ”återhållsam”.78
Samtidigt som Laleh beskrivs som återhållsam och mån om sin integritet beskrivs hon i
andra delar av reportaget som målmedveten och självsäker. Exempelvis har hon ”sett till att
ha kontroll” sedan hon skrev skivkontrakt med bolaget Warner Music, och innan dess bildat
ett eget bolag ”för att kunna bestämma allt själv”.79 ”Det hör till ovanligheterna i branschen
och hennes produktionsassistent Gustaf Thörn kallar henne litet retsamt för ’Prince’.”80 ”Jag
har inte alltid ord för vad jag ska göra, jag säger bara ’ur min väg!’ […] Det måste ha sett
väldigt roligt ut. Jag var bara nitton år och bröt på göteborgska när jag sa: ’Ge mig en budget
så ska jag producera själv, för fan!’”81 säger Laleh. ”Den kreativa kombinationen av flummigt
sökande, ett mörkt och starkt driv och ett omutligt behov att få det precis som hon vill ha det”
beskrivs som faktorer för Lalehs framgång.82 Att beskriva hennes målmedvetenhet på detta
sätt kan istället för att betraktas som något positivt, snarare ses som en indikation på ett
kontrollbehov och en vilja att bestämma för mycket, då hennes vilja att bestämma
kontinuerligt skrivs fram.
Således finns det delar i artikeln där Laleh å ena sidan beskrivs som för blyg, känslig
och återhållsam, och förväntas ta mer plats. (Förväntningarna om att ta plats är något jag
kommer återkomma till längre fram). ”Hur ska Laleh bli folkkär om hon inte säger ett ord”83
var en del av kritiken som riktades mot henne. Å andra sidan beskrivs hennes vilja att
bestämma över sin egen musik som något som gör henne lite för krävande, då hon anses ha ett
”omutligt behov att få det precis som hon vill ha det”.84 Frågan är hur hon ska göra för att
göra ”rätt” då? Hon tillåts inte vara för blyg och tillbakadragen, men hon får samtidigt inte
vara för krävande och bestämd.
En uppdelning i polariserade egenskaper är något som beskrivs av Laleh själv - ”Att
tolkningarna blev så olika måste bero på min dubbelpersonlighet. Det ryms många personer i
mig, både ett helgon och en djävul. Jag har bytt identitet och pass så många gånger i mitt liv
så jag kan gott fortsätta med det, säger hon.”85 Placerandet av egenskaper i motsatsförhållande
till varandra återkommer också i beskrivningen av hennes föräldrar som beskrivs som olika
78 Ibid 79 Ibid 80 Ibid 81 Ibid 82 Ibid 83 Ibid 84 Ibid 85 Ibid
20
varandra.86 ”Från pappa fick hon det fantasifulla, kreativa och viljan att utmana. Hennes
mamma lärde henne mer om att vara självständig och präntade tidigt in i Laleh att hon kunde
klara sig själv”.87 Utöver uppdelningen i rollerna blyg och känslig gentemot bestämd och
kontrollerande, beskrivs rollen som producent som flummig - ”Samtidigt som hon har
fullständig kontroll och sätter sin prägel på allt hon gör i musikväg, svävar hon litet grann runt
bland molnen och följer sin konstnärliga ’instinkt’.” 88 Som redan nämnt betraktas ett
”flummigt sökande” som en av Lalehs framgångsfaktorer. Mixproducenten Henrik Edenhed
hävdar att det ibland kan ”bli som att vi inte snackar samma språk”, då han ”kan vara ganska
rationell när vi mixar medan hon flyger bland molnen.” 89 Beskrivningen av hennes
”konstnärliga instinkt” tenderar signalera ett uttryck för irrationalitet - i synnerhet när det sätts
i motsats till mixproducentens beskrivning av sig själv som rationell. I nästa stycke förklaras
Lalehs ovilja att göra intervjuer som en del av ett drag som hon har fått av sin pappa, som
också har lärt henne att ”inte ställa upp på normer som sätts av andra”.90 ”Om det brusade från
någon vattenledning kunde han säga ’lyssna Laleh, det rinner vatten genom kranen, det kan
vara musik’”. 91 Då beskrivningen av Lalehs pappa kommer i direkt anslutning till
beskrivningen av Laleh som ”flummigt sökande” tydliggörs att skildringen av Laleh görs med
hennes föräldrar som utgångspunkt. Detta återkommer vid berättelsen om Lalehs mamma som
läste litteraturvetenskap på universitetet i Teheran utan att behärska persiska92, vilket kan ses
som en parallell till Lalehs påstådda oförmåga att uttrycka sig i klarspråk. Citatet ”Jag har inte
alltid ord för vad jag ska göra, jag säger bara ’ur min väg!’”93 exemplifierar det, liksom
Edenheds uttalande om att han och Laleh ”inte snackar samma språk”94. Lalehs mamma
beskrivs som en tuff och stark kvinna som tack vare sin styrka läste litteraturvetenskap trots
att hon inte kunde språket. I likhet med det kan beskrivningen av Lalehs självständighet tolkas
som något som tar sig uttryck utan att hon vet vad hon ska göra, och därför bara säger ”ur min
väg!”. Att Lalehs egenskaper förklaras komma från hennes föräldrar gör att beskrivningen av
henne som flummig, otydlig och inkapabel till att uttrycka vad hon vill, blir en direkt
förlängning av föräldrarna. I och med att vägen till Sverige får så pass stort utrymme i texten,
kan beskrivningen av Laleh utifrån Halls resonemang om stereotypisering95 ses som ett
86 Ibid 87 Ibid 88 Ibid 89 Ibid 90 Ibid 91 Ibid 92 Ibid 93 Ibid 94 Ibid 95 Hall, 1997, 229, 257 ff.
21
skillnadsskapande utifrån ursprung. Det tar sig även uttryck i bedömningen av hennes som
producent, då hennes musikaliska prestationer avfärdas till förmån för beskrivningen av henne
dels som flummig, otydlig och irrationell, dels som alltför bossig och krävande. Lalehs beslut
att efter utgivelsen av hennes andra skiva flytta till Skellefteå där hon kunde ”uppleva den
västerbottniska naturen” ställs i kontrast mot att hon ”alltid har varit ett storstadsbarn”.96
Benämningen ”barn” kan ses som en förlängning av att hennes föräldrar får representera
hennes egenskaper.
Ett annat exempel på hur uppdelningen i olika sidor sker går att se i artikeln ”Petra
Marklund. Så mycket svartare”.97 Övergången från att ha varit verksam under namnet
September till att göra musik i eget namn delar upp henne i en danspop-personlighet och en
djupare sida kopplad till den musik som benämns som mörk och personlig.98 Den tidigare
genren rubriceras som europop eller dansmusik, en ”beatdriven” musik som enligt Marklund
”görs utifrån en grund som bygger på fler… regler”.99 Hon beskriver skillnaden mellan
artisterna September och Petra Marklund, som två olika uttryck och sätt att göra musik.100 I
den sida av henne som benämns som mer personlig är valet att sjunga på svenska av stor
relevans, och det faktum att kommande album ges ut ”under eget namn och med svenska
texter”101 driver handlingen i artikeln framåt. Att sjunga på svenska är något som beskrivs
som ärligt och naket - ”det hörs direkt om det inte är på riktigt”102, säger Marklund, vilket kan
liknas vid en sekvens i Fame factory som Hillevi Ganetz beskriver i boken Talangfabriken, då
en manlig deltagare i programmet ska sjunga en låt och då börjar gråta. Han förklarar senare
att han från början skrev låten på engelska, men nu hade skrivit en svensk text till den, och
säger: ”Det är lätt att uttrycka klyschor på engelska, det träffar inte på samma sätt”.103 Den
huvudsakliga förklaringen att deltagaren börjar gråta blir att texten översatts till svenska,
vilket kan tolkas som ett exempel på att det svenska språket upplevs som mer autentiskt och
”äkta”.
Samarbetet med Joakim Berg från bandet Kent ges stort utrymme i artikeln. Den typ av
musik Berg har arbetat med tidigare ställs i kontrast till Marklunds ”eurodisco”. ”Man måste
ju verkligen respektera varandra som artister om det ska fungera att arbeta och vi är ju
verkligen från olika världar: ’Kent och så jag, jag som hållit på med min danspop… vad är det
96 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 97 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 98 Ibid 99 Ibid 100 Ibid 101 Ibid 102 Ibid 103 Ganetz, 2008, 78 f.
22
som han ser i min popvärld?’, liksom.”104 Marklund beskriver Berg som ”fantastisk duktig
med texter”.105 Hon får frågan om samarbetet med Berg är ett ”stort nytt steg” för henne, och i
svaret säger hon att hennes medverkan i Så mycket bättre påminde henne om ”hur härligt det
är att sjunga på svenska”.106 Reportern säger då: ”Det går samtidigt inte att gömma sig på
svenska. Att sjunga om att den man älskar ligger ’med någon annan tjej’ - som du gör på den
här skivan - är något alldeles annat än ’you know I can’t get over you and I don’t know why -
no matter how I try’, som i din låt ’Can’t get over’”.107 Även i detta fall blir det tydligt hur det
svenska språket tillskrivs en äkthet, vilket också handlar om att vi befinner oss i en svensk
kontext. Hade Marklund satsat på att ge ut svenska låtar utanför Sverige hade texterna med
stor sannolikhet inte kopplats till samma idéer om äkthet och autenticitet.
Ganetz tar i boken Hennes röster bland annat upp pop- och rocktexters olika funktion -
hon hävdar att textcentrerade artister som exempelvis Leonard Cohen, Bob Dylan och Joni
Mitchell tillskrivs hög status i förhållande till ”mer mainstrem-orienterade poptexter”.108 Som
exempel nämns mottagandet av Madonna där ”värderingar som kopplas till högt och lågt
avspeglas i uppdelningen av å ena sidan ’rock’ som ses som mer autentisk och därmed ’bra’
och å andra sidan ’pop’ som ses som inautentisk och därmed ’dålig’.”109 I en studie om hur
musikkritiker har skrivit om Madonna har avståndstagandet ofta präglats av en värdehierarki
där konst (med andra ord ”autentisk rock”) värderas högst och ”masskultur” (med andra ord
”feminiserad, industrialiserad pop”) värderas lägst. 110 Utifrån Ganetz resonemang kan
Marklunds samarbete med Berg som tidigare sysslat med musik som benämns som
digitaliserad indierock, betraktas som ett sätt att uppnå autenticitet och samtidigt bryta med
den popmusik som kan betraktas som kommersiell och som därmed tillskrivits låg status.
Både bytet av genre och ökat fokus på texterna blir således faktorer som höjer Marklunds
status i den värdehierarki Ganetz beskriver. Att samarbetet är med en man - som dessutom
redan är känd för sina texter och musik i en genre som kan räknas till autentisk rock, vilket
anses statusfyllt i denna värdehierarki - blir ytterligare en faktor för hur Marklund genom den
nya skivan tillskrivs högre status än tidigare, då hennes tidigare musik kan kategoriseras inom
den masskultur som kopplas till en ”feminiserad” pop.
104 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 105 Ibid 106 Ibid 107 Can’t get over, Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2007 och Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 108 Ganetz, 1997, 76 109 Ibid, 76 110 Ibid, 76
23
Att vissa genrer tillskrivs högre status återkommer i intervjuerna med Miss Li och Lill
Lindfors. I artikeln om den sistnämna artisten står det: ”Schlagerstämpeln gjorde att många
musikkritiker avfärdade Lill Lindfors men allt detta förändrades när hon 1967 släppte albumet
’Du är den ende’. Hon hyllades och togs in i kritikervärmen.”111 Miss Lis musiksmak är något
som poängteras, eventuellt för att den inte anses överensstämma med bilden av ”feminiserad,
industrialiserad pop”112 som ofta förknippas med (unga) kvinnliga artister. Hon säger att hon
inte vill göra ”trendig” musik ”utan mer något som… kommer från hjärtat” och berättar att
hon mestadels lyssnar på 1960- och 1970-talsmusik, vilket påpekas bland annat genom frågan
varför hon ”som nyss fyllde 30 […] tycker att de bästa skivorna gjordes för över fyrtio år
sedan”.113 Hennes egen musik är influerad av ”blues-, jazz-, kabaret-, och folkmusik”,
samtidigt som hon skriver texter där hon vill ”hitta tillbaka till det barnsliga, naiva”114 -
”Texten till låten ’Golden retriever’ skulle kunna vara en dagboksanteckning från en tolvåring
som drömmer om en snäll vovve som både vän och värn mot världen”.115 Att hon å ena sidan
beskrivs ha en vuxen musiksmak, men å andra sidan skriver ”barnsliga” texter kan i viss mån
betraktas som en polariserande beskrivning. Det är emellertid inte lika tydligt som i
uppdelningen av Petra Marklunds eurodisco-personlighet och hennes mörka och personliga
sida, där två olika genrer sätts i kontrast till varandra. Polariseringen handlar i Miss Lis fall
om att musiken och texterna sätts i kontrast till varandra. Detta kopplas till hennes
personlighet då hon i samband med att hon pratar om att hon ”hellre fötts in i sextiotalseran”
säger att hon blir stressad av sociala medier, medan hon när hon sedan pratar om sina texter
säger att hon ”vill ha en ung inställning till livet”.116
Företeelsen av polariserande beskrivningar återkommer i artikeln om Eva Dahlgren,
som inleds med: ”Exhibitionist med garden uppe. Hetsigt New Yorkmyller och stillsamt
skärgårdsliv. Paradoxerna i artistens Eva Dahlgrens liv är många.”117 Inledande beskrivs hon
som en ”rockstjärna även utanför scenen med sin blonderade kalufs och svarta kläder”, och en
person som ofta blir igenkänd.118 Artikelförfattaren Peter Letmark skriver att hon är ”ett av
kändispressens hetaste byten”.119 Intervjun är gjord vid Dahlgrens sommarställe och tar till
stor del upp vad hon ägnar sig åt när hon är där. Samtidigt som hon låter DN följa med till
111 Lill Lindfors, Du är den ende, 1967 och Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, 2013-10-20 112 Ganetz, 1997, 76 113 Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 114 Ibid 115 Golden retriever, Linda Carlsson och Sonny Boy Gustafsson, 2012 och Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 116 Ibid 117 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 118 Ibid 119 Ibid
24
sommarstället beskrivs hon jobba ”stenhårt för att behålla sin integritet och privata sfär”120,
och ett av villkoren för intervjun är att inga beskrivningar görs av hur sommarstället ser ut.121
”Snabba båtar och bilar, kläderna och attityden - det är mycket rock’n’roll över Eva Dahlgren.
Samtidigt är det lika mycket av hennes andra, mer stillsamma sida.”122 Hon har nyligen köpt
en lägenhet i New York, och beskriver sig själv som ”väldigt mycket norrlänning” när hon är
där.123 ”Men när jag hälsar på min pappa i Umeå är jag mera en New York-bo än en
norrlänning”. 124 Sedan hon släppte skivan För väntan 125 1981 beskrivs publiken ha
sammankopplat låtarna med ”ett stort mått av allvar” medan hennes närmaste vänner
emellertid beskriver henne som ”vansinnigt humoristisk”.126 ”Vemod, allvar och massor av
humor. New York-bo och norrlänning. Stora spelningar, tv-program och lantliv. Evas dubbla,
och ibland motsägelsefulla sidor, gör att hon kan vara svår att greppa.”127 Dahlgren säger att
hon är förundrad över sin ”exhibitionistiska sida och tycker att den rimmar illa med resten av
mig. Men jag skulle inte vilja vara utan den. Den kräver en scen dock. I det privata får den
nästan aldrig tala, säger Eva själv om dubbelheten”.128
Utöver att Dahlgren själv beskrivs i paradoxer, görs även en polarisering av egenskaper
i förhållande till hennes fru Efva Attling. ”Båda hävdar med emfas att de berikar varandra, att
de är ’the perfect match’. De beskriver sig själva som ’Ferrarin’ (Efva) och ’gräsklipparen’
(Eva) för att den ena är snabb och den andra långsam. Eva har lärt ’Ferrarin’ att växla ned till
tvåan och Efva har lärt gräsklipparen att köra på sexan”. 129 I Judith Butlers
performativitetsteori benämns den heterosexuella matrisen, det vill säga idéer om att kropp,
beteende och begär bör stämma överens.130 Till exempel bör en biologisk kvinna för att bli
begriplig uppträda i enlighet med normerna för femininitet samtidigt som hon begär en
biologisk man med ett beteende som faller inom ramen för maskulinitet. Positionerna man
och kvinna förväntas inte bara begära varandra, utan de sätts också i motsats till varandra. Eva
Dahlgren och Efva Attlings relation blir således begriplig genom att de beskrivs komplettera
varandra, vilket kan kopplas till den heterosexuella matrisen. Därtill poängteras att Dahlgren
inte gör avkall på sin femininitet, då hon när hon pratar om att bära skor med hög klack säger:
”Samtidigt sitter det mycket i mig själv hur en kvinna ska vara. Vi ska i och för sig vara
120 Ibid 121 Ibid 122 Ibid 123 Ibid 124 Ibid 125 Eva Dahlgren, För väntan, 1981 126 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 127 Ibid 128 Ibid 129 Ibid 130 Butler, 2007
25
långa, men inte för långa, säger hon och skrattar”131, som för att betona att hon är som ”vilken
kvinna som helst”. Hennes matlagningsintresse förklaras också vara något som grundlagts
”när hon som barn satt hemma i köket […] medan hennes mamma gjorde i ordning
middagen”.132 Dahlgren var 32 år när hon träffade Attling, och ”hade kommit till en fas i livet
när jag ville ha familj och barn”.133 Vid den tidpunkten hade Attling två barn sedan tidigare,
och Dahlgren uttrycker att det var en ”otroligt bra tajming”, då hon hade tröttnat på sitt
jobb.134 Ytterligare ett exempel på hur heterosexualitet blir utgångspunkten visar sig i följande
citat: ”Det underlättade att Efva var så generös med mammarollen. Eva Dahlgren fick komma
in direkt och dela på föräldraskapet och hon hade ingenting emot att bli matmor i familjen”.135
”Mammarollen” betraktas således vara något Attling delar med sig av. Utifrån en
heteronormativ kontext kan det bara finnas en mamma, vilket benämns som en roll de delar
på, istället för att utgångspunkten skulle vara att båda kan vara mammor utan att
”mammarollen” behöver delas.
Ytterligare ett tydligt exempel på hur egenskaper kontrasteras går att se i intervjun med
Sylvia Vrethammar, där hon framställs som ”ovanligt vanlig och glamourös på en gång”.136
Hon beskrivs som en artist som ”personifierar en glamourös artiststil” medan hon i nästa
stycke beskriver sig själv som ”Sylvia från Uddevalla som lever ett helt vanligt liv där jag
tvättar, städar och lagar mat”.137 I nästa stycke beskriver reportern hur han följer med
Vrethammar till varuhuset NK där de dricker ”ett glas eftermiddagsbubbel” i varuhusets
champagnebar. Senare i intervjun får hon frågorna: ”Hur skulle du beskriva den ’vanliga’
Sylvia?”, ”Har du alltid haft de här olika sidorna?” och ”Så vem kom först, champagne-Sylvia
eller den här mer vardagliga Sylvia?”.138 Kvinnlig är ett annat ord som beskriver henne, då
hennes frisör säger att hon ”vågar vara kvinna” och är ”glamourös på det där internationella
viset”.139 Att vara glamourös tycks således vara något som kopplas ihop med femininitet. I
och med intresset för städning och matlagning tar hon sig dessutom an sysslor som socialt
betraktas som något som utförs av kvinnor. Att beskriva Vrethammar utefter dessa kontraster
kan således antas vara en del av den process i vilken hon görs till kvinna.
Varför skildras då Petra Marklund, Laleh, Eva Dahlgren, Miss Li och Sylvia
Vrethammar som de gör? Att beskriva artisterna med polariserade egenskaper kan tolkas som 131 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 132 Ibid 133 Ibid 134 Ibid 135 Ibid 136 Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, 2012-11-25 137 Ibid 138 Ibid 139 Ibid
26
ett försök att skildra dem som djupa och mångfacetterade - istället för att artisten ifråga
reduceras till ett personlighetsdrag kan beskrivningarna ses som ett försök att påvisa en
komplexitet. Något som kan vara problematiskt är att artisterna istället för att beskrivas enligt
ett karaktärsdrag beskrivs enligt två karaktärsdrag som motsätter varandra. Enligt Hall handlar
ett stereotypiserande skrivsätt bland annat om att tillskriva någon polariserade egenskaper
som delas upp som positiva eller negativa - ofta enligt båda sätt på samma gång.140 Då
stereotypiserande kan ske utifrån kategoriseringar baserat på exempelvis kön, etnicitet, klass,
funktion och sexualitet141, kan polariserandet av egenskaper ses som ett skillnadsskapande
utifrån att artisterna läses som kvinnor, där ursprung och sexualitet i Lalehs respektive Eva
Dahlgrens fall blir ytterligare faktorer som påverkar skillnadsskapandet. Det är tydligt att
dessa faktorer är avgörande för hur polariseringen av egenskaper sker, då representationen av
Laleh präglas av hennes föräldrars bakgrund och Eva Dahlgrens egenskaper polariseras
utifrån henne själv men också i förhållande till den kvinna hon har en relation med. Hur
resterande artister skildras som paradoxala sker snarare utifrån deras musik eller hur de
uttrycker femininitet. I Petra Marklunds fall handlar det om en värdehierarki gällande genrer
då hennes tidigare musik kategoriseras inom en genre som kopplas till femininitet och hennes
senare musik inom en genre som kopplas till maskulinitet. Miss Lis musik kopplas till äldre
genrer och tas upp i samband med att hon hade föredragit att leva på 60-talet, vilket kan te sig
motsägelsefullt i förhållande till hennes barnsliga texter som nämns i samband med att hon
vill ha en ung inställning till livet. När det gäller Sylvia Vrethammar blir de egenskaper som
sätts i kontrast till varandra en del i den femininitetskonstruktion som underlättar förståelsen
av henne som kvinna. Även om de polariserade beskrivningarna av artisterna vid första
anblick inte är starkt uppdelade i ”bra” och ”dåliga” egenskaper är dessa beskrivningar något
som motverkar läsarens tolkning av artisterna som mångfacetterade, komplexa och djupa. Att
exempelvis Sylvia Vrethammar beskrivs som både ”glamourös” och ”vardaglig” hindrar
läsaren från att se henne utifrån fler egenskaper än endast dessa två, medan Laleh beskrivs
enligt två egenskaper som sätts i motsats till varandra, och där båda egenskaperna beskrivs
negativt.
Företeelsen att tillskriva artisterna polariserade egenskaper förekommer således för alla
artister utom Lill Lindfors - varför det ser ut så är intressant att diskutera. Lill Lindfors läses
till exempel som vit, heterosexuell och i enlighet med en femininitetskonstruktion som inte
beskrivs som överdriven. Då Sylvia Vrethammar som är i ungefär samma ålder tycks tolkas
140 Hall, 1997, 229 141 Ibid, 225
27
som överdrivet mån om sitt yttre påpekas detta, samtidigt som egenskaper som talar om
hennes andra sidor tycks vara nödvändiga att poängtera. Men då Lill Lindfors inte beskrivs
som överdrivet ytlig är det inte heller något som behöver sättas i kontrast till en mer
”vardaglig” sida. Det faktum att Lindfors inte beskrivs i paradoxer kan kort sagt handla om att
hon är en välkänd, etablerad artist, samtidigt som hon betraktas som vit, heterosexuell och
feminin i en tillräcklig men inte överdriven utsträckning.
Står inför större utmaningar
Petra Marklund och Laleh hyllades båda för sina tolkningar av de andra artisternas låtar. I
artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare” beskriver Georg Cederskog mottagandet av
Marklunds version av rapparen Petters låt Mikrofonkåt142:
Sexton sekunder in i hennes version av ’Mikrofonkåt’ markerar Petter […] takten
med en knuten näve i luften. Lill-Babs sitter intill med öppen mun. Christer Sandelin
lyfter snart armarna rakt upp i en hyllning. Tio sekunder senare ler Petter som ett
lyckliggjort barn. […] Allt sitter. Allt går ’igenom rutan’ som bildproducenter plägar
säga. Det är ett massivt genombrott, och en miljon fyrahundrafjorton tusen svenskar
framför sina plattskärmar har just bevittnat det.143
Peter Letmark skriver i reportaget ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’” om hur
Laleh i första avsnittet ”slog tittarna med häpnad” genom sin version av Tomas Ledins låt
Just nu144. Letmark skriver:
Det bloggades och twittrades lyriskt och en majoritet tyckte att Lalehs version var
programmets höjdpunkt. Hennes coverversioner intog snart både första- och
andraplatsen på nedladdningstjänsten Itunes svenska topplista. Och så har det
fortsatt, Lalehs tolkningar har blivit mittpunkten i varje program.145
Både Lalehs och Petra Marklunds musikaliska framföranden mottogs och uppmärksammades
på ett positivt sätt. Marklunds version av Mikrofonkåt 146 beskrivs som ett ”massivt
genombrott”147 och Lalehs tolkning av Just nu148 var ”programmets höjdpunkt” följt av att
142 Askergren och Rusiak, 1999 143 Ibid och Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 144 Ledin, 1980 145 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 146 Askergren och Rusiak, 1999 147 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 148 Ledin, 1980
28
resten av hennes framföranden blev ”mittpunkten i varje program”149. Emellertid är en av de
saker som är gemensamt för båda dessa artiklar att artisternas musikaliska insatser i
programmet inte anses tillräckliga. I reportaget om Petra Marklund ”står hon inför långt större
utmaningar”, då ”Allmusic.com:s kritiker Ross Hoffman efterfrågar ett större egensinne och
den ’tydliga personlighet’ som till exempel Robyn har - kan Marklund leverera det?”150
Frågan ställs huruvida Petra Marklund kan ”bli en artist som nämns med samma respekt som
Lisa Nilsson”.151 I reportaget om Laleh skriver Letmark om programmets framställning av
Laleh som känslosam. ”Till exempel gråter hon när det är E-Types dag och han låter de andra
artisterna prova på att klippa får. Det tittarna inte får se är att de ’plågar det stackars fåret i
säkert en timme’, enligt Laleh”.152 I intervjun får Laleh frågan: ”Är du verkligen så känslig
som du verkar?”153 Ganetz skriver i Talangfabriken om hur starka känslouttryck av tittare och
producenter värderas olika beroende på vilket kön en person som gråter har - Ganetz hävdar
att mäns gråt i vår kultur tolkas som att de vågar visa ”äkta känslor” vilket läses som ett
tecken på styrka.154 ”Killarna premieras då de brister i gråt (visar äkta känslor), medan
tjejerna kritiseras (är svaga, måste ta för sig mer)” skriver Ganetz.155 Med bakgrund av Ganetz
resonemang betraktas Laleh som svag när hon gråter, istället för att hennes tårar skulle
likställas med styrka. Det som ses som svaghet hänger ihop med en oförmåga att ”ta för sig”,
som Ganetz beskriver. Längre fram i reportaget skriver artikelförfattaren att ”frustrationen
växt bland dem som velat se och höra mer av Laleh”, och förklarar att många på
mikrobloggsajten Twitter som tidigare nämnt ”beklagat sig över hennes återhållsamma
stil”.156 Som exempel citeras Ebba von Sydow som skrev: ”Hur ska Laleh bli folkkär om hon
inte säger ett ord”, samt Adam Alsing som skrev: ”Trodde hon skulle säga något nyss när hon
öppnade munnen men hon skulle bara stoppa in mer mat”.157 Detta kan ses utifrån Björcks
avhandling Claiming space, där hon konstaterar att begreppet ”ta plats” frekvent förekommer
i medierapportering och offentliga diskussioner om unga tjejer som kommer in i sammanhang
som yrkes- och intressemässigt traditionellt dominerats av män.158 Situationen exemplifierar
det då män utgör en majoritet i musikbranschen, vilket också tar sig uttryck i programmet.
149 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 150 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 151 Ibid 152 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 153 Ibid 154 Ganetz, 2008, 82 155 Ibid, 82 156 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 157 Ibid 158 Björck, 2011, 190
29
Utifrån dessa skildringar av Laleh och Petra Marklund går det att konstatera att det inte
räcker att göra bra ifrån sig musikaliskt - när de hyllas för sin musikaliska talang söks det
efter andra saker att göra sig missnöjd över, som i det här fallet Lalehs känslighet och blygsel
samt Petra Marklunds avsaknad av en ”tydlig personlighet”. Unga kvinnliga artister som
utmärkt sig i programmet och blivit hyllade på ett musikaliskt plan förväntas således leva upp
till ytterligare kvaliteter utöver det musikaliska. Detta kan ses som ett konkret sätt att
osynliggöra en musikalisk prestation, genom att direkt vända fokus från prestationen och
istället fokusera på ”långt större utmaningar”. Kanske hänger ifrågasättandet av Laleh och
Petra Marklund ihop med att de båda beskrivs som förvånande bra - Petra Marklunds tolkning
av Mikrofonkåt är ”en osannolik lyckträff” och Laleh ”slog tittarna med häpnad”.159 Det
framställs som att ingen tycktes ha anat att de skulle vara så skickliga, utifrån vilket kritiken
kan betraktas som ett sätt att kompensera för de hyllningar deras musikaliska prestationer
möttes av.
Hur ser då beskrivningen av Eva Dahlgrens framföranden ut? Till skillnad från Laleh
och Petra Marklund blir hennes musikaliska insats i Så mycket bättre knappt nämnd - kanske
för att hon som etablerad artist inte överraskar publiken på samma sätt, då hon har en längre
musikkarriär bakom sig. Istället står det att hon blev ”glatt överraskad av att de andra gjort så
genomarbetade tolkningar av hennes låtar”.160 Hennes musik omnämns i liten utsträckning
även bortsett från programmet. I artikelns första stycke står det att hon några år tidigare skrev
låten En korv på huvudet161 om att alltid bli igenkänd på stan, om vilket hon säger: ”Men
herregud, jag har levt med det så länge att jag inte tänker på det längre. Fast om jag ska gå på
fest och vet att jag ska stå och mingla med folk som jag inte känner tänker jag mig verkligen
för innan jag sätter på mig klackar. Annars vet jag att folk kommer att peka: ’Titta där står
Eva Dahlgren, se vad lång hon är’”.162 När hennes skiva För väntan163 som gjorde att
publiken ”förknippat hennes låtar med ett stort mått av allvar” nämns, leder diskussionen
direkt in på att hennes vänner snarare beskriver henne som ”vansinnigt humoristiskt”, varefter
en beskrivning av hennes humor följer.164 I de fall hennes musik tas upp vänds diskussionen
således till att handla om något annat, som i dessa exempel hennes humor eller hur det är att
159 Askergren och Rusiak, 1999; Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 och Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 160 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 161 Låten artikelförfattaren syftar på heter Rik och ökänd (Eva Dahlgren, 1999). Låten innehåller frasen ”Jag har en korv mitt upp på huvudet”. 162 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 163 Dahlgren, 1981 164 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23
30
bli igenkänd. Tydligast blir det när skivan En blekt blondins hjärta165 som benämns som
Dahlgrens stora genombrott som blev en jättesuccé, beskrivs efterföljas av en ”ohanterlig”
framgång och en turné varefter Dahlgren bestämde sig för att ”bryta med rockstjärnelivet”166;
”Hela livet hade jag drömt om en sådan här framgång. Men verkligheten var inte lika härlig.
Jag hade bara arbetat och turnerat. Jag var 32 år och hade kommit till en fas i livet när jag
ville ha familj och barn.”167 Därefter handlar majoriteten av artikeln om familjen, med fokus
på relationen med Efva Attling, föräldraskapet samt bevakningen i kändispressen. Succén
med skivan nämns visserligen, men fokus hamnar inte där, utan på hur det gick för Dahlgren
och hennes familj. ”Eva som alltid varit mån om sitt privatliv, gick från att vara artist och
musiker till att bli en ’kändis’”168, skriver artikelförfattaren, vilket syns inte minst i denna
artikel då musiken kommer i skymundan till förmån för andra personliga frågor. I stället för
att Dahlgrens artisteri förminskas på det sätt som Lalehs och Petra Marklunds görs,
osynliggörs hennes musikaliska karriär i och med att den knappt får något utrymme i artikeln
om henne. Den ”större utmaningen” hon stod inför blev istället familjen.
Utifrån artiklarna förekommer följaktligen ett osynliggörande av artisternas musikaliska
prestationer. Denna process ser emellertid olika ut - antingen görs det som i Lalehs och Petra
Marklunds fall genom att hävda att de måste bli bättre på olika sätt för att bli fulländade som
artister; att de gör bra musik räcker inte. Det andra sättet är som i Eva Dahlgrens fall, att
knappt omnämna den musikaliska karriär hon haft, och i de fall den nämns leda diskussionen
in på ett mer personligt ämne och låta det ämnet ta större utrymme än musiken.
Vilka tillskrivs drivande roller? Vem ges utrymme att uttala sig?
Så här långt går det att konstatera att representationen av kvinnliga musiker präglas av
beskrivningar i paradoxer samt ett osynliggörande av musikaliska prestationer som tar sig
uttryck på olika vis. Det jag nu kommer att vända blicken mot är vilka som ges utrymme att
uttrycka sig i artiklarna. Vad talar artisterna om och vad talar deras kollegor om? Vilka
personer beskrivs som drivande för artisternas karriärer? Detta är frågor som jag har snuddat
vid tidigare. Ett exempel är artikeln om Laleh där hennes mixproducent Henrik Edenhed
uttrycker sig om deras musikaliska samarbete, då han säger att han själv är rationell medan
Laleh kan ”beskriva saker med bilder” och ”flyger bland molnen”.169 Även om hans uttalande
kan betraktas som ett sätt att nedvärdera Lalehs roll som producent, är det ändock hon som 165 Dahlgren, 1991 166 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 167 Ibid 168 Ibid 169 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11
31
beskrivs som drivande i det musikaliska arbetet. ”När vi kommer ner i studion för att se henne
göra slutarbetet med den nya plattan märker vi ganska snart att det är Laleh som håller i
spakarna på mixerbordet. Trots att hon har mixproducenten Henrik Edenhed på plats.”170
Trots det faktum att Laleh beskrivs som drivande, görs en antydan att det inte vore självklart
att det i första hand är hon som producerar - hon håller i spakarna trots att mixproducenten är
där. Edenheds uttalande kommer i direkt anslutning till konstaterandet att det är Laleh som
håller i spakarna på mixerbordet, vilket kan få det att framstå som att han är kritisk till hur
Laleh arbetar med musiken. Det är också uppseendeväckande att det är han och inte Laleh
själv, som citeras angående hennes musik. När Laleh pratar om sin musik handlar det inte om
produktionen, utan om hur det gick till när hon fick skivkontrakt. I det sammanhanget är att
hon vill ”bestämma allt själv” något som påpekas av hennes produktionsassistent Gustaf
Thörn, som tidigare nämnt. Att hon hade bildat ett eget bolag innan hon ”gick upp på
skivjättens kontor” anses också höra till ”ovanligheterna i branschen”.171 I de fall Laleh
citeras kring sin medverkan i Så mycket bättre handlar en liten del om hur hon resonerade när
hon skulle ta sig an de andra artisternas låtar. Emellertid pratar hon mestadels om att
programinspelningen var ansträngande, om framställningen av henne som känslig och blyg
samt om uppmärksamheten kring programmet.172
Även om Laleh i stor utsträckning beskrivs i förhållande till sina föräldrar, är
musikintresset ingenting som förklaras komma från dem. Lalehs pappa benämns visserligen
som fantasifull och kreativ, och hans bortgång förklaras också vara en orsak till den ”mörka
klangbotten” som präglar Lalehs låtar.173 Men i stor utsträckning är det Laleh själv som
beskrivs som drivande, då hon på högstadiet till exempel ”lånade hem instrument och började
skriva egna låtar. Ganska snart bildade hon olika band.”174 Musiklärarna på högstadieskolan
uppmuntrade Laleh till att börja i musikklass175, vilket också kan ses som något som drev
hennes musicerande framåt. Emellertid beskrivs Lalehs drivkraft med en underton av
osäkerhet. Ett exempel är när en musiktävling arrangerades på skolan och Laleh blev
tillfrågad att sjunga en låt som en annan tjej hade skrivit, och Laleh ”gick bara upp och sjöng
den utan att veta hur man ens höll i en mikrofon”.176 När hon skulle ge ut sin debutskiva
”spelade hon ett högt spel med sig själv som insats” då hon sagt att hon skulle producera
skivan på egen hand, vilket benämns som ”en risk de tog” (det vill säga skivbolaget), och 170 Ibid 171 Ibid 172 Ibid 173 Ibid 174 Ibid 175 Ibid 176 Ibid
32
Laleh var själv ”osäker på om hon skulle klara det”.177 Hon säger även att hon hade
panikångest och depression, och ”pantsatte hela mitt liv för det här”.178 Att hon pantsatte sitt
liv för arbetet med musiken kan ses som en antydan att musiken inte var hennes liv, utan att
hon tvingades lägga sitt riktiga liv åt sidan för att ägna sig åt musik.
Å ena sidan beskrivs Laleh som drivande och självständig i sitt musikaliska arbete. Å
andra sidan beskrivs hon vid flera tillfällen som osäker. Det är inte hon som uttalar sig om sitt
producerande, utan det är hennes mixproducent, där Lalehs drivande roll är något som
påpekas, vilket även görs av produktionsassistenten. Utifrån det faktum att Laleh är producent
och alltsedan sin debutskiva har producerat sin musik på egen hand kan det tyckas
uppseendeväckande att Lalehs drivande roll som producent tycks vara något som bör
poängteras. Att det är hon som håller i spakarna på mixerbordet borde således vara något som
inte bör nämnas, utan betraktas som en självklarhet.
I artikeln med Petra Marklund får samarbetet med Joakim Berg stort utrymme. Artikeln
inleds med att berätta om succén i Så mycket bättre, varefter musikkritikern Ross Hoffman
citeras med att efterfråga en tydligare personlighet.179 Därefter inleds diskussionen kring den
kommande skivan. De producenter Marklund samarbetar med, samt några av deras tidigare
samarbetspartners nämns. ”I hennes team finns Joakim Berg, Daniel Ledinsky - svensk
producent på Atlantic Records i New York […] och Saska Becker, producent/låtskrivare åt
Ken, Albin Gromer, Petter […]”180 Ledinsky berättar sedan hur de har skrivit låtarna och hur
de resonerat när de valt ut låtar till skivan. ”Joakim Berg har jobbat i studion på Dalagatan,
men också intensivskrivit ihop med Ledinsky […] Från början skrev vi parallellt ihop med
Petra, men efter New York så har vi gjort alltihop tillsammans. Jocke spelar till exempel
gitarr på flera låtar”.181 När Marklund citeras i nästa stycke berättar hon om samarbetet med
Berg och säger: ”Han kan sitta med gitarren och säga ’men gud, det här ackordet är såå snyggt
till den här melodin, vi måste gå från ett C7 till ett Cmaj’. Och han är ju, som alla vet,
fantastiskt duktig med texter”.182 Hon säger att hon känner sig ”’jättehedrad’, men också lätt
nervös. Osäker på personkemin”.183 Hon säger att de har arbetat ”så tajt allihop med både
musiken och texterna” och att ”Jockes texter ligger väldigt nära mina egna upplevelser”.184
Längre fram beskriver producenten Saska Becker skivans ”sound” som ”souligt, poppigt och
177 Ibid 178 Ibid 179 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 180 Ibid 181 Ibid 182 Ibid 183 Ibid 184 Ibid
33
lite hiphop - som jag jobbat mycket med tidigare” och berättar att låtarna ofta arbetats fram
utifrån enkla ackordföljder.185 Marklund blir tillfrågad vad hon är bäst respektive sämst på,
och svarar att hennes starkaste sida är att hon har många idéer och kan se helheter, och att
hennes sämsta sida är hennes nervositet.186 Hon pratar också mycket om skillnaden mellan
Petra Marklund och September och om stämningen på skivan och vad låtarna handlar om.187
Det är således tydligt att när Marklund citeras angående hennes musik handlar det
mestadels om Joakim Berg, hur han arbetar musikaliskt samt hur hennes tidigare musik skiljer
sig från hans musik och den musik de nu gör tillsammans. Det Ledinsky och Becker citeras
med handlar snarare om hur de arbetar med musiken produktionsmässigt. Liksom i artikeln
med Laleh är det inte Marklund som ges utrymme att uttala sig om produktionen, utan det är
hennes manliga samarbetspartners. Som tidigare nämnt beskriver Ganetz genusslentrianer
som ett upprepande av ett oreflekterat sätt att skildra handlingar av män och kvinnor på ett
ojämlikt sätt. Detta, menar hon, tar sig bland annat uttryck i de manliga respektive kvinnliga
Fame factory-deltagarnas roller när det gäller musikproduktion.188 Hon skriver att män
framställs ”som det kön som bemästrar teknik medan kvinnor gör något annat - pratar, läser
damtidningar eller sover. Samma sak gäller framställningarna av vilket kön som spelar
musikinstrument över huvudtaget”. 189 Att Marklund i tämligen liten utsträckning ges
utrymme att prata om produktionen eller ”soundet”, medan hennes manliga kollegor gör det,
kan följaktligen tolkas i enlighet med de genusslentrianer som gör att mäns producerande
framstår som en självklarhet.
Temat osäkerhet återkommer även i denna artikel. Marklund benämns som osäker på
personkemin med Berg och hävdar att hennes svagaste sida är hennes nervositet.190 I artikeln
”Mikrofonkåt” inleds brödtexten med meningen: ”Petra Marklund var inte alls säker på att
hon skulle tacka ja när hon fick förfrågan om att ställa upp i ett program där hon skulle tolka
andra artisters låtar.” Hon säger att hon var yngre än de andra artisterna och citeras med
orden: ”Jag var det lilla ufot i gänget”.191
Marklund berättar att hennes mamma deltagit i dåvarande Jugoslaviens melodifestival
och spelat in ”Beatlesinspirerade” skivor, vilket skulle kunna göra att hon läses som en
avgörande roll för Marklunds musicerande. Emellertid försvinner lite av den känslan då det
185 Ibid 186 Ibid 187 Ibid 188 Ganetz, 2008, 84 189 Ibid, 84 190 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01 191 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03
34
framgår att hennes mormor inte ansåg ”att det var ett bra jobb för en liten flicka”.192 Ändock
beskrivs Marklund som säker vad gäller beslutet att satsa på musik - däremot är det inte hon
som beskrivs som avgörande för att detta skulle bli verklighet. ”Hon pluggade sång på Södra
Latin och var med i ett rockband, där även Olle Hedberg från Idol var med. Till sist träffade
Petra Marklund producenten Jonas von der Burg och det klickade musikaliskt. 2003 kom
första hitten La la la (Never give it up).”193 Detta ger intrycket av att det är producenten som
är den bidragande orsaken till Marklunds musikaliska genombrott. Det Marklund citeras med
i resten av artikeln handlar om hur det kändes att kyssa ”en snygg modell” i hennes
musikvideo där hon ”spelar medvetslös”, hur det var att åka ”stora flashiga limousiner” för att
fira hennes ingång på den amerikanska Billboardlistan samt hur det var att träffa
fotbollsspelaren David Beckham under hennes turné.194 I denna situation tycks det inte ens
göras ett försök att skildra Marklund utifrån henne som musikartist, då denna avslutande
beskrivning huvudsakligen inte handlar om musiken.
I artikeln med Eva Dahlgren är det som tidigare konstaterat inte musiken som ges störst
utrymme - när Dahlgren väl pratar om sin musik vänds diskussionen som sagt till att handla
om något annat. Vilka beskrivs då som drivande vid de fåtal tillfällen Dahlgrens musikaliska
karriär diskuteras? Hennes föräldrar förklaras ha givit henne ”en tro på sig själv och sitt eget
omdöme”, och beslutet att inte gå färdigt gymnasiet för att istället satsa på musiken ifrågasätts
inte av dem.195 Jag skulle emellertid inte tolka detta som att de ges en drivande roll, utan att
de mer ses som ett stöd för Dahlgren. Karriären ”började med ’långt ljust flygigt fiolhår’ som
hon själv uttrycker det”, men när hon började lyssna på Kate Bush, David Bowie och The
Beatles bestämde hon sig för att ”satsa på en rockigare karriär”.196 Dessa artister och band kan
följaktligen betraktas som de som inspirerade henne att byta genre. 1977 deltog Dahlgren i en
talangjakt på Södra teatern i Stockholm, vilket ledde till att hon ”fick vara med på tv i
Sveriges magasin” där hon framförde en egen låt. ”Efter framträdandet ringde
skivbolagschefen Bruno Glenmark till tv-studion och det ledde till hennes första
skivkontrakt”.197 Trots att Dahlgren beskrivs ha en drivkraft att hålla på med musik i och med
att hon själv väljer att avbryta sina gymnasiestudier för att satsa på musiken, läses två av tre
inspirationskällor som manliga artister/band, och det är slutligen Glenmark som ”upptäcker”
Dahlgren vilket leder till ett skivkontrakt. Liksom i intervjun ”Mikrofonkåt” där Marklunds 192 Ibid 193 La la la (Never give it up), Anoo Bhagavan, Jonas von der Burg och Niklas von der Burg, 2004 och Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 194 Amster, ”Mikrofonkåt”, 2010-12-03 195 Letmark, ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”, 2011-10-23 196 Ibid 197 Ibid
35
möte med producenten Jonas von der Burg beskrivs leda till hennes första hitlåt, är det även i
denna artikel en man som är avgörande för Dahlgrens skivkontrakt.
I artikeln om Sylvia Vrethammar beskrivs hennes bror som den som ”hade fått henne att
satsa på en musikalisk karriär”.198 Lennart Hyland ”ringer upp och erbjuder henne att vara
värdinna i hans ’Hylands hörna’”.199 Jazzpianisten Rune Öfwerman ”producerade de flesta av
hennes skivor”.200 I artikeln med Miss Li beskrivs Pugh Rogefelt som avgörande för hennes
medverkan i Så mycket bättre, och Olle Ljungström ”är ett geni” enligt henne.201 Borlänge-
banden Mando Diao, Sator och Stonecake, som alla består av män, nämns som
inspirationskällor som får Miss Li att ”förstå att det kunde gå bra ’fast man kom från en
industristad’”.202 Lill Lindfors berättar om en ”viktig musikalisk upplevelse” då hennes pappa
”kom hem med en stenkaka med schlagersångaren Lasse Dahlqvist”.203 ”Pappa sjöng visor
med roliga texter när jag var liten. Min mamma spelade klassiskt piano, brorsan klarinett och
så har jag en yngre bror som fortfarande spelar gitarr och banjo”.204 Enligt artikeln slog
Lindfors igenom ”när hon 1961 spelade i revyn ’Ursäkta handsken’ med Karl Gerhard”.205
Sammanfattningsvis går det att konstatera att män i stor utsträckning tillskrivs
avgörande roller för artisternas karriärer, då män antingen inspirerar de kvinnliga artisterna att
börja med musik, eller är de som ”upptäcker” de kvinnliga artisterna. Det blir även synligt att
män ges utrymme att tala om musik i förhållande till produktionen, medan de kvinnliga
artisterna ges utrymme att tala om andra delar av musiken, eller om saker som inte har med
musik att göra. Artikeln om Laleh skiljer sig från de andra på så sätt att hon varken blir
”upptäckt” av en man eller blir inspirerad av en manlig artist till att börja hålla på med musik.
Det som emellertid händer i artikeln om Laleh är att hennes drivande roll som producent
beskrivs som något som inte hör till vanligheterna.
198 Letmark, ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”, 2012-11-25 199 Ibid 200 Ibid 201 Cederskog, ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”, 2012-10-14 202 Ibid 203 Amster, ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.”, 2013-10-20 204 Ibid 205 Ibid
36
Avslutande diskussion I början av arbetet med denna studie noterade jag tre genomgående teman i materialet, och har
nu kommit till den punkt då jag har haft möjlighet att gräva djupare i dessa teman. Med
avstamp i de teman som undersökts vill jag nu ägna denna avslutande diskussion till att
resonera kring det som var upprinnelsen till studien, det vill säga idén om ett osynliggörande
av kvinnliga artister och musiker. Syftet med studien var att ur ett genusperspektiv undersöka
den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar.
Bakgrunden till detta var artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs” där det hävdas att
det finns ett osynliggörande av kvinnliga artister som sker genom historieskrivningen och i
realtid.206 I inledningen av denna studie ställde jag mig frågorna: Går skildringen av kvinnors
artisteri i texter som är ämnade att handla om dem i sin yrkesroll som musikartister att koppla
till en osynliggörande historieskrivning? Eller handlar det om en särbehandling eller ett
skillnadskapande av kvinnliga artister i förhållande till en bild av mannen som norm inom
musikvärlden?
Utifrån det material som analyserats vill jag hävda att det finns företeelser som bidrar
till ett osynliggörande av kvinnliga artisters musikaliska prestationer. Gällande hur detta sker
kan jag se två olika tendenser. Den ena handlar om att ”sudda ut” en musikalisk prestation
direkt efter att den kommit på tal. Det sker både i artikeln ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både
helgon och djävul’”207 såväl som i artikeln ”Petra Marklund. Så mycket svartare”208 där både
Laleh och Petra Marklund hyllas för sina framföranden i Så mycket bättre, men sedan får
kritik för en avsaknad av en ”tydlig personlighet” respektive en oförmåga att ta plats. Det
tycks inte räcka att de utmärkt sig musikaliskt, blivit ”folkkära” och betraktas som ”favoriter”
i programmet, utan det tycks i båda fallen finnas saker som gör dem otillräckliga, vilket kan
tolkas som ett sätt att flytta fokus från deras musikaliska prestationer som i förlängningen
leder till att prestationerna osynliggörs. Liknande företeelse förekommer i artikeln med Eva
Dahlgren, då fokus på andra saker än musiken blir ett sätt att osynliggöra den musikaliska
karriär hon haft, där det som istället blev hennes utmaning var familjen. Den andra tendensen
handlar om att tillskriva män rollen som drivande för artisternas karriärer. Är det inte en man
som uppmärksammar artisten och på så sätt ”skapar” början av hennes karriär, så är det en
man som inspirerar artisten till att börja ägna sig åt musik. Detta hänger ihop med vilka som
206 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17 207 Letmark, ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”, 2011-12-11 208 Cederskog, ”Petra Marklund. Så mycket svartare”, 2012-07-01
37
ges utrymme att tala om vad, då jag tidigare konstaterat att män i större utsträckning uttalar
sig om musiken och produktionen medan kvinnliga artister uttalar sig om annat.
Emellertid finns det tillfällen då kvinnliga artisters musicerande faktiskt synliggörs - i
det fallet syftar jag på uppmärksammandet av Laleh som producent, där hon är den som
beskrivs som drivande. Men trots att hon synliggörs som producent ser jag stora problem med
hur det skildras, då det benämns som ett undantag - något som inte hör till vanligheterna utan
bör påpekas. Ett exempel som tas upp i Musikupproret handlade om Agendas program om
”det svenska musikundret” där kvinnliga producenter knappt nämns, och en manlig producent
uttalar sig om att han inte känner till någon kvinnlig producent.209 Eventuellt kan påpekandet
av att Laleh gör sin egen musik förstås med bakgrund av att bilden i vissa fall är att det inte
finns några kvinnliga producenter, och att Lalehs musikskapande således anses vara något
som bör lyftas fram i ljuset. Syftet att uppmärksamma det kan vara gott - men det blir
problematiskt då det faktum att Laleh producerar benämns som tämligen exklusivt, vilket
bidrar till återskapandet av föreställningen om att det vanligen inte finns några kvinnliga
producenter.
Jag kan således konstatera att det i representationen av kvinnliga musikartister finns
olika sätt att osynliggöra eller synliggöra deras musicerande, som i båda fall får negativa
effekter - sättet på vilket Laleh synliggörs blir en del av ett sammanhang där kvinnliga
artisters musicerande generellt osynliggörs. Sammanfattningsvis består osynliggörandet och
synliggörandet av fyra punkter: Att musikaliska prestationer kommer i skymundan då andra
kvaliteter efterfrågas. Att musiken nämns i liten utsträckning. Att män beskrivs som drivande
och ges utrymme att prata om musiken. Att kvinnors musikaliska drivkraft betraktas som en
ovanlighet.
Finns det då något som pekar på en särbehandling eller ett skillnadsskapande av
kvinnliga musikartister? Beskrivningar av dem utifrån motsägelsefulla egenskaper hävdar jag
är tydligt i representationen av kvinnliga artister, vilket enligt Hall kan ses som ett
stereotypiserande beskrivningssätt, som i förlängningen blir ett skillnadsskapande, vilket
också påverkas av faktorer som hudfärg, sexualitet och ålder. Petra Marklund, Miss Li och
Sylvia Vrethammar tillskrivs polariserade egenskaper som kan ses utifrån att de läses som
kvinnor (unga kvinnor i de förstnämndas fall), medan Laleh och Eva Dahlgren tillskrivs
polariserade egenskaper utifrån kön samt ursprung och sexualitet. Det är också tydligt att det
finns en hierarki gällande olika genrer där musik som kopplas till maskulinitet och därmed
autenticitet värderas högt och musik som kopplas till femininitet och masskultur värderas lågt. 209 ”Sverige världsledande på hitlåtar”, 2013-12-15
38
Frågeställningen jag ämnade besvara var: hur ser den kvalitativa representationen av
kvinnliga musikartister ut i svenska dagstidningar läst i ett genusperspektiv? Ovanstående
sammanfattning av hur kvinnliga musikartister osynliggörs eller synliggörs, samt hur
representationen tar form i övrigt, anser jag besvarar min frågeställning. Då representation
hänger ihop med makt anser jag det även viktigt att diskutera vad detta får för effekter.
Konsekvenserna av att kvinnors musikaliska prestationer suddas ut, att män beskrivs som
drivande och att kvinnors drivkraft betraktas som ett undantag bidrar till och upprätthåller
idéer om vilka som hör hemma i musikbranschen. Att män ges utrymme att tala om musik
och hur de producerar, medan fokus när exempelvis Petra Marklund talar om musik läggs på
hennes manliga kollegor säger något om vilka som anses kunniga inom musikproduktion.
Effekterna av representationen gör att förväntningar skapas kring vilka som får ta plats inom
svenskt musikliv och på vilket sätt, vilket till stor del baseras på vilket kön vi tillhör. Att den
här bilden ges av hur kvinnor (respektive män) uppträder, kan ses som en del av de
genusslentrianer Ganetz redogör för i Talangfabriken210, då det skapas en slentrianmässig bild
av hur kvinnor är som baseras på hur kvinnor förväntas vara. Begreppet genusslentrianer är
således ett viktigt begrepp för förståelsen kring hur representationen ser ut. Utifrån
betraktelsen av artiklarna som kulturella texter som berättar något om den kultur inom vilken
texten är skapad, återskapar representationen av kvinnliga musikartister idéer om vilka som
får ta plats i musikbranschen - den signalerar att män har en given plats i musikvärlden, som
kvinnor måste anstränga sig hårdare för att förtjäna - och även när de anstränger sig blir
musikaliska prestationer ifrågasatta eller utsuddade. I inledningen av denna studie lyfte jag
följande citat:
Varje ung flicka som vill plocka upp elgitarren, starta ett band med sina bästisar,
göra sin första musikproduktion, skapa sin första electropoplåt eller drömmer om att
erövra en stökig festivalscen under en sen sommarnatt, tror att hon är nästan alldeles
ensam, hon måste uppfinna det här själv. För gång på gång bleknar vi, alla vi som
var hon, bort från historien.211
Konsekvenserna av den kvalitativa representationen av kvinnliga artister blir, liksom vid den
kvantitativa representationen, något som i förlängningen påverkar vilka människor som får
tillgång till ett musikaliskt berättande.
210 Ganetz, 2008 211 ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, 2014-02-17
39
Käll- och litteraturförteckning Litteratur Björck, Cecilia. Claiming space: discourses on gender, popular music, and social change. Göteborg: Högskolan för scen och musik, 2011. Butler, Judith. Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. Göteborg: Daidalos, 2007. de los Reyes, Paulina. ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”. Ingår i Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, Paulina de los Reyes och Masoud Kamali (red.) s. 233-258. SOU 2005:41. Fornäs, Johan. Kultur. Malmö: Liber, 2012. Ganetz, Hillevi. Hennes röster. Rocktexter av Turid Lundqvist, Eva Dahlgren och Kajsa Grytt. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 1997. Ganetz, Hillevi. Talangfabriken. Iscensättningar av genus och sexualitet i svensk talang-reality. Uppsala: Centrum för genusvetenskap, Uppsala Universitet, 2008. Hall, Stuart. Representation: Cultural Representations and Signifying Practices. London: Sage, 1997. Lykke, Nina. ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen”. Kvinnovetenskaplig tidskrift, nr. 1, 2003. Minnich, Elizabeth Kamarck. Transforming Knowledge. 2:a uppl. Philadelphia: Temple University Press, 2005. Nordström, Marika. Rocken spelar roll. En etnologisk studie av kvinnliga rockmusiker. Umeå: Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet, 2010.
Material Amster, Harry. ”Lill Lindfors: Jag förstod inte att texten i min hitlåt var riktad till Jesus.” Svenska Dagbladet. 2013-10-20 Amster, Harry. ”Mikrofonkåt”. Svenska Dagbladet. 2010-12-03
40
Cederskog, Georg. ”Miss Li. ’Jag hade nog hellre fötts in i sextiotalet men jag lever ju nu’”. Dagens Nyheter. 2012-10-14 Cederskog, Georg. ”Petra Marklund. Så mycket svartare”. Dagens Nyheter. 2012-07-01 Letmark, Peter. ”Eva Dahlgren: ’Familjen är det häftigaste jag har’”. Dagens Nyheter. 2011-10-23 Letmark, Peter. ”Laleh Pourkarim: ’Jag är både helgon och djävul’”. Dagens Nyheter. 2011-12-11 Letmark, Peter. ”Sylvia Vrethammar: ’Jag älskar att städa och laga mat’”. Dagens Nyheter. 2012-11-25
Musik
Album Carlsson, Linda (Miss Li). Tangerine dream. National, 2012.
Dahlgren, Eva. En blekt blondins hjärta. The Record Station, 1991. Dahlgren, Eva. Ett fönster mot gatan. Polar, 1984. Dahlgren, Eva. Finns det någon som bryr sig om. Glendisc, 1978. Dahlgren, Eva. Fria världen 1989. The Record Station, 1989. Dahlgren, Eva. För väntan. CBS, 1981. Dahlgren, Eva. Ung och stolt. The Record Station, 1986. Lindfors, Lill. Du är den ende. Polydor, 1967. Marklund, Petra (September). In orbit. Catchy Tunes, 2005. Pourkarim, Laleh (Laleh). Laleh. Warner Music Sweden, 2005. Pourkarim, Laleh (Laleh). Me and Simon. Warner Music Sweden, 2009. Pourkarim, Laleh (Laleh). Prinsessor. Lost Army, 2006.
41
Låtar Can’t get over. Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2007. Cry for you. Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2005. Golden retriever. Text och musik: Carlsson, Linda. och Gustafsson, Sonny Boy. 2012. Just nu. Text och musik: Ledin, Tomas. 1980. Framförd av Pourkarim, Laleh, i Så mycket bättre, 2011. La la la (Never give it up). Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2004. Mikrofonkåt. Text och musik: Askergren, Petter. och Rusiak, Thomas. 1999. Framförd av Marklund, Petra, i Så mycket bättre, 2010. Rik och ökänd. Text och musik: Dahlgren, Eva. 1999. Satellites. Text och musik: Bhagavan, Anoo. von der Burg, Jonas. och von der Burg, Niklas. 2005. Ängeln i rummet. Text och musik: Dahlgren, Eva. 1989. Framförd av Pourkarim, Laleh, i Så mycket bättre, 2011.
Internetkällor Aftonbladet. ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”. 2014-02-17. http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/kulturochnoje/article18382577.ab (Hämtad 2014-03-24). Eva Dahlgrens hemsida. ”Biografi”. 2014. http://evadahlgren.com/biografi (Hämtad 2014-05-07) Eva Dahlgrens hemsida. ”Musik”. 2014. http://evadahlgren.com/musik (Hämtad 2014-05-07)
Jämställd festivals hemsida. ”Om”. http://jamstalldfestival.se/om-jamstalld-festival/om/ (Hämtad 2014-03-26)
42
Lalehs hemsida. ”Laleh Pourkarim Biography”. http://www.laleh.se/#biography (Hämtad 2014-05-07) Septembers hemsida. ”Biography”. http://www.septembermusic.se/biography/ (Hämtad 2014-05-07)
Svtplay. ”Sverige världsledande på hitlåtar”. Klipp från Agenda (TV-program). 2013-12-15. http://www.svtplay.se/klipp/1677243/sverige-varldsledande-pa-hitlatar?tab=klipp&sida=8 (Hämtad 2014-03-24)
Youtube. ”Så Mycket Bättre Trailer”. 2010-10-13. https://www.youtube.com/watch?v=IdFavaLSYsU (Hämtad 2014-04-14)
Bilder Titelsidans bild är hämtad från http://www.dn.se/kultur-noje/musik/petra-marklund-sa-mycket-svartare/ publicerad 2012-07-02. Fotograf: Alriksson, Lina. (Hämtad 2014-05-14)
43
44
Stockholms universitet/Stockholm University
SE-106 91 Stockholm
Telefon/Phone: 08 – 16 20 00
www.su.se