Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft?845215/FULLTEXT01.pdfSofie Salander och Eric Soroosh...

Sofie Salander och Eric Soroosh Parsa

Avtalstolkning,

juridik eller sunt förnuft?

- en studie i svensk tolkningslära i ljuset av DCFR

Contract interpretation,

jurisprudence or common sense?

- a study about Swedish contract interpretation in the light of DCFR

Rättsvetenskap

C-uppsats

Termin: VT 2015

Handledare: Germaine

Hillerström

II

Innehåll

SAMMANFATTNING .................................................................................................................. IV

FÖRORD ......................................................................................................................................... V

FÖRKORTNINGAR ..................................................................................................................... VI

1. INLEDNING ............................................................................................................................ 1

1.1 INTRODUKTION ............................................................................................................................................ 1

1.2 PROBLEMFORMULERING ............................................................................................................................. 2

1.3 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR .............................................................................................................. 2

1.4 AVGRÄNSNINGAR ......................................................................................................................................... 3

1.5 METOD OCH MATERIAL ............................................................................................................................... 3

1.5.1 Rättsdogmatisk metod ................................................................................................................................ 3

1.5.2 Material..................................................................................................................................................... 4

1.6 OBJEKTIVITET ............................................................................................................................................... 5

1.7 DISPOSITION .................................................................................................................................................. 6

2. ALLMÄNT OM AVTAL OCH OGILTIGHET ....................................................................... 6

2.1 ALLMÄN AVTALSRÄTT .................................................................................................................................. 6

2.2 PRINCIPEN OM AVTALSFRIHET OCH AVTALSBUNDENHET ................................................................... 7

2.3 OGILTIGHETSGRUNDER .............................................................................................................................. 8

2.4 OSKÄLIGHETSGRUNDER ............................................................................................................................. 9

2.5 FÖRUTSÄTTNINGSLÄRAN ..........................................................................................................................10

3. TOLKNING AV AVTAL ......................................................................................................... 11

3.1 BAKGRUND ..................................................................................................................................................11

3.2 SUBJEKTIV TOLKNING ...............................................................................................................................12

3.2.1 Den gemensamma partsviljan ...................................................................................................................12

3.2.2 Förklaringsmisstagsmodellen ....................................................................................................................14

3.2.3 Dolusmodellen ..........................................................................................................................................15

3.2.4 Culpamodellen .........................................................................................................................................16

3.3 OBJEKTIV TOLKNING ................................................................................................................................18

3.3.1 Tydning ...................................................................................................................................................18

3.4 SÄRSKILDA TOLKNINGSPRINCIPER .........................................................................................................20

3.4.1 Oklarhetsregeln ........................................................................................................................................20

3.4.2 Minimiregeln ............................................................................................................................................22

4. DCFR – EN GEMENSAM REFERENSRAM FÖR EUROPEISK CIVILRÄTT ................. 24

III

4.1 DCFR:S TILLKOMST OCH SYFTE ..............................................................................................................24

4.2 DCFR:S INNEHÅLL .....................................................................................................................................25

4.2.1 Principer ..................................................................................................................................................25

4.2.2 Definitioner ..............................................................................................................................................27

4.2.3 Modellregler .............................................................................................................................................28

5. ANALYS................................................................................................................................... 32

5.1 MÖNSTER I DEN SVENSKA TOLKNINGSLÄRANS RÄTTSTILLÄMPNING .............................................32

5.2 SVENSK TOLKNINGSLÄRA KONTRA DCFR – KOHERENS I RÄTTSTILLÄMPNINGEN? ...................34

5.2.1 Tolkningsregler eller tolkningsmetoder? .....................................................................................................34

5.2.2 Bakomliggande principer och definitioner ..................................................................................................35

5.2.3 Modellregler kontra tolkningsmetoder .......................................................................................................36

6. SLUTSATSER ......................................................................................................................... 38

KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ............................................................................ 40

IV

Sammanfattning

Syftet med uppsatsen är att identifiera hur avtal tolkas enligt svensk rätt och om det går att

identifiera några mönster i tolkningsverksamheten. Det undersöks hur den svenska

tolkningsläran överensstämmer med tolkningsreglerna i Draft Common Frame of Reference

(DCFR). Europeiska unionen (EU) publicerade år 2009 DCFR – en akademisk text vars syfte

bland annat var att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom unionen.

Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt. DCFR

betraktas i dag som en icke bindande rättsakt – innehållande icke bindande regler som är

ämnade att användas som hjälpmedel. DCFR innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är

tillämplig på oklara avtal, vilket är centralt för uppsatsen. Trots att DCFR inte är bindande har

det ändå juridisk betydelse då innehållet kan bli föremål för jämförelser och belysa vad som

anses gälla i svensk rätt.

För att komma fram till resultatet arbetar vi utifrån den rättsdogmatiska metoden. Kärnan

i utredningen och analysen ligger i en genomgång av en förhållandevis omfattande mängd

rättspraxis från Högsta domstolen och Arbetsdomstolen.

Dagligen ingås ett stort antal avtal. Vanligtvis sker det utan att problem uppstår; parterna

fullgör vad de åtagit sig och avtalsförhållandet avvecklas. Problem kan uppstå när parterna

har olika avsikter, avtalet är otydligt utformat eller när den ena parten inte fullgör sina

förpliktelser. I svensk rätt finns inga lagregler för avtalstolkning, utan ledning får hämtas i

rättspraxis. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrin inom avtalsrättens område

tillmäts stor betydelse. I doktrin råder det delade meningar om tolkningsläran eftersom

författarna ställer upp tolkningsmodeller med olika benämningar. Hänsyn tas framförallt till

Adlercreutz och Lehrbergs framställningar då de är framstående rättsvetenskapsmän inom

området. Modellerna presenteras och belyses med rättsfall från högsta instans.

Tolkningsverksamheten i svensk rätt utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva

tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför

andra tolkningsmetoder. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i förening med

samtliga omständigheter vid och efter avtalsslutet. Resultatet för handen är att varje enskilt

fall prövas utefter individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt

anpassade lösningar.

Tolkningsverksamheten i DCFR utövas genom regler. Generella regler kan antas

resultera i större grad förutsebarhet samtidigt som svensk tolkningslära möjligtvis tar större

hänsyn till parternas avtal och därtill parternas verkliga viljor. DCFR kan ge rättstillämparen

större utrymme för tolkning än vad reglerna föranleder på grund av normativt formulerade

rekvisit.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att gemensamma drag kan urskiljas i utpekade

delar av tolkningsverksamheten och att reglerna i DCFR påvisar många likheter i

uppbyggnaden i jämförelse med den svenska tolkningsläran.

V

Förord

Under vårterminen 2014 har vi författat den här C-uppsatsen inom ämnet rättsvetenskap vid

Handelshögskolan, Karlstads universitet. Vi vill rikta ett stort tack till vår handledare

Germaine Hillerström för god handledning och värdefulla råd.

Karlstad den 26 maj

Sofie Salander Eric Soroosh Parsa

VI

Förkortningar AD Arbetsdomstolen

AVLK Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden

AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på

förmögenhetsrättens område (avtalslagen)

CFR Common Frame of Reference

CISG Convention on Contracts for the International Sale of Goods

DCFR Draft Common Frame of Reference

EU Europeiska unionen

FB Föräldrabalk (1949:381)

FPM Faktapromemoria

HD Högsta domstolen

HovR Hovrätt

JFT Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland

JT Juridisk tidskrift

COM Commission

NJA Nytt juridiskt arkiv

PECL Principles of European Contract Law

Prop Proposition

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk juristtidning

TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap

UNIDROIT The International Institute for the Unification of Private Law

1

1. Inledning

1.1 Introduktion

Två eller flera parter ingår avtal, men vad betyder det? Avtal är ett instrument som frekvent

förekommer i vardagen. Dess främsta funktion är att binda parterna till det avtalsinnehåll som

har överenskommits och kan förekomma i en mängd variationer; vissa skriftliga, andra

muntliga.1 Människan sluter genom sitt uppträdande och handlande många gånger avtal utan

att alltid vara medveten om det; allt från när han eller hon handlar ett paket mjölk i affären till

att köpa en färdbiljett på bussen.2 Avtalsparternas rättigheter och skyldigheter skiljer sig åt.

Ena parten bär ansvar för att exempelvis leverera mjölken och den andra för att prestera

betalningen.

I händelse av att avtalet är oklart eller ofullständigt och tvist uppstår om avtalsinnehållet,

får domstolen i uppgift att försöka fastställa parternas avsikter vid avtalsslutet enligt olika

tolkningsmetoder.3 Avtalsinnehåll kan exempelvis vara tvetydigt eller vagt; ‖bilen skall

avlämnas inom skälig tid‖ är ett exempel på en vag och oklar text där det är oklart hur den ska

tolkas. Inom ramen för avtalstolkning finns inga rättsregler i svensk rätt, utan ledning får

hämtas i rättspraxis. Rättsfall om tolkningsmetoderna ger sällan generella och preciserade

slutsatser. Domarna är ofta svårtolkade vilket gör att doktrinen på avtalsrättens område har

fått stor betydelse.4 Av denna anledning är många rättsfall på området i hög grad osäkra.

5

Det finns få juridiska ämnen i Europa som för tillfället diskuteras med samma intensitet

som utvecklingen av den framtida europeiska kontraktsrätten.6 Europeiska unionen (EU)

publicerade år 2009 Draft Common Frame of Reference (DCFR) – en akademisk text vars

syfte bland annat är att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom EU.7

Förhoppningen är att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt.8 DCFR är ett

utkast till vad som i framtiden kan bli ett politiskt Common Frame of Reference (CFR).9

DCFR betraktas i dag som en icke bindande rättsakt, innehållande icke bindande regler som är

ämnade att användas som hjälpmedel,10

varför den betecknas som soft law.11

Vanligtvis avses

med soft law rekommendationer och yttranden som förklarar hur situationer bör bedömas.12

I

den juridiska argumentationen betraktas soft law som en rättskälla som får åberopas.13

DCFR

är 4 795 sidor lång och innehåller ett kapitel om avtalstolkning som är tillämpligt på bland

annat oklara och ofullständiga avtal, vilket är centralt för framställningen. Trots att DCFR inte

1 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 11 ff.

2 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 24.

3 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 105.

4 Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32.

5 Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 105.

6 Herre, SvJT 2012 s. 933. Jfr Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 8.

7 DCFR, Introduction p. 7.



10 Faktapromemoria 2009/10:FPM 118, Grönbok om alternativ för europeisk avtalsrätt, punkt 2.3.

11 Bernitz & Kjellgren, Introduktion till EU, s. 50.

12 Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 34 och Peczenik, Vad är rätt? s. 215.

13 Peczenik, Vad är rätt? s. 215.

2

är bindande har det ändå juridisk betydelse, då innehållet kan bli föremål för jämförelser och

belysa vad som anses gälla i svensk rätt.14

1.2 Problemformulering

I svensk rätt saknas rättsregler om avtalstolkning, varför avtal tolkas efter framarbetade

tolkningsmetoder.15

I den svenska tolkningsläran framträder värdeladdade uttryck såsom

‖skäligen‖ och ‖rimligt att anta‖. Det medför en flexibel rättstillämpning, men till priset av att

tolkningsmetoderna förlorar den klarhet och precision som är nödvändig för att ett resultat ska

vara förutsebart.16

Alla som har analyserat hur avtalsinnehåll fastställs, torde vara mer eller

mindre överens om att det inte går att ge en rättvisande bild av hur avtalstolkningen går till i

verkligheten.17

Samuelsson delar uppfattningen och menar att juristen vid avtalstolkning inte

alltid vet hur han eller hon ska bära sig åt.18

I och med att metoderna har tillkommit genom

rättspraxis finns inga generella lösningar för alla situationer, varför ledning kan komma att

hämtas utanför svensk rätt.19

I svensk rätt kan problemen på avtalstolkningens område bestå i att det saknas enhetliga

och abstrakta lösningar som täcker alla avtalssituationer,20

vilket kan bero på komplicerad och

svårtolkad rättspraxis i kombination med avsaknaden av generella rättsregler.

1.3 Syfte och frågeställningar

Den problematik som framförts ovan ligger till grund för syftet med uppsatsen. Det finns ett

intresse av att utreda problemet, dels med tanke på att DCFR är relativt ny, och dels för att det

i svensk rätt inte finns några heltäckande och generella regler för avtalstolkning. Uppsatsens

innehåll i förening med frågeställningarna har enligt vår kännedom ett nyhetsvärde eftersom

ingen liknande framställning har gjorts.21

Syftet med undersökningen är att undersöka hur avtal tolkas i svensk rätt och att för

läsaren belysa om mönster kan identifieras i rättstillämpningen samt att undersöka om den

svenska tolkningsläran överensstämmer med DCFR. De frågeställningar som väcks och som

kommer att behandlas i uppsatsen är därmed enligt följande:

Hur tolkas avtal av svenska domstolar? Kan mönster identifieras i rättstillämpningen?

Överensstämmer den svenska tolkningsläran med DCFR:s tolkningsregler?

14

Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder, s. 43. Exempel på rättsfall där DCFR har belyst rättsläget i

svensk rätt: NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629 och NJA 2011 s. 600. 15

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32 och Adlercreutz-Gorton, Avtalsrätt II, s. 14 f. 16

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14 f. 17

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 143. Jfr Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 5 och

Hellner, Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 205. 18

Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 6 ff. 19

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 14. 20


Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 17.

3

1.4 Avgränsningar

Vi har valt att avgränsa oss från utfyllningsverksamheten eftersom ingen jämförelse kan göras

med DCFR på området då verket inte innehållet specifika regler om utfyllning av avtal.

1.5 Metod och material

1.5.1 Rättsdogmatisk metod

Rättsdogmatikerns mål är att framställa rättsordningen som ett koherent nätverk av

huvudregler och undantag.22

Målet uppnås genom att beskriva, tolka och systematisera

gällande rätt genom användande av auktoritativa rättskällor. Undersökningens resultat får

därmed antas spegla vad som utgör gällande rätt. Metoden väcker två frågor, dels vad som

utgör gällande rätt och dels vad som utgör auktoritativa rättskällor.23

Frågan ‖vad är gällande rätt?‖ eller vad som kännetecknar gällande rätt är en av de mest

uppmärksammade frågorna i modern rättsteoretisk litteratur.24

Svaret torde vara att gällande

rätt inte går att definiera i en mening eller i en karakteristik, utan att rättsdogmatikern får nöja

sig med en allsidig beskrivning bestående av flera karakteristiker, vilka tillsammans kan ge en

tillfredsställande bild av vad rätten är.25

Det torde råda enighet om att gällande rätt består av

ett system av sammanhängande rättsregler.26

Peczenik menar att rättskällor ska delas in utefter om de ska, bör, eller får, beaktas i den

juridiska argumentationen.27

Rättskällor ska användas i enlighet med rättskälleläran för att

åstadkomma vad som anses vara godkänd juridisk argumentation.28

Lag och föreskrifter ska

följas, förarbeten och rättspraxis bör följas medan övriga rättskällor såsom doktrin, utländsk

rätt samt yttranden och rekommendationer får följas.29

Kleineman framför att det numera

finns vissa som till och med menar att doktrin inte kan anses utgöra en rättskälla, utan att

betydelsen endast ligger i de argument som framställs.30

Olsen menar att den starka bundenheten kan orsaka problem när nya rättsområden

undersöks där det saknas påtagligt auktoritativt material eftersom det inte finns något att

beskriva, tolka eller systematisera.31

Det faktum att rättsdogmatikern intresserar sig för

normerna, men inte hur de tillämpas, kan ses som en svaghet.32

Holm framför att författare

bör lyfta blicken från den traditionella rättsdogmatiska metoden för att framställa en bredare

undersökning.33

Agell menar att det inte finns goda skäl till att begränsa rättsvetenskapen till

fastställande av gällande rätt. Rättsvetarens centrala uppgift bör, i enlighet med Holms

22

Peczenik, SvJT 2005 s. 249. 23

Peczenik, SvJT 2005 s. 249 och Olsen, SvJT 2004 s. 111. 24

Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 25. 25

Peczenik, Juridikens teori och metod, s. 17 och Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 306. 26

Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, s. 185. 27

Peczenik, Vad är rätt? s. 214 ff. 28

Sandgren, TfR 2005 s. 649. 29

Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 29; Peczenik, Vad är rätt? s. 214 ff. och Sandgren, JT 1999/00 s. 868. 30

Kleineman, JT 1994/95 s. 621. 31

Olsen, SvJT 2004, s. 120. 32

Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24. 33

Holm, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, s. 5 f.

4

uppfattning, vara att analysera sambandet mellan reglerna och deras samhälleliga funktion,

utifrån ett juridiskt perspektiv.34

Rättsdogmatiken har ansetts inte utgöra en riktig vetenskap eftersom juridikens allmänna

läror är oklara och innefattar normativa komponenter.35

Rättsdogmatiken har blivit alldeles

för snäv och försiktig, knuten till detaljfrågor och allt mindre benägen att utveckla omfattande

intellektuella strukturer.36

Sandgren är av åsikten att ordet ‖dogmatisk‖ har blivit synonymt

med fördomsfull och ovetenskaplig. Vidare framför han att det vore rättsvetenskapen

välgörande om termen ‖rättsdogmatik‖ mönstrades ut ur det rättsvetenskapliga idiomet.37

Hellner menar däremot att det positiva med metoden är att den särskiljer rättsvetenskapen från

andra vetenskaper.38

1.5.2 Material

Vi har använt oss av svensk rättspraxis, doktrin och EU-rättslig soft law. I DCFR-avsnittet

används artiklar från andra länder i Europa i brist på svenska källor i ämnet. Materialet har till

en början beskrivits, därefter tolkats, systematiserats och slutligen analyserats i ett försök att

besvara frågeställningarna. Motiveringen bakom valet att studera EU-rätt är dess betydelse

inom ramen för avtalstolkning då DCFR mer eller mindre syftar till enhetlighet bland EU:s

medlemsländer.39

Uppsatsen utgår från den rättsdogmatiska metoden för att undersöka och besvara

frågeställningen. Metodvalet har skett genom beaktande av material och lämpligheten till

ämnet. Den rättsdogmatiska metoden kan även traditionellt sett anses vara den främsta

vetenskapliga metoden inom rättsvetenskapen.40

Många rättsvetenskapliga framställningar

betecknas idag som rättsdogmatiska.41

Den svenska tolkningsläran grundas inte på rättsregler. De principer och metoder som

ligger till grund för tolkningsverksamhetens arbete har utformats i domstolarnas

rättstillämpning och den rättsvetenskapliga litteraturen.42

I tredje kapitlet kommer inte alla

avtalstolkningsmodeller i svensk rätt att redogöras för. Genom att skriva om avtalstolkning

och därtill tolkningsmodeller, utesluts samtidigt vissa modeller då de är utvecklade i doktrin;

författare har olika synpunkter och uppfattningar om hur avtal ska eller bör tolkas, varför även

olika tolkningsmodeller presenteras. Det framförda ska dock inte sammanblandas med det

faktum att författare på området benämner olika tolkningsmodeller med olika namn. Ett

exempel är att vi redogör för subjektiv respektive objektiv tolkning, vilka även kan framgå

som partsorienterad respektive uttrycksorienterad tolkning.

Det är orimligt att grunda undersökningen endast på rättspraxis, trots att det finns i

omfattande mängder. Anledningen är att det finns få domar med generella och preciserade

34

Agell, Festskrift till Strömholm, s. 42 ff. 35

Peczenik, SvJT 2005 s. 252 f. 36

Peczenik, SvJT 2005 s. 254. 37

Sandgren, TfR 2005 s. 655 f. 38

Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 23. 39

Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 51, jfr DCFR, Introduction, p. 7. 40

Hellner, Metodproblem i rättsvetenskapen, s. 23 och Korling & Zamboni, Juridisk metodlära, s. 24. 41

Sandgren, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, s. 53. 42

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 27.

5

slutsatser grundade på tolkningsmetoderna samt för att de ofta är svårtolkade.43

I

undersökningen kommer hänvisningar i stor utsträckning att göras till rättspraxis och doktrin.

Det senare på grund av att den juridiska litteraturens praktiska betydelse inte kan

underskattas. De olika tolkningsmetoderna och principerna som är föremål för avgöranden i

domstol formuleras ofta i doktrinen. Avtalstolkningens inriktning och ändamål samt

metodernas närmare innebörd diskuteras i första hand i doktrinen.44

Doktrin tillmäts större betydelse när rättsläget är osäkert, eftersom rättsvetaren kan bidra

med normativa synpunkter för vad som bör gälla.45

Författarens synpunkter eller

rekommendationer kan bidra till vad som bör gälla eftersom Högsta domstolen (HD) ofta

hänvisar till doktrin när ett osäkert rättsläge är för handen, förutsatt att författaren uppnår viss

kompetens inom området.46

Vidare presenteras i doktrinen lösningar på komplicerade frågor,

där också den rättsliga vidareutvecklingen sker.47

Det kan vara nödvändigt att vända sig till

doktrin för detaljer och vissa samband, eftersom rättspraxis inte redogör för alla detaljer.48

I uppsatsen kommer det att redogöras för en mängd rättspraxis, vilka är resultatet av urval

med vissa utgångspunkter. Rättspraxis på avtalstolkningens område har ett brett omfång,

varför vi inom uppsatsens begränsade ramar inte kan redogöra för allt. De rättsfall vi har

citerat är från HD och Arbetsdomstolen (AD), eftersom de i egenskap av högsta instans

normalt tillmäts störst betydelse.49

Vi har valt rättsfall som belyser de tolkningsmetoder som

är aktuella vid tolkning av avtal. Vi har i första hand beaktat den genomslagskraft som

rättsfallen har haft på avtalstolkningens område. Den beaktande faktorn har varit rättsfallens

omtalande i den juridiska litteraturen och artiklar där störst betydelse har tillmätts de ledande

figurerna på avtalstolkningens område: Adlercreutz och Lehrberg. Rättsfallen har också

redogjorts för i syfte att belysa rättsläget med praktiska exempel, eftersom samspelet mellan

tolkningsläran i teorin och praktiken kan te sig svårbegriplig.50

Vi kommer i den mån som det är möjligt, att hänvisa till primärmaterial eller autentiskt

material eftersom uttalanden i doktrin inte sällan utgör andrahandsinformation, vilket genom

okritiskt användande kan öka risken för felaktigheter och minskad reliabilitet.51

1.6 Objektivitet

Rättsvetenskapen är nästan helt uteslutande en värdeladdad vetenskap där etik och moral

spelar en stor roll, främst på lagstiftande nivå.52

Vi har troligtvis förkunskaper och värderingar

om ämnet som vi skriver om, vilket påverkar de beslut som vi fattar i uppsatsarbetet. Utifrån

denna ståndpunkt kan framställningen i princip inte bli värdeneutral, utan det får ses som ett

önsketänkande, där vår ambition är att försöka vara objektiva i de val vi ställs inför.

43

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 32. 44


Agell, SvJT 2002 s. 245. 46

Lind, JT 1995/96 s. 240 och Agell, SvJT 2002 s. 245. 47

Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 30. 48

Bernitz m.fl. Finna rätt, s. 202. 49

Heuman, Rättspraxis, s. 117, Bernitz, m.fl. Finna rätt, s. 129. Jfr Samuelsson, Tolkning och tillämpning, s. 39. 50

Samuelsson, utdrag ur Tolkningslärans gåta, s. 5 f. 51

Strömholm, SvJT 1971 s. 255 och Bernitz, m.fl. Finna rätt, s. 216. 52

Votinius, Varandra som vänner och fiender, s. 49.

6

En rättsvetenskaplig framställning ska enligt neutralitetsidealitet inte spegla författarnas

egna värderingar. Vi strävar efter att redovisa alternativa och motsägande tolkningar av det

som redogörs, samt klargöra på vilket sätt som det kan finna stöd i rättskällorna. Med detta

följer att vi utifrån våra egna uppfattningar inte kommer att redogöra för den tolkning som vi

anser är i linje med rättskällorna, med undantag för i den värderande delen av uppsatsen.53

1.7 Disposition

I första kapitlet har ämnet introducerats, där även vårt syfte med undersökningen har

framförts samt vilken metod som genomsyrar framställningen. I andra kapitlet redogörs

allmänt om avtal och ogiltighet. Inledningsvis redogörs allmänt om avtalsbundenhet och

därefter om avtals ogiltighet. Motiveringen bakom redogörelsen om avtalsrätt är att viss

kunskap på området är en förutsättning för att begripa avtalstolkning.54

Vi har valt att

inkludera Rambergs framställning ‖Avtalslagen 2010‖ för att påvisa avtalslagens gamla

språkbruk och enligt henne, otydlighet. I tredje kapitlet framförs tolkningsmetoderna i den

svenska tolkningsläran i syfte att för läsaren klargöra vilka metoder som används i svensk

rättstillämpning förtydligas eventuella mönster i den svenska tolkningsverksamheten, följt av

den svenska tolkningslärans koherens med DCFR:s tolkningsregler i andra delen. I sjätte

kapitlet kommer vi att dra slutsatser av undersökning.

2. Allmänt om avtal och ogiltighet

2.1 Allmän avtalsrätt

Den allmänna avtalsrätten behandlar i huvudsak frågor som sammanhänger med hur avtal

kommer till stånd, direkt eller genom mellanman. Den främsta lagen på området är lagen

(1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL).55

Bestämmelserna om avtals ingående är dispositiva, vilket medför att avtalsparter kan välja att

53

Dahlman, Neutralitet i juridisk forskning, s. 44. 54

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 13 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 13. 55

Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 18.

7

avvika från stor del av avtalslagens innehåll, jfr 1 § tredje stycket AvtL. Detta gäller dock inte

ogiltighetsreglerna i tredje kapitlet som är indispositiva.56

Ett bindande avtal kommer oftast till stånd genom anbud-accept-modellen, vilken

uttrycker utväxlingen av anbud och accept med överensstämmande innehåll, jfr 1 § första

stycket AvtL.57

Partens avsikt ska komma motparten till uppfattbart uttryck.58

Om ingen

bestämd tidsfrist för accept avtalats i enlighet med 2 § AvtL, måste accepten enligt 3 §

sammanfalla under acceptfristen för att avtalet ska anses bindande i avtalslagens mening.59

Den legala acceptfristen innefattar den tid som krävs för anbudet att komma mottagaren till

handa, mottagarens betänketid för att överväga anbudet, och den tid som krävs för svaret att

komma anbudsgivaren till handa.60

I avtalslagen definieras inte begreppet avtal. Enligt den juridiska litteraturen är avtalet ett

instrument i den ekonomiska omsättningen för utbyte av varor, tjänster och andra

prestationer,61

och kan sägas vara grunden i all handel.62

De kan vara av skiftande slag, såsom

att en byggnad ska uppföras, något som ska repareras eller en produkt som ska

marknadsföras.63

Avtalslagen saknar vidare heltäckande reglering av allmän avtalsrätt då

många frågor lämnas obesvarade inom avtalsrätten.64

Av denna anledning publicerade

Ramberg 2011 ‖Avtalslagen 2010‖, en framställning som ska ge jurister avtalsrättsligs

vägledning. Framställningen behandlar bland annat avtalstolkning, rättshandlingars ogiltighet,

oskälighet, vad som utgör avtalsbrott och rättsföljder. I framställningen lyfts fram att

avtalslagen en gång i tiden fyllde sin funktion, men att dagens affärsvärld inte är lika

okomplicerad som vid lagens tillkomst.65

Avtalslagen från 1915 tillkom i ett helt annat

samhälle än dagens, med ett annorlunda livsmönster och situationer, än de som präglar 2000-

talet.66

Vidare anser hon att lagen täcker in för få områden och att språkbruket är svårt att

begripa och därmed svårtillämpad, då jurister tvingas söka gällande rätt i rättspraxis,

analogier, allmänna avtalsrättsliga principer och juridisk litteratur.67

2.2 Principen om avtalsfrihet och avtalsbundenhet

Principen om avtalsfrihet och principen om avtalsbundenhet är grundläggande på

avtalsrättens område.68

På området råder som grundprincip avtalsfrihet, vilket innebär att

enskilda själva bestämmer om de vill sluta avtal, med vem det ska slutas samt bestämma

innehållet.69

Avtalsfriheten fyller enligt Taxell två funktioner, dels är det ett uttryck för

individens frihet enligt demokratins mönster, dels är det ett nödvändigt element i en

56

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 39. 57

NJA 1985 s. 717 och Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 25. 58


Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 28 och Ahlgren & Yxklinten, Avtalsrätt, s. 16. 60

NJA 2004 s. 862. 61

Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 11. 62

Ahlgren & Yxklinten, Avtalsrätt, s. 7. 63

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 17. 64

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 21, jfr Lehrberg, Avtalstolkning, s. 13. 65

Ramberg, SvJT 2011 s. 35. 66

Motion 2011/12:C406. 67

Ramberg, SvJT 2011 s. 35. Jfr för liknande uppfattning, motion 2011/12:C406. Jfr också lagutskottets

betänkande 2005/06:LU12 där en språklig modernisering av avtalslagen har föreslagits. 68

Prop. 1975/76:81 s. 10, NJA 2004 s. 682 och Taxell, Avtalsrätt, s. 34 ff. 69

Adlercreutz & Mulder, Avtal, s. 12 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 27.

8

fungerande marknadsekonomi.70

Alla parter har inte frihet att välja vem de vill sluta avtal med

om de har kontraheringsplikt, exempelvis statliga och kommunala serviceverksamheter.71

Inskränkningar i avtalsfriheten kan motiveras med att svagare avtalsparter behöver skyddas

eller för att vissa typer av avtal inte accepteras av samhället.72

Avtalsbundenhet inträder när ett avtal har kommit till stånd och gäller fram till dess att

avtalet har fullgjorts i alla delar. Principen om avtalsbundenhet är dock inte absolut, utan

avtalsparter kan välja att avvika från principerna om löfte och bundenhet genom villkor,

eftersom avtalsfriheten har företräde.73

Ett anbud och en accept är var för sig enligt

löftesprincipen bindande för den som avger det, 1 § första stycket AvtL. Den som har avgivit

ett löfte är underkastad rättsliga sanktioner, om vederbörande inte uppfyller löftet. En säljare

är exempelvis bunden av att leverera en avtalad produkt i enlighet med vad som har utfästs i

köpeavtalet. Om säljaren inte fullgör sina förpliktelser, kan köparen göra rättsliga påföljder

gällande, exempelvis att begära handräckning hos kronofogdemyndigheten för att kräva

fullgörelse, häva avtalet eller kräva skadestånd.74

2.3 Ogiltighetsgrunder

Parterna binder sig i samband med avtalsingående vid sina viljor om det sker av fri vilja. Går

processen till på ett lagenligt sett blir avtalsinnehållet automatiskt skäligt eftersom avtalet

antas spegla parternas gemensamma viljor.75

Finns det omständigheter som talar för att en

parts möjlighet till att uttrycka sin verkliga vilja att binda sig vid ett visst löfte har inskränkts,

kan avtalet ogiltigförklaras, jämkas eller lämnas utan avseende, 3 kap. AvtL.

För en rättshandlings ogiltighet krävs det att en ogiltighetsgrund föreligger, 28-33 §§

AvtL.76

Utgångspunkten i 28-31 §§ är att ett otillbörligt förfarande ska ha föranlett den

rättshandlande att företa handlingen och påverkat rättshandlingens innehåll. Bestämmelserna

kan inte göras gällande även om motparten är i god tro.77

Ogiltighetsgrunderna är i den

ordning de förekommer i 3 kapitlet grovt råntvång, lindrigt tvång, svek genom oriktiga

uppgifter och förtigande, ocker, förklaringsmisstag och förfarande i strid mot tro och heder.78

Av avtalslagen framgår inte vad ogiltighet innebär.79

Rättsföljden av att ett anbud eller en

accept förklaras ogiltig är att bundenheten faller bort. Om ett avtal har kommit till stånd och

prestationer ännu inte har påbörjats, befrias parterna från att prestera.80

Har parterna däremot

påbörjat sina prestationer kan den ogiltiga rättshandlingen inte göras gällande och parternas

prestationer ska återgå.81

Förutom återgången ska respektive part utge ersättning för den nytta

vederbörande har dragit av motpartens prestation samt ha rätt till ersättning för nedlagda

70

Taxell, Avtalsrätt, s. 36. 71


Prop. 1975/76:81 s. 10. 73

Taxell, Avtalsrätt, s. 39. 74





Alla ogiltighetsgrunder är inte av relevans för avtalstolkningen. Ogiltighet på grund av förklaringsmisstag

kommer att redogöras för mer ingående under kapitlet om tolkning av avtal. 79

Adlercreutz, Festskrift till Anders Agell, s. 1. 80


NJA 2008 s. 392.

9

kostnader. Återgången bör innebära att förmögenhetsläget återställs till de omständigheter

som rådde innan parterna ingick avtalet så att ingen av parterna ska ha dragit vinning på en

ogiltig transaktion.82

Klandervärt beteende som ger upphov till ekonomisk förlust för

motparten kan möjligtvis föranleda skadeståndsskyldighet i förening med att prestationerna

återgår, men rättsläget är oklart i svensk rätt.83

2.4 Oskälighetsgrunder

Generalklausulen i 36 § AvtL infördes 1976 på grund av uppfattningen att ogiltighets- och

jämkningsgrunderna var otillräckliga. Domstolarna ansågs behöva ha utvidgade möjligheter

till att ingripa vid oskäliga avtalsvillkor, särskilt vad gäller avtal där den ena parten intar en

underlägsen ställning.84

I motiven till bestämmelsen framhölls att ‖domstolarna bör ha full

frihet att välja de lösningar som är de mest praktiska och bäst tillgodoser parts yrkanden‖.85

Grönfors betecknade 36 § som avtalslagens kanske mest betydelsefulla bestämmelse.86

En vanlig orsak till oskälighet är parternas skiftande styrkeförhållanden, varför 36 § generellt

tillämpas till förmån för den svagare parten.87

Generalklausulen syftar till stor del till att

komplettera konsumentskyddet, men jämnstarka parter har också möjlighet att få avtalsvillkor

prövade enligt 36 §. Generalklausulen har dock tillämpats restriktivt vid sådana förhållanden,

vilket enligt Bernitz kan bero på att näringsidkare presumeras ha möjlighet att själva ta till

vara sina intressen.88

Enligt Ramberg kan möjligheten att få avtalsvillkor prövade som

näringsidkare bero på att advokater numera förstått hur argumentation ska läggas fram för att

påvisa oskälighet.89

Generalklausulen tillämpas på ett eller flera avtalsvillkor som är oskäliga, vilket innebär

en för rättstillämparen flexibel ställning, varför det på förhand kan vara svårt att avgöra vilka

konkreta fall som medför att avtal kan jämkas eller lämnas utan avseende. Termen

‖oskälighet‖ kan te sig svårdefinierat, men bör exempelvis innehålla ‖en etiskt icke godtagbar

obalans, som har sin grund i att avtalsfriheten missbrukats på något sätt‖90

.

Oskälighetsbedömningen tar sikte på avtalsinnehållet, omständigheterna vid avtalets

tillkomst, senare inträffade förhållanden, och omständigheterna i övrigt. Huruvida det är

möjligt att bedöma enskilda avtalsvillkor utan att ta hänsyn till avtalet i sin helhet

diskuterades i utredningen innan införandet av generalklausulen.91

I propositionen kom

departementschefen fram till att prövningen i första hand bör inriktas på ett visst avtalsvillkor,

som i så fall skulle jämkas eller lämnas utan avseende.92

82

NJA 1987 s. 845. Herre anser det vara en allmän princip för ogiltiga avtal, Herre i SvJT 2005 s. 754. 83

Det finns särskilda regler om ersättningsskyldighet vid ogiltighet på vissa områden. Jfr 2 kap. 4 §

skadeståndslagen för den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott och 9 kap. 7 § FB om ogiltighet på

grund av omyndighet samt 1924 års lag om avtal som slutits under inverkan av en psykisk störning. Ramberg-

Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 125 och Adlercreutz-Mulder, Avtal, s. 66 ff. 84

Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 138. 85

Prop. 1975/76:81 s. 109. 86

Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, s. 237. 87

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 120 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 143. 88

Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 143 f. 89


Jansohn & Kjellin, Vad är oskäligt? En analys av 36 § AvtL, s. 40 f. 91

SOU 1974:83. 92

Prop. 1975/76:81 s.106.

10

Rättsföljderna av jämkning syftar till att återställa eller åtminstone närma sig den

ursprungliga ekonomiska avtalsbalansen.93

Domstolar har enligt 36 § möjlighet att främst

jämka ett oskäligt avtalsvillkor så att det blir skäligt, exempelvis genom att en avtalspart

befrias från en betungande förpliktelse eller att förpliktelsens omfång reduceras så att det inte

längre anses oskäligt, samtidigt som avtalet i övrigt förblir gällande.94

Möjligheten finns även

att lämna ett avtalsvillkor utan avseende, vilket i praktiken är att jämställa med ogiltighet.95

Det kan även förekomma att avtalet i dess helhet måste ges ett justerat innehåll för att skapa

en rimlig balans mellan parterna, där parternas ursprungliga riskfördelning vid avtalets

träffande ska eftersträvas.96

2.5 Förutsättningsläran

Förutsättningsläran utgör i praktiken ett komplement till ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.97

Efter införandet av generalklausulen har förutsättningsläran fått en mer begränsad betydelse i

då HD har uttryckt sin restriktivitet i frågan.98

Det råder delade meningar om

förutsättningslärans betydelse på avtalsrättens område då vissa vill se den som en överordnad

princip och andra som en reservutväg när andra ogiltighetsgrunder inte är tillämpliga.99

Förutsättningslärans syfte är att befria en avtalspart från avtalsförpliktelserna på grund av

okända eller oförutsedda omständigheter, felaktiga förutsättningar, i större utsträckning än vid

tillämpning av ogiltighetsreglerna.100

Med förutsättning avses främst en egentlig förutsättning,

ett medvetet antagande om förhållanden som är av betydelse för rättshandlingen.

Förutsättningsläran behandlar även typförutsättningar, objektiva förutsättningar, som inte

behöver vara medvetna för den rättshandlande men som ändå kan få betydelse.101

Den

rättshandlande har då omedvetet utgått från förutsättningar som senare visar sig vara

felaktiga.102

Det avgörande för att en förutsättning ska vara för handen är att det har förelegat

eller inträffat en omständighet som angivaren inte känt till eller förutsett.103

Läran har främst

utvecklats i den rättsvetenskapliga teorin, men har även tillämpats i rättspraxis, åtminstone

före generalklausulens tillkomst.104

För ogiltighet eller annan påföljd enligt förutsättningsläran brukar följande krav

uppställas:105

93

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 125 f. och Adlercreutz, Avtalsrätt I, s. 242. 94

Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 145. 95

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 126 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 145. 96

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 126 och prop. 1975/76:81 s. 88. 97

NJA 1996 s. 410. 98

SOU 1974:83 s. 157; prop. 1975/76:81 s. 128 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190. 99

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 294. 100

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 189 f. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190. 101

Adlercreutz, Avtalsrätt I s. 291 och Lehrberg, Avtalstolkning, s. 189 f. 102

Lehrberg, Förutsättningsläran s. 83 ff. 103


Se exempelvis NJA 1985 s. 178, 1996 s. 410, 1997 s. 5 och NJA 1999 s. 575. Adlercreutz & Mulder, Avtal, s.

90. 105

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I, s. 292 f. Bernitz och Ramberg ställer

dock upp fyra rekvisit för förutsättningslärans tillämpning, men med samma innehåll, Bernitz,

Standardavtalsrätt, s. 135 f. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 190 f.

11

(1) Väsentlighetsrekvisitet: Förutsättningen måste ha förelegat vid avtalets ingående och ha

varit tillräckligt väsentlig att den inverkat bestämmande på den rättshandlandes vilja att ingå

avtalet på överenskomna villkor.106

(2) Synbarhetsrekvisitet: Förutsättningen och dess väsentlighet ska ha varit synbart för

rättshandlingens mottagare.107

Det innebär att mottagaren ska ha insett eller borde ha insett att

den rättshandlande utgick från en viss förutsättning som var av avgörande betydelse.108

Det är

inte nödvändigt att medkontrahenten insett eller borde ha insett förutsättningens oriktighet.109

(3) Riskrekvisitet: Det sista rekvisitet som måste vara uppfyllt är riskrekvisitet eller

relevansbedömningen, huruvida risken för den bristande förutsättningen kan läggas på

motparten.110

Huvudregeln är att parterna själva står för risken för sina egna förutsättningar,

men att det i särskilda fall kan vara motiverat att lägga risken på medkontrahenten.

Förutsättningsläran syftar till att utreda vilken avtalspart som ska bära risken och vad

påföljden ska vara.111

3. Tolkning av avtal

3.1 Bakgrund

Vid tolkning av avtal tas ställning till vad avtalet betyder. Tolkningsverksamheten tar sikte på

material som är specifikt för den föreliggande avtalssituationen: avtalets lydelse och andra

tolkningsdata, som är uttryck för parternas avsikter och uppfattningar.112

Avtalstolkning

grundas som bekant inte på rättsregler, men vägledning kan sökas i motiven till avtalslagen:

‖vad som skall anses utgöra innehållet av en avgiven viljeförklaring hava domstolarna att

fastställa genom tolkning av förklaringen, varvid hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till

dennas ordalydelse utan till samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett

riktigt bedömande av dess innebörd‖113

. Samuelsson definierar avtalstolkning som ‖en

verksamhet inriktad på att komma till rätta med oklarheter i de individuella viljeuttrycken‖114

.

106

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292, Lehrberg, Avtalstolkning, s. 190 och Ramberg & Ramberg, Allmän

avtalsrätt, s. 190-191. 107

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 191 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292. 108



Lehrberg, Avtalstolkning, s. 191 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt I s. 292. 111



NJA II 1915 s. 251. 114

Samuelsson, SvJT 2012 s. 984.

12

Det material som tolkningsverksamheten grundas på brukar benämnas tolkningsdata,

vilket innebär en avgränsning gällande vilka omständigheter och fakta som kan få betydelse

för bedömningen av vad som ska gälla mellan parterna.115

Tolkningsverksamheten ska

inriktas på läget vid avtalets tillkomst, partsbruk och händelser under avtalsförhandlingarna.

Fakta efter avtalsslut har i princip ingen betydelse, men däremot kan det användas som

bevisfakta för det som har förekommit vid avtalsslutet eller det som parterna har avsett. För

att en omständighet ska kunna beaktas måste den vid avtalstillfället ha varit synbar för

medkontrahenten och hänförlig till avtalet. 116

I doktrinen råder det delade meningar om tolkningsläran då författarna ställer upp olika

tolkningsmodeller med olika benämningar.117

De modeller som vi har valt att presentera och

undersöka är utvalda baserat på den gemensamma hållningen mellan främst Adlercreutz,

Lehrberg samt Ramberg och dess praktiska tillämpning av domstolarna. Nedan kommer en

indelning av avtalstolkning att göras: Subjektiv och objektiv tolkning samt särskilda

tolkningsprinciper.118

Den subjektiva tolkningen tar sikte på parternas viljor och avsikter. Den

objektiva tolkningen går ut på att finna en oberoende innebörd av avtalet utan någon

anknytning till parterna, exempelvis språkbruk i en bransch. De särskilda tolkningsprinciperna

är inte ett direkt uttryck för fastställande av avtalsinnehåll, men kan tillämpas för att i vissa

fall korrigera avtalets tillämpning.119

De kan tillämpas på alla avtal där endast den ena parten

har författat eller lagt fram avtalet, men de tillämpas främst på standardavtal. De anses inte

lika viktiga i praktiken eftersom det i första hand tas ställning till all annan tolkningsdata.120

3.2 Subjektiv tolkning

3.2.1 Den gemensamma partsviljan

Parternas viljeförklaringar, genom vilka avtal har slutits, representerar vilja eller avsikt.121

I

svensk rätt har avtalstolkning traditionellt sett haft som utgångspunkt att försöka fastställa den

gemensamma partsavsikten genom att utröna subjektiva uppfattningar om avtalets

innebörd.122

Det finns ett direkt samband mellan ändamålet med den gemensamma partsviljan

och den del av parternas avtalsfrihet som kallas dispositionsfrihet, friheten att bestämma

avtalsinnehållet.123

Avtalet symboliserar parternas viljor, där en viktig målsättning bakom

tolkningsmodellerna måste vara att löftesprincipen i 1 § AvtL ska främjas. Parternas syfte

med avtalet eller ett visst avtalsinnehåll ska i största möjliga utsträckning realiseras.124

Avtalet

kan ses som lag mellan parterna, vilket rättstillämparen så långt som möjligt måste respektera.

Avtalsfrihetens ramar följer av parternas överenskommelse där lagstiftaren per definition inte

har någon talan. Här går gränsen mellan avtalstolkning och rättstillämpning.125

115



Jfr exempelvis Adlercreutz & Gorton, Lehrberg och Ramberg & Ramberg. 118

De kan även benämnas tolkningsmaximer eller tumregler. 119

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 115, jfr Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166 f. 120

NJA 2010 s. 416 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 163. 121


Rosengren, SvJT 2010 s. 3. 123




13

Avtalsinnehållet ska i första hand fastställas med ledning av vad parterna åsyftat.

Skriftliga formuleringar i ett avtal kan t.ex. tala emot parternas avsikter, varför gemensam

avsikt eller vilja ofta kan vara svårt att bevisa.126

Parternas syfte kan emellertid vara

vägledande för att fastställa vilken innebörd de tillägnat avtalet. Resultatet behöver

nödvändigtvis inte reflektera parternas gemensamma avsikter, varför en viss försiktighet kan

vara motiverad.

NJA 1959 s. 590. Tvisten gällde giltigheten av ägarförbehåll till grisar som köpts på kredit.

Enligt köpeavtalet hade köparen inte befogenhet att sälja grisarna före full betalning.

Köparens sida hävdade att han inte kunde betala förrän han fått in pengar genom försäljning

och att förbehållet därmed var ogiltigt.

NJA 1974 s. 526. Målet gäller ett handpenningavtal vid ett planerat fastighetsköp. Avtalet

reglerade inte frågan om handpenningen ska anses förverkad om köpet ej fullföljdes.

En fråga av sakrättslig natur blev föremål för bedömning i rättsfallet från 1959. En sakrättslig

regel säger att om ett äganderättsförbehåll ska vara sakrättsligt giltigt får inte köparen medges

rätt att förfoga över den förvärvade egendomen. HD tolkade avtalet mot bakgrund av denna

regel och ansåg att ett giltigt äganderättsförbehåll hade avtalats mellan parterna. HD fäste

även vikt vid den gemensamma partsviljan och menade att en sådan gemensam partsavsikt

måste kunna styrkas. Även om köparen har utgått från att han kunde sälja grisarna före

betalning, kan det inte visas att säljaren har godtagit detta. Den gemensamma partsavsikten

måste framgå tydligt för att avtalets lydelse ska ge vika. I det andra målet var HD inte lika

restriktiv i sin bedömning. Domstolen fann att syftet med handpenningavtalet enligt båda

parternas uppfattningar var att ge säljaren en viss säkerhet mot att köparen skulle fullfölja

avtalet. Syftet med avtalet kunde inte uppnås om inte avtalet också medförde förverkande av

handpenningen. HD uttalade att säljaren hade rätt till ersättning från handpenningen för

faktiska kostnader som föranletts av avtalet, samt eventuellt för förlust genom att säljaren

hade avböjt att träffa avtal med annan spekulant. Lehrberg menar att ett sådant antagande om

parternas avsikter lätt kan anses som en efterhandskonstruktion och att viss försiktighet kan

vara motiverad. Vidare anser han det är allmänt vedertaget att handpenning vid fastighetsköp

förverkas om köpet inte fullföljs.127

NJA 1941 s. 563. Enligt bytesavtal överlät A och B till varandra vissa uppräknade

fastigheter. Efter närmare 20 år hävdade A bättre rätt till vissa fastigheter, som inte

nämndes i byteshandlingarna. Det var enligt A avsett att även dem skulle ingå i bytet. De

omtvistade fastigheterna var omgivna av fastigheter som sedan tidigare ägdes eller genom

bytet förvärvades av A.

HD noterade att den gemensamma partsavsikten varit att för båda parter erhålla en bättre

arrondering. Till A:s stöd fanns kartor som tydde på att fastigheterna ingick i bytet. Det

faktum att A har haft fastigheterna i sin besittning så länge, samt att B inte har kunnat styrka

att de velat undanta fastigheterna från bytet, medförde enligt HD att parterna hade avsett att

fastigheterna skulle omfattas av bytet. Den gemensamma partsavsikten är nära knuten till

126

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 41 och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 57 f. 127


14

parternas dispositionsfrihet. Om någon av misstag eller uppsåt skrivit något avvikande saknar

det relevans för avtalet.128

Den gemensamma partsavsikten ansågs vara avgörande, trots att

dispositionsfriheten är i strid med köpehandlingar avseende fastighetsköp då det råder

skriftlighetskrav på området.

3.2.2 Förklaringsmisstagsmodellen

Modellen bygger på en tillämpning av 32 § första stycket AvtL motsatsvis. Den part som har

avgivit en viljeförklaring och på grund av en felskrivning eller annat misstag som fått annat

innehåll än vederbörande har syftat på, blir bunden av viljeförklaringens innehåll, om den

viljeförklaringen är riktad mot, inte insåg eller borde ha insett misstaget. Rättsföljden blir

således att viljeförklaringen anses bindande i de fall mottagaren är i god tro. Kan ond tro

styrkas inträder ogiltighet. Modellen bör endast användas i klara fall av förklaringsmisstag.129

NJA 1921 s. 511. Tvist uppstod om innebörden av termen ‖torrmjölk‖. Köparen hade

accepterat ett anbud om ett parti ‖prima holländsk torrmjölk‖ av ‖ypperlig och jämförlig

med bästa svensk‖ kvalitet, med uppfattningen om annan fetthalt än vad som levererats.

Utgångspunkten för HD:s avgörande var den objektiva innebörden av ordet ‖torrmjölk‖ i den

allmänna handeln: skummad mjölk motsvarande den fetthalt som hade levererats. Säljarens

anbud om ett parti torrmjölk ansågs ha en objektiv innebörd: det avsåg torrmjölk vilket

faktiskt levererades. Köparen förväntade sig torrmjölk av oskummad mjölk, vilket emellertid

inte påverkade utgången i fallet, eftersom det inte kunde visas att säljaren insett eller borde ha

insett detta eller att han hade framkallat missuppfattningen. HD har således slagit fast att

principen om förklaringsmisstag är tillämpningsbar i en sådan situation. Köparen blev bunden

av sitt förklaringsmisstag i kombination med säljarens goda tro.

NJA 1957 s. 69. Fråga om ett köp av stormfälld skogs omfattning i ett köpeavtal. Köpets

omfattning angavs med orden ‖stormfälld skog på fäbodskifte‖. Tvist uppstod om den

geografiska omfattningen. Köparen var av uppfattningen att hela området ‖Käftas backar‖

omfattades av avtalet, vilket var i strid med säljarens uppfattning. Omständigheterna var

speciella med tanke på att köparen rusat in i förhandlingar som säljaren hade med andra

spekulanter.

HD konstaterade att försäljningen skulle omfatta det parti stormskadad skog som avsågs vid

förhandlingarna med de andra spekulanterna, innan köparen inträdde i förhandlingarna.

Köparen hade inte klargjort för säljaren att han utgick från att anbudet gällde något annat. Det

faktum att köpet avsåg ‖stormskadad skog på fäbodskifte‖ talade för en viss geografisk

begränsning. Domstolen menade att säljaren inte insåg eller borde ha insett köparens misstag i

att lägga en bredare uppfattning i avtalets omfattning. Då uppgörelsen kom till stånd under

speciella omständigheter kunde det inte krävas av säljaren att han inte hade uppmärksammat

hur köparen uppfattade avtalsinnehållet. Det kan inte heller krävas att säljaren skulle upplysa

köparen om missförståndet. Vid tolkningen utgick HD från en viss innebörd av avtalet och

prövade om det därefter fanns skäl att avvika från tolkningen. Avtalet förklarades gälla med

128


Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 131 ff. och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 115 f.

15

den objektiva innebörden som överensstämde med säljarens uppfattning. Därmed ogillades

köparens talan.

NJA 1986 s. 495. Kommunen föreslog genom en skriftlig handling för tomträttshavare att

ändra tomträttsavgälden. Tomträttshavarna (Makarna L) tillställde kommunen ett skriftligt

förslag om halvering av kommunens föreslagna avgäld. Kommunen undertecknade och

därmed godkände Makarna L:s förslag – av misstag. Tvist uppstod om ett bindande avtal

om ändring av tomträttsavgälden hade träffats.

Frågan som HD prövade var om makarna kunde anses vara i god tro. Kommunen hade gjort

gällande att makarna hade försökt förleda kommunen att underteckna handlingen och att de

insett att kommunen skrivit under handlingen av misstag. Makarna borde inte ha förbisett

möjligheten att kommunen inte hade observerat orden "eget förslag" i makarna L:s förslag till

ändrad tomträttsavgäld utan utgått från att förslaget innefattade en ren accept av kommunens

eget förslag. Domstolen kom fram till att Makarna borde ha insett kommunens

förklaringsmisstag då deras förslag innebar en halvering av kommunens föreslagna avgäld.

Anledning var att Makarna L var medvetna om grunderna för kommunens ursprungliga

förslag och att de borde ha insett att kommunen knappast – utan någon diskussion – skulle

frångå deras föreslagna beräkning av tomträttsavgälden. Kommunen ansågs inte vara bundna

enligt principen om förklaringsmisstag.

3.2.3 Dolusmodellen

I 6 § AvtL regleras det som kallas för oren accept – förhållandet när accept och anbud inte

stämmer överens med varandra. Det kan enligt första stycket bero på att accept gjorts med

tillägg, inskränkning eller förbehåll, varpå det är att anse som avslag i förening med nytt

anbud. I andra stycket regleras förhållandet när acceptgivaren tror att accepten är ren och

omständigheterna är sådana att anbudsgivaren måste inse detta, varvid anbudsgivaren utan

oskäligt uppehåll måste kontakta acceptgivaren för att accepten inte ska anses giltig.

Dolusmodellen bygger på 6 § andra stycket AvtL.130

Part A inser eller måste inse att part B

utgår från att avtal har slutits, eftersom B tror att dennes accept är ren. Den är i själva verket

oren och skulle enligt huvudregeln inte leda till ett bindande avtal. Ett avtal anses slutet med

den orena acceptens innehåll om A inte reklamerar i tid. Kriteriet ‖måste inse‖ innebär en

sannolikhet på nära 100 procent. Dolusmodellen bör endast användas i klara dolus-fall,

framförallt när motpartens misstag och insikt kan styrkas, oavsett om den är felaktig eller

inte.131

AD 1933 nr. 144. I ett kollektivavtal för ett bussföretag föreskrevs en lön för bussförare på

70 kr per vecka och 55 kr för tvättare. Målet gällde en tvättare vilken även tjänstgjorde som

förare och huruvida denne hade rätt till förarlönen.

AD 1942 nr. 86. Ett kollektivavtal rörande utövning av restaurangmusik har efterträtt ett

äldre avtal. Tvist uppstod om tolkning av en identisk bestämmelse som införts i det nya

avtalet.

130


Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 143 f.

16

AD 1971 nr. 21. Tvisten rörde tolkning av en kollektivavtalsbestämmelse rörande flygtid,

tjänstgöringstid och fritid för flygande personal hos SAS. Parterna var oense om tolkning

och tillämpning av bestämmelsen.

I målet om tvättaren uttryckte AD att det var uppenbart att arbetsgivaren utgått från att lönen

för tvättare skulle gälla med hänsyn till vad som förekommit under tidigare års förhandlingar.

Arbetstagarsidan måste ha insett detta men underlåtit att tillkännage sin motsatta uppfattning.

AD fann att avtalet skulle tolkas såsom arbetsgivarsidan hävdat. Tvättarlönen skulle därmed

gälla för arbetstagaren. De senare målen bedömde AD med utgångspunkt i vad arbetsgivaren

tidigare tillkännagivit vid förhandlingar samt att arbetstagarparten inte gett uttryck åt någon

avvikande uppfattning. Därmed tolkade AD målen såsom arbetsgivarparten gjort gällande.

Samtliga fall visar att AD har tagit hänsyn till tidigare förhandlingar och tolkningar. Ett

genomsyrande skäl för detta kan ha varit att den ena parten utgått från vad som tidigare

framgått i avtalsförbindelser eller förhandlingar, i kombination med att motparten ålagts en

klargörandeplikt att tillkännage sin motsatta uppfattning i frågan. Målen visar att motparten

blir bunden av vad som har gällt under tidigare avtal eller förhandlingar om vederbörande inte

klargör sin avvikande uppfattning.

NJA 1948 s. 620. Fallet gällde sågningsarbete vari tvisten avsåg avtalspriset. Parterna N och

G hade tidigare avtalat om sågning till ett pris om åtta öre per kubikfot. Inget pris hade

uttryckligen avtalats parterna emellan i förevarande fall. Sågägaren G begärde tio öre per

kubikfot för ifrågavarande arbete.

Domstolen betonade vikten av partsbruk och den klargörandeplikt som åligger den som har

annan uppfattning än vad som har framgått i tidigare avtalsförbindelser. Partsbruk kan därmed

utgöra en grund för att den ena parten måste inse att motparten utgår från att avtalsvillkor ska

gälla och tolkas i likhet med tidigare förhållanden.132

G måste således ha insett att N räknade

med åtta öre per kubikfot. Domen innehåller samma rekvisit som i 6 § andra stycket AvtL,

måste ha insett, och innebörden kan enligt Adlercreutz tolkas på följande sätt. Part blir bunden

av motpartens uppfattning, om han eller hon har insett eller måste ha insett det utan att ge sin

ståndpunkt tydligt tillkänna. En klargörandeplikt åläggs den part som vill få till stånd en

ändring i tidigare förhållanden. Adlercreutz menar dock att någon stabiliserad rättspraxis

grundad på denna regel inte kan anses föreligga.133

3.2.4 Culpamodellen

Culpamodellen är särskilt användbar vid oklara avtal då ingen av tolkningsversionerna visas

vara mer befogad än en andra. Modellen bygger på en culpabedömning av parternas beteende

vid avtalsslutet. Den stora skillnaden mellan denna modell och den föregående är att

culpamodellen innehåller ett förmildrande subjektivt rekvisit. Det räcker med skäl att

misstänka att motparten har uppfattat viljeförklaringen annorlunda.134

Enligt Schmidt är

culparegelns syfte att ange på vilket sätt parterna bör handla vid avtalsingåendet.135

För

modellens tillämpning måste det finnas underlag för att kunna bedöma vem som har skuld 132



Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 134 ff. 135

Schmidt, SvJT 1959 s. 497 ff.

17

eller mest skuld till oklarheten. Därefter ska avtalsinnehållet fastställas till den andra partens

fördel.136

Culpamodellen kan betecknas som en regel om klargörandeplikt, till skillnad från

förklaringsmisstags- och dolusmodellen som enligt Adlercreutz enbart borde begränsas till

klara misstags- respektive dolusfall.137

NJA 1986 s. 596. Tvisten gällde huruvida ett avtal om köp av ett monteringsfärdigt hus

avsåg, förutom material, också monteringen. Köparen hade begärt ett totalpris för huset,

och det ansågs åligga säljaren att för köparen klargöra, att det givna priset ej omfattade

montering.

HD menade att stränga krav, mot bakgrund av rådande värderingar på konsumentskyddets

område, måste ställas på näringsidkare så att avtalets innebörd står klart för konsumenten. Det

gällde särskilt när näringsidkaren tillhandahöll kontraktshandlingar och när det var fråga om

priset. HD anförde att en affär av denna art normalt är en engångsföreteelse för konsumenten

och därför är av stor ekonomisk betydelse. Säljaren ansågs inte ha fullgjort sin

klargörandeplikt då vederbörande enligt HD borde ha insett risken för att konsumenten hade

kunnat uppfatta att även monteringen omfattades av avtalet. Avtalet tolkades till

konsumentens fördel. NJA 1979 s. 401 handlade också om ett monteringsfärdigt hus. HD

menade att stränga krav måste ställas på näringsidkaren i konsumentförhållanden. Domstolen

konstaterade att konsumenten inte kunde bli bunden av en bestämmelse som inte var känt för

denne vid avtalets ingående. Villkoret ansågs för betungande och överraskande. Då köparen

inte hade uppmärksammats om villkoret, ansågs det inte införlivat med det individuella

avtalet. Domstolen underströk återigen, liksom senare i NJA 1982 s. 800, att en affär av

förevarande slag för konsumenten normalt är en engångsföreteelse av stor ekonomisk

räckvidd.

NJA 1969 A 39. Tvist uppstod om hyresgästen B haft tillstånd att använda lägenheten som

rumshotell. Lägenheten uthyrdes som bostad, men det var ostridigt att hon enligt

uppgörelse med SPP vid tillträdet skulle, liksom den tidigare hyresgästen, få använda

lägenheten som pensionatsrörelse. Det rådde delade meningar om arten och omfattningen

av den rörelse som ansågs tillåten enligt avtalet.

HD ansåg att ‖det får antagas att ingendera parten vid avtalsslutet insåg att motparten hade

annan uppfattning om avtalets innebörd än den som parten själv utgick från‖. Däremot förelåg

omständigheter som borde gett SPP anledning misstänka att parternas uppfattningar inte

stämde överens. Bland annat kände SPP väl till att det för hyresgästen del var fråga om att

förvärva en rörelse mot avsevärd kapitalinsats. Parterna hade som tidigare nämnt kommit

överens om att hyresgästen skulle få använda lägenheten till pensionatsrörelse. Det ligger

enligt HD i sakens natur, att en yrkesmässigt driven rörelse av aktuella slag kan komma att

utvecklas och ändras. SPP var även medveten om att B inte ville driva rörelsen helt på samma

sätt som den föregående hyresgästen. Därmed hade SPP skäl att tydligt ange för B vad som

skulle gälla och får på grund av sin underlåtenhet bära den huvudsakliga skulden till det

136

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 134, jfr delad uppfattning, Lehrberg, Avtalstolkning, s. 157. 137

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 136.

18

missförstånd som uppkommit. Hyresgästen var därmed inte skyldig att begränsa rörelsen så

som SPP gjort gällande.

NJA 1969 s. 409. Journalisten E, medlem i arbetarekommun, erhöll uppdraget att göra en

valbroschyr. Tvist uppstod om det vid uppdragets slutförande skulle utgå ersättning.

Arbetarekommunen hävdade att det var praxis att arbete i samband med valrörelse utförs

vederlagsfritt av medlemmarna. Ersättning hade exempelvis inte utgått för sådant arbete

som utdelande av valsedlar, distribution av valbroschyrer och tjänstgöring på valbyrå.

HD konstaterade att arbetet var av kvalificerad art och krävt en ‖icke obetydlig arbetsinsats‖.

Det arbete som E utförde krävde vissa fackkunskaper som alla medlemmar i

arbetarekommunen inte hade. Med hänsyn till dessa omständigheter får E anses ha haft fog

för sin uppfattning, att uppdraget var av sådan art att det föll utom sådant valarbete som enligt

arbetarekommunens nämnda praxis skulle utföras vederlagsfritt. E har inte haft anledning att

misstänka att arbetarekommunen haft annan uppfattning än den att ersättning ska utgå och att

det därmed inte ålegat E någon klargörandeplikt om ersättning.

Adlercreutz har utformat en särskild tvåstegsmodell som han betecknar

kombinationsmodellen. Den är, liksom culpamodellen, mest lämplig att använda vid oklara

avtal när tillräckligt underlag för dess användning finns. Han delar in modellen i två steg. Det

första steget är att fastställa vilken parts tolkningsversion som har mest stöd vid vägning av de

olika omständigheterna. Det andra är att bedöma om den part som haft mest stöd för sin

tolkning, haft anledning att misstänka en annan uppfattning hos motparten: en slags omvänd

culpabedömning. Till skillnad från andra modeller har kombinationsmodellen inget krav på

insikt. Den mindre befogade versionen får inte vara alltför ogrundad, utan måste ha visst stöd

i omständigheterna, varför motparten annars inte skulle haft anledning att misstänka annan

tolkning. Dolusmodellen ställer t.ex. inget krav på en grundad version, utan bindande avtal

kan komma till stånd vid en motparts helt felaktiga version, under förutsättning att han varit i

god tro.138

3.3 Objektiv tolkning

3.3.1 Tydning

Avtalets eller viljeförklaringarnas uttryckta förklaring är en central del av tolkningsdata.139

Ordalydelsen är uttryck för parternas viljor och utgångspunkten vid avtalsinnehållets

fastställande, varför det ska mycket till för att det ska göras sannolikt att de avsett något

annat.140

Syftet är att fastställa tanke- eller föreställningsinnehållet i de använda uttrycken.141

Andra symboler än ord som exempelvis formler, specifikationer, ritningar eller kartor, kan

också utgöra underlag för tydning.142

Huvudregeln är som bekant att den gemensamma

partsviljan ligger till grund för avtalets innehåll. Avtalstexten är av stor praktisk betydelse

138

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 139 ff. 139




NJA 1959 A 41, NJA 1940 s. 179 och NJA 1986 s. 366.

19

eftersom den presumeras reflektera parternas viljor.143

Avtalet utgör bevismedlet för vad som

avses avtalat.144

Finns det inget material som styrker parternas gemensamma avsikter, kan

domstolen vara helt hänvisad till lydelsen.145

NJA 1959 s. 590. I sammanhanget kan nämnas fallet om giltigheten av ett ägarförbehåll till

grisar som köpt på kredit (ovan 3.2.1.1). HD menade att en partsavsikt måste kunna styrkas

för att ett avtals ordalydelse ska ge vika.

Vid en analys avseende skriftliga avtal, undersöks meningsuppbyggnaden och ordens

tänkbara betydelse i förhållande till allmänt språkbruk. Lehrberg menar att rättstillämparens

utgångspunkt språkligt sett är sunt förnuft där domaren vanligtvis tolkar orden och

meningarna utefter den betydelse de har enligt allmänt språkbruk.146

Enligt Ramberg ska oklar

text tolkas såsom det framträder för en utomstående betraktare och som med fog kan förstås

av adressaten. Ett klassiskt exempel på språkets vaghet är ordet ‖skog‖. Om träden står glest

och är få till antalet kan det röra sig om en ‖trädhage‖ eller ‖dunge‖.147

NJA 1949 s. 664. En lantbrukare betecknade i ett köpeavtal ett antal kor som

‖kastningsfria‖. Kort tid efter köpet utbröt kastsjuka hos korna och köparen krävde

skadestånd eftersom säljaren enligt hans uppfattning garanterat att korna vid tillfället ej led

av kastsjuka. Säljaren hävdade att han under avtalsförhandlingarna endast garanterat att

korna ej var kastsjuka under tiden han innehaft dem. Tvist uppstod om omfattningen av den

givna garantin.

HD anförde att ordet ‖kastningsfria‖ inte kunde tolkas på annat sätt än som en garanti om att

korna var friska. Hänsyn måste även tas till att köparen för sin del eftersträvat en garanti av

det mer vidsträckta och med ordalagen överensstämmande innehåll, samt att han inte skulle

ingått avtal om han inte erhållit en sådan garanti. HD menade att det inte fanns tillräckligt stöd

för att köparen uppfattat eller med hänsyn till omständigheterna borde uppfattat säljarens

uttalanden som en inskränkning av den ansvarighet som uttrycket ‖kastningsfria‖ ger för

handen. Då köparen inte insåg eller borde ha insett säljarens misstag gavs avtalet det innehåll

köparen gjorde gällande.

Om ett avtal är oklart eller svårt att tolka beaktar domstolen omständigheterna vid

avtalets ingående eller det händelseförlopp som förflutit fram till avtalets tillkomst. De

omständigheter som beaktas är i princip endast sådana omständigheter som varit synbara för

medkontrahenten vid avtalsslut eller dessförinnan.148

Vid tolkningen hör inte endast de

omständigheter som förelåg vid själva avtalsslutet, utan även tidigare åtgärder eller händelser

kan ha betydelse om de ingår i en kontext med avtalssituationen. Innebörden av en

avtalsklausul kan framgå av primärer såsom föravtal, tidigare utkast till avtal eller ett

gemensamt författat avsiktsförklaring i form av ett letter of intent.149

143

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 59, Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 144 och NJA 1959 s.

590. 144


Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 60 och NJA 1961 s. 695. 146

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 78 f. och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 58. 147

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 146 f. 148

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 45 f. och Lehrberg, Avtalstolkning s. 91. 149


20

NJA 1991 s. 319. Ett avtal mellan en fastighetsmäklare och fastighetsägare stadgade att

mäklaren har rätt till provision om försäljning uteblir på grund av att ägaren valt att inte

genomföra den. Provisionen skulle beräknas med utgångspunkt i ‖det högsta skriftliga

anbudet‖.

Avgörande för bedömningen skulle enligt HD vara den språkliga utformningen av

klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket de

förekommer. Fokus hamnade på ordet ‖anbud‖ som inte kan jämställas med ett rättsligt

bindande anbud i avtalslagens mening, eftersom ett sådant anbud inte är tillämpligt i fråga om

köp av fast egendom. Det fick antas att parterna med ‖anbud‖ menat ett erbjudande som

kännetecknats av ett visst mått av precision och stadga. Därefter prövades ett bud, som enligt

båda parter förelegat med ostridigt belopp, som enligt HD låg i linje med ordet ‖anbud‖ och

vad som skulle anses som en rimlig tolkning. Rättsfallet belyser domstolens strävan att nå ett

rimligt avtalsinnehåll. Om inte mäklaren inte hade någon typ av försäkring mot utebliven

affär hade det inneburit en obalans i avtalet. Mäklarens arbete fram till affär kan vara av

avsevärd omfattning och innebära stora kostnader. Därmed skulle fastighetsägarens restriktiva

tolkning av avtalet skulle lett till ett oskäligt resultat. Anbudet var seriöst och allvarligt menat,

om avtalet skulle exkludera budet skulle skyddet för mäklaren vara betydelselöst.

Avtalets innehåll kan fastställas i strid med en viss ordalydelse när omständigheter talar

för att parterna i realiteten avsett något annat än vad som faktiskt kommit till uttryck genom

ordalydelsen. Detta betecknar J. Ramberg och C. Ramberg som korrigering.150

3.4 Särskilda tolkningsprinciper

3.4.1 Oklarhetsregeln

Oklarhetsregeln innebär att avtalets innehåll vid otydlighet ska tolkas till nackdel för den part

som formulerat den otydliga texten.151

Avtalstext bör författas klart och tydligt, annars

riskerar avtalsförfattaren att hamna i en tvist om avtalets innebörd. Regeln tillämpas om

vederbörande part författat den otydliga avtalsbestämmelsen eller om han inte själv författat

den men åberopat den.152

Regeln drabbar den som haft störst möjlighet att avvärja

otydligheten. Den kan endast aktualiseras vid skriftliga avtal och har sitt största

användningsområde vid standardiserade avtalsvillkor.153

Genom EU-direktivet 93/13/EEG har regeln införts i 10 § lag (1994:1512) om

avtalsvillkor i konsumentförhållanden (AVLK) som innebär att oklara villkor i standardavtal

ska tolkas till förmån för konsumenten. Lagregeln gäller endast när villkoret inte varit föremål

för individuell förhandling, som är lagens uttryck för standardavtal.154

Det råder delade

meningar om vilken roll oklarhetsregeln har i svensk rätt. I motiven till generalklausulen i 36

§ AvtL anses oklarhetsregeln vara en vedertagen tolkningsprincip.155

Samma uppfattning

150

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 146. 151

Adlercreutz & Gorton och Avtalsrätt II, s. 111 och Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166. 152




SOU 1974:83 s. 115 och prop. 1975/76:81 s. 116.

21

torde råda i doktrinen,156

dock inte helt onyanserat, då J. Ramberg & C. Ramberg intar en mer

skeptiskt ställning till oklarhetsregelns betydelse och menar att regeln inbjuder till en slarvig

och ofullständig avtalstolkning.157

Tidigare tillämpades oklarhetsregeln i HD i relativt få fall. Adlercreutz menar att regeln

haft karaktären av en tumregel att tillämpa när andra utvägar saknats, men numera i vissa fall

fått större betydelse, främst beroende på att konsumentsynpunkten alltmer vunnit insteg samt

även med lagstöd genom 10 § AVLK.158

Ramberg framför att HD i äldre rättsfall anser sig

tillämpat oklarhetsregeln, men att senare rättsfall, exempelvis NJA 2010 s. 416, bekräftat att

regeln inte är viktig i praktiken då domstolen först måste ta ställning till all annan

tolkningsdata.159

NJA 1963 s. 683. I försäkringsvillkoren framgick att ersättning ej utges när skada

framkallats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Försäkringstagaren satte uppsåtligen

eld på egendom som omfattades av försäkringen. Mannen var i sådant sinnestillstånd som

avses i 33 kap. 2 § Brottsbalken. Förhållandet reglerades inte i försäkringsvillkoren.

NJA 1988 s. 408. Ett försäkringsbolag hade ett villkor följande lydelse: ‖Du får inte

ersättning för mynt, sedlar, värdehandlingar, frimärken eller stöldbegärlig egendom som Du

lämnat kvar eller glömt i tältet, bilen, båten, husvagnen eller i släpfordonet.

Försäkringstagaren stannade för att hjälpa en vän med att bära dennes utrustning. Under

tiden (ca 15-20 min) låg försäkringstagarens musikinstrument i bilen, då den också blev

stulen. Därefter uppstod tvist om ordet ‖lämna kvar‖ i försäkringsvillkoret.

NJA 2006 s. 53. Målet gällde tolkning av försäkringsvillkor för olycksfallsskada. Villkoret

som ansågs oklart enligt försäkringstagaren var uttrycket att skadan, för att utgöra ett

olycksfall, ska ha drabbat vederbörande ‖ofrivilligt genom plötslig yttre händelse‖.

HD fäste avgörande vikt i första fallet vid att försäkringsvillkoren utformats ensidigt av

försäkringsbolaget samt att försäkringsgivaren inte hade reglerat förhållandet i

försäkringsvillkoren. Bolagen ansågs vara närmare än försäkringshavarna att bära följderna av

den otydlighet som uppkommit i villkoren.

De lägre instanserna ansåg i rättsfallet från 1988 att uttrycket var klart och innebär att

föremål har lämnats kvar när försäkringstagaren inte har omedelbar uppsikt över egendomen.

Försäkringsbolaget har gjort gällande att uttrycket "lämna kvar" innebar att egendomen anses

kvarlämnad, så snart försäkringstagaren avlägsnat sig så långt att han inte längre har

omedelbar uppsikt över egendomen. HD menade däremot att uttrycket var oklart och det inte

avsåg fall när föremål lämnats i bilen under en kort period i ett naturligt samband med färden.

En för snäv tolkning av ‖lämna kvar‖ medför en ‖ingripande begränsning‖ av

försäkringsskyddet; t.ex. vid korta uppehåll i färden med tyngre föremål i bilen. Det kan i

sådana situationer inte – av praktiska skäl – krävas att försäkringstagaren tar med sig

egendomen. HD anförde även att särskild hänsyn måste tas till att det gällde en

konsumentförsäkring och det måste anses ålegat bolaget att uttryckligen ange en sådan

156

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 111; Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 89 f. och Lehrberg, Avtalstolkning,

s. 142 f. 157

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 166 f. och Ramberg, Festskrift till Gösta Walin, s. 500 f. 158


Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 167.

22

begränsning i villkoren. HD tolkade försäkringsvillkoret i enlighet med vad som vore en

‖rimlig och förnuftig innebörd‖. Försäkringstagaren hade därmed rätt till ersättning.

Det är ingen slump att ensidigt upprättade standardavtal är överrepresenterade i fall där

oklarhetsregeln tillämpats. Det finns ett särskilt starkt rättspolitiskt intresse av att skydda den

svagare parten.160

I de två första försäkringsfallen var HD tydlig med att betona

försäkringsbolagens ansvar att med omsorg och tydlighet införa undantagsbestämmelser i

försäkringsvillkoren. En situation som inte innefattas av försäkringsskyddet ska uttryckligen

regleras i villkoren. Försäkringsgivaren får i annat fall stå för oklarheten.

HD förtydligade i det tredje fallet att oklarhetsregeln i första hand inte kan tillämpas.

Allmänt gäller vid tolkning av försäkringsvillkor att ledning först ska hämtas i den språkliga

utformningen. Därefter kan hänsyn tas till andra förhållanden såsom klausulens syfte,

försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering m.m. Vidare får prövas

vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering. I domskälet framgår att endast om

detta inte ger utslag finns anledning att pröva andra tolkningsprinciper såsom

oklarhetsregeln.161

Försäkringsvillkorets formulering har länge tillämpats i en rad olika

försäkringar. Försäkringsvillkor av denna typ lämnar ett ganska vitt utrymme för tolkning.

Enbart det förhållandet att det inte direkt kan bestämmas huruvida en viss händelse berättigar

till ersättning enligt villkoret och att frågan t.o.m. blir föremål för tvist innebär emellertid inte

att villkoret är oklart. Avgörande blev således ordalydelsen, eftersom villkoret – i förhållande

till övriga bestämmelser – inte kunde anses oklart. Försäkringstagaren ansågs inte ha rätt till

ersättning då skadan inte ansågs vara en ‖plötslig‖ händelse. Det hade funnits möjligheter för

honom att avbryta skadeförloppet och kraven i villkoren för att ersättning skall utgå för

olycksfallsskada är således inte uppfyllda. Försäkringsbolaget förklarades därmed fritt från

ansvar.

3.4.2 Minimiregeln

En annan närliggande princip till oklarhetsregeln är den s.k. minimiregeln. Den innebär att

avtalets innehåll vid otydlighet bör tolkas på det sätt som innebär det minst betungande

resultatet för den förpliktigade i förhållande till vad som gäller enligt dispositiv rätt.162

Den

torde främst ha betydelse vid ensidiga förpliktelser, t.ex. borgensförbindelser, immateriella

rättigheter eller konkurrensklausuler.163

Regeln ger uttryck för att den som vill ålägga

motparten en tyngre förpliktelse än vad som annars gäller enligt dispositiv rätt, ska göra det

på ett tydligt sätt.164

Regeln har enligt Adlercreutz endast fått klart uttryck i följande mål.165

NJA 1981 s. 552. Målet rörde en bestämmelse i en bostadsrättsförenings stadgar om

hembuds- och skiljedomsförfarande vid överlåtelse av andel i föreningen. Den omtvistade

bestämmelsen ansågs på vissa punkter vara oklar, och på grund härav ej grunda skyldighet

för hembjudaren att överlåta andelen för det fastställda priset genom skiljedom.

160

Lehrberg, Avtalstolkning, s. 143; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 113 och Vahlén, Avtal och tolkning,

s. 273. 161

Jfr Hellner, Försäkringsrätt, s. 487. 162

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 151; Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 och Bernitz,

Standardavtalsrätt, s. 93. 163

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93. 164

Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 151 och Bernitz, Standardavtalsrätt, s. 93 f. 165

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114.

23

HD menade att det med beaktande av oklarheten måste anses rimligt att välja den tolkning

som föranleder den minst långtgående förpliktelsen för hembjudaren. Anledningen var att det

vore orimligt, om hembjudaren skulle vara bunden vid skiljedomens pris, då skiljedomen får

den betydelse att den hembjudande medlemmen inte har rätt att överlåta andelen till någon

annan, om någon av föreningens medlemmar erbjuder sig att överta andelen till det pris som

har fastställs genom skiljedomen. HD ansåg härom att det inte förelåg skyldighet att

hembjuda andelen.

NJA 1949 s. 87. Målet rörde hyra av lös egendom där föremålet blev förstört. Hyrestagaren

var enligt standardvillkoret skyldig att ‖ansvara för varje under hyrestiden inträffad

händelse‖ [...]. Det skulle ta fyra månader för uthyrningsföretaget att nyanskaffa

egendomen, varvid tvist uppstod om hyrestagaren enligt standardvillkoren var skyldig att,

utöver egendomen, även utge ersättning för utebliven vinst.

NJA 1961 s. 315. Två personer hade tecknat borgen på ett skuldebrev ställt till en

namngiven sparbank eller order. Gäldenären upptog emellertid lånet hos en annan

sparbank. Gäldenären gick senare i konkurs och sparbanken krävde borgenärerna på

betalning. Tvist uppstod huruvida borgensåtagandet var gällande.

Även om regeln av ordalydelsen inte framkommer i domskälen, så har den kommit till uttryck

i en rad domstolsavgöranden, varför den kan betraktas som en tolkningsprincip.166

Hyrestagaren motsatte sig ansvar i målet från 1949 med motiveringen att avtalsvillkoren inte

varit utformade på ett sådant sätt att han kunde vara ansvarig för skada utan eget vållande.

Hyrestagaren ansåg sig inte vara ersättningsskyldig för uthyrarens uteblivna hyresintäkter. HD

ansåg att standardvillkoren var tillämpliga men det strikta ansvaret för våda kunde endast

omfatta skadorna på pråmarna. HD prioriterade den tolkning som för hyrestagaren medförde

den minst långtgående förpliktelsen. Utgången i fallet kan anses vara förenlig med både

oklarhetsregeln och minimumregeln.167

HD ansåg i målet från 1961 att borgenärerna inte var

betalningsskyldiga då det inte kunde anses styrkt att borgenärerna skulle svara för lånet hos

den andra sparbanken. De kunde inte anses vara bundna av borgensåtagandet då de inte klart

accepterat det. HD:s bedömning kan anses ge uttryck åt minimiregeln,168

då domstolen

menade att ett åtagande, utan klart stöd, inte får tolkas utöver ordalydelsen.

166

Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, s. 114 f. Lehrberg, Avtalstolkning, s. 163 ff. och Rodhe, SvJT 1968 s.

187 f. 167


Rodhe, SvJT 1968 s. 187 f.

24

4. DCFR – en gemensam referensram för europeisk civilrätt

4.1 DCFR:s tillkomst och syfte

DCFR är ett utkast till en gemensam referensram och är slutresultatet av drygt 30 års arbete

präglat av politiska och akademiska ansträngningar i syfte att harmonisera den europeiska

kontraktsrätten.169

För ungefär 30 år sen påbörjade Lando ett akademiskt projekt som syftade

till att utarbeta gemensamma principer för den europeiska kontraktsrätten. Han bildade en

grupp som han kallade för ‖the Commission on European Contract Law‖; en grupp bestående

av akademiker från EU:s medlemsländer. Arbetet resulterade år 1995 i ‖Principles of

European Contract Law‖ (PECL) del I och följdes av del II år 2000 och del III år 2003. Under

arbetets gång bildade von Bar år 1998 ‖the Study Group on a European Civil Code‖ (Study

Group). 170

Ambitionen var att framarbeta ett underlag genom komparativa analyser för en

möjlig gemensam europeisk civillagskodifikation.171

Study Group kom från år 1998 att ha varit ett rent akademiskt projekt till att bli ett EU-

projekt genom kommissionens meddelande till det europeiska rådet och Europaparlamentet

angående en europeisk kontraktsrätt.172

Meddelandet följdes upp av en handlingsplan där

kommissionen uttryckte att en gemensam referensram på det kontraktsrättsliga området – en

CFR – som fastställer gemensamma principer och terminologi, är ett viktigt steg mot en

förbättring av regelverket.173

Kommissionen publicerade 2004 ett meddelande som

specificerade hur arbetet skulle fortgå, vari en rad grupper, bland annat medlemmar från

169

Dufwa, JT 2010/11 nr 2 s. 358 f. 170

Herre, SvJT 2012 s. 933. 171

Twigg-Flesner, The Europeanisation of Contract Law, s. 14 och Herre, SvJT 2012 s. 933. 172

2001/C 255/01. Communication from the Comission to the Council and the European parliament on European

Contract Law. 173

2003/C 63/01. Communication from the Comission to the European Parliament and the Council – A more

coherent European contract law – An action plan.

25

Study Group och Acquis Group, fick i uppgift att utarbeta ett utkast till en gemensam

referensram.174

Arbetet resulterade år 2009 i vad vi i dag kallar DCFR.175

Det finns tre syften bakom tillkomsten av DCFR:

(1) DCFR är ett utkast och en möjlig modell till vad som är tänkt att utvecklas till en politisk

CFR. 176

(2) Oavsett om DCFR utvecklas till en CFR kommer den att bevara sin betydelse. DCFR är en

akademisk text med tanken om att förmedla kunskap om den gemensamma civilrätten inom

EU. I synnerhet är DCFR ämnad att framhäva likheterna mellan medlemsstaternas nationella

civilrätt. Vidare ska DCFR förse den europeiska civilrätten med ett nytt fundament

innefattande ökad ömsesidig förståelse och en kollektiv överläggning av rättsområdet.177

(3) DCFR ska utanför den akademiska världen ses som en inspirationskälla som kan ge

passande lösningar i civilrättsliga frågor. Om DCFR:s innehåll är övertygande är

förhoppningen att det i längden leder till en harmoniserad europeisk civilrätt.178

4.2 DCFR:s innehåll

4.2.1 Principer

DCFR innehåller principer, definitioner och modellregler. Ordet ‖princip‖ är öppen för

många tolkningar.179

I DCFR har ordet princip ordalydelsen en regel av mer generell karaktär,

såsom avtalsfrihet och att handla i god tro.180

I den intermistiska versionen av DCFR fanns 15

grundläggande principer181

som blev kritiserade av den anledningen att de oundvikligen skulle

stå i strid med varandra. De grundläggande principerna kan sägas vara viktiga för en

välbalanserad europeisk civilrätt och en form av mellanhand mellan samhälleliga och

individuella intressen.182

Vidare fanns även övriga principer som nu ses som övergripande

principer. Principerna var skydd för mänskliga rättigheter, främjande av solidaritet och

samhällsansvar, bevarande av kulturella och språkliga skillnader och därutöver främjande av

välfärd och den inre marknaden.183

I den slutliga versionen av DCFR begränsades de

174

COM(2004) 651 final. Communication from the Commission to the European Parliament and the Council –

European Contract Law and the revision of the acquis: the way forward. 175

DCFR, Introduction p. 1. 176





Innebörden av ordet ska, liksom i PECL art. 1.101 (1) och UNIDROIT Principles of International

Commercial Contracts 2004, preambel 1§, vara synonymt med regler som inte har vunnit laga kraft. DCFR,

Introduction, p. 10. 181

Principerna var: rättvisa, frihet, skydd för mänskliga rättigheter, ekonomisk välfärd, solidaritet och

samhällsansvar, fastställande av ett frihetsområde, säkerhet och rättvisa, främjande av den inre marknaden,

skydd för konsumenter och för andra i behov av skydd, bevarande av kultur och språkliga skillnader, rationalitet,

rättssäkerhet, förutsebarhet, effektivitet, befogad tillit och tillbörlig ansvarsfördelning. (Egen översättning från

engelska). Interim Outline Edition (IOE) 22 och 35 §§. 182

Hesselink, Mak & Rutgers, Centre for the Study of European Contract Law Working Paper Series nr 5 2009

s. 107 och Cherednychenko, European Review of Contract Law nr 1 2010 s. 39. 183

DCFR, Introduction p. 16.

26

grundläggande principerna till fyra bakomliggande principer som representerar värden som

modellreglerna bygger på; frihet, säkerhet, rättvisa samt effektivitet.184

a) Frihet185

På avtalsrättens område syftar frihet i första hand på avtalsfrihet.186

Avtalsfriheten är ett

grundvärde som kommer till uttryck i de inledande bestämmelserna i DCFR II.-1:102 (1):

”Parties are free to make a contract or other juridical act and to determine its contents,

subject to any applicable mandatory rules”187

. Inledningsvis uttrycks i partsautonomin

friheten att ingå avtal, och att rättshandla i övrigt, följt av friheten att förse rättshandlingarna

med önskat innehåll. Syftet med avtalstolkning är att fastställa parternas gemensamma avsikt

vid avtalsingåendet, varför avtalsfriheten – den subjektiva inriktningen – är av särskild vikt

för tolkningen.188

b) Säkerhet189

Partsautonomin är meningslös om parternas gemensamma vilja inte erhåller rättsordningens

skydd, varför frihet kan sägas förutsätter säkerhet.190

I begreppet säkerhet inbegrips ett krav

på balans mellan förutsebarhet och rimlighet. Avtalstrygghet innebär inte att avtal bör

upprätthållas under alla omständigheter, utan kan innebära det motsatta, under förutsättning

att upprätthållandet t.ex. kan anses oskäligt.191

Införandet av principen pacta sunt servanda,

d.v.s. att avtal ska hållas, är ett exempel på att säkerhet särskilt främjas på avtalsrättens

område.192

c) Rättvisa193

Rättvisa är en genomsyrande princip i DCFR. Rättvisa är enligt skaparna av DCFR

svårdefinierat, omätbart och ofta subjektivt, men att fall av orättvisa är ―universally

recognised and universally abhorred‖194

.195

Grundtanken bakom principen om rättvisa kan

sägas vara ett krav på ekvivalens, med en abstrakt formel:196

‖treating like alike‖197

. På

avtalsrättens område syftar detta till balansen i partsförhållandet och ömsesidig lojalitet

184


‖Freedom‖, se DCFR, Principles p. 2-15. 186

Samuelsson, SvJT 2012 s. 975. 187

Parter har frihet att ingå avtal eller andra rättshandlingar, bestämma dess innehåll, med förbehåll för

eventuella tvingande bestämmelser (egen översättning). 188

Samuelsson, SvJT 2012 s. 975, Adlercreutz-Gorton, Avtalsrätt II, s. 42, Canaris-Grigoleit, Interpretation of

Contracts, Hartjamp m. fl., (eds.) s. 595. Den gemensamma partsviljan kommer även till uttryck i DCFR II –

8:101 (1): ‖A contract is to be interpreted according to the common intention of the parties even if this differs

from the literal meaning of the words‖. 189

―Security‖, se DCFR, Principles p. 16-39. 190


DCFR, Principles p. 21-22. Detta blir särskilt tydligt I långvariga relationer. Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. 192

Se DCFR, Principles p. 19. 193

―Justice‖, se DCFR, Principles p. 40-53. 194

―Universellt igenkännbara och universellt avskyvärda‖ (egen översättning). 195

DCFR, Principles p.40. 196

Samuelsson, SvJT 2012 s. 976. Se DCFR, Principle p. 41. 197

‖Lika för lika‖ (egen översättning).

27

parterna emellan – ‖good faith and fair dealing‖198

som det uttrycks i DCFR.199

Rättviseprincipen ställer också krav på tydlighet och konsekvens på avtalsrättens område.200

Principen om rättvisa kan motsätta sig andra principer, men ger sig sällan vika.201

Om en

avtalspart är väldigt underlägsen, har fått missvisande information eller där motparten brustit i

sin upplysningsplikt, har principen om rättvisa företräde framför den legala friheten.202

d) Effektivitet203

Effektivitet på marknaden är ämnat att öka välfärden.204

Skaparna till DCFR har genom

principen strävat efter effektivitet för dels parter som använder reglerna och dels effektivitet

för bredare allmänna ändamål. På avtalsrättens område syftar principen till att effektivisera

och underlätta för parterna genom att exempelvis minimera formaliteter och eliminera

processuella hinder. Det finns exempelvis för avtal eller andra rättshandlingar varken krav på

skriftlighet eller andra formaliteter.205

De presenterade principerna verkar enligt Samuelsson gå in i varandra, varför skaparna av

DCFR menar att det i varje fall inte är givet huruvida en viss aspekt ska anses falla innanför

den ena eller andra principens ramar.206

Horst Eidenmüller har riktat kritik mot att principerna

rättvisa och effektivitet står i strid med varandra.207

Syftet med en referensram är som bekant

ett försök till harmonisering. Eidenmüller menar att detta kan resultera i att domarkåren

politiseras när grundläggande värderingar står i strid med varandra. Risken finns att domarnas

tolkning sker i enlighet med det nationella rättssystemets syn.208

Principen om rättvisa är dock

i de flesta fall överordnad andra principer.209

4.2.2 Definitioner

Termer i EU:s olika direktiv definieras inte konformt210

, varför det i DCFR ansågs finnas ett

behov av att i den fullständiga versionen införa en terminologilista för europeisk civilrätt. En

gemensam lista med tydliga definitioner ansågs vara ett viktigt bidrag till harmonisering.211

Definitionernas roll i DCFR var inledningsvis att hjälpa skaparna uppnå konsekvens i deras

198

‖God tro och god sed‖ (egen översättning). Begreppet förekommer i DCFR många gånger och definieras i

DCFR I. – 1:103. 199


Samuelsson, SvJT 2012 s. 977. Inkonsekvens är ett exempel på handlande I strid med ―good faith and fair

dealing‖, se DCFR I.-1:103 (2). 201

DCFR, Principles p. 40. 202


Se DCFR, Principles p. 54-61. 204



Samuelsson, SvJT 2012 s. 977. Se exempelvis DCFR, Principles p. 1,3 och 23. 207

Eidenmüller m. fl. Oxford Journal of Legal Studies 2008 nr 4 s. 672. 208

Eidenmüller m. fl. Oxford Journal of Legal Studies 2008 nr 4 s. 677. 209


Konform tolkning innebär att medlemsländernas offentliga organ är skyldiga att i sin tillämpning av den

nationella rätten i så stor utsträckning som möjligt ge den en tolkning som överensstämmer med EU-rätten.

Bergström-Hettne, Introduktion till EU-rätten, s. 100. 211

Twigg-Flesner, The Europeanisation of Contract Law, s. 145 f.

28

arbete att skriva utkastet.212

Terminologilistan och reglerna har ett nära samband då en

definition ofta hänvisar till en regel.213

Anledningen är att läsaren kan acceptera listan utan att

reflektera vilken regel den härrör från.214

Kritik har riktats mot bl.a. definitionen på ‖good faith and fair dealing in the DCFR‖ då

begreppet enligt Mustapha Mekki och Martine Kloepfer-Pelèse förändras över tid och är likt

en kameleont, vars mening knappast kan fångas upp i en homogen definition.215

Anledningen

är att begreppet riskerar att urholkas, eftersom det är en allmän princip – en öppen norm –

som har sitt värde i sin generella hållning. Definitionen i fråga måste anses peka ut

terminologilistans svagheter.216

Eidenmüller menar att det är tydligt att skaparna till DCFR strävat efter tydlighet genom

definitioner av juridiska begrepp. Sådant förhållningssätt kan vara lämpligt för regler som ska

tolkas och tillämpas i olika rättsordningar och mot bakgrund av olika juridiska traditioner,

som ju är fallet; EU-rättsliga regler som är ämnade att appliceras av medlemsländernas

offentliga organ. Samtidigt blir resultatet oundvikligen minskad flexibilitet, varför definitioner

bör göras restriktivt och endast när rättssäkerheten kräver det. DCFR:s många definitioner

leder enligt Eidenmüller med flera till ett större hot mot rättssäkerheten snarare än om inga

definitioner hade formulerats i första hand.217

Vidare kan ett exempel på avtalsrättens område presenteras. Eidenmüller framhåller

problematiken med att definiera juridiska begrepp.218

I DCFR II.-1:101 (1) redogörs det för

begreppet avtal: ―A contract is an agreement which is intended to give rise to a binding legal

relationship or to have some other legal effect‖219

. Definitionen väcker fler frågor än den

besvarar, så som vad en överenskommelse är för något. Ytterligare problem med definitionen

är att den implicerar att ett avtal kan vara bindande utan att överenskommelsen är avsedd att

rättsligt binda parterna. Eidenmüller är tveksam på om skaparnas avsikt var att definitionen

skulle öppna för andra tolkningar, och att det därmed är bättre att låta rättsvetenskapliga

analyser besvara sådana frågor.220

4.2.3 Modellregler

Av DCFR:s nästan 5 000 sidor består ca 4 700 sidor av modellregler. DCFR är uppdelad i tio

böcker, som i sin tur är uppdelade i kapitel enligt följande:221

Bok I allmänna bestämmelser

Bok II allmänna regler för avtal

212

Von Bar, Electronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 7. 213

Exempel: ‖Good faith and fair dealing‖ is a standard of conduct characterized by honesty, openness and

consideration for the interests of the other party to the transaction of relationship in question. (I.-1:103). Se

DCFR, Definitions. 214

Von Bar, Electronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 7. 215

Mekki-Kloepfer-Pelèse, European Review of Contract Law nr 3 2008 s. 342. 216

Mekki-Kloepfer-Pelèse, European Review of Contract Law nr 3 2008 s. 342. 217

Eidenmüller m. fl., Oxford Journal of Legal Studies nr 4 2008 s. 701 f. 218

Eidenmüller, European Review of Contract Law nr 2 2009 s. 111 ff. 219

‖Ett avtal är en överenskommelse vilken är eller är avsedd att vara ett bindande rättsförhållande eller vilken

har eller är avsedd att ha någon annan rättslig effekt‖ (egen översättning). 220

Eidenmüller, European Review of Contract Law nr 2 2009 s. 111 f. 221

Herres översättning från engelska, i SvJT 2012 s. 934.

29

Bok III avtalsrättigheter och förpliktelser

Bok IV regler om särskilda avtalstyper

Bok V negotiorum gestio

Bok VI regler rörande utomobligatorisk skadeståndsrätt

Bok VII om obehörig vinst

Bok VIII om äganderättsövergång avseende varor

Bok IX om säkerhet i varor mm.

Bok X om truster.

Nästan alla regler i den andra boken återfinns i motsvarande avsnitt i PECL, CISG222

och

UNIDROIT223

.224

Med tanke på DCFR:s specifika terminologi gjordes dock redaktionella

ändringar vid införandet av reglerna i DCFR.225

Anledningen till införandet av redan

befintliga regler är dess djupa förankring i den västerländska juridiska traditionen.226

Nedan

redogörs mer ingående för bok II och därom kapitel åtta som innehåller regler om avtal och

andra rättshandlingar, däribland avtalsslut, tolknings- och ogiltighetsregler.227

Reglerna i bok II, kapitel 8 (II.-8) delas in i två avdelningar, varvid den första behandlar

tolkning av avtal och den andra tolkning av andra rättshandlingar. Den första avdelningen

innehåller sju artiklar som enligt Samuelsson kan delas in i: i) generellt tillämpliga regler och

ii) tolkningsmaximer – ‖varianter på klassiska tumregler, som kommer i spel i specifika

typsituationer‖.228

I de inledande artiklarna – II.-8:101-102 – behandlas teoretiska frågor:229

a) relationen mellan tolkningens subjektiva och objektiva element (II.-8:101),

b) kontextens omfång (II-8:102).

Den centrala bestämmelsen i DCFR II.-8 är portalartikeln, alltså II.-8:101, som stadgar

textens ställningstagande i tolkningslärans kärnfråga; frågan om förhållandet mellan subjektiv

och objektiv tolkning och har följande lydelse:

(1) A contract is to be interpreted according to the common intention of the parties even if

this differs from the literal meaning of the words.

(2) If one party intended the contract, or a term or expression used in it, to have a

particular meaning, and at the time of the conclusion of the contract the other party was

aware, or could reasonably be expected to have been aware, of the first party’s intention,

the contract is to be interpreted in the way intended by the first party.

(3) The contract is, however, to be interpreted according to the meaning which a reasonable

person would give to it:

(a) if an intention cannot be established under the preceding paragraphs; or

(b) if the question arises with a person, not being a party to the contract or a person who

by law has no better rights than such a party, who has reasonably and in good faith

222

Convention on Contracts for the International Sale of Goods. Även införlivad i svensk rätt: lag (1987:822) om

internationella köp. 223

The International Institute for the Unification of Private Law. 224

DCFR, Introduction p. 44 och Samuelsson, SvJT s. 987. 225

Jfr DCFR, Introduction p. 40-41. 226

Samuelsson, SvJT s. 987. 227




30

relied on the contract’s apparent meaning.

Den subjektiva tolkningen tar enligt (1) sikte på parternas gemensamma partsavsikt. Enligt

kommentarerna till II.-8:101 hänvisas rättstillämparen till parternas avsikter, uttryckliga så

som underförstådda, även om deras gemensamma vilja var uttryckt oklart eller tvetydigt.230

Vid avsaknad av sådan gemensam avsikt ska enligt (2) tolkningen ta sikte på eventuell ensidig

partsavsikt, förutsatt att motparten rimligen kunde förväntas ha varit medveten om sådan

avsikt.231

Denna regel har sin motsvarighet i svensk rätt i vad som kallas för dolusmodellen.232

DCFR, Comments, C, Illustration 2. I exemplet förekommer till följd av en felskrivning ett

pris som är sex gånger lägre än vad som vanligtvis förekommer inom den aktuella

branschen. Priset är absurt lågt. Accepttagaren har insett eller kan rimligen förväntas ha

insett A:s verkliga avsikt, men accepterar anbudet – utan att upplysa säljaren om

felskrivningen – varför avtal kommer till stånd enligt A:s verkliga avsikt.

I (3) framkommer den objektiva tolkningen; att avtalet ska tolkas utifrån ett

tredjemansperspektiv i enlighet med hur ‖a reasonable person‖233

skulle betrakta avtalet.234

I

kommentarerna framgår att en förnuftig person tar hänsyn till partsförhållandet och de

objektiva omständigheterna i samband med avtalsslut. Enligt (3a) ska denna metod endast

komma i bruk när parternas gemensamma avsikt eller ensidiga uppfattning inte kan fastställas

enligt (1) och (2). DCFR-II.-8 inleds alltså med en bestämmelse som balanserar tolkningens

subjektiva sida mot dess objektiva sida.235

I DCFR, liksom i CISG, UNIDROIT och PECL,

ges den subjektiva tolkningen företräde framför den objektiva tolkningen genom den inbördes

rangordningen i II.-8:101 (1), (2) och (3).

De omständigheter som är av relevans för tolkningen enligt II.-8:101 är reglerade i

regelform i II.-8:102:

(a) the circumstances in which it was concluded, including the preliminary negotiations;

(b) the conduct of the parties, even subsequent to the conclusion of the contract;

(c) the interpretation which has already been given by the parties to terms or expressions

which are the same as, or similar to, those used in the contract and the practices they

have established between themselves;

(d) the meaning commonly given to such terms or expressions in the branch of activity

concerned and the interpretation such terms or expressions may already have received;

(e) the nature and purpose of the contract;

(f) usages; and

(g) good faith and fair dealing.

De listade omständigheterna är sådana som får och i synnerhet ska beaktas.236

Avgränsningslistan är alltså inte uttömmande. I regeln uttrycks indirekt att alla

omständigheter av relevans får beaktas, eftersom listan enbart anger de omständigheter som

230

DCFR II.-8:101, Comments, B. 231

Jfr dolusregeln i svensk tolkningslära. 232


―Hur en förnuftig person‖ (egen översättning). 234

Egen översättning från ‖how a reasonable person would give to it ‖. 235

Jfr motsvarande avsnitt i CISG, UNIDROIT och PECL som också inleds med sådan bestämmelse. 236

Det framgår även i kommentarerna: ‖non-exhaustive list‖, på svenska ‖icke uttömmande‖ (egen

översättning). DCFR II.-8:102, Comments, A.

31

får och i synnerhet ska beaktas. Tanken kan vara att ge rättstillämparen någon ledning till vad

som i första hand ska beaktas vid tolkning.237

Det råder delade meningar om huruvida denna

ledning i regelform gör mer nytta än skada.238

Tolkningsmaximerna återfinns i II.-8:103-107 och består av följande:239

II.-8:103 oklarhetsregeln,

II.-8:104 principen att individuellt framförhandlade villkor har företräde

framför standardvillkor,

II.-8:105 principen att avtalet ska betraktas som en sammanhängande

helhet,

II.-8:106 giltighetsregeln,

II.-8:107 principen att avtalets ursprungliga språkdräkt har företräde vid en

konflikt med versioner på andra språk.

Till skillnad från de andra tumreglerna, kan oklarhetsregeln i II.-8:103 betraktas som en

rättsregel i och med att det är en tvingande regel.240

Regeln säger inte att ett villkors oklara

innebörd ska tolkas till nackdel för den som tillhandahållit det eller under vars bestämmande

inflytande de intagits i avtalet, utan att ett sådant tillvägagångssätt ‖is to be preferred‖. Detta

innebär att regeln inte får tillämpas mekaniskt, utan endast när tidigare tolkningsregler inte

givit något resultat.241

I kommentarerna betonas just att en sådan läsning är att föredra –alltså

ingen definitiv infallsvinkel – och att rättstillämparen även, under lämpliga omständigheter,

kan tolka villkoret till fördel för den part som föreslagit det.242

Det tydliggörs också i

kommentarerna att reglerna endast ska tillämpas när de föregående reglerna i DCFR – II.-

8:101-102 inte bidrar till en klar bild av hur avtalsinnehållet ska fastställas.

I kommentarerna till II.-8:104 anges att individuellt förhandlade villkor har företräde

framför standardvillkor; muntliga, handskrivna, stämplade o.s.v.243

Vidare ska avtalet enligt

kommentarerna till II.-8:105 betraktas som en sammanhängande helhet eftersom terminologin

i avtalet presumeras vara koherent. Avtalet ska tolkas på ett sätt som ger det grundläggande

samstämmighet, så att klausulerna inte motsäger varandra.244

Enligt II.-8:106 ges företräde för

tolkning som ger ett villkor lagenlig betydelse framför en tolkning som inte gör det.245

Om det

finns två möjliga avtalstolkningar, där den ena leder till ett absurt resultat, ska den andra

237

Samuelsson, SvJT 2012 s. 1005 f. 238

Grzegorz Panek är positivt inställd till uppräkningen då den tillförsäkrar organisering och struktur. Panek,

Heiderhoff & Żmij (eds.), Interpretation in Polish, German and European Private Law s. 74. Samuelsson menar

däremot att huruvida en omständighet är att anse som relevant eller ej för tolkningen, inte kan besvaras med

hänvisning till sådana strukturer, i SvJT 2012 s. 1005 f. 239

Översättning av Samuelsson, SvJT 2012 s. 1006. 240

COM(2011) 635 final art. 64.2. 241

Samuelsson, SvJT 2012 s. 1010. Det framgår av kommentarerna att regelns tillämpning är begränsad till

endast när rättsläget är ‖doubtful‖ (osäkert). 242

DCFR II.-8:103, Comments. 243

Detsamma gäller i svensk rätt då det anses reflektera parternas egentliga viljor. Bernitz, Standardavtalsrätt, s.

85; Wilhelmsson, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, s. 85 och NJA 1964 s. 152. 244

Har även uttryckligen framkommit i HD: se t.ex. NJA 1990 s. 24 och NJA 1992 s. 403. 245

Jfr giltighetsregeln i svensk rätt. För liknande resonemang i svensk rätt: Lehrberg, Avtalstolkning, s. 131 och

Fohlin, Avtalstolkning, s. 99.

32

tolkningen ges företräde.246

I internationella avtalsförbindelser är avtal ibland upprättade på

mer än ett språk vari risken ligger i att motsättningar kan uppstå mellan versionerna. Kan

ingen visas vara den officiella versionen så har den första språkversionen enligt II.-8:107

företräde framför andra versioner eftersom den antas spegla parternas gemensamma vilja.

5. Analys

5.1 Mönster i den svenska tolkningslärans rättstillämpning

Med stöd av tidigare presenterad rättspraxis kommer det i analysen att redogöras för

tolkningsmetodernas hierarki samt om rättstillämparen har bildat mönster avseende tolkning

av avtal. Det kan konstateras att ståndpunkten inom doktrinen är att avtalslagen sällan anger

lösningar för hur avtal ska tolkas. Resultatet för handen är att lösningarna har tillkommit

genom rättspraxis, varför det av den anledningen inte finns några generella lösningar för alla

situationer. I rättspraxis har det uppkommit ett antal avtalsrättsliga principer som har till syfte

att ge vägledning för hur avtal ska tolkas.

Tolkningsverksamheten utmärks av vissa huvudsakliga drag. De subjektiva

tolkningsmetoderna, i synnerhet den gemensamma partsviljan, har tolkningsföreträde framför

andra tolkningsmetoder. Rättspraxis visar att avtalsinnehållet i första hand ska fastställas med

ledning av vad parterna åsyftat. I rättstillämpningen är tolkningsföremålet avtalet i sig och

omständigheter därikring – bl.a. avtalets innehåll, tillkomst och parternas beteende i samband

med och efter avtalsslut – och därmed inte rättskälleläran. Detta medför att varje enskilt fall

prövas enligt individuella omständigheter vilka i sin tur också kräver individuellt anpassade

lösningar. I rättsfallen NJA 1941 s. 563 och 1959 s. 590 uttrycker HD tydligt att den

gemensamma partsavsikten är avgörande för tolkningen, om sådan kan visas. I NJA 1941 s.

563 gick HD så långt att den gemensamma partsavsikten blev avgörande i strid med ett

lagstadgat skriftlighetskrav. Detta på grund att den gemensamma partsviljan gick att bevisa

och att ett avtals innehåll ska fastställas mot bakgrund av parternas gemensamma partsvilja

även om den står i strid mot avtalets ordalydelse. I NJA 1974 s. 526 var parternas syfte och

därmed deras gemensamma partsavsikt med avtalet avgörande för bedömningen. HD fann att

syftet med handpenningsavtalet var, enligt båda parternas uppfattningar, att ge säljaren en viss

säkerhet att köparen skulle fullfölja avtalet. Syftet med avtalet kunde inte uppnås om inte

avtalet också medförde förverkande av handpenningen. Ett mönster kan urskiljas på så sätt att

den gemensamma avsikten representerar parternas verkliga viljor och därmed har

tolkningsföreträde. Den gemensamma partsviljan med avtalet kan dock vara svår att bevisa,

då den i princip endast finns i parternas egna huvuden. Därmed har regeln begränsad

betydelse då partsviljan är svår att fastställa och tvisten ofta handlar om hur parterna har

uppfattat avtalet.

Mönstret måste även utläsas mot bakgrund av HD:s objektiva tolkning – avtalets

ordalydelse. Regeln kan anses ha stor praktisk betydelse för domstolen då, som tidigare

nämnts, den gemensamma partsviljan har företräde, men att domstolen i vissa fall kan vara

helt hänvisad till avtalets lydelse om den gemensamma partsviljan inte går att bevisa. I NJA

246

DCFR II.-8:106, Comments. Regelns motsvarighet i svensk rätt är den s.k. giltighetsregeln som innebär att

utgångspunkten är att ett avtal är giltigt. Ramberg-Ramberg, Allmän avtalsrätt, s. 105 och 128 f.

33

1959 s. 590 framgår att klart stöd är nödvändigt för att en subjektiv tolkning ska kunna

övervinna en objektiv tolkning av ordalydelsen. Vidare framgår i NJA 1981 s. 552, 1949 s. 87

och 1961 s. 315 att domstolen prioriterar den tolkning som medför den minst långtgående

förpliktelsen för den förpliktade. Ett åtagande kan utan klart stöd inte tolkas utöver

ordalydelsen. Den gemensamma partsviljan har givetvis företräde här, men domstolen

framhåller att klart stöd är nödvändigt för en sådan tolkning.

Ett annat gemensamt drag är vikten av partsbruk i sammanhanget. Vid tolkning av avtal

mellan två parter, vilka efter flera affärsförbindelser skapat viss praxis emellan dem, finns

grund för att part måste inse att motpart räknat med att samma villkor ska gälla för det nya

avtalet. I rättsfallen AD 1933 nr 144, 1942 nr 86 och 1971 nr 21 visar sig ett tydligt mönster

vad gäller framarbetad partsbruk i arbetsförhållanden; dolusregelns tillämpning bekräftas.

Partsviktens betydelse har också framhävts i HD: NJA 1948 s. 620, där inget uttryckligt pris

framgick av avtalet. Budskapet eller mönstret kan sägas vara att parter, efter att ha träffat avtal

på vissa villkor tidigare, måste inse att medkontrahenten avser partsbruket vara normerande

för framtida överenskommelser. Motparten blir bunden av vad som gällt under tidigare avtal

eller förhandlingar om han inte klargör sin avvikande uppfattning.

En gemensam och genomsyrande nämnare inom tolkningsverksamheten torde vara den

konsumentskyddande synen i konsumentförhållanden. Detta på grund av att det finns, som

tidigare konstaterat, styrkeskillnader mellan parterna samt att konsumenter behöver ett

starkare skydd än näringsidkare i samband med avtalsingående. En avgörande faktor vid

tolkning av avtal som torde finnas i rättspraxis är hur konsumenten har uppfattat och förstått

avtalet. Domstolen uttalade i NJA 1986 s. 596 och 1979 s. 401, vilka handlade om de

monteringsfärdiga husen, att stränga krav måste ställas på näringsidkare i

konsumentförhållanden. HD anförde att näringsidkarna inte hade fullgjort sin

klargörandeplikt vid avtalsutformandet. Det måste stå klart för näringsidkaren att det är

svårare för en konsument att förstå avtalets innebörd än om avtal har ingåtts med en annan

näringsidkare. Även i NJA 1963 s. 683, och 1988 s. 408 framgår enhetliga uttalanden av HD

om att stort ansvar vilar på näringsidkarens axlar när denne avtalar med en konsument. Den

fortsatt utvecklande konsumentskyddande aspekten inom avtalsrätten är troligtvis orsaken till

att en konsekvent ställning intas av domstolar i konsumentrelaterade fall. Gemensamt för

avgörandena torde vara att näringsidkaren har en klargöringsplikt gentemot konsumenten.

Ett annat sätt att angripa oskäliga avtalsvillkor mot konsumenter är genom att tillämpa

generalklausulen i 36 § AvtL. Generalklausulens syfte kan anses vara att skydda

konsumenter. Den talar för att konsumenter behöver ett starkare skydd än näringsidkare då de

intar en underlägsen ställning. Konsumenter har en större framgång att åberopa bestämmelsen

och hävda oskälighet. Näringsidkare anses kunna ta tillvara på sina egna intressen och hävda

sin rätt.

Det är ingen slump att oklarhetsregeln oftast tillämpas på standardavtal, och därmed vid

försäkringsavtal, eftersom syftet kan antas vara att ge försäkringsgivarna ett incitament att

utforma avtalstexter med större omsorg. Inte desto mindre förstärktes denna synvinkel då

oklarhetsregeln lagstadgades i svensk rätt av konsumentskyddande skäl. Det råder dock

delade meningar i doktrinen rörande i vilka fall oklarhetsregeln bör tillämpas. Vissa menar att

regeln fått alltmer betydelse i takt med att konsumentskyddet ökat, medan andra förkastar

regeln och anser den först tillämplig när ingen annan tolkningsmetod finns att tillgå. HD har i

34

äldre rättsfall ansett sig tillämpat oklarhetsregeln. I senare rättsfall från HD har det klargjorts

att regeln inte är viktig i praktiken då domstolen först måste ta ställning till all annan

tolkningsdata. Detta förstärks ytterligare i NJA 2006 s. 53 då HD uttalade att ledning i första

hand ska hämtas i den språkliga utformningen samt att i domskälet framgår att endast om

detta inte ger utslag finns anledning att pröva andra tolkningsprinciper såsom oklarhetsregeln.

Oklarhetsregeln är därmed inte en särskilt viktig tolkningsmetod för HD vid avtalstolkning, då

de i allra flesta fall tar hänsyn till andra tolkningsmetoder i första hand. Regeln har dock

tillämpats i ett antal försäkringsfall när försäkringsbolagen har ansetts vara närmare än

försäkringshavarna att bära följderna av den otydlighet som uppkommit i villkoren.

I den del av verksamheten som är inriktad på tydning ter sig mönster svårare att urskilja. I

NJA 1949 s. 664 tolkades avtalet med beaktande av ‖den språkliga utformningen av

klausulerna, dessas rättsliga bakgrund och allmänna syfte samt det sammanhang i vilket det

förekommer‖. I NJA 1988 s. 408 tolkade HD ett försäkringsvillkor enligt vad som vore en

‖rimlig och förnuftig innebörd‖. I NJA 1991 s. 319 tolkades ordet ‖anbud‖ mot bakgrund av

vad som skulle anses vara en ‖rimlig tolkning‖. En restriktiv tolkning av avtalet skulle lett till

ett oskäligt resultat. Dessa avgöranden ger för handen olika bilder, där det råder både

konsument- och näringsidkarförhållanden. Ordet ‖rimlig‖ ger dessutom rättstillämparen en

såpass normativ ställning att resultatet troligtvis är oförutsebart. Hänsyn tas till avtalet och

många andra omständigheter därom, vilket får den objektiva tolkningen att vara individuellt

anpassad efter bl.a. avtalet, dess innehåll, parternas beteende och andra omständigheter. Det

avgörande för bedömningen inom tydningsverksamheten skulle kunna anses vara den

språkliga utformningen av klausulerna, den rättsliga bakgrunden och allmänna syftet samt det

sammanhang de förekommer. Avtalets innehåll kan fastställas i strid med en viss ordalydelse

när omständigheter talar för att parterna i realiteten avsett något annat än vad som kommit till

uttryck genom ordalydelsen, det vill säga om en subjektiv tolkning är möjlig.

Tolkningsmodellen visar sig i rättspraxis vara väldigt generell och standardiserad, varför inga

mönster gör sig påminda.

Det finns som bekant många former av tolkning och likaså diskussioner rörande tolkning

av avtal. Gemensamt för avtalstolkning är det förutsätter oklarhet; oklarhet som många gånger

inte går att tolka entydigt. Det vore ingen underdrift att påstå att gemensamma drag kan

urskiljas i utpekade delar av tolkningsverksamheten, men att den i sin helhet knappast ger en

bild av enhetlighet eller förutsebarhet.

5.2 Svensk tolkningslära kontra DCFR – koherens i

rättstillämpningen?

5.2.1 Tolkningsregler eller tolkningsmetoder?

Tolkningsreglerna i DCFR är inte unika, utan nästintill motsvarande innehåll återfinns i

CISG, UNIDROIT Principles och PECL, vilket kan antas bero på tolkningslösningarnas djupa

förankring i den västerländska juridiska traditionen. Av samma anledning är reglernas

innehåll inte helt olikt den svenska tolkningsläran och därtill hörande tolkningsmodeller. Den

svenska traditionen är dock avvikande i förhållande till tolkningsregler, eftersom

avtalstolkning i svensk rätt betraktas som en form av rättstillämpning. Tolkning i regelform

35

innebär att tolkningsverksamhetens utgångspunkt är rättskälleläran, och att det därmed är

denna lära som analyseras, och inte parternas avtal i sig. Tolkning i form av rättstillämpning

innebär dock hänvisning till ‖parternas rättskälla‖ – avtalet. Slutsatsen kan dras att

tolkningsregler sätter rättskälleläran i fokus, medan tolkningsmetoderna är helt hängivna

parternas avtal. Generella regler kan antas resultera i en större grad förutsägbarhet samtidigt

som svensk tolkningslära möjligtvis tar större hänsyn till parternas avtal och därtill parternas

verkliga viljor.

5.2.2 Bakomliggande principer och definitioner

Enligt skaparna av DCFR ska avtalstolkning ske mot bakgrund av de bakomliggande

principerna: frihet, säkerhet, rättvisa och effektivitet. Det är oklart hur principerna förhåller

sig till varandra. Kommentarerna ger viss ledning om att rättviseprincipen har företräde

framför frihets-, säkerhets- och effektivitetsprincipen och att den sistnämnda inte är lika viktig

i förhållande till de andra principerna. I kommentarerna till frihetsprincipen anges att få

tvingande regler ska resultera i större frihet för avtalsparterna och att ett rimlighetstest är att

föredra framför formalkrav för att bedöma ett avtals giltighet. Rättviseprincipen är minst lika

aktuellt i avtalssammanhang då god tro och god sed ska genomsyra ett avtalsförhållande.

I och med att principerna verkar gå in i varandra blir det domstolens uppgift att tolka och

avgöra vilken princip som ska ta överhanden. Det innebär att domstolarna i EU:s

medlemsstater får i uppgift att inta en normativ ställning för att tolka principerna,

definitionerna och modellreglerna. Frågan är hur referensramen ska leda till en harmonisering

när vaga formulerade rekvisit öppnar dörrar för tolkningar i olika stater med olika juridiska

traditioner.

I rakt motsatt riktning går skaparna i frågan om definitionerna. I stället för abstrakta

rekvisit har de valt att definiera juridiska begrepp, vilket får anses vara ett steg i rätt riktning

mot bakgrund av att medlemsstaternas domstolar möjligtvis hindras från att tolka begrepp i

enlighet med nationell syn. Faran ligger dock i att en definition kan väcka frågor och därmed

ändå tolkas, eller att en definition riskerar att urholkas p.g.a. att begreppet förändras över

tid.247

Principernas innehåll gör sig även påminda i svensk rätt. Avtalsfriheten kan hänföras till

frihetsprincipen, som i svensk rätt också består i någon form av rimlighetstest, då vi tidigare i

uppsatsen framfört att HD – om den finner det rimligt – kan tolka ett avtal i strid med

gällande formkrav, såtillvida det ligger i linje med parternas gemensamma avsikt vid

avtalsslutet. I kommentarerna till rättviseprincipen framgår diskrimineringsförbud och

likabehandling, vilket kan antas vara en företeelse, eller snarare rådande bakomliggande

värden i svensk rätt som inte uttryckligen framgår på avtalsrättens område. Upplysningsplikt

och näringsidkarens stränga krav i konsumentförhållanden är ytterligare gemensamma

ståndpunkter i DCFR och svensk rätt. Den generella skillnaden består egentligen av att

principerna uttryckligen är reglerade i DCFR, medan rättstillämparen i svensk rätt intar en

mer flexibel ställning. Å andra sidan är principernas innehåll formulerade på ett såpass svagt

sätt i DCFR att de kan vara att anse som lika flexibla. Definitionerna i DCFR är troligtvis vad

som skiljer sig från svensk rätt i allra största grad. Uttryckligt framtagna definitioner kan

247

Exempelvis begreppet god sed och god tro (good faith and fair dealing).

36

framstå som ett förutsebart system, men ett obundet och flexibelt ställningstagande, såsom i

svensk rätt, kan resultera i större grad rättssäkerhet. Det vore förutsebart om alla domstolar

tolkade begrepp i enlighet med en i förväg bestämd definition, men det vore samtidigt mindre

rättssäkert eftersom tolkning av begrepp kan variera över tid.

5.2.3 Modellregler kontra tolkningsmetoder

Inte heller modellreglerna är tillräckligt preciserade för att kunna tillmötesgå en

harmonisering inom EU. Modellreglerna, som tolkas mot bakgrund av principerna, borde

också vara beroende av medlemsländernas individuella syn på frågan. Reglerna är inte heller

så konkreta i förhållande till den harmonisering som är målet; domstolarna ges ett alltför stort

utrymme i och med normativt formulerade rekvisit.

Gemensamt för både DCFR och svensk tolkningslära är de subjektiva omständigheternas

företräde framför objektiva sådana. Det individuella tillmäts i första hand störst betydelse,

vilken är den generella princip som genomsyrar DCFR och den svenska tolkningsläran.248

En

annan gemensam punkt är den svenska dolusmodellens motsvarighet i DCFR. Regeln eller

modellen bör dock i rättstillämpningen ge olika resultat eftersom ondtros-rekvisitet är olika

formulerade. Notera att detta inte är ett faktum eftersom DCFR:s tolkningsregler inte

tillämpats i praktiken. I svensk rätt är rekvisitet som bekant formulerat ‖inse eller måste inse‖,

medan det i DCFR är ‖inse eller rimligen kan förväntas inse‖. Till synes verkar det råda en

gradskillnad i rekvisiten, där dolusmodellen lättare torde kunna tillämpas enligt DCFR:s

version. Det går dock inte att konstatera att så är fallet i och med att ordet ‖rimligen‖ är en

rimlighetsstandard som är högst normativt och därmed upp till rättstillämparen att tolka. I och

med att regeln inte tillämpats, går det inte att ge ett säkert besked härom.

När inte tillräckligt med tolkningsdata är för handen för en subjektiv tolkning, ska

rättstillämparen både enligt svensk tolkningslära och DCFR gå vidare till en objektiv tolkning.

Det råder koherens i att rättstillämparen enligt både DCFR och svensk tolkningslära vid

subjektiv respektive objektiv tolkning är fri att beakta alla omständigheter som varit synbara

för medkontrahenten vid eller innan avtalsslut; allt kan vara relevant.249

Vidare borde det

enligt båda tolkningslärorna i första hand vara aktuellt med en språklig analys av avtalet.250

I

och med att rättstillämparen enligt båda tolkningslärorna i princip ska ta hänsyn till all data av

relevans i sammanhanget, så kan ingen vidare slutsats dras förrän rättspraxis har skapats på

området.

I och med oklarhetsregelns ursprung i ett EU-direktiv och dess tvingande karaktär så är

den en ofrånkomlig företeelse i båda tolkningslärorna. Gemensamt är också att

oklarhetsregeln har ett begränsat tillämpningsområde, inte bara konsumentförhållandet, utan

även att den normalt tillämpas när rättstillämparen efter den subjektiva respektive objektiva

tolkningen fortfarande är oklar på hur avtalet ska tolkas. Regeln får m.a.o. tillämpas när

rättstillämparen finner det lämpligt, med ett visst mått av restriktivitet. Vidare kan konstateras

248

Parternas gemensamma vilja prioriteras över nästintill allt annat. I DCFR synes detta uttryckligen i regelform.

I svensk rätt framgår det främst i praxis, och det uttryckligen i rättsfallen där lagstadgat formkrav åsidosattes,

med undantag för Grönfors försök att nedtona partsviljans betydelse. 249

I DCFR anges visserligen i regelform vissa avgränsande omständigheter. Dock är dessa inte uttömmande,

varför rättstillämparen egentligen inte är bunden av listan. 250

I DCFR: ‖the meaning‖ en förnuftig person skulle ha givit avtalet. Kommentaren tyder på en utröning av

parternas uttryckta viljor eftersom en gemensam partsvilja vid det här laget inte går att fastställa.

37

att resterande tumregler kan anses representera sunt förnuft. Det råder koherens i

tolkningslärorna att samtliga tolkningsmaximer måste ge vika i förhållande till den subjektiva

och objektiva tolkningen. Att en för hand skriven klausul på ett ensidigt upprättat avtal har

företräde framför det i förväg tryckta måste anses spegla parternas gemensamma vilja. Det

torde m.a.o. innefattas redan av den subjektiva tolkningen. DCFR II.-105-106 har även

kommit till uttryck i svensk rättspraxis, t.ex. att avtalet ska ses som en sammanhängande

helhet. I dessa regler ges inte mycket utrymme att påvisa skillnader i rättstillämpningen

eftersom de är såpass generella; de kan antas överensstämma i rättstillämpningen, ty vi inte

kan veta det med säkerhet förrän DCFR har blivit föremål för prövning.

38

6. Slutsatser

I svensk rätt råder det inga delade meningar om att parternas avtal i huvudsak är föremål för

avtalsinnehållets fastställande; avtalet, och inte rättskälleläran, analyseras. Utgångspunkten

inom ramen för avtalstolkning har traditionellt sett varit att försöka fastställa den

gemensamma partsavsikten, varigenom avtalet kan ses som lag parterna emellan. På ett

övergripande plan kan det, utifrån den genomförda analysen, slutsatsen dras att det i svensk

tolkningslära knappast föreligger något enhetligt eller påtagligt mönster. I analysen framkom

visst underlag för att mönster kan identifieras i utpekade verksamhetsområden. På vissa

områden rör sig mönstret främst om uppställda kriterier som utgångspunkt i vägen för att

fastställa avtalsinnehållet. Tolkningsverksamheten präglas dock i sin helhet av individualitet

avseende beteende, omständigheter, språkbruk och avtalet som en sammanhängande helhet.

Det måste anses vara svårt att tolka motstående parters avsikter när de inte uttryckligen

framgår av deras avtal. Vi anser att en förutsättning för att fastställa parternas verkliga

avsikter, måste vara att låta göra en enskild bedömning av samtliga omständigheter i varje

fall. Varje avtal måste ses som ett nytt utredningsunderlag som kan komma att kräva

anpassade tolkningsmetoder då olika människor sannolikt uttrycker sina avsikter på ett

egenartat sätt.

Den svenska tolkningsläran är starkt präglad av en icke-systematiserad verksamhet.

Tolkningsreglerna i DCFR, som till sin natur är uppfångade i en systematiserad samling, visar

många likheter i uppbyggnaden: De subjektiva omständigheternas företräde framför de

objektiva, följt av tolkningsmaximerna. Utgångspunkten i båda verken är alltid att de

individuella omständigheterna tillmäts störst betydelse, vilket kan anses vara en generell

princip som genomsyrar både tolkningsreglerna i DCFR, men likväl tolkningsverksamheten i

svensk rätt. Det kan inte dras en skarp gräns mellan verksamheterna eftersom båda, trots den

uppenbara motsatsen i sättet att systematisera innehållet, ändock syftar till att åstadkomma

resultat enligt liknande kriterier eller underlag. Vi kan, liksom i svensk tolkningslära, också

identifiera fördelar med regelverket i DCFR. Rättssäkerhet måste ses som en viktig byggsten

inom ramen för juridiken och demokratins värde i ett samhälle och därtill förutsebarheten i

rättstillämparens handlande. DCFR bidrar med avtalstolkning i form av ett icke-uttömmande,

men förutsebart regelverk, då både rättstillämpare och medborgare på förhand enkelt kan

navigera sig igenom reglerna och bilda sig en uppfattning om vilka omständigheter som

kommer att ligga till grund för den juridiska bedömningen, istället för att söka kunskap i ett

inte föga underlag av rättspraxis. Denna uppfattning anser vi dock måste ställas mot det

faktum att ett sådant tillvägagångssätt begränsar tolkningsunderlaget på så sätt att

utgångspunkten för tolkning blir rättsreglerna, snarare än det faktiska tolkningsunderlaget –

avtalsparterna och avtalet i fråga.

DCFR:s regler på avtalstolkningens område har hittills inte prövats av domstol, varför

vårt undersökningsunderlag är regelverket och medföljande kommentarer. Undersökningen

visar att tolkningsverksamheterna i sin helhet är lika i teorin, men att de troligtvis – dock inte

39

nödvändigtvis – tillämpas olika på grund av olika formulerade rekvisit och olika

rättstillämpande domstolar med olika juridiska traditioner. Inte minst heller på grund av den

bundenhet som ett regelverk medför, i förhållande till den fria ställning rättstillämparen kan

inta i svensk rätt. Vi anser att en friare ställning medför en för rättstillämparen bättre position

att faktiskt utreda frågan, utifrån parternas viljor och inte lagstiftarens, eftersom ett bundet

system kan medföra orättvisa om frågan inte utreds med utgångspunkt i de enskilda

omständigheter som ligger till grund för bedömningen. Vi förbigår dock inte det faktum att en

friare ställning samtidigt innebär minskad förutsebarhet, men att denna kostnad inte överstiger

rättvisan som skipas.

Avtalstolkning kan för många vara svårt att begripa sig på dels på grund den av den

oklarhet som råder mellan parterna, men också dels på grund av den stora mängd

omständigheter som ligger till grund för den juridiska bedömningen. Härmed kan det till och

med påstås att avtalstolkning är ett område styrt av sunt förnuft snarare än juridik.

40

Käll- och litteraturförteckning

Offentligt tryck

Svenskt

NJA II 1915 Lagstiftning om avtal och andra rättshandlingar på

förmögenhetsrättens område.

SOU 1974:83 Generalklausul i förmögenhetsrätten.

Prop. 1975/76:81 s. 10 Med förslag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra

rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, m.m.

Bet. 2005/06:LU12 Associationsrättsliga frågor, m.m.

Faktapromemoria 2009/10:

FPM 118 Grönbok om alternativ för europeisk avtalsrätt.

Motion 2011/12:C406 En modern avtalslag.

EU-rättsligt

EU-direktivet 93/13/EEG Om oskäliga villkor i konsumentavtal.

2001/C 255/01. Communication from the Commission to the Council and the European

Parliament on European Contract law.

2003/C 63/01. Communication from the Commission to the European Parliament and the

Council — A more coherent European contract law — An action plan.

COM (2004) 651 final. Communication from the Commission to the European Parliament and

the Council – European Contract Law and the revision of the acquis: the way forward.

COM (2011) 635 final. Proposal for a regulation of the European parliament and of the

council on a Common European Sales Law.

Litteratur

Böcker

Adlercreutz, Axel & Gorton, Lars, Avtalsrätt I, 13:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2011.

Adlercreutz, Axel & Gorton, Lars, Avtalsrätt II, 6:e uppl., Studentlitteratur, Lund 2010.

Adlercreutz, Axel & Mulder, Bernard Johann, Avtal. Lärobok i allmän avtalsrätt, 13:e uppl.,

Nordstedts juridik, Stockholm 2013.

41

Adlercreutz, Axel, Om nullitet och kompetensogiltighet, Festskrift till Anders Agell, s. 1-18,

Lustus, Uppsala 1994.

Agell, Anders, Rättsdogmatik eller konstruktiv rättsvetenskap, Festskrift till Strömholm, s.

35-62, Lustus, Göteborg 1997.

Bergström, Carl Fredrik & Hettne, Jörgen, Introduktion till EU-rätten, Studnetlitteratur, Lund

2014.

Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Europarättens grunder, 4:e uppl., Nordstedts juridik,

Stockholm 2010.

Bernitz, Ulf, Heuman, Lars, Leijonhufvud, Madeleine, Seipel, Peter, Warnling-Nerep,

Wiweka, Vogel, Hans-Heinrich, Finna rätt, 11:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2010.

Bernitz, Ulf & Kjellgren, Anders, Introduktion till EU, 3.e uppl., Nordstedts juridik,

Stockholm 2010.

Bernitz, Ulf, Standardavtalsrätt, 7:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 2008.

Dahlman, Christian, Neutralitet i juridisk forskning, Studentlitteratur, Lund 2006.

Fohlin, Paulo, Avtalstolkning, Lustus, Uppsala 1989.

Grönfors, Kurt & Dotevall, Rolf, Avtalslagen, 3:e uppl., Nordstedts juridik, Stockholm 1995.

Hellner, Jan, The parol evidence rule, Festskrift till Bertil Bengtsson, s. 185-206, Libris,

Stockholm 1993.

Hellner, Jan, Försäkringsrätt, 2:e uppl., Jure, Stockholm 1965.

Hellner, Jan, Metodproblem i rättsvetenskapen – studier i förmögenhetsrätt, Jure, Stockholm

2001.

Holm, Anders, Den avtalsgrundande lojalitetsplikten, Linköpings universitet, Linköping

2004.

Jansohn, Åsa och Kjellin, Henrik, Vad är oskäligt? En analys av 36 §, volym 2, Juristförlaget

Stockholm, Lund, 1990.

Korling, Fredric & Zamboni, Mauro, Juridisk metodlära, Studentlitteratur, Lund 2013.

Lehrberg, Bert, Avtalstolkning, I.B.A, 3:e uppl., Uppsala 2003.

Lehrberg, Bert, Förutsättningsläran: allmänna betingelser för möjligheten att frånträda

rättshandlingar på grund av okända eller oförutsedda omständigheter, Lustus, Uppsala 1989.

42

Peczenik, Aleksander, Juridikens teori och metod, Fritze, Stockholm 1995.

Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?, Fritze, Stockholm 1995.

Ramberg, Christina, En ny avtalslag, SvJT 2011s. 32-45.

Ramberg, Jan, Avtalstolkningsmetoder, Festskrift till Gösta Walin, Nordstedts juridik,

Stockholm 2002 s. 499-511.

Ramberg, Jan & Ramberg, Christina, Allmän avtalsrätt, 9:e uppl., Nordstedts juridik,

Stockholm 2014.

Samuelsson, Joel, Utdrag ur ”Tolkningslärans gåta. En studie i avtalsrätt”, Uppsala Working

Paper 2010:11.

Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare, 2:a uppl., Nordstedts juridik,

Stockholm 2007.

Schulze, Reiner, Common Frame of Reference and Existing EC Contract Law, 2:a uppl.,

München 2009.

Somma, Alessandro (red.), The Politics of the Draft Common Frame of Reference, 2009

Alphen aan den Rijn: Kluwer Law International.

Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5:e uppl., Nordstedts juridik,

Stockholm 1996.

Taxell, Lars Erik, Avtalsrätt – bakgrund, sammanfattning, utblick, Nordsteds juridik,

Stockholm 1997.

Twigg-Flesner, Christian, The Europeanisation of Contract Law, London 2008.

Vahlén, Lennart, Avtal och tolkning, Nordstedts juridik, Stockholm 1960.

Votinius, Sacharias, Varandra som vänner och fiender, Stockholm 2004.

Wilhelmsson, Thomas, Standardavtal och oskäliga avtalsvillkor, Helsingfors 2008.

Yxklinten, Ahlgren, Ulf, Karin, Avtalsrätten en inledning, 11:e uppl., Malmö 2000.

Artiklar

Agell, Anders, Rationalitet och värderingar i rättsvetenskapen, SvJT 2002 s. 243-260.

Collins, Hugh, Reviews on Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law:

Draft Common Frame of Reference (DCFR) Interim Outline Edition, prepared by the Study

Group on a European Civil Code and the Research group on EC Private Law (Acquis group),

43

The Modern Law Review nr. 5 2008, s. 840-844.

Cherednychenko, Olha O., Fundamental Rights, Policy Issues and the Draft Common Frame

of Reference for European Private Law, European Review of Contract Law nr. 1 2010, s. 39-

65.

Dufwa, Principer för europeisk försäkringsavtalsrätt (PEICL), JT 2010-2011 nr. 2, s. 358-

359.

Eidenmüller, Horst, Faust, Florian, Grigoleit, Hans Christoph, Jansen, Nils, Wagner, Gerhard

och Zimmermann, Reinhard, The common Frame of Reference for European Private Law –

Policy choices and Codification Problems, Oxford Journal of Legal Studies nr. 4 2008, s.

659-708.

Eidenmüller, Horst, Party Autonomy, Distributive Justice and the Conclusion of Contracts in

the DCFR, European Review of Contract Law nr. 2 2009, s. 109-130.

Grigoleit, Hans Christoph & Canaris, Claus-Wilhelm, Interpretation of Contracts, ed.

Hartkamp, Arthur m. fl., Towards a European Civil Code, Kluwer Law International 2011, s.

586-618.

Herre, Johnny, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 933-940.

Herre, Johnny, Svensk rättspraxis, SvJT 2005 s. 754-800.

Hesselink, Martijn W., Mak, Chantal & Rutgers, Jacobien W., Constitutional Aspects of

European Private Law: Freedoms, Rights and Social Justice in the Draft Common Frame of

Reference, Centre for the Study of European Contract Law Working Paper Series nr. 5 2009.

Heuman, Lars, Hjälpvetenskapernas betydelse för rättstillämpningen och rättsvetenskapen, JT

2005/06 s. 768 -790.

Kleineman, Jan, Till frågan om rättsvetenskapen som omedelbart verkande rättskälla, JT

1994/95 s. 621-646.

Lind, Johan, Rättsfallsanalyser – recension eller analys?, JT 1995/96 s. 232-240.

Mekki, Mustapha & Kloepfer-Pelèse, Martine, Good faith and fair dealing in the DCFR,

European Review of Contract Law nr. 3 2008, s. 338-374.

Munukka, Jori, Transnationella principer – rättskälla vid bestämning av återförsäljares rätt

till uppsägningstid, Ny juridik 1:10 s. 21-31.

Olsen, Lena, Rättsvetenskapliga perspektiv, SvJT 2004 s. 105-145.

Panek, Grzegorz, Relevance of circumstances in which the contract was concluded to contract

interpretation under the DCFR (II. - 8:102), Heiderhoff, Bettina & Żmij, Grzegorz (eds.),

Interpretation in Polish, German and European Private Law s. 61-75.

44

Peczenik, Aleksander, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005 s. 249-272.

Rodhe, Knut, Svensk rättspraxis, Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och

obligationsrätt 1960-1965, SvJT 1968 s. 177-225.

Rosengren, Jonas, Engelsk avtalstolkning i ett svenskt perspektiv, SvJT 2010 s. 1-22.

Samuelsson, Joel, Avtalstolkning på europeiska. Del I: Systemet, SvJT 2012 s. 962-985.

Samuelsson, Joel, Avtalstolkning på europeiska. Del II: Reglerna, SvJT 2012 s. 986-1012.

Sandgren, Claes, Vad gör juristen? Och hur? – del II, JT 1990/00 s. 867-893.

Sandgren, Claes, Är rättsdogmatiken dogmatisk?, TfR 2005 s. 648-656.

Schmidt, Folke, Typfall, partsavsikt och partsculpa. Riktlinjer för avtalstolkning, SvJT 1959

s. 497-520.

Schultz, Mårten, Europeiska civilrättsprinciper, JFT nr. 6 2009 s.762-793.

Schultz, Mårten, Värden, värderingar och juridik, JT 1999/00 s. 986-1001.

Strömholm, Stig, Användning av utländskt material i juridiska monografier, SvJT 1971 s.

251-263.

Troiano, Stefano, To What Extent Can the Notion of “Reasonableness” Help to Harmonize

European Contract Law? Problems and Prospects from a Civil Law Perspective, European

Review of Private Law nr. 5 2009, s. 749-787.

Von Bar, Christian, Common Frame of Reference for European Private Law – Academic

Efforts and Political Realities, Eletronic Journal of Comparative Law vol. 12.1 2008 s. 1-10.

45

Rättsfallsförteckning

Arbetsdomstolen

AD 1933 nr 144

AD 1942 nr 86

AD 1971 nr 21

Högsta domstolen

NJA 1921 s. 511

NJA 1940 s. 179

NJA 1941 s. 563

NJA 1948 s. 620

NJA 1949 s. 87

NJA 1949 s. 664

NJA 1957 s. 69

NJA 1959 A 41

NJA 1959 s. 590

NJA 1961 s. 315

NJA 1961 s. 695

NJA 1963 s. 683

NJA 1964 s. 152

NJA 1968 s. 570

NJA 1969 A 39

NJA 1969 s. 409

NJA 1974 s. 526

NJA 1979 s. 401

NJA 1981 s. 552

NJA 1982 s. 800

NJA 1985 s. 178

NJA 1985 s. 717

NJA 1986 s. 366

NJA 1986 s. 495

NJA 1986 s. 596

NJA 1987 s. 845

NJA 1988 s. 408

NJA 1990 s. 24

NJA 1991 s. 319

NJA 1992 s. 403

NJA 1996 s. 410

NJA 1997 s. 5

NJA 1999 s. 575

NJA 2004 s. 682

NJA 2004 s. 862

NJA 2006 s. 53

NJA 2008 s. 392

NJA 2009 s. 672

NJA 2010 s. 416

NJA 2010 s. 629

NJA 2011 s. 600

Date post:	09-Feb-2020
Category:	Documents
Upload:	others
View:	4 times
Download:	0 times

Avtalstolkning, juridik eller sunt förnuft?845215/FULLTEXT01.pdfSofie Salander och Eric Soroosh...

Documents