DANS- OCH RÖRELSETERAPI I DET SOCIALA ARBETETS …1450496/... · 2020-07-01 · Institutionen för...

Institutionen för socialt arbete

Examensarbete 15 hp, Termin 6

Socionomprogrammet, 210 hp

Vt 2020

DANS- OCH RÖRELSETERAPI I DET

SOCIALA ARBETETS KONTEXT

DANCE MOVEMENT THERAPY IN THE

CONTEXT OF SOCIAL WORK

- En utforskande intervjustudie med yrkesverksamma

dansterapeuter

Författare: Handledare:

Evelina Sandström Urban Karlsson

UMEÅ UNIVERSITET

Institutionen för socialt arbete

Examensarbete 15 hp

Termin 6, Vt-20

Författare: Evelina Sandström

Handledare: Urban Karlsson

Dans- och rörelseterapi i det sociala arbetets kontext

Dance movement therapy in the context of social work

Abstrakt Användningen av dansterapi inom Sveriges kommunala och regionala verksamheter är i

dagsläget begränsad men etableras allt mer, i takt med utökad forskning inom området.

Studiens har som syfte att utforska hur dansterapi kan användas inom det sociala arbetets

kontext. Globala definitioner av socialt arbete och dansterapi fungerar som utgångspunkt i

materialinsamling och analys. Semistrukturerade intervjuer med fem yrkesverksamma

dansterapeuter med olika yrkesmässig bakgrund nyttjades vid insamling av data. Materialet

kodades och analyserades med hjälp av kvalitativ konventionell innehållsanalys. Resultatet

visade att kroppens och rörelsen framtoning i dansterapi kan bidra till att helhetssynen inom

socialt arbete bejakas, vilket även har fördel för alliansen samt i arbetet med empowerment.

På individnivå visades dansterapi vara en inkluderande terapiform där individers olikheter,

behov, resurser och svårigheter bejakas. På samhällsnivå visades dansterapi i dagsläget vara

svårtillgängligt för socioekonomiskt utsatta grupper i samhället eftersom det bedrivs främst

i projekt eller i privat verksamhet och inte ingår i högkostnadsskydd. Studiens slutsats är att

dansterapi med fördel skulle kunna användas inom socialt arbete med anledning av att det

finns flertalet beröringspunkter mellan dansterapins centrala delar och centrala

förhållningssätt inom socialt arbete. Användningen av dansterapi inom socialt arbete kan

även bidra till att kroppen inkluderas i det sociala arbetets holistiska strävan, vilket även

innebär att dansterapi kan ses som en inkluderade metod som ser till individuella skillnader

av behov, resurser och förutsättningar. Trots att den enskildes sociala omgivning och

förutsättningar bejakas i det psykoterapeutiska arbetet behöver medikalisering och

socialisering av sociala problem bejakas vid implementering av dansterapi i socialt arbete.

För framtida studier föreslås att dansterapeuter med specifik bakgrund inom socialt arbete

inkluderas för att vidare utforska hur dansterapi kan användas i det sociala arbetets kontext.

Att studera utförandet av dansterapi i det sociala arbetets verksamheter, exempelvis som

familjebehandlare, kurator eller i grupper implementerade av socialförvaltningen skulle

kunna vara av betydelse.

Nyckelord: Ickeverbal kommunikation, helhetssyn, inkluderande metod, dansterapi, socialt

arbete

Innehållsförteckning

1. INLEDNING .............................................................................................................................................. 1

1.1 PROBLEMFORMULERING ................................................................................................................................ 1 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ....................................................................................................................... 1

2. FORSKNINGSÖVERSIKT ........................................................................................................................... 1

2.1 DANS- OCH RÖRELSETERAPI SOM PSYKOTERAPEUTISK METOD ............................................................................... 1 2.2 HUR DANSTERAPEUTISK METOD KAN RELATERAS TILL ETABLERADE FÖRHÅLLNINGSSÄTT INOM SOCIALT ARBETE ................ 2

2.2.1 Psykosocialt arbete ......................................................................................................................... 3

3. METOD.................................................................................................................................................... 5

3.1 PRESENTATION AV SÖKMOTORER OCH SÖKORD .................................................................................................. 6 3.2 URVAL OCH DATAINSAMLING .......................................................................................................................... 6 3.3 VAL AV ANALYSMETOD OCH METODOLOGISKA ÖVERVÄGANDEN ............................................................................ 7 3.4 ETISKA ÖVERVÄGANDEN ................................................................................................................................ 9

4. RESULTAT .............................................................................................................................................. 10

4.1 DANSTERAPI SOM PSYKOSOCIAL METOD PÅ INDIVIDNIVÅ .................................................................................... 10 4.2 DANSTERAPI SOM PSYKOSOCIAL METOD I SAMHÄLLET ........................................................................................ 16

5. DISKUSSION .......................................................................................................................................... 19

5.1 DANS OCH ICKEVERBAL KOMMUNIKATION SOM BIDRAGANDE TILL HELHETSSYNEN ................................................... 19 5.1.1 Dans och ickeverbal kommunikation i arbetet med att medvetandegöra .................................... 19 5.1.2 Betydelsen av dans och ickeverbal kommunikation i arbetet med empowerment....................... 20 5.1.3 Betydelsen av dans och ickeverbal kommunikation för relationen ............................................... 21 5.1.4 Är dansterapi inkluderande eller exkluderande på individnivå? ................................................... 22

5.2 DANSTERAPI SOM PSYKOSOCIAL METOD ......................................................................................................... 23 5.2.1 Användningen av dans och rörelse vid social färdighetsträning ................................................... 24 5.2.2 Risk för medikalisering och psykologisering .................................................................................. 24

5.3 DANSTERAPI UR ETT SAMHÄLLSPERSPEKTIV ..................................................................................................... 25

6. SLUTSATS .............................................................................................................................................. 25

7. REFERENSLISTA ..................................................................................................................................... 28

BILAGA 1 ..................................................................................................................................................... 1

BILAGA 2 ..................................................................................................................................................... 1

BILAGA 3 ..................................................................................................................................................... 1

1

1. Inledning

1.1 Problemformulering

Som hälsofrämjande och kommunikativ aktivitet har dans enligt Levy (1988) länge använts

för att tillfredsställa grundläggande mänskliga behov av uttryck, vilket kan härledas tillbaka

till primitiva samhällen. Det moderna samhällets karaktär av komplexitet och stressande

faktorer innebär däremot att vi i mindre utsträckning tillfredsställer behovet av att känna en

helhet mellan kropp, sinne och själ, samt att vi i mindre utsträckning har kontakt med vårt

inre, med andra och med naturen. Thelin (2008) menar att personer som söker sig till

dansterapi ofta efterfrågar en behandlingsmetod som ser kropp och sinne som en helhet,

antingen för att komma i kontakt med kroppen och känslorna genom icke-verbal

kommunikation, exempelvis om man har svårt att uttrycka sina känslor i ord eller inte vet

varför man känner så som man gör. Dansterapi kan även efterfrågas genom önskan att

integrera intellektuell förståelse av sin problematik på en kroppslig nivå för att uppnå en

känsla av helhet och integration av kropp och sinne. Nyström och Lauritzen (2005) menar att

den verbala kommunikationen prioriteras i västerländska samhällen, vilket skapar svårigheter

i mötet med samhället för personer som har begränsade verbala förutsättningar. Enligt Lang

(2016) kan icke-verbala metoder inom socialt arbete skapa ökad tillgänglighet genom att

inkludera andra angreppssätt och arbeta med förändring på andra sätt än vid användningen av

främst verbal kommunikation och kognitiva funktioner. Lang påpekar att det finns ett behov

inom socialt arbete att utöka användningen av ickeverbala metoder.

Studien prövar inte teori, istället avser studien att utifrån dansterapins ickeverbala natur

utforska och gestalta fenomenet av dansterapi i det sociala arbetets kontext. Studien kan

användas för att uppmärksamma graden av relevans för implementering av dansterapi inom

socialt arbete.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien att utforska hur dansterapi kan användas inom det sociala arbetets kontext.

- Hur kan dansterapi relateras till etablerade förhållningssätt inom socialt arbete?

- Vilken funktion kan dansterapi ha för socialt arbete enligt studiens informanter?

2. Forskningsöversikt

2.1 Dans- och rörelseterapi som psykoterapeutisk metod

American Dance Therapy Association (2014) definierar dans- och rörelseterapi enligt

följande: ”The psychotherapeutic use of movement to promote emotional, social, cognitive,

and physical integration of the individual, for the purpose of improving health and well-

being”.

Dans- och rörelseterapi benämns i den följande texten som dansterapi. Dansterapi är enligt

Levy (1988) en form av psykoterapi som utgår från kropp och sinne som en integrerad helhet.

Rörelsen i dansterapi fungerar som ett uttryck för inre känslotillstånd och används för att

bidra till förbättrad hälsa och psykologisk förändring. Nyström och Lauritzen (2005) betonar

2

att dansterapi inte handlar om att lära sig vissa rörelser och att lära sig att dansa, utan om att

öka välbefinnande. Thulin (1997) beskriver att fri rörelse utifrån sin kreativitet är den typen

av dans som används inom dansterapi, varpå dansterapi inte kräver tidigare erfarenhet av

dansträning.

De kategorier av målgrupper som dansterapin riktar sig mot kan enligt Thulin (1997) vara

både barn, ungdomar, vuxna och äldre som antingen har psykisk eller fysisk problematik.

Förutom privata aktörer bedrivs dansterapi inom en del av Sveriges kommuner och landsting.

Koch, Kunz, Lykou och Cruz (2014) har med sin meta-analys kunnat visa en överblick av det

empiriska stöd som finns för användningen av dansterapi samt olika dansinterventioner. Av

resultatet framgår att dansterapi kan vara effektivt i förändringsarbete med personer som har

ångestproblematik, autismspektrumdiagnos, personer med ätstörningsdiagnos, individer av

alla åldrar, personer med demensdiagnos, personer med schizofrenidiagnos,

depressionsdiagnos, somatoforma störningar och stressrelaterad problematik. Det har även

visats vara verksamt för personer med bröstcancer, cystisk fibros, fybromyalgi och

ledgångsreumatism. I meta-analysen framgår att effekterna av dansterapi framförallt är att det

förbättrar livskvalitet och minskar depressiva symtom, samt att det bidrar till ökat

välbefinnande och kan utveckla mellanmänskliga förmågor. Dansterapi kan även minska

ångestsymtom, förbättra sinnesstämning, affekter och viss påverkan på kroppsuppfattning. I

en uppdaterad meta-analys beskriver Koch, Riege, Tisborn och Biondo (2019) att aktuell

forskning kunnat visa att dansterapi kan vara effektivt inom det kliniska arbetet såsom inom

psykiatri. Samt att dansterapi kan förbättra kognitiva förmågor.

2.2 Hur dansterapeutisk metod kan relateras till etablerade förhållningssätt inom

socialt arbete

För att utröna vad som i studien ska inräknas som etablerade förhållningssätt inom socialt

arbete, tar jag hjälp av den internationella definitionen av socialt arbete. International

Association of Schools of Social Work och International Federation of Social Workers (2014)

definierar socialt arbete som yrke enligt följande:

”Social work is a practice-based profession and an academic discipline that promotes

social change and development, social cohesion, and the empowerment and liberation of

people. Principles of social justice, human rights, collective responsibility and respect for

diversities are central to social work. Underpinned by theories of social work, social sciences,

humanities and indigenous knowledges, social work engages people and structures to address

life challenges and enhance wellbeing.

The above definition may be amplified at national and/or regional levels.”

Eftersom dansterapi är en form av psykoterapi är studien inriktad mot socialt arbete inom

hälso- och sjukvård. En av kärnpunkterna ur IASSW och IFSW (2014) definition enligt

ovanstående är att socialt arbete handlar om att arbeta för att öka människors välbefinnande.

Gassne (2008) menar att en individs välbefinnande grundas dels i en persons hälsotillstånd.

Det hälsoperspektiv som är etablerat inom socialt arbetet i hälso- och sjukvård är enligt Lalos,

Blom, Morén och Olsson (2014) ett holistiskt perspektiv på hälsa, en bio-psyko-social

3

hälsomodell samt salutogenes. Lalos, Blom, Morén och Olsson (2014) menar att hälsa inom

en holistisk ansats är ett mått på välbefinnande och lycka, samt att en individs hälsa utgörs av

både kroppsliga, sociala, själsliga, andliga, sexuella och existentiella delar. Medin och

Alexanderson (2000) betonar att det holistiska synsättet utgår från att relationerna mellan

delarna gör att helheten av de olika delarna utgör någonting mer än summan av de olika

dimensionerna. Enligt Scharoun (2014) är dansterapi en holistisk behandlingsmetod och för

att återgå till definitionen av dansterapi formulerad av ADTA (2014), så utgår dansterapi från

att integrera fysiska, känslomässiga, sociala samt kognitiva dimensioner av människan för att

förbättra hälsa och välbefinnande. Dansterapins integrering av fysiska, känslomässiga, sociala

och kognitiva funktioner även kan relateras till användningen av den bio-psyko-sociala

hälsomodellen inom socialt arbete som Lalos, Blom, Morén och Olsson (2014) skriver om,

som utgår från att biologiska, psykologiska och sociala faktorer till hälsa är integrerade.

Antonovsky (1991) har introducerat det salutogena perspektivet som han grundade utifrån

idén om hälsofrämjande faktorer som kunde fungera som motstånd mot ohälsa och främja

hälsa för kvinnor i koncentrationsläger. Antonovskys teori om vad som frambringar hälsa har

därefter kommit att appliceras på andra kontexter än vad Antonovsky ursprungligen format

sitt perspektiv efter. Enligt Lalos, Blom, Morén och Olsson (2014) har Antonovskys

ursprungliga teori om salutogenes bidragit till inriktningen där socialarbetare inom hälso- och

sjukvård fokuserar på vad som bidrar till hälsa trots att en individ befinner sig i en utsatt

livssituation. Tamm (2012) betonar att Antonovskys perspektiv främst har bidragit till

språkanvändningen inom hälso- och sjukvård där individens hälsofrämjande resurser

framhålls istället för att enbart fokusera på problematik och orsaker till ohälsa. Gassne (2008)

menar att empowerment utgår från ett salutogent förhållningssätt, vilket också är ett begrepp

som lyfts i den globala definitionen som eftersträvansvärt inom socialt arbete. Medin och

Alexanderson (2000) beskriver empowerment som en strävan mot att stärka individen att

kunna hantera olika livssituationer. Utgångspunkten i arbetet med empowerment är att arbeta

för att individen ska vara motiverad att använda sig av möjliga hanteringsstrategier och göra

aktiva val för att hantera sin livssituation, individen blir en aktiv aktör i strävan att uppnå en

förbättrad levnadssituationen och ökat välbefinnande. Enligt Grönlund och Renck (2006)

utgår även det dansterapeutiska arbetet från empowerment genom att klienternas styrkor och

hälsofrämjande resurser framhålls. Utifrån resonemanget om salutogenes och empowerment

kan dansterapi relateras till den globala definitionen av socialt arbete enligt IASSW och IFSW

(2014) gällande målet att arbeta för ökat välbefinnande, att stödja människor i svåra

livssituationer och arbeta för empowerment.

2.2.1 Psykosocialt arbete

Framme (2014) lyfter att socionomer inom hälso- och sjukvård främst arbetar med

psykosocialt arbete. Bernler och Johnsson (2001) menar att grunden till psykosocialt arbete är

systemteori och psykodynamisk teori. Dansterapi vilar på psykodynamisk grund enligt Levy

(1988). Bernler och Johnsson (2001) menar att psykodynamisk teori kan utvidga förståelsen

av hur individen påverkas inom sin sociala omgivning, främst den psykodynamiska teorins

bidrag till förståelsen av inre processer som sker omedvetet. Grönlund och Renck (2006)

4

beskriver dansterapi som en psykosocial metod, exempelvis då det kan användas som en

metod för personer som har svårigheter med sociala kontakter, eftersom dansterapi kan

användas för att utveckla sociala förmågor och träna på sociala interaktioner.

Relationen mellan klient och behandlare framhålls av Bernler och Johnsson (2001) som en

särskilt viktig aspekt i psykosocialt arbete. Även Thelin (2008) betonar att det är relationen

som främst påverkar utfallet av psykoterapi. Bernler och Johnsson (2001) betonar att det i

förändringsarbetet och för en god relation krävs att socialarbetaren utgår från klientens egen

situation och upplevelser och att man som socialarbetare kan sätta sig in hur klienten ser på

sig själv och sin situation, vilket däremot aldrig kan göras fullständigt. Bernler och Johnsson

belyser att socialarbetaren som arbetar utifrån ett intervjuliknande tillvägagångssätt och

observerar utan att be om återkoppling från klienten, får ta del av ett betraktande, yttre

perspektiv av individens problematik och situation eftersom informationen omtolkas av

socialarbetaren utifrån den egna förförståelsen. För att istället närma sig ett inre perspektiv,

kan man använda sig av observationer som sedan omformuleras genom att individen får ta

ställning till om det som observerats av socialarbetaren går linje med individens egna

upplevelser, kommunikationen utgör då en dialog. Dialogen vidgar förståelsen av individens

upplevelser utöver det utifrånperspektiv vi får genom att enbart ställa frågor eller endast

observera. Det är dialogen mellan individ och socialarbetare som främst kan bidra till

förändring genom att individen själv tar ansvar över att det sker en förändring, efter att genom

behandlingsprocessen fått upp ögonen för nya insikter.

Stern (2005) skriver om intersubjektivitet, vilket är en form av kontakt mellan människor, där

båda parter för en stund delar varandras upplevelsevärld. Den intersubjektiva kontakten kan

exempelvis handla om att klienten stundvis upplever att terapeuten upplever att klienten har

en viss känsla eller tanke och på det sättet känner sig sedd och bekräftad. Genom observation

av rörelser, mimik och röstläge får vi en uppfattning om en annan persons känsloläge, en

uppfattning som vi dessutom kan uppleva i vår egen kropp och psyke. Däremot behöver den

uppfattning vi får av andras upplevelser bekräftas av den andre för att vi ska veta om det vi

upplever stämmer överens med den andra personens känsla och intention. De nervceller som

kallas spegelneuroner skapar förutsättningen som behövs för att ha en empatisk förmåga samt

intersubjektivitet. Genom att spegelneuroner aktiveras kan man sätta sig in i en annan persons

upplevelsevärld med känslor, intentioner och sinnestillstånd, vilket är förmågor som även gör

att vi kan imitera andras beteenden. Imitation bygger på att rörelseneuroner aktiveras i

samverkan med spegelneuronerna. Aktiveringen av neuronerna sker på samma sätt hos den

som utför rörelsen som den som observerar beteendet. Genom att rörelseneuronen med

spegelneuronens hjälp aktiveras utifrån det vi betraktar, kan vi även sätta oss in i andras

upplevelser utan att utföra samma beteende eller rörelse, vi får en känsla av att förstå och att

känna oss förstådda. Det är processer som varken är verbala eller medvetna som i stor

utsträckning styr det intersubjektiva mötet.

Enligt Thelin (2008) ingår intersubjektivitet i dansterapi. Observation av en annan persons

rörelse kan möjliggöra intersubjektivitet, om det i rörelsen finns en känsla bakom rörelsen

eller om den har en viss intention, vilket även utvecklar behandlingsrelationen. Även

5

kunskapen om spegelneuroner och dess funktion används inom dansterapi genom vad som

kallas för spegling där terapeuten rör sig med utgångspunkt i det som klienten uttrycker i

rörelse och känslouttryck, varför speglingen inte enbart är imitation. Arbetet med spegling

kan dessutom handla om att klienten speglar eller följer terapeutens rörelser och på så sätt får

en ny upplevelse genom rörelsen tillsammans.

Stern (2005) skriver om implicit vetande, vilket är kunskap som vi inte medvetet kan

reflektera över, till skillnad från explicit kunskap som är kunskap som vi kognitivt kan

omsätta i ord och symboler samt reflektera över medvetet. En stor del av vår kommunikation

och interaktion med andra baseras på vår implicita kunskap. Implicit kunskap är både icke-

verbal kommunikation, kroppsrörelser, sinnesförnimmelser, affekter samt innebörden bakom

de ord som vi verbalt uttrycker och kunskap om hur man interagerar i sociala sammanhang.

Den implicita kunskapen är inte omedveten på grund av bortträngning utan är en annan typ av

kunskap och vetande än det explicita och medvetna. Förändring kan även ske på implicit nivå,

utan att ha berört den explicita nivån av vetande. Thelin (2008) menar att det finns risk för

ohälsa av både kroppslig och psykisk karaktär när implicita minnen av traumatiska händelser

inte kan bearbetas genom verbal eller symbolisk reflektion. Eftersom dansterapi utgår från

kroppen och kroppens rörelser och känslouttryck kan implicita minnen uppmärksammas och

uttryckas på symbolisk nivå och på det sättet ges möjlighet till bearbetning av implicit lagrade

trauma.

Lang (2016) påvisar behovet av att inkludera icke-verbala metoder inom socialt arbete för att

bejaka individuella behov av angreppssätt för att ta förändringsarbetet framåt. Grönlund och

Renck (2006) beskriver dansterapi som en metod som i första hand utgår från icke-verbal

kommunikation, vilket gör att terapiformen kan fungera inkluderande då även personer utan

eller med begränsat verbalt språk ändå kan ta del av metoden och kommunicera på andra sätt

än med verbal kommunikation.

Dansterapi kan betraktas som en behandlingsmetod som går i linje med det sociala arbetets

karaktär och strävan, då förhållningssättet inom de olika praktikerna tycks gå hand i hand

inom en rad centrala områden. Studien avser att vidare utforska dansterapi i förhållande till

det sociala arbetets kontext och centrala begrepp samt gestalta hur dansterapi kan vara

funktionellt för socialt arbete enligt studiens informanter.

3. Metod En explorativ ansats i enlighet med David, Sutton och Torhell (2016) antogs för studien,

eftersom ett utforskande av hur dansterapi kan användas inom psykosocialt arbete ännu inte

utförts i betydande omfattning. I linje med Kvale, Brinkman och Torhell (2014) har studien en

kvalitativ och induktiv ansats då studien inte har intentionen att pröva en teori utan att

analysera det insamlade materialet och utröna mening av det som observeras i förhållande till

studiens frågeställningar. Den induktiva ansatsen blir ett utforskande av det insamlade

materialet med strävan att utmynna i väl underbyggda tolkningar av det som undersöks.

6

3.1 Presentation av sökmotorer och sökord Vid utformningen av kunskapsöversikten användes databaser såsom SocINDEX, PsycINFO,

Swepub och Google Scholar samt Umeå universitetsbiblioteks sökverktyg. Sökord som

inledningsvis användes var: dance therapy, social work, nondeliberate practice. Därutöver har

ursprungskällor eftersökts både från artiklar och litteratur. Utifrån de artiklar som hittats har

nya infallsvinklar gjort att andra sökord använts, såsom salutogenes, empowerment,

psychosocial. Samtliga artiklar som använts är peer reviewed.

3.2 Urval och datainsamling Urvalets avsikt var att personer med bakgrund som socionom skulle prioriteras med

intentionen att öka relevansen för socialt arbete, i form av ett selektivt urval som David,

Sutton och Torhell (2016) skriver om, där urvalet baseras på forskarens förståelse för vilka

som kan vara lämpliga informanter utifrån studiens syfte. Däremot förverkligades inte det

selektiva urvalet på grund av bristande tillgänglighet och tidsbrist, vilket innebar att ett

tillgänglighetsurval genomfördes enligt David, Sutton och Torhell. I urvalet tillfrågades

samtliga dansterapeuter i Sverige som kunde hittas genom Googles sökmotor med sökorden

Dansterapeut och Sverige samt via webbsidan Svenska föreningen för dansterapi. Det första

mailet skickades ut för att utröna de tillfrågades intresse av att ställa upp för intervju.

Sammanlagt skickades förfrågan ut till trettio personer eller verksamheter. Nio personer

svarade med intresse av att ställa upp och fem personer valde att avstå eller meddelade att

dem i dagsläget inte utövar dansterapi. Skriftlig förfrågan (Se bilaga 2) skickades ut enligt

David, Sutton och Torhell till de personer som visat intresse för att klargöra information,

exempelvis att informanterna tillförsäkras konfidentialitet. Av de nio intresserade var det tre

personer som inte gav fortsatta svar, vilka ej deltog som informanter. En intervju som var

planerad kunde inte genomföras och det var för långt in i processen för att kunna boka om

intervjun till ett senare tillfälle, intervjuer genomfördes därav med fem personer. Urvalet var

baserat på tillgänglighet då alla dansterapeuter som visade intresse att ställa upp inom

studiens tidsram fick delta som informant. Bland informanterna fanns bakgrund som

dansterapeut, fysioterapeut, professionell dansare, familjebehandlare, danspedagog och

psykoterapeut. Urvalet kan betraktas som bristande eftersom det baserats på tillgänglighet,

samtidigt som urvalet inkluderade dansterapeuter med olika typer av erfarenheter och

yrkesmässig bakgrund vilket Granheim och Lundman (2004) menar kan tillföra fler

perspektiv. Samtliga informanter beskrev erfarenhet av att arbeta med människor i utsatta

livssituationer, vilket Lalos, Blom, Morén och Olsson (2014) beskriver som utgångspunkt i

alla arenor där socialt arbete bedrivs.

För insamling av data har semistrukturerade intervjuer genomförts utifrån David, Sutton och

Torhell (2016). Kunskapsöversikten har styrt hur intervjuguide utformats, då centrala delar

som identifierats fick utgöra grunden av intervjuguiden (Se bilaga 1). David, Sutton och

Torhell menar att en uppfattning av det som ska undersökas kan ge struktur till intervjuerna

trots kunskapsöversikten inte utgör teori som avses prövas. För att försöka samla in genuin

information med brett meningsinnehåll ställdes endast frågor som tillåter flertalet möjliga

svarsalternativ utifrån David, Sutton och Torhell (2016), samtliga informanter har även getts

utrymme att prata fritt kring de frågor som ställts i enlighet med intervjuguiden. Följdfrågor

7

har ställts för att förtydliga eller utveckla svar från informanterna. Kvale, Brinkmann och

Torhell (2014) menar att ledande frågor kan vara användbara inom kvalitativa intervjuer för

att tillåta informanter att bekräfta eller avfärda antaganden. Alla intervjuer pågick mellan

cirka 1 till 1,5 timme och genomfördes inom förloppet av en månad. Baserat på geografisk

tillgänglighet och informanternas önskemål genomfördes en av intervjuerna på informantens

arbetsplats, en intervju genomfördes genom videosamtal och resterande tre intervjuer

genomfördes över telefon.

3.3 Val av analysmetod och metodologiska överväganden För att analysera den data som samlats in har kvalitativ konventionell innehållsanalys använts,

vilket enligt Hsieh och Shannon (2005) innebär att forskaren uppmärksammar innehållet och

innehållets mening från den text eller den data som ska analyseras. Innehållets centrala delar

tas fram för att kunna beskriva ett fenomen, när det finns begränsad kunskap om fenomenet i

form av teori och vetenskaplig publikation. Konventionell innehållsanalys har därför valts

som en lämplig analysmetod, eftersom det finns begränsat med tidigare kunskap som

beskriver hur dansterapi kan relateras till socialt arbete. Ljudinspelningar av intervjuerna har

genom att transkriberats omsatts från inspelad verbal kommunikation till text, varpå det är

texten som i första hand varit föremål för analys. Som ett första steg konventionell

innehållsanalys har intervjutexterna kodats i enlighet med Hsieh och Shannon (2005) för att

identifiera innehållet som återkommit i de olika intervjuerna, samt innehåll som skiljer sig

mellan intervjuerna. Granheim och Lundman (2004) menar att det första steget i

kodningsprocessen är att identifiera textens centrala delar och därmed omvandla massan av

text till mindre enheter som meningsbärare av textens kärnpunkter, så kallade koder. För att

identifiera koderna har texterna först lästs igenom en gång vardera för att få en helhetsbild av

innehållet, därefter har texterna läst på nytt med ett fokus på specifika ord, meningar och

meningsbärande innehåll, vilka sedan markerats under inläsningen och sammanställts i ett

dokument innan processen gått vidare. Utifrån Granheim och Lundman har det

meningsbärande innehåll som identifierats av sammanställda data sedan sammanfattats i

kortare meningar som fångar essensen i meningsbärarens innebörd. Meningsinnehåll har

sedan omformulerats i koder som definierats utifrån studiens kontext samt utifrån texterna

som helhet, med intentionen att koderna bättre ska stämma överens med vad informanterna

uttryckt.

Baserat på Hsieh och Shannon (2005) och med utgångspunkt i den inledande analysen och

reflektionen i form av anteckningar så kunde koderna därefter sorteras ihop som mer

sammanhängande slutgiltiga koder, istället för att endast vara separata ord eller meningar.

Koderna sorterades utifrån Hsieh och Shannon i kategorier som bestämts utifrån hur koderna

kan relateras till varandra eller inte (För kodningsschema, se Bilaga 3). I enlighet med

Graneheim och Lundman (2004) kategoriserades koder som kan relateras med minimerat

utrymme för tolkning, således endast om det är tydligt att de är relaterade på en explicit nivå.

Kodning och kategorisering har utgått från att alla koder bör inrymmas i de kategorier som

skapas och det ska vara en tydlig avgränsning mellan de olika kategorierna. Därav har inga

koder exkluderats vid kategorisering och en och samma kod har inte sorterats in i flera olika

kategorier. Däremot raderades vissa kategorier vid presentationen av resultatet eftersom det

8

bedömdes sakna relevans för studiens syfte och omfång till exempel på grund av att dem

omfattade den psykoterapeutiska metodens funktion eller hur användningen av

dansinterventioner som inte är specifikt dansterapi kan fungera. Syftet med att dela in

kategorier i teman var möjligheten att identifiera mer implicita innebörder, vilket gjorts

genom att flera olika kategorier med liknande underliggande innebörd har sorterats till ett

visst tema, på det sättet är ett tema en djupare tolkning av kategorier som är mer explicita.

Hsieh och Shannon (2005) menar att en av fördelarna med konventionell innehållsanalys är

att analysen inte utgår från förutbestämda kategorier eller en viss teori och därför tillåter

insamlingen av data att vara mer formad av det som informanterna uttryckt, vilket

implementerats genom att inte utgå från på förhand bestämda kategorier samt genom att

resultatet inte har relaterats till teorier eller tidigare forskning förutom under

diskussionsavsnittet. Informanternas svar har i studien påverkats av att intervjuguiden formats

utifrån beröringspunkter mellan socialt arbete och dansterapi som identifierats i

kunskapsöversikten. Valet att utgå från kunskapsöversikten var dels för att klargöra studiens

relevans för det sociala arbetets kontext eftersom det är ett föga utforskat område, samt för att

minska påverkan av eller åtminstone stödja vissa av min antaganden vid utformningen av

intervjuguiden på tidigare forskning och litteratur. Kvale, Brinkmann och Torhell (2014)

betonar att genomförare av studier är centrala aktörer i validitetsprocessen, eftersom material

och metod väljs ut och analyseras utifrån den egna förförståelsen. Det finns risk att det som

valts ut är det som passar in i min förförståelse och att jag medvetet eller omedvetet förkastat

aspekter gällande dansterapi, socialt arbete eller empirin som står i kontrast till den

föreställning om dansterapi och det sociala arbetets kontext som jag bär med mig. Att

använda kunskapsöversiktens som utgångspunkt vid formandet av intervjuguide var ett försök

att minska påverkan av egna personliga antaganden.

Hsieh och Shannons (2005) beskriver att en av svårigheterna med den fria naturen av

konventionell innehållsanalys är ökad risk för misslyckande att i analysen fånga upp en

helhetsbild av det som studeras. Risken att dölja viktiga delar när man inte får en förståelse

för helheten kan minskas genom att diskutera materialet och analysen med andra såsom

medskribent, handledare eller be om återkoppling från deltagande informanter. Till viss del

har processen diskuterats med handledare, studien har i övrigt utförts självständigt.

Objektiviteten och trovärdigheten kan anses vara minskad eftersom jag står som ensam

författare varpå jag inte kunnat diskutera innehåll och analys på samma sätt som om jag haft

en medskribent. Att jag står som ensam utförare av studien kan också innebära att jag har en

god helhetsbild då jag tagit del av samtligt material vid litteraturgenomgång, insamling av

data och analys.

Granheim och Lundman (2004) skriver om trovärdighet och hur väl studiens inriktning och

utformning utgör möjlighet att erhålla empiri som avspeglar det som studien har som syfte att

studera. Utifrån Granheim och Lundman innebär urvalets inkluderade av informanter med

olika bakgrund, i form av utbildning, yrke och kontext inom vilken dem arbetar, att fler

perspektiv på det som studeras kan uppmärksammas. Att intervjua socionomer som arbetar

med dansterapi skulle också kunna öka studiens externa validitet, eftersom perspektivet för

9

socialt arbete då troligt skulle framhållas mer gediget. Genom att endast intervjua personer

utan bakgrund som socionom är det svårare att veta om jag studerar hur dansterapi kan

användas inom socialt arbete, eller om jag istället studerar mer generellt hur dansterapi kan

användas i arbetet med människor inom hälso- och sjukvård. Kunskapsöversikten som berör

socialt arbete inkluderades med syftet att öka validiteten kring att empirin speglar

dansterapins funktion för socialt arbete. Det hade även varit problematiskt att intervjua

socialarbetare med bristande kunskap om dansterapi, varpå jag ansåg att det var av störst vikt

att studera dansterapeuters erfarenheter och jämföra det med litteratur om socialt arbete.

Studiers pålitlighet beskrivs av Granheim och Lundman (2004) som graden av hur empirin

förändras beroende på metodologiska avväganden och om resultatet kan ses som bestående

över tid. I frågan om överförbarhet beskrivs metoden så att läsaren får möjlighet att själv

överväga studiens pålitlighet. I en framtida liknande studie där dansterapeuter med olika

bakgrund intervjuats skulle empirins utfall eventuellt kunna visa på ett liknande resultat som i

aktuell studie. Om en liknande studie genomförs där informanterna har bakgrund som

socionomer är det däremot möjligt att flertalet andra infallsvinklar skulle inkluderas.

Samtidigt som det möjligtvis också kan finnas likheter med aktuell empiri eftersom det berör

grundläggande aspekter av socialt arbete och dansterapi som inte med säkerhet är drastiskt

föränderliga över tid. Användningen av konventionell innehållsanalys leder inte till

utveckling av någon teori, vilket inte heller varit syftet med studien. Syftet har varit att

utforska hur dansterapi kan användas inom socialt arbete, för att uppmärksamma relevansen

för implementering i socialt arbete. Kvale, Brinkmann och Torhell (2014) lyfter fram att

kvalitativa intervjustudier syftar till beskrivande och mångfacetterat meningsinnehåll istället

för den kvantitativa studiens precisa men inte lika nyanserade utfall.

Granheim och Lundman (2004) menar att en studies trovärdighet påverkas av möjligheten till

överföring av studiens resultat till andra situationer och kontexter. Studiens explorativa och

induktiva ansats innebär att studien inte syftar till statistisk generalisering, i enlighet med

David, Sutton och Torhell (2016), varpå den interna validiteten kan ses som prioriterad

framför den externa validiteten. Däremot kan kunskap enligt Kvale, Brinkmann och Torhell

(2014) ses som beroende av den sociala kontext där den studeras, varpå kunskapens värde inte

heller kräver den positivistiska synen på kunskap som bestående, homogen och universell.

Istället kan generalisering handla om hur väl innebörden i resultatet kan användas i andra

sammanhang, så kallad analytisk generalisering. Till exempel hur studien kan användas för att

förstå hur dansterapi i kommande situationer skulle kunna användas och betraktas utifrån det

sociala arbetets kontext vid inkludering i socialt arbete eller för att studera ämnet vidare.

Genom att beskriva hur analysen genomförts och underbygga analysen med citat samt

inkludera en kritisk analys, ökar möjligheten för läsaren att själv bedöma användbarheten av

resultatet.

3.4 Etiska överväganden Kvale, Brinkmann och Torhell (2014) menar att de etiska överväganden som appliceras bör

vara av relevans för studiens kontext och utförande istället för att utgå från en mall av etiska

regler. Eftersom personliga livsberättelser inte ingår i studien och det istället är fokus på

10

dansterapi som metod i förhållande till socialt arbete, är de etiska aspekterna som bejakas

främst metodologiska överväganden. Etiska reflektioner kring metoden har främst handlat om

att inte undanhålla viktig information som har betydelse för analys och resultat och

transparens för metodologiska överväganden och beslut. Utifrån Kvale, Brinkmann och

Torhell har etiska överväganden även handlat om värnande om informanternas integritet

genom att inte knyta an vissa uttalanden eller citat till en viss person. Konfidentialitet har i

studien applicerats genom att identitetsröjande information såsom geografiskt område eller

namn dolts från texten och att allt insamlat material behandlats konfidentiellt. Informanterna

även fick ta del av information (Se bilaga 2) och chans att ställa frågor innan intervjun för att

bättre förstå innebörden av deltagande och studiens syfte och innehåll i enlighet med den

etiska aspekten av informerat samtycke. En aspekt av etiska överväganden som Kvale,

Brinkmann och Torhell påpekar som däremot inte har inkluderats i studien är informanternas

möjlighet att bekräfta eller avfärda tolkningar som gjorts. Tolkningarna har stor betydelse för

resultatet och därför också etisk inverkan då resultatet kan påverka synen och framställningen

av dansterapi, som informanterna utövar i sitt yrke.

4. Resultat Resultatet presenteras genom rubriker av de två teman som kunnat urskiljas, samt

underrubriker i form av de identifierade kategorierna relaterade till varje tema. Efter varje

underrubrik följer en sammanfattning av den empiri som omfattas av varje kategori.

Sammanfattningen består av en omformulering av det som en eller flera informanter uttryckt

och förtydligas med hjälp av efterföljande citat. De teman som kunnat utskiljas är ”Dansterapi

som psykosocial metod på individnivå” och ”Dansterapi som psykosocial metod i samhället”.

Informanterna presenteras som IP 1-5 och är numrerade slumpmässigt och inte efter vilken

ordning som intervjuerna genomfördes. Citaten redigerades delvis för att öka lättläslighet,

med noga överseende för att inte radera vad som bedömdes som betydelsefulla uttryck.

4.1 Dansterapi som psykosocial metod på individnivå

Allians och trygghet

Informanterna framförde att den kroppsliga kommunikationen är grundläggande för

människan sedan födseln, samt att aktiveringen av spegelneuroner utökas vid kroppslig

kommunikation, varpå en trygg relation skapas tidigt i mötet vid användningen av rörelse som

ett ytterligare verktyg för att ge trygghet och bekräftelse.

IP-3: ”Jag skulle säga att den oftast går mycket snabbare än i vanlig pratterapi. (…) Det här

att man har pratat med varandra, men att man har rört sig med varandra. Och så plötsligt

har man brutit den där isen, man är liksom närmare utan att man ens vet nånting om den

andre.”

Det som poängterades var även att relationen blir starkare och djupare när kommunikationen

tas emot kroppsligt utöver den verbala kommunikationen och att man genom spegling möts i

en delad upplevelse när man rör sig tillsammans. I den delade upplevelsen kan terapeuten

känna in sinnestillstånd och vad som händer i rummet, samt fråga upp om uppfattningen

11

stämmer överens med klientens upplevelse, vilket informanterna menade stärker relationen.

När både det kognitiva, känslomässiga och kroppsliga uttrycket bekräftas fördjupas

tryggheten mellan terapeut och klient.

IP-1”Jo det blir både verbalt och fysiskt. Eftersom vi, vi rör oss tillsammans. Det blir ju en

delad upplevelse, och en spegling. Som är både fysisk och känslomässig och kognitiv. Ja, jag

skulle vilja säga att den är väldigt påtaglig och väldigt stark, för jag är ju där och är ju med,

ehm, väldigt väldigt nära.”

Informanterna uppmärksammades att dansterapi erbjuder möjligheten att bygga en bärande

relation utan att använda verbal kommunikation, vilket har fördel vid mötet med personer som

inte har begränsade verbala förutsättningar. En av informanterna menade att klienter inom

gruppbaserad dansterapi snabbt kan komma nära varandra genom att kommunicera

ickeverbalt med kroppen samt att deltagarna kan ge stöd och bekräftelse gentemot varandra,

då kan även relationerna mellan gruppens medlemmar bli hjälpande.

IP-2: ”Jag har ju också patienter som inte har något verbalt språk. Och för dom blir

dansterapi också så bra, för man behöver inte kunna prata, i sig liksom. Och då finns det

fortfarande sätt att kommunicera på, att man genom kroppen ändå bygger väldigt mycket

relationer.”

Medvetandegörande av hela människan

Att medvetandegöra känslor samt beteenden i relationella och sociala sammanhang var något

som informanterna belyste som genomgående i arbetet, exempelvis vad klienten håller

tillbaka och vilka försvar individen byggt upp. Medvetandegörandet sker när individen landar

i kroppen och arbetar med kropp och rörelse i kombination med samtal. Genom att arbetet i

dansterapin går ifrån huvudstyrningen och det komplexa tänkandet och istället använder sig

av kropp och rörelse för att därefter sätta ord på det som uppmärksammas, kan känslor, tankar

och hur man agerar i olika situationer bli tydligare.

IP-1: ”Att vi är väldigt mycket i våra huvuden, också far runt i våra tankar. Vi kan fastna

mycket i det. Och samtalet är viktigt i dansterapi också, det ska man inte glömma. Det är inte

alls bara komma upp och rör dig liksom och få en kick och må lite bra, det är verkligen inte

det. Utan det är ett psykoterapeutiskt arbete. Där vi inleder med samtal, men sen går vi upp

och rör oss, och kommer ner i kroppen, kommer ner och blir grundade. Och, och då kommer

vi ofta i kontakt med känslor som vi håller inne.”

Av informanterna framfördes också att alla upplevelser finns kvar som kroppsminnen, vilka

är mer eller mindre tillgängliga för medvetandet. Upplevelser i form av kroppsminnen kan

visa sig i kroppen i form av smärta, stelhet eller begränsad rörelseanvändning. Vid

utforskande arbete med kropp, rörelse och andning kan kroppsminnen tillgängliggöras,

eftersom rörelsen väcker känslor som sedan kan ge en association eller ett minne vilket

underlättar möjligheten att sätta ord på det som framgår.

12

IP-3: ”Ju mer man jobbar med det här, ju mer landar man i kroppen, och då kommer

känslorna, och orden. För då kan det plötsligt bli såhär, ja det här var ju skönt och då

plötsligt så kom det fler ord, då är det som att det blir tillgängligt till dig. Då kan man börja

prata utifrån känslor som väcks, här och nu.”

Att använda sig av spegling nämndes som ett sätt att bli medveten om sig själv och uppleva

sig själv. När klient och terapeut arbetar med spegling av kropp, rörelse och ord kan klienten

genom terapeuten möta det hen bär på. Processen av att medvetandegöra med hjälp av

dansterapi beskrevs som direkt eftersom känslor framstår i omedelbar anslutning till arbetet

med rörelse och andning.

IP-3: ”Och när man jobbar via kroppen och andningen och rörelser så, så kommer det liksom

in i rummet så att säga, det blir synligt. När man jobbar med andningen och rörelser

tillsammans, så väcker det känslor och från en känsla så kan du få en association eller ett

minne. Och då har man plötsligt liksom början till en historia i rummet. Och jag menar, så

att, det blir tillgängligt, och det är den vägen oftast väldigt direkt, sen kan det ta tid liksom att

låta något utvecklas och bearbetas.”

Det som framfördes som fördelaktigt med medvetandegörandet är att det formar trygghet och

acceptans inför sina känslor, sin kropp och ökad möjlighet att känna att man är okej som man

är. Acceptansen är det som beskrevs som bidragande till förändring och att man i dansterapi

får med hela kroppen i acceptansen och förändringen just för att kroppen används som

utgångspunkt. Medvetenheten om hur man förhåller sig till sig själv och andra i rummet är

någon man har fördel av när man sedan går ut i livet och möter människor i olika sociala

sammanhang. Dessutom kan man genom dansen och rörelsen få möjlighet att se det som man

tidigare inte kunnat sätta ord på från ett nytt perspektiv. När man tidigare inte kunnat

benämna hur man känner, kan man genom att arbeta utforskande bli mer medveten, få nya

associationer och börja forma ord för det som man bär på. När man kan uttrycka sig

symboliskt eller med ord får man en distans till uttrycket och kan betrakta det utifrån.

IP-2: ”Och ibland så vet dom inte vad det är som trycker, alltså vad det är som är så jobbigt.

Efter vi har dansat ett tag, så har man fått formgett nånting och när man gett form på det så

kan man nästa titta på det utifrån.” (…) ”Alltså både till att formge och att titta på känslor på

ett annan perspektiv, vilket gör att det finns möjlighet att sätta ord på det, det kommer

utanför, det är liksom inte kvar här i.”

Helhetssynen och bejakandet av människans kognitiva, fysiska, emotionella och sociala

nivåer, samt hur nivåerna fungerar i samspel, beskrevs av samtliga informanter som

grundläggande för dansterapi. Helhetssynen ingriper bekräftelse av de olika nivåerna med

både ord och kroppslig kommunikation och utgångsunkten i arbetet kan väljas utifrån

klientens behov. Genom att utgå från kropp, känsla eller tanke, kan påverkan även ske

indirekt på de andra nivåerna, vilka hänger ihop och påverkar varandra. I nuet och

upplevelsen kan individen möta känslor, som individen ges möjlighet att omsätta i rörelse. I

avslutningen samt under sessionens gång kopplas rörelsen och känslor till en medveten,

13

kogntiv nivå genom att sätta ord på rörelser och känslor, samt genom att i avslutningen gå

igenom lärdomar, vad man gjort och mående, för bättre kunna minnas och förstå erfarenheten

av terapisessionens upplevelse.

IP-2: ”Genom att man kan välja ingång, så kan man, om vi tänker att man har problem som

inte ligger på den fysiska kroppen, men som ligger liksom i känslolivet. Genom att jobba med

den fysiska kroppen väldigt konkret, så kommer jag påverka känslolivet, för dom sitter ju

ihop.”

Informanterna poängterade att man i dansterapi inkluderar kroppen som man annars sällan

gör, då det ofta i psykoterapi och samtalsarbete är ett kognitivt och verbalt fokus. I dansterapi

bejakas vikten av rörelse som kommunikation och informanterna menade att det finns behov

av ökat fokus på ickeverbal kommunikation i samhället för människors välbefinnande.

Lyfta individens resurser

Att arbeta med att lyfta den enskildes resurser benämndes genomgripande av informanterna

som en del i det dansterapeutiska arbetet, samt att arbetet med att lyfta klientens resurser

parallellt innebär att hantera och möta det som smärtar och är jobbigt. De uppmärksammade

resurserna blir stöttande i förändringsprocessen. Informanterna menade att när klienten

kommer i kontakt med sin egen kraft och sina egna resurser och kan använda sig av sina

resurser, kan klienten märka att det är hen själv som gör jobbet i terapin och blir på så vis inte

beroende i relationen till terapeuten i längden. Med utgångspunkt i individens upplevelser och

resurser berättar informanterna att de arbetar med att stödja klienter i att hitta stödet i sig

själv. I arbetet med att lyfta klientens resurser behöver individen bli medveten om vad som är

viktigt för sig själv, om det går att påverka det eller inte och vad som i så falls krävs för att

möjliggöra påverkan, samt att klienten behöver ta ansvar för att agera utifrån det som

uppmärksammats. Informanterna nämner att uppmärksammade av resurser också handlar om

att acceptera sig själv och de rådande omständigheterna, för att inte behöva kämpa med den

acceptansen när man har mycket annat som man behöver komma tillrätta med. Vid fokus på

nuet och upplevelsen väcks olika känslor under det utforskande arbetet, till exempel sorg eller

skam. När känslor dyker upp omsätts emotionerna i rörelse istället för att endast sitta ner och

prata om det, det blir en ny upplevelse som kan omforma individens syn på sin upplevelse,

sina känslor eller situationen.

IP-1: ”Man ska kunna verkligen möta smärtan, men jag känner att vi har väldigt mycket fokus

på den kraften och den helheten vi har. Resurserna, att hitta till dom. Men absolut, inte

stänga av någonting som är jobbigt.” (…) ”Att vi inte sitter en hel timme och pratar om hur

jävligt det var i barndomen, att vi går upp här och nu och att vi går upp och blir i alla fall

någon mitt i skiten eller det jobbiga och tårarna kommer. Så finns det också, vi har varit där,

vi har rört oss, vi är här och nu, och kanske har man känt, det var härligt med den där

musiken, att jag kunde öppna upp såhär eller röra armarna så mycket, förstår du, att vi får

med oss någonting.”

14

Kommunikation på flera nivåer

Det genomgående budskapet bland informanterna var att användningen av verbal och icke-

verbal kommunikation sker parallellt under dansterapi. Informanterna beskrev användning av

endast lite verbal kommunikation, alternativt att verbal kommunikation används under

majoriteten av tiden innan klienten är bekväm med att jobba med dans och rörelse.

Informanterna uppmärksammades att det med användning av ickeverbal kommunikation blir

svårare att undvika känslor som annars går att undvika genom att verbalt kunna prata runt en

problematik. Ickeverbal kommunikation kan enligt informanterna bidra till att emotioner som

individen tidigare inte varit medveten om kan tillgängliggöras.

IP-2: ”Alltså vad som händer lite är att man blir intvingad i sin kropp. Det kan ju påverka på

olika sätt. För en del, att få kontakt med sin kropp igen kan ju vara skitläskigt. Helt plötsligt

börjar man känna massa saker som man inte känt och man måste ta hand om det på något

sätt. Och får man då inte redskapen för det samtidigt, ja, man blir ganska naken liksom.

Samtidigt så finns det dom som är alldeles för bra på att snacka, och gått i terapi i många år

och sett mycket terapeuter men dom kommer aldrig till problemet, för att dom, vad ska man

säga snackar ner terapeuten eller snackar runt. Och kommer man i dansterapi så, är det

lättare att komma under det på något sätt, den formen av försvarsmekanism helt enkelt.”

Att som dansterapeut observera kroppsspråk sågs av informanterna som en viktig del av

arbetet, eftersom dansterapeuter har stor kompetens när det kommer till att uppmärksamma

hållningar och spänningar i kroppen samt orsaken till dem. Det är primärt fokus på att lägga

märke till kroppen och känslorna innan ordet uppmärksammas. Observation sker genom att

se, lyssna och själv gå in i samma rörelse som klienten och på så vis märka hur det kan kännas

i kroppen. Dansterapeuters kompetens och kroppsliga fokus kan bidra till uppmärksammande

av kroppsliga förnimmelser på ett sätt som andra yrkesverksamma inte skulle göra på grund

av annat fokus och arbetssätt.

Kroppsspråket nämndes som viktigt i en social kontext utifrån synen på att det är människans

grundläggande språk. Det är med kropp och rörelse vi kommunicerar med nyfödda och vi rör

oss innan vi får ett verbalt språk. Trots att kroppsspråket är viktigt för oss i sociala

sammanhang, för vårt välmående samt för samhällets funktion så menade informanterna att

det uppmärksammas i låg utsträckning. Kroppsspråk beskrevs ha funktion i sociala

sammanhang, eftersom trygghet inför och medvetenhet om sin kropp behövs för att fungera

bra i sociala sammanhang, för att acceptera sin kropp, sig själv, den situation individen

befinner sig i och för att kunna sätta gränser gentemot andra. I samtalsterapi går det att träna

på att möta terapeutens blick, men i dansterapi går det även att röra sig mot varandra och

uppleva hur det känns i relation till den andre personen, uppleva känslomässig och

beteendemässig påverkan i olika situationer. Dans sker i en social kontext eftersom vi ofta

dansar tillsammans och då måste förhålla oss till varandra, hur vi befinner oss i rummet i

förhållande till andra och hur vi påverkas av det känslomässigt.

15

Förändring på flera nivåer

Informanterna tog upp att förändring kan ske på flera nivåer inom dansterapi. Förändring på

kroppslig nivån kan handla om rörelseförmåga och att bli medveten om kroppens signaler för

att kunna hantera olika situationer bättre. Det kan också handla om att relatera till sin kropp

på ett sätt som är positivt för en själv istället för att vara skadande, nedsättande och

nedvärderande.

IP-2: ”Det kan vara så att man pushat sig själv så långt att man har kommit till en

utbrändhet. Att man inte har orkat vara i sin kropp och tagit droger eller alkohol eller vad det

kan vara, självskadebeteenden. På något sätt för den gruppen är det många av dem som inte

vill vara i den kroppen som de har, av en eller annan anledning. Dansterapi i den kontexten

kan bli en form av en psykosocial utbildning av vad en kropp är. Hur man kan relatera till sin

kropp på ett annat sätt, på ett sätt som är positivt och gott för dig som individ och inte är

skadande, nedsättande, nedvärderande.”

Av informanterna framgick att förändring kan ske på en psykologisk nivå där man arbetar

med tankar, trauman, att uppnå välmående, bli mer självständig, våga ta plats och göra saker

som man inte vågat innan. Det kan även handla om att man får nya perspektiv på andras och

egna beteenden. Under intervjuerna togs det även upp att förändring kan ske på social nivå,

främst relationellt. Förändring på social nivå sker utifrån att dans är ett socialt uttryck för

människan och att man genom dans kan träna på hur man förhåller sig till andra och att den

träningen bidrar till förändring inom individens sociala sfär. Det finns en aspekt av

gemenskap när man dansar och rör sig tillsammans.

IP-1: ”Jag tänker att det skulle kunna användas otroligt mycket, för grupper, just i det här för

att, på vägen ut tillbaka till samhället, om du ska inom kriminalvården eller psykiatrin eller.

För att just det är så socialt och i grupper, att mötas i grupp och dela upplevelser, att dansa

till en gemensam rytm.”

Informanterna belyste att de kroppsliga, psykologiska och sociala nivåerna av förändring

fungerar i samspel. Förändring på en nivå påverkar de andra nivåerna, samt att förändringen

kan ske indirekt utan att prata om den specifika problematiken, däremot kan den specifika

problematiken lyftas under den avrundande delens reflektioner.

IP-2: ”Jag tänker att dansterapin har en förmåga att jobba väldigt direkt utan att man

benämner allt det där, genom att göra saker så jobbar man på de här grejerna, utan att man

behöver ta samtalet om, om självskadebeteendet till exempel. Sen kanske det kommer upp

senare efter några gånger och efter, i reflektionen. Det behöver inte utgångspunkten.”

Social färdighetsträning var i empirin en återkommande aspekt gällande hur dansterapi

används och kan användas i praktiken. Dansterapi används likt social färdighetsträning genom

att arbeta med hur individen förhåller sig till andra och till olika sociala och relationella

sammanhang. Gruppen i terapin beskrevs som en spegling av samhället, där klienten kan

träna på sociala färdigheter och sedan ta med sig det ut till andra sociala sammanhang och

16

relationer. Gruppen får en delad upplevelse och speglingen sker både fysiskt, känslomässigt

och kognitivt, på det sättet blir övningen en stark upplevelse som klienten sedan kan ta med

sig ut från rummet. Det som också togs upp är att träningen sker indirekt, utan ett uttalat fokus

på att träna. Träningen beskrivs som lekfull och inriktad mot rörelseglädje samt effektfull.

IP-2:”Man kan träna på att gå till exempel, vi har gått runt i rummet och då går vi till musik,

men indirekt tränar man ju på att gå och ta plats. Och gå liksom och va där med hela sin

kropp. Att gå det är någonting man gör, dom tar sig från bussen och hem och så.” (…)”Eh,

och att man kan få träna på skills som man kan behöva. Så rent hur man möter folk, hur man

går, hur man står, allt det där, hållningar, på ett lekfullt sätt, så att det inte blir

träningsinriktat. Man gör det via glädje, lek, dans, men det har ungefär samma effekt som en

träningsinriktad terapi skulle ha.”

4.2 Dansterapi som psykosocial metod i samhället

Inkludering och exkludering på individnivå

Dansterapi sågs av informanterna som inkluderande på individnivå eftersom dansterapi

bygger på kravlöshet och att acceptera det egna uttrycket utan att värdera det, samt att alla kan

mötas i dans. En av informanterna beskrev dansterapi som lättare då komplicerade kognitiva

processer inte behöver vara utgångspunkt i arbetet.

IP-2: ”Det känns inte lika tungt, man måste inte gå in i djupa samtal. Och även fast man

jobbar på saker och man märker att gud det händer saker med mig som jag faktisk vill prata

om på slutet, så får många en känsla av att det är lättare, för man sätter sig inte ner mittemot

en terapeut och ska gräva och berätta och analysera.”

Dansterapi ger enligt informanterna möjlighet till uttryck som är mest behjälpligt för

individen. Om den enskilde upplever att orden inte är tillräckliga för att uttrycka det hen

känner och tänker kan individen uttrycka det på andra sätt, såsom genom rörelse men också

genom andra uttryckssätt såsom bild, musik, tyger och andra uttrycksmedel eller rekvisita.

I intervjuerna framkom även att dansterapi inte passar alla målgrupper, åtminstone att

försiktighet krävs vid arbetar med vissa målgrupper. En av informanterna menade på behovet

av försiktighet vid arbetet med personer som mår väldigt dåligt eller med individer med

schizofreni, eftersom det dansterapeutiska arbetet kan väcka väldigt starka känslor som

uppstår direkt i rörelsen och arbetet med kroppen, det kan för vissa blir för mycket att ta hand

om på en gång och kan bli överväldigande. Empirin påvisade samtidigt informanternas

erfarenhet av att dansterapi kan vara fördelaktigt vid traumaarbete.

IP-4 ”För det är det här om alltså, för har du riktigt svåra saker och börjar kroppsligt, kan

det komma jättemycket, därför får man vara lite försiktig. Att man drar upp saker, som inte är

bearbetade, som ligger i kroppen.”

Ett antal målgrupper lyftes fram av informanterna där dansterapi kan vara en gynnsam metod

17

att använda sig av. För personer som har svårt att veta vad det är som känns, har svårt att sätta

ord på sina känslor eller har svårt för att prata kan dansterapi ge möjlighet till användning av

ickeverbal kommunikation både för att uttrycka sig och arbeta med spegling. Dansterapi

erbjuder ett annat uttrycksmedel som kan minska risken att behöva känna sig misslyckad vid

svårigheter med att beskriva och sätta ord på sin situation och sina känslor, till exempel för

tonårstjejer med depression eller för personer med en diagnos inom autismspektrumet.

Dansterapi kan även bidra till att bryta kedjetänkande för personer som är väldigt

huvudstyrda. För personer med bipolär- eller depressionsdiagnos kan dansterapi vara

verksamt för att tillgodose behov av att komma ned med fötterna på marken och även för att

symbolisera känslor och tankar med kropp och rörelse, eftersom det kan vara svårt att komma

till en symbolnivå vid depression. Personer med depression eller utmattningssyndrom kan

känna avsaknad av plats för sig själv och att saker kommer för nära, dansterapi kan då

användas för att jobba med det egna utrymmet och hur individen väljer att förhålla sig till det

i relation till andra, exempelvis träna på att säga stopp om individen känner sig trängd och att

arbeta med kropp, rörelse och hållning för att indirekt förändra känslan av att känna sig trängd

till känsla av utrymme. Vid social fobi kan dansterapi ge möjlighet att träna samspelet med

andra och även möjlighet att känna gemenskap. Med ungdomar kan arbetet handla om att

stärka självkänsla, hur det går att förhålla sig till kompisar, arbeta för att uppleva livet som

välfungerande eller att få tillgång till den egna kroppen och känna att man är i sin kropp och

kan känna sig trygg i sig själv och sin egen kropp.

En informant hade erfarenhet av gruppverksamhet för personer med trauma av utsatthet i

krigssituationer där det som gav fördelar i dansterapin var att hela gruppen gjorde samma sak

och att det var läkande och stöttande att få känna sig förstådd. Ytterligare en informant

berättade om sin erfarenhet av att dans kunde vara verksamt i arbetet med nyanlända kvinnor

eftersom gruppdeltagarna kunde vara tillsammans och jobba med kroppen, oavsett

gemensamt språk eller inte. En annan informant uttryckte att dansterapi skulle kunna

användas i grupper som ett steg i att komma tillbaka till samhället efter inläggning på sluten

avdelning inom psykiatrin eller inom kriminalvården, genom möjligheten att träna på att

interagera med andra i grupp och genom möjligheten att vistas i ett socialt och tryggt

sammanhang där deltagarna kan dela upplevelser och få en känsla av gemenskap och styrka.

Dansterapi kan användas för att få acceptans för sig själv och sin kropp och på så vis vara mer

benägen till fysisk aktivitet, vilket nämndes som en vanlig rekommendation vid utskrivning

efter en lång vårdtid.

Påverkan utifrån sociala och samhälleliga förutsättningar

Informanterna menade att dansterapi utgår från förändring på individnivå men lyfte också

fram att det individuella arbetet påverkas av sociala och samhälleliga förutsättningar.

Förändring på individnivå sker genom att individens verklighet, förmåga, mål och

problematik är utgångspunkt i arbetet. Informanterna påpekade också att individens

verklighetsbild och förutsättningar i sin tur påverkas av krav från samhället och individens

relationer. Dansterapi syftar inte till att arbeta direkt för att förändra individens omgivning,

18

utan dansterapi handlar om att individen ska märka sig själv i sin situation och hur den

enskilde kan hantera sin situation utifrån rådande krav från samhället och relationer.

Några av informanterna menade att de möter många föreställningar i samhället om vad dans

är vilket kan leda till att vissa personer undviker dansterapi, eller att individer kan bli

upprörda vid deltagande i dansterapi om upplevelsen inte stämmer överens med idén

individen har om vad dans är. Det påtalades att det finns ett behov vid utövandet av dansterapi

att diskutera stereotyper om dans och framhålla att dansterapi är dans utan krav, att man rör

sig för sin egen skull och att det inte innehåller koreografi, teknik eller något som ska visas

upp.

IP-2: ”Jag tänker att dans kan vara vilken rörelse som helst, den kan vara stor eller liten men

det ligger en mening, en intention i den. Inte bara rent funktionella att nu tar jag ett glas och

dricker, utan det ligger en mening i att jag tar ett glas.”

En del av informanterna berättade att dem främst möter kvinnor i arbetet med dansterapi och

att många män har en rädsla av att delta i aktiviteter som har med dans att göra, då ordet dans

inte associeras med de stereotypa könsrollerna i samhället av vad som anses manligt. Det

tycks enligt informanterna vara många med en kärlek till dans som söker sig till terapiformen.

För att arbetet med dansterapi ska kunna vara verksamt poängterar en av informanterna att det

krävs att en person är mottaglig och inte har ett kraftigt motstånd till dans på grund av

könsstereotyper.

IP-5: ”Jag menar, det måste ju passa. Jag möter killar, där jag undviker ordet dans för att det

skapar press, det ger minne på uppfostran hur en kille ska vara och bete sig. Och det finns

folk som vill komma och är rädda, men kan man då urskilja om någon är så pass stängd att

det inte är dags att öppna eller kanske aldrig. Eller om de sträcker ut ett finger, kanske inte

hela handen i början.” (…) ”Jag brukar också säga till mina kollegor som skickar mig

klienter att dom ska ha en känsla att dom kan ta emot det. När dom redan blir röd i ansiktet

när de hör ordet dans då är det inte dags.”

Av andra informanter uttrycktes att när dansterapi erbjuds inom en verksamhet såsom region

eller socialtjänst, blir terapiformen tillgänglig för alla samhällsgrupper, män, kvinnor, yngre

som äldre och barn i alla åldrar. Empirin synliggör att tillgängligheten för att delta i dansterapi

är begränsad på samhällsnivå. Majoriteten av dansterapeuterna i Sverige är verksamma runt

storstadsområdena, varpå det finns lägre grad av tillgänglighet utanför storstadsområdena.

Dem som utövar dansterapi inom regioner och kommuner är inte anställda som dansterapeuter

utan med andra titlar, såsom fysioterapeuter eller familjebehandlare. Eftersom dansterapi inte

är etablerat inom många regioner och inte ingår i högkostnadsskydd är terapiformen främst

tillgängligt för dem som själv söker sig till det via nätet eller genom personlig kontakt. För att

själv söka krävs dessutom en grad av insikt över behovet, varpå personer som inte har insikt

eller motivation inte får tillgång till dansterapi. När dansterapi inte ingår i hälso- och

sjukvården blir individens ekonomi också det som styr tillgängligheten, den enskilde måste då

bekosta terapin själv vilket många inte har möjlighet till. Utöver privat verksamhet utförs

19

dansterapi ofta genom projekt som kräver finansiering, vilket kan bidra till tillgänglighet men

som samtidigt slutförs när finansieringen avslutas. Fler får tillgång till dansterapi när

verksamheter såsom socialtjänst och hälso- och sjukvård erbjuder dansterapi i grupp utan

kostnad och där individerna själva får bestämma om de hör till målgruppen.

5. Diskussion För att optimalt utforska hur dansterapi kan användas inom socialt arbete krävs kunskap om

både dansterapi och socialt arbete. Eftersom informanterna är dansterapeuter som inte

nödvändigtvis har specifik kunskap om socialt arbete kan empirin ses som bristande för att

utforska dansterapins funktion i socialt arbete, eftersom perspektiv från socialt arbete då kan

hamna i skymundan i förhållande till framhållningen av dansterapeutiska förhållningssätt. För

att framhålla förhållningssätt inom socialt arbete i diskussionen tolkas resultatet med

utgångspunkt i forskningsöversikten där centrala delar av socialt arbete framgår. Därtill står

empirin för ett utforskande som går utanför ramarna för vad jag i kunskapsöversikten

identifierat som beröringspunkter mellan dansterapi och socialt arbete.

Det som i diskussionen benämns som verbalt inriktat samtalsarbete utgår från beskrivningen

av Lalos, Blom, Morén och Olsson (2014) om det samtalsarbete som kuratorer till stor del

använder sig av, nämligen ”stödjande och bearbetande samtal”, ”att lyssna till berättelser” och

”existentiella samtal”, som i första hand fokuserar på verbal kommunikation genom att inte

konkret och inriktat arbeta med ickeverbal kommunikation som utgångspunkt för metoderna.

5.1 Dans och ickeverbal kommunikation som bidragande till helhetssynen

Lang (2016) menar att ickeverbala metoder kan bidra till möjlighet att anpassa arbetet efter

individuella förutsättningar och att förändringsarbete kan ske på fler nivåer än vad det verbalt

inriktade samtalet möjliggör, även den internationella definitionen av socialt arbete enligt

IASSW och IFSW (2014) inrymmer att socialt arbete ska utövas med respekt för människors

olika förutsättningar och behov. Eftersom Lang (2016) poängterar att ickeverbala metoder i

dagsläget används i förhållandevis låg utsträckning inom socialt arbete, skulle dansterapi

kunna erbjuda en ickeverbal metod för användning inom socialt arbete, där angreppssättet

anpassas efter individers behov av att arbeta kroppsligt som tillägg till det psykologiska och

socialt inriktade arbetet. Empirin framhåller att dansterapins arbete på kroppslig nivå fungerar

i ömsesidigt samspel med psykologiska och sociala nivåer, samt att dansterapi kan bidra med

att kroppen och rörelsen inkluderas till helhetssynen och individens hälsa, vilket går i linje

med det holistiska perspektivet och den bio-psyko-sociala hälsomodellen som Lalos, Blom,

Morén och Olsson (2014) lyfter som centralt för psykosocialt arbete.

5.1.1 Dans och ickeverbal kommunikation i arbetet med att medvetandegöra

Informanterna understryker att kroppen som medel är viktig för att kunna tillgängliggöra

implicit kunskap i form av kroppsminnen som vi bär av de upplevelser vi varit med om, som

klienten kanske aldrig kunnat nå fram till om rörelseuttrycket exkluderats. Motsvarande

beskriver Thelin (2008) att implicit kunskap av erfarenheter är omedvetna, såsom implicita

minnen av trauman som finns kvar i kroppen och som kan visa sig genom

20

kroppsförnimmelser. För att tillgängliggöra den implicita kunskapen i dansterapi utgår arbetet

enligt Thelin från att symbolisera sensomotoriska minnen genom användningen av dans och

rörelse. Informanterna påtalade att användningen av dans som uttrycksmedel kan bidra till att

känslor framstår omedelbart i samband med rörelsen och upplevelsen, känslor tillgängliggörs

via en process som informanterna ser som effektiv och direkt, när känslor framstår direkt i

rörelsen kan risken för undvikande av jobbigt känslor minska. Grönlund (1996) bekräftar

dansterapins användning av rörelsen och dansen för att tillgängliggöra och bearbeta känslor,

samt att känslor kan framkomma genom en direkt process när klienten tillåts ett fritt uttryck i

rörelse och dans.

Empirin visade att inkludering av kropp och rörelse som medel i förändringsprocessen som

tillägg till det verbala samtalet kan medvetandegöra implicit vetande, insikter om sig själv, sin

situation och sitt handlingsutrymme. Medvetandegörandet sker på de olika nivåerna av

kroppsligt, psykologiskt och socialt som också integreras och fungerar i samspel. Arbete med

förändring genom att stödja klienten i att få nya perspektiv och insikter om sig själv, sina

resurser, sin situation och sina handlingsmöjligheter redogörs av Lalos, Blom, Morén och

Olsson (2014) som en framstående del av samtalsarbetet i det sociala arbetet inom hälso- och

sjukvård. Empirin visade att dansterapins helhetssyn ingriper att arbeta för att försöka få

klienten att uppnå medvetenhet om sig själv och sin situation på de olika nivåerna, där

dansterapi kan bidra med att kroppen inkluderas på ett annat sätt än i andra metoder. Ravelin

Kylmä och Korhonen (2006) påtalar att arbetet med dans där ickeverbal kommunikation

inkluderas kan vara fördelaktigt för personer med psykisk ohälsa, eftersom psykisk ohälsa

ofta medför svårigheter att uttrycka sig och förmedla vad man känner och tänker till andra,

dans och rörelse kan då fungera som ett annat sätt att uttrycka sig för att nå fram till de

personer som har svårt att uttrycka sig verbalt.

5.1.2 Betydelsen av dans och ickeverbal kommunikation i arbetet med empowerment

Det salutogena perspektivet har enligt Lalos, Blom och Morén (2014) kommit att påverka det

sociala arbetets grundläggande förhållningssätt och att socialt arbetet inom hälso- och

sjukvård utgår från att hälsofrämjande faktorer bejakas. Gassne (2008) menar att

empowerment vilar på det salutogena förhållningssättets grund. Grönlund och Renck (2006)

styrker att arbetet med empowerment präglar den dansterapeutiska metoden. Enligt empirin

utförs det dansterapeutiska arbetet med utgångspunkt i hälsofrämjande faktorer och individens

resurser, vilket även med mer eller mindre indirekt effekt innebär hantering av svårigheter.

Informanterna menar att arbetet i dansterapi också handlar om klientens accepterande av sin

kropp, sig själv och sin situation, för att inte behöva arbeta med acceptans samtidigt som

individen möter andra motgångar som kräver hantering, acceptansen blir därmed

resursstärkande. Ravelin, Kylmä och Korhonen (2006) menar att dans kan underlätta

individers arbete med acceptans av sig själv. Utifrån det sociala arbetets holistiska syn på

hälsa samt fokus på resurser som bidrar till hälsa, vilket Lalos, Blom, Morén och Olsson

(2014) skriver om, kan dansterapi i enlighet med empirin bidra till att kroppen inkluderas som

en av de delar som påverkar individens hälsa, där även kroppsliga resurser inkluderas vid

medvetandegörandet förutom resurser på psykologisk och social nivå.

21

Enligt empirin bejakas individens resurser i dansterapi även genom att arbetet utgår från

känslor och tankar som väcks i nuet och upplevelsen av dans och rörelse. När jobbiga känslor

omsätts i rörelse och i en upplevelse istället för att endast sitta ner och prata om det kan

individen känna att känslorna omsatts i en ny upplevelse av sig själv mitt i allt det jobbiga,

vilket kan bidra till känslan av att inte kvar i berättelsen av det dåtida. I en studie av Duberg,

Möller och Sunvisson (2016) har dans använts som intervention för tjejer mellan 13-18 år, där

arbetet med dans bidrog med empowerment genom att dansen gett en ny upplevelse av sig

själv och dansen.

Bernler och Johnsson (2001) menar att verbal kommunikation och intervjuliknande

tillvägagångssätt ofta tar stor plats inom socialt arbete, vilket riskerar att socialarbetaren inte

får samma förståelse för individens situation som om arbetet präglats av observation följt av

återkoppling till klienten som bidrar till en dialog. Dialogarbetet kan göra att socialarbetaren

bättre kan se individens situation och problematik utifrån klientens perspektiv. Att arbetet

präglas av dialog är viktigt för empowerment och i förändringsarbetet genom att det gör

klienten till en aktiv aktör som inte är beroende av terapeuten i längden och klienten kan efter

att ha uppmärksammat nya insikter och resurser i dialogarbetet ta ansvar över sin förändring,

samt att klientens perspektiv och upplevelse blir utgångspunkt i arbetet. Dialogen som Bernler

och Johnsson beskriver bygger på observation av ickeverbal information, exempelvis

beteenden och skeenden, vilket är viktigt att uppmärksamma för att inte missa viktiga signaler

om var klienten för tillfället befinner sig i känsla och tanke. Empirin visade att dansterapi

erbjuder ytterligare verktyg för dialogarbete, nämligen arbetet med speglig och observation av

kropp och rörelse. Genom spegling i dansterapi kan observationen, återkoppling av det

observerade samt kommunikationen ske genom rörelsen. Eftersom även verbal

kommunikation inkluderas i dansterapi kan dialogen ske kroppsligt såväl som verbalt.

Studiens empiri och litteratur påvisar inte att tillvägagångssättet för observation och

återkoppling genom kropp och rörelse skulle vara mer fördelaktig än när kropp och rörelse

inte används. Empirin indikerar däremot att observation och spegling av kropp och rörelse

kan användas utöver det verbalt inriktade samtalsarbetet i dialogarbetet med individer som har

behov av att arbeta på kroppslig nivå utöver det verbalt inriktade samtalet. Utifrån att

observation av ickeverbal kommunikation enligt Bernler och Johnsson är viktigt för

dialogarbetet, kan observationen användas inom socialt arbete för att inkludera observation

och dialog där kroppsspråket inkluderas i större utsträckning.

5.1.3 Betydelsen av dans och ickeverbal kommunikation för relationen Enligt Bernler och Johnsson (2001) krävs en god relation mellan klient och terapeut för att

dialogarbetet ska kunna genomföras och dialogarbetet gör relationen mer jämlik.

Informanterna beskrev att spegling och observation inom dansterapi innebär att relationen blir

starkare och mer jämlik, eftersom arbetet med spegling och observation som återkopplas i

dialog med klienten sker i en delad upplevelse. Att mellan terapeut och klient dela

upplevelsevärld beskrivs av Stern (2005) som intersubjektivitet. Känslan av att dela en

upplevelse är en känsla av att vara förstådd, att uppleva att den andre ser det jag ser. I

dansterapi arbetar man enligt Thelin (2008) med intersubjektivitet genom spegling av kropp

och rörelse utöver den verbala kommunikationen. Med hjälp av kropp och rörelse sker det

22

intersubjektiva mötet enligt empirin på nivåer av kropp, kognition samt emotioner och är

därför utökat och stärker relationen. Genom spegling i dansterapi får klienten bekräftelse för

insikterna även på kroppslig nivå och insikterna tydliggörs genom möjligheten att betrakta sig

själv genom terapeutens spegling. Klienten kan få en känsla av att vara sedd och accepteras

för den helhet av olika nivåer som man är, även om det verbala språket är begränsat.

Intersubjektivitet är enligt Stern (2005) grundläggande för att individens ska känna sig sedd

och bekräftad. Enligt empirin bidrar bekräftelse på både kroppslig och verbal nivå till att

relationen blir djupare än vid enbart verbal kommunikation. Speglingen som uppstår vid

rörelsearbetet samt människans grundläggande behov av ickeverbal kommunikation innebär

enligt empirin att relationen kan formas i ett tidigare skede än om man endast använder verbal

kommunikation. Nyström och Lauritzen (2005) lyfter att människor kan uppnå förståelse för

varandra på ett mer direkt sätt på kroppslig nivå.

5.1.4 Är dansterapi inkluderande eller exkluderande på individnivå? Informanterna beskrev att tillvägagångssättet i dansterapi anpassas efter klienten, vilket kan

jämföras med Lapum, Martin, Kennedy, Turcotte och Gregory (2019) som skriver att

nyttjandet av dans kan bidra till att personer som annars inte skulle varit mottagliga för annan

form av terapi motiveras till att delta i terapi som inkluderar dans, eftersom dansen bjuder in

till andra sätt att kommunicera och att metoden anpassas till individens behov och önskemål.

Dansterapi är enligt informanterna inte begränsat till tal, dans och musik utan inkluderar andra

uttryckssätt baserat på vad som individen upplever som lämpligast för att komma i kontakt

med sina känslor på bästa sätt och kunna utforska känslor och associationer vidare. Nyström

och Lauritzen (2005) hävdar att dansterapi kan användas för att personer som har begränsad

verbal förmåga eller förutsättningar ska få möjlighet att uttrycka emotioner genom rörelse,

vilket har nyttjats med ett flertal olika målgrupper. Att individen enligt empirin får möjlighet

att till utökade uttryckssätt utöver det verbala språket och eftersom dansterapi inte innehåller

krav på prestation, estetik eller komplicerade kognitiva funktioner, gör terapiformen

inkluderande. Enligt informanterna kan individer mötas i dansen oavsett individuella

förutsättningar såsom hyperaktivitet, begränsat tal eller rörelseförmåga. Ravelin, T., Kylmä,

J., & Korhonen, T. (2006) påpekar precis som informanterna att alla kan uttrycka sig genom

rörelse på något sätt. Att dansterapi av informanterna ses som inkluderande på individnivå

och att dansterapi är anpassningsbart efter individuella förutsättningar kan relateras till att

bejaka människors varierade förutsättningar som framgår som centralt för socialt arbete enligt

IASSW och IFSW (2014) internationella definition av socialt arbete. Lang (2016) betonar att

ickeverbala metoder bidrar till inkluderande arbetssätt eftersom de olika

kommunikationsmöjligheterna och tryggheten av att göra något tillsammans bejakar

individuella skillnader, förutsättningar och behov, exempelvis till följd av att det verbala och

komplicerade kognitiva inte fungerar som utgångspunkt i arbetet.

Några av informanterna menade att dansterapi inte är lika tillgängligt på individnivå när det

kommer till lämpligheten att använda dansterapi med vissa målgrupper. Försiktighet

uppmanades när det kommer till att arbeta med kropp och rörelse med målgrupper såsom

allvarlig psykisk ohälsa och schizofreni, utifrån att arbetet kan väcka starka känslor och

kroppsminnen som klienten inte är beredd på och som kan vara svåra att bearbeta och hantera

23

om individen inte är redo för det. Emellertid framhåller empirin att dansterapi kan vara

effektivt vid traumaarbete. Grönlund (1996) menar att dansterapins ickeverbala natur kan vara

fördelaktigt för personer med begränsad verbal kommunikation, exempelvis personer med

schizofreni. Studien erhåller inte tillräckligt med material för att vidare diskutera frågan om

lämplighet vid schizofreni eller allvarlig psykisk ohälsa. Informanterna nämnde ett flertal

ytterligare målgrupper där terapiformen till sin natur med helhetssyn och fokus på ickeverbal

kommunikation kan vara fördelaktig, vilket stämmer överens med att meta-analyserna av

Koch, Kunz, Lykou och Cruz (2014) samt Koch, Riege, Tisborn och Biondo (2019) nämner

ett flertal lämpliga målgrupper för nyttjandet av dansterapi. Dansterapi kan med sitt

ickeverbala fokus bidra med något utöver vad andra verbalt inriktade metoder erbjuder enligt

Lang (2016).

5.2 Dansterapi som psykosocial metod

Bernler och Johnsson (2001) påtalar att det psykosociala arbetet präglas av synen på

människan i ständig ömsesidig påverkan av sin omgivning och samhället. I vilken

utsträckning som studiens informanter fokuserar på sociala processer kan inte utläsas av

resultatet, vilket inte heller var syftet med studien även om frågan är relevant för det sociala

arbetet. Det som utifrån empirin kan poängteras är att man i dansterapi inte arbetar med

förändring på samhällsnivå, samtidigt syftar inte dansterapi till sådan förändring då metoden

grundar sig i psykoterapi och förändring på individnivå. Individen och individens

förändringsprocess relateras ändå av informanterna till det sociala sammanhang som

individen vistas inom genom den enskildes påverkan på sin omgivning och vilken inverkan

det får på det sociala sammanhanget som i sin tur påverkar den enskilde. Informanterna

uppvisade även synsättet att individens mål med dansterapin och sina mål med

förändringsprocessen påverkas av krav från samhället. Ravelin, Kylmä och Korhonen (2006)

menar att arbete med dans kan förbättra klienters relationella färdigheter och möjlighet att

hantera krav från samhället och relationer.

Individens sociala sammanhang arbetar informanterna främst med genom påverkan på

individens relationella sammanhang eller problematik, vilket kan diskuteras utifrån hur

Bernler och Johnsson (2001) menar att psykodynamisk teori påverkar och utformar

psykosocialt arbete, det vill säga att psykodynamisk teori bidrar med förståelse för hur

individens omedvetna inre processer och sociala omgivning påverkar klienten. Arbetet med

relationell problematik och socialt nätverk kan vara ett viktigt inslag i socialt arbete inom

hälso- och sjukvård enligt Lalos, Blom och Morén (2014), då socialt nätverk och

sammanhang med relationer är viktigt för välbefinnande och återhämtning från psykisk

ohälsa. Informanterna förmedlade också att dans och dansterapi har inverkan på ett socialt

plan genom att det kan innebära gemenskap av att röra sig tillsammans och att det bidrar till

minskad isolering från sociala sammanhang. Michels, Dubaz, Hornthal och Bega (2018)

påtalar att dansinterventioner för personer med Parkinsons sjukdom kan minska social

isolering och öka livskvalitet. Ravelin, Kylmä och Korhonen (2006) menar att

dansinterventioner kan ha fördelar för att främja psykisk hälsa eftersom dansinterventioner

24

kan bidra till att personer som har svårt att kommunicera verbalt kan mötas i den ickeverbala

kommunikationen.

5.2.1 Användningen av dans och rörelse vid social färdighetsträning

Lalos, Blom, Morén och Olsson (2014) återger social färdighetsträning som en av de insatser

som är centrala för socialt arbete inom hälso- och sjukvård. Empirin visade att dansterapi kan

användas i likhet med social färdighetsträning genom att deltagarna med hjälp av dans och

rörelse indirekt kan träna på att förhålla sig till andra i sociala sammanhang. Under terapins

gång benämns övningarna däremot inte som träning, utan är istället fokuserat på rörelseglädje

eller övningar som indirekt tränar sociala färdigheter. Av informanterna framgick att social

färdighetsträning i dansterapi i grupp kan bli en stark upplevelse som man kan relatera till

andra sammanhang. Vysniauskyte-Rimkiene och Matuleviciute (2016) stödjer att metoder

som innehåller glädje och positiva upplevelser ökar motivationen för deltagande och att

ickeverbalt arbete i grupp kan stärka individer i hantering av problematik vilket blir en resurs

som individen kan ta sig med till andra sammanhang i livet. Empirin visade att dansterapi i

grupp kan bidra till att deltagarna får en relation till varandra utan att behöva prata eftersom

den ickeverbala kommunikationen och speglingen ger bekräftelse. Deltagarna och deras

relationer kan enligt informanterna ge deltagarna en känsla av gemenskap och trygghet i

behandlingsrummet, samt möjlighet att stödja och bekräfta varandra vilket även gör träningen

effektfull. Vysniauskyte-Rimkiene och Matuleviciute (2016) bekräftar att ickeverbala

metoder som präglas av att i grupp göra något tillsammans, kan bidra med att deltagarna blir

mer trygga med varandra och ökar känslan av gemenskap. Genom trygghet och gemenskap

bidrar ickeverbala metoder till att deltagarna blir mer bekväma att kommunicera så som dem

önskar samt ta emot feedback från andra deltagare. Det ickeverbala arbetet i grupp kan enligt

Vysniauskyte-Rimkiene och Matuleviciute även innebära att arbetet blir mer effektivt än

metoder som utgår från verbalt och kognitivt fokuserade tillvägagångssätt.

5.2.2 Risk för medikalisering och psykologisering

Framme (2014) betonar att det finns risk att sociala problem medikaliseras eller

psykologiseras när socialt arbete inriktas mot behandling eller psykoterapi med resultatet att

social förändring förbises. Dansterapi fokuserar på förändring på individnivå men empirin

demonstrerar också synsätt hos informanterna, att individen påverkas av sitt sammanhang av

relationer, att dansterapi brister i tillgänglighet på samhällsnivå och intersektionella faktorers

påverkan på dansterapi såsom könsaspekter och kulturella föreställningar i samhället.

Informanterna uppvisade synsättet att individen ömsesidigt påverkas av samt påverkar sin

sociala omgivning men att fokus i det dansterapeutiska arbetet ligger på att individen ska

finna sina resurser och bli bekräftad och accepterad som man är oavsett verbal och kognitiv

förmåga eller rörelsemöjlighet och vidare sträva efter empowerment. Eftersom informanterna

inte är utbildande specifikt inom socialt arbete är det svårt att baserat på empirin få grepp om

hur en socionom skulle arbeta med dansterapi och vilken roll den sociala förändringen skulle

få i ett sådant sammanhang. Möjligtvis skulle sociala aspekter bejakas i högre utsträckning

men det är inte något som omfattas av studiens empiri, oavsett finns risk för medikalisering

eftersom dansterapi har en psykoterapeutisk form med fokus på förändring på individnivå.

25

Studiens omfång eller innehåll framhåller inte att dansterapi ska användas som ensam

behandling eller metod, precis som Wampold och Budge (2012) menar det inte finns en

behandlingsmetod som kan ses som mer verksam eller effektiv än andra, utan att det främst är

andra faktorer som påverkar utfallet av ett arbetssätt. Baserat på resultat, analys och

diskussion indikerar studien att dansterapi kan vara funktionellt i kombination med andra

insatser utifrån den enskildes behov. Utifrån resonemanget av Framme (2014) om risken för

medikalisering vid användningen av psykoterapi inom socialt arbete, bör även risken för

medikalisering vid implementering av dansterapi i socialt arbete bejakas.

5.3 Dansterapi ur ett samhällsperspektiv

Dansterapi har ännu inte etablerats som yrke eller välanvänd insats inom hälso- och sjukvård

eller socialtjänst, däremot visar empirin på exempel där dansterapi har visat goda effekter och

därför erbjuds i allt högre utsträckning inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Privat

verksamhet är enligt empirin mindre tillgänglig för socioekonomiskt utsatta grupper i

samhället eftersom det krävs att personen själv ska kunna bekosta terapin, det krävs även

insikt i behovet av stöd, samt motivation att genomföra en terapeutisk process. Informanterna

menar att dansterapiverksamhet blir mer tillgänglig bland samhällets alla grupper om ingår i

högkostnadsskydd samt bedrivs och erbjuds permanent i verksamheter inom region eller

kommunalt vid socialtjänst istället för i tidsbegränsade projekt. I grupp blir dansterapi enligt

empirin mer tillgängligt om individer själv får bedöma om man tillhör målgruppen som

terapin riktas mot samt att det erbjuds på fler områden i landet utanför storstadsområdena.

Rauch (2007) menar att när klienter själva måste finansiera en insats, minskas insatsens

tillgänglighet för vissa individer, samt att verksamheters prövning av klienters möjlighet att ta

del av en insats baserat på vissa kriterier minskar tillgängligheten.

Tillgängligheten av deltagande i dansterapi begränsas enligt empirin av föreställningar i

samhället om vad dans och dansterapi är, eftersom det påverkar individers inställning till

dansterapi och benägenhet att söka sig till eller vara mottaglig för dansterapi. I utövandet av

dansterapi kan det därför vara viktigt att arbeta med stereotyper om dans för att minska risken

att stereotyper blir begränsande dels i tillgänglighet och vidare i mån av mottaglighet.

Jakubowska och Byczkowska-Owczarek (2018) menar att dans kulturellt organiserats som en

feminin aktivitet, vilket inkluderar stereotyper av att dans är något feminint som är normativt

för tjejer att utöva, medan dans inte är något som stereotypiskt inte är lika tillåtande för killar

att utöva. Stereotyper i samhället om dans kan begränsa killars mottaglighet för dans och

enligt empirin även mottaglighet för dansterapi.

6. Slutsats Studien har visat att dansterapins ickeverbala karaktär kan bidra med nya perspektiv och

angreppssätt inom social arbete, som till största del präglas av verbalt inriktade metoder.

Dansterapins användning av kropp, rörelse och ickeverbal kommunikation som främsta

kommunikationsmedel kan bidra med att kroppen inte reduceras i det psykosociala arbetets

strävan efter ett holistiskt angreppssätt. När kroppen inkluderas i förändringsarbetet kan fler

uttryckssätt användas i arbetet med medvetandegörande och bearbetande än vad det verbala

26

och kognitivt fokuserade berättandet möjliggör, vilket kan vara betydelsefullt vid det

psykosociala arbetet som strävar efter medvetandegörande. Användningen av kropp och

rörelse för att symbolisera sensomotoriska minnen kan tillgängliggöra känslor och implicit

kunskap i form av kroppsminnen som kan vara svårare att tillgängliggöra genom verbalt

inriktat samtalsarbete, samt öppna upp för möjlighet till förändring på fler nivåer och att se en

situation, problematik eller resurser från fler perspektiv. Genom ickeverbal kommunikation

kan arbetssättet i dansterapi uppmärksamma fler handlingsmöjligheter som går i linje med

individens behov och resurser.

Studien indikerar att det dansterapeutiska arbetet är resursstärkande och att dansterapi kan

bidra till det sociala arbetet med empowerment, dels genom att arbetet med dans kan bidra till

klientens acceptans av sin kropp och sitt psyke i det sociala sammanhang individen omges av.

Dansterapi bidrar också till empowerment genom att kroppsliga resurser inkluderas vid

medvetandegörandet som tillägg till resurser på psykologisk och social nivå, samt genom att

dansen kan ge en ny upplevelse av sig själv och det som man går igenom, vilket kan fungera

resursstärkande. Studien framhåller att dansterapi bidrar till empowerment genom att

dialogarbetet inom dansterapi kan ske både kroppsligt och verbalt, där arbetet med spegling

och observation av kroppsspråk utöver den verbala kommunikationen kan fungera som

ytterligare verktyg i arbetet med personer som har behov av att arbeta med ickeverbal

kommunikation i större utsträckning än vad som möjliggörs vid verbalt inriktat samtalsarbete.

Eftersom dialogarbetet kräver observation av ickeverbal kommunikation kan dansterapi med

sitt ickeverbala fokus vara ett fördelaktigt verktyg inom socialt arbete för att inte missa

viktiga implicita signaler som stärker dialogen. Genom dialogen kan relationen mellan klient

och terapeut bli mer jämlik, varpå klienten kan få en aktiv roll i förändringsprocessen vilket är

viktigt i arbetet med empowerment. För att dialogen ska bli möjlig krävs en god relation

mellan klient och terapeut. Relationen i dansterapi stärks genom arbetet med spegling,

observation och dialog, då det ger en delad upplevelse och känsla av att vara sedd och

förstådd, även på kroppslig nivå. En god relation kan uppnås trots begränsade verbala

förutsättningar. Relationen kan även formas tidigt genom att förståelse kan uppnås mer direkt

mellan partnerna vid kroppslig kommunikation.

Att det dansterapeutiska arbetet syftar till förändring på individnivå innebär risk för

medikalisering eller psykologisering av sociala problem. Studien uppmärksammar att kroppen

i dansterapi inte bara är en biologisk aktör, utan även en social aktör som påverkar en individs

hela upplevelsevärld och som påverkar och påverkas av både biologiska, psykologiska och

sociala faktorer. Trots att förändringsprocessen sker på individuell nivå ses individen i sitt

sociala- och relationella sammanhang. Arbetet med individen med utgångspunkt i sociala

förutsättningar sker främst genom uppmärksammandet av individen i sitt sammanhang av

relationer, samt genom perspektivet att individens strävan och önskemål påverkas av krav

från samhället. Arbetet med dans kan enligt studien och litteraturen förbättra individers

hantering av krav från samhället och utveckla relationella färdigheter. Trots de sociala

aspekterna finns det i dansterapi risk för medikalisering och psykologisering av sociala

problem på grund av arbetets psykoterapeutiska natur, vilket bör bejakas vid implementering i

socialt arbete.

27

I dansens får klienten möjlighet att uppmärksamma och träna på att förhålla sig till andra och

till sig själv i sociala sammanhang, i likhet med social färdighetsträning som är en viktig del i

psykosocialt arbete eftersom relationer och socialt nätverk har betydelse för välbefinnande

och återhämtning från psykisk ohälsa. Dansterapi i grupp kan inkludera övningar som

uppmuntrar till positiva upplevelser av att röra sig tillsammans och känna glädje, samt att

arbetet kan ske indirekt utan att benämna övningarna som träning eller att arbeta med en viss

problematik, vilket kan öka motivationen för deltagande. Dansen sker tillsammans varpå

klienten indirekt tränar på att förhålla sig till andra i olika situationer, att bjuda in och ta

avstånd till andra, vilket individen kan relatera till andra sociala och relationella sammanhang.

Social färdighetsträning med utgångspunkt i dans och rörelse får i första hand påverkan på

relationell och kroppslig nivå, vilket i sin tur inbjuder till förändring på psykologisk nivå.

Studiens resultat visar även att dansterapi kan bidra till gemenskap och minskad social

isolering eftersom den ickeverbala karaktären i dansterapi gör att deltagarna kan känna

trygghet och gemenskap utan att behöva prestera genom verbal kommunikation. Social

färdighetsträning inom dansterapi kan genom den trygghet mellan deltagarna som den

ickeverbala kommunikationen innebär, bidra till att klienterna i större utsträckning vågar

kommunicera det individen vill och även ta emot, stödja och bekräfta de andra deltagarna,

vilket kan göra arbetet mer effektivt.

Dansterapi kan verka inkluderande på individnivå eftersom metoden bjuder in till att

individuella behov och förutsättningar bejakas då dansterapi inkluderar andra uttryckssätt och

kommunikationsmedel än verbalt inriktat samtalsarbete. Individer med begränsade verbala

förutsättningar får i dansterapi möjlighet att uttrycka emotioner genom rörelse. I dansterapi

ingår inte krav på prestation, istället anpassas metoden efter individens behov, varpå alla

utifrån individbaserade förutsättningar kan ta del av metoden. Eftersom metod och

tillvägagångssätt anpassas efter individens behov och individen ges möjlighet även till ett

ickeverbalt uttryck, kan individers mottaglighet för metoden öka. Dansterapi kan vara

fördelaktigt för en mängd olika målgrupper till följd av sin anpassningsbara och ickeverbala

natur med inkluderingen av kropp och rörelse i helhetsperspektivet. Dansterapi har av studien

visats ha begränsad tillgänglighet på samhällsnivå och för ökad tillgänglighet finns behov av

att begränsa självfinansiering och att arbeta både på samhälls- och individnivå med kulturella

stereotyper som relateras till föreställningar om dans och kön.

Studien kan ge en indikation för relevansen av att implementera dansterapi i socialt arbete.

Slutsatserna baseras på empirin som erhållits genom intervjuer med yrkesverksamma

dansterapeuter med olika yrkesbakgrund. Empirin synliggör inte hur dansterapi bedrivs av

socionomer som utbildats specifikt inom socialt arbete. Dansterapi som bedrivs av

yrkesverksamma utbildade specifikt inom socialt arbete skulle kunna vara föremål för

framtida forskning för att vidare synliggöra dansterapin bidrag till socialt arbete. Jag föreslår

även studier som fokuserar på hur dansterapi kan utföras i praktiken inom socialt arbete,

exempelvis inom familjebehandling, i grupper implementerade av socialtjänst för vissa

målgrupper eller inom regionernas verksamheter.

28

7. Referenslista American Dance Therapy Association (2014). Inhämtad 2019-10-09 från https://adta.org/.

Barton, E. (2011). Movement and mindfulness: a formative evaluation of a dance/movement

and yoga therapy program with participants experiencing severe mental

illness. American Journal of Dance Therapy, 33(2), 157–181.

https://doi.org/10.1007/s10465-011-9121-7

Bernler, G. & Johnsson, L. (2001). Teori för psykosocialt arbete (3., [utvidgade och

kompletterade] utg..). Stockholm: Natur och kultur.

David, M., Sutton, C.D. & Torhell, S.-E. (2016). Samhällsvetenskaplig metod (1. uppl..).

Lund: Studentlitteratur.

Duberg, A., Möller, M. & Sunvisson, H. (2016). “I feel free”: experiences of a dance

intervention for adolescent girls with internalizing problems. International Journal of

Qualitative Studies on Health and Well-Being, 11(1), 31946–31946.

https://doi.org/10.3402/qhw.v11.31946

Framme, G. (2014). Vad gör socionomerna för skillnad i den psykiatriska

vården?. Socialvetenskaplig tidskrift, 21(2), 85-104.

Gassne, J. (2008). Salutogenes, kasam och socionomer (Doktorsavhandling).

Socialhögskolan, Lunds universitet, Lund.

Graneheim, U. & Lundman, B. (2004). Qualitative content analysis in nursing research:

concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse Education

Today, 24(2), 105–112. https://doi.org/10.1016/j.nedt.2003.10.001

Grönlund, E. & Renck, B. (2006). Dansterapi för deprimerade tonårsflickor samt utvärdering

av det samlade dansterapiprojektet. Danshögskolan, Nämnden för konstnärligt

utvecklingsarbete.

Hsieh, H.-F. & Shannon, S.E. (2005). Three approaches to qualitative content

analysis. Qualitative Health Research, 15(9), 1277–1288.

https://doi.org/10.1177/1049732305276687

Jakubowska, H. & Byczkowska-Owczarek, D. (2018). Girls in football, boys in dance.

stereotypization processes in socialization of young sportsmen and

sportswomen. Qualitative Sociology Review, 14(2), 12–28.

https://doi.org/10.18778/1733-8077.14.2.02

Koch, S., Kunz, T., Lykou, S. & Cruz, R. (2014). Effects of dance movement therapy and

dance on health-related psychological outcomes: a meta-analysis. The Arts in

Psychotherapy, 41(1), 46-64.

https://adta.org/

https://doi.org/10.1007/s10465-011-9121-7

https://doi.org/10.1177/1049732305276687

29

Koch, S.C., Riege, R.F.F., Tisborn, K. & Biondo, J. (2019). Effects of dance movement

therapy and dance on health-related psychological outcomes. a meta-analysis

update. Frontiers in psychology, 10, 1806.

Kvale, S., Brinkmann, S. & Torhell, S.-E. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun (3.

(rev) uppl..). Lund: Studentlitteratur.

Lalos, A., Blom, B., Morén, S. & Olsson, M. (2014). Socialt arbete i hälso- och

sjukvård. socialt arbete i hälso- och sjukvård : villkor, innehåll och utmaningar (1.

utg..). Stockholm: Stockholm : Natur & Kultur.

Lang, N.C. (2016). Nondeliberative forms of practice in social work: artful, actional,

analogic, Social Work with Groups, 39:2-3, 97-

117, DOI: 10.1080/01609513.2015.1047701

Lapum, J., Martin, J., Kennedy, K., Turcotte, C. & Gregory, H. (2019). Sole expression: a

trauma-informed dance intervention. Journal of Aggression, Maltreatment &

Trauma, 28(5), 566–580. https://doi.org/10.1080/10926771.2018.1544182

Levy, F. (1988). The evolution of modern dance therapy. Journal of Physical Education,

Recreation & Dance, 59(5), 34-41.

Medin, J. & Alexanderson, K. (2000). Begreppen hälsa och hälsofrämjande : en

litteraturstudie. Lund : Studentlitteratur.

Michels, K., Dubaz, O., Hornthal, E. & Bega, D. (2018). “Dance therapy” as a

psychotherapeutic movement intervention in parkinson’s disease. Complementary

Therapies in Medicine, 40, 248–252. https://doi.org/10.1016/j.ctim.2018.07.005

Nyström, K. & Lauritzen, S.O. (2005). Expressive bodies: demented persons’ communication

in a dance therapy context. Health, 9(3), 297–317.

https://doi.org/10.1177/1363459305052902

Rauch, D. (2007). Is there really a scandinavian social service model?: a comparison of

childcare and elderlycare in six european countries. Acta Sociologica, 50(3), 249–269.

https://doi.org/10.1177/0001699307080931

Ravelin, T., Kylmä, J. & Korhonen, T. (2006). Dance in mental health nursing: a hybrid

concept analysis. Issues in Mental Health Nursing, 27(3), 307–317.

https://doi.org/10.1080/01612840500502940

Scharoun, S.M. (2014). Dance/movement therapy as an intervention for children with autism

spectrum disorders. American Journal of Dance Therapy, 36(2), 209–228.

Stern, D.N. (2005). Ögonblickets psykologi: om tid och förändring i psykoterapi och

vardagsliv. Stockholm: Natur och kultur.

https://doi.org/10.1080/01609513.2015.1047701

30

Tamm, M. (2012). Psykosociala teorier vid hälsa och sjukdom (3., [rev.] uppl..). Lund :

Studentlitteratur.

The International Association of Schools of Social Work (2014). Inhämtad 2019-10-04 från

https://www.iassw-aiets.org.

Thelin, M. (2008). Dansens helande kraft. Stockholm: Carlsson.

Thulin, K. (1997). When words are not enough: dance therapy as a method of treatment for

patients with psychosomatic disorders. American Journal of Dance Therapy, 19(1),

25–43. https://doi.org/10.1023/A:1022371317152

Vysniauskyte-Rimkiene, J. & Matuleviciute, D. (2016). How creative group work helps

adolescents create relations with self and peers. Social Work with Groups:

Nondeliberative Forms of Practice: Activities and Creative Arts in Social Work with

Groups, 39(2-3), 234–245. https://doi.org/10.1080/01609513.2015.1056074

Wampold, B. & Budge, S. (2012) The relationship-and its relationship to the common and

specific factors of psychotherapy. The counseling psychologist.

https://www.iassw-aiets.org/

https://doi.org/10.1023/A:1022371317152

1

Bilaga 1

INTERVJUGUIDE

ALLMÄNT

-Yrkesmässig bakgrund

-Hur jobbar du i dagsläget? Hur länge har du jobbat med dansterapi?

-Vad fick dig att börja med dansterapi?

TERAPI/BEHANDLING

DET UNIKA MED DANSTERAPI

–Vad har dansterapi för roll gentemot andra behandlingsmetoder? Vad är unikt?

FÖRÄNDRINGSARBETE

–På vilket sätt kan dansterapi bidra till förändringar i människors liv?

VAD ÄR MÅLET?

RELATION/ALLIANS

-Hur påverkas relationen mellan klient och terapeut inom dansterapi?

-Är terapin tidsbegränsad eller pågår så länge som individen önskar?

-Hur ser du på frigörelse från terapin efter behandlingen av dansterapi?

-Hur sker samspelet mellan terapeut och klient? (Observation/dialog)

KOMMUNIKATION

Kan du berätta om kommunikationen inom dansterapi? Både i behandlingsrummet och hur

det påverkar individen utanför behandlingsrummet.

Hur används verbal respektive ickeverbal kommunikation? Vad bidrar det till?

SOCIALT

INKLUDERANDE/EXKLUDERANDE

–Vilka är det som får ta del av dansterapi - Individer/samhällsgrupper? Varför just dessa

personer? Vilka tar inte del av dansterapi?

-På vilket sätt kan dansterapi vara inkluderande?

- På vilket sätt kan dansterapi vara exkluderande?

SOCIALT/SAMHÄLLELIGT FOKUS & SALUTOGENT/PATOGENT

-Hur påverkar dansterapi människor i sitt sociala sammanhang och omgivning?

–Hur bejakas sociala faktorer till hälsa inom dansterapin?

–Vad har man för fokus i dansterapi?

2

Helhet-individ-samhälle…

”Styrkor” respektive ”svagheter”…

Hälsa respektive ohälsa…

MÄNNISKOSYN/INDIVID/SAMHÄLLE

Vilken syn på människan bidrar dansterapin till?

TEORETISK UTGÅNGSPUNKT

–Vilka teorier/modeller utgår du ifrån i ditt arbete?

ÖVRIGT

Något mer du vill tillägga?

1

Bilaga 2

Information och förfrågan om deltagande i en intervjustudie

Jag heter Evelina Sandström och aktuell studie utgör min kandidatuppsats under termin 6 på

Socionomprogrammet vid Umeå universitet.

Jag har identifierat likheter mellan ett dansterapeutiskt förhållningssätt och etablerade

förhållningssätt inom socialt arbete, däremot är forskningen begränsad gällande dansterapins

plats inom socialt arbete. Jag vill därför utforska om dansterapi kan ha betydelse för det

sociala arbetet och i så fall på vilket sätt. Syftet med studien är därför att ta reda på hur

yrkesverksamma dansterapeuter ser på dansterapins effekter när det kommer till vissa

aspekter, såsom: Att vara inkluderande/exkluderande, fokus på hälsa/sjukdom, fokus på

individ/samhälle och hur dansterapi kan användas vid förändringsarbete med människor i

utsatta livssituationer. Min förhoppning är vidare att resultatet ska kunna vidga perspektivet

kring dansterapins betydelse för socialt arbete. Dels för att ta reda på hur man kan forska

vidare inom ämnet och dels för att utforska hur dansterapi skulle kunna användas inom socialt

arbete för att vidga det sociala arbetet. Jag kommer att intervjua dansterapeuter oavsett

yrkesmässig bakgrund men prioritera dansterapeuter med socionomutbildning i urvalet.

Urvalet sker även baserat på geografisk tillgänglighet.

Deltagande i studien är helt frivilligt och du har möjlighet att dra dig ur studien när som helst

fram till två veckor efter att intervjun genomförts.

Intervjun är semistrukturerad och beräknas ta cirka 1-1,5 timme och kommer att ta plats på

din arbetsplats eller annan avskild plats av ditt val. Eventuell kan Skype- eller telefonintervju

komma att bli aktuellt. Detta bestäms i samråd med dig.

Under intervjun kommer ljudet spelas in med ljudinspelare. Inspelningen och alla insamlade

uppgifter kommer att behandlas konfidentiellt och i uppsatsen kommer uppgifter såsom

geografisk plats och namn att döljas. I texten kommer yrkesmässig bakgrund att presenteras

och det kommer framgå att dansterapeuter med socionomutbildning prioriterats i urvalet.

Däremot kommer inga uppgifter om yrkesmässig bakgrund kopplas med specifika uppgifter

som lämnats av deltagare i studien. Alla uppgifter från intervju, ljudinspelning och annan

kommunikation kommer endast att användas till uppsatsens ändamål. När uppsatsen lämnas

in kommer allt insamlat data att raderas, både elektroniskt och fysiskt material.

Kandidatuppsatsen kommer att publiceras så att allmänheten fritt kan ta del av den.

2

Datum och tid for intervjun bestams i samrad med dig. Om du valjer att delta genom att

stalla upp pa en intervju, och/eller om du har fragor, hor av dig till mig pa

[email protected] eller 076-8439 439.

Student

Evelina Sandström [email protected] 076-8439 439

Handledare

Urban Karlsson [email protected] 090-786 56 19

1

Bilaga 3

KODNINGSSCHEMA

Kod Kategori Tema

TIDIGARELÄGGA EN TRYGG

RELATION

Allians och trygghet Dansterapi som

psykosocial metod på

individnivå

DJUPARE TRYGG RELATION



individnivå

TRYGG RELATION UTAN

VERBALT SPRÅK



individnivå

TRYGGHET OCH

RELATIONER INOM

GRUPPBASERAD

DANSTERAPI



individnivå

MEDVETANDEGÖRA

KÄNSLOR OCH BETEENDEN

Medvetandegörande av

hela människan

Dansterapi som


individnivå

TILLGÄNGLIGGÖRA

MINNEN LAGRADE I

KROPPEN


hela människan

Dansterapi som


individnivå

SE SIG SJÄLV GENOM

TERAPEUTEN


hela människan

Dansterapi som


individnivå

INTEGRERA MEDVETENHET

PÅ FLERA NIVÅER


hela människan

Dansterapi som


individnivå

DIREKT PROCESS VID

MEDVETANDEGÖRANDE


hela människan

Dansterapi som


individnivå

NYA ORD GENOM NYA

INSIKTER


hela människan

Dansterapi som


individnivå

KROPPEN SOM ANNARS

GLÖMS BORT


hela människan

Dansterapi som


individnivå

SOCIALT SOM EN DEL AV

HELHETEN


hela människan

Dansterapi som


individnivå

2

EMPOWERMENT PÅ

HELHETSNIVÅ

Lyfta individens resurser Dansterapi som


individnivå

RESURSINRIKTAT I NUET

OCH UPPLEVELSEN

Lyfta individens resurser Dansterapi som


individnivå

KROPPSSPRÅKET FLYR INTE

KROPPEN OCH KÄNSLORNA

Kommunikation på flera

nivåer

Dansterapi som


individnivå

KOMBINATION AV VERBAL

OCH ICKEVERBAL

KOMMUNIKATION


nivåer

Dansterapi som


individnivå

OBSERVATION AV

KROPPSSPRÅK


nivåer

Dansterapi som


individnivå

KROPPSSPRÅKET I EN

SOCIAL KONTEXT


nivåer

Dansterapi som


individnivå

FÖRÄNDRING PÅ

KROPPSLIG NIVÅ

Förändring på flera

nivåer

Dansterapi som


individnivå

FÖRÄNDRING PÅ

PSYKOLOGISK NIVÅ


nivåer

Dansterapi som


individnivå

FÖRÄNDRING PÅ SOCIAL

RELATIONELL NIVÅ


nivåer

Dansterapi som


individnivå

INDIREKTA EFFEKTER


nivåer

Dansterapi som


individnivå

SOCIAL OCH RELATIONELL

FÄRDIGHETSTRÄNING

GENOM SPEGLING AV HELA

MÄNNISKAN


nivåer

Dansterapi som


individnivå

INKLUDERANDE PÅ

INDIVIDNIVÅ

Inkludering och

exkludering på

individnivå

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

EXKLUDERANDE PÅ

INDIVIDNIVÅ

Inkludering och

exkludering på

individnivå

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

FLERTAL MÅLGRUPPER Inkludering och

exkludering på

individnivå

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

3

FÖRÄNDRING PÅ

INDIVIDNIVÅ UTIFRÅN

SOCIALA OCH

SAMHÄLLELIGA

FÖRUTSÄTTNINGAR

Påverkan utifrån sociala

och samhälleliga

förutsättningar

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

ARBETA MED

FÖRESTÄLLNINGAR OM

VAD SOM ÄR DANS


och samhälleliga

förutsättningar

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

GRADEN AV

TILLGÄNGLIGHET


och samhälleliga

förutsättningar

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

BEHOV FÖR ÖKAD

TILLGÄNGLIGHET


och samhälleliga

förutsättningar

Dansterapi som

psykosocial metod i

samhället

Date post:	15-Aug-2020
Category:	Documents
Upload:	others
View:	0 times
Download:	0 times

DANS- OCH RÖRELSETERAPI I DET SOCIALA ARBETETS …1450496/... · 2020-07-01 · Institutionen för...

Documents