Examensarbete i socialt arbete Malmö högskola 30 hp Hälsa och samhälle Socionomprogrammet, Verksamhetsutveckling 205 06 Malmö Januari 2011
Hälsa och samhälle
DEN SVENSKA
GLASBURKEN
EN DISKURSANALYS AV STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR
ISABELLE HENRIKSSON
MARIA JÖNSSON
1
THE SWEDISH GLASS
JAR
A DISCOURSE ANALYSIS OF OFFICIAL GOVERNMENT REPORTS
ISABELLE HENRIKSSON
MARIA JÖNSSON
Henriksson, I & Jönsson, M. Den svenska glasburken. En diskursanalys av
Statens Offentliga Utredningar/ The Swedish glass jar. A discourse analysis of
official government reports. Examensarbete i Socialt arbete 30 poäng. Malmö
högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för Hälsa och Samhälle, 2011.
The purpose of this paper is to critically examine the representations that are
created in official government reports on
the "immigrant" and how, or whether this changed over time. We
analyzed five different official government reports from the years 1972, 1989,
1995, 2003 and 2010. This is a discourse analysis where we analyze government
reports with focus on how they create "the other" of the people who are
classified as refugees or immigrants, and what representations are created.
The theories we use in our work is about how discrimination appear primarily
through the written language. We used a lot of the research made by social
scientists Ylva Brune and Kristina Boréus, both as a
theoretical framework and methodology to go through with the analysis. The
results showed significant changes in awareness about the subject but not
as big changes in how they actually created "the immigrant”.
We argue that there is a need for social workers to engage in critical analyses of
state polices as they in many ways shape the frame of our work. Thought this
essay we hope to contribute to a more nuanced and less dichotomous discussion
on issues of migration.
Keywords: authority, discourse, discourse analysis, government reports,
immigrants, language, refugees, "the other".
2
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INNEHÅLLSFÖRTECKNING ............................................................................... 2
INLEDNING ........................................................................................................... 4 Syfte och frågeställning ....................................................................................... 5 Disposition ........................................................................................................... 5 Avgränsning ......................................................................................................... 5 Begrepp ................................................................................................................ 6
BAKGRUND ........................................................................................................... 6 Innan 1930-talet ............................................................................................... 6 Andra världskriget ........................................................................................... 7 Arbetskraftsinvandringen, flykting- och anhöriginvandring ........................... 8 Från assimilation till integration ...................................................................... 8
TIDIGARE FORSKNING ....................................................................................... 9 TEORI .................................................................................................................... 12
Diskurs ............................................................................................................... 12 Makt och sanning ........................................................................................... 13
Vad är då en diskurs? ......................................................................................... 14 Röster om ”vi” och ”dem” i Sverige .................................................................. 15
METOD ................................................................................................................. 18
Verktyg & tillvägagångssätt .............................................................................. 18 Neumanns första steg; val och avgränsning av diskursen ............................. 18
Neumanns andra steg; diskursens representationer ....................................... 19 Neumans tredje steg; diskursens uppbyggnad ............................................... 21
Validitet och reliabilitet ..................................................................................... 22 Etiska överväganden .......................................................................................... 22 Forskarens roll ................................................................................................... 22
ANALYS ............................................................................................................... 23
SOU 1972:85 Asyl ............................................................................................. 23 Att objektifiera ............................................................................................... 23 Att nedvärdera ................................................................................................ 26
Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 27 Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 28
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 28 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och
aktörerna i texten? .......................................................................................... 28
SOU 1989:111 Invandrare i storstad. Underlagsrapport från
storstadsutredningen .......................................................................................... 28
Att objektifiera ............................................................................................... 29 Att nedvärdera ................................................................................................ 30 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 32
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 35 Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 36 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och
aktörerna i texten? .......................................................................................... 36
SOU 1995:76 Arbete till invandrare .................................................................. 36 Att objektifiera ............................................................................................... 36 Att nedvärdera ................................................................................................ 37 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 39 Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 43 Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 44
3
Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och
aktörerna i texten? .......................................................................................... 44
SOU 2003:108 Folkbildning och integration – Utsatt folkbildning .................. 44 Att objektifiera ............................................................................................... 45 Att nedvärdera ................................................................................................ 45 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 46
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 47 Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 47 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och
aktörerna i texten? .......................................................................................... 48 SOU 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat, vardagsliv ......... 48
Att objektifiera ............................................................................................... 48 Att nedvärdera ................................................................................................ 49 Att skapa distanserande förhållande .............................................................. 50 Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut? ....................... 52
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten? ................... 54 Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och
aktörerna i texten? .......................................................................................... 54 SAMMANFATTNING ......................................................................................... 54
Objektifiering ..................................................................................................... 55 Objektifiering genom tiden ............................................................................ 55
Nedvärdering ..................................................................................................... 56
Nedvärdering genom tiden ............................................................................. 56 Distanserande benämningar ............................................................................... 56
Distansering genom tiden .............................................................................. 57
De tre frågorna ................................................................................................... 58 Språket som central aktör .................................................................................. 58
SLUTDISKUSSION .............................................................................................. 59
Kommentarer om att skriva en diskursanalys .................................................... 60
Förväntningarna ................................................................................................. 60 REFERENSER ...................................................................................................... 61
ELEKTRONISKA KÄLLOR ............................................................................ 61
4
INLEDNING
Vi började med vårt uppsatsskrivande mitt i ett historiskt regeringsval där mycket
fokus låg på huruvida Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen eller
inte. I frågor som rör integration och diskriminering har, efter deras inträde,
mycket uppmärksamhet riktats mot dem. Detta är självklart intressant, men vårt
intresse riktades snart mot en mer övergripande nivå. Vi vill med denna uppsats
rikta uppmärksamhet mot hur statliga institutioner i form av ”Statens offentliga
utredningar” talar om och ser på ”invandrare” och ”flyktingar”.
Staten är en central aktör i formulerandet av problemområden och lösningar. Det
är därför vi menar att det är viktigt att försöka undersöka hur staten, i denna
uppsats, i form av SOU rapporter beskriver och talar om ”invandrare”. Följande
citat från de rapporter som vi har analyserat ger här ett prov på hur man talat om
”invandrare” i två rapporter:
”Ingen svensk vill ju städa åt andra.” (SOU 1995:76 s 35)
”De är integrerade i sin egna kulturella miljö, till exempel i
sin sverige -grekiska omgivning, men det är ett annat Sverige
än det som de ”etniska svenskarna” identifierar sig
med./…/De har sin favoritställen, butiker och utflyktsmål,
sin livsform som modellerats med den svenska omgivningen
som en del av sin förutsättning, men bara en del. Vad vi
talar om här är en fullständig miljö och en total livsform,
men ändå ett annat Sverige än de etniska svenskarnas och ett
annat liv än det för de typiska.” (SOU 1989:111 s 17)
Dessa två citat menar vi inte skall läsas som en neutral beskrivning av
”invandraren” utan bör förstås mot bakgrund av hur vi talar om ”invandrare”, och
hur vi därmed skapar vad en ”invandrare är”. Vi vill kunna skönja hur staten har
påverkat representationerna av ”invandraren” genom tiden. Kanske ana vad det är
för diskurs som förts bland politikerna under åren. Alltså om det har funnits ett
bestämt sätt att tala på och förstå omvärlden (Börjesson, 2003).
Vi anser att debatten om flyktingpolitiken, överlag, präglas av brist på olika
perspektiv. Med detta menar vi just att den ofta kretsar kring vad personer i det
svenska samhället vinner eller förlorar på invandringen. Vi menar på att det finns
en viss frånvaro på mänsklighet i denna debatt som trots allt handlar om just
människor i nöd. I en SOU rapport uttrycks detta i frasen:
”Detta är en misshushållning med resurser sett både ur ett
mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.” (SOU
1989:111 s 9)
Vi tycker det är problematiskt att man har hamnat i en cirkel där påståenden om
”flyktingars” eventuella kostsamhet bara kan bemötas med ekonomiska
motargument. Vi menar att det skulle kunna vara ett lika gott argument att man
vill bistå sina medmänniskor när de är i nöd.
5
I det sociala arbetet, är det viktigt med medmänsklighet och empati samt att man
har en förmåga att se med kritiska glasögon när det behövs. Att man i det sociala
arbetet ofta är anställd av staten eller kommunerna exempelvis socialtjänsten gör
detta extra viktigt. Vi tror inte att en positiv samhällsutveckling främjas av en
ständig konsensus. Snarare tror vi på en viss grad av konflikt. Det blir en grad av
konflikt när vi kritiskt granskar statliga rapporter men vi hoppas att det kan ge oss
insikter och utveckla oss i vårt framtida arbete. Som verksamhetsutvecklare
behöver man också kunna se diskursen på en strukturell nivå, och det är just vad
vi kommer att göra. Vi ger oss själva och läsaren en möjlighet att göra sig en
uppfattning om hur strukturell diskriminering uppstår.
”Politik är konflikt. Därför bör konflikter vara något som
väcker diskursanalytikerns intresse.” (Neumann, 2003 s 49)
Och visst gör det, det.
Syfte och frågeställning
Syftet med den här uppsatsen är att kritisk granska representationer av
”flyktingar” och ”invandrare” i ett antal SOU rapporter från 1972 till 2010.
Genom denna läsning vill vi undersöka om det finns ett speciellt sätt att skriva
kring detta tema. Vi är också intresserade av att undersöka ifall det finns flera
konkurrerande sanningsregimer, det vill säga, flera sätt att se och förstå världen,
representerade i rapporterna. Detta ger en huvudfrågeställning som lyder:
Hur framställs ”flyktingen” och ”invandraren” i SOU
rapporterna?
En sammanfattande delfråga finns i samband med att vi jämför rapporterna med
varandra för att se om tid är en faktor för diskurs. Den följer:
Har den eventuella representationen ändrats över tid?
Disposition
Uppsatsen är disponerad på följande vis. Först ger vi en historisk
bakgrundsbeskrivning för att läsaren ska kunna sätta rapporterna i förhållande till
den svenska flyktingpolitiken som förts. Sedan introducerar vi tidigare forskning
som gjorts på området och de forskare som bedrivit den. Det är viktigt att känna
till den tidigare forskningen i läsningen av teori- samt metodavsnitten som följer.
Teoriavsnittet är en redogörelse för vad diskurs är och vad en diskursanalys
innebär för olika författare samt för oss. Därefter följer metoden vilken är en
förklaring av hur vi har gått tillväga och vilka verktyg vi har använt oss av i våra
analyser av SOU rapporterna. Vidare följer analyserna av respektive SOU rapport
där vi visar på vilka olika sorters representationer av ”flyktingen” och
”invandraren” som förekommer. I sammanfattningen kommer vi göra en kort
summering av de skillnader och likheter vi funnit genom att jämföra rapporterna.
Slutligen kommer vi att föra resonemang under rubriken ”slutdiskussion”, där vi
diskuterar våra egna tankar kring vad vi lärt oss och reflekterat över under tiden vi
skrivit uppsatsen.
Avgränsning
Vi har fokuserat på rapporter som diskuterar frågor om flyktingskap och
”invandrarskap”. Det är självklart så att andra rapporter hade kunnat användas,
6
där dessa frågor diskuteras. Men vi ville fokusera på de specifika rapporter som
ligger till grund för utformandet av flykting- och integrationspolitiken. Vi vill
betona att vi inte menar att det finns en direkt korrelation mellan vad som skrivs i
rapporten och hur politiker ser på ”flyktingar” och politik. En möjlighet hade varit
att intervjua politiker om hur dessa ser på frågorna och därmed kunna diskutera
diskursernas inverkan på det politiska området. Men då vi även valt att undersöka
om den eventuella representationen har ändrats över tid, bestämde vi oss för att
inte göra detta. Vi ansåg att vi eventuellt skulle komma att missa förändringen i
synen. Samtidigt menar vi att rapporterna är en bra utgångspunkt för att fånga
samhälliga föreställningar om ”flyktingar” och ”invandrare”.
Begrepp
När vi använder oss av begreppen ”flykting”, ”utlänning”, ”främling” och
”invandrare” kommer vi använda oss av dem inom citationstecken för att markera
att de används på samma sätt som man gör i rapporterna, eller de referenser vi
använder oss av, använder dem. Andra begrepp vi använder oss av är
”flyktingkategoriserade-” och ”invandrarkategoriserade personer” som vi lånat av
Kristina Boréus (2006). När vi använder dessa begreppp skriver vi utifrån oss
själva. Ibland markerar vi vissa ord eller fraser som kursiva för att betona det
ordet eller frasen.
BAKGRUND
Idag är flyktingpolitiken ett hett och omdiskuterat ämne. Till Sverige kommer
årligen ett antal ”flyktingar” som söker trygghet och skydd i Sverige. Krig,
naturkatastrofer, svält, fattigdom, inbördeskrig och politiska förföljelser runtom i
världen är några av de orsaker varför folk flyr. Sverige omfattas av en
flyktingpolitik som har förändrats och formats före men framförallt under 1900-
talet. SOU rapporter utgör ofta en viktig del i utformandet. Flyktingpolitik och
SOU rapporter är vidare tätt sammankopplade eftersom rapporterna ligger till
grund för politiska beslut. SOU rapporter kan sägas både spegla sin tid, men
kanske även påverka den. Vi kommer därför inledningsvis att redogöra för den
svenska flykting- och integrationspolitiken från 1930– talet och framåt. för att på
så sätt kunna sätta in de olika SOU rapporterna i ett sammanhang.
Innan 1930-talet
Fram till 1930-talet var antalet personer som invandrade till Sverige jämfört med
idag litet. ”Utlänningar” behövde till skillnad från idag varken pass,
uppehållstillstånd eller arbetstillstånd för att stanna i Sverige från 1860 till 1917
(Lundh & Ohlsson, 1999). Christer Lundh och Rolf Ohlsson (1999) beskriver i sin
bok Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring hur, trots att det inte fanns ett
sådant krav fanns en tydlig idé och praktik om vilka grupper som inte var
välkomna. Dessa var de man kategoriserade som ”lösdrivare”, ”tiggare”,
”zigenare”, och ”kriminella”. Idag använder man inte dessa benämningar på
människor. Dessa begreppsändringar är något som är av intresse för oss. Man kan
tolka det som en vilja till förändring och att komma bort från gamla negativa
stereotypiseringar.
Den folkomflyttning som förekom bestod i huvudsak av att folk emigrerade, hela
1,2 miljoner människor utvandrade till Amerika i mitten av 1800- talet fram till
1930- talet (Lundh & Ohlsson, 1999). Orsaken till utvandringen var till stor del att
7
försörjningsmöjligheterna i Sverige försämrades på grund av en kraftig
folkökning utan att livsmedelproduktionen ökade i samma takt (Björkman m fl,
2005). I Amerika fanns å ena sidan en stor efterfrågan på arbetskraft och å andra
sidan ansågs landet ha bättre levnadsstandard vilket resulterade i att många
lämnade Sverige för att få ett ”bättre liv”.
Efter 1930-talet blev frågan om vem som reste in i landet betydligt mer
uppmärksammad. Polisen fick mandat att avvisa ”utlänningar” som saknade pass,
visering och uppehållstillstånd vid inresa i Sverige i slutet av första världskriget. I
huvudsak judar och romer ansågs icke önskvärda. År 1919 fick representanter av
Utrikesdepartementet i Ryssland och Tyskland direktiv att inte bevilja judar visum
till Sverige (SOU 2005:56). Dessutom infördes krav om trosbekännelse med
visumansökningarna år 1923 för att hindra judar att ansöka om visum till Sverige
(SOU 2005:56). Fortsättningsvis rådde det under 1920- talet en ekonomisk
nergång i flera europeiska länder, vilket var ursäkten för att föra en restriktiv
politik. Sverige höll av den orsaken kvar vid sina hårda krav och införde en lag att
”utlänningar” som ville arbeta i Sverige skulle ha särskilt tillstånd, ett så kallat
arbetsvisering (Lundh & Ohlsson, 1999). Detta fokus på judarna visar hur
politiken färgas av de ideologiska idéerna som ligger i tiden.
Ett annat kännetecken för den antisemitiska politiken påvisas i 1927 års
utlänningslag där man använder sig av så kallade rasskäl, det vill säga man
hänvisar till att svenska folket består av en särskilt fin ras som är viktig att bevara.
Den dåvarande Departementschefen uttryckte sig i samband med detta:
”Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt,
oblandad ras kan knappast överskattas/…/. Otvivelaktigt kan
en bosättning i mer betydande omfattning här i landet av
invandrare, tillhörande folkslag som är till rasen mycket
skilda, lända oss till skada” (Lundh & Ohlsson, 1999 s 12).
Sverige kom sedan att präglas av denna antisemitism fram till 1932 vilket satte
spår i invandringspolitiken och hur den formades (Lundh & Ohlsson, 1999).
I samband med första världskrigets slut införde också USA regler som gjorde det
svårare att invandra dit (Migrationsverket, 2010-09-28). Under denna tid
upphörde i princip utvandringen från Sverige och personer som flydde sviterna av
första världskriget invandrade istället (Migrationsverket, 2010-09-28).
Andra världskriget
Den restriktiva invandringspolitiken fortsatte under 1930- talet då nästan inga
judar tilläts komma till Sverige. Judarna var på grund av att nazisterna kommit till
makten i Tyskland utsatta för hot i hela Europa. 1937 utökades utlänningslagens
definition av ”politisk flykting” men innefattade inte judarna (SOU 2005:56).
Sverige hade själv utropat sig neutralt men lät tyska medborgare, vilka ansågs
vara ariska, komma in i Sverige samtidigt som gränsrekommendationer för vissa
infördes. En gränsrekommendation innebar att man fick en stämpel i sitt pass att
det huruvida man var ”välkommen” i landet. Tyska judar fick inte en
gränsrekommendation utfärdad och då deras pass såg likadana ut som de ”ariska
tyskarnas” pass beslöts det, på svensk begäran, att stämpla ett rött ”J” i de tyska
judarnas pass för att underlätta vid passkontrollerna. Mot slutet av andra
världskriget när Danmark och Norge blivit inblandade började flyktingpolitiken
8
att ändras. Sverige började med detta ta emot danska och norska ”flyktingar”. Vid
denna tid hade innebörden och omfattningen av Hitlers slutgiltiga lösning
uppdagats och grymheten i denna. Dessutom höll Tyskland på att förlora kriget.
1954 ratificerade Sverige Genèvekonventionen, FN- konventionen från 1951 om
”flyktingars” rättsliga ställning (SOU 2005:56). Samma år infördes även en ny
utlänningslag i Sverige. I denna bestämdes att Sverige inte fick avvisa politiska
”flyktingar” utan synnerliga skäl om de var i behov av fristad. ”Politisk flykting”
var den ”utlänning” som i sitt hemland löpte risk att utsättas för politisk
förföljelse.
Arbetskraftsinvandringen, flykting- och anhöriginvandring
Vad som benämndes som ”flyktinginvandring” under andra världskriget kom
därefter att bli arbetskraftinvandring. Sverige hade en stor arbetskraftsbrist vid
detta tillfälle (Lundh & Ohlsson, 1999). Då man till en början uppfattade det som
om arbetskraftens närvaro i landet var begränsad, och ändå skulle återvända hem,
utformades ingen speciell integrationspolitik eftersom Sverige traditionellt ansåg
att människor med en annan kulturell bakgrund skulle assimileras, det vill säga
överge sin egen kultur och helt anta den svenska kulturen. Exempelvis var
samerna länge inte erkända som en minoritet och fick inte lov att bejaka sitt
kulturarv (SOU 2005:56).
Vad man inte räknade med var att Sverige skulle komma att drabbas av en
lågkonjunktur 1965 (Björkman m fl, 2005). Ingrid Björkman m fl menar att
lågkonjunkturen främst kom att drabba industrierna inom vilka många
”invandrare” hade sitt arbete. Plötsligt befann sig ”arbetskraftsinvandrarna”
utanför arbetsmarknaden och Landsorganisationen (LO) varnade för en
”utlänningsslum” i de större städerna (Björkman m fl, 2005). Under denna period
gjordes en lagändring. 1967 beslutade Riksdagen att utomnordiska medborgare
var tvungna att ha beviljade uppehålls- och arbetstillstånd före inresa till Sverige
och att en arbetsmarknadsprövning skulle göras innan ett sådant tillstånd gavs ut
(Björkman m fl, 2005, Lundh & Ohlsson, 1999). Detta gjorde det svårare för
människor att bosätta sig i Sverige. Undantag för ”flyktingar” gjordes dock.
Denna förändring innebar att staten, istället för arbetsgivaren och LO tog ansvar
för flykting- och integrationspolitiken. Från en dominerande
arbetskraftsinvandring kom flykting- och anhöriginvandring att vara de
huvudsakliga officiella invandringsorsakerna. Krig, militärkupper och
inrikeskonflikter var några av de anledningarna till att människor flydde till
Sverige.
På 1970- talet började även anhöriga till personer som tidigare invandrat komma
till Sverige. Integrationspolitiken kan innan denna period sägas ha legat på
arbetsmarknadsdepartementet, som vi beskrivit tidigare utgick man från
arbetskraften via arbete skulle assimileras in i det svenska samhället. Den nya
flyktingpolitiken där arbete inte stod i fokus ledde till att det fanns ett behov av att
utveckla en annan typ av integrationspolitik.
Från assimilation till integration
1975 kom nya riktlinjer där Riksdagen tog avstånd från den tidigare
assimilationspolitiken (SOU 2005:56). Nu började en invandringspolitik att
formas. Tre huvudmål sammanfattades, dessa var jämliket, valfrihet och
samverkan. Det första målet, jämlikhet menar att ”invandraren” innefattades av
den levnadsstandard, de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som den övriga
9
svenska befolkningen hade (Björkman, Friedman & Wedin, 2005, SOU 2005:56).
Vidare innebar valfrihet att ”invandraren” själv hade rätt att välja i vilken
utsträckning den ursprungliga kulturella och språkliga identitet skulle bevaras
eller förvärva en ”svensk”. Med det sista målet samverkan skulle tolerans och
solidaritet mellan de olika invandrargrupperna och den övriga befolkningen vara
ömsesidig (Björkman, Friedman & Wedin 2005, SOU 2005:56). En ny lag
inrättades med avsikt att förhindra etnisk diskriminering och att få ut
”invandrarna” i arbetslivet. För att följa den nya lagen införlivades en statlig
myndighet 1968, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (Björkman,
Friedman & Wedin, 2005).
Till följd av 1980- och 1990- talets invandring ville man nu återigen ändra
politiken i Sverige då det inte fanns en tydlig officiell politik för integration.
Sverige stod numera med ett segregerande samhälle (Björkman, Friedman &
Wedin, 2005). Invandrarpolitiken ersattes därmed av en ny integrationspolitik
1998. ”Invandrarna” och ”svenskarna” skulle med den nya politiken integreras i
det mångkulturella samhället. Idag har Sverige i och med Sveriges inträde i
Europeiska Unionen en med EU gemensam asyl- och migrationspolitik
(Migrationsverket, 2010-09-23). Bland annat har man arbetat fram den så kallade
Dublin förordningen vilken innebär att ”flyktingen” inte har rätt att välja vilket
land som ska pröva asylärendet. Personen som söker asyl kan bara söka i ett av
EU:s medlemsländer (Migrationsverket, 2010-12-08).
Med denna bakgrund har vi velat belysa vem som är en ”flykting” eller
”invandrare” och hur synen på dessa gruppers position och relation till Sverige har
genomgått stora förändringar, men det finns också en kontinuitet.
Sammanfattningsvis har vad som idag benämns som flyktingpolitik tidigare
begreppsliggjorts på andra vis. Sverige har genomgått en förändring från
emmigration till immigration. Detta har påverkat politik, lagar och regler genom
tiden. Som vi tidigare nämnt baseras en del av dessa lagar och regler till stor del
på SOU rapporter riktade direkt mot politiska makthavare. I denna uppsats är vi
dock inte intresserade av vilken politik som utformades utan vilka
representationer man skapat av ”flyktingar”, ”invandrare” och ”utlänningar”. För
oss är statens centrala roll därför väldigt intressant och vi vill i vår uppsats visa
om det finns ett samband mellan stat, samhälle och diskurs. I kommande avsnitt
presenterar vi delar av den forskning som finns kring hur ”invandraren” och
”flyktingen” framställs i text och media.
TIDIGARE FORSKNING
Det finns en hel del forskning och analyser om hur ”invandrare” påverkat och
påverkar Sverige på olika sätt. Det finns även en hel del forskning om hur
”invandraren” framställs i olika medier, vi kommer här att fokusera på denna
forskning.
Medieforskaren Ylva Brune analyserar i sin bok, Nyheter från gränsen – tre
studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld från 2004,
diskursen om ”invandrare” i massmedier. Hon sammanfattar två skilda sätt att i
nyhetsmedia framställa ”flyktingen” och ”invandraren”:
”/…/två skenbarligen oförenliga tolkningspaket/…/. Det ena
tar sin utgångspunkt i ett nationellt ’vi’ som bestäms av de
10
gränsvaktande myndigheternas verksamhet där flyktingar i
all väsentlighet framstår som ett bekymmer eller hot. Det
andra tolkningspaketet tar den enskilda utvisningshotade
flyktingens parti mot samma myndigheter. Det utgår från ett
folkligt ’vi’ som värnar den lilla människans rätt mot
övermakten.” (s 343- 344)
Ylva Brune (2004) fortsätter att beskriva hur, under mitten av 1980-talet och
början på 1990-talet, diskursen i huvudsak färgades av begrepp som illegal
invandring, kriminell verksamhet, människosmugglare, falska identiteter och
falska pass. ”Flyktingarnas” egna berättelser gavs ett väldigt begränsat utrymme.
Brune (2004) menar att genom att medierna har använt sig av vissa källor så har
deras infallsvinkel färgats av detta, källornas perspektiv har återgetts som en
sanning vilket har resulterat i vad Brune (2004) kallar ”den polisiära misstankens
perspektiv” (s 344).
I SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och integration – utsatt folkbildning,
Björkman m fl har man kritiskt granskat texter och policydokument för att belysa
hur ”invandraren” konstrueras i förhållande till folkbildningen. I rapporten för
man ett liknande resonemang som Ylva Brune:
”Invandrare pekas ut och särbehandlas på olika sätt. Ofta
görs det med en form av välvillighet som grund och utifrån
andra formulerade behov.” (s 41)
”Det är en relativt dyster bild av invandraren som målas upp.
Det påtalas att invandrare bor i kulturellt segregerade
områden, de har en hög procent arbetslöshet och de lider av
dålig psykisk och fysisk hälsa.” (s 43)
I rapporten beskrivs också hur ”invandringsproblemet” framställs som ett
komplext problem med en enkel förklaring nämligen, kulturella skillnader.
Rapporten har viktiga poänger att beakta och belysa när vi gör vår uppsats men
denna rapport är också föremål för vår analys.
Statsvetaren Kristina Boréus har i Diskriminering med ord (2005) utforskat hur
diskurser om ”invandrare” skapas, med fokus på hur diskurserna fungerar
diskriminerade. Framförallt inriktar hon sig på hur språket i skrift och tal, i
synnerhet ord, kan vara en form av diskriminering. Att diskriminera är enligt
henne att:
”/…/orättfärdigt negativt särbehandla människor för att de
tillhör ”en annan grupp.” (Boréus, 2005 s 12)
Boréus uttrycker vidare att vissa människor får legitimitet på grund av deras
position eller kunskap, vilket ger dem en viss makt att diskriminera. Ojämlikheten
av ekonomiska, utbildningsmässiga och intellektuella resurser mellan människor
är en förutsättning för detta. Människan tycks även kategorisera sin omvärld vilket
leder till att människor i ens omvärlds sätts in i grupper. Då diskriminering, som
ovan nämnt, just utgår från kategoriseringar kan det bli ett problem när vi
tillskriver en annan en viss egenskap. Kategoriseringarna är inte alltid naturgivna
utan kan vara socialt skapade. Dessutom sätts grupperna in i ett ”vi” och ”dem”.
11
En annan språklig markering är att vi oftast utgår från det manliga könet där vi till
exempel har poliser eller kvinnliga poliser och vi pratar om piloter och kvinnliga
piloter (Boréus, 2005).
Författaren diskuterar fortsättningsvis hur man kan skilja på vad som är
diskriminering och vad som inte är det. Vart går gränsen när en negativ
särbehandling är diskriminering? Är det diskriminerande att spärra in kriminella,
frågar hon (s 22). Svaren på frågorna beror på diskursen, vilken tidpunkt och i
vilket sammanhang man befinner sig i. Nya lagar tar form och ändras beroende på
dess diskurs. Som nämnts tidigare har den antisemitiska diskursen fram till 1932
spelat roll för invandringspolitiken. Och utlänningslagen 1927 har formats utifrån
rasskäl. Boréus hävdar därför att det finns en koppling mellan hur vi agerar mot
varandra med hur vi pratar och skriver om varandra. Detta resonemang är viktigt
för oss då vi menar att SOU rapporterna också kan inverka på hur till exempel
tjänstemän och politiker ser på ”flyktingar” och ”invandrare”.
Kristina Boréus har själv skrivit en SOU rapport där hon använder sig av sina
teorier i ovan nämnda bok. Rapporten som vi tagit del av heter 2006:52
Diskrimineringens retorik – en studie av Svenska valrörelser 1988-2002. Detta är
en diskusanalys med fokus på hur ”flyktingen” eller ”invandraren” framställs i ett
politiskt sammanhang. Hon belyser hur det rådande politiska klimatet är med och
utgör de strukturer kring vilka vi formar vår tanke och alltså hur vi uppfattar
samhället utifrån detta. Boréus beskriver hur diskursen (den politiska, i
valrörelserna) oftast är kontrollerad av en person som räknar sig själv till ett
svenskt ”vi” och ”invandrarna” blir motpolen, ”dem” och representerar därmed
allt som ”vi” inte är. ”Vi” upprätthålls alltid som en god norm att följa och alltid
som ett gott ideal. Hon beskriver hur det ibland förs ett resonemang som kallas
blaming the victim där man antyder att diskriminering och främlingsfientlighet
stammar ur ”invandrarnas” bidragsberoende och kriminalitet. En viktig poäng hon
gör är hur man visserligen inte framställer ”invandraren” direkt rasistiskt såsom
ond:
”/…/ men respekt och tacksamhet ligger nära till hands
utifrån subjektspositioner som gäst mottagare av gåvor eller
den som blir omhändertagen. Dessa är underordnade
positioner som inte är baserade på rättigheter.” (s 166)
SOU rapporten 2005:56 Det blågula glashuset från Integrations- och
jämställdhetsdepartementet är ännu ett viktigt bidrag i debatten om
diskriminering. I rapporten analyseras hur strukturell diskriminering förekommer
och yttrar sig inom sju samhällsområden. Dessa är, bostadsmarknaden,
massmedier, arbetsmarknaden, utbildningsväsendet, rättsväsendet, det politiska
systemet och inom välfärdssystemet. Rapportens syfte är i huvudsak att belysa
och föreslå åtgärder för hur man ska hantera förekomsten av strukturell
diskriminering. Rapporten definierar strukturell diskriminering som:
”Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller
religiös tillhörighet avses således i dessa utredningsdirektiv
regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och
beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som
utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå
lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av
12
befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller
dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt.” (s 22)
I rapporten beskrivs hur viktig maktfrågan är. Det är den för oss också. Frågan om
vem som har makten över diskursen är viktig att under hela analysens gång
förhålla sig till och ha i bakhuvudet eftersom vi anser den så central för att göra en
god diskursanalys. Även i denna text tas betydelsen av vårt koloniala arv upp och
de rasbiologiska tankar som dominerade under 1800-talet fram till slutet av andra
världskriget. Att begreppet ras har ersatts av begreppet kultur diskuteras. I
rapporten uttrycks vidare att det är just en kulturell rasism som är vanligast i
Sverige, som en följd av begreppsförskjutningen. Det diskuteras också att Sverige,
tvärtemot vad vi gärna hävdar, och som är en betydande sanning i
samhällsdiskursen, inte är ett pionjärland inom någon del av invandringspolitiken.
Sverige lider istället på grund av denna vision av en efterblivenhet i frågor om
diskrimineringslagstiftning eftersom nationen träget förnekar att rasism
förekommer i Sverige. Poängerna visar sig flertalet gånger vara hur man genom
att göra sociala problem hos personer som en gång invandrat, till kulturella
problem, upprätthåller den strukturella diskrimineringen. När det förekommer
våld i hemmet är det för att ”invandrarna” kommer från en kvinnoförtryckande
och patriarkal kultur och ses inte som ett individuellt problem. Som kontrast ser
man en ”svensk” man som utsätter sin familj för våld som en individ med ett
problem och förnekar därmed att det i den svenska kulturen skulle förekomma ett
strukturellt förtryck gentemot kvinnor.
Det huvudsakliga och mest tydliga genomgående draget för den tidigare forskning
vi läst är problematiseringen av ”vi” och ”dem” tänkandet. Forskarna är
genomgående överens om att ”vi” som ”svenskar” och ”de” som ”invandrare”
ställs mot varandra och blir varandras motpoler i diskursen. Konklusionen kan
sammanfattas:
”Genom att projicera negativa egenskaper på ’invandrare’
definieras en positiv ’svensk’ självbild.” (SOU 2005:56 s 29)
Skapandet av ”vi” och ”dem” är med andra ord som dessa författare visar en
central del av diskursen om ”flyktingar” och ”invandrare”. I nästa avsnitt kommer
vi att diskutera vidare om ett ”vi” och ”dem skapande.
TEORI
I denna uppsats utgår vi inte från att det som står i SOU rapporterna är en neutral
och sanna beskrivning av ”flyktingar” och ”invandrare”. Vi menar i likhet med de
författare som vi diskuterat i tidigare avsnitt att språket i sig både speglar
maktförhållanden i samhället men också skapar dem. Vi inled med att introducera
läsarna till Michel Foucault som ses som en av grundarna av diskursbegreppet. I
nästa avsnitt kommer vi mer att fokusera på författare som med hjälp av
diskursanalyser av utvecklat teorier för hur vi skall kunna fånga diskursen om
”invandrare”.
Diskurs
Det finns många forskare inom samhällsvetenskapen som gör anspråk på att
ingående definiera begreppet diskurs och vad som inrymmes i detta. Olika
13
författare argumenterar för sina ansatser och det finns nästan lika många som det
finns författare. Michel Foucault nämns ofta som den teoretiker som gett upphov
till dagens diskursanalys. Enligt Foucault är en diskurs praktiker som formas
genom språk. Centralt för Foucault är att det i en diskurs finns en stark koppling
mellan språk, makt och sanning, diskurser kan sägas legitimera vissas makt och
idé om sanning. Teoretiker som använder sig av ett diskursivt angreppsätt brukar
som Winther Jørgensen och Philips (2000) argumenterar, utgå från ett
socialkonstruktivistisk perspektiv som innebär att man bland annat betonar att
kunskapen inte är sann, och att vi inte tar en direkt tillgång till verkligheten, utan
kunskapen produceras genom kategorier och språk. Detta är centralt för oss då vi
menar att man i SOU rapporterna skapar vad som anses vara en legitim och
korrekt bild av ”invandrare” samtidigt som denna kunskap, vilken vi kommer att
diskutera, präglas av diskriminerade föreställningar om ”invandrare”.
Makt och sanning
De som vanligen bestämmer vilka sanningar som råder i tiden är de som äger de
ekonomiska, intellektuella och utbildningsmässiga resurserna (Boréus, 2005).
Dessa brukar vara ojämlikt fördelade. Typiskt resursstarka grupper som vanligen
får sina röster hörda i olika sammanhang genom olika sorters media är bland
annat läkare, forskare och politiker. De som vanligen inte får sina röster hörda och
därför har svårare att påverka samhället i stort är resurssvaga minoriteter som
generellt är lågutbildade och har låga inkomster. Om man dessutom faller inom
ramen för flera minoritetskategorier exempelvis är kvinna, ”invandrare”, inte har
en utbildning och har låg lön hamnar man ännu längre ifrån makten. Vilka
kategorier som räknas som resurssvaga påverkas dessutom av vår historia där män
historiskt sätt alltid haft mer makt än kvinnor. Läkare och forskare är historiskt
sätt mansdominerande, välrespekterade och högt avlönade yrken.
Samhällsdiskursen för tillfället är vad som är de nuvarande sanningarna. Det är
för oss som lever i samhället logiska följder av historia, politik, vardag, vetenskap,
”upplysning”, det är -verkligheten. Exempelvis, menar vi, har man genom
övertygelsen om den vita mannens överhöghet lyckats rättfärdiga
kolonialiseringen av hela Afrika. Under denna tid var det en sanning att afrikaner
inte var lika mycket värda, var lika smarta eller skulle ha samma rättigheter som
en ”vit” människa. Idag ser vi slavhandeln som ett av historiens största övergrepp
vilket i sin tur idag är en sanning. Denna historia trots att vi idag ”vet” att alla är
lika mycket värda så är rasismen fortfarande påtaglig. Det finns grupper i nästan
alla länder som rättfärdigar främlingsfientlighet utifrån gamla kolonialistiska
tankar. I sin tur finns det grupper som aktivt jobbar för det motsatta och därför är
vår historia idag levande i vår vardag och vår politik.
Vi ska analysera SOU rapporter som ju är just Statens offentliga utredningar. De
är beställda av staten och ska ge något som staten har nytta av. En sanning som
kan föra Sverige framåt. Dessa rapporter pekar ut något som ett av dagens
problem och de anses som vetenskapligt tillförlitliga, sanna. I detta sammanhang
passar vi på att ta upp Foucaults begrepp sanningseffekt som syftar på hur
diskursen sätter gränser för vad som är tänkbart, hur diskursen över tid utesluter
och sanningsregimer eller kunskapsregimer sätter på agendan sant och falskt
(Börjesson, 2003 & Winther Jörgensen & Philips, 2000). Med andra ord, de som
kan definiera vad som är sant och rätt definierar samtidigt vad som är fel och
osant. Börjesson (2003) angående detta att, att definiera vad som är sant och osant
inte går samhället obemärkt förbi. Genom att staten äger resurserna till forskning,
14
så blir vetenskapen oneutral och kan användas i maktutövande syfte. Det är inte så
att kunskapen som forskas fram bara uppstår i en opolitisk sfär utan vilka anslag
till forskning som ges också är påverkat av diskursen.
Makt och vetande hör därför ihop på så sätt att de eller den som för tillfället vet
sanningen är också de som har makten. I den Foucaultianska traditionen är
dessutom utgångspunkten att vi är formade i diskursen och finns däri. Det är bara
i diskursen vi är någon. Vi hade kunnat vara någon annan om diskursen hade varit
annorlunda. Ett icke- essentialistiskt förhållningssätt som innebär att vi är formade
och stöpta och inte av naturen givna, pre- destinerade att vara dem vi är. Detta är
med Foucaults termer en sanningseffekt, diskursen ser ut som sådan att en
”invandrare” inte är en ”svensk”.
Kritiken mot Foucault handlar bland annat om att han under varje historisk epok
enbart identifierar en kunskapsregim. Idag har det synsättet i huvudsak ersatts
med uppfattningen att ett flertal kunskapsregimer existerar samtidigt med
varandra och konkurrerar om att få vara den som sätter agendan. En annan
ståndpunkt som kritiseras är den att eftersom människan eller subjektet alltid finns
i diskursen så är denne diskursen och inte en fritt tänkande individ. Enligt
Foucault är det helt omöjligt att ställa sig bortom diskursen och betrakta eftersom
vi alltid är påverkade av denna. Inte alla överensstämmer med denna syn, att
individer egentligen bara är mottagare och förmedlare av samhället egentligen
utan en fri vilja. Winther Jörgensen & Phillips (2000) skriver i sin bok
Diskursanalys som teori och metod att diskurser kan präglas i olika grad av
ideologi. Vidare menar de att det är just de ideologiska diskurserna som ger
förändring eller stabilitet i maktrelationerna som råder i samhället. Förändring
skapas genom att ”gamla” diskurser används på nya sätt men med den
begränsningen att det är den dominerande kunskapsregimen som godkänner ett
tillträde till just den diskursen. Det är viktigt för oss att betona att det finns en
förändring i diskurserna, då vi menar att detta annars tenderar att osynligöra de
politiska och sociala processerna som finns i ett samhälle.
Vad är då en diskurs?
Att exakt definierar vad en diskurs är kan vara svårt, dels för att det finns många
olika definitioner, och dels då det finns flera olika teoretiska skolor som förstår
begreppet på olika sätt (Winther Jörgensen & Phillips, 2000). Förenklat kan man
definiera diskurs som innebörden av vad vi säger och hur vi säger det. Enligt
Börjesson (2003) är en diskurs:
”/…/ett bestämt sätt att tala om och förstå världen.” (s 35)
Iver B. Neumann (2003) anger en variant på detta i sin bok Mening materialitet
makt –en introduktion till diskursanalys vilken betonar att diskursen har
begränsade möjligheter. Som en liknelse kan man inom ramen för ett språk (med
hänsyn till dialekter) reducera ett ords betydelse till just en betydelse eller ett
begränsat antal betydelser för att vi ska kunna kommunicera med varandra och
uttrycka vad vi menar. Detta innebär att ett ord är begränsat till att kunna betyda
vad som helst. Trots att olika ord betyder samma sak kan de ha olika innebörd för
olika personer beroende på tid och plats. Ordets innebörd skapas i diskursen och
betydelsen ändras över tid.
15
Säfström & Östman (red. 1999) för ett liknande resonemang kring diskursens
reduktion av möjligheter. De beskriver diskurs på ett sätt som vi menar är väl
avgränsat och tydligt, och som vi därför kommer att ha som utgångspunkt i denna
uppsats:
”En diskurs avgränsar vad som kan sägas och tänkas om ett
fenomen, vem som kan tala om det samt när och med vilken
auktoritet. Diskursen upptäcker inte objekten eller
fenomenen som något liggande utanför den, utan konstruerar
dem historiskt och kulturellt genom det språkliga
framställningssättet och genom processer inom
institutionella praktiker. /…/ Diskurserna och dess
framställning av objekten är genomsyrade av samhälleliga
intressen och maktförhållanden.” (sid 223)
Vad som uttrycks i citatet ovan är det komplexa förhållandet mellan makt, språk
och diskurs. Alltså att ingenting är fristående från den diskurs det ingår i. Det
finns ingen objektiv sanning utan vad någonting är, är beroende på sitt
sammanhang.
I vårt fall skulle en flyktingdiskurs innebära ett bestämt sätt att tala och tänka om
”flyktingen” i Statens Offentliga Utredningar. Dessa är i sin tur producerade av
personer som lever i Sverige i den svenska diskursen och den svenska diskursen
är skapad bland annat av dessa personer. Vad som kommer först är idag omöjligt
att slå fast. Skapas vi av diskursen eller skapar vi den? Detta är något som är
återkommande genom hela texten.
Att man skriver och tänker i ett ”vi” och ”dem” perspektiv är något vi kommer
tillbaka till i texten. Att man tänker i ett ”vi” och ”dem” är grundläggande för att
kunna göra skillnad på människor och människor. Det är inget nytt att människor
delar upp varandra i ”vi” och ”dem”, åtminstone inte i Europa. Vi har tidigare
diskuterat hur kolonialismen rättfärdigats med tanken att den vite mannen är en
högre stående varelse än de som inte är vita européer. Det är omöjligt att
diskriminera en grupp om man inte ser gruppen som skild från någonting annat,
en tänkt norm exempelvis den vita mannen som norm och den utomeuropeiska
invandrargruppen som skiljd från denne (Brune, 2004). En konkurrerande diskurs
till sanningsregimen (se avsnittet om Foucault) att det finns ett ”vi” och ett ”dem”
är tanken om att vi alla är medborgare i världen. Denna diskurs härstammar ur
marxismens tanke om alla människors lika värde och brukar idag främst tillskivas
fredsaktivister och hanteras i politiken som en god men helt orealistisk utopi.
I nästa stycke kommer vi att presentera de författare vi teoretisk kommer att
använda oss av i analyserna av SOU rapporterna. De är författare som på olika
sätt analyserat diskurser om ”flyktingar” och ”invandrare” .
Röster om ”vi” och ”dem” i Sverige
Kristina Boréus är den författare som för oss synliggjort hur diskriminering av
”dem andra” kan förekomma genom språket i skrift och tal. I hennes bok
Diskriminering med ord (2005) påvisar författaren fem olika typer av
diskriminering med språkliga medel. Kristina Boréus menar att personer som
kategoriseras som ”invandrare” kan diskrimineras genom utestängning,
nedvärdering, objektifiering, distanserade benämningar och förslag ”som pekar
16
mot negativ särbehandling”. Med utestängning menar hon utestängning från
debatten och osynliggörande. Nedvärdering är vidare nedvärderande
benämningar, beskrivningar och associationer. Med Objektifiering beskriver
Boréus att människor diskuteras som om de saknade känslor, behov och
önskningar eller diskuteras som om de vore saker. Distanserade benämningar
innefattar distanserade beskrivningar, benämningar och associationer och
motsatsförhållanden. Här pratar Boréus om hur ”invandrare” och ”flyktingar” blir
”dem andra”, en motsats till ”oss”. Den sista typen av diskriminering med
språkliga medel, ”förslag som pekar mot negativ särbehandling”, är uttalade
förslag, exempelvis att kräva svenskkunskaper för medborgarskap och stöd för
pågående negativ särbehandling. Detta är ytterligare en viktig poäng och ett
perspektiv värt att uppmärksamma, särskilt i analysen. Hur ”vi” framställs som de
goda för att ”vi” tar emot ”dem” som en barmhärtig samarit och att ”de” därför
har en slags tacksamhetsskuld till ”oss”. Boréus (2006) diskuterar aspekterna i att
vara en god värd och hur det i begreppet även finns en dimension av att vara en
”husets herre” (s 165) och hur det med detta, kommer en slags rätt att diktera
villkoren för ens gästfrihet. Boréus (2006) skriver:
”I alla dessa relationer, värden- gästen, givaren- mottagaren
och föräldern- barnet framställs ’svenskarna’ i en moraliskt
god subjektsposition.” (s 165- 166)
Boréus (2006) lyfter också upp problematiken med att ”invandrarkategoriserade”
personer är underrepresenterade i samhällsdebatten. De får lov att svara på frågor
om vad problemet är med ”dem” och hur det kan lösas, men är bara i
undantagsfall de som ställer frågorna. Detta kallar hon att diskriminera genom
utestängning.
Fortsättningsvis tar Boréus (2005) upp tendensen att objektifiera ”invandraren”.
Objektifiering förutsätter i Boréus begreppsapparat att man liknar människor vid
ting. Hon skriver:
”/…/till exempel genom att beskrivas som endast verktyg
för en annan grupps syften. För att detta ska vara
diskriminerande krävs ytterligare något: för det första ska det
föreligga någon form av asymmetri så att en grupp
objektifierar en annan i väsentligt högre grad än tvärtom. För
det andra måste objektifieringen också verkligen vara en
form av negativ särbehandling/…/.” (s 172)
En sista väldigt viktig aspekt är den om att för att vara utanför, vilket ”invandrare”
gärna beskrivs som där man i debatten ofta talar om ”utanförskapet”, så måste det
finnas något att vara utanför. Alltså finns det en föreställd inre kärna som man
bara kan komma in i genom att uppfylla vissa kriterier. Indelningen i
nationalstater är en möjliggörare för denna tanke. Genom att det finns en
statsapparat som kan bestämma vem som får ”komma in” och under vilka
premisser och förutsättningar förstärks detta synsätt. Boréus (2006) pekar på
begreppet ”imagined communities” som innebär att man för att man delar
nationalitet anser sig dela flertalet egenskaper och ha gemensamma intressen.
Detta gäller inte bara de individer som ingår i vår direkta omgivning, inom
nationens gränser för tillfället, utan omfattar en föreställning om en gemenskap
med ”svenskar” som har levt och ”svenskar” som ännu inte fötts.
17
En annan forskare som kritiskt granskat diskurserna om ”invandrare” och
”flyktingar” är Ylva Brune, som vi presenterat tidigare. Ylva Brune är kanske den
forskare som mest systematiskt granskat svensk media och dessa representationer
av ”invandrare” och ”flyktingar”. I sin bok Nyheter från gränsen – tre studier i
journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld från 2004 vill hon ge
en djupare förståelse kring hur media skapar ”gestaltningar av Sverige som
”invandrarland” (s 20) Författare identifierar därmed två starka kunskapsregimer
som hon kallar 1. Den demokratiska dialogiska, och 2. Den nationalistiska.
Dessa är ideologisk färgade genom att den första, demokratiska dialogiska
diskursen härstammar ur tanken om alla människors lika värde och att vi alla bör
ha samma rättigheter och att vi är lika i frågor om vad vi behöver. En tanke med
härstamning i marxismen. Det andra synsättet stammar ur en kolonial tanke om
vissa staters, kulturers och ”rasers” överhöghet. Traditionellt är den europeiska,
vita mannen, kolonisatören som anser sig själv vara högst stående och ha rätten,
tack vare sin ”upplysthet”. Brune (2004) betonar att medierna besannar en
överlägsenhet genom dess makt och att den aktuella nyhetsjournalistiken om
”invandrare” och ”flyktingar” därmed speglar det nationalistiska tankesättet. Med
detta utgörs ett i medierna identitetsskapande och hur dessa väljer att formulera
sina texter, som läsaren sedan tar del av.
Brune (2004) diskuterar kring hur författare av texter skriver till en annan part
eller vad hon väljer att kalla ”aktör”. Hon menar att författaren relaterar den andra
aktören och sig själv, till en antagen gemenskap, där berättaren och läsaren är
”vi:et” tillsammans. Genom detta ”vi” ser man världen och antar att även läsaren
ser världen ur detta perspektiv. Brune (2004) skriver;
”Texten är sådan att ”vi” talar om ”dem”. De som beskrivs är
föremål för gestaltningar och teorier som utgår från diskurser
som textens ”vi” är hemma i eller kan solidarisera sig med,
medan ”de” har marginellt eller inget inflytande över hur
texten konstruerar ”dem”. (s 48)
”Relationen mellan textens ”vi” och ”de” framstår som en
serie skillnader, ett motsatsförhållande eller en konflikt.
Motsatsförhållanden kan bestå i en asymmetrisk relation; typ
”vi ger dem hjälp” eller uttryckas i kontrasteringar/…/.
Konflikter kanske kan beskrivas som motsatsförhållande
som kräver en lösning.” (s 48)
Syftet med Brunes analyser av nyhetsjournalistik är att visa hur dessa konstituerar
med att skapa gränser mellan just ”vi” och ”dem”. ”Vi” är som nämnt
läsargemenskapen mellan författaren och läsaren och ”dem” är grupper som
”flyktingar”, ”invandrare” och ”asylsökande”. För att identifiera dess gränser
arbetar Brune med en teknik där hon identifierar olika gränssättande tekniker som
används i text och språk. Hon använder sig av begreppen ”vi och de”, ”andrande”
och ”diskriminering” för att kunna utröna vilka representationer som skapas för
olika aktörer (Brune, 2004 s 48- 49). Vidare talar Ylva Brune om ”empirins
prestige” (s 344) vilket är ett intressant begrepp för oss att problematisera i fråga
om SOU rapporter. Detta är ett forum vilket i allra högsta grad ”lider” av att tala
sanning, vilken baseras på diverse undersökningar och seriösa rapporter.
18
Nyheter från gränsen – tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och
rasistiskt våld är ett medel för oss i ett flertal olika avseende. Dels lånar vi en del
av hennes verktyg för att göra vår faktiska analys, dels beskriver hon skeden så vi
får möjlighet att sätta rapporterna i en samhällelig kontext. Vidare tar hon upp en
del andra viktiga begrepp att förhålla sig till och problematisera såsom
ovanstående ”empirins prestige”.
Dessa författare har bidragit till att för det första synligöra att det finns en diskurs
om ”invandrare” och ”flyktingar”, och för det andra att synligöra hur dessa
diskurser kan fungera diskriminerade för de som tvingas uppleva dem. De visar
därmed att språk inte är neutralt, utan högst politisk och påverkat av
maktrelationer. Även om det finns en del kritiska granskningar av SOU rapporter
är det relativt få speciellt i relation, menar vi, till statens centrala roll i skapandet
av den ”svenska flyktingen” och integrationspolitiken. Vi hoppas genom denna
uppsats kunna bidra till en ökad kunskap om de diskurser som skapas av
”flyktingar” och ”invandrare”.
METOD
Det finns en mängd olika metoder att använda sig av i ”görandet” av en
diskursanalys. Vår diskursanalys av SOU rapporter har inspirerats av tre olika
författare. Den första är Iver Neumann som vi har använt oss av i avgränsningen
av vårt material och i sökandet av strukturer. Vi har förhållit oss till Neumanns
(2003) tresteg(s) ”modell” för att göra en diskursanalys. Han framhåller att en
diskursanalys inte enkelt låter sig göras, men vidhåller att arbetet kan delas upp i
hans tre steg. Han delar upp diskursanalysens gång i tre steg; val och avgränsning
av diskursen, diskursens representationer och diskursens uppbyggnad (Neumann,
2003). Det är på detta sätt vi tagit hjälp av Neumann (2003), för att först och
främst avgränsa vårt material och fortsättningsvis som en hjälp hur vi ska gå
tillväga när vi gör en diskursanalys. För att kunna identifiera representationen av
”invandraren” och ”flyktingen” använder vi oss av Kristina Boréus (2005), olika
former av språklig diskriminering. Vi använder även hennes former av språklig
diskriminering som rubriker för att strukturera vår text i analyserna. Detta gör att
vi kan peka på olika sätt att diskriminera, ett åt gången. Slutligen använder vi oss
av Ylva Brunes (2004) modell för att besvara några centrala frågor som kan hjälpa
oss att urskilja ytterligare representationer som skapas genom olika relationer
mellan aktörerna i texterna.
Verktyg & tillvägagångssätt
I detta stycke kommer vi gå igenom ovan nämnda verktyg så att läsaren lätt skall
kunna följa oss i våra analyser.
Neumanns första steg; val och avgränsning av diskursen
Det första steget innebär som det låter att avgränsa vad man vill analysera och att
välja vad man vill analysera. Neumann (2003) skriver:
”Man kan tidsavgränsa en diskursanalys genom att endast
läsa sådant som publicerats inom en viss tidsrymd och
genom att ta itu med händelser som ägt rum under en viss
tid.” (s 54)
19
Vi har inkorporerat detta steg som en del i vårt arbetssätt. När vi har gjort vårt val
har vi helt enkelt utgått ifrån vårt personliga intresseområde och en diskurs som vi
menar ligger i tiden, nämligen den om invandringspolitiken. Vi valde att titta på
de dokument som skapas på uppdrag av regeringen för att ge dem beslutsunderlag
(Statens Offentliga Utredningar, 2010-12-07). Dessa underlag är SOU rapporter.
SOU är en förkortning av Statens Offentliga Utredningar vilka är till för
allmänheten att ta del av. Rapporterna skrivs alltid av en kommitté på uppdrag av
regeringen, kommittén består nästan alltid av personer med speciell utbildning i
det ämne det gäller. Den är att betrakta som en egen myndighet. Utredningarnas
huvudsakliga syfte är att ligga till grund för politiska ställningstaganden.
Vi resonerade som så att SOU rapporter i större utsträckning än andra medier gör
anspråk på att vara korrekta och objektiva. Vi tyckte att SOU rapporter skulle vara
ett intressant media eftersom de påverkar de allra högsta beslutsfattarna i vårt land
och således också är med och formar vårt lands politik. Dessutom är de i större
utsträckning än andra medier riktade till makthavarna i samhället.
Avgränsningen ser ut som sådan att vi läst fem SOU rapporter från 1972-2010.
Rapporterna har det gemensamt att, i centrum för forskningen står på olika sätt
”flyktingen” och ”invandraren” inom Sveriges gränser. Vi har valt att börja på
1970- talet eftersom många forskare menar att det var vid denna tid
”arbetskraftsinvandringen” gick över till ”flyktinginvandring”. 1975 kom
dessutom nya direktiv där riksdagen ville börja förändra den rådande
assimilationspolitiken, där man menade att ”invandrarna” helt skulle överge sina
egna kulturella ideal och helt sugas upp i den ”svenska kulturen”. Nu övergick
diskursen till att ”invandrarna” skulle integreras istället och därmed få lov att ge
uttryck för sin ”kulturella identitet”.
Det rör sig om en tidsperiod mellan åren 1972 till 2010. Då ett delmål är att utröna
om det språkmässigt hade skett en förändring i hur man framställer ”flyktingen”
så var det så långt tillbaka som till 1970- talet vi ansåg det var rimligt utifrån
storleken på uppsatsen att gå. Vi tror att, om det har skett skillnader, så riskerar vi
att missa viktiga nyansskiftningar i språket om det går för lång tid mellan
rapporterna.
De SOU rapporter vi valt ut är följande:
SOU 1972: 88 Asyl- utlänningsutredningen Stockholm 1972
SOU 1989:111 Invandrare i storstad – underlagsrapport från
storstadsutredningen.
SOU 1995:76 Arbete till invandrare – delbetänkande från invandrarpolitiska
kommittén.
SOU 2003:108 Folkbildning och integration.
SOU 2010:16 Sverige för nyanlända - Värden, välfärdsstat, vardagsliv.
Neumanns andra steg; diskursens representationer
Efter att vi avgränsat oss fortsatte vi med Neumanns andra steg; diskursens
representationer. Representation är ett centralt begrepp när man ska göra en
diskursanalys. Neumann (2003) skriver:
”Forskningsuppgiften för diskursanalytikern är istället att
påvisa hur representationer konstitueras och sprids, och
20
vilken uppsättning av skilda representationer som vid
bestämda tillfällen bestämmer och utgör en diskurs.” (s 34)
Detta citat kan kännas svårhanterlig. För att förstå vad detta innebär börjar vi med
att förklara vad representation innebär. Enligt nationalencyklopedins definition är
representation ”något som står för något annat” (Nationalencyklopedin, 2010-11-
01). I vårt fall kan exempelvis ett ord eller mening i Statens offentliga utredningar
representera en betydelse.
Detta innebär att vi måste sätta orden i språket i relation till vad de då betyder
eller representerar. Genom att analysera Statens offentliga utredningar, kommer vi
alltså att sätta fingret på representationen eller representationerna av
”invandraren” eller ”flyktingen” som utgörs i rapporterna. Neumann (2003)
skriver också att:
”/…/ett annat ord för representationer är verkligheter.” (s 56)
Neumann (2003) uttrycker med detta att den diskurs vi lever i är vår verklighet.
Författaren menar att man, när man gör en diskusanalys, kan skärskåda sin
verklighet och se vad olika delar av den betyder bortom sin blotta existens.
För att kunna göra detta har vi till en början använt oss av Kristina Boréus former
för språklig diskriminering. I vår analys av texten har vi delat upp textcitaten med
hjälp av Boréus (2005) former för språklig diskriminering samt olika former av
distansering (s 201-202). De har varit goda hjälpmedel för att utkristallisera vilka
representationer som finns av ”flyktingen” och ”invandraren” i rapporterna.
Verktygen har även hjälpt oss att skapa struktur i analysen. Som vi tidigare nämnt
använder vi oss av objektifiering, nedvärdering och distanserande benämningar.
Utifrån dessa har vi uppmärksammat hur rapporterna framställer ”flyktingen” och
”invandraren” och exemplifierar med citat som vi kommenterar. Exempelvis hur
rapporten objektifierar ”invandraren” i texten, om detta förekommer.
Neumann (2003) påpekar vidare hur det ofta finns en dominerande representation
eller sanningsregim om man så vill och några mindre, konkurrerande
representationer. Om det inte går att finna eller om man svårligen kan särskilja
konkurrerande representationer så är diskursen politiskt tillsluten (Neumann, 2003
s 57). Han påpekar hur välpassande en diskursanalys är i ett sådant fall. Det kan
överhuvudtaget vara svårt att tänka sig att man faktiskt kan kritisera och
ifrågasätta vissa omfattande och väluppbyggda sanningar. En sådan sanning kan
exempelvis vara att majoritetsbefolkningen nog utan några större undersökningar
kan sägas tycka det är fel att döda andra människor. Detta är en fråga som i en
debatt om aktiv dödshjälp kan diskuteras men i allmänhet när det gäller människor
som vill leva är det så sant att vi till och med har ett straff för den som dödar en
annan människa. Det anses dessutom väldigt kontroversiellt att ifrågasätta varför
en mördare skulle gå fri. Neumann (2003) kallar detta kulturell hegemoni, han
skriver:
”Dessa situationer utmärks av att en viss maktkonstellation
upprätthålls med hjälp av kulturella maktmedel vilka endast i
liten utsträckning ifrågasätts.” (s 57)
21
Därför är det viktigt att ställa frågor anser vi. Det finns ingen mening att bara läsa
utan att veta vad vi vill veta. För att kunna utröna vilka representationer som
skapas i texterna vi analyserar måste vi ställa vissa frågor. Vi tar hjälp av den
modell som Ylva Brune (2004) använder sig av i sin bok Nyheter från gränsen –
tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. Brunes
tre olika frågor lyder:
”Hur framställer texten ’världen’ – händelser, personer,
relationer? Hur ser dess världsbild ut?”
”Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar
texten?”
”Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan
läsaren och aktörerna i texten?” (s 41)
Dessa frågor har vi använt oss för att sammanfatta analysen vi gjort av vardera
rapport. I vårt fall blir dessa frågor även ett verktyg med vilka vi läser SOU
rapporterna i syfte att kunna utkristallisera hur man över tid skildrar människor
som kommit till Sverige under sådana omständigheter att de brukar kallas
”flyktingar”. Som motsatts till kulturell hegemoni finns det ett öppet fält när det
finns minst två verkligheter och ingen av dem är dominant. Neumann (2003)
menar att samhällets olika diskurser hela tiden pendlar mellan å ena sidan
kulturell hegemoni å andra sidan öppna fält och svårligen blir statiska. Genom att
svara på ovanstående frågor har vi alltså fått en bild av vilka representationer som
finns och vem som skapar dessa.
Neumans tredje steg; diskursens uppbyggnad
Neumann (2003) skriver under denna rubrik:
”Vissa tecken är lättare att tänka – lättare att stödja sig på
vid definitionen av meningsmönster - än andra. Det är en
diskursanalytikers uppgift att påvisa detta.” (s 59)
Under läsningen av SOU rapporterna har vi uppmärksammat det som Neumann
beskriver. Vissa tecken eller meningsmönster är lättare att se än andra. Genom att
använda oss av Boréus verktyg anser vi oss ha funnit det som är lättare att stödja
sig vid definitionen av meningsmönster eller som vi väljer att kalla det direkt
diskriminerande, men även det som Neumann menar vara svårare att påvisa. Att
rapporten framställer ”invandrare” som bidragsberoende kan uppfattas som något
”lättare att stödja sig på”. De något svårare meningsmönster anser vi vara
associationer som blir negativa, exempelvis ”invandrare” som havsvågor som
”strömmar in” i Sverige. I detta steg undersöker man även beständigheten i
representationerna. Man kan tänka sig att ju lättare det är att stödja sig på vissa
tecken, ju längre har denna representation troligen funnits och är därmed djupare
rotad. Beroende på perspektiv, kan olika sanningsregimer dominera. I vissa
kretsar eller kulturer kan exempelvis konstruktionen av kön vara lättare eller
svårare att förändra. Detta innebär ”att begrepp kan växa in i det sociala”
(Neumann, 2003 s 59). Citatet ovan säger oss alltså att vår uppgift blir att visa på
vilka representationer som är så självklara i vår vardag att vi knappt ser dem och
belysa vad de har för betydelse för ”invandraren”.
22
Ytterligare en viktig del av vårt analyserande har varit att uppmärksamma
balansen mellan positiva, neutrala och negativa meningar om ”invandrare” (SOU
2006:52). I nedanstående citat poängteras hur viktigt det har varit att
uppmärksamma balansen och förekomsten av negativt och positivt klingande ord.
Boréus (2006) skriver:
”När ett sådant mönster uppträder utan att påståendena
balanseras av positiva och neutrala generaliseringar är
diskursen diskriminerande genom det ensidiga förknippandet
av en grupp människor med det som är negativt värderat.
Genom sådan upprepning skapas associationer mellan en
grupp och det som är negativt värderat.” (s 171)
Även om texten i huvudsak ska vara positiv i fråga om subjektet för
författarskapet så kommer en text med en stor andel negativt klingande ord ändå
lämna läsaren med en negativ känsla för ämnet. Detta är en hypotes, men en
hypotes som varit värd att beakta.
Validitet och reliabilitet
Begreppet validitet betyder att vårt teoretiska begrepp, i vårt fall diskurs, ska ha
operationaliserats på ett korrekt sätt. Vi har operationaliserat begreppet genom att
göra en diskursanalys. Eftersom det finns väldigt många sätt att definiera diskurs
och hur man genomför en diskursanalys så beror vår validitet något på hur man
definierar begreppen. Utifrån vår definition anser vi att vi har en god validitet. Vi
anser att vi verkligen mäter det vi avser att mäta (Rosengren & Arvidson, 2005 s
47). Detta har vi gjort genom noggrann avgränsning till rapporter som enbart rör
vårt ämne samt tydligt teoretiskt koppla representationerna till vårt subjekt.
En annan viktig aspekt att ta hänsyn till i sin forskning är ”att mätinstrumentet är
tillförlitligt” (Rosengren & Arvidson, 2005 s 47). Inom en så pass teoretisk och
snudd på abstrakt forskning som vi hänger oss åt handlar det i huvudsak om att
inte välja ”fel” litteratur. Det gäller alltså att vi väljer teoretisk litteratur med
omsorg och att vi noggrant läst igenom den och avgjort huruvida den kan hjälpa
oss i just vår forskningsfråga. Så att man inte leds in på fel spår och misslyckas
med att svara på sin frågeställning.
Etiska överväganden
Några större etiska hänsynstaganden har vi i denna rapport inte behövt vidta. Våra
analyser är gjorda utifrån offentligt material och det finns ingen enskild människa
som kan komma att ifrågasättas eller på något vis drabbas av vårt arbete.
Forskarens roll
När man företar sig att göra en diskursanalys är den första reflektionen man bör
göra över att man själv befinner sig i en diskurs. En diskurs som är präglad av det
samhälle vi lever i idag, som i sin tur är påverkat av det samhälle som fanns igår.
Att göra god forskning inbegriper alltid momentet av att försöka vara objektiv
men mot bakgrunden av att vi befinner oss i en diskurs blir detta extra
problematiskt. I SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och integration beskriver
man dilemmat såhär:
”När vi försöker förstå något som något gör vi det mot
bakgrund av vår förförståelse. Vi gör en tolkning av vad som
23
sägs eller skrivs. /.../Man kan dock inte göra sig fri från sin
egen förförståelse och tolkningen påverkas av denna i form
av de teoretiska perspektiv vi intar, våra erfarenheter, våra
tankar, våra känslor, våra förväntningar och den kontext vi
befinner oss i.” (SOU 2003:108 s 22-23)
Det lättaste är ju att angripa forskningen till hundra procent utifrån sig själv, men
att göra detta blir kontraproduktivt när man gör en diskursanalys. Vi menar att i
skapandet av en diskursanalys är det närmsta man kan komma objektivitet, att
vara medveten om sin egen roll och inverkan. Man bör också försöka angripa
forsknings problemet från olika perspektiv för att pröva sin egen förförståelse. Vi
har hela vägen genom skapandet av uppsatsen arbetat med att se vårt ”eget”
perspektiv och sedan tittat från ett annat håll. Forskarens roll präglas alltså i
huvudsak av att vara medveten om att man påverkas av sin omvärld och försöka
se hur.
ANALYS
Upplägget på analysen kommer se ut som så att vi först ger en beskrivning av
rapporten som avses. Vi kommer att redogöra för språkbruket som används och
vår analys av detta utifrån teorierna ovan. Vi kommer att börja med att använda
oss av Boréus (2005) begrepp för att synliggöra former av språklig diskriminering
som vi beskriver i teoriavsnittet. Efter detta följer en analys, av densamma
rapport, med hjälp av Brunes (2004) frågor som vi redogör för i verktygsavsnittet.
Slutligen, efter analyserna av rapporterna enskilt, kommer en sammanfattande
analys göras där vi jämför de olika rapporternas språkbruk. Vi kommer titta på om
man har förändrat begreppsapparaten som används när man talar och skriver om
”invandraren” och ”flyktingen”.
Vi noterar alltså dels vilka begrepp man behäftar subjektet med, dels hur
medveten man är kring olika perspektiv och problem som kan uppstå med att peka
ut en specifik grupp samt känslan man får när man läser. Som i våra föregående
analyser kommer vi att analysera utifrån objektifiering, nedvärdering och
distanserande benämningar vilken även innefattar motsatsförhållanden.
SOU 1972:85 Asyl
SOU rapport 1972:85 Asyl är en sammanställning för hur utlänningslagen speglats
i praxis. Alltså de delar som rör rätten till asyl för ”flyktingar”. Den bygger till
stor del på författarens doktorsavhandling avseende ”politiska flyktingars”
rättsliga ställning i Sverige. Rapporten avhandlar enbart de juridiska aspekterna i
frågan. Den är till stor del uppbyggd kring redogörelser av fallstudier och hur
rättspraxis utfallit i dessa fall med kommentarer. Rapporten präglas av ett strikt
juridiskt språk med litet rum för kommentarer med någon form av emotionell
prägel. De inledande orden i rapporten är att den handlar om:
”De flyktingproblem som förekommit under 1900-talet/.../.”
(s 9)
Att objektifiera
Detta inledande citat är ett exempel på hur man objektifierar i rapporten.
24
”Har man fattat ett beslut om att avlägsna en utlänning/…/.”
(s 13)
Att objektifiera innebär att man gör om eller talar om människor som ting. Man
kanske benämner dem som verktyg eller havsmassor (Boréus, 2005).
Förekomsten av objektifiering är ett av de diskriminerande sätt att tala om
”flyktingar” som är vanligt i diskursen. Objektifiering är diskriminerande
eftersom sättet att tala liknar människor vid ting som om de inte besatt mänskliga
attribut som att drömma och ha en vilja (Boréus, 2005). Att prata om de
flyktingkategoriserade eller invandrarkategoriserade människorna som
”utlänningar” är något vi sällan bevittnar i dagens debatter. Begreppet ”utlänning”
antyder att man är utanför. Man står med fötterna i Sverige men utanför ”det
svenska”. Man kan göra en jämförelse med en glasburk. I glasburken håller
osynliga väggar någonting inne men också någonting ute. Det som är innanför ett
föreställt ”vi”, en tänkt gemenskap, där man bara för att man är född i Sverige
med svenska föräldrar ingår och anses därför ha något grundläggande gemensamt
(Brune, 2004).
I SOU rapporten kategoriserar man mycket. Det vill säga man sätter in människor
i fack. Kristina Boréus skriver i sin bok Diskriminering med ord (2005) att:
”Vi kategoriserar ständigt vår omvärld./…/Att vi indelar vår
värld i sorter är inget vi kan göra något åt – den mänskliga
hjärnan arbetar så för att göra reda i sinnesintrycken/…/
Kategorisering måste inte medföra diskriminering, Men
diskriminering förutsätter kategorisering.” (s 16 – 17)
I 1972:85 Asyl uttrycks att det är ett stort problem om myndigheterna och den
enskilde inte vet vad den är. Det är av vikt att skilja på politiska ”flyktingar” och
”flyktingar” som får stanna av andra skäl, på nordiska och utomnordiska
medborgare bland annat. Ur detta ser vi ett behov av stoppa in människor i fack
samt en antydan till att ju närmre man är ”oss:et” rent geografiskt ju mer ingår
man i ”vi:et”. Ylva Brune (2004) tar i sin bok Nyheter från gränsen – Tre studier i
journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld upp att man kan
urskilja tre nivåer av kulturell gemenskap. De västerländska kapitalistiska
demokratierna utgör här makronivån, den andra nivån utgörs av gemenskapen i
nationalstaterna, att ”tillhöra” ett folk och en nation. Den tredje kulturella
gemenskapen man tillhör utgörs av de subkulturer man ingår i i sin vardag. I
rapporten känner man trots det juridiska språket av en dimension av detta
föreställda ”vi” på en makronivå. I definitionen av ”flyktingen” ingår:
”Kännetecknande för en flykting är bl.a. att det band, som
normalt förenar en stat med dess medborgare, brutits mellan
flyktingen och dennes hemland. Det har också sagt att en
flykting saknar eller inte önskar komma i åtnjutande av sitt
hemlands skydd. Flyktingproblemen kan endast lösas genom
att detta förhållande ändras. En möjlighet härtill är, att
relationen mellan flyktingen och dennes hemland
normaliseras/…/.” (s 11)
”Flyktingproblemet” framställs mer som en sak än som levande människor i
utsatta situationer. Och de förhållande, under vilka de eventuellt har levt,
25
förminskas genom att man talar om att det som krävs är normalisering. Att
använda sig av epitetet kännetecknande är en grov generalisering. Man associerar
begreppet i meningen med att man skulle kunna se på en människa att denne var
”en flykting” enligt vissa kännetecken på samma sätt som man urskiljer en
hundras eller växtart. Vilka associationer som är kopplade till begrepp som
används frekvent i en text är viktigt att uppmärksamma i en diskursanalys. Detta
eftersom många ord kan framstå tillsynes oskyldiga, men när man börjar
reflektera om vad man lägger i dem, eller vad de får symbolisera kan budskapet
bli något annat (Boréus, 2005). Kristina Boréus (2006) skriver i sin SOU rapport
2006:52 Diskrimineringens retorik – en studie av svenska valrörelser 1988-2002:
”En värd har för det första den positiva egenskapen att vara
den som bjuder och bjuder in. Som värd förväntas man vara
gästfri. Men aspekten att vara ’husets herre’ finns där också,
det vill säga den som har rätt att bestämma vilka regler som
ska gälla i detta hus. Gäster kan förvänta sig gästfrihet men
de måste också foga sig i hemmets regler för att vara fortsatt
välkomna och de kan inte självklart vänta sig samma
behandling som husets herre.” (s 165)
I detta uttalande beskrivs på ett bra sätt hur ett till synes oskyldigt ord eller
begrepp kan innefatta många representationer och associationer. I meningen
kommer ”svenskarna” eller Sverige, det svenska samhället som en ”hjälte” och
räddar sitt hjälplösa ”offer”, ”invandraren”. ”Invandraren” kommer alltid stå i
tacksamhetsskuld till sin hjälte för att denna ingrep i knipan.
”Kännetecknande för en flykting är bl.a. att det band, som
normalt förenar en stat med dess medborgare/…/.” (s 11)
Om man tittar på citatet igen med vetskapen vi nyss tagit del av framgår att det
antyder att man kan se på en människa om denne är ”flykting”, som om denne
vore av rasen ”flykting”. Vad som dessutom är kännetecknet är högst metaforiskt
och oklart. ”Flyktingen” är i avsaknad av ett speciellt band som knyter denne till
sin stat. Man objektifierar ”flyktingen” i förhållande till sin stat. Vad detta är för
särskilt band specificeras dock inte, men för att ha ett metaforiskt band med någon
eller något förutsätter allt som oftast speciella omständigheter. Alltså måste det
vara mer abstrakta band som man talar om i rapporten.
En faktor som bidrar till en objektifieringen i texten är det språk som används.
Här finner vi att det strikta användandet av det juridiska språket blir problematiskt
eftersom det tar bort väldigt många mänskliga aspekter. Att använda sig enbart av
detta sätt att formulera sig bidrar till att upprätthålla en distans. Det är intressant
eftersom det visar på hur diskriminering kan upprätthållas på olika sätt i olika
institutioner och delar av samhället. Meningarna nedan illustrerar poängen:
”En annan kategori av flyktingar/…/.” (s 14)
”Även i fråga om en annan kategori utlänningar/…/.” (s 17)
”Varken utlänningsmyndigheten eller flyktingarna – och
sådana finns otvivelaktigt i stort antal i Sverige – har som
26
regel kännedom om vem som är att betrakta som politisk
flykting.” (s 10)
Som vi kan se i citaten ovan är objektifiering och generalisering i kombination
med ett strikt juridiskt språk effektivt för att de- humanisera debatten. Det är vid
det här laget svårt att längre föreställa sig att det är människor i nöd man skriver
om. Vi finner det dessutom intressant varför man håller sig till det juridiska
språket i alla avseende förutom när man klämmer in kommentaren ”och sådana
finns otvivelaktigt i stort antal i Sverige”. I det sista citatet skapar man ojämvikt i
det annars strikta språket genom att ta in en värderande ansats, och antydandet är
egentligen i sammanhanget orelevant. De ger istället en känsla av nederlag. Vi får
inte veta hur många detta stora antal är eller varför det är otvivelaktigt.
”Vid den uttagning av flyktingar, som äger rum vid dessa
läger, lägges inte någon större vikt vid deras egenskap som
flyktingar, och denna fråga blir aldrig prövad i samband med
deras inresa/…/En undersökning av tillståndsgivningen för
de kollektivt överförda flyktingarna har därför inte något att
göra med svensk praxis rörande flyktingskap och asyl.” (s
13)
Meningen finnes i samband med hur ”flertalet flyktingar” har kommit till Sverige
och menar på att ”flyktingar” är ett objekt med egenskaper som tycks skiljas från
vad de egentligen är, människor. Man objektifierar grovt, och genom en
utväljningsprocess, likt en uttagning vid en talangjakt, skulle ”flyktingen” kunna
bli uttagna med anledning av olika egenskaper. Dessutom tycks inte detta vara av
intresse att undersöka eftersom det inte rör Svensk praxis, menar man. Det är
intressant hur ”flyktingskap” och asyl i Sverige då skulle betyda det motsatta till
vad man just beskrivit, att man faktiskt gör just en uttagning av ”flyktingen” innan
man beslutar om de får komma in i Sverige eller sin dom att inte få göra detta.
Att nedvärdera
Rapporten präglas av, som vi tidigare diskuterat, ett strikt juridiskt språk med litet
rum för kommentarer med någon form av emotionell prägel. De inledande orden i
rapporten är att den handlar om:
”De flyktingproblem som förekommit under 1900-talet/.../.”
(s 9)
I citatet kan man se två av de problem som Kristina Boréus tar upp i sin bok
Diskriminering med ord (2005). Dels generalisering, dels att sammankoppla
”gruppen” man generaliserar över med problem. Det är vad Kristina Boréus
definierar som nedvärderande. Att nedvärdera innebär att sammankoppla någon
eller en föreställd grupp med något negativt. Att det är den inledande
problemställningen i rapporten präglar den fortsättningsvis eftersom allting från
den inledande meningen nu handlar om det problem som ”flyktingarna” innebär. I
rapporten problematiseras hur utlänningsmyndigheten, som idag kan jämföras
med Migrationsverket, jämställer en asylsökande ”utlänning” med andra
utomnordiska ”utlänningar”. Från detta härför man i rapporten att Sverige inte
har några ”politiska flyktingar”. I rapporten använder man sig förvånande nog
även av en fras som ger väldigt obehagliga associationer:
27
”Ett annat alternativ för en slutlig lösning av flyktingproblem
är/…/.” (s 11)
Vi finner det intressant att man de facto använder sig av begreppet ”slutlig
lösning” som ju var Hitlers benämning på sin plan att gasa ihjäl miljontals judar.
Det är ett väldigt negativt laddat begrepp som för tankarna till massmord och vi
tycker det är ytterst märkligt att man använder sig av det till synes utan reflektion
speciellt i samband med vad man slagit fast som ”flyktingproblem”.
Fortsättningsvis ser vi ytterligare ett exempel på nedvärderande språkbruk i
nedanstående citat:
”I subjektivt hänseende måste utlänningens fruktan för en
väntande förföljelse vara uppriktigt menad. Den får således
inte vara ett uttryck för fria fantasier eller
efterkonstruktioner.” (s 16)
Boréus (2005) skriver om ett liknande citat att det är nedsättande att antyda att
”flyktingar” flytt sitt land på falska grunder. Man skapar grund för associationer
att dessa människor flytt sina länder av mindre ”ädla” skäl än att de faktiskt
verkligen är rädda. Det låter väldigt konstigt att uttrycka att en del ”flyktingars”
rädsla skulle vara uttryck för ”fria fantasier”.
Att skapa distanserande förhållande
Fortsättningsvis kan vi påvisa på en tendens i rapporten att dela upp människor i
”vi” och ”dem”. Ylva Brune (2004) skriver om denna tendens i nyhetsjournalistik
men vi har upptäckt densamma i SOU rapporter. Hon skriver följande om ämnet:
”/…/arbetar med att upprätta gränser mellan ’oss’ och ’dem’;
mellan å ena sidan den tänkta läsargemenskapen och å andra
sidan människor och grupper som kallas ’asylsökande’,
’flyktingar’ eller ’invandrare’. Diskurser och berättelser
skapar skillnader och gränser mellan människor på många
olika sätt/…/.” (s 48)
Att dela upp i ”vi” och ”dem” skapar också en bild av att ”de” är annorlunda. Ofta
får ”de” stå för allt ”vi” inte är och där författaren relaterar till läsaren som en
”vi”. De blir därmed bärare av allt främmande. I citatet nedan illustrerar hur man
använder sig av ett begrepp som är ovanligt i dagens diskurs men som var
vardagligt under 1970 – talet, nämligen ”främlingspass”:
”Man verkställer en summarisk prövning av flyktingskapet
men tar inte någon slutlig ställning till om utlänningen är
politisk flykting. Finner invandrarverket, att utlänningen
skall tillåtas stanna i Sverige, erhåller han uppehållstillstånd
och eventuellt arbetstillstånd och främlingspass. Han
jämställes således under sin vistelse i Sverige med varje
annan utlänning, som inte är medborgare i de nordiska
länderna.” (s 10)
Att benämna en grupp människor som förenas av att de inte anses svenska som
främlingar skulle idag anses kontroversiellt. I begreppet främmande ligger
associationer både till något som är främmande och okänt och främmande såsom
28
gäst. I svenska akademiens ordbok kopplar man samman begreppet ”främmande”
med att ha gäster eller främmande men också inte känna till eller inte vilja veta av
(Svenska akademien, 2010-12-13). Vi avslutar analysen av 1972:85 Asyl med
några sammanfattande frågeställningar och svar.
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?
Världen i texten blir ganska hård och kall på grund av att man i stor utsträckning
använder sig av det juridiska språket som lämnar liten möjlighet till emotionella
utspel. Trots det förekommer några mindre väl avvägda personliga kommentarer.
Genom användandet av begrepp såsom ”främling” och ”utlänning” skapar man
också en stor distans mellan ”vi:et” och ”dem:et” i texten.
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?
”Flyktingen” blir den man talar om. Dem man talar om blir till stor del bara
brickor i diskursen som förs och det tas liten hänsyn de till omständigheter som
föreligger. Detta är också en nästan naturlig följd av det juridiska språk som
används eftersom man i juridiken oftast enbart pratar om kalla fakta. Eftersom
man pratar om ”flyktingproblemet” blir dessutom ”de” ett problem i relation till
”oss”. ”Vi” blir därmed problemfria. Det blir en känsla av att det är svart och vitt.
Det är kanske inte så svart och vitt. Man kan vända på koncepten och se det
faktum att Sverige har kontrollerade gränser och regler som försvårar för folk som
vill flytta hit som problemet. Då skulle man kunna hävda att det är ”vi:et” som är
problemet men det är inte en möjlighet i texten.
Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?
Vi skulle nästan vilja påstå att texten skapar en sorts anti-relation. Man får känslan
av att strikta linjer upprätthåller avståndet. Dock är texten ganska tydligt riktad till
en ”icke- invandrare” och i synnerhet en person i elitistisk ställning. Alltså en
makthavare eller beslutsfattare på något sätt. Det är troligtvis därför man får
uppfattningen att den inte är riktad till gemene man och därför känns den
oåtkomlig. Även det utpräglade juridiska språket kan vara svårt att ta åt sig och
skapa mening i om man inte är jurist.
SOU 1989:111 Invandrare i storstad. Underlagsrapport från storstadsutredningen
SOU rapport 1989:111 är aktuellt års storstadsutredning. I rapporten skriver man
att ”invandrare” har längre väg in på arbetsmarknaden än vad ”svenskar” har av
olika anledningar. Dessa anledningar tar man upp och är bland andra dålig hälsa
och bristfälliga kunskaper i språket. Rapportern skapar en bild kring
”invandrarnas” ekonomiska situation och situationen på bostadsmarknaden. Den
visar på hur nyanlända ”invandrare” bosätter sig i ”invandrartäta” områden främst
på grund av att det är lätt att få lägenhet där eftersom områdena är oattraktiva och
att ”de nyanlända” är resurssvaga. Man skriver att etableringsprocessen för
”invandrare” är lång och menar på att det finns behov att förkorta ”invandrarnas”
integrationstid. Man menar i rapporten att det genomsnittligen tar tio år för en
”invandrare” att till fullo integreras, det vill säga få ett jobb som motsvarar deras
utbildningsgrad och flytta ur de ”invandrartäta” områdena. Rapporten lägger även
vikt vid att diskutera bidragsberoendet bland ”invandrare”.
Slutligen diskuteras ”invandrarnas” hälsosituation. I rapporten presenterar man
resultaten av undersökningar som gjorts mellan ”invandrare” och dess
29
”motsvarande” ”svenska” tvillinggrupp och resultatet visar på att ”invandrare” har
sämre hälsa än ”svenskar”.
Att objektifiera
Objektifiering är en form av diskriminering som Kristina Boréus diskuterar i sin
bok Diskriminering med ord. Författaren menar på att genom objektifiering pratar
man om ”invandrare” som om de vore saker, ibland som verktyg, man framställer
den invandrarkategoriserade personen som ett ting som inte besitter känslor,
önskemål eller andra mänskliga attribut. Vi har under läsningen av SOU 1989:111
Invandrare i storstad, underlagsrapport från storstadsutredningen tagit del av
diskussioner där vi funnit former av objektifiering. Vi kommer att exemplifiera
några valda citat ur rapporten för att belysa hur objektifieringen tar sin form i
texten. I rapporten inleds det redan tidigt hur man ser på ”invandraren” och till
vilken användning man har av denna:
”Detta är en misshushållning med resurser sett både ur ett
mänskligt och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.” (s 9)
”Inte heller har det gjorts några särskilt framgångsrika försök
att matcha efterfrågan och utbud inom vårdsektorn så att
man utnyttjar att patienterna har landsmän som arbetar inom
sjukvården.” (s 14)
Att man benämner en specifik grupp människor som någonting som kan hushållas
med eller misshushållas med är att förminska människor till ting. När man
diskuterar människor som ting eller resurser är det även att säga att de inte har
egenskapen att känna någonting, vilket är en egenskap människan har. Vidare
pratar man om ”invandrarna” som en nytta och ”invandrarens” egna intressen
tycks glömmas bort. Det är meningar som representerar nytto- tänket på ett bra
sätt. Det ger också ett intryck av att man kan utnyttja dessa människor för en
specifik vinnings skull, det är ett ganska kallt och cyniskt sätt att se på människor.
I rapporten Diskrimineringens retorik- en studie av svenska valrörelser 1988-
2002 belyser Kristina Boréus (2005) valrörelsernas nyttotänk:
”/…/framstår ’vi’ i en subjektsposition där ’vi’ visserligen är
de behövande, men också i rollen av entreprenör eller
företagare som kan ta till vara (eller misslyckas med att ta till
vara) en nyttighet.” (s 142)
Nyttotänket delar även upp befolkningen i ”svenskar” och ”invandrare” där
”invandraren” ses som en nytta vilken ”svensken” kan ta del av. Denna
uppdelning har en likhet i ett ”vi” och ”dem” tänkande. Brune (2004) beskriver i
sin bok Nyheter från gränsen – Tre studier om ”invandrare”, flyktingar och
rasistiskt våld hur en berättare:
”/…/utgår från och relaterar sig till en antagen
läsargemenskap, både genom sitt sätt att se på världen och
genom sitt sätt att berätta.” (s 48)
Brune (2004) analyserar nyhetstexter, men påståendet är giltigt och applicerbart
även i vårt fall. I SOU 1989:111 intas en tydlig utgångspunkt ur ett perspektiv och
30
stannar helt enkelt där utan att problematisera konsekvenserna av ett ensidigt sätt
att se på omvärlden. I de följande SOU rapporter som vi valt att analysera är det
även där vanligt att man jämställer ”invandrarna” som en resurs ”vi” kan ha nytta
av. Det vi finner intressant med följande två citat är att man dessutom framställer
”invandrarna” som en grupp med egenskaper som skiljer sig från ”svenskarnas”:
”/…/särskilt de typiska arbetskraftsinvandrarna uppvisar
genomgående en sämre hälsa.” (s 10)
”Det finns ett stort behov av fördjupade kunskaper om
invandrares levnadsvillkor.” (s 10)
Meningarna generaliserar grovt och ger dessutom intrycket av att det anses att
”invandrare” är en grupp eller ras för sig. Det finns en stark diskrepans i texten
där man å ena sidan talar om vikten av att inte generalisera och att ”invandrarna”
inte är en homogen grupp men å andra sidan använder sig av meningar såsom
ovanstående. Meningen är objektifierande, inte genom att man gör om
”invandrarna” till ett ting men då de sätter oss i en subjektsposition som upplyst
vetare. Ett annat sätt att objektifiera ”invandraren” är att använda sig av statistik. I
rapporten kan man ta del av olika tabeller och diagram och en tolkning av dessa:
”Invandrare från alla övriga länder ingick i en
’övrigkategori’ i samma proportion som de utgjorde i
befolkningen.” (12)
”För en grov presentation har länderna förts samman till en
grupp med nordvästeuropeiska länder och en mycket
heterogen grupp med invandrare från övriga länder.” (s 56)
Här talas om statistik och vad man samtidigt gör är att man skiljer ut och
reducerar en del av befolkningen, ”invandrarna”, till kalla siffror eller ”hårda
fakta”. När man tar in matematik i sitt material ger det en trovärdighet som är svår
att ifrågasätta. I dagens diskurs får gärna samhällskunskap ses som något
diskutabelt men matematik anser vi är vad det är. Det adderar en extra
sanningsdimension till rapporten. Människorna objektifieras genom att göra dem
till en kategori. Dessutom en slasktrattkategori. Därefter uttrycks att de
”invandrare” som ingår i övriga länder egentligen skiljer sig ifrån varandra.
Att nedvärdera
I ovanstående analys har vi visat på hur ”invandraren” framställs genom
objektifiering och vi kommer vidare föra vår analys kring hur ”invandraren”
framställts i rapporten genom vad Kristina Boréus (2005) kallar för nedvärdering.
Hon menar på att ”invandraren” förklaras med en nedvärderande ton och ofta i
samband med problem. Med anslutning till föregående diskussion kring hur
”invandraren” ses som en nytta har vi stött på meningar som visar på att när
”invandraren” inte är rättfärdigad, att ”de” faktiskt är en nytta för det svenska
samhället, framställs gruppen negativt. Oftast i form av problem som uppstår vid
etablering på arbetsmarknaden, ”invandraren” som socialbidragsberoende eller att
de bor i segregerade bostadsområden:
”/…/vilket medförde en ganska problemfri etablering inom
främst tillverkningsindustrin i Sverige. Dagens invandrare
31
har inte denna välavpassade yrkesbakgrund, men här är de
välutbildade kraftigt överrepresenterade/…/.” (s 30)
”Förklaringen till det kraftigt ökade socialbidragsberoendet
bland de utländska medborgarna är att gruppen idag till
mycket större andel består av personer som har svårigheter
att etablera sig på arbetsmarknaden.” (s 42)
I rapporten beskrivs hur ”invandrare” som hade en ”ganska problemfri etablering”
var de så kallade ”arbetskraftsinvandrarna”. Innan passade dessa ”invandrare” in
i den svenska arbetsmarknaden eftersom de fyllde ut luckorna där dessa behövdes.
Än en gång ses ”invandraren” som en resurs där ”invandraren tycks behöva
anpassas till Sveriges behov av arbetskraft. När ”invandrare” med akademisk
utbildning börjar komma till Sverige benämns ”invandraren” som ett problem.
Man talar samtidigt om hur man inte utnyttjar potentialen hos välutbildade
”invandrare” och återigen framställer man ”invandraren” ur ett nyttoperspektiv.
Det andra citatet förekommer under rubriken ”Invandrares ekonomiska resurser”
i SOU 1989:111. Konsekvensen med den problematiska etableringen blir ett
socialbidragsberoende hos ”invandraren”. I rapporten tas socialbidragsberoendet
upp som ett problem och förklaringen till socialbidragsberoendet ligger hos
”invandraren” och dess svårighet att etablera sig på arbetsmarknaden. Man
glömmer att problematisera andra orsaker eller att de skulle förekomma hos andra
grupper. Vidare sätts socialbidragsberoendet i relation till hur länge ”invandraren”
har vistats i Sverige och uppmärksammar faktumet att socialbidragsberoendet
tycks minska i förhållande till vistelsetiden. Alltså ju mer ”svensk”
”invandraren” blir ju mer välfungerande blir denne. Även det faktum att
socialhjälp sätts i direkt förbindelse med ett negativt laddat begrepp såsom
beroende, bör uppmärksammas. Återigen associeras ”egenskapen invandrare”
med övervägande andel negativa begrepp utan att balansera med positiva eller
neutrala begrepp. En annan synvinkel som tas upp i rapporten är problemet med
”invandrarnas” bosättning:
”De nyanlända invandrarna ansamlas i ett begränsat antal
bostadsområden och dessa områden tillhör i de allra flesta
fall storstadsregionernas minst attraktiva bostadsområden.
Särskilt bekymmersamt är detta förhållandet för barnen och
ungdomarna.” (s 10)
”Där visas också att de flesta av dessa invandrartäta
bostadsområden kan betraktas som storstadsregionernas
minst attraktiva bostadsområden och de tycks i många fall
vara inne i negativa spiraler.” (s 13- 14)
”Här används termen segregation för att beskriva var
invandrarna har sina bostäder.” (s 49)
I rapporten insinueras här att när det finns många ”invandrare” inom ett begränsat
område så är det ett problem. Särskilt för de unga. Varför det är så framförs inte.
Man nöjer sig med att antyda att flera ”invandrare” på en plats är ett bekymmer.
Frågan är då vad för destruktiva krafter det är som sätts i gungning när
”invandrarna ansamlas”. I nationalencyklopedin definieras begreppet ansamling
32
såsom sammanförd mängd ofta av ngt oönskat (Nationalencyklopedin, 2010-11-
15). Som exempel används begreppet vätskeansamling; en ~ av utslag på
armbågarna. Detta pekar på att man i huvudsak ser ”invandrarna” eller flera
”invandrare” inom ett begränsat område som något oönskat. Faktum är att ett
subtilt och icke-uppenbart negativt uttryck som är svårt att ”kritisera” men ändå
ger en negativ ton i texten används. Vi har tidigare diskuterat behovet av balans i
texter, om det finns ett överhängande antal negativa begrepp som inte balanseras
upp av positiva eller neutrala begrepp så blir tonen i ämnet negativ.
Det andra citatet kan ses som representativ för ett flertal liknande meningar i
texten. Vi hamnar återigen i frågan om balans och den ovan förda diskussionen
om att en ansamling av ”invandrare” är negativt. I motsatsförhållande står att
områden som icke är ”invandrartäta” är positiva förhållanden, ergo
”invandrarglesa” eller ”svensktäta” områden är positiva. Varför en ansamling av
”invandrare” är negativ men en ansamling av ”svenskar” är positiv motiveras inte
alls. Epitetet spiral antyder dessutom något nedåtgående och ostoppbart, har det
en gång börjat är det svårt att vända åt ett annat håll. Dessutom använder man
inte segregationsbegreppet på det sätt vi menar det är optimalt. Man förklarar hur
man använder det, men då man likställer ”invandrartäta” områden med social
misär är det förklaringar vilket rimligtvis inte bör vara synonymt med varandra.
Under analysens gång har vi även funnit meningar där ”invandraren” beskrivs på
ett nedvärderande sätt angående dess hälsosituation. Ofta i samband med ohälsa.
Vi har tidigare problematiserat den följande meningen i samband med
objektifiering av ”invandraren” men tycker den är värd att belysa ur en annan
synvinkel, hur ”invandraren” beskrivs på ett negativt sätt:
”/…/särskilt de typiska arbetskraftsinvandrarna uppvisar
genomgående en sämre hälsa.” (s 10)
”/…/men om man studerar sjukskrivningen finner man att
förtidspensioneringar bara är toppen på ett isberg.” (s 59)
Som tidigare nämnt generaliseras och objektifieras även ”invandraren” som om
det skulle finnas en särskild rasstandard för hur ”en arbetskraftsinvandrare” ser
ut. I den ingår det förövrigt dålig hälsa. Berättaren sätter sig återigen i
subjektsposition av expert. Därutöver nämner man förtidspensioneringar av
”invandrare” i samband med ett dramatiskt uttryck, och problemet är bara en del
av ett ännu större problem. I associationerna till dålig hälsa ingår kostnader.
Kostnader för sjukhusvistelser, förtidspension och läkarbesök. Det låter kanske
dramatiskt men i längden är dålig hälsa i sammanhanget att likställa med en börda
på det svenska samhället.
Att skapa distanserande förhållande
Kristina Boréus (2005) resonerar kring distanserande beskrivningar och
benämningar av ”invandraren” vilket kan leda till diskriminering. Hon förklarar
att människan tenderar att kategorisera sin omvärld och sätter in människor i olika
grupper. Därefter tillskriver man dem vissa egenskaper vilket som skiljer ”dem”
från ”oss”. Dessa adjektiv kan vidare användas i benämningar av ”invandraren”
vilket Boréus (2005) kallar för ”mer distanserande benämningar”. Genom att
även använda substantiv som exempelvis ”invandrare” distanserar man ”dem”
från ”oss”. I SOU 1989:111 har vi exempelvis hittat benämningar som:
33
”Invandrare”, ”utlandsfödda”, ”socialhjälpstagare”, ”socioekonomiskt resurssvaga
personer”, ”låginkomsttagare”, ”asylsökande”, ”kvotflykting” och ”utrikes
inflyttade utländska medborgare”. Då många av adjektiven är kopplade till
problem blir detta nedvärderande vilket vi diskuterade i föregående stycke.
Rapporten vi tagit del av har vidare en tydlig jargong av uppdelningen mellan ”vi”
och ”dem”. Följande meningar uttrycker dessutom att det de facto finns en stor
distans mellan ”svenskar” och ”dagens invandrare”:
”Det finns ett stort behov av fördjupade kunskaper om
invandrares levnadsvillkor.” (s 10)
”Förebyggande hälsovård, anpassad till olika
invandrargruppers förhållanden behöver utvecklas och
arbetas in i landstingens hälsopolitiska program.” (s 65)
”/…/ bland annat uppgifterna om de oroväckande höga
antalet förtidspensionärer bland vissa invandrargrupper/…/.”
(12)
Förtidspensionering är inget ”invandrarproblem”. Varför denna diskussion inte
kan föras kring vad det är för mekanismer i samhället som slår fel när människor i
vissa typer av arbeten förtidspensioneras i större utsträckning än i andra arbeten
förtäljs inte. Problemet borde kunna lösas med mer varierade arbetsuppgifter som
förändrades över tiden. Det behöver inte vara ett ”invandrarproblem" utan det kan
vara ett problem för människor i yrken med bland annat monotona rörelsemönster
eller tunga arbetsuppgifter. I de två första citaten är meningen säkerligen inte att
urskilja ”invandraren” på något vis, snarare till och med att positivt särbehandla.
Som vi tidigare nämnt tillskrivs ”gruppen invandrare” egenskaper som skiljda från
”svensken” och i detta fall inte bara fördjupade kunskaper kring gruppens
levnadsvillkor utan även kring förebyggande hälsovård. Meningarna visar på att
”de andra” skiljer sig från ”oss”, vilket måste undersökas. Vilka dessa
förhållanden skulle vara beskrivs inte. Att levnadsvillkoren och den förebyggande
hälsovården skulle vara olika antyder återigen att vi är väsenskilda från varandra.
Detta brukar ofta förklaras i form av kultur, värderingar och traditioner:
”Invandringen har också förändrats så att dagens invandrare
kommer från länder som kulturellt är mera annorlunda/…/.”
(s 9)
”Hälsa och ohälsa är begrepp som är starkt knutna till sociala
och kulturella förhållanden.” (s 56)
Det ges ingen referens till vad det är för annorlundahet som ”invandrarna” präglas
av, förutom det väldigt vida och odefinierade begreppet kultur, och vad det är som
gör att de eller deras kultur nu är mer annorlunda. I rapporten används därutöver
”invandrarens” kultur som förklaring till deras ohälsa. Det är väldigt otydlig med
hur hälsa och ohälsa är knutet till kultur och vad det skulle vara för kultur. Vad
man i huvudsak säger i citaten är att ”de” inte är som ”oss”. ”Deras” kultur är vitt
skild från ”vår”. Man lägger väldigt mycket i själva begreppet kultur. Det framgår
i rapporten att tanken om att ”invandraren” är fundamentalt annorlunda, på grund
av sin kultur är dominerande.
34
Under rubriken ”3.1 Integration i det svenska samhället” (s 16) diskuteras på
liknande sätt olika grader av integration. ”Invandrarna” kan känna sig som både
och, det vill säga som både exempelvis turkar och ”svenskar”, eller se sig som
mer eller mindre ”svenska”. Dock verkar det som om de aldrig kan se sig som
helt och hållet ”svenskar”. Citaten nedan illustrerar synen på vilka möjligheter
”invandrarna” anses ha att ”komma in” i den glasburk som utgör ”svenskarnas
kultur”. När vi jämför med glasburken, vilket är återkommande för vår text,
tänker vi främst på de genomskinliga väggarna som ”inte syns” men gör det
omöjligt att komma innanför. Det är en bra metafor eftersom den dessutom
symboliserar föreställningen om att det finns något att komma in i och något att
vara utanför (Brune, 2004):
”Somliga har en ganska nära kontakt med en eller annan
svensk eller svenska genom ingifte i den egna familjen eller i
bekantskapskretsen. Vanligt är också äktenskap mellan
invandrare från olika andra länder. Man förenas bland annat
av utanförskapet och av liknande erfarenheter av mötet med
svensk kultur.” (s 17)
”De är integrerade i sin egna kulturella miljö, till exempel i
sin sverige -grekiska omgivning, men det är ett annat Sverige
än det som de ”etniska svenskarna” identifierar sig med./…/
De har sin favoritställen, butiker och utflyktsmål, sin
livsform som modellerats med den svenska omgivningen
som en del av sin förutsättning, men bara en del. Vad vi
talar om här är en fullständig miljö och en total livsform,
men ändå ett annat Sverige än de etniska svenskarnas och ett
annat liv än det för de typiska.” (s 17)
”Om dessa invandrare fungerar väl i sina sociala
sammanhang och är fullt delaktiga i dessa finns det grund för
att säga, att de är välintegrerade, ja rent av assimilerade i sin
delkulturella miljö.” (s 17)
”/…/ även om den förhållandevis homogena svenska
kulturen ger en förtrogenhet eller åtminstone ytlig kännedom
om andra svenska miljöer än den egna.” (s 18)
Vi får ingen introduktion i vad en så kallad delkulturell miljö är, detta anses vara
självklart. Meningarna understryker vidare hur ”invandrarna” på grund av sin
annorlundahet aldrig kan komma in i det svenska samhället. Det framhålles i
citaten att de maximalt kan uppnå en blandning av ”sin egen” kultur och
”svenskarnas”. Det ger sken av att den svenska kulturen är oföränderlig och något
statiskt man kan använda som referenspunkt. Vi vet inte heller vad det är för
kriterier som ska uppfyllas för att en kultur skall få klassificeras som ”svensk”.
Det räcker tydligen inte att den ”utövas” i Sverige. Så även om den så kallade
”delkulturen” är ett resultat av en process som började när ”invandraren” kom till
Sverige så är den inte en ”svensk” företeelse.
När man diskuterar språket under samma rubrik ser bilden ungefär densamma ut.
Beskrivningen som görs håller ”dem” återigen utanför. Det finns ingen specifik
35
parameter för hur bra svenska man ska tala för att tala bra svenska men ingen gör
det:
”En del talar svenska – någorlunda väl, förutom
modersmålet, andra nästan bara turkiska. Vissa talar flera
språk, men dålig svenska.” (s 17)
Vi vill avsluta analysen av SOU 1989:111 med ett citat som belyser hur man
skriver om hur ”dem” skiljer sig från ”oss”:
”En huvudslutsats som går igenom i alla avsnitten ovan är att
invandrargruppen är så heterogent sammansatt att det är
nästan meningslöst att göra några relevanta uttalanden som
är giltiga för hela invandrargruppen, samtidigt som vi måste
konstatera att det många gånger saknas data som kan ge en
rättvisande bild av alla de olika invandrargrupperna.” (s 14)
Varför man har med denna mening är problematiskt för texten. Man skriver en hel
rapport där man generaliserar kring ”invandrare” men förklarar samtidigt att det är
fruktlöst om man inte skiljer på olika ”invandrargrupper”. När frågans dessutom
tas upp, kan man rimligen kräva en motivation till varför det är meningsfullt att
generalisera och varför det skulle vara meningsfullare att generalisera inom vissa
grupper. Vi vill också gärna veta vad det är som binder samman vissa
”invandrargrupper” mer än andra, vi kan bryta ner det hela till att vi alla är
individer men det framgår inte varför detta är meningslöst och varför inte
”invandrare” och ”svenskar” har något gemensamt.
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?
I rapporten framställs samhället som segregerat och ju närmre man står den
”svenska kulturen” ju mer framgångsrik är man i samhället. Välden byggs upp
som ett resultat av en mängd olika kulturer och ju mer annorlunda kulturen är, ju
längre från normsamhället står man. Rapporten beskriver i stora drag hur
invandringen medför allt större problem och förklarar detta, vad man beskriver
som faktum, med att det är för att ”invandrarna” kommer från länder som är
kulturellt ”mer annorlunda”. Samtidigt hänvisar man inte till vad det är ”de” gör
eller är som understryker tesen. Andra viktiga punkter i rapporten är att
”invandrarna” faktiskt kan tillföra samhället något bra i egenskap av nytta och
objektifierar men att de har sämre hälsa.
I rapporten framhålls hur ”invandrarna” skapar sig ett eget Sverige i Sverige.
Texten handlar mycket om hur ”de” lever i ”sina” grupper och skapar egna
levnadsmönster som dock inte överensstämmer med det svenska normsamhället i
stort. Man får känslan av att hur ”invandrarna” än gör så kommer de aldrig leva
som ”en svensk” och kommer alltid se en annan sida av Sverige än vad
”svenskarna” gör. Vidare skrivs i SOU 1989:111 om hur dagens ”invandrare” har
större omställningsproblem på grund av att yrket kräver mer. Så länge
”invandrarna” bara jobbade inom verkstadsindustrin med standardiserade rutiner
och litet behov av språklig kommunikation var anpassningen mer friktionsfri. I
rapporten diskuteras vidare begreppet segregation:
”/…/för att beskriva var invandrarna har sina bostäder.”
(s 49)
36
Vi menar att man ser på ”problemet” allför ensidigt. Det är inte bara ”invandrare”
som segregerar sig utan även ”svenskar”. Man kan inte påstå att det finns en
segregerad grupp utan att det finns en motpol (Stigendal, 1999). Mikael Stigendal
diskuterar i sin bok Sociala värden i olika sociala världar (1999), som handlar om
boendesegregation i Malmö, hur det inte kan finnas något extremt eller utskilja sig
om det inte finns något att skilja sig från eller vara extremt i förhållande till.
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?
Huvudaktörerna i texterna är ”svenskar” och ”invandrare”. ”Invandrarna” bär i
sina identiteter på att vara ”bidragstagare”, ”förtidspensionärer”, ”icke-
svenskar”, ”kulturellt annorlunda” och ”mer kulturellt avvikande”, ”typiska
arbetskraftsinvandrare”,” resurser”, ”nyttor”, ”dem” med mera. ”Svenskar” bär
till stor del i sina identiteter på motsatserna. Det poängteras samtidigt i texten hur
”invandrare” inte är en homogen grupp. Dock framställs ”svenskar” som en sådan
eftersom man motiverar ”invandrare” som en heterogen grupp med att de kommer
från olika länder. Därav blir ”svenskarna” en homogen grupp eftersom de kommer
från samma land. Ständiga motsatsförhållanden präglar diskussionen vilket på ett
sätt är en förutsättning eftersom man omöjligt kan tala om ett ”dem” om man inte
har ett ”vi”.
Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?
Vi får intrycket av att texten riktar sig till en ”typisk svensk” som vet vad man
pratar om i rapporten mellan raderna. Det motiveras exempelvis aldrig varför det
är självklart att många ”invandrare” inom ett begränsat område är negativt men
många ”svenskar” inom ett begränsat område är positivt.
SOU 1995:76 Arbete till invandrare
Rapporten är ett delbetänkande som ger en översyn av den svenska
invandringspolitiken med särskild betoning på arbetsmarknadssituationen. I
rapporten tar man upp problematiken i att många ”invandrare” är arbetslösa och
hur man skulle kunna åtgärda detta långsiktigt och kortsiktigt samt
konsekvenserna av deras arbetslöshet. Förslag på åtgärder är exempelvis en mer
reglerad invandring, stöd till återvändande och stöd till egenföretagande. Man tar
även upp hur många ”flyktingar” det har kommit över tid samt från vilka länder
de kommer. Kommittén ger även sina egna åsikter i ämnet.
Att objektifiera
Det finns mycket objektifiering i rapporten. Objektifiering innebär som vi nämnt
innan att man talar om människor som ett ting. Som en liten påminnelse tar vi ett
exempel att man jämför man dem med verktyg eller som en nyttighet.
I nedanstående citat ur SOU rapport 1995:76 ser man exempel på ett vanligt sätt
att objektifiera:
”Arbetslöshet är ett sätt att misshushålla med landets
viktigaste resurs: människor och deras vilja till arbete och
utveckling.” (s 7)
”Individens sociala bakgrund, utbildning, tidigare arbets- och
yrkes- erfarenhet, om man kommer från stad eller landsbygd
37
och varför man utvandrat, är andra viktiga pusselbitar när
orsakerna till arbetslöshet och bidragsberoende ska utredas.”
(s 25)
Objektifieringen här består i att man beskriver ”invandrarna” som en resurs. I
sammanhanget är det tydligt att man syftar på att det är ”invandrarna” som lider
av arbetslöshet. Alltså misshushåller samhället med ”invandrarna”. ”De” beskrivs
som en tillgång man slösar med, och att ”de” är något man kan slösa bort. Det är
som vi tidigare skrivit diskriminering, eftersom ”de” associeras till ting utan vilja,
drömmar och förhoppningar (Boréus, 2005).
Fortsättningsvis förekommer ett annat sätt att objektifiera där man beskriver
”invandrarna” och deras liv som pusselbitar. Det blir väldigt tydligt hur man
föreställer sig att om bara dessa bitar kunde ligga rätt så skulle problemet vara
löst. Samtidigt byggs meningen upp på så sätt att det i huvudsak alltid är
problematiskt att ha invandrat. Resterande aspekter i livet är enbart försvårande
eller underlättande omständigheter. Själva problemet ligger alltså i grunden att
”vara invandrare”. ”Invandraren” sätts in i fack vilka anses tillhöra gruppen som
helhet. Förslaget till branscher där ”invandraren” har lätt att etablera sig menas
vara: exportkonsulter, taxirörelse eller torghandel (SOU 1995:76 s 38).
Att nedvärdera
Det förekommer även ett nedvärderande språkbruk i rapporten. Vi har under
läsningen av rapporten uppmärksammat flertalet meningar och adjektiv som vi
enligt Kristina Boréus definition kan se som ett nedvärderande språkbruk. Boréus
(2005) skriver om att det finns en stor mängd forskning om ”invandrare” och hur
denna forskning ofta associerar ”invandrare” med problem. Vi har
uppmärksammat hur man i rapporten ofta sätter likhetstecken mellan
”invandraren”, arbetslöshet och samhällsbörda. Detta exemplifierar vi nedan. I
citaten förekommer inte ordet ”invandrare” men eftersom rapporten handlar om
invandrarkategoriserade människors situation på arbetsmarknaden, så är det
underförstått att det är ”invandrare” som är de bidragsberoende, och att det
därmed är ”de” som är hotet. Detta är några av de första meningarna i rapporten
och är ett bra exempel på tongången som präglar den:
”En ekonomi med allt färre sysselsätta och allt fler
bidragsberoende innebär att den välfärd som Sverige vilar på
urholkas.” (s 7)
”Ett permanent bidragsberoende som särskilt drabbar vissa
grupper av invandrare medför också hot av nya slag mot
Sveriges framtid.” (s 8)
”Om en stor del av dem som idag saknar sysselsättning
skulle hamna i ett permanent bidragsberoende blir de
statsfinansiella effekterna på sikt helt förödande.” (s 8)
Genom att använda starka ord i texten såsom ”permanent”, ”hot av nya slag”,
”bidragsberoende” och ”förödande” blir bilden av konsekvenserna av
invandringen väldigt dramatisk. Man skapar en bild där ”invandraren” får
representera dessa nya hot mot Sveriges välfärd. Begreppet ”invandrare” som man
flitigt använder sig av i texten blir därmed stark laddat med negativitet. Det är
38
svårt att tolka begreppet hot på något annat vis än att ”invandraren” utgör en
negativ kraft. Genom att använda sig av begreppet ”förödande” använder man sig
av en association som för tankarna till ett öde och förstört landskap eller en
naturkatastrof. Något förödande är svårt att vända och konsekvenserna riskerar att
bli oåterkalleliga. I samband med ordet permanent så är det svårt att tolka att
förödelsen skulle vara något annat än evig. Även epitetet ”beroende” har kopplat
till sig en negativ klang. Ett beroende är något man svårligen kan frigöra sig från
och är nära kopplat till begreppet missbruk. I analysen av dessa citat hänvisar vi
mycket till vilka associationer meningarna framkallar. Vi har tidigare tagit upp hur
associationer är viktiga att uppmärksamma i en diskursanalys eftersom begreppen
då får en tydligare innebörd (Boréus, 2005).
Ännu en aspekt att ta hänsyn till i frågan om vad vi påverkas av när vi läser en
text så bidrar det fackmannamässiga byråkratiska språket till att ge SOU rapporten
trovärdighet. Man argumenterar ofta för att språk är en viktig del i att skapa
diskurser, genom att ting det inte finns ord för ”inte finns” och att de som
definierar något också styr språket och diskursen om detta (Börjesson, 2003).
Traditionsenligt använder personer med definitionsmakt denna språkform. Och
man är tillräckligt säker på sin sak för att sia om framtiden. Vi fortsätter med citat
som exemplifierar ett nedvärderande språkbruk i SOU 1995:76:
”För att åstadkomma en rättvisare fördelning av jobben krävs
aktiva åtgärder för att få in invandrare och/eller ta bort de
hinder som finns - på arbetsmarknaden eller hos de
invandrade själva.” (s 42)
”Bristande kunskaper i svenska kan bero på utformningen av
språkundervisningen, men viktigare är troligen individens
egen bakgrund, motivation och inte minst möjligheterna att
få praktisera språket.” (s 24)
”Men det räcker inte med en serie broschyrer eller liknande.
På det sättet påverkar man knappast människors attityder
eller handlingsbenägenhet.” (s 43)
I ovanstående citat belastar man tydligt ”invandrarna” för sin egen ”situation”.
Man säger öppet att ”de” inte bara är roten till problemet utan även att de inte har
något intresse av att sluta vara det. Det förekommer även en del förslag som pekar
mot en negativ särbehandling av ”invandraren”. Kristina Boréus diskuterar i
Diskriminering med ord (2005) hur man diskriminerar genom att sätta in
stödinsatser för pågående negativ särbehandling. I meningen talar man om
”åtgärder”, vilket är ett negativt klingande ord som för tankarna till korrigering av
fel istället för ett mer positivt eller neutralt ord som ”insats” även om det
fortfarande objektifierar en grupp som saknar definitionsmakt. I rapporten föreslår
man bland annat att ”invandraren” ska behöva utföra samhällstjänst vilket i andra
avseende är ett straff man kan bli ålagd för mindre allvarliga brott eller i fall av
brottslighet vid låg ålder. Att ”invandraren” skall åläggas samma uppgifter som en
kriminell person är starkt diskriminerande, då man sätter lika tecken mellan att
vara kriminell och att vara ”invandrare”.
Det finns vidare ingen antirasistisk dimension i det andra citatet. Man lägger
faktiskt i rapporten inte fram några som helst belägg för varför man dragit
39
slutsatsen att ”de” inte vill. Att på detta sätt öppet påstå att ”de” själva är till skuld
för sin situation är ovanligt men det finns ett begrepp för det. Kristina Boréus
beskriver det i sin bok Diskriminerings retorik – en studie av svenska valrörelser
1988 – 2002 från 2006 om ”blaming the victim” (s 164), vilket innebär en retorik
om att det visserligen är synd om dem, men de får skylla sig själva.
Fortsättningsvis har man anlagt en väldigt nedsättande ton i en mening som skapar
ett gemensamt ”vi” med läsaren och konstruerar ”invandraren” som dennes
motpol:
”Invandrarna måste komma in på arbetsmarknaden, även om
det är lågt betalda arbeten, annars blir de bidragsberoende.
Och det finns så mycket att göra. Även en kvinna som är
analfabet och fött sex barn, har mycket av mänsklig värme,
kan laga mat och skulle kunna göra mycket, istället sätter vi
henne i ’grundvux’.” (s 34-35)
På grund av meningsuppbyggnaden och ordvalen får man intrycket av att det inte
finns svenskar som är analfabeter med sex barn och mycket kärlek.
Stereotypiseringen av ”invandrarkvinnan” är intressant. Man tar heller inte upp
betydelsen av utbildning för jämställdheten. Fortsättningsvis beskriver man
arbetsmarknaden som en sluten del av samhället till vilken ”invandraren” inte har
naturlig åtkomst. Liksom de skall komma in i det ”svenska samhället” där alla
”svenskar” är lika, som ett slutet sällskap, så är även de arbetande (underförstått
svenskarna) en eller en burk vars glasväggar håller ”invandraren” utanför.
Ytterligare nedvärderande representationer som läggs i invandrarbegreppet i
rapporten kan illustreras med följande citat nedan. I det första citatet påstår man
att det bor många ”invandrare” i Sverige som är att anse som förlorare. I det andra
citatet framställer man ”invandrarna” som passiva och i det tredje antas de inte
besitta någon förmåga att prioritera:
”Många vill återvända, men inte som förlorare.” (s 40)
”Långa väntetider utan möjlighet att arbeta har passiviserat
många av flyktingarna anses det i debatten.” (s 44)
”Flyktingars vilja att bo i storstadsområden och tillgången på
lediga lägenheter har ofta varit styrande, trots att möjligheter
till sysselsättning saknats.” (s 27)
Att skapa distanserande förhållande
I boken Diskriminering med ord av Kristina Boréus (2005) finns en tabell med
variablerna ”mer distanserande benämningar” och ”mindre distanserande
benämningar” (s 202). Att dela upp en population i ”invandrare” och ”icke-
invandrare” klassas som mer distanserande. Man drar en tydlig skiljelinje mellan
de två begreppen och häftar fast adjektiv som vi tidigare nämnde såsom
”förödande” och ”hot”. Vi kan se detta i en mening från SOU 1995:76 nedan:
”Med den nuvarande dåliga integrationen på
arbetsmarknaden måste den offentliga sektorn på olika sätt ta
över försörjningsansvaret för arbetslösa invandrare, liksom i
stor utsträckning även för andra arbetslösa.” (s 8)
40
I rapporten delar man dessutom upp arbetslösa i ”arbetslösa invandrare” och
”andra arbetslösa”, en ännu tydligare distansering. ”Invandrares” arbetslöshet är
på något sätt skild från andras arbetslöshet. Meningen är också uppbyggd så att
det ser ut som en av ”de andra arbetslösa” inte är en belastning i lika stor
utsträckning som ”de arbetslösa invandrarna”. Ylva Brune (2004) skriver i sin bok
Nyheter från gränsen – Tre studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och
rasistiskt våld följande:
”Relationen mellan textens ”vi” och ”de” framstår som en
serie skillnader, ett motsatsförhållande eller en konflikt.” (s
48)
Ovanstående citat är, även fast det avser de journalistiska texter som Brune (2004)
analyserat, applicerbart på SOU 1995:76. Man talar väldigt mycket om
”invandrares” bidragsberoende och arbetslöshet och framställer genom
avsaknaden av kommentarer kring ämnet ”svenskar” som deras raka motsats.
”Invandraren” blir här en börda för det Svenska samhället. Meningen är ett
exempel på hur man distanserar, alltså hur man främlingsgör de människor som
kategoriseras i rapporten som ”invandrare”. I rapporten är problemet dessutom i
behov av akuta åtgärder:
”Den positiva särbehandling som föreslås motiveras av det
akuta behovet av att rädda över ett antal människor från ett
permanent bidragsberoende för att därmed också minska
framtida spänningar mellan olika befolkningsgrupper i
Sverige.” (s 9)
I citaten finns även en maktdimension där svenska staten framställs som en hjälte
och ”invandraren” som den hjälplöse. Boréus (2006) skriver:
”En värd har för det första den positiva egenskapen att vara
den som bjuder och bjuder in. Som värd förväntas man vara
gästfri. Men aspekten att vara ’husets herre’ finns där också,
det vill säga den som har rätt att bestämma vilka regler som
ska gälla i detta hus. Gäster kan förvänta sig gästfrihet men
de måste också foga sig i hemmets regler för att vara fortsatt
välkomna och de kan inte självklart vänta sig samma
behandling som husets herre.” (s 165)
I ovanstående mening beskrivs på ett bra sätt hur ett till synes oskyldigt ord eller
begrepp kan innefatta många representationer och associationer. Sverige går in
och räddar ”invandraren” som är i akut behov av att räddas. Men med att ha blivit
räddad kommer också tacksamheten till sin hjälpare. Så länge ”invandraren”
betraktas i detta ljus kommer ”de” aldrig att få rätt att diktera villkoren eller göra
det på lika villkor. Någon som dessutom inte anses ha rätt att ”klaga” får mycket
svårt att ta definitionsmakt på grund av dessa utestängande mekanismer. De
följande två citaten visar för övrigt på hur värden uppfattar gästen:
”/…/invandrare ofta bildar nischer eller blåser liv i branscher
som svenska företagare inte är intresserade av.” (s 35)
41
”Ingen svensk vill ju städa åt andra.” (s 35)
”Fler borde också försöka starta eget menar många. Felet
som många invandrade akademiker gör är att de inte
tillräckligt snabbt söker till det privata näringslivet utan i
stället blir forskare eller söker sig till den offentliga
sektorn/…/.” (s 34)
Som tidigare nämnts beskrivs ”invandraren” med ett nedvärderande språkbruk.
Meningen tyder på att ”invandraren” gör fel val när de blir forskare och ska
istället starta eget menas det. När ”invandraren” faktiskt har lyckats ta sig in på
arbetsmarknaden framställs detta ändå som negativt. ”Invandraren” sätts i en
grupp som istället för sin egen vilja att bli forskare istället starta eget.
Inledningsvis kan vi känna att det väl, om man är akademiker i grunden, är ganska
naturligt att söka sig till vad man är. Det är enligt vår erfarenhet inget ovanligt att
man identifierar sig starkt med sitt yrke och det känns logiskt att vilja jobba med
det man är utbildad till. Frågan är varför det framställs som fel att man gör just
detta. Det verkar dessutom finnas en väletablerad fördom om ”den företagsamma
invandraren”.
Vidare generaliseras både ”invandraren” och ”svensken”. Man ger intrycket i
texten av att det skulle vara naturgivet att det är okej för ”en invandrare” att utföra
vad ”vi” inte vill göra. Mellan raderna kan vi utläsa tanken om ”gästen” och
”husets herre” som vi diskuterar ovan. Eftersom vi har godheten att ta emot ”dem”
i vårt hus så ska ”de” vara tacksamma för vad ”de” får. Dessutom generaliserar
man om ”svenskarna”, man får det att låta som om alla är högutbildade och
”högre stående”, att ingen ”svensk” kan underlåta sig till att ta ett
”invandrarjobb”. Motsatspolen för de ”högutbildade” är därmed de
”lågutbildade”. Dessa två motpoler konkurrerar vidare med varandra:
”För invandrare med mycket låg utbildning och dåliga
kunskaper i svenska språket, kan den höga konkurrensen på
dagens arbetsmarknad innebära att chanserna att få ett
ordinarie arbete är mer eller mindre obefintliga.” (s 31)
”Ett etniskt nätverk med företagare från den egna gruppen
och en etnisk arbetsmarknad, ger invandrare såväl
ekonomisk säkerhet som tillgång till arbeten där de har goda
förutsättningar att konkurrera med infödda.” (s 35)
Citaten visar att ett ”vi och dem” tänk genomsyrar uppfattningen om konkurrens.
Man nämner inte konkurrensen mellan olika ”etniska nätverk” utan konkurrensen
sker mellan ”infödda” och ”invandraren”. Det är intressant hur man laddar
begreppet ”infödd” med fördelar medan begreppet ”inföding” annars ofta likställs
med låg utbildning, utanförskap, primitivitet och annorlundahet. Själva begreppet
”etniskt nätverk” är väldigt problematiskt. I rapporten förklaras inte vad som
menas med begreppet och det låter grovt stigmatiserande. Återigen sätter man
”vi” och ”dem” i två skilda glasburkar med ogenomträngliga väggar. Man målar
upp en bild där ”vi” och ”dem” omöjligen kan vara en grupp tillsammans eller för
den delen individer. Vad som än händer kommer vi alltid vara väsenskilda från
varandra. ”Invandrarna” är för alltid färgade av sin ”egenskap” av att vara
”invandrare”.
42
Man tillskriver dessutom i texten kulturen en väldigt stor betydelse. I huvudsak
”invandrare” beskrivs som hjälplösa mottagare för den kultur de kommer ifrån.
”Invandraren” förvandlas i texten till en kulturell varelse. Begreppet kulturellt
avstånd är problematiskt eftersom man i SOU rapporten använder det utan att
definiera begreppet. Man får reda på att vissa människor är mer avvikande i
förhållande till ”vi:et” men inte varför:
”Med det kulturella avståndet växer risken för
diskriminering.”(s 23)
”I dagens företag ökar kravet på social kompetens det vill
säga krav på att anställa, oavsett om det är svenska eller
invandrare, passar in i arbetskulturen fungerar i lagarbete
med mera. Kunskaper om och vana vid att fungera i svensk
miljö kan antas vara viktig för denna kompetens.” (s 24)
”Att skapa vägar för nyanlända invandrare in i arbetslivet
bör ses som mycket angeläget, eftersom det kan generera
’goda cirklar’ för människor, där arbete leder till en
anpassning av kompetens till svenska förhållande, vilket i sin
tur leder till vidgade sysselsättningsmöjligheter och nya
arbeten.” (s 30)
”För en del med utländsk bakgrund kan egenföretagare vara
en möjlighet att behålla sin kulturella identitet och samla
familj och släkt kring en verksamhet med gemensamt mål.”
(s 54)
”Många företagsorganisationer bygger numera på deltagande
i arbetslag med ett decentraliserat ansvar, där god
samarbetsförmåga är viktig.” (s 23)
Att man skriver på detta viset tyder på att det finns en uppfattning om en antagen
gemenskap mellan text och läsare där man utgår från ”vi:et” och konstruerar den
andre i förhållande till detta (Brune, 2004). Man ger även intryck i rapporten av
att både människor och kultur är oföränderligt och statiskt och tenderar att
fokusera på ”invandrarens” kultur när man talar om arbete eller möjligheter på
arbetsmarknaden. Rapporten målar dessutom upp en bild att det är önskvärt från
”invandrarens” sida att bibehålla denna. Ovanstående citat är ett gott exempel på
myten om ”den företagsamme invandraren”. Samt ett antagande att alla vill
behålla sin kultur. Fortsättningsvis planterar man likhetstecken mellan kultur och
social kompetens. Med meningsuppbyggnad och ordval blir det som att säga att,
att komma från en annan kultur är att ha dålig social kompetens och insinuerar att
”invandraren” saknar samarbetsförmåga. Vad en ”svensk miljö” är specificeras
inte heller närmre, inte heller varför ”invandrare” skulle ha svårigheter att passa in
i den. Det är intressant att använda sig av ett begrepp som ”svensk miljö” utan
definiera vad man menar. Den gamla assimilationspolitiken lyser igenom i
meningen att ”de” ska anpassa sig till ”oss”. I rapporten diskuterar man vidare hur
man kan gå tillväga för att anpassa ”invandraren” till ”det svenska”:
”/…/en stor del av orsakerna inte beror på anställarnas
43
illvilja gentemot invandrarna, utan snarare på rädsla för att
invandrarna inte passar in i laget på grund av bristande
språkkunskaper och bristande kunskaper hur man agerar i
svensk företagskultur (att män med bakgrund i muslimska
länder inte kan jobba ihop med kvinnor t.ex.). Särskilt bra
fungerar praktiken om man kombinerar den med att först ge
invandrarna någon form av ”svenskanpassningskurs.” (s 43)
”Arbetar svenskar och invandrare tillsammans får man också
en naturlig svenskträning på köpet.” (s 37)
”Vi vet inte exakt varför människor med invandrarbakgrund
har så mycket svårare att få jobb än svenskar utan denna
bakgrund.” (s 43)
Först och främst använder man sig av dramatiserande ord som rädsla i meningen.
Begreppet vad svenskträning eller svenskanpassningskurs skulle innebära tas
därefter inte upp. Än en gång undermålas det att ”invandraren” behöver träning
för att passa in i det ”svenska”. Det gör sig tydligt att det är ”de andras” bakgrund
som gör sig skyldig till problemet att få ett jobb. ”Svenskar” som inte har denna
bakgrund har även lättare att skaffa sig ett jobb. I citatet som följer kan man utläsa
de försvårande omständigheterna av att vara just ”invandrare”:
”Ursprung kan alltså vara ett handikapp och förklara en del
av situationen för invandrare.” (s 23)
Som tidigare förklarar man utifrån ett kulturellt perspektiv, där man skuldbelägger
”invandrarna” för ”invandrarnas situation”. Här jämförs även ”invandraren” med
en annan minoritet och dessutom generaliserar man grovt. Att ursprunget skulle
vara ett handikapp är starkt sammankopplat med språket som maktfaktor.
Möjligheten att diskriminera av detta skäl kommer ur det svenska språket som
upphöjt till norm. Boréus (2005) skriver:
”De ’dövstumma’ kunde diskrimineras eftersom de som en
minoritet inte kunde hävda sina intressen i ett samhälle
uppbyggt helt och hållet för människor som kommunicerar
genom tal och skrift (som ju är kopplat till talet).” (s 16)
Att säga att ursprung kan vara ett handikapp är att peka på vilken den rådande
sanningsregimen är. Sanningsregim innebär som vi nämner i teoriavsnittet hur
samhällsdiskursen sätter gränser för vad som är tänkbart. Man brukar säga att det i
huvudsak är den del av befolkningen med definitionsmakt som definierar vad ett
socialt problem är och det är deras tycke som skapar en sanningsregim (Brune,
2004, Boréus 2005).
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?
Känslan i rapporten är långt ifrån att det är ett socialt problem med arbetslöshet
och segregation, vad man säger är att det är ett ”invandrarproblem”. Dessutom
skuldbeläggs ”invandrarens” bakgrund men det är oklart vad det är i
”invandrarens” bakgrund som ligger till skuld för att ”invandraren” underpresterar
och det är oklart varför man anser att det borde gå bättre.
44
I SOU rapport 1995:76 diskuterar man även frågan om reglerad invandring. Man
förklarar hur vissa menar att Sverige tagit emot för många ”flyktingar” och att en
del av dessa inte varit ”regelrätta flyktingar” utan tagit sig hit för att utnyttja det
svenska välfärdssamhällets olika bidrag. Man fortsätter med att detta sätt att se på
saken ligger till grund för att färre förespråkar en ”generös” flyktingpolitik. Bilden
av flyktingpolitiken är att den är frikostig och givmild. Vad som är en ”generös”
flyktingpolitik definieras inte. ”Invandrarna” är ”problem” och de utnyttjar det
svenska välfärdssamhället.
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?
Relationerna som skapas är i hög grad ”invandraren” som offer för sin ”egenskap
av invandrare” och det svenska samhället som värd och nästan, hjälte. Det finns
ingen direkt kritik eller reflektion över vad dessa begreppspar har för relation till
varandra. ”Svensken” och det svenska samhället får en identitet som är lika med
att arbeta, vara en god värd och en god samhällsmedborgare. Genom att sätta
”invandraren” i motsatsförhållande till detta blir ”de” vad ”svensken” inte är.
Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?
Det förekommer en stor del upprepningar i texten vilka vi inte alla citerar men det
pekar på vad rapporten vill lyfta fram. Den huvudsakliga tesen i texten kretsar
kring faran med ”invandrares” missbruk av bidragssystemet. Att man
genomgående kommer tillbaka till dessa väldigt negativt laddade, vad man
framställer som egenskaper hos ”invandraren”. Vid en första läsning av rapporten
”rakt uppochner” lämnas man med en bitter eftersmak av hur utsatta vi skulle
vara på grund av ”invandrarna”. Efter en noggrann analys som vi genomfört förtår
man varför. Man säger dessvärre inget positivt om de invandrarkategoriserade
personerna. Texten präglas av en övervikt med negativa beskrivningar av
”invandraren”. Återkommande är även idéerna om jobbet som en form av straff
för ”invandraren”. Ovan har vi angett ett citat där man föreslår samhällstjänst för
”invandrare”. Det antyder att det finns en representation av ”invandraren” som
arbetsskygg. Att de måste straffas ur sitt bidragsberoende. Fortsättningsvis finns
det en brist på förklaringar eller definitioner av begreppen. Man använder sig av,
vad som faktiskt framtår som, oreflekterat av begrepp som ”svenskhet”, ”svensk
kultur” och ”svenskträning” och förutsätter att läsaren vet vad detta är. I
rapporten förklaras inte vad som ingår i ”svenskhet”. Texten accentuerar också
hur skilda ”vi” är från ”dem”. Det finns ingenting i rapporten som pekar på att vi
alla är människor och har något gemensamt.
SOU 2003:108 Folkbildning och integration – Utsatt folkbildning
SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och integration består av två delar; Utsatt
folkbildning och Folkbildning och funktionshinder. Vi har valt att endast analysera
den första delen Utsatt folkbildning. Anledningen till detta är att bara denna del av
rapporten är relevant för vår studie, den handlar om folkbildningsarbetet i utsatta
bostadsområden, där ”invandrare” är deltagare. Rapporten är en studie av
studieförbunds verksamhet där folkbildningens betydelse ska belysas. Den baseras
på granskning av dokument, intervjuer samt att man företar en diskursanalys i
rapporten. Vidare är avsikten med SOU 2003:108 för regeringen att få svar på
angelägna forskningsfrågor. I rapporten problematiserar man hur mångfalden
beskrivs som visserligen givande, men problematisk. Vi kan kalla vår analys av
rapporten för en metadiskursanalys eftersom den är en diskursanalys av en
diskursanalys i princip. Under tiden vi analyserar tittar vi, som tidigare, på hur
45
man representerar ”flyktingen”, ”invandraren”, ”den nyanlände” eller vad man
väljer att kalla människorna för studien.
Att objektifiera
I de tidigare rapporterna har vi börjat med att ta upp delar i texterna som pekar
mot en objektifiering av den invandrarkategoriserade. I SOU rapport 2003:108 har
vi inte hittat några citat som pekar på att man objektifierar. Alltså att man jämför
dem man pratar om med ting. Däremot flertalet citat som visar medvetenheten
kring problematiken med att göra om människor till ting eller bärare av
generaliseringar, exempelvis varelser som påskrivs speciella egenskaper utifrån
deras kultur. Nedan återger vi två av de citat där man diskuterar just denna
problematik:
”När man som forskare använder begreppet invandrare finns
alltid risken att man bidrar till en stereotypifiering och ett
befästande av den objektiva minoritetsdefinitionen.” (s 26)
”En av våra tankar med en sån analytisk utgångspunkt är ett
försök att komma åt en hegemonisk och kompakt diskurs om
integration där ”den andre” ses som ett socialt och kulturellt
problem.” (s 23)
Att nedvärdera
Med nedvärdering talar man om någon eller en föreställd grupp i samband med
problem (Boréus, 2005). I rapporten 2003:108 Folkbildning och integration
diskuterar man förändringen:
”Det är en komplex problembild och man talar nu hellre om
utsatta bostadsområden än om invandrartäta eller
segregerade.” (s 11)
Här uppmärksammas hur diskursen i politiken förändrats. Hur politikerna (på
vilka det syftas) insett hur språket, definitioner och associationer har betydelse för
hur man skapar annorlundahet eller ”den andre”. Vår forskningsfråga kvarstår
dock obesvarad av konstaterandet, om språket har förändrats även i SOU
rapporterna. Fortsättningsvis skriver man:
”Det råder strukturella skillnader mellan olika grupper i
samhället och etniska minoritetsgrupper har generellt sämre
socioekonomiska villkor.” (s 11)
”De etniska minoritetsgrupperna har högre arbetslöshet,
lägre inkomstnivåer, större sjukfrånvaro och högre
ohälsotal.” (s 11)
Båda ovanstående citat ger en association om ”minoritetsgrupper” som ett
samhällsproblem. Man nämner inte begreppet ”invandrare”, vilket är, vid det här
laget i historien, ett tungt och väldigt konfliktfyllt begrepp i samhällsdebatten.
Anledningen till att man inte gör detta är troligtvis eftersom, som vi sett i de
tidigare rapporterna, begreppet har häftats samman med några av vad som anses
som de svåraste samhällsproblemen (exempelvis arbetslöshet och utanförskap).
Istället använder man sig av begreppet ”etniska minoriteter” som inte har en fullt
46
så ”belastad” historia som invandrarbegreppet. Men man behäftar dock i
meningarna det nya begreppet med samma problem som invandrarbegreppet stått
för. Att skriva ”etniska minoriteter” belyser dessutom det faktum att det inte är
vilka minoriteter som helst som har problem. Begreppet problem är dessutom ett
ofta förekommande ord så fort det rör sig om en diskussion om vad man nu döpt
om till ”etniska minoriteter”. Det är ett negativt laddat ord men svårligen ersatt i
en diskussion om orättvisor så länge man inte anser dem vara okej. Det bidrar
dock till en negativ klang i vissa delar av texten. Citatet nedan illustrerar
exemplet:
”Förklaringarna är beroende av hur man definierar
problemet/…/.” (s 12)
”Det har nu gjorts en del satsningar i större städer, den s.k.
Storstadssatsningen där problemen varit påtagliga.” (s 14)
Att skapa distanserande förhållande
Det finns en fundamental problematik med att berätta om någon eller en grupp,
nämligen att det alltid skapas ett ”vi” som inte är ”dem”. Detta skapar i sin tur
motsatsförhållanden som är något alla de tidigare forskare vi använt oss av är
överens om och diskuterar på olika sätt. Brune (2004) beskriver fenomenet såhär:
”Det grundläggande sätt som en text konstruerar ett ’vi’ och
ett ’dem’ på är: Texten är sådan att ’vi’ talar om ’dem’. De
som beskrivs är föremål för gestaltningar och teorier som
utgår från diskurser som textens ”vi” är hemma i eller kan
solidarisera sig med, medan ”de” har marginellt eller inget
inflytande över hur texten konstruerar ’dem’.” (s 48)
När man skriver en text kan man antingen visa medvetenhet eller omedvetenhet
om detta dilemma. I följande citat som vi kommer att ta upp synliggörs en
medvetenhet som vi inte tycker oss ha sett i de tidigare rapporterna. Att utföra en
diskursanalys i inledningen av rapporten uppmärksammar läsaren på
problematiken i diskussionen av ämnet. Det visar också hur problematiskt man
anser ”vi” och ”dem” skapandet vara, samt att ”vi” framställs som normen som
bör levas upp till. Vi återger ovanstående citat för att belysa hur problematiskt det
är när man konstruerar ett ”vi” och ett ”dem” för att läsaren ska ha möjlighet att
följa tankegångarna i denna analys. Vi kommer att avsluta analysen kring ett ”vi”
och ”dem”. tänkande genom att skildra fyra citat som illustrerar problematiken
med att konstruera ”den andre” i SOU rapporten 2003:108 Folkbildning och
integration. I de första citaten beskriver man att man är medveten om
konsekvenserna av att dela upp i ”vi” och ”dem”. I de två sista citaten gör
rapporten en väldig tydlig uppdelning mellan ”vi” och ”dem”. Man pratar å ena
sidan om mötesplatser vilket ger positiva associationer å andra sidan talar man om
en envägs- integration. ”De” skall integreras i ”oss”. Till slut sätt ändå ”svensken”
och ”invandraren” i motsatsförhållande till varandra (Brune, 2004). Detta görs
genom att man delar upp ”gemene man” i två grupper (trots allt). Vidare menar
man att svensken tillskriver ”invandraren” egenskaper utifrån utseende, språk eller
religion men kan inte definiera utifrån vilka egenskaper ”invandraren” skulle
tillskriva ”svensken”:
”En viktig dimension i detta sammanhang är det som kallas
47
diskursiva praktiker som konstruerar skillnaden och den
andre som annorlunda och som ett problem.” (s 12)
”Många förhåller sig kritiska till användningen av
invandrarbegreppet och menar att det enda som förenar
denna grupp människor är deras icke-svenska blodsband. Det
största problemet kanske är när gruppen av andra blir
påskrivna egenskaper eller karakteristika som man inte själv
känner igen eller vill kännas vid.” (s 25)
”Den skall också verka för att skapa olika former av
mötesplatser och broar mellan olika grupper och kulturer i
Sverige för att underlätta integrationen av etniska minoriteter
i samhället.” (s 14)
”Vi tror att ett användande av den objektiva
minoritetsdefinitionen är vanlig bland gemene man, svensk
som invandrare. Med detta menar vi att svensken definierar
invandraren utifrån exempelvis utseende, språk eller religion,
men också att invandraren definierar svensken utifrån olika
karaktäristika.” (s 26)
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?
Världen framställs i rapporten som något konfliktfylld. Vi lånar Ylva Brunes
(2004) definition av konflikt, hon uttrycker det såhär:
”Konflikter kanske kan beskrivas som motsatsförhållanden
som kräver en lösning.” (s 48)
Konflikten beskrivs som konflikten som skapas av diskursen i rapporten. Att det
skapas problem bland annat av att göra ”invandrare” till ”de andra”. Dock
kvarstår fortfarande bilden och beskrivningen av den utsatte ”invandraren” med
generellt sämre villkor. Man beskriver Sverige som ett land av mångfald där det
inryms många sociologiska kategorier men anser att det ofta är debatterna om den
etniska mångfalden som låter högst och att denna är problematisk eftersom frågan
om etnicitet främst lyfts i negativa sammanhang. Man menar att det i grund och
botten handlar om materiella och strukturella orättvisor som i och med
invandringen har fått en etnisk dimension då det är dessa personer som
exkluderas. I rapporten diskuterar man även olika sätt att förklara exkluderingen.
Det visar, menar vi, genom detta att det finns många perspektiv som bör tas i
beaktande. Man synliggör hur fenomenet av ”andrande” inte är nytt med
meningar som:
”Det är idag fråga om en etnisk annorlundahet, medan det på
1960-talet var en social annorlundahet som präglade dessa
områden. Personer som bor i de utsatta områdena blir de
Andra.” (SOU 2003:108 s 13)
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?
Det finns fortfarande bilden av den utsatta ”invandraren” eller ”etniska
minoritetsmedlemmen” samtidigt som man medvetandegör läsaren om
problematiken i framställandet av ”den andre” på detta sätt.
48
Man skriver i SOU 2003:108:
”/…/offentliga institutioner som verkar i dessa områden i
första hand är anpassade efter majoritetens behov av att
integrera immigranterna. De underliggande värderingarna
emanerar från ett medelklassideal. Institutioner är mer till för
dem som arbetar i dem, än för att tillfredsställa de boendes
behov.” (s 14)
Här vänds upp och ner på koncepten på ett sätt vi inte kunnat utröna tidigare.
Relationen mellan aktörerna blir på så vis att det inte finns en självklar aktör som
skall vara föremål för de föreslagna åtgärderna. Relationerna blir på detta sätt
rörliga och inte statiska.
Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?
Genom att det skapas en medvetenhet öppnas också relationen mellan läsaren och
aktörerna upp. Man fastnar inte i stereotypiseringar under tiden man läser utan
man blir medveten om förändringarna som pågår under tiden samhället
fortskrider.
SOU 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat, vardagsliv
Ovanstående rapport är sammanfattningsvis en utredning över ett lagförslag på att
”nyanlända” (flyktingkategoriserade personer) skall erbjudas minst 60 timmars
samhällsorientering inom en snar framtid från när de anlänt till Sverige. De
”nyanlända” ska få lära sig om att komma till Sverige, att bo i Sverige, att försörja
sig och utvecklas i Sverige, att bilda familj i Sverige, att leva med barn i Sverige,
att påverka Sverige, att utöva religion i Sverige att bli sjuk och åldras i Sverige
samt lokalkunskap. Under dessa rubriker ryms kunskap om arbetsmarknaden,
geografi och historia, lagstiftning, demokrati i teori och praktik, att ha ett
individualistiskt synsätt med mera. Man poängterar att detta är viktigt tidigt i
migrationsfasen. Man menar att det därför är önskvärt att föreläsningarna eller
seminarierna därför skall hållas på modersmålet i så stor utsträckning som möjligt,
alternativt med tolk men detta är mindre önskvärt, menar man i rapporten. I
rapporten läggs det också stor vikt vid att pedagogiken för denna typ av
undervisning behöver utvecklas. Här benämns immigranterna främst som ”de
nyanlända”.
Att objektifiera
Författaren Kristina Boréus beskriver i sin bok Diskriminering med ord (2005) hur
metaforer om ”flyktingar” som exempelvis vattenmassor blir bekymmersamt då
det likställer ”flyktingen” med något som inte går att kontrollera och kan vara
hotfullt likt havet. Som vi tidigare diskuterat är de associationer som är behäftade
med ett begrepp, viktiga att ta hänsyn till i en text, att ord som vid första anblicken
verkar oproblematiska faktiskt inrymmer större betydelser. Den i media populära
liknelsen finns med i SOU rapport 2010:16:
”Samtidigt som flyktingvågen från Irak har fortsatt att
minska.” (s 28)
49
Att använda sig av begreppet ”flyktingvåg” ger associationer till en stor och
hotfull våg som väller in över Sverige. Man antyder genom att använda sig av
begreppet att mängden ”flyktingar” har varit massiv och helt okontrollerad.
Rapporten har därefter inga ytterligare objektifierande meningar som är i vikt att
problematisera. Vi fortsätter därför vår diskurs analys av SOU rapporten hur man
framställer ”invandraren” eller ”flyktingen” utifrån ett nedvärderade bruk.
Att nedvärdera
Rapporten är präglad av vad Ylva Brune i sin bok Nyheter från gränsen – Tre
studier i journalistik om ”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld (2004)
definierar som ”andrande”. Med andrande menar Brune (2004) ett sätt att i text
eller språk skapa skillnader mellan människor, en av flera ”gränssättande
tekniker”. En annan gränssättande teknik som är lätt att relatera till är
diskriminering det vill säga negativ särbehandling eller nedvärdering (Brune,
2004 s 48, Boréus, 2005). Nedvärdering som innebär att behäfta ”den andre” med
negativa associationer. Relationen mellan denna rapports ”vi” och ”dem” beskrivs
som om den präglas av starka motsatsförhållande, man kan till och med säga
konflikt. Brune (2004) definierar konflikt som vi tagit upp i föregående analys
”motsatsförhållande som kräver en lösning” (s 48). Hela idén om
samhällsorientering för ”dem” förutsätter att ”de” i de flesta avseende är så olika
oss att det krävs en lösning. Lösningen i detta fall är då att ”de” ska lära sig om
”oss” och helst bli som ”oss”. Nedan följer tre citat som illustrerar det tankesätt
som rapporten vilar på, vilka åsikter den representerar:
”Regeringen vill också garantera ett visst innehåll i
samhällsorienteringen, nämligen grundläggande värden som
demokrati och alla människors lika värde, vad det innebär att
leva i det svenska samhället, jämställdhet och respekt för
ungdomars integritet.” (SOU 2010: 16 s 10)
”/…/utforska den typ av värderingar som inte är i direkt
konflikt med lagen men som ändå är märkbart annorlunda än
’majoritetskulturens’ och som påverkar en persons
vardagsliv. Man har då bland annat arbetat med introduktion
av ’svenska koder’/…/. ” (s 57)
”Det höjdes också krav på att tankarna, idéerna och
värderingarna bakom de samhälleliga systemen skulle
presenteras och förklaras för att därigenom också bli kända
och respekterade av invandrarna.” (s 51)
I grunden är det svårt med att komma, i dagens diskurs, med argument mot att det
skulle vara positivt att regeringen vill vad som uttrycks i det översta citatet. I
sammanhanget får dock meningen ytterligare en innebörd. ”De” antyds nämligen
ha mindre civiliserade föreställningar om värden avseende människors rättigheter
och skyldigheter. Efter devisen att man inte behöver lära sig något som man redan
kan. I det andra citatet går man än längre och det är ganska tydligt att texten riktar
sig till ”vi:et” och att ”vi” tycker det är ganska självklart vad som är typiskt
”svenskt” och vad det är för värderingar som är så problematiska. Samtidigt säger
man att dessa värderingar inte existerar i det svenska samhället och bland de
”svenska” människorna det är önskvärt att bli som. Man behäftar ”de nyanlända”
med oönskvärda värderingar och generaliserar svenskarna till en homogent
50
likriktad grupp. Brune (2004) skriver också att de flesta texter inte framställer
”de” på något uppenbart negativt sätt. Texterna kan handla om hur ”vi” har
skyldighet att hjälpa, hur synd det kan vara om ”dem” eller till och med hur deras
”invandraregenskap” är särskiljande positiv men:
”Enskilda texter som arbetar med dessa former av andrande
framtår ofta inte som främlingsskapande. Men som
permanenta inslag i nyhetsdiskursen över invandrare och
flyktingar ger de likväl ifrån sig viktiga budskap. De bidrar
till att skapa kategorierna ’invandrare’ och ’flyktingar’ som
annorlunda och eventuellt bristfälliga.” (Brune, 2004 s 49)
”/…/ på detta område verkar det finnas en gemensam insikt
om att värdegrund och praktisk samhällskunskap inte räcker
för att erbjuda individen en rättvis möjlighet att orientera sig i
det svenska samhället.” (SOU 2010:16 s 55)
I ovanstående citat skriver man tvärtemot, mot vad man gjort tidigare att det
kanske är svenskarna som är bristfälliga. Boréus (2006) vänder på perspektiven
och diskuterar ”invandraren” som en rättighetsinnehavare vilket man också gör i
ovanstående citat. Det är inget vanligt förekommande perspektiv. Det
dominerande perspektivet är det där ”invandraren” har skyldigheter.
Att skapa distanserande förhållande
Vi anser att den största problematiken i SOU 2010:16 är den höga graden av ”vi”
och ”dem:ande”. Vi inser förstås att ämnet är omöjligt att skriva om, om man inte
gör denna distinktion men det är också hela fundamentet på vilken rapporten vilar,
vilket i sin tur är utestängande. Man inleder rapporten med meningar som enar,
snarare än separerar, vi ger här två exempel:
”Många människor kommer till Sverige för att söka skydd
undan krig och förföljelser.” (s 9)
”Informationen har ibland getts i informella och individuella
former och ibland i mer strukturerade program med grupper
av deltagare.” (s 10)
Här skönjer vi hur ”de” blir ett med ”oss” genom att vara människor. Genom att
använda sig av begreppet människor förser man dem med alla de attribut som det
innebär att vara just människa, egna mål, rättigheter och egna val (Boréus, 2005).
Exempelvis att vara deltagare innebär att man är inne i samhället och är aktiv
oftast på ett positivt sätt. I rapporten arbetar man i texten även ur ett jag -
perspektiv vilket minskar distansen mellan läsaren och subjektet. Det skapar
empati, man tänker utifrån sig själv snarare än på ett kollektivt ”det” vilket det är
lättare att hålla en distans till. Fortfarande går det dock inte att undkomma
problemet med kategorisering när man skriver om ett specifikt ämne, speciellt ett
ämne som inte finns om man inte gör skillnad på människor och människor. I
rapporten används bland annat begreppen ”nyanlända personer” och ”individuella
behov” vilket är empati - skapande och ”vi-iserande”. Begreppet ”nyanlända
invandrare” kan vi dock med Kristina Boréus tabell, som vi tidigare diskuterat,
klassa som mer distanserande. Det finns alltså en dubbelhet. Brune (2004) skriver,
trots att hon granskar nyhetsjournalistik något om myndigheter som är extra
51
intressant just i samband med denna rapport, eftersom den handlar om en från
regeringens håll planerad åtgärd:
”Nyhetsjournalistik lierar sig med myndigheters diskurser och
konstruerar dem som saknar definitionsmakt i samhället som
objekt för andras formuleringar och åtgärder.” (s 48)
Vi menar att denna mening till stor del beskriver vad som händer i SOU 2010:16.
Här pratar en myndighet mot en annan myndighet om vad man bör göra med
”dem” som, eftersom ”de” behöver åtgärdas, rimligen definieras som ett problem.
Det är en tydlig asymmetrisk relation där ”vi hjälper” men också där ”de” bör ta
emot hjälpen eftersom ”de” fått komma hit. Vi har tidigare diskuterat
problematiken i att skapa en värd - gäst relation eller lärar – elev. Man har
förväntningar på sig som värd men det finns också en aspekt av att man är den
som bestämmer i sitt eget hus och att reglerna i huset ska respekteras (Brune,
2004, Boréus 2006). Å ena sidan menar man att det är en nödvändighet att de
”nyanlända invandrarna” får denna nödvändiga samhällsinformation vilket
innefattar diskussioner om de värderingar det svenska samhället är byggt på, å
andra sidan menar de att det troligtvis inte kommer ändra någons värderingar. Å
ena sidan ska ”de” integreras med respekt för den enskilde, å andra sidan går man
farligt nära gränsen för var integration slutar och assimilation börjar. Följande
citat illustrerar diskussionerna:
”Frågan handlar bland annat om vilka krav kan man ställa på
medborgare som inte delar de grundläggande värderingarna,
men som för den skull inte bryter mot lagen. Frågan berör
således vilka grunder gemenskapen i samhället ska byggas
på i framtiden och vilka redskap som ska användas för
detta.” (s 57)
”Dessutom finns önskemål om att det svenska samhällets
grundläggande värderingar ska presenteras på ett sådant sätt
att de nyanlända får förståelse för dem.” (s 49)
”Dels är bakgrunden till familje- och samhällsproblem så
komplex att de måste lösas genom olika insatser på lång sikt,
dels vet vi att information sällan når så djupt som till
värderingar och handling.” (s 62)
”Frågor om invandrade personers normer och värderingar
har uppmärksammats i samhällsdebatten de senaste åren i
samband med våld och övergrepp som av vissa rättfärdigats
genom hänvisning till kulturella normer.” (s 62)
Flertalet meningar i SOU 2010:16 uttrycker detta sätt att tänka. I det stora hela är
det dock hela tanken som föranlett rapporten. Otydligenheten i vad man menar
skapar en stor klyfta mellan ”oss” och ”dem”, ”vi:et” framställs plötsligt som
väsenskilt när både ”de” och ”vi” reduceras till homogena grupper. Brune (2004)
menar att, att beskriva många olika människor med ett begrepp sammanför dem
”under ett gemensamt tak” vilket ”föranleder undersökningar och åtgärder” (s
214). Man uttrycker tydligt dessutom vem det är som ska anpassas till vem. Vem
som är och gör rätt och vem som är och gör fel. Diskussionen om vad det är för
52
krav man ska ställa på en person som inte bryter mot lagen är dessutom höjd i
dunkel. Någonting gör ”dem” så annorlunda och så uppenbart fel att man måste
komma till rätta med det som inga ”svenskar” gör. Vi har tidigare diskuterat det
svenska samhället som en glasburk. En värld med osynliga väggar, och metaforen
visar också att för att vara utanför måste det finnas något att komma in i.
Ovanstående citat visar hur man anser att glasburken är fylld med ”svenskhet”.
Meningen antyder att det finns en konflikt i dagens samhälle som kan lösas om
”de” får förståelse för ”oss”. Tidigare i texten har det inte framgått lika tydligt att
”de” är behäftade med negativa egenskaper. Vi har uppfattat att idén om
samhällskunskapen för alla ”nyanlända” bygger på en konsensus kring att ”de” är
1. annorlunda 2. alla är lika annorlunda och 3. deras annorlundahet är tillräckligt
problematisk för att föranleda åtgärder båda från stat och kommun. I SOU
2010:16 diskuteras aldrig denna antagna konsensus som något ifrågasättbart.
Snarare är det självklart. Det är en intressant sak att argumentera för att personer
ska utbildas i något som inte definieras vad det är. Man säger att ”de” ska utbildas
i vem ”vi” är, men ”vi” vet inte riktigt vem ”vi” är. Citatet nedan pekar på denna
oklarhet:
”Vilka slags värden är det då som bör stå i centrum för
diskussion och undervisning i vårt förslag till
samhällsorientering? En tänkbar strategi för att komma fram
till vilka värden som kan tjäna som utgångspunkt för denna
första aspekt av samhällsorienteringen är att utgå från
värderingar som kan finna mer eller mindre uttalade i det
svenska samhället. /…/Dagens svenska samhälle präglas av en
allt större mångfald av kulturer livsstilar och religiösa
tillhörigheter.” (s 62)
Slutligen vill vi genom nedanstående citat påvisa hur rapporten använder sig av ett
förhållandevis väl avvägt positivt och neutralt språk:
”Det är en dramatisk ökning från knappt 200 000 personer år
1950.” (s 27)
Meningen visar på att det i rapporten finns ett fåtal starka och dramatiska adjektiv,
men andemeningen är fortsatt exkluderande. Såsom att man framhåller att
någonting dramatiskt ökar.
Hur framställer texten ’världen’ - hur ser dess världsbild ut?
Fortsättningsvis finns det en förvånande stor avsaknad av problematisering kring
assimilation kontra integration. Gränsen mellan integration och assimilation
suddas ut. Det är tydligt att det är ”de” som ska integreras med ”oss”. Man talar
om integration men vad man beskriver låter mer som en sorts assimilation och
man bemödar sig dessvärre inte med att argumentera för sin sak. Det finns en
konsensus i rapporten om att världsbilden onekligen ser ut på det sätt de ser den,
och de talar till den del av befolkningen som delar deras uppfattning. Ha i minnet
att målgruppen för SOU rapporter generellt är högt uppsatta politiker och att
denna rapport, SOU 2010:16, ligger som grund för ett lagförslag.
I rapporten beskriver man under rubriken samhällsorienteringen och dess
sammanhang ett antal länders olika praktiker för hur ”invandrarna” ska komma in
i samhället. Bland annat Nederländerna med Folkpartiet för Frihet och Demokrati,
53
ett högerliberalt parti som största parti Danmark och Norge som har kända också
tongivande främlingsfientliga partier i sin riksdag såsom Danmarks, Dansk
Folkeparti och Norges, Fremskrittspartiet. Man beskriver deras förfarande
okritiskt och värderingslöst trots att systemen uppenbarligen är exkluderande för
invandrare. I och med att det inte finns några kommentarer om det så ger man
heller inte några argument till varför tanken är att inte göra så i Sverige. Detta
synliggörs i följande citat:
”Nederländerna har ett system där den nyanlände individens
eget ansvar betonas. Integration ses officiellt som en plikt
för den invandrade. En plikt som anses vara uppfylld när ett
slutprov – där språk- och samhällskunskap mäts – är
avklarat.” (vår kursivering s 41)
”Ett uppehållstillstånd kräver ett avklarat slutprov och
dessutom kan individen bötfällas om slutprovet inte är
avklarat inom den utsatta tiden.” (s 41)
Vi finner det intressant att man bland annat väljer frasen ”individens eget ansvar
betonas” eftersom det vanligen inte anses negativt att påstå att individer har
ansvar. Eftersom Sverige då har ett system som är mer ”behjälpligt” och där man
inte kan utvisa en individ på grund av att de inte klarar ett prov, vilket man
tidigare kommenterar som positivt och dessutom skriver:
”Det anstår däremot inte staten att villkora medborgarskapet
med godkänd utbildning i samhällsorientering. Precis som en
demokratisk stat bör göra för alla sina andra medborgare
inkluderas medborgare generellt, blint och jämlikt, utan att
deras kunskapsmässiga kvalifikationer först prövas. Något
annat vore dessutom ett historiskt brott mot den bärande,
solidariskt inkluderande idén bakom folkhemmet och
välfärdsstaten.” (s 25)
Vidare vill vi lyfta faktumet att även utelämning av vissa delar av världen skapar
en diskurs. Varför väljer man att inte kommentera att de som varit drivande för
införandet av dessa hårda och exkluderande regler är öppet erkända
främlingsfientliga partier? Man motiverar anledningen till att inte kunna utvisa en
invandrare på grund av bristfälliga kunskaper om Sverige, med att det är ett brott
mot Sveriges kulturarv men inte mot mänskliga rättigheter. Det saknas en
motivation till varför man inte bör göra på samma sätt som Nederländerna. I flera
fall motiverar man åtgärder med att det är bra för Sverige:
”I Norge har nyanlända invandrare med asyl eller
uppehållstillstånd beviljat på humanitära skäl mellan 16 och
55 år rätt till och skyldighet att genomgå en norsk- och
samhällsinformationskurs.” (s 41–42)
Ovanstående låter såsom det rapporten argumenterar för att införa. Det är något
överraskande att man inte problematiserar det faktum att det är ett
främlingsfientligt parti som drivit fram. Vidare citerar vi:
”En utgångspunkt för detta betänkande är att staten måste
54
anstränga sig till det yttersta för att ge var och en som nyss
anlänt till Sverige och som fått uppehållstillstånd en chans
att skaffa sig jämlika kunskapsmässiga förutsättningar för att
”uppnå delaktighet och jämlikhet” i samhällslivet.” (s 24)
Rapporten präglas som vi tidigare pekat på också av en exkludering av subjektet.
Man använder sig av meningar som:
”Redan under 1960-talet konstaterade en rad utredningar att
nyanlända invandrare behöver samhällsinformation för att
kunna orientera sig i sitt nya hemland.” (s 51)
”Några decennier senare – i början av 1980-talet – hade
kraven på samhällsinformationen vuxit.” (s 51)
Det framgår dock inte vem det är som kräver samhällsorientering. Vi får inte veta
om de är invandrare själva som uttryckt att man saknade detta när man anlände
till det nya landet eller om det är svenskar som krävt det. Genom att undanhålla
vem som ställer kraven underhåller man också ”baktanken” med dem.
Utestängning från debatten är också utestängning från makt (Brune, 2004). Om
man inte får tillgång till debatten så har man inte möjlighet att skapa en
konkurrerande diskurs eller sanningsregim. Låt oss säga att det i citaten ovan är
svenskar som ställer kraven. Då har en grupp som redan har tillträde till debatten
fått genomslagskraft i politiken. Det tyder på att det är nämnda grupp eftersom
man hänvisar till utredningar vilka vanligen skrivs av resursstarka grupper och
personer med tillträde till diskursen såsom akademiker.
Vilka identiteter och relationer mellan aktörer gestaltar texten?
SOU 2010:16 är konfliktfylld enligt Brunes (2004) definition som
”motsatsförhållande som kräver en lösning” (s 48). Det finns dessutom en
asymmetri mellan aktörerna i texten. Det finns författarna, det finns de som
författarna riktar sig mot – deras förmodade jämlikar det vill säga andra
resursstarka personer med tillgång till diskursen samt objekten, invandrarna,
föremålen för åtgärderna det vill säga problemen.
Vilken relation skapar texten mellan text- läsare och mellan läsaren och aktörerna i texten?
Om vi tänker oss triangel där den tredje punkten är längre ifrån dem i basen, så ser
vi också relationerna som skapas framför oss. Ena hörnet i botten på triangeln är
upphovsmännen till rapporten. Andra hörnet i botten på konen är det ”oss”
rapporten är riktad mot. Det tredje hörnet som är långt ifrån botten på triangeln
symboliserar objekten som det talas om. Detta är den grupp som inte besitter
definitionsmakt (Brune, 2004 s 48) och inte har någon på allvar konkurrerande
sanningsregim att sätta emot.
SAMMANFATTNING
Då vårt syfte är att kritiskt granska hur man framställt ”flyktingen” och
”invandraren” i Statens Offentliga Utredningar, har vi ovan analyserat var och en
utvald rapport för sig. Det vill säga vilka representationer som skapats. Man kan
resonera som att alla begrepp från början är neutrala och de får sin betydelse
55
genom att vi i språket genom diskursen tillskriver begreppen egenskaper
(Neumann, 2003). Exempelvis har man genom att tala om ”flyktingen” och
”invandraren” dels konstruerat en ”sanning” om att ”de” är skilda från en ”icke-
invandrare”. Man har genom att benämna ”invandrare” under en viss tid som
bidragsberoende lagt till en dimension i begreppet som gör att man vid denna tid
associerar ”invandrare” med ”bidragsberoende”.
Vi ville ha reda på huruvida det finns en dominerande diskurs eller konkurrerande
sanningsregimer i varje rapport och om denna eller dessa förändrats med tiden
som gått mellan rapporterna. Ovan, i analyserna, utläser man resultaten av
analyserna av hur ”flyktingen” och ”invandraren” framställts i varje rapport. I
denna del är därför tanken att slutsatserna skall klargöras samt att rapporterna
skall diskuteras mot varandra, för att kunna svara på vår andra frågeställning, om
representationerna ändrats över tid.
De utvalda rapporterna sträcker sig över ett tidsspann mellan åren 1972 till 2010,
det vill säga 38 år. Vi kan börja med att konstatera att vi anser att mycket har hänt
sedan dess. Sammanfattningen kommer att delas upp i delar där vi diskuterar olika
teman som vi gjort i analyserna. Diskussionen om språkets betydelse kommer inta
en central roll eftersom vi använt oss av verktyg för att påvisa hur diskriminering
med ord sker.
Objektifiering
Vi har i ovanstående analyser visat hur och om objektifiering av ”flyktingar” och
”invandrare” förekommer. Detta skiljer sig åt i de olika rapporterna. Fyra
rapporter utav fem objektifierade på olika sätt. Vissa av dem objektifierade
dessutom på flera sätt i en och samma rapport. Det var bara i rapporten 2003:108
Utsatt folkbildning som det inte förekom någon form av objektifiering. Här visade
man på en stor medvetenhet kring problematiken med att objektifiera, det togs
inte upp i någon annan rapport. Sammanfattningsvis objektifieras ”flyktingen”
och ”invandraren” i de andra rapporterna, genom att de avhumaniseras på olika
sätt. ”De” framställs först och främst som om de saknade känslor, önskningar och
behov. Vidare skriver man om ”flyktingar” och ”invandrare” som om de vore
saker, verktyg och ”havsvågor”. Ytterligare ett sätt att objektifiera i rapporterna är
att man ser ”flyktingen” och ”invandraren” som resurser och en nytta för ”oss”.
Var man objektifierade mest var i rapporterna 1989:111 Invandrare i Storstad och
1995:76 Arbete till Invandrare där ”invandrarna” sågs som resurser, nyttor,
pusselbitar och bidragsberoende. Över huvudtaget var det i dessa rapporter de
mest negativa bilderna av invandringens ”konsekvenser” målades upp. Men även i
rapporten 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat, vardagsliv
pratades om ”flyktingvågen”.
Objektifiering genom tiden
Hur man objektifierade skilde sig dock mellan rapporterna från 1972-1995 och
2010. I rapporten, 1972:85 Asyl, var det i huvudsak det kalla juridiska språket som
fungerande objektifierande eftersom det var så omänskliggörande. I SOU
rapporterna 1989:111 Invandrare i storstad och 1995:76 Arbete till invandrare
var språket betydligt mer ”avslappnat”. Det fanns dock få problematiseringar
kring begreppen man använde och detta gav ett intryck av att man inte
reflekterade över vad det innebär att generalisera och bunta ihop människor till
grupper vars viljor framstår som självklara och homogena. Objektifiering sker
nämligen också genom att göra om ”invandrarna” till bärare av en representation,
56
exempelvis ”kultur”. I rapporten 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen,
välfärdsstat, vardagsliv påvisades en betydligt större medvetenhet, och begrepp
problematiserades, kring ämnet. Slutsatsen lyder alltså att förekomsten av
objektifiering generellt har minskat med tiden. Både på det sätt man jämför
människor med resurser och nyttor och genom att göra dem till bärare av
representationer.
Nedvärdering
Vi har i vår uppsats kunnat påvisa hur det förekommer vad vi definierar som
nedvärdering i alla rapporter. Däremot skiljer sig rapporterna åt, på vilket sätt, de
gör detta. Man nedvärderar i rapporterna först och främst med sammankopplingen
av ”flyktingen” och ”invandraren” med problem för det svenska samhället, som
måste lösas. Exempelvis socialbidragsberoende, segregation, arbetslöshet och
sjukfrånvaro. Till det läggs dimensionen av associationer. Med detta menas att när
man säger att ”en invandrare” är bidragsberoende säger man också att ”de”
missbrukar samhällets resurser.
Nedvärdering genom tiden
Användning av negativa epitet eller nedvärdering förekommer som ovan nämnt i
alla rapporterna, men är fler i antal och nedvärderar på olika sätt i samma rapport,
i SOU rapporterna från 1972- 1995. I 1972:85 Asyl handlar det om ett större
”flyktingproblem” som ska lösas. I SOU rapporten 1989:111 Invandrare i
storstad tillskrivs vidare ”flyktingen” och ”invandraren” med problem, men
uppdelat i ”mindre” problem. Dessa handlar om segregerade områden,
bidragsberoende eller arbetslöshet. Man tillskriver dessutom dessa problem som
ett” hinder” hos ”flyktingen” och ”invandraren” i 1995:76 Arbete till invandrare.
Denna rapport är den som vi anser nedvärderar mest. ”Flyktingen” och
”invandraren” ses inte bara som ett hinder, en förlorare, passiva och med brist på
att prioritera, utan även som ett hot vilken kommer att urholka Sveriges välfärd.
Omfattningen av nedvärdering avtar följaktligen något i 2003:108 Folkbildning
och integration. Rapporten har likaså som med ovanstående tema, objektifiering,
en mer medvetenhet kring att man behäftar ”flyktingen” och ”invandraren” med
problem. Dock framställs ”flyktingen” och ”invandraren” som en grupp som man
nu valt att namnge ”etniska minoriteter”. Man nedvärderar som rapporterna från
1972-1995 genom att beskriva gruppen som ett samhällsproblem. I rapporten
skriver man att de har sämre socioekonomiska villkor, sämre hälsa, sjukfrånvaro,
lägre inkomstnivå och högre arbetslöshet, men gör det endast på ett fåtal ställen.
Likaså rapporten 2010:16 Sverige för nyanlända – Världen, välfärdsstat,
vardagsliv nedvärderar inte i samma omfattning som de rapporter från 1972-
1995, och skiljer sig dessutom åt de andra fyra rapporterna på så sätt att det är
”deras” värderingar som är problematiska. ”De” antyds nämligen ha mindre
civiliserade föreställningar om värden avseende människors rättigheter och
skyldigheter. Sammanfattningsvis menar vi att nedvärdering av ”flyktingen” och
”invandraren” inte avtar i SOU rapporterna genom åren, utan endast övergår i nya
förklaringar av ”problemet” med ”de andra” mellan 1972- 2010.
Distanserande benämningar
Även uppdelningen i ”vi” och ”dem” förekommer i alla rapporter. Detta är en
följd av att det i vårt språk är väldigt svårt att prata om en utvald grupp utan att
göra dessa på något vis skilda från den andra gruppen. Gemensamt för rapporterna
är att de utgår från den resursstarka gruppen av befolkningens perspektiv. ”Vi:et”
57
står för ”de svenska” och är behäftade med egenskaper som är motsatsen till de
egenskaperna ”invandraren” står för. Sammanfattningsvis distanserar man alltså
genom att skilja ”dem” från ”oss” och genom kulturella förklaringar. Det finns en
fundamental problematik med att dela upp människor i grupper på detta vis. När
det finns ett ”vi” och ett ”dem” skapas en klyfta som nästan blivit självklar, men
som egentligen är långt ifrån det. Vi är alla i grunden lika, eftersom vi är
människor. Men genom uppdelningen skapar vi en olikhet. Genom objektifiering
och nedvärdering i olika texter, (vi har tagit del av forskning inom nyhetsmedia
och kan nu själv påvisa att detta förekommer i Statens Offentliga Utredningar i
olika grad) skapar man ”den andre” med vissa specifika egenskaper. I förhållande
till denna diskussion tar vi fram ett citat ur Ylva Brunes (2004) bok:
"Termerna 'kulturrasism' eller 'ny rasism' används ibland för
att beskriva en diskurs ’vilkens dominerande tema inte är det
biologiska arvet, utan oöverstigliga kulturskillnader, en
rasism som vid första anblicken inte postulerar vissa
gruppers eller folks överlägsenhet i förhållande till andra,
utan bara uppehåller sig vid faran av att upphäva gränser och
om oförenligheten mellan livsstilar och kulturer." (Brune,
2004 s 33)
Utan att säga att det är rasism som förekommer eller inte, kan vi i alla fall
uppehålla oss vid att det framstår som att det finns en oförenlighet mellan
människor och människor med hänvisning till kultur eller fundamentala olikheter,
i flera rapporter.
Distansering genom tiden
Rapporten från 1972 distanserar inte i samma omfattning som de andra fyra
rapporterna. Dock har vi insett att använda sig av ett juridiskt kallt språk är ett
distanserande på sitt sätt, eftersom man faktiskt pratar om människor. Dessutom
distanserar man genom att se ”flyktingar” som något främmande. Vidare kan vi
konstatera att rapporterna från 1989 och 1995 är de rapporterna vi bedömer
distanserar mest och mest frekvent. Detta avtar avsevärt i rapporten från 2003
eftersom problematiken kring ”vi” och ”dem” diskuteras. Problemet med att ”dem
skiljer sig från oss” är emellertid kvar på så sätt att ”flyktingar” och ”invandrare”
fortfarande är en grupp som måste namnges, numera ”etniska minoriteter”. Vad
som är positivt med omdöpandet från ”invandrare” till ”etnisk minoritet” är att
problemet med den evige vandraren försvinner. Man kommer dock inte undan
problemet med den evigt annorlunda.
Till skillnad från de andra rapporterna ser vi en tendens av förändring i rapporten
från 2010. Här börjar man prata om ”människor” istället för ”invandrare” eller
”flyktingar och att skriva utifrån ett jag- perspektiv istället för ett dem- perspektiv
som tidigare. Visserligen lyser den tidigare representationen av ”invandraren” och
”flyktingen” ändå igenom. Dessa citat från 1989 års rapport och 2010 års rapport
är ett exempel på att detta sätt att tänka förekommit och fortfarande inte
överbryggts. Där det framstår som om ”de”, (”invandrarna”) nästan lever i en helt
annan värld.
”Det finns ett stort behov av fördjupade kunskaper om
invandrares levnadsvillkor.” (SOU 1989:111 s 10)
58
”/…/utforska den typ av värderingar som inte är i direkt
konflikt med lagen men som ändå är märkbart annorlunda än
’majoritetskulturens’ och som påverkar en persons
vardagsliv. Man har då bland annat arbetat med introduktion
av ’svenska koder’/…/.” (SOU 2010:16 s 57)
Således kan vi slutligen säga att denna form av diskriminering inte verkar ha
minskat med åren förutom att 2003 års rapport synliggör problematiken.
Rapporten från 2010 är ett lagförslag på hur man ska kunna komma tillrätta med
dessa kulturskillnader. Det framstår nästan som om man har gått från en
assimilationspolitik till en annan. Det framgår nämligen väldigt bristfälligt i
rapporten vad som är skillnad mellan lagförslaget och en ”mild” form av
assimilationsideologi.
De tre frågorna
De tre frågorna som vi avslutat varje analys med har hjälpt oss på så sätt att de har
hjälpt oss utkristallisera den röda tråden i varje text. Frågan om hur texten skapar
världen ger ett metaperspektiv som tydligt fångar den dominerande diskursen.
Frågan om vilka identiteter som skapas mellan aktörerna i texten tar upp frågan
om representationer. Vilka motsatsförhållanden det är som framställs genom att
skapa ett ”vi” som står för, ofta det goda, och ett ”dem” som står för det
problematiska. Den slutliga frågan om relationen mellan texten och läsaren får en
själv, som läsare, att begrunda sin egen position i diskursen. Den sista frågan kan
man se som ett verktyg att utkristallisera mikro perspektivet, det minsta
perspektivet som du som enskild individ intar till vardags. Detta är inte ett
perspektiv man ständigt reflekterar över men relationen mellan dig och texten är
det som först och främst påverkar dig. Hur texten tilltalar dig kommer påverka hur
du tolkar den samt vilken ståndpunkt du intar slutgiltigt. Om du inte känner att
texten är riktad mot dig, kommer du rimligen inte lämnas med en känsla av
gemenskap med texten.
Språket som central aktör
Vad vi mycket har funderat över under vårt rapport- skrivande är, vad som
egentligen kom först? Skapade språket den praktiska verkligheten eller skapades
språket utifrån den praktiska verkligheten. Politikerna ses som resursstarka
människor med definitionsmakt och har därmed makt att påverka diskursen i
önskvärd riktning. Samtidigt ingår dessa i en diskurs, vad som nu eller då är
verkligheten. De kan inte helt frigöra sig från den rådande diskursen och tänka
totalt utanför lådan, då hade de tappat förtroende. Har en människa möjlighet att
tänka helt och hållet utanför boxen eller är vi alla ofrivilliga offer för den?
Vi har tidigare berättat hur central språkets roll är i en diskursanalys eftersom det
är just språket man analyserar. Vi har kommit fram till att generaliserandet av
”flyktingar” och ”invandrare” i texterna skapar en diskurs med grupper, som vi
svårligen kan frigöra oss från. Man kategoriserar utifrån diskursen till synes
omedvetet. Detta är högst problematiskt menar vi. Att använda sig av vissa
begrepp kan inte bara skilja en grupp från en annan, utan även hänföra gruppen
till en process som inte existerar. Med detta menar vi att, exempelvis begreppet
”invandrare” inte bara separerar utan även ger ”invandrare” en roll om att de
ständigt invandrar. ”Invandraren” får en identitet som icke- svensk som dessutom
ständigt är på vandring in i Sverige. Under våra analyser av rapporterna har vi
påvisat att diskursen varit att skilja på ”invandraren” eller ”flyktingen” från
59
”svensken” sedan 1972 fram till 2010. Vi har även sett att ”invandraren” aldrig
kommer bli svensk, om inte diskursen ändras. Om inte ”svensken” ser
”invandraren” som ”svensk”, kommer ”invandrarna” aldrig att känna sig som
”svenskar”. Detta är en del av diskursen som tycks förändras väldigt långsamt.
Diskursen förändras långsamt eftersom det finns en bild i det svenska samhället
att ”flyktingar” flyr från problem, tar med sig problem och får problem här. Än
mindre ses de som nyttiga, välbehövda eller som om de kan tillföra något för oss,
attraktivt. Tänket kan vi påvisa ha funnits sedan 1972 och har till synes fortsatt
genom åren och man tyckts glömt att ändra språket i politiken i samma takt som
ändringen i flytingpolitiken. Att flyktingpolitiken ändras genom åren för att på
bästa sätt underlätta vid mottagandet av ”flyktingar” är skiljt från sättet man
debatterar på. Men sättet man pratar om påverkar även beslutsfattare, vilket vidare
reflekteras i flyktingpolitiken igen. Det är därför högst problematiskt hur man
representerar ”flyktingen” och ”invandraren” i SOU rapporter . Det är alltså inte
bara beslutsfattare som tar del av dem, utan således också resten av den svenska
befolkningen.
Svaret på frågan om representationen av ”flyktingen” och ”invandraren” ändrats
över tid, är att den inte förändrats avsevärt från 1972 till 2010. Rapporten från
2003 har riktat uppmärksamhet mot representationerna av ”flyktingen” och
”invandraren”. Vi anser att denna har påverkat diskursen på något sätt eftersom vi
ser en viss förändring av hur ”flyktingen” och ”invandraren” framställs i
rapporten från 2010. Vi har en stark tro att det går att förändra diskursen men att
detta sker mycket långsamt. Vi anser detta bero på att det handlar om många led
av personer och makt som spelar in i diskursen och i det ständigt rullande hjulet.
Ett långsamt hjul dock.
SLUTDISKUSSION
I det sociala arbetet är det, anser vi, särkilt viktigt att se individen. Som socionom
jobbar man i många yrken med människor som har problem på olika sätt. Problem
som man kan argumentera är just problem för att det är det i den rådande
diskursen. Om en företeelse inte erkänns som ett (socialt) problem av dem med
definitionsmakt, så ser rimligen de flesta inte det som det heller. Som exempel var
det tills för inte så längesedan, närmre bestämt fram till 1979, lagligt att aga sina
barn. Såg man för 200 år sedan barnaga som ett socialt problem? Troligtvis inte.
På den tiden sågs det som en rättighet och en nödvändighet för att uppfostra ett
barn. På samma vis är rättigheter inte rättigheter förrän någon eller några med
tillräckligt stor makt bestämmer att det är så. Här kommer maktbegreppet in i
diskussionen. Vem är personerna med makt att skapa en diskurs? Följande citat
belyser hur vår historia kan påverka vår vardag:
”När skillnader i arbetsmarknadssituationen mellan
svenskfödda och utlandsfödda uppmärksammats har man
oftast bortsett från de samhälleliga processer av över- och
underordning som ideologiskt bär upp indelningen i ’vi’ och
’dom’.”(Brune, 2004 s 253)
Denna mening speglar inte bara situationen på arbetsmarknaden utan hur vår
historia präglar vår världsbild, där vi svårligen kan tänka utanför ramarna och
trots välmening inte kan låta bli att problematisera det ”faktum” att ”de” är så
60
väsenskilda från ”oss”. Att man idag har börjat skriva på ovanstående vis visar att
man har börjat problematisera sin historia och hur den påverkar människor än
idag. Som all samhällskunskap kan vi svårligen bevisa ett samband mellan dagen
och gårdagen. Alltså påverkar verkligen historien för hundra år sedan oss
”moderna” människor? Vi tror det.
Det finns ytterligare en aspekt av ”de med definitionsmakt”. Man tänker ofta på
en eller några enskilda makthavare, men organisationer har genom tiderna i
Sverige spelat en stor roll för att påverka diskursen. Genom att organisera sig kan
människor utan definitionsmakt få just detta, genom att exempelvis engagera sig i
ett politiskt parti.
Kommentarer om att skriva en diskursanalys
Kanske borde alla någon gång i sitt liv göra en diskursanalys eftersom man lär sig
mycket av det. Efter denna upplevelsen känns det som man har möjlighet att läsa
texter med nya glasögon. Speciellt känns det som man har medel att kritisera
texter, trots att de är skrivna av personer med betydligt mer definitionsmakt än
man själv. Som vi nämnde i inledningen tror vi inte på samhällsförändringar
utifrån en konsensus utan att det krävs en viss grad av konflikt. Om man inte
upplever att man behöver någon förändring finns det heller inget skäl att arbeta
mot förändring. Vi tänker att det finns en konflikt när staten utmålar en viss grupp
som en speciellt problematisk grupp.
Förväntningarna
Självklart hade vi en del förväntningar trots att vi försökte frigöra oss från dessa
när vi började skriva. Framförallt hade vi förväntat oss större skillnad på hur man
konstruerar ”invandraren” idag mot igår. Det finns dock ytterligare dimensioner
att ta i beaktande inför denna slutdiskussion och det är vår ålder och våra
perspektiv, alltså vår förförståelse. Även om vi gärna vill ha analyserat i
objektivitetens tecken så är vår ståndpunkt att det är omöjligt för en människa att
vara fullkomligt objektiv. Vi kan inte komma undan att vi ser hela våra liv och allt
vi gör genom våra individuella, unika glasögon som skapats av våra specifika
erfarenheter. Vi tror dock, att det faktum att vi är medvetna om vår roll och inte
ignorerar det bidrar till att vi kan genomföra god forskning. Å andra sidan kan vi
inte veta att det finns en mening med att vara objektiv i ämnet. Kan man kritisera
om man är objektiv och finns det ett absolut rätt och fel?
Vi avslutar vår uppsats med en förhoppning att vårt arbete påvisat vilka
representationer som finns om ”invandraren” och ”flyktingen” i SOU rapporterna
från 1972- 2010. Vi hoppas dessutom att uppsatsen gett svar på hur
flyktingpolitiken sett ut i Sverige och hur denna har påverkat representationen av
”invandraren” och ”flyktingen” över tid och kanske att den skapar debatt om
flyktingpolitiken och främlingsfientligheten i Sverige.
61
REFERENSER
Björkman, Ingrid Elfverson, Jan Friedman, Jonathan Wedin, Åke (2005) Exit
Folkhemssverige – En samhällsmodells sönderfall. Torsby: Förlag Cruz del Sur
Neumann, Iver B (2003) Mening materialitet makt – en introduktion till
diskursanalys. Lund: Studentlitteratur
Boréus, Kristina (2005) Diskriminering med ord. Umeå: Boréa Bokförlag
Boréus, Kristina (2006) SOU 2006:52 Diskrimineringens retorik – En studie av
svenska valrörelser 1988 – 2002. Stockholm: Edita Sverige AB
Brune, Ylva (2004) Nyheter från gränsen – tre studier i journalistik om
”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld Kungälv: Grafikerna Livréna
Börjesson, Mats (2003) Diskurser och konstruktioner – en sorts metodbok.
Lund: Studentlitteratur
Dominelli, Lena (1997) Anti-Racist Social Work. Second edition
Palgrave: Macmillan
Lundh, Christer & Ohlsson, Rolf (1999) Från arbetskraftsimport till
flyktinginvandring 2:a reviderade upplagan Stockholm: SNS Förlag
Stigendal, Mikael (1999) Sociala värden i olika sociala världar. Lund:
Studentlitteratur
Säfström, Carl Andres & Östman, Leif (1999) Textanalys. Lund: Studentlitteratur
Winther Jørgensen, Marianne & Philips, Louise (2000) Diskursanalys som teori
och metod. Lund: Studentlitteratur
SOU 1972:85 Asyl - utlänningsutredningen Stockholm 1972
SOU 1989:111 Invandrare i storstad – underlagsrapport från
storstadsutredningen.
SOU 1995:76 Arbete till invandrare – delbetänkande från invandrarpolitiska
kommitén.
SOU 2003:108 Folkbildning och integration – Utsatt folkbildning
SOU 2005:56 Det blågula glashuset
SOU 2010:16 Sverige för nyanlända - Värden, välfärdsstat, vardagsliv.
ELEKTRONISKA KÄLLOR
Migrationsverket >http://www.migrationsverket.se< 2010-09-23
Nationalencyklopedin >http://www.ne.se< 2010-10-25, 2010-11-01
62
Sökord: makt, representation
Statens offentliga utredningar >http://www.sou.gov.se/< 2010-12-07
Svenska akademien >http://www.svenskaakademien.se< 2010-12-13