Kandidatuppsats i Arkeologi.
Examensarbete för arkeologiprogrammet, 30 hp
Vt 2019
Dold forntida kunskap
Studie av forntida och nutida ris- och veteodlingar i
Kina ur ett hållbarhets - och arkeologiskt perspektiv
Martin Karlsson
Abstract
This essay tries to prove that archaeology as a science, can be useful as a tool for the creation
of sustainable agriculture. Case studies of China´s ancient and modern rice and wheat
agriculture are used as an example of how archaeology can fulfill this role. Archaeological
data were collected for the ancient types of agriculture in China between 4000 BC and 500
AD, with the intension of analysing it using a sustainability perspective. This period had to be
extended for the wheat agriculture to 600 AD. To aid this analysis, a definition of sustainable
agriculture was made. Using this definition, a decision could be made whether the ancient
types of agriculture could be considered sustainable or not and why. The same analysis was
made for the modern types of agriculture, to be compared in the coming discussion. None of
the agricultural types could be considered sustainable, although the ancient types were quite
close to passing the test. What could be learned from the ancient types of agriculture are also
included in the discussion. This is done by discussing current problems China faces
concerning their rice -and wheat agriculture in comparison with archaeological data about the
ancient types. The conclusion is that archaeological data can be useful in a few ways in this
matter and archaeology as a science could be useful when developing sustainable agriculture.
Förord
Med denna uppsats försökte jag kombinera mitt intresse för arkeologi och hållbarhet.
Jordbruk är också något som har intresserat mig under en längre tid och personligen anser jag
att jordbruk är en av de viktigaste byggstenarna för inte bara ett samhälle, men ett hållbart
samhälle också. Mitt intresse för Kina bygger dels på att jag inte visste särskilt mycket om
deras historia och delvis på att jag visste att de var stora producenter av ris och vete.
Jag vill tacka min handledare Peter Holmblad, som hjälpte mig att formulera mina tankar och
hindrade mig från att ta en större bit än vad jag kunde tugga. Jag vill också tacka mina
föräldrar som hjälpte mig korrekturläsa uppsatsen och min tvillingsyster, som med sin
erfarenhet av kandidatuppsatser kunde förklara saker jag inte förstod. Även Erik Djuvfeldt,
min klasskamrat i arkeologi, vill jag tacka för råd han givit som har minskat förvirringen i
min, ibland, smått förvirrade hjärna. Sist men också minst, vill jag nämna två hemsidor som
har hjälpt mig med översättningar och komponeringen av meningar. De underlättade alla
översättningar av engelska ord och uttryck jag hade problem med och fick mig att låta smart
genom att ge mig exempel på mer utsmyckade versioner av de simpla ord jag använder. Ett
litet tack till bab.la och synonymer.se.
Innehållsförteckning
Abstract ................................................................................................................................................... 1
Förord...................................................................................................................................................... 1
1. Inledning och problemformulering ................................................................................................. 1
2. Syfte och frågeställningar ............................................................................................................... 3
3. Metod och källmaterial ................................................................................................................... 4
4. Litteratursammanställning och källkritik ........................................................................................ 6
4.1. Frågeställning 1: Vad kan miljöarkeologiska data berätta om hållbarheten för ris- och
veteodlingar i Kina mellan ca 4000 f.Kr. och 600 e.Kr.? ..................................................................... 6
4.2. Frågeställning 2: Hur kan miljöarkeologiska data användas inom hållbarhet för nutida ris- och
veteodlingar? ...................................................................................................................................... 7
5. Forskningshistoria ......................................................................................................................... 14
6. Teori och hållbart jordbruk ........................................................................................................... 15
7. Kinas risodlingar som fallstudie .................................................................................................... 20
7.1. Forntida risodlingar .................................................................................................................... 20
7.1.1. Expansionen av ris fortsätter .............................................................................................. 25
7.1.2. Dynastier uppstår ................................................................................................................ 29
7.2. Nutida risodlingar....................................................................................................................... 30
7.2.1. Metoder inom SRI ............................................................................................................... 32
7.3. Hållbarhetsanalys av forntida - och nutida risodlingar .............................................................. 34
7.3.1. Forntida risodlingar ............................................................................................................. 34
7.3.2. Nutida risodlingar................................................................................................................ 36
8. Kinas veteodlingar som fallstudie ................................................................................................. 38
8.1. Forntida veteodlingar............................................................................................................ 38
8.2. Nutida veteodlingar .............................................................................................................. 42
8.2.1. Fokus på kväve .................................................................................................................... 44
8.3. Hållbarhetsanalys av forntida - och nutida veteodlingar ...................................................... 46
8.3.1. Forntida veteodlingar.......................................................................................................... 46
8.3.2. Nutida veteodlingar ............................................................................................................ 48
9. Diskussion och tolkning ................................................................................................................. 50
9.1. Vad kan vi lära oss? ............................................................................................................... 50
10. Slutsats ...................................................................................................................................... 53
11. Referenslista ............................................................................................................................. 55
12. Bilagor ....................................................................................................................................... 62
1
1. Inledning och problemformulering
Den globala uppvärmningen har sedan ett par decennier tillbaka uppmärksammats och
motarbetats för att försöka rädda samhället som vi lever i. Det arbetet pågår än idag och
förväntas inte avslutas inom de närmaste åren. Flera olika mål har satts upp inom flera olika
industrier i form av bland annat Parisöverenskommelsen, för att till exempel sänka utsläppen
av koldioxid och förhindra kollapsen av lokala ekosystem i samband med jordbruk och
odlingar. Med en konstant ökande mänsklig befolkning så ökar kraven på produktionen av
livsmedel för att mätta den ökande befolkningen. Detta kräver extremt effektivt jordbruk som
industrierna konstant försöker bibehålla och öka.
En stor användning av gödningsmedel (se Bilaga 4) är vanligt för att öka produktionen av
vete och ris och även en hög användning av bekämpningsmedel (se Bilaga 5) på plantorna
sker för att risken för en misslyckad skörd ska minska i ett försök att bemöta
populationskraven.
Som land är Kina världens största producent av ris och vete (se Bilaga 1 och Bilaga 2) vilket
nästan har blivit en naturlig följd av deras enorma population. Just nu har de en population på
ca 1.4 miljarder människor där risodlingarnas effektivitet och höga produktivitet är en av
anledningarna till detta (Mcmillan 2018). Kinas population har länge varit relativt stor. Det
har Kina till stor del risodlingar att tacka för. Med hjälp av risodlingar har Kina under flera
århundraden kunnat vara helt självförsörjande när det kommer till livsmedel. Ris är väldigt
adaptivt, vilket innebär att det kan odlas i olika miljöer. I grund och botten är det en
våtmarksgröda som förlitar sig lika mycket på näringen i jorden som kvaliteten på vattnet den
behöver. Detta gör att man kan odla ris på terrasser, på kullar, konstbevattnade fält,
höglandsfält och även utmed med kanten på sjöar. Om nederbörden är tillräcklig kan ris till
och med odlas på relativt näringslös eller sandig jord (Higham 2013a: 242). Därför har
risodlingar kunnat ge mycket mer mat än veteodlingar, men det har också krävt fler
människor för att arbeta i risfälten. Detta har dock gått hand i hand med Kinas ökande
befolkning (se Bilaga 3), eftersom arbetskraften för den ökande risproduktionen alltid funnits
där. På senare år insåg Kina problemen med en för stor population och införde en lag som
innebar att familjer bara fick ha ett barn. Denna lag modifierades sedan år 2016, 36 år efter
att den införts, till att familjer var tillåtna att skaffa två barn (Pletcher 2018). Detta har
bromsat upp tillväxten av Kinas population och stabiliserat den. Dock kvarstår problemet
2
som är den konstanta pressen att producera livsmedel som också leder till att
hållbarhetstänkandet glöms bort. I och med att den globala uppvärmningen har
uppmärksammats alltmer med åren så har även hållbarhetstänkandet kring Kinas ris- och
veteodlingar ökat. Kinesiska forskare försöker idag att arbeta fram metoder som både är
hållbara men samtidigt kan bemöta de höga matproduktionskraven. Problem såsom kollapsen
av lokala ekosystem till följd av överdriven besprutning, överanvändning av gödningsmedel
och för höga mängder koldioxidutsläpp är några faktorer som diskuteras i och med
framställandet av hållbara metoder.
Kina är ett otroligt stort land och ibland kan de olika typerna av klimat och potentialen som
finns kopplade till dessa klimat glömmas bort. Risodlingar går framförallt att odla i mellersta,
södra och östra Kina eftersom klimatet tillåter det i de regionerna. Det finns även risodlingar i
nordöstra Kina, i provinserna utmed kusten, men dessa ger inte i närheten lika stor skörd som
från de andra områdena. I norra Kina kunde aldrig risodlingar etableras särskilt väl men
kineserna har utnyttjat det området genom att odla andra plantor. Samtidigt som riset odlades
utmed Yangtzefloden under forntiden, odlades hirs i de norra delarna av Kina. När vetet
sedan introducerades, som liknar hirs i egenskaper men som är generellt en bättre gröda,
började den sakta odlas mer och mer i Kina. Vete odlas än idag i de norra delarna av Kina
tillsammans med hirs med skillnaden att vetet är den dominerande grödan idag medan hirs
var det under större delen av forntiden. Eftersom både vete och ris har stora roller i det
globala samhället idag, och i Kinas samhälle, är det intressant att se hur hållbara de kan anses
vara idag och under forntiden.
Det finns en hel del faktorer som avgör vilka för och nackdelar som finns mellan dessa
jordbruk och i denna uppsats diskuteras framförallt hållbarhetsfaktorer, såväl som andra nära
kopplade faktorer.
Det är inte bara Kina som har problem att balansera miljö och produktionskrav, samma
problem hittas i flera andra länder. Liknande problem kan hittas i länder där populationen inte
är i närheten lika stor som i Kina men där överkonsumtionen har definierat samhället och
skapat extremt höga produktionskrav även där. Följden blir en global påverkan i form av den
globala uppvärmningen, som orsakats av människans brist på långsiktigt och hållbart
tänkande när vi format vårt samhälle.
Den globala påverkan gör att alla världens länder blir involverade i andra länders problem
kring miljön. Men om man kan lösa hållbarhetsfrågan kring två typer av världens största
3
jordbruk i ett land som utnyttjar dessa två typer mest, så är förhoppningen att man kan
applicera den på samma typer av jordbruk världen över.
2. Syfte och frågeställningar
I den här uppsatsen kommer två typer av jordbruk i Kina studeras och diskuteras ur ett
hållbarhetsperspektiv. De jordbrukstyper som studeras är risjordbruk och vetejordbruk. Risets
forntida historia studeras mellan år 4000 f.Kr. och 500 e.Kr. och vetes forntida historia
studeras mellan år 2000 f.Kr. och 600 e.Kr. De nutida odlingarna av samma typer kommer
även att studeras mellan år 2000 e.Kr. och 2018 e.Kr. Denna uppsats har inställningen att det
finns kunskap inom forntida historia som kan hjälpa framställningen av hållbara metoder för
moderna jordbruk. Detta försöker uppsatsen visa genom att studera arkeologiska och
historiska data kring Kinas ris- och veteodlingar ur ett arkeologiskt och hållbarhetsperspektiv.
De geografiska områdena i Kina som uppsatsen fokuserar på är de södra, mellersta, norra,
nordvästra och östra delarna, där ris och vete odlas som mest.
Uppsatsen utgår från två frågeställningar för sin uppbyggnad som sammanfattar både
innehållet och syftet med uppsatsen. Frågeställningarna är som följer:
Vad kan miljöarkeologiska data berätta om hållbarheten för ris- och veteodlingar i Kina
mellan ca 4000 f.Kr. och 600 e.Kr.?
Hur kan miljöarkeologiska data användas inom hållbarhet för nutida ris- och veteodlingar?
4
3. Metod och källmaterial
Eftersom denna uppsats studeras från Sverige med begränsade resurser, begränsas även de
metoder som kan användas för att samla in data. Därför ligger fokus på litteratur som
informationskälla, där empirin är de relevanta data som kan extraheras ur litteraturen. Genom
att titta på litteraturen ur ett hållbarhetsperspektiv och ett arkeologiskt perspektiv kan
litteratur som är relevant för denna studie utrönas tillsammans med den data som kan
användas.
För att hitta litteratur så användes stadsbiblioteket i Linköping, där ett par böcker lånades som
är relevanta för denna uppsats, men till stor del har data samlats in från nätet via olika
sökmotorer. Umeå Universitets online-bibliotek har även använts, som hjälpte till att få
åtkomst till artiklar som en privatperson inte skulle ha haft åtkomst till annars. Sökmotorerna
Google Scholar, ”vanliga” Google, Diva och Scopus har använts. Litteratur från andra
arkeologikurser kunde också användas. Eftersom jag själv måste avgöra huruvida en
litteraturkälla är pålitlig eller inte, så har källkritisk varit väldigt viktigt. Detta har dock inte
varit något större problem eftersom sökmetoderna till stor del garanterar pålitliga källor.
Eftersom Kinas ris- och veteodlingar studeras så var det väldigt svårt att använda flera olika
metoder för att samla in data och därför används bara litteratur som informationskälla.
Nackdelen med detta är att konkreta fyndmaterial från de platser som nämns i uppsatsen inte
kan undersökas. Inte heller kan risodlingar besökas eller intervjuer av personer som är direkt
involverade i mitt ämne genomföras.
Insamlingen av litteratur har även begränsats på grund av att jag inte kan läsa, skriva eller på
något sätt förstå kinesiska. Trots detta har det funnits gott om litteratur på engelska, som är ett
språk jag inte har några problem med att förstå.
Ett effektivt söksätt var viktigt i letandet av litteratur. Ett sätt att effektivisera sökningen var
att välja rätt sökord. ”Vanliga” Google användes bara för att söka på små saker som behövde
undersökas. Med hjälp av sökorden: the paris agreement, China’s population och kinas
population, hittades källor som kunde anses vara pålitliga angående dessa två ämnen.
”Vanliga” Google användes också för att hitta ett pålitligt online lexikon som kunde hjälpa
till med översättningar från engelska till svenska. För det mesta förstod jag det som stod i den
engelska litteraturen, men det som jag inte förstod eller hade svårt att översätta till svenska
kunde online lexikonet hjälpa mig med. De ord som jag inte förstod var ofta relaterade till
5
biologiska termer. Dessa översattes först för att sedan hitta och undersöka definition för
termen, också via ”vanliga” Google.
Linköpings stadsbiblioteket besöktes ett par gånger för att se om de hade användbar litteratur.
Deras utbud var mycket begränsat men det fanns en bok (Hägerdal 2008) som var relevant
för mitt ämne. Likt noterat undersöktes litteraturlistor från redan avklarade arkeologikurser
och där fanns en bok (Costanza 2005) som var användbar. Det var viktigt att effektivisera
sökningarna i sökmotorerna. De framgångsrika sökorden för hållbarhet kring Kinas jordbruk
var följande: sustainable chinese wheat agriculture, sustainable chinese ”wheat agriculture”,
sustainable rice agriculture, ”sustainable agriculture”, sustainability ”wheat in China” och
sustainability wheat.
De framgångsrika sökorden för forntida och nutida ris- och veteodlingar i Kina var följande:
agriculture in China, ”Chinese rice agriculture”, ”ancient agriculture” in China, ”rice
agriculture” China, methods for rice agriculture in china, system of rice intensification in
china, wheat China och ”wheat in China”.
Dessa sökord gav relevanta resultat i form av vetenskapliga artiklar och online böcker, men
resultaten behövde gallras ytterligare för att hitta användbar data. Det finns alltid en risk att
en del användbara källor utelämnades på grund av vilka sökord som används när sökningarna
efter litteratur genomfördes. Det är därför viktigt att uppmärksamma att det definitivt finns en
risk för att litteratur och data kan ha uteblivits när sökningarna genomfördes. Denna risk hade
självklart minskat med tillgången till fler metoder som kunnat balansera upp datainsamlingen.
Alla källor som hittats är sammanfattade, även de delar som var användbara från de böcker
som hittats, som sedan redovisats i litteratursammanställningen. På det här sättet kan det
avgöras om de källor som hittats kan besvara frågeställningarna för denna uppsats.
Uppfattning är att litteraturkällor kan besvara frågeställningarna till stor del, med hjälp av
diskussion.
Det finns några svagheter med uppsatsen metodval och ämne. Att vara begränsad till endast
litteratur medför en del risker. Litteratur som dessutom, till stora delar, är skrivna på
engelska. Jag har god kunskap inom engelska men det är också ett andra språk för mig och
medför alltid en risk för att tolka ett ord eller mening fel. Att studera jordbruk i Kina
försvårar också den vetenskapliga litteratur som kan användas eftersom en del är skriven på
kinesiska. Egna fältundersökningar är också uteblivet och det är svårare att hitta relevanta
personer som kan intervjuas. Uppsatsens ämne forskas om av flera olika vetenskaper, som
6
ibland kopplas ihop med arkeologi. Biologi är ett exempel och flera biologiska termer har
blivit tolkade för att kunna skrivas om på ett enklare sätt i denna uppsats. Detta har dock inte
varit något större problem eftersom litteraturen har varit mycket tydlig och genomgående i de
flesta fallen. Möjligheten att hitta engelsk litteratur kring uppsatsens ämne har inte heller varit
några problem då det finns en hel del engelsk litteratur skrivna av kinesiska forskare.
Jag har sedan början av detta arbete varit medveten om riskerna med min metodik och varit
noggrann med att extrahera all data jag använder mig av på ett källkritiskt sätt. Dessutom har
jag försökt att vara så noggrann och så logisk som möjligt med de översättningar som varit
nödvändiga.
4. Litteratursammanställning och källkritik
De litteraturkällor som använts består av vetenskapliga artiklar och böcker. Detta kapitel
kommer att delas in i två delar efter frågeställningarna, där varje del består av litteratur som
är relevant för vardera frågeställningen.
4.1. Frågeställning 1: Vad kan miljöarkeologiska data berätta om
hållbarheten för ris- och veteodlingar i Kina mellan ca 4000 f.Kr. och
600 e.Kr.?
De vetenskapliga artiklar och böcker som har hittats angående forntida risodlingar har
fokuserat på olika metoder som använts för att undersöka forntida risodlingar. All litteratur
använder sig av arkeologiska data på något sätt. Ett par artiklar använder sig av fallstudier,
medan andra artiklar och böcker använder sig av analyser av data från arkeologiska - och
miljöarkeologiska undersökningar.
Böckerna The Human Past och Kinas Historia, går igenom Kinas risodlingshistoria, från det
vilda risets ungefärliga domesticering till den våldsamma kinesiska järnåldern. Böckerna går
igenom alla de kulturer som är kopplade till risodlingarna och tar även upp alla aspekter av de
olika samhällena och kulturerna, inte bara jordbruket (Hägerdal 2008; Higham 2013a;
Higham 2013b).
Några artiklar diskuterar samma sak men använder sig av specifika metoder inriktade på
kvantitativa data, såsom analys av makrofossilprover (Yongchao et al. 2018: 3–5),
arkeobotanisk data från risodlingar (Zhao 2011: 304–305), DNA analyser (Londo et al. 2006:
7
9579), undersökningar av det forntida klimatet, sediment analyser, mikrofossiler,
pollenanalyser, mikrokolanalyser (Zong et al. 2011: 624–627), analyser av palynomorfer (en
mikroskopisk fossil byggd av pollen och sporer) och analyser av fytoliter (en mikroskopisk
kiselpartikel som formas av växter och som har hög tolerans mot nedbrytning) (Ting 2016:
379–382). Två artiklar använder sig delvis av historiska arkiv som metod i sina diskussioner
(Gong 2003; Zong 2011 ). Alla dessa metoder undersöker var och när ris troligen först
domesticerades, hur och var den spridit sig genom Kina, vilken påverkan klimatet haft för
denna spridning, hur våtmarker har utvecklats som gjort det möjligt för ris att odlas och hur
kunskapen kring jordbruk och jordar har utvecklats genom tiderna. En artikel går dessutom in
mer på vad som skiljer vilt ris från domesticerat ris och hur det hjälper forskare att avgöra när
riset faktiskt började domesticeras (Yongchao et al. 2018: 2–3).
Även i de artiklar och böcker som har hittats angående forntida veteodlingar diskuteras
veteodlingarnas historia med hjälp av olika metoder. Makrofossilprov (Deng 2015: 4–5) och
C14 analyser (Zhou 2015; Long 2018), tillsammans med arkeologiska- och miljöarkeologiska
undersökningar används i den litteratur som har hittats. Ris och hirs diskuteras i dessa artiklar
också eftersom vete introducerades mycket senare än de andra plantorna. Hirs diskuteras
eftersom denna gröda redan var etablerad i Kina när vete först började etableras. Varför vetet
ens kunde etableras i Kina diskuteras, med slutsatsen att vete var en bättre gröda än hirs och
att det därför var motiverat att börja odla mer vete. Statusen för vetet var först lågt men växte
snabbt under järnåldern. Vetet slog aldrig ut hirs då den idag odlas i Kina, dock är vetets
produktion och status mycket större idag och vändpunkten för detta anses enligt flera forskare
vara kring slutet av järnåldern (Zhou 2015: 28–32).
Ett par artiklar går igenom var vetet spreds och var det inte spreds och varför. En artikel
(Dodson et al. 2012) diskuterar dessutom två hypoteser kring uppkomsten av veteodling i
Kina. En hypotes menar att vete importerades från väst, genom den västliga Xinjiang
provinsen, antagligen från dagens Afghanistan eller centrala Asien. Den andra hypotesen
menar att vete kom från nordväst, från Eurasien, genom södra Sibirien och Mongoliet. En
artikel stödjer hypotesen att vetet spred sig till Kina via Sibirien och Mongoliet (Dodson et al.
2012: 109–111). Dessa hypoteser diskuteras i samband med den tidigare uppfattningen att
vete domesticerades i Kina (Betts 2014: 163–165). Denna uppfattning anses ha motbevisats
av moderna arkeologiska data, som de två hypoteserna är baserade på.
4.2. Frågeställning 2: Hur kan miljöarkeologiska data användas inom
hållbarhet för nutida ris- och veteodlingar?
8
Utöver den litteratur som är med i denna del av kapitlet, är även den litteratur som finns med
i föregående del också relevant för att kunna besvara denna frågeställning.
Artiklarna angående hållbart jordbruk diskuterar olika lösningar för problemen kring dagens
jordbruk, med målet att skapa effektivare och hållbarare jordbruk. En lösning, som är kopplad
till ekosystemen, är att medvetet manipulera habitat för att både samhället och naturliga
miljöer ska kunna dra fördel av habitatet. Detta måste genomföras med en djup förståelse för
potentiella positiva och negativa effekter som manipuleringen kan ha. Egna experiment
genomfördes också i samma artikel, där till exempel grönsaker odlades på vallarna kring
risodlingarna. Målet var att försöka utnyttja så mycket som möjligt av den odlingsbara ytan,
eftersom det är ont om land att utöka risodlingarna på (Finbarr et al. 2016: 10–14).
I artikeln Azolla planting reduces methane emission and nitrogen fertilizer application in
double rice cropping system in southern China, (Heshui et al. 2017) testades Azolla plantor,
som växer i våtmarker och ser ut som tjocka löv, för att se om de kan minska metanutsläppen
från risodlingarna. Experimentet genomfördes under 3 år. Den visade sig användbar i
sänkandet av metanutsläpp om den applicerades på ett korrekt sätt, vilket kan hjälpa till att
öka matproduktionen utan att släppa ut mer miljöskadande utsläpp (Heshui et al. 2017: 2–6).
En annan av de artiklar (Chernyaeva 2017) som diskuterar hur naturen påverkas av jordbruk i
Kina, undersöker hur avfallen från jordbruken används. Organiska avfall, plastavfall och
brännandet av halm är de tre största utsläppen. Artikeln diskuterar hur man kan förändra
användningen av dessa avfall för att skapa hållbarare arbetsmetoder, som också är
funktionella och uppfyller sitt syfte. Slutsatsen i artikeln är att halmen ska användas till foder,
gödningsmedel, byggmaterial eller biobränsle. Det organiska avfallet ska också användas till
biobränsle men även gödningsmedel, istället för kemiska gödningsmedel. Plastavfallet måste
tas om hand och skickas till återvinningsföretag (Chernyaeva 2017: 2–4).
Boken Farming for the future, (Reijntjes 1992) diskuterar hur och varför dagens jordbruk inte
anses hållbara och vilka problem som finns med övergången till hållbart jordbruk och hur
man skulle kunna göra det. Metoder och dess konsekvenser inom dagens jordbruk diskuteras
också i boken. Metoder såsom användningen av kemiska gödningsmedel, mekanisering
baserad på fossila bränslen och överanvändningen av bekämpningsmedel tas upp (Reijntjes
1992: 5, 14–16). Författaren av boken, Coen Reijntjes, har även gått igenom vilka faktorer
som är nödvändiga för att kunna klassa jordbruk som hållbart. Dessa faktorer är: ekologiskt,
ekonomiskt hållbart, social rättvisa, humanitära arbetsförhållanden och anpassningsbart
9
(Reijntjes 1992: 2). Lösningar kring hur man kan skapa metoder för specifika typer av
jordbruk med målet att på så sätt göra dem hållbara diskuteras också. Reijntjes menar att om
man kan bygga om grunden för ett jordbruk till ett hållbart sådant, så fortsätter jordbruket
förhoppningsvis växa på ett hållbart sätt (Reijntjes 1992: 33–34).
Artikeln Investing in the transition to sustainable agriculture (Delonge et al. 2016) går in mer
på övergången till ett hållbart jordbruk och de problem som finns kring det. Projekt som
United States Department of Agriculture (USDA) har betalat för under ett par decennier
analyserades med slutsatsen att relativt lite pengar går till projekt som försöker jobba för ett
hållbart jordbruk. Detta är något som måste förändras för att underlätta utvecklingen av
hållbart jordbruk (Delonge et al. 2016: 268–270).
En annan artikel (Pretty 1995) diskuterar hållbart jordbruk på djupet och förhållandet mellan
vetenskap och hållbarhet. Artikeln diskuterar hur moderna jordbruk har blivit framgångsrika
under de senaste 50 åren och vilka problem och framgångar som har skett ur ett
hållbarhetsperspektiv (Pretty 1995: 1247–1248). Diskussioner kring hur bönder och
institutioner kopplade till jordbruk tänker angående hållbarhet dominerar artikelns innehåll.
Mot slutet diskuteras lösningar för hur en förändring kring förhållningssättet för hållbart
jordbruk kan ske. Jules N. Pretty menar att en ökad kunskap kring detta område skulle ge en
positiv förändring (Pretty 1995: 1259–1258).
Boken Sustainable agriculture and food supply (Etingoff 2016) tar upp på ett ingående sätt
förutsättningarna för ett hållbart jordbruk och diskuterar vilket förhållningssätt institutioner
och bönder har mot hållbart jordbruk. Boken går även in på hur människans hälsa påverkas
av dagens jordbruk samt redogör för de ekonomiska, ekologiska och sociala problemen som
finns idag (Etingoff 2016: 5–7).
Resten av artiklarna som hittats använder sig av fallstudier eller experiment som författarna
av artiklarna själva har genomfört för att belysa och diskutera olika problem kring jordbruk.
En fallstudie (Quintas 2008) handlar om sjön Ili Balkhash i Kina, som håller på att försvinna
eftersom den överexploateras av staten (Quintas 2008: 4–5). Quintas diskuterar hur metoder
inom hållbart jordbruk har räddat vattenresurser från att försvinna i andra delar av världen,
såsom i Israel (Quintas 2008: 35–39). Han menar att även i Kina skulle hållbart jordbruk
möjligtvis kunna rädda Balkhash sjön från att torka ut (Quintas 2008: 44).
I ett par artiklar har experiment kring ris- och veteodlingar genomförts med målet att försöka
öka produktiviteten för plantorna genom att effektivisera användningen av vatten och kväve
10
(Zhang 2016: Bai 2017 ). Samtidigt utfördes experiment som delvis undersökte hur miljön
påverkas beroende på mängden kväve och vatten som används inom ris- och vetejordbruk
(Bai 2017: 93–94). Resultaten av experimenten visar att det är möjligt att designa
intensifierade jordbrukssystem som också är hållbara och som kan anpassas till andra
jordbrukssystem och till andra regioner (Bai 2017: 104).
En annan fallstudie (Fang 2018) diskuterar hur våtmarker i Baoqing länet i nordöstra Kina
har försvunnit i samband med att våtmarker, skogsmarker och grässlätter har konverterats till
åkrar (Fang 2018: 235). Detta har haft en enorm påverkan på de lokala ekosystemen och
denna fallstudie är ett exempel på hur icke hållbara jordbruksmetoder kan påverka naturen
och miljön. Mot slutet av artikeln berättas det om positiva förändringar som sker i samband
med detta med hjälp av förslag som har skickats in angående framtida landanvändningspolitik
i länet. Författarna kommer också med egna förslag i samband med slutsatsen (Fang 2018:
241–242).
De vetenskapliga artiklarna och böckerna som har hittats angående nutida risodlingar
diskuterar till stor del hur moderna metoder har påverkat risproduktionen. Metoder kopplade
till System of Rice Intensification (SRI) används i flera diskussioner med positiva resultat.
Dessa diskussioner har olika synvinklar på SRI. En artikel (Wu 2014) diskuterar decenniet
som har gått sen SRI introducerades 1999. En annan artikel jämför SRI med Transplanted
Flooded Rice (TFR), som anses omfatta de ”vanliga” metoderna för risodlingar (Thakur
2012).
Några metoder för att undersöka hur SRI har påverkat risodlingarna är: undersökningen av
förändringar av kol och kväve i jordens mikrobiella biomassa (Zhao 2010: 3-4),
effektiviseringen av vatten (Bai 2017: 90-94), undersökningen av rottillväxt och aktivitet
(Thakur 2012: 61-62), intag av kväve och dess användningseffektivitet (Thakur 2012, Wu
2014, Bai 2017), fotosyntesens hastighet, lövens klorofyllinnehåll och kvävekoncentration
(Thakur 2012: 61-62) och analyser av tidigare studier (Wu 2014). Dessa undersökningar har
genomförts med hjälp av egna fältexperiment utförda av författarna till de olika artiklarna och
böckerna. Slutsatserna i alla artiklar och böcker menar att SRI har haft en positiv effekt för
dagens risodlingar. SRI har ökat risproduktionen, sänkt vatten - och fröanvändningen och på
så sätt effektiviserat resurser ännu mer än innan. Riset har också blivit mer resistent mot
sjukdomar, fotosyntesen är högre och riset har förbättrade fysiologiska egenskaper och högre
användningseffektivitet för kväve, vilket minskar utsläpp.
11
Artikeln Optimizing hill seeding density for high-yielding hybrid rice in a single rice
cropping systen in south China (Wang 2014) diskuterar en problemlösning för den ojämna
anläggningen av risplantor på kullar och den höga sädesanvändningen som är kopplat till
odlingsmetoden; ”Direkt frösådd av ris”, i samband med hybridris. Experiment har
genomförts för att avgöra den optimala densiteten för frösådd på höjder, såsom kullar och
berg. På det viset ökar produktionen av hybridris för ett risproduktionssystem under en
säsong. Slutsatsen blev att en densitet på 24 x 17 cm passar bäst för att effektivisera
produktionen av hybridris. Flera demonstrationer på flera olika bondgårdar kunde sedan
bekräfta att med denna densitet kunde mekanisk kullfrösådd hybridris uppnå en lika hög eller
högre produktion som för transplanterat ris (Wang 2014).
För nutida veteodlingar hittades flera vetenskapliga artiklar som diskuterar hur veteodlingar
kan förbättras på olika sätt. Dessa diskussioner baseras på studier av tidigare litteratur,
tidigare fältexperiment som har genomförts och även egna experiment utförda av författarna
till artiklarna.
En av dessa artiklar (Chuan et al. 2012a) försöker utveckla en ny gödningsmetod för vete
baserat på produktionsrespons och agronomisk effektivitets data tagen från år 2000 fram till
2011. Metoden kallas Nutrient Expert for Wheat (NEW) och utvecklades genom studier av
kväve, fosfor och kalium i gödningsmedel. Metoden effektiviserar dessa ämnen på olika sätt
för att skapa ett näringsrikare gödningsmedel och på så sätt effektivisera gödningsmedel för
vete i Kina. Ett näringsrikare gödningsmedel skulle innebära en mindre förbrukning och
mindre risk för en negativ effekt på naturen och miljön (Chuan et al. 2012a).
En annan artikel (Qingfeng 2016) undersöker kvävekravet för vete och majs i Kina och har
föreslagit förbättringar för strategier kring hanteringen av kväve. Fältexperiment har
genomförts av författarna till artikeln för att avgöra när appliceringen av kväve ska ske för
bästa resultat. Slutsatsen blev att kväve ska appliceras under den senare delen av mittersta
stadiet i odlingsprocessen av vete, för att uppnå optimala resultat. En
hanteringssystemstrategi skapades också som ökar både sädesproduktionen och kvävets
användningseffektivitet (Qingfeng 2016).
En artikel (Chuan et al. 2012b) har som syfte att diskutera Quantitative Evaluation of the
Fertility of Tropical Soils-modellens (QUEFTS) användningspotential som ett praktiskt
redskap för att skapa rekommendationer för effektivare gödningsmedel. QUEFTS modellen
användes vid analysen av data angående kalium, kväve och fosfor under vinterperioderna i
12
Kina. På det här sättet kunde QUEFTS modellen avgöra vad den optimala mängden kväve,
fosfor och kalium är för att effektivisera gödningsmedel. På så sätt uppnådde artikeln sitt
syfte (Chuan et al. 2012b).
Nästan alla artiklar diskuterar kväve och dess användningseffektivitet på olika sätt. En artikel
(Wang 2018) har samlat litteratur mellan åren 1950 och 2017. Litteraturen rapporterar om
produktion för vete med fokus på applikationer av kväve och kontrollerade behandlingar i
Kina. Detta gav en överblick över hanteringen av kväve och hur vetet har påverkats av det,
men även jordegenskaper och hur produktionen av vete har varierat på grund av klimat.
Slutsatsen blev att produktionen av vete ökade om temperaturen låg mellan 13–15 grader
Celsius med en medelnederbörd på 800 mm eller mer, per år. Platsanpassade
kvävehanteringssystem måste därför tillämpas för att förbättra vetets produktivitet och dess
användningseffektivitet (Wang 2018).
De flesta källorna kommer att användas, men troligtvis inte alla. Trots det var det ändå viktigt
att beskriva allt som har hittats för att hela processen av uppsatsskrivande ska bli förstådd. De
flesta källor angående de forntida odlingarna har använt sig av arkeologiska data och tidigare
skrivna litteraturkällor och intrycket är att de flesta av författarna försöker att återberätta fakta
så objektivt som möjligt (Gong 2003; Londo 2006; Hägerdal 2008; Zhao 2011; Dodson 2012;
Higham 2013; Betts 2013; Guedes 2015; Zhou 2015; Ting 2016; Yongchao 2018). Teorier
om hur vete uppkom i Kina har varit omdiskuterat och diskuteras även i olika mått i några
källor (Dodson 2012, Betts 2013, Zhou 2015, Long 2018). Detta kan innebära en risk då
författarna kan vara partiska till den teori de föredrar. Men när författarna argumenterar för
den teori de stödjer används referenser till tidigare forskning och arkeologiska data och kan
anses vara professionella och trovärdiga. För de forntida odlingarna har boken The human
past, som är redigerad av Scarre, haft en stor betydelse för denna uppsats eftersom kapitlen
skrivna av Higham går relativt genomgående igenom framförallt risodlingarnas historia i
kronologisk ordning. Bara några enstaka källor kan anses som aningen föråldrade (Gong
2003, Londo 2006, Hägerdal 2008), något jag var medveten om när jag använde dem. Med
hjälp av de yngre källorna som användes kunde en hel del av informationen kontrolleras för
att testa relevansen. De källor som sedan användes kunde godkännas på denna punkt.
Källorna kring de nutida odlingarna har oftast blandat egna undersökningar med tidigare
forskning för att få fram de önskade resultaten. Dessa källor består i princip helt och hållet av
vetenskapliga artiklar som för det mesta har haft liknande syften, men som har diskuterat
13
olika metoder för att uppnå detta (Pretty 1995; Quintas 2008; Zhao 2011; Chuan 2012a;
Chuan 2012b; Thakur 2012; Wang 2014; Wu 2014; Chen 2015; Zhang 2016; Qingfeng 2016;
Bai 2017; Wang 2018). I samband med diskussionerna kring de föreslagna metoderna, har
relevant fakta som varit till nytta nämnts för nutida ris- och veteodlingar. Som redan nämnts
är dessa källor baserade på mycket forskning förankrad i undersökningar som författarna har
genomfört, vilket ökar förtroendet för den data de redovisar. Artiklarna uppfattas som
transparanta och har alltid fokuserat på det syfte de presenterat. Ett par källor kan anses
aningen föråldrade (Pretty 1995; Quintas 2008) där Pretty är den äldsta källan jag använt.
Genom att kontrollera fakta i dessa kan de fortfarande anses inneha relevanta och korrekt
data.
När jag letade litteratur försökte jag att vara så källkritisk och objektiv som möjligt och jag
utgick alltid från ett arkeologiskt - och ett hållbarhetsperspektiv när jag läste igenom en
nyfunnen källa. De källor som diskuterar nutida ris- och veteodlingar har för det mesta
inriktningen att effektivisera de olika jordbruken och uppsatsens sammansättning av källor
kan kritiseras för att möjligtvis ha en för stor inriktning på detta. Dock var det inget jag
medvetet sökte efter, utan det var dessa artiklar som innehöll relevant information och som
valdes utifrån det. De flesta metoder som diskuteras för effektiviseringen av jordbruken
fokuserar mycket på gödningsmedel och det är en faktor som kan ha blivit aningen
överbetonad. Bekämpningsmedel har nämnts ibland med kan ha blivit aningen underbetonad
som följd. Syftet har alltid varit att samla information på ett så objektivt och källkritiskt viss
som möjligt då metod för denna uppsats bestått enbart av litteratur som informationskälla och
därför har förlitat sig på att dessa källor stämmer.
14
5. Forskningshistoria
Det finns några exempel på tidigare forskning som också försöker kombinera arkeologi och
hållbarhet. Forskningen har för det mesta fokuserat på forntida samhällen som har kollapsat
till följd av att deras samhällsystem varit uppbyggt på ett ohållbart sätt. Orri Vésteinsson
skrev en artikel 2013 (Vésteinsson 2013: 615), diskuterar hur vi kan ta lärdom från forntida
samhällen för att, till exempel, tänka om kring det ekonomiska system vi har idag med mera.
Han diskuterar kort olika forntida exempel som har bevisat hur deras ekonomiska system
framgångsrikt skiljt sig från dagens system. Artikeln har delvis syftet att visa hur arkeologi
kan användas inom hållbarhet.
En mer omdiskuterad forskare vid namn Jared Diamond skriver om kollaps. Han skriver hur
vi kan lära oss att förhindra dagens samhälle från att kollapsa med hjälp av forntida
samhällen, i sin bok Collapse: how societies choose to fail or survive (2011). Med boken vill
Diamond att vi ska inse hur vi skadar miljön och naturen. Men, han har samtidigt kritiserats
av arkeologer och antropologer för sina bristande argument (Hunt 2006: 412, 419;
Vésteinsson 2013: 613). Diamond använder sig av flera olika forntida samhällen i sin bok, till
exempel Papua Nya Guinea (Diamond 2011: 281), för att argumentera för sin sak. Trots
kritiken har boken blivit prisad och har även blivit ganska populär.
Erika Guttman-Bond diskuterar i en artikel från 2010 hur framgångsrika jordbruk under
forntiden kan hjälpa dagens jordbruk att bli hållbarare. Hon diskuterar olika typer av
landskap, system och metoder för jordbruk med hjälp av forntida exempel. Guttman-Bond
menar att de exempel hon använder sig av är hållbara och diskuterar också varför. Mot slutet
ger hon några exempel på metoder som kan förändras till det bättre och menar att vi har
potentialen att skapa ett hållbart samhälle idag. Den slutsats Guttman-Bond drar baserar hon
på den forntida data hon diskuterat (Guttman-Bond 2010).
Costanzas bok (2005) Sustainability or Collapse? An integrated history and future of people
on Earth försöker att tillföra nya perspektiv till ett projekt som heter Integrated history and
future Of People on Earth (IHOPE). Författarna till boken använder sig av studier kring
forntida samhällen för att diskutera vad och hur vi kan lära oss av vår historia. Författarna
menar att arkeologi tillsammans med flera andra och olika discipliner i samarbete är viktigt
för att förstå hur människor och natur är ihopkopplade (Costanza 2005).
15
Den ovannämnda forskningen har haft som syfte att inkludera arkeologi inom olika typer av
hållbarhetsfrågor, vilket också är något denna uppsats försöker göra. Metoderna för den
tidigare forskningen skiljer sig lite från arbete till arbete men liknar metoden som används i
denna uppsats till stora delar. Denna uppsats har dock varit begränsad till data i litteratur
kring ämnet medan de flesta forskare verkar ha genomfört egna studier av något slag. Denna
forskning är relevant för denna uppsats eftersom den visar att det finns ett intresse för att
inkludera arkeologi i hållbarhetsfrågor.
Dock har det varit svårt att hitta forskning med liknande syfte som denna uppsats. Den
forskning som redovisats är den enda som har hittats. Detta kan bero på vilken typ av sökord
som har använts.
6. Teori och hållbart jordbruk
Denna uppsats studerar data från den vetenskapliga litteraturen ur ett hållbarhets - och
arkeologiskt perspektiv för att kunna plocka ut relevant data för uppsatsens ämne. Denna data
redovisas sedan i kommande kapitel så att det kan användas i analyser och diskussioner.
Analyserna stöds också av en definition av hållbart jordbruk som har formats i detta kapitel
med hjälp av vetenskaplig litteratur.
Det här kapitlet försöker definiera vad ett hållbart jordbruk är med hjälp av data från
vetenskapliga artiklar och böcker. Att definiera hållbart jordbruk är inte lätt eftersom
definitionen kan förändras beroende på vilka problem vi människor står inför angående
jordbruk. Det ska understrykas att definitionen av hållbart jordbruk i detta kapitel, inte är
någon officiell definition utan är formad utifrån författarens uppfattning av hållbart jordbruk
baserad på relevant vetenskaplig litteratur. Objektivitet har legat i fokus för framställningen
av denna definition.
För att få hjälp med att definiera hållbart jordbruk så undersöktes tidigare definitioner för
hållbarhet. Då kan man se att det inte finnas en absolut definition (Pretty 1995: 1248). Istället
har tiotals och kanske till och med hundratals olika definitioner skapats av olika forskare som
alla skiljer sig åt på något sätt. Hållbarhet är ett väldigt komplext koncept och definitioner har
ibland grundat sig på författarens åsikt om vad hållbarhet borde vara. På det sättet har vissa
forskare lagt mer vikt på olika mål och faktorer i sina definitioner än andra. Detta gör att
16
definitionen blir aningen subjektiv, något som måste undvikas. En objektiv definition är
nödvändig för att problemen ska reflekteras i lösningarna på ett så verklighetstroget och
relevant sätt som möjligt. Dock finns det inte en specifik definition för någon form av
hållbarhet. Hållbarhet innebär att något ska kunna leva vidare under en lång tid eller för evigt
(Etingoff 2016: 3), i det här fallet jordbruk. Detta innebär att jordbruket måste anpassas och
förändras konstant för att kunna bemöta nya hot, för att på så sätt överleva. Därför måste även
definitionen för hållbart jordbruk anpassas för att vi ska kunna skapa ett jordbruk som kan
överleva de hot som är relevanta. En framtidstanke behövs också när man definierar
hållbarhet. När vi försöker forma det jordbruk vi har idag så måste vi även tänka på framtida
generationer. Vi måste tänka på hur det jordbruk vi har idag kommer att påverka våra
barnbarnsbarn till exempel. Vi skulle kunna göra som stammarna på Papua Nya Guinea, som
alltid tänkte 5 generationer framåt när de tog stora beslut. Deras samhälle lever än idag till
stor del på grund av detta (Diamond 2011: 281–285). Deras grundläggande tänkande skapade
en typ av hållbarhet som fungerade för dem. Kanske kan vi göra detsamma. För att försäkra
en hållbar utveckling behöver vi utföra allt vi gör med en grundläggande mentalitet fokuserad
kring hållbarhet. Mentaliteten kring utvecklandet av det framtida jordbruket måste därför utgå
från ett hållbarhetsperspektiv för att skapa ett hållbart jordbruk och måste delas av alla
människor som jobbar med detta. Denna mentalitet kring hållbarhet kan också delas av alla
människor och implementeras i allt de gör till vardags. Hållbarhetsmentaliteten omger och är
en del av alla faktorer i denna definition och kommer, i den mån det går, att användas i
analyserna och diskussionerna angående de forntida och nutida ris- och veteodlingarna.
Hållbarhetmentalitet kommer därför räknas in som en faktor i min definition.
Definitionen av hållbart jordbruk måste, som nämnts tidigare, kunna bemöta dagens hot och
sedan anpassas för framtiden. Alla typer av jordbruk kan ha en gemensam definition för
hållbarhet. Dock möter olika jordbruk oftast olika problem, vilket gör att definitionerna
kommer att skilja sig åt angående vilka mål och prioriteringar som sätts upp. Dessa specifika
mål och prioriteringar implementeras sedan i den definition som är relevant för den typen av
jordbruk. På det här sättet kan man skapa definitioner för hållbarhet för varje typ av jordbruk.
Det finns några faktorer som måste diskuteras för att kunna avgöra hur hållbara ris- och
veteodlingar kan se ut, men först måste en gemensam grund läggas för definitionen av ett
hållbart jordbruk. De faktorer som lägger grunden för definitionen måste kunna appliceras på
alla typer av jordbruk och det är dessa faktorer som ska diskuteras först.
17
Dagens jordbruk är det effektivaste jordbruket genom tiderna. Vi producerar enorma mängder
livsmedel och det faktum att vi människor börjar närma oss åtta miljarder i total population är
bevis på det. Bara under de senaste 50 åren har en ökning på 70 - 90 procent för
matproduktion skett genom industriellt jordbruk, vilket är ett av namnen för modernt
jordbruk (Etingoff 2016: 4). Denna ökning har gått hand i hand med den ökande
människopopulationen eftersom det industriella jordbruket både ger möjlighet för
populationsökning, men växer också i samband med populationsökningen. Fokuset inom det
industriella jordbruket verkar ha lutat mot ekonomi och tillväxt för människor, men där natur
och miljö verkar ha glömts bort. Det industriella jordbruket kan inte anses vara hållbart på
grund av detta. Dock har fokuset inte legat på fel faktorer, utan bara inte på tillräckligt många
faktorer. Tillväxt och ekonomi är två faktorer som måste användas inom hållbart jordbruk, då
de är delar av ett funktionellt samhälle. Natur och klimat är två andra faktorer som också
måste användas inom hållbart jordbruk för att hjälpa oss att forma metoder och lösningar som
tar hänsyn till allt som påverkas av jordbruket.
Jordbrukets mål är att skapa livsmedel som kan bemöta kraven från en ökande population.
Om jordbruket inte kan föda populationen riskeras svält och en nedgång för populationen till
följd av detta. Civilisationer runtom i världen antas ha haft två saker gemensamma:
stabiliseringen/bibehållandet och/eller tillväxten av deras population. Detta kommer troligen
aldrig att förändras och kan därför räknas in som en faktor i form av tillväxt, för definitionen
av ett hållbart jordbruk. Med tillväxt, inom min definition, menas både tillväxt och en
stabilisering eller ett bibehållande av populationen.
Samhällen som förlitar sig på jordbruk baserade oftast också sin ekonomi på det, även innan
valutor såsom vi känner till dem fanns. I Kina fanns det många samhällen som baserade sin
ekonomi på, till exempel, ris under neolitikum (Higham 2013a: 240–242). Förutom
möjligheten att byta bort överflödigt ris, skapade en stabil inkomst av livsmedel en stor
trygghet. Chansen att byta till sig andra typer av varor än livsmedel och på så sätt bygga upp
ett välbärgat samhälle ökade också på grund av detta.
När valutor sedan introducerades byggdes ett kapitalistiskt samhälle sakta fram, där livsmedel
idag utgör en stor del av länders ekonomi. Ett starkt jordbruk, både för samhällen med
byteshandel eller valutor, skapar möjligheten för samhällena att växa socialt, ekonomiskt och
populationsmässigt. Tillväxt och ekonomi är ganska starkt sammanflätade, särskilt idag, och
ekonomi som en faktor inom hållbart jordbruk är därför nödvändig att ha med.
18
De två faktorerna natur och klimat är också mycket tätt sammankopplade. Med natur menas
den lokala och/eller nationella naturmiljön som påverkas av jordbruket. Detta inkluderar allt
inom de lokala och/eller nationella ekosystemen. Med miljö menas sådant som påverkar
klimatet. Förbränningen av fossila bränslen i samband med jordbruksmaskiner är ett exempel
på en faktor som påverkar miljön.
Hållbarhet handlar om att kunna ta av naturen och samtidigt ge tillbaka, med förhoppningen
att resultatet blir plus minus noll. Därför är det viktigt att tänka på hur jordbruket påverkar
naturen runtomkring. Målet är att kunna underhålla ett jordbruk utan att den förstör lokala
ekosystem eller påverkar den lokala och/eller nationella naturmiljön på ett negativt sätt.
Gödningsmedel och bekämpningsmedel är två exempel på produkter som används, oftast i
överflöd, inom jordbruk. Idag är majoriteten av gödningsmedel och bekämpningsmedel
kemiska, vilket oftast skadar lokala ekosystem genom spill och överanvändning (Horrigan
2002: 446–447). På lång sikt påverkar det inte bara jordbruket utan också andra närliggande
ekosystem samtidigt som de mest exponerade ekosystemen kollapsar (Horgan et al. 2016: 9–
10). De lokala ekosystemen måste därför ha möjligheten att överleva, trots exponeringen av
jordbruk.
På lång sikt är det också viktigt att tänka på klimatet eftersom vi idag vet att oreglerade
utsläpp, av till exempel koldioxid, skapar ett hot mot vårt samhälle i form av en global
uppvärmning. Detta är också en faktor som inte märks av direkt, utan är snarare en förändring
som byggs upp under många år, och kan därför vara svår att studera inom forntida scenarion
till exempel. Dock är klimat en viktig faktor för att få en komplett definition av hållbart
jordbruk.
Natur, tillväxt, ekonomi och klimat utgör grunden för uppsatsens definition av hållbarhet och
som förhoppningsvis kan appliceras på alla typer av jordbruk. Dessa faktorer kommer att
användas när de forntida jordbruken för ris och vete studeras. Samma princip gäller för de
nutida ris- och veteodlingarna. För att uppnå hållbarhet för dagens risodlingar och
veteodlingar, behöver definitionen för hållbart jordbruk vara mycket specifikt. Hela
definitionen för ett hållbart jordbruk måste vara öppen för förändring för att ha möjligheten
att bemöta alla hot som kan tänkas uppstå i framtiden. Definitionen kan dock anpassas
ytterligare för att inkludera dagens hot mot jordbruken. Som nämnt innan är ett problem
kemiska gödningsmedel som appliceras, oftast i överflöd, på jordbruket. Det kemiska
gödningsmedlet skadar på så sätt naturen runtomkring.
En del av definitionen för hållbart jordbruk borde fokusera på problemen som dagens
19
jordbruk står inför och på så sätt skapa skräddarsydda definitioner för varje typ av jordbruk.
Förutom grundfaktorerna, som bygger upp de generella och allomfattande målen, finns det
specifika problem. Dessa specifika faktorer är lokala men påverkar de generella och
allomfattande målen. Ett exempel på en mindre faktor är kemiska gödningsmedel och dess
negativa effekt på närliggande natur.
Grunden för uppsatsens definition används bara när studierna av de forntida och nutida ris-
och veteodlingarna genomförs. Det är svårt att studera de specifika faktorerna i ett forntida
jordbruk eftersom det är svårare att hitta spår efter dessa, om de ens fanns. Förhoppningsvis
ökar möjligheten för att hitta dem i framtiden.
Fig. 1. En simpel modell för min definition av hållbart jordbruk.
Definitionen för hållbart jordbruk kan uttryckas som en mening: Jordbruk som samtidigt kan
livnära sig på naturen utan förstörelse, tillmötesgå kraven från populationen, fungera utan
destruktiv påverkan på klimatet och inneha en funktionell roll inom det berörda samhällets
ekonomiska system utifrån en grundläggande hållbarhetsmentalitet.
När hållbart jordbruk nämns i denna uppsats utgår det ifrån denna definition.
20
7. Kinas risodlingar som fallstudie
7.1. Forntida risodlingar
Ris har varit en extremt användbar och viktig gröda för Kina genom landets historia. Ett par
olika typer av ris har odlats i flera tusen år och är idag ett av de största livsmedlen som finns.
I Kina domesticerades en typ av ris och i Indien domesticerades en annan. Det är det
kinesiskt domesticerade riset, med det latinska namnet O. Japonica (Guedes 2015: 5) som är
av relevans för denna uppsats.
Fig. 2. Karta över Kina och Kinas provinser (Källa: Wikipedia).
Det finns en viss osäkerhet kring exakt när ris blev domesticerat och började odlas, men vad
man vet är att vilt ris samlades in under tiden då människan fortfarande var jägare och
samlare. Vilt ris tros ha samlats in ända fram till år 6000 f.Kr. och det antas att riset någon
gång mellan 6000 och 4500 f.Kr. började domesticeras och odlas (Higham 2013a: 240). Runt
4000 f.Kr. vet forskare med ganska stor säkerhet att ris var domesticerat och att den började
spridas inom de regioner i Kina där klimatet tillåter ris.
21
I Kina flyter Yangtzefloden från Qinghai området ner till de södra delarna av Kina där den
rör sig österut till östkusten. Den mynnar ut i Östra Kinesiska Havet vid Shanghai. Utmed
floden har tre stora områden skapats för att geografiskt dela upp den långa sträckan, så att det
blir lättare att diskutera forskning kring floden. De tre områdena kallas övre Yangtze, som är
det västligaste området. Nedre Yangtze, som är det östligaste området och mellan dessa två
ligger mittersta Yangtze. Denna flod har spelat en stor roll för Kina, då den har erbjudit en
fantastisk plats för ris att odlas. Detaljerade genetiska analyser har med stor säkerhet pekat ut
Yangtzedalen som ett centrum för domesticeringen av ris (Ting 2016: 383). Yangtzedalen
ligger i östra Kina, i närheten av nutida staden Wuhan. När riset först domesticerades,
möjligtvis med början vid 6000 f.Kr., så ansågs riset ligga på den nordligaste gränsen för var
det var möjligt att odla ris. Detta var på grund av att klimatet helt enkelt var kallare på den
tiden (Zong et al. 2011: 625). Men ca 4000 f.Kr. var klimatet varmare och Yangtzedalen
ansågs inte längre vara särskilt nordlig för risodlingar (Higham 2013a: 240).
I och med att odlingen av ris blev mer etablerat så förändrades också människornas sätt att
leva. Hus, begravningsgropar och domesticeringen av djur är tecken på att människorna
började skapa permanenta byar som förlitade sig på risodlingar och tama djur. De hittills
tidigaste byarna som arkeologer har hittat spår av befinner sig runtom de största sjöarna i
mittersta Yangtze, i Hunan provinsen, Hebei provinsen och i Jiangxi provinsen. I Bashidang i
Hunan provinsen, till exempel, har det hittats tusentals fytoliter från både ett människogrävt
dike och där en gammal flod en gång runnit. Det människogrävda diket verkar ha varit en
defensiv konstruktion som antagligen fylldes med vatten naturligt eller avsiktligt. Fytoliterna
som har hittats har kunnat identifieras som domesticerat ris (Higham 2013a: 242).
22
Fig. 3. Illustration av fytoliter från vild - och domesticerad risplanta (Källa: Yongchao et al. 2018).
För att kunna avgöra om en risplanta var vild eller inte så brukar forskare titta på några
faktorer som har med fytolitens storlek och utseende att göra. Fytoliter, det vill säga,
mikroskopiska kiselpartiklar som formas av växter och som har hög tolerans mot
nedbrytning, är väldigt användbara inom studier av forntida risplantor. Det är värt att nämnas
att det som mäts är fytoliter från risplantor. Storleken på fytoliterna är likt noterat viktig, där
fytoliter från en domesticerad risplanta oftast är bredare än 40 mikrometer (μm) vilket
innebär att 1 μm är en miljondel av en meter eller en tusendel av en millimeter. Fytoliternas
utseende har också betydelse. Generellt har fytoliterna utseendet av en trubbig pilspets. I ena
änden formar sig fytoliten som en tånge och breder sedan ut sig som en pilspets skulle göra.
Men istället för att forma en skarp ände så är formen som en skål istället. Där övergången
från ”tången” till ”skålen” sker är fytoliten som bredast. ”Tången” är oftast lite längre på en
fytolit från en domesticerad risplanta än vad den är på en fytolit från en vild risplanta. Utmed
änden av ”skålen” finns en dekoration som liknar fiskfjäll. Om en fytolit har 9 eller fler
”fiskfjäll” så innebär det oftast att det är domesticerat. Utöver detta mäts också ”tången” för
sig och ”skålen” för sig (Yongchao et al. 2018: 2–3). Dessa faktorer används oftast som
23
grund när man vill avgöra huruvida en risplanta var domesticerat eller ej. På det här sättet har
forskare kunnat följa utvecklingen av det domesticerade riset.
De ca 15 000 fytoliter som hittades i Bashidang har kunnat identifieras som domesticerade
med hjälp av denna identifieringsprocess. Ben från grisar, kor och kycklingar tyder på
domesticerade djur men ben från hjort tyder också på att de fortfarande jagade till viss del.
Att byarna blev permanenta finns det dock ingen tvekan om. Gravar med hundratals
människoskelett tyder på att människorna var bosatta under en längre tid på samma ställe.
Spår efter hus har också hittats i Bashidang (Higham 2013a: 242). Områden dedikerade till
enbart risfält tror vissa forskare uppstod runt 4500 f.Kr., vilket innebär att byn i Bashidang,
tillsammans med flera andra byar i Hunan provinsen, troligen använde sig av risfälten
(Higham 2013a: 243). I flera av dessa byar finns det dock bevis för att ris inte bara användes
som föda. Skal från ris har även hittats i keramik från dessa byar (Zhao 2011: 296). Skalen
fungerade som magring och förbättrade bränningen av keramiken, vilket resulterade i högre
keramisk kvalitet. Utöver skalet från ris användes också strå och korn för att försöka uppnå
högre kvalitet på keramiken (Higham 2013a: 242–243).
Strax efter etableringen av byn i Bashidang uppstod flera andra liknande byar, som förlitade
sig på risodling och jakt och som var permanenta. En av dessa byar ligger i Fenshanbao, som
också befinner sig i Hunan provinsen. Även i denna by använde de skalet från ris till keramik.
Fenshanbao hade också gravgropar på samma sätt som Bashidang och deras stenredskap var
utformade på samma sätt. Längre västerut befann sig två andra liknande byar i dagens
Pengtoushan och Hujiawuchang. Dateringar från dessa byar tyder på att en expansion av
kulturer som använder sig av risodlingar skedde mellan ca 6000 f.Kr. och 4500 f.Kr. Under
denna tid utvecklades de kännetecken som utmärker de domesticerade risen. De
domesticerade riskornen blev större, med fler fjäll-liknande mönster och en mer urskiljbar
”tång” (Higham 2013a: 244–245).
Daxikulturen indikerar början på en intensifiering av risodlingar som börjar ske runt 4500
f.Kr. Kulturen var lokaliserad till flera olika platser i mittersta Yangtzeområdet (Zhao 2011:
304). På de platser som tillhör Daxikulturen var det för det mesta våtmark som förmodligen
passade bra för odling av ris. Risfält skapades i denna terräng och odlingen intensifierades.
Domesticerade grisar och kor var också viktiga resurser men hade inte under denna tid ersatt
jakt och fiske helt och hållet. Den viktigaste platsen för forskningen av Daxikulturen är
Chengtoushan, där omfattande utgrävningar har skett. Där hittades rester efter en stad
24
omgiven av en mur. Staden anses vara tidig då den är daterad till ca 4000 f.Kr. Utöver muren
fanns tecken på att en vallgrav också hade omgett staden. Vallgraven var ungefär tio meter
bred och på grund av den syrefattiga miljön som den utgör har en hel del organiska fynd
bevarats. Vid flera utgrävningar hittades jordbruksredskap av trä, korgar av bambu och vass
och kläder av lin. Även paddlar och roder av trä från båtar som antagligen användes för att ta
sig runt i den översvämningsbenägna terrängen hittades (Higham 2013a: 246). I själva staden
hittades hundratals gravar, varav 700 av dessa gravar har blivit utgrävda och undersökta. Att
bosättningen kan klassas som en stad och inte som en by är antagligen på grund av storleken,
både ytmässigt och befolkningsvis. Den inmurade ytan var ca åtta hektar stor, vilket innebär
att befolkningen antagligen var relativt stor för sin tid. Detta kan möjligtvis förklara
intensifieringen av risodlingarna och deras ökade värde. Ett tecken på att risodlingarna blev
allt viktigare var att risfälten vid denna stad var mer utvecklade än innan. Nu liknade de
dagens risfält mer, med ordentliga åsar för att bibehålla vatten och bevattningsdiken. Vid
Huachenggang, som var Daxi influerat, utvecklades Daxikulturen lokalt till Qujialing runt
3100 f.Kr. Denna plats symboliserade ett centrum för jordbruksbyar i mittersta Yangtze fram
till ca 2650 f.Kr. (Higham 2013a: 246).
Expansionen av jordbrukssamhällen fortsatte till nedre Yangtzeregionen där Hemudukulturen
etablerats runt 5000 f.Kr. Hemudukulturen är döpt efter en viktig arkeologisk plats med
samma namn, som hjälper till att visa hur jordbrukssamhällena expanderade i östra Kina fram
till ca 3000 f.Kr., då Hemudukulturen tros ha försvunnit och lämnat risodling som arv till
kommande kulturer och stater. Hemudu befinner sig på den södra sidan av floden Hangzhou,
vid dess flodmynning nära kusten (Zhao 2011: 299). Hangzhou är en relativt mindre flod
jämfört med Yangtzefloden och rör sig i en sydvästlig riktning söder om Yangtze i östra
Kina.
Hemudu anses också ha varit en stad med hundratals och kanske till och med tusentals
invånare. Stora mängder riskorn har hittats tillsammans med trä - och benredskap som har
varit i förvånansvärt bra skick eftersom platsen tidvis varit översvämmad (Zhao 2011: 299).
Användningsområdena för många av redskapen har därför kunnat identifieras relativt enkelt.
Flera av redskapen som arkeologer har hittat vid utgrävningar har varit jordbruksredskap. De
har hittat välanvända spadar av ben och även möjliga skörderedskap. En kniv av ben har till
exempel hittats med en missfärgning som möjligtvis kan ha skett när risplantorna blev
nerskurna. Mortlar av sten och malstenar som har hittats kan ha använts för att bearbeta
skörden. Som med de andra tidiga jordbrukskulturerna var jakt och fiske fortfarande viktigt
25
(Higham 2013a: 246). Eftersom Hemudu låg så pass nära havet vid den här tiden fiskade man
relativt mycket och jagade även haj, valar, havssköldpaddor och krokodiler.
En bit ovanför Hangzhous flodmynning ligger Luojiajiao. På platsen finns det många likheter
med Hemudukulturen såsom liknande hus, jordbruksredskap, keramik och risodlingar. Detta
tyder starkt på att Hemudukulturen expanderat en bit norrut i östra Kina och tagit
risodlingarna med sig (Higham 2013a:246).
7.1.1. Expansionen av ris fortsätter
Längre norrut, runt sjön Tai, befann sig en annan viktig kultur för riset: Majiabangkulturen.
Sjön Tai ligger norr om nutida staden Hangzhou och väster om nutida staden Shanghai, en
liten bit inåt land men ändå ganska nära kusten. Flera likheter med Hemudukulturen finns
bland de platser som har hittats tillhörande Majiabangkulturen. Samtidigt som
Hemudukulturen, ca 5000 f.Kr. till ca 3000 f.Kr., utvecklade även Majiabangkulturen
väletablerade risodlingar. Platserna runt sjön Tai visar också tecken på relativt stora
befolkningar som stabiliserats tack vare riset. Sjön Tai gav inte bara möjligheten för fiske
utan hade goda förhållanden för att domesticera höns.
Majiabangkulturen och Hemudukulturen varade ca 2000 år vilket anses vara ett relativt långt
liv för en kultur. Deras långa livslängd var förmodligen bara möjlig på grund av riset. Riset
anses ha stabiliserat kulturerna eftersom det var en sådan näringsrik och lättodlad gröda som
dessutom kunde förvaras under en längre tid för att ätas senare.
En plats i nutida Shanghai som ligger öster om sjön Tai tillhör Majiabangkulturen. Songze,
som platsen kallas, ockuperades ca 1000 år efter att Majiabangkulturen först uppstod. Här
skapades en säregen kultur som fått sitt namn efter platsen (Higham 2013a: 246).
26
Songzekulturen var mer socialt hierarkisk än tidigare kulturer. Gravgåvor visar att vissa
människor som bodde på platsen tillhörde en rikare grupp. Jade och keramik av mycket högre
kvalitet än de som hittats på platser tillhörande Majiabangkulturen tyder på att man värderade
människor annorlunda i Songze. Detta indikerar en större etablering av social hierarki som
senare skulle spela en viktig roll i skapandet av stater. Även Songze hade väletablerade
risodlingar. Pollenanalyser visar också att relativt stora områden skog röjdes runt Songze,
troligen för att skapa ytor för stora risodlingar (Higham 2013a: 247). Pollendata från andra
arkeologiska platser visar att avverkning av skog skedde på flera andra platser i nedre
Yangtzeområdet, förmodligen i samband med utökningen av risodlingar (Zong 2011: 630).
Fig. 4. Karta över östra Kina och arkeologiska platser. Shangshan (1), Kuahuqiao (2), Hemudu (3),
Tianluoshan (4), Luojiaqiao (5), Liangzhú staden (6) och Guangfulin (7) (Källa: Zong 2011).
Längs med Yangtzefloden i de södra och östra delarna av Kina fanns det en tillfredställande
miljö för riset att växa och frodas. Men när de forntida jordbrukarna ville sprida risodlingarna
längre norrut fanns det flera faktorer som de var tvungna att tänka på om de inte ville att
expansionen skulle misslyckas. De var tvungna att hitta odlingsbar jord som hade tillräckligt
med näring i sig. Det måste också finnas tillräckligt med solljus varje år och temperaturen
måste vara passande. För att ris ska kunna odlas måste temperaturen ligga på minst tio grader
Celsius mätt med Growing Degree Days (GDD). GDD mäter den ackumulerande värmen
27
under en odlingssäsong som en metod för att försöka förutspå plantors tillväxt. Om
temperaturen ligger på tio grader eller mindre växer riset väldigt långsamt, eller inte alls,
beroende på hur lågt temperaturen sjunker (Guedes 2015: 4–5). Därför föll det sig naturligt
för de forntida bönderna att inte expandera allt för långt norrut eftersom riset inte skulle
kunna växa.
Det domesticerade riset i Kina kallas med dagens termer Japonicaris. Idag finns det två typer
av Japonicaris, en tropisk typ och en tempererad typ. Det var den tropiska typen som
domesticerades först eftersom klimatet passade den typen av Japonicaris. Men när forntida
bönder expanderade till nordligare områden där den tropiska typen hade problem att gro,
hittades en sort som kunde gro i det kyligare klimatet, den tempererade typen av Japonicaris.
Båda typerna av Japonicaris hade fortfarande sina temperaturgränser på 10 grader Celsius,
men den temperade typen förlorade inte sin effektivitet i aningen kallare områden (Guedes
2015: 4–5). Klimatet spelade stor roll för huruvida ris överhuvudtaget kunde odlas i nya
områden. Undersökningar kring hur klimatet förändrade sig under Holocen, i de södra och
östra delarna av Kina, har genomförts bland annat med hjälp av pollenanalyser. Mellan ca
4000 f.Kr. och ca 3000 f.Kr. var det relativt varmt, jämfört med kommande perioder.
Klimatet verkar sedan fluktuera ganska mycket genom att först kylas ner från ca 3000 f.Kr.
till ca 2700 f.Kr. och sedan värmas upp en aning fram till ca 2200 f.Kr. Fram till 1700 f.Kr.
kyls klimatet återigen ner för att sedan värmas upp igen mellan 1700 f.Kr. och 1100 f.Kr.
Fram till ca år 0 blir klimatet aningen kyligare och avslutningsvis sker en snabb värmeökning
fram till ca 500 e.Kr. (Guedes 2015: 7). Resultatet av denna undersökning tyder på att
klimatet i östra och södra Kina var ganska instabilt. Detta skapade möjligheter för
expansionen av risodlingar men också hinder. Fluktueringarna i klimatet kan ha skapat
möjligheten för ris att etableras i ett nordligare område, för att sedan bli kyligare och därmed
omöjliggöra en fortsättning av risodlingar i samma område. Shandongprovinsen är ett
exempel där ris kunde odlas i de norra och centrala delarna under varmare perioder, men inte
under de kallare perioderna (Guedes 2015: 10). En sådan instabilitet gjorde att samhällena
inte kunde växa om de förlitade sig på ris. Detta förklarar också varför de sydligare
samhällena runt Yangtzefloden inte påverkades lika mycket av klimatförändringarna. Deras
tropiskt högre temperaturer gav dem skydd under kallare perioder och tillät därför en
oupphörlig expansion och stadig tillväxt.
Alla platser som dessa kulturer innefattar visar oss flera viktiga saker. Risbönder i alla dessa
samhällen skaffade sig relativt avancerade teknologiska färdigheter kring risodlingar,
28
kunskap som sedan fördes vidare i generation efter generation. Deras ekonomier baserades på
odlingen av akvatiska plantor, såsom ris, och även jakt, fiske, domesticerade djur och
insamlingen av nötter och andra växter. Denna breda ekonomi var mycket anpassningsbar
vilket underlättade snabb expansion (Higham 2013a: 247). Resultatet av detta var en
obehindrad befolkningstillväxt. Mellan 3000 f.Kr. och 2000 f.Kr. växte många rika och
sofistikerade samhällen fram i södra och östra Kina. Dessa samhällens ekonomier var alla
liknande och revolverade runt risodling, fiske och domesticerade djur (Higham 2013b: 553).
Liangzhú - och Hongshankulturerna är associerade med detta millenium och visar tecken på
en större social komplexitet. Med hjälp av fynd från gravar har arkeologer kunnat se att vissa
människor verkade ha en mycket högre social status än andra. Några gravar har haft en
förmögenhet nedgrävd, i form av flertalet jadeföremål med mera, vilket visar på en
framväxande elit (Higham 2013b: 553). Under samma period uppstod en ny kultur,
Longshankulturen, som också visade tecken på stark elitism och även en etablering av
spirituella ceremonier. Dessa tre kulturer var utspridda över mittersta Yangtzeregionen och
nedre Yangtzeregionen. Under denna period växte städer ännu mer i samband med att
populationen ökade stadigt, och byggnader kopplade till rikedomar och spirituella ceremonier
blev standard i städerna. Mot slutet av milleniet, strax innan 2000 f.Kr., fanns en etablerad
social hierarki. Longshankulturen gränsade till statsbildning vid den här tiden och det var inte
långt efter detta som stater etablerades, i samband med den första kejserliga dynastin
(Higham 2013b: 554–556).
29
7.1.2. Dynastier uppstår
Fig. 5. Karta över Kina. Det mörkbruna området visualiserar Xiadynastin (Källa: Ancient History
Encyclopedia).
Xiadynastin anses vara den första kejserliga dynastin i Kina och leder Kina in i en period av
konflikter och regeringsförändringar. Fler dynastier kommer och går, nästan alltid på ett
blodigt sätt, under kommande två och ett halvt millenium. Från det att den första dynastin
etablerades var risodlingarna en viktig faktor. Med risodlingar som den dominerande grödan i
söder och med hirs som den dominerande grödan i norr, växte dessa dynastier fram (Higham
2013a: 263). Handynastin, 206 f.Kr. – 220 e.Kr. (Higham 2013b: 569), var en viktig tid för
kinesiskt jordbruk. Administratorer för Handynastin insåg hur viktigt jordbruket var, och
införde ny politik som stärkte jordbrukets betydelse i samhället. Nya tekniker och metoder
som effektiviserade risodlingarna utvecklades, delvis för att kunna bemöta kraven från
dynastiernas växande population. Några av dessa metoder och tekniker var: gödsling med
avföring från boskap, plogning, harvning, transplantering, sättning av frön och växelbruk
(Gong 2003: 4). Den nya jordbrukspolitiken och överflödet av järn gav Handynastin chansen
att expandera jordbruket och antalet bönder ökade kraftigt. Med hjälp av järnet kunde stora
mängder högkvalitativa jordbruksredskap såsom plogar, spadar, hackor, skäror och liar
tillverkas (Hägerdal 2008: 71). Utöver detta lades mycket tid på att planera och implementera
bevattningssystem. Bevattningssystemen utvecklades och anpassades sedan effektivt
beroende på vilket typ av landskap det var (Gong 2003: 4). Byggandet av fördämningar och
30
kanaler i samband med bevattningssystemen underlättades och effektiviserades av
jordbruksredskapen av järn.
Runt 85 f.Kr. påbörjades en tidsperiod av uppfinningar. Den första stora uppfinningen var en
så kallad radsåningsmaskin. Radsåningsmaskinen kopplades ihop med årdern via hål som
borrades i den. Radsåningsmaskinen sattes in i hålen och på så sätt kunde ärjningen och
frösättningen ske samtidigt. Efter detta lärde sig Handynastin att tillämpa vattenkraft till
jordbruket genom att applicera det på bälgar och kvarnar. Bälgarna användes vid
järnframställning och kvarnarna malde säd.
Mellan 33 och 7 f.Kr. utvecklades fältgropssystemet som effektiviserade risjordbruket genom
att skapa ett planteringssystem som möjliggjorde att ca 15,000 risplantor kunde växa i ett
ärjat fält på ca 42 x 11 meter. Detta system kunde appliceras på flera andra plantor vars
jordbruksmetoder också utvecklades under Handynastin. Några exempel på dessa plantor var
sojabönor, hampa, hirs och vete (Higham 2013b: 570). Kunskapen kring risodlingarna ansågs
oerhört viktig att bevara. Därför var man noga med att förpassa denna kunskap från
generation till generation samtidigt som kunskapen ökade för varje generation. Sakta men
säkert lyckades de klassificera jordar baserat på olika kännetecken. Klassificeringen
förbättrades med tiden och runt år 10 f.Kr. hade en väletablerad klassificering arbetats fram.
På det här sättet blev kinesiska jordbrukare lärda inom pedologi, som innebär vetenskapen
om jord. Jordbruket, som i det här fallet är till stor del risodlingar, ansågs vara avgörande för
framgången av kejserliga dynastier. Detta är också anledningen till att kinesiska bönder
utvecklade risodlingarna relativt snabbt mellan ca 2000 f.Kr. och 500 e.Kr. och på så sätt blev
lärda inom pedologi (Gong 2003: 5–7, 10).
7.2. Nutida risodlingar
När denna uppsats skrivs, under första halvåret 2019, består Kinas befolkning av ca 1,4
miljarder människor (Mcmillian 2018). Ris föder stora delar av Kinas befolkning vilket
kräver ett industriellt risjordbruk för att uppnå kraven som ställs av befolkningen. Det
industriella risjordbruket har utvecklats sedan den första industriella revolutionen nådde
Kina, och dess mål har alltid varit att minska kostnaden för produktion och öka utdelningen i
form av ris. Dessa mål ska uppfyllas med hjälp av bekämpningsmedel, gödningsmedel och
bränsle till jordbruksmaskiner (Horrigan 2002: 445). I och med att populationen i Kina har
ökat så har även bränslekonsumtionen, gödning- och bekämpningsmedelsanvändningen ökat.
31
På det här sättet har till exempel bekämpningsmedel ersatt biologiska och kulturella metoder
för att försöka kontrollera och stoppa skadedjur och sjukdomar (Pretty 1995: 1247). År 2012
stod ris för ca 50 % av den globala matkonsumtionen och det är uppskattat att alla världens
risbönder kommer att bli tvungna att producera 60 % mer ris år 2025 för att ha möjlighet att
bemöta kraven från populationen (Thakur 2012: 59). En dålig skörd idag och i framtiden
skulle därför ha stora negativa konsekvenser för konsumenter och Kinas ekonomi. Rädslan
för detta är det som har drivit överanvändningen av konstgödsel och bekämpningsmedel.
I Kina är några växande problem åtkomsten till mer land, konkurrensen om vatten, energi och
arbetskraft. Därför är det väldigt svårt att öka produktionen för ris genom att utöka landet
som ris kan odlas på eller använda mer vatten, eftersom det är brist på båda. Eftersom ris
också konsumerar störst mängd vatten bland alla typer av plantor, ca 80 % av alla
sötvattenkällor i Kina, försöker forskare istället fokusera på att effektivisera risodlingarna så
mycket som möjligt. Då kan produktionen av ris öka och samtidigt inte behöva använda mer
land eller mer vatten. Den enorma mängden vatten som krävs för att bevattna dagens
risodlingar riskerar att torka ut vattenkällor om de utnyttjas på fel sätt. Balkhash Ili-sjön är ett
exempel där ett felutnyttjande av sjön riskerar att torka ut den. Sjön är en av de största
inlandssjöarna i centrala Asien med en yta på ca 18 000 kvadratkilometer (Quintas 2008: 4).
Kraven från produktionen av risodlingar har delvis varit ansvarig för en orimlig användning
av sjöns resurser. Eftersom sjön och dess omgivning stödjer många ekosystem skulle
uttorkningen av denna sjö vara katastrofal (Quintas 2008: 1), och fungerar som en varning
och påminnelse om att genomtänkta metoder för vattenanvändningen måste skapas.
1999 introducerades ett nytt metodsystem för kultiveringen av ris i Kina, som utvecklats i
Madagaskar under 1970 och 1980-talen. Systemet kallas ”the System of Rice
Intensification”, förkortat SRI. Undersökningar som har gjorts för SRI har visat att detta nya
metodsystem bemöter de krav som forskare ställt på ris genom att minska
vattenanvändningen, minska kostnaden för produktionen av ris och samtidigt öka
produktionen av ris (Wu 2014: 361–362).
Syftet med SRI var inte bara att effektivisera risjordbruk, utan att göra det på ett klimatsmart
sätt. Metodsystemet rekommenderar att mer organiska näringskällor ska användas och vill
försöka arbeta för att stärka jordstrukturer och funktioner. SRI vill också förbättra den
mikrobiella mängd som finns i jorden och den mikrobiella aktiviteten. På det här sättet
förlorar inte jorden sin näring och sin funktion (Thakur 2012: 60).
32
Kväve anses vara det näringsämne som har störst påverkan på produktionen av ris i Kina
idag. Ett av de bästa sätten att öka produktionen av ris innan 1999, var att applicera kemiskt
kväverika gödningsmedel. Bieffekterna av detta var att kvaliteten på jorden som riset odlades
i minskade och även kvaliteten för luften och vattnet som kom i kontakt med gödningsmedlet
minskade (Thakur 2012: 59). Detta var ohållbart och introduktionen av SRI kunde bemöta
dessa problem relativt effektivt genom att bland annat effektivisera användningen av kväve.
Genom effektiviseringen av kväve minskar mängden kemiska gödningsmedel som behöver
användas. Dessutom ökar skörden för ris per hektar (Wu 2014: 366) vilket indirekt gör att
nödvändigheten för utökningen av landområden dedikerade till risodlingar minskar.
Ett sätt att effektivisera kväveanvändningen kan vara att implementera nya metoder för
konstbevattningssystem. En metod som kallas Alternativ blötläggning och torkning, eller
Alternate Wetting and Drying (AWD) på engelska, har visat sig användbar för detta syfte.
Genom att applicera ett grunt vattendjup kombinerat med periodisk torrläggning av risfälten,
har skörden ökat relativt mycket och samtidigt använt sig av betydligt mindre vatten jämfört
med tidigare metoder. Dessutom har risplantor som är bearbetade med SRI metoder utvecklat
ett större och rikare rotsystem än plantor bearbetade med andra metoder. Detta betyder
troligen att upptagningen av kväve och användningseffektiviteten av kväve i risplantor ökar
(Thakur 2012: 60–61).
7.2.1. Metoder inom SRI
SRI har sedan den introducerades sakta spridit sig över delar av Kina, och används till stor
del i nedre och mittersta Yangtzeregionerna, som också är de mest ris-intensiva områdena i
Kina (Wu 2014: 366). Man har anpassat SRI för risproduktion i andra områden sedan den
introducerades. Utvecklandet av olika metoder för risproduktion har utvecklats för att bemöta
relativt specifika problem. Några av dessa metoder är: triangulär plantering, direktsättning av
frön, ett vete-risjordbrukssystem, ekologiskt jordbruk blandat med SRI metoder och en
acklimatisering till ett kallare klimat.
Adaptionen till det kallare klimatet baseras på en metod som utvecklades innan SRI
introducerades i Kina, men som idag används tillsammans med de ursprungliga SRI
metoderna. Syftet är att öka skörden av ris i kallare regioner i Kina, såsom i
Heilongjiangprovinsen som ligger i det nordöstra hörnet av Kina. Skördar från risfält, där
dessa metoder implementerats, har visat på en ökning och kan anses som en framgång (Wu
2014: 369).
33
Ekologiskt jordbruk inriktar sig på att ploga jorden så lite som möjligt, använda sig av ett
rotationssystem och att konstant tillföra organiska ämnen på jorden i ett försök att skapa ett
klimatsmartare risjordbruk. SRI metoder har sedan dess introduktion implementerats i
konserveringsjordbruk med positivt resultat. Genom att lägga ett tunt plasttäcke över
risodlingarna behöver inte gallring genomföras och förökningen som sker av organismer i
jorden förbättrar jordens kvalitet biologiskt istället för mekaniskt. Detta tillsammans med
transplanteringen av unga risplantor ökar skörden där de appliceras. Användningen av frön
minskar och det gör också användningen av gödningsmedel, vatten och arbetskraft (Wu
2014: 369).
Vete-risjordbrukssystemet är i grunden ett rotationssystem för odlingar. Genom att
kombinera SRI-metoder kan ogräs kontrolleras bättre och mängden vatten som avdunstas
minskar (Wu 2014: 368). På det här sättet blir användningseffektiviteten av vatten i jorden
högre. När riset sen ”roteras” och byts ut med vete effektiviseras tillväxten av vetet på grund
av att en högre halt kväve ackumulerats i jorden på grund av riset, något vete behöver mycket
av. Förutom att spara vatten så är syftet med denna metod att minska utsläppen från risfälten
och öka produktionen av vete och ris (Bai 2017: 100–102).
Direktsättningen av frön är en metod som tillämpats inom ramen för SRI för att minska
arbetskraften när bönder planterar riset. Denna metod ersätter transplantationen av unga
risplantor. Direktsättning av frön kräver mer gödsel men minskar mängden frön som används
och minskar även vattenanvändningen för konstbevattningen (Wu 2014: 368).
Det triangulära planeringssystemet har som syfte att öka skörden för ris. Namnet talar lite för
sig själv. Grupper om tre plantor transplanteras ca 30–40 cm från varje grupp, istället för i
klumpar som standarden brukade vara. Plantorna i grupperna är placerade 7–10 cm från
varandra i ett triangulärt mönster. Denna metod gör att plantorna tar upp mer solenergi i de
områden av Kina där solenergin är lägre, såsom i Sichuanprovinsen. Tillsammans med SRI
metoder har denna metod visat att skörden av ris har ökat i områden med samma
förutsättningar som i Sichuan (Wu 2014: 368).
34
7.3. Hållbarhetsanalys av forntida - och nutida risodlingar
I detta kapitel undersöks data angående forntida- och nutida risodlingar ur ett
hållbarhetsperspektiv och i förhållande till den definitionen som diskuterats fram för hållbart
jordbruk i kapitel 6.
7.3.1. Forntida risodlingar
Relativt tidigt i risets historia finns tecken på att samhällen förlitade sig väldigt mycket på ris
som livsmedel eftersom det gav mycket mat och kunde användas för, till exempel, magring i
keramik. På det här sättet byggdes också många byars ekonomier upp, till stora delar av ris.
De byar som grundade sin ekonomi på ris visade tecken på snabb expansion och
befolkningsökning, delvis på grund av att riset tillät mer permanenta boenden. Även
spridningen av ris verkade ske relativt snabbt i mittersta - och nedre Yangtzeregionerna i
samband med de olika kulturerna under forntiden. Från det att riset etablerades i ett nytt
område till att samhället började växa i detta område, verkar ske ganska snabbt. Detta tyder
troligen på att risets positiva bidrag till samhällena var stora och snabbt märkbara, vilket
skapade en stor acceptans och en vilja för mer bland kineserna. Där byarna växte till städer
expanderades risodlingarna och där etablerades en överklass i liten skala. Stora ytor med,
bland annat, skog röjdes och transformerades, en trend som fortsätter genom risets historia.
Detta påverkade förstås lokala ekosystem och miljön, men till hur hög grad är svårt att säga
just nu. Det är oundvikligt att inte skapa förstörelse vid expansion av jordbruket, dock kan en
planerad expansion påverka naturen mindre än en ogenomtänkt sådan. Det är svårt att avgöra
huruvida Kinas expansion av risodlingar är hållbara eller ej bara genom det faktum att de
expanderade, men kinesernas inställning skulle kunna reflektera detta till viss del.
Kinas forntida samhällen baserade definitivt sin ekonomi på framförallt ris. Risets roll i
ekonomin ökade dessutom allteftersom tiden gick. Riset var en stabil gröda som gav rikliga
mängder mat och kunde därför bemöta populationskraven med lätthet, år efter år. Att vilja
expandera och utnyttja en sådan resurs så mycket som möjligt är därför naturligt och kan
förklara de snabba men möjligtvis ogenomtänkta expansionerna av risodlingarna.
Expansionerna var möjligtvis inte planerade med hänsyn till ekologi. Snarare verkar
kineserna ha varit tvungna att planera sina risodlingar efter de gällande populationskraven.
Spår efter skogsskövling och landskapstransformeringar, där ett typ av landskap formas om
till ett annat, (Ting 2016: 385) är tecken på de ogenomtänkta expansionerna. Detta pekar på
att de forntida kineserna antagligen inte tog hänsyn till den påverkan de hade på naturen i och
35
med sina expansioner. Exempel från idag visar att lokala ekosystem kan påverkas kraftigt av
landskapstransformeringar. Det är förstås mycket troligt att kineserna inte förstod vilka
konsekvenser deras handlingar hade. Detta gör dock att kinesernas mentalitet kring
expansionerna av risodlingarna kan anses vara ohållbar och därför är också själva
verksamheten ohållbar.
Det svåraste kravet att analysera för de forntida risodlingarna är huruvida de fungerade utan
destruktiv påverkan på klimatet. Vi vet att klimatet förändrades en hel del under denna period
på några tusen år, men det berodde mest troligt inte på människor. Risodlingar släpper ut
metan i samband med att de absorberar och bearbetar koldioxid för att växa, och en större
mängd koldioxid i atmosfären ökar inte bara skörden för ris utan också mängden metan som
släpps ut (Groenigen 2012: 288). Idag är detta ett stort problem men under forntiden fanns det
inte i närheten lika mycket koldioxid i atmosfären som det finns idag. Därför var utsläppen av
metan troligen väldigt låg och knappt märkbar. Det finns troligen en gräns för hur stora de
forntida risodlingarna skulle kunna bli innan de skulle börja påverka klimatet negativt.
Transporterna under forntiden måste också nämnas, även om det är ganska uppenbart vad
som måste sägas. Eftersom transporterna bestod av kärror dragna av hästar och åsnor
(Hägerdal 2008: 72) under den senare delen av tidsperioden då risodlingarna var som störst,
var det inga nämnvärda utsläpp som genererades. Plogarna på fälten drogs dessutom av oxar
vilket gav samma resultat.
Om kineserna, hypotetiskt sett, fortsatt expandera såsom de såg ut mot slutet av 500 e.Kr.,
utan ytterligare teknologiska utvecklingar i samband med den fortsatta befolkningsökningen,
hade risodlingarna antagligen blivit ohållbara efter en viss punkt.
36
Fig. 6. En modell för betygsättningen av forntida risodlingar.
7.3.2. Nutida risodlingar
Att analysera kravet om klimatet för de nutida risodlingarna är däremot mycket lättare.
Angående transporterna är det också uppenbart vad resultatet är för de nutida risodlingarna.
Produktionen av dagens ris sker med hjälp av maskiner drivna av fossilbränsle, som släpper
ut en hel del avgaser. Detta i samband med utsläppen från överanvändningen av
bekämpningsmedel, gör att nutida risodlingar direkt får underkänt på klimatkravet.
Trots att populationen som förlitar sig på risodlingar i Kina är relativt stor idag, kan ändå
risodlingarna bemöta kraven från populationen. Samtidigt vet vi att Kina är den största
producenten av ris i världen, vilket innebär att risodlingarna har en viktig roll i nutida Kinas
ekonomi. Förutom leverering till befolkningen exporterar Kina också stora mängder ris.
Deras höga produktion försäkras av deras användning av bekämpningsmedel och framförallt
gödningsmedel, som båda överanvänds flitigt. De metoder som arbetats fram och som har
redovisat miljövänligare resultat visar också de problem som finns med äldre och
väletablerade jordbruksmetoder. Överanvändning av kemiska gödningsmedel orsakar stora
problem för lokala, och indirekt, nationella ekosystem. När gödningsmedel sprider sig skapas
obalans för näringen i jordar inom lokala ekosystem. Vattendrag som kommer i kontakt med
odlingarna blir övergödda och obeboeliga för de flesta vattendjur. Den enorma mängd vatten
som dagens risodlingar kräver har också påverkan på naturen då vattenkällor riskerar att torka
37
ut om de utnyttjas på fel sätt.
Nutida risodlingar blir därför underkända för kriteriet att livnära sig på naturen utan
förstörelse. Det genomförs mycket forskning idag för framställning av hållbara metoder och
sedan år 2000 har det definitivt gått åt rätt håll.
Fig. 7. En modell för betygsättningen av nutida risodlingar.
De forntida risodlingarna kan anses vara hållbarare än de risodlingar vi har idag baserat på
denna relativt simpla analys. Dock är det värt att nämnas att mentaliteten kring de forntida
risodlingarna kan anses ohållbar och därför var jordbrukssystemet de använde sig av, i
längden, också ohållbar.
38
8. Kinas veteodlingar som fallstudie
I detta kapitel undersöks vetets historia i Kina. Tidsperioden för vetet är inte likadant som för
riset eftersom det inte etablerades lika tidigt som riset. Arkeologer och forskare har hittills
hittat bevis som pekar på en starkare etablering av vete i norra och nordöstra Kina runt 2000
f.Kr. Därför kommer tidsperioden i detta kapitel att vara från ca 2000 f.Kr. fram till ca 600
e.Kr. En prioritering var att tidsperioderna för vetet och riset skulle vara så lika som möjligt
och genom att använda pålitliga källor blev detta resultat. Den del av kapitlet som undersöker
de nutida veteodlingar kommer tidsperioden att vara precis likadan som för de nutida
risodlingarna, från år 2000 fram tills idag.
8.1. Forntida veteodlingar
Vete var en gröda som introducerades i Kina runt 2000 f.Kr., men var tvungen att konkurrera
med liknande plantor som redan odlades i Kina. I de södra och östra delarna av Kina
dominerade riset, men i de norra och nordöstliga delarna av Kina kunde riset inte växa. Detta
stoppade dock inte de forntida bönderna från att odla, utan de domesticerade en annan gröda
istället. Ganska starka bevis finns för att hirs domesticerades och odlades redan från ca 6000
f.Kr. i dagens Gansu provins, runt Wei floden. Hirs var viktig för de nordliga bönderna
eftersom denna gröda tålde det kallare klimatet. I dagens provins Hebei har det också hittats
spår av odlingar av domesticerad hirs (Higham 2013a: 238–239), vilket tyder på en spridning
och etablering av hirs även i nordöstra Kina.
Domesticeringen av vete sker, likt noterat, mycket senare än ris och forskare försöker än idag
hitta starka bevis för exakt hur vetet domesticerades i Kina. Det finns vissa hypoteser och
teorier som menar att vetet domesticerades från vilt vete som redan fanns i Kina. Andra
hypoteser och teorier menar att domesticerat vete importerades från västliga länder och sedan
etablerades i Kina.
De tidiga teorierna och hypoteserna kring vetets uppkomst i Kina baserades på historiska
skrivna källor, som via tolkning ansågs beskriva hur Kina var oberoende av andra länder i
utvecklandet av veteodlingar. Inga arkeologiska bevis kan dock stärka dessa hypoteser kring
vetets uppkomst i Kina som har förändrats med tiden. Med hjälp av arkeologiska data och
studier kunde hypoteser formas som menar att vete importerats från västliga länder i Asien
(Betts 2013: 158–160, 162). Forskare inom biologi menar också att chansen för att vilt vete
39
ens fanns i Kina var liten då vanligt vete faktiskt är en hybrid. Detta stärks ytterligare av data
från genetiska och botaniska studier som tyder på att det inte finns några tecken på att
föregångare till vete växte vilt i Kina under forntiden (Long et al. 2018: 274).
Diskussioner kring när exakt etableringen av vete skedde har varit intensiva, och än så länge
finns det inga starka bevis som kan peka på ett specifikt århundrade. Några platser i Kina
visar dateringar från ca 3000–4000 f.Kr., men de är inte tillräckligt konkreta för att kunna
återberätta vetets historia. Istället är det först runt 2000 f.Kr. som man kan utröna en historia
(Betts 2013: 161–162). Eftersom hirsodlingarna redan var väldigt etablerade i norra Kina har
frågan ställts hur vetet ens lyckades etablera sig i Kina. En hypotes är att veteodlingar gav
mer mat än vad hirsodlingarna gjorde. En annan menar att politik och överklasser spelade
stor roll (Long et al. 2018: 277). Trots detta var vetet en minoritet runt 2000 f.Kr. och hade
inte samma status som hirs. I provinserna Xinjiang och Qinghai blev vetet en mer etablerad
diet mellan ca 2000 f.Kr. och ca 1500 f.Kr., men dieten varierades med hirs. Spridningen av
vete österut utmed norra Kina är ganska omdiskuterat. En del vetenskaplig litteratur menar att
vetet spreds relativt snabbt mellan år 1500 f.Kr. och 500 f.Kr., och stödjer detta med
miljöarkeologiska data.
Fig. 8. Platser där isotopanalyser har genomförts med dateringar från 2000 f.Kr. och framåt. Noteringar: 1. Qiongkeke; 2. Gumugou; 3. Yanbulake; 4. Heigouliang; 5. Tianshanbeilu; 6. Huoshaogou; 7. Huoshiliang; 8.
Ganguai; 9. Shangsunjia; 10. Mozuizi; 11. Zhanqi; 12. Mogou; 13. Lixian Xishan; 14. Sunjia'nantou; 15. Jianhe; 16.
Xujialian; 17. Erlitou; 18. Yanshi Shang city; 19. Yichuan Nanzhai; 20.
Xinzhai; 21. Liuzhuang; 22. Neiyangyuan; 23. Datong Nanjiao; 24. Yin Ruins; 25. Gu'an; 26. Qianzhangda; 27. Liulihe.
(Källa: Zhou 2015)
40
Andra forskare menar att spridningen österut från Qinghaiprovinsen skedde först runt år 10
f.Kr., och att vetet ansågs vara en lika viktig gröda som hirs i de nordöstra delarna av Kina
först runt 600 e.Kr. (Zhou 2015: 29–32). Detta stödjs av isotop-analyser, som ger en bild av
kinesernas diet under denna tidsperiod. Vetets kornstorlek har också mätts i övre, mittersta
och nedersta Yangtzeregionerna med syftet att stödja hypotesen om en spridning från väst till
öst. Storleken på kornen verkade minska ju längre österut vetet förflyttade sig. Detta kan
tolkas som att vetets kornstorlek i de västra delarna av Kina var större på grund av att de
etablerades tidigare i detta område och kunde därför kultiveras med större kunskap och vana
än de andra områdena. Dock har djupare studier inom detta visat att kornstorleken kan
påverkas av andra faktorer, såsom skillnader i klimat. Även morfologin och storleken på korn
från samma plats kunde skilja sig (Long et al. 2018: 275).
En annan hypotes handlar om att vetet först etablerades i öst, snarare än väst, och sedan
spreds från nedre Yangtzeregionen till övre Yangtzeregionen. Hypotesen bygger på att det
fanns en tidig länk mellan östra Kina och den euroasiatiska stäppen, det vill säga dagens
Mongoliet, som etablerades i samband med hanteringen av brons. Det finns likheter i stil och
kemisk sammansättning mellan östra Kinas bronsföremål och bronsföremål från euroasiatiska
stäppen, som har hittats vid utgrävningar och som kan dateras till ca 2500 f.Kr. En modell
baserad på C14 dateringar av vetekorn från sex olika arkeologiska platser runtom i Kina,
skapades i samband med denna hypotes. Modellen beräknar åldern på kornen och jämför
dessa mellan de sex arkeologiska platserna. Resultatet tyder på att vetet nådde övre
Yangtzeregionen runt 1900 f.Kr., vilket är aningen senare än för nedre Yangtzeregionen
(Long et al. 2018: 275).
Det är svårt för mig att säga vilka teorier som stämmer angående vetets spridning i Kina. Alla
hypoteser har använt sig av bland annat arkeologiska data, men tolkat dem olika. Troligen var
vetets spridning ganska långsam eftersom hirs redan var så etablerat i Kina.
Att vetet också var en minoritet under stora delar av denna tidsperiod är också mycket troligt.
De redan etablerade hirsodlingarna hade hög status inom de kinesiska samhällena och trots
att vetet snabbt växte i popularitet, slog vetet aldrig ut hirs. Båda plantorna fortsatte odlas
sida vid sida och vetet inkluderades långsamt i kinesernas diet. Vändpunkten är troligen runt
ca 600 e.Kr., då vetets status ansågs vara jämlike hirs, med antydningar om att vetet var
populärare (Zhou 2015: 33). Vilken hypotes som stämmer angående spridningen av vete är
svårt att säga och med all rätt. Arkeobotaniska data för vete är relativt begränsad och är för
41
motsägelsefulla för att kunna verifiera vilken hypotes som har störst sanningshalt. Mer
forskning och fler arkeologiska undersökningar krävs för att fylla de kunskapsluckor som
finns kring vetets spridning inom Kina (Long et al. 2018: 276).
I och med att vetet blev populärare under perioden 2000 f.Kr. till 600 e.Kr., började det
självfallet också att odlas i större mängder. Under Zhoudynastins period, ca 770 – 221 f.Kr.,
effektiviserades veteodlingarna i de norra delarna snabbt. I samband med användandet av det
relativt nya materialet järn som fanns i överflöd i Kina (Higham 2013b: 570), kunde starkare
redskap framställas. Plogar dragna av oxar blev allt vanligare och fler jordbruksredskap blev
tillgängliga för bönderna. Jordbruksmarken utökades i de norra delarna och översågs av
agronomer som fungerade som rådgivare för bönderna. Agronomerna fungerade som
talespersoner för dynastins ledning och introducerade troligen nya och förbättrade
jordbruksmetoder för bönderna. Den efterföljande Qindynastin och Handynastin insåg också
hur viktigt jordbruket var för dynastiernas framgång och fortsatte därför med utvecklandet av
veteodlingar. Under Handynastins tidiga styre, ca 100 f.Kr., uppfanns ett växelbrukssystem
av vad forskare tror var en jordbruksexpert. Växelbrukssystemet gick ut på att bönderna
skiftade fåror i de långsmala jordlotterna när de plogade med årder, vilket ökade skörden
avsevärt. Det är värt att nämnas att hirs fortfarande ansågs viktigare än vete vid denna period
och gav större avkastning på grund av att de flesta jordbruksmetoder var anpassade för hirs.
Hirs gav ungefär dubbelt så mycket per hektar som vetet gjorde vid denna tid (Hägerdal
2008: 71).
Vattenhjul började användas till malning av vetekorn, vilket effektiviserade produktionen
ytterligare. Transporter blev också allt viktigare i och med att jordbruket expanderade.
Kineserna var tidiga med att sela hästar till vagnar vilket underlättade transporten enormt.
Hästarna föddes upp i allt större mängd för att kunna utöka antalet transporter och hästarna
blev även avlade så att de blev starkare och liknar vad man idag skulle kalla en arbetshäst.
Åsnans introduktion, tack vare hunnerna, effektiviserade transporterna ytterligare. Problemet
med att flytta tunga saker för hand löstes också med hjälp av en ny uppfinning, skottkärran
(Hägerdal 2008: 71–72). Effektiviseringen av transporterna som skedde på dessa sätt
snabbade upp produktionen av vete avsevärt.
Fältgropsystemet som nämns i kapitlet om forntida risodlingar, kunde också appliceras på
veteodlingar. Systemet utvecklades likt noterat mellan år 33 f.Kr. och 7 f.Kr., och bestod av
en planteringsstrategi som möjliggjorde sådden av 15,000 plantor på ett plogat fält med
42
måtten 42 x 11 meter (Higham 2013b: 570). Detta effektiviserade de etablerade ytorna för
vete under Handynastin.
8.2. Nutida veteodlingar
Vete har odlats i Kina under flera tusen år och har även idag alltid varit begränsat till de norra
delarna av Kina (Talhelm et al. 2014: 603, 605). Idag dominerar veteodlingarna norra Kina
och anses vara otroligt viktiga för Kinas ekonomi, då Kina är det land med den största
produktionen av vete i världen (se Bilaga 1). Vete är också en av de viktigaste plantorna i
världen och livnär ungefär 35 – 40% av världens population.
I de norra delarna av Kina är det större skillnad mellan vinter och sommar än i de södra
delarna av landet. Trots detta är det möjligt att producera vete under vintern, dock är skörden
mycket mindre jämfört med sommaren. Precis som med ris behöver vete öka i produktion för
att ha möjlighet att bemöta den växande populationen. En enkel metod för detta skulle vara
att utöka odlingsbar mark i landet, men detta anses inte vara en hållbar metod eftersom
påverkan på miljö och klimat skulle öka. Det är först när hållbara metoder för vetejordbruk
har etablerats som en utökning av det kultiverade landet skulle anses vara hållbart. Därför
måste det redan existerande vetejordbruket effektiviseras.
Det finns flera faktorer som måste räknas in i effektiviseringen av veteodlingar. Först och
främst uträknas den potentiella skörden som är möjlig genom att använda de metoder som
undersöks. Denna potentiella skörd jämförs sedan med den aktuella skörden för vete idag
(Zhang et al. 2016: 846). På det här sättet kan nya metoder testas för att se om de uppfyller
kravet angående ökad produktivitet och skillnaden är också ett sätt att mäta effektiviseringen
av metoder i olika områden i Kina. Solstrålning, temperatur, nederbördmönster och hur ofta
gödningsmedel appliceras är faktorer som påverkar produktionen av vete (Zhang et al. 2016:
854). Dessa faktorer, förutom den sistnämnda, kan människor inte påverka särskilt mycket.
Det sättet vi kan påverka på är var vi bestämmer oss för att placera odlingarna. I de södra
delarna av området i norra Kina där vete odlas som mest, visade studier att skillnaden mellan
den potentiella skörden och den aktuella skörden ökade ju längre norrut vetet odlades. Detta
berodde på temperaturskillnaderna mellan de norra och södra delarna. Vattenresurserna var
mer begränsade i de norra delarna av området och näringen var också begränsad i de norra
delarna. Effektivare gödningsmedel kan motverka näringsbristen och ett mer avancerat
43
bevattningssystem som effektiviserar vattenanvändningen är potentiella lösningar för dessa
problem (Zhang et al. 2016: 852–853).
Upptagningen av näringsämnen, effektiviseringen av gödningsmedel och effektiviseringen av
vatten - och kväveanvändningen ligger just nu i fokus när hållbara metoder försöker
framställas för veteodlingar.
Gödningsmedel är ett nödvändigt sätt att skapa näringsrik jord men har genom tiderna oftast
använts i överflöd. I Kina har en överanvändning av kvävebaserat gödningsmedel varit vanlig
för att kunna uppnå livsmedelkraven i landet. Detta har dock tillfört flera negativa effekter för
veteodlingar och naturen runtomkring. Gödningsmedlen har blivit mindre effektiva på grund
av överanvändningen av dem, näringsämnen i jorden har blivit obalanserade och skador på
den närliggande miljön har skapat obalans i naturen (Chuan et al. 2012a: 1).
För att kunna bemöta de problem som finns med vetejordbruket har rekommendationer för
hanteringen av gödningsmedel utvecklas som kan anpassas för olika områden i Kina. The
Nutrient Expert for Wheat (NEW) är ett system som utvecklas av International Plant
Nutrition Institute (IPNI), med målet att systemet ska kunna användas av rådgivare när de
rekommenderar gödningsmedelsystem till bönder. Med hjälp av modellen QUEFTS kan
principer från ett hanteringssystem som heter Site-Specific Nutrient Management (SSNM)
användas inom NEW systemet (Chuan et al. 2012a: 2). I grunden studerar QUEFTS-
modellen vilka krav olika plantor har för näringsupptagen med målet att effektivisera
användningen av näring på en specifik plats och en specifik gröda (Chuan et al. 2012b: 97–
99). NEW är i grunden ett system med målet att hjälpa rådgivare inom jordbruk, med flera,
att ta rätt beslut för ett hållbarare jordbruk. De rekommendationer systemet skapar baseras på
skördarnas respons mot olika mängder näringsintag och den agronomiska effektiviteten för
en odling. För att ha möjligheten att ange skördarnas optimala respons på tillsatta
näringsämnen måste man ta hänsyn till jordens naturliga näringsförråd. De näringsämnen
som påverkar produktiviteten av vete mest är också de näringsämnen som framförallt
används i undersökningarna kring skördarnas respons. Kväve, fosfor och kalium är de tre
näringsämnen som står i fokus och är också vad systemet baserar sina undersökningar på
(Chuan et al. 2012a: 2). NEW används idag som en alternativ metod för att testa jordar när
man utformar rekommendationer för gödningsmedelapplicering.
44
8.2.1. Fokus på kväve
Kväve är det näringsämne som har störst effekt på vetets skörd, följt av fosfor och sedan
kalium (Chuan et al. 2012a: 7). Kväve är därför det viktigaste ämnet i strävan att effektivisera
jordbruk och studeras också flitigast. I samband med att veteodlingarna måste producera mer
vete i framtiden för att bemöta den växande populationen, måste också kväveanvändningen
öka. Om detta genomförs på fel sätt kommer miljön bara att ta ännu mer skada än vad den
redan gör (Qingfeng et al. 2016: 137). När kväve studeras tittar forskare på effekten som
kvävebaserade gödningsmedel har på jordbruket, både negativa och positiva, och även
kvävets användningseffektivitet. På engelska kallas det sistnämnda Nitrogen Use Efficiency
och nämns oftast i form av förkortningen NUE. Appliceringen av kvävebaserade
gödningsmedel har sedan det först började användas visat sig vara effektivt för att maximera
skörden för vete och andra plantor. Undersökningar kring olika typer av appliceringar av
kväve har genomförts. Dessa undersökningar har tagit hänsyn till de olika områden och de
olika scenarion som påverkar veteskörden negativt men också försökt att effektivisera
användningen av kväve. Forskare har testat hur vetetskörden har påverkats beroende på hur
ofta kväve har applicerats under tillväxtperioden. De har också provat att applicera kväve
under rotens tillväxtperiod för vintervete (Wang et al. 2018: 1). Undersökningar angående
appliceringen av kväve på vattenfyllda åkrar har också genomförts. Där visade det sig att en
uppdelad applicering av kväve var väldigt effektivt för att förhindra en förlust i skörden. Alla
dessa undersökningar gav positiva resultat för vetets skörd genom att ta hänsyn till olika
faktorer som kan påverka resultatet.
Eftersom Kina är så stort varierar också klimatet en del beroende på vilket område man
befinner sig i. Klimatet påverkar också skörden för vetet men en välplanerad
kväveapplicering har visat sig vara användbar för att bemöta denna faktor.
Hanteringssystemen för veteodlingar i de olika områdena i Kina varierar också och måste var
för sig anpassa sin kväveanvändning. I de olika områdena skiljer sig jordars egenskaper
också, vilket man också tar hänsyn till vid kväveapplicering (Wang et al. 2018: 2). De nya
metoderna för appliceringen av kväve utvecklas idag med hänsyn till klimatet. En större
skörd betyder också en större ackumulering av kolhydrat, en faktor som forskare tar hänsyn
till för framtagandet av nya jordbruksmetoder.
En överflödig användning av kvävebaserade gödningsmedel är också en trend som dagens
forskare försöker att stoppa. Mellan åren 1990 och 2010 ökade Kina sin konsumtion av
45
kvävebaserade gödningsmedel med 55%, från ca 37 miljoner ton till ca 57 miljoner ton. Trots
detta har sädesskörden bara ökat med 28%. Detta inkluderar alla typer av jordbruk i Kina som
använder sig av kvävebaserade gödningsmedel, men där vi vet att veteodlingar utgör en stor
del av dessa. Denna överanvändning har visat sig vara relativt ineffektiv för ökad skörd men
har också haft en negativ effekt på naturen och miljön. Växthusgasutsläppen ökade under
denna period, föroreningar i luften ökade, försurning av jordar ökade och närliggande
vattenkällor blev övergödda. Problemet med överanvändningen av gödningsmedel rent
generellt grundar sig i rädslan för en dålig skörd, något som många bönder i Kina delar. Det
faktum att kvävebaserade gödningsmedel är relativt billigt uppmuntrar bönder att fortsätta
öka sin användning av det (Qingfeng et al. 2016: 138). Bönder är också oftast begränsade av
sin kunskap och de vanor som de ärvt av tidigare generationer, vilket gör att de fortsätter med
sina ohållbara metoder (Qingfeng et al. 2016: 139).
Nuförtiden odlas ibland flera plantor på samma fält genom att växla placeringen av de olika
plantorna mellan olika sektioner eller rader. Vete odlas ibland på ett samordnat sätt
tillsammans med majs. Systemet för att odla två plantor på det här viset heter på engelska
Integrated soil-crop system management, förkortat ISSM. Genom att odla två plantor på
samma yta kompletterar de varandra genom att ge näring till dess partner. Förutom
maximerandet av ytan minskar också behovet av gödningsmedel och minskar på så sätt
risken för skador på miljön. Undersökningar har genomförts kring appliceringen av
kvävebaserade gödningsmedel för dessa typer av jordbruk. Appliceringen måste matcha den
nödvändiga mängden som krävs för en ökad skörd för båda typerna av plantor men måste
också effektivisera kvävet för att undvika övergödning. Resultaten från dessa undersökningar
visar att det är möjligt att öka skörden för både vete och majs samtidigt som användningen av
kvävebaserade gödningsmedel minskade och effektiviserades (Qingfeng et al. 2016: 144).
Just nu är Kina mitt i processen att applicera metoder framtagna av nya studier och
undersökningar kring NUE, NEW och ISSM på sitt vetejordbruk. Det är en långsam process
där forskare försöker anpassa nya metoder för olika områden av Kina som kan möta olika
problem inom dessa områden. Denna process är ännu inte klar och det är svårt att säga hur
långt de har kommit.
46
8.3. Hållbarhetsanalys av forntida - och nutida veteodlingar
I detta kapitel undersöks data som redovisats i tidigare kapitel angående forntida- och nutida
veteodlingar ur ett hållbarhetsperspektiv och i förhållande till den definition som diskuterats
fram för hållbart jordbruk i kapitel 6.
8.3.1. Forntida veteodlingar
Vetet etablerades i Kina mycket senare än riset och för den tidsperiod som var vald blev detta
ett problem. Vetet verkar ha spridit sig långsamt och växte i popularitet först mellan 2000
f.Kr. och 600 e.Kr. Detta var inte något som förväntades när uppsatsen började skrivas och
därför var tidsperioden 4000 f.Kr. till 600 e.Kr. vald. I och med att vetet för det mesta var en
minoritet under denna period försvårade det hållbarhetsanalysen en del. Populationen i norra
Kina förlitade sig mest på hirs under denna period, med undantag av provinserna Xinjiang
och Qinghai, så en bedömning av huruvida vetet kunde bemöta populationskraven är svårt.
Det finns dock ingen tvekan om att vete har potentialen att försörja stora
befolkningsmängder, något som vi ser idag. När den forntida befolkningen med tiden
konsumerade mer vete, kunde utökade veteodlingar utan problem bemöta de växande kraven.
Därför får de forntida veteodlingarna godkänt för bemötandet av populationskraven.
Det ekonomiska kravet för de forntida veteodlingarna är också krångliga på grund av samma
anledningar. Även när vetet var som minst i betydelse hade det ändå en funktionell roll i
Kinas ekonomiska system. Där vetet odlades som mest, vilket troligen var i provinserna
Xinjiang och Qinghai, förlitade sig befolkningen mycket på vete och vetet hade stor påverkan
på dessa provinsers ekonomi som följd. Där vete odlades som minst fanns det ändå en
marknad och en lukrativ sådan om man ska tro hypotesen att introduktionen av vete i nedre
Yangtzeregionen ingick på grund av att eliten i dessa samhällen ansåg att vetet var en lyxvara
och vetet ingick i det mer prestigefyllda ekonomiska system som överklassen var delaktig i
(Long et al. 2018: 276). När vetet sedan växte mot slutet av 600 e.Kr. ökade den samtidigt i
betydelse för Kinas ekonomi. Därför får vetet godkänt på denna punkt.
De forntida veteodlingarna och de forntida risodlingarna delade samma typ av transportsätt,
vanligen vagnar dragna av hästar eller åsnor och oxar som drog plogarna. Transporterna hade
därför ingen märkbar negativ påverkan på klimatet. När produktionen för vete behövde öka
expanderades odlingarna till nya områden. Även fast veteodlingarna avger metangaser och
47
koldioxid, på grund av gödningsmedel, (Wang 2012: 260) som vid denna tid bestod av
avföring från djur bland annat, var det inga stora mängder under denna tid. Särskilt med tanke
på att vetet först blev likvärdigt hirs runt 600 e.Kr. De forntida veteodlingarna kan därför
godkännas för klimatpunkten.
Precis som med expansionen av risodlingarna är det viktigt att ta i beaktande mentaliteten
kring expansionen av veteodlingarna. Den vanligaste metoden för att öka produktionen av
vete var att expandera odlingarna vilket innebar förvandling av landskap och röjning av
skogar med mera. Trots att flera metoder för att effektivisera odlingarna framställdes under
dynastiperioden, verkar det inte ha skett med hänsyn till naturen. Metodernas syften var
antagligen helt fokuserade på effektivitet för att bemöta kraven från populationen, precis som
med risodlingarna. Risken för att dessa metoder var destruktiva för naturen är hög och därför
kan inte denna faktor godkännas.
Fig. 9. En modell för betygsättningen av forntida veteodlingar.
48
8.3.2. Nutida veteodlingar
De nutida veteodlingarna är aningen lättare att analysera. Idag expanderas de inte då en sådan
metod anses ohållbar, utan istället fokuserar nya metoder på att effektivisera det vetejordbruk
som redan finns i Kina. Precis som med risodlingarna lider veteodlingar av en
överanvändning av gödningsmedel och bekämpningsmedel.
Kina är störst även när det kommer till produktionen av vete i världen, och måste därför
bemöta stora populationskrav. Pressen från populationen har lett till överanvändningen av
medel som försäkrar och ökar produktionen av vete. Både bekämpningsmedel och
gödningsmedel har negativa påverkan på natur och miljö om de skulle komma i kontakt med
naturen, vilket oftast sker vid överanvändning. Jorden blir näringsrikare av gödningsmedel
men kan skapa obalans i naturjordar. Övergödda vattendrag är också en fara för de ekosystem
som kommer i kontakt med det.
Utsläpp från dagens transportmetoder och veteodlingar är också för stora för att anses
hållbara. Veteodlingar släpper ut relativt mycket metan och koldioxid, på grund av de
gödningsmedel som används idag. Nutida veteodlingar blir därför inte godkända på vare sig
klimatpunkten eller naturpunkten.
Som nämnt tidigare har fokus legat på att bemöta de enorma krav som ställs av populationen.
Vete föder inte alla kineser men har en etablerad global export och många människor förlitar
sig därför på Kinas veteodlingar. Hittills kan Kinas veteodlingar bemöta de populationskrav
som ställs, men inom de kommande 10 åren måste produktionen öka ytterligare.
I samband med den globala exporten och det faktum att många kineser förlitar sig på vete,
kan slutsatsen dras att veteodlingarna har en funktionell roll inom Kinas ekonomi.
49
Fig. 10. En modell för betygsättningen av nutida veteodlingar.
Precis som med risodlingarna kan de forntida veteodlingarna anses vara hållbarare än de
veteodlingar vi har idag baserat på denna relativt simpla analys. Mentaliteten kring
veteodlingar på forntiden kan likna mentaliteten kring risodlingarna. Mentaliteten kan inte
anses hållbar eftersom en fortsatt expandering med de metoder kineserna använde sig av, utan
ytterligare teknologiska framsteg, troligen skulle leda till ett ohållbart vetejordbrukssystem
efter en viss tid.
50
9. Diskussion och tolkning
9.1. Vad kan vi lära oss?
Det vi kan avgöra med hjälp av analyserna ovan är att både nutida vete- och risodlingar kan
med stor säkerhet anses ohållbara på grund av att de inte uppnår miljö- och naturkraven. Idag
arbetar dock forskare flitigt på att framställa hållbara metoder och har gjort det under ett par
decennier. Metoderna måste öka produktionen men samtidigt släppa ut mindre skadliga
ämnen och sluta påverka naturen på negativa sätt. Detta är en svår balans att hitta och kan
förklara varför jordbruken ännu inte är hållbara. Dessa metoder som framställs kräver mycket
avancerad forskning men också den rätta mentaliteten. Det måste finnas en respekt för
naturen och för vår jord och det förhållningssättet är viktigt för utvecklingen av hållbara
metoder. Insikten om hur viktig jorden är för vår överlevnad fanns hos kineserna redan vid
århundradena runt Kristi födelse. De hade en respekt för jorden som för en tid bestämde hur
de förhöll sig till jordbruket. Deras sätt att hantera sina jordbruk kan anses hållbara och, för
sin tid, effektiva.
Dock hade de inte samma respekt för naturen och de ekosystem som påverkades av
människans framfart. Men varje misstag som alla människors förfäder gjorde är en möjlighet
för lärdom och förbättring. Mentaliteten kring Kinas prioriteringar för jordbruk har inte
förändrats särskilt mycket. Det har alltid varit störst fokus på att tillmötesgå kraven från
populationen och ekonomin. Om något har fokuset på dessa två faktorer ökat genom
historien. Idag sker det en fokusförändring bland forskare, något som måste delas av
majoriteten av alla människor i Kinas samhälle.
Under dynastiernas tid i Kina utvecklades både ris- och veteodlingar väldigt mycket och
snabbt. Vi kan idag se effekterna av den respektlösheten mot naturen som dynastierna
etablerade kring Kinas jordbruk, eftersom effekterna, har följt kineserna fram tills nu. Detta
är ett bra exempel på hur viktigt det är att tänka igenom alla faktorer noggrant när en grund
för ett jordbrukssystem skapas. Idag måste etableringen av hållbart jordbruk i Kina ske med
detta i åtanke. Kineserna får inte förhasta sig såsom deras förfäder gjorde eftersom
konsekvenserna kan bli extremt allvarliga i framtiden.
Genom min enkla analys kan vi se att både forntida vete - och risodlingar uppfyller ett krav
mer än de nutida representanterna, miljökravet. För att kunna lära sig något från detta måste
frågan ställas: Varför? Varför blir de forntida odlingarna godkända på detta krav men inte de
51
nutida? När denna fråga besvarats kan nästa fråga ställas: Hur kan vi applicera denna kunskap
på dagens odlingar?
De uppenbara skillnaderna mellan de forntida och nutida odlingarna är transporter och
gödningsmedel. Idag används mycket kemiskt framställda gödningsmedel och även kemiska
bekämpningsmedel som båda orsakar skador på natur och miljö i form av övergödning av
naturliga miljöer. På forntiden hade man uppenbarligen inga kemiska gödningsmedel utan
använde sig av organiska. Kemiska bekämpningsmedel fanns inte heller. Hästar, åsnor och
oxar var de stora drivmedlen under forntiden och skillnaden är att vi använder oss av fossila
bränslen idag.
Idén om att använda organiska gödningsmedel är knappast en ny idé, men inte särskilt
etablerad, delvis på grund av storleken på dagens ris- och veteodlingar. En enorm mängd
organisk gödsel skulle krävas varje år för att ha möjlighet att tillmötesgå de näringskrav som
odlingarna medför. Under forntiden var inte odlingarna lika stora som idag men det var inte
heller människopopulationen eller den domesticerade djurpopulationen. Trots detta, troligen
på grund av effektiv planering, lyckades kineserna tillföra tillräckligt med näring till sina
odlingar. Effektiviseringen av näringstillförseln till de nutida och forntida odlingarna
påverkas inte bara av gödsel, utan även av olika metoder som används. Dock är gödsel
kanske den viktigaste faktorn för näringstillförsel. Fördelen med Kinas stora människo- och
djurbefolkning idag är att mängden avföring och matavfall är relativt stor. Avföring och
matavfall är produkter som kan användas för att skapa både biogas och biogödsel. Detta
kräver att en process för behandlingen av avföring måste etableras. Ett framgångsrikt
exempel på en etablering av en sådan process är Tekniska Verken i Sverige. Både biogas och
biogödsel skulle kunna hjälpa till att driva jordbruksmaskinerna och samtidigt ge näringsrik
gödsel till jorden. Tankar kring detta finns i små skalor (Chernyaeva 2017). För att ett sådant
system ska kunna etableras på en sådan enorm skala som behövs i Kina, kan de ta hjälp av de
forntida jordbruken för motivering. De är bevis på att det faktiskt skulle vara möjligt, om än
på ett modernare viss. På det här sättet skulle också en hållbar cirkel skapas, där ris och vete
blir till mat och avfallen från jordbruken och befolkningen återanvänds som gödsel eller
biogas som redan används för att skapa mer mat. Cirkeln fullbordas på så sätt och skapar en
process med mycket mindre påverkan på miljö och natur. De metoder som de forntida
bönderna använde sig av på ett hållbart sätt, kan vi göra bättre.
52
De forntida ris- och veteodlingarna var båda väldigt nära att få godkänt på hållbarhetsprovet,
men där de forntida kinesernas mentalitet kring deras förhållningssätt till naturen verkade
vara oförsiktig och egocentrisk genom expansioner de utförde, vilket fick odlingarna
underkända. Detta är förstås väldigt öppet för tolkning. Förutom detta hade dock deras
jordbruk ingen annan större påverkan på naturen än potentiella utsläpp, av till exempel
gödningsmedel, som förmodligen inte gjorde någon större skada på naturen då de var
organiska. Dock kan stora mängder spill leda till övergödning i vattendrag och naturjordar,
även om det är organiskt gödningsmedel. Dessa skador är större idag på grund av att
gödningsmedlen oftast är kemiska. Expansion av jordbruk idag anses dock vara ohållbart och
är något som man försöker undvika. Ett system med biogas och biogödsel skulle potentiellt
kunna göra att naturkraven kan få godkänt, men noggrannare studier kring detta skulle krävas
för att avgöra en sådan sak.
53
10. Slutsats
Med hjälp av ett hållbarhetsperspektiv och en definition för hållbart jordbruk har det delvis
varit möjligt att utröna tillräckligt med data från arkeologiska källor för att kunna avgöra
hållbarheten för forntida ris- och veteodlingar i Kina mellan 4000 f.Kr. och 600 e.Kr.
Kapitel 9 försöker visa hur arkeologiska data om de forntida kinesiska ris- och veteodlingarna
kan användas inom hållbarhet för nutida ris- och veteodlingar och hur dagens kinesiska
forskare skulle kunna ta hjälp och inspiration av resultatet från denna data. Det går att
använda denna forntida kunskap inom framförallt naturkraven och miljökraven för dagens
odlingar i Kina, men också inom populationskravet. Det ekonomiska kravet skiljer sig dock
en del mellan forntida och nutida ris- och veteodlingar och är lite svårare att jämföra.
Samhällen som använde risodlingar grundade sin ekonomi nästan helt och hållet på den och
odlingarnas roll inom ekonomin växte kontinuerligt i och med att samhällena växte till
kejserliga dynastier. Idag har risodlingar en stor roll inom Kinas ekonomi men är inte lika
dominerande som under forntiden. I samband med att de kejserliga dynastierna växte i
landmassa, inkluderades också flera olika odlingsväxter i samband med allt fler och olika
miljöer. När de norra delarna av dagens Kina slukades av de kejserliga dynastierna
konkurrerade helt plötsligt riset med hirs. Vi vet att vete gick med i striden senare och la
grunden för den konkurrens som finns inom Kinas ekonomi idag. Ju längre tillbaka i tiden vi
går desto svårare är det att jämföra dagens ekonomi med den forntida. Denna faktor har
därför minst användning i besvarandet av den andra frågeställningen.
Vi kan lära oss av de framgångar och misstag som de forntida samhällena i Kina gjorde.
Genom att ta framgångsrika metoder som användes inom ris- och vetejordbruk under
forntiden och omvandla dem till moderna och bättre versioner kan vi skapa hållbara grunder
för moderna odlingsmetoder. Gödningsmedeltillverkningen under forntiden är något vi kan ta
inspiration av och försöka etablera i större skala. Deras gödningsmedel var organiskt
tillverkade, medan mycket av det gödningsmedel vi använder idag är kemiskt. Om en större
version av den som utvecklats av Tekniska Verken i Sverige, skulle appliceras på Kinas
nutida ris- och vetejordbruk så skulle de organiska gödningsmedel bli betydligt mer vanliga.
Kombinerat med den forskning som redan genomförs på gödningsmedel skulle detta kunna
skapa en god grund för framställandet av ett hållbart och organiskt gödningsmedel.
54
Det finns också lärdom i mentaliteten som de forntida kineser verkade ha kring expansionen
av jordbruken. Deras snabba befolkningsökning och snabbt expanderande ris- och
veteodlingar kan tyda på att de fokuserade på tillväxt och ekonomi. Den snabba expansionen
av de forntida risodlingarna tog förmodligen ingen hänsyn till hur den påverkade naturen
negativt och möjligtvis förstod inte kineserna hur skadliga deras handlingar kunde vara. Det
verkade inte finnas en hållbarhetsmentalitet i utökandet av de forntida ris- och
veteodlingarna. Idag har vi dock bättre koll på vad våra handlingar har för konsekvenser och
när utvecklandet av framtida ris- och veteodlingar i Kina sker borde den hållbara mentaliteten
forma grunden för metodframställningarna. Tillväxt, ekonomi, klimat och natur borde alla
ingå i planeringen av hållbart jordbruk och de måste alla planeras med en
hållbarhetsmentalitet. Annars finns det en risk för att ris- och vetejordbruken i Kina förblir
ohållbara och att de inte hinner förändras innan globala uppvärmningen har nåt en väldigt
kritisk nivå. Arkeologi skulle kunna hjälpa, till viss del, att utröna hur vi ska bygga ett
hållbart jordbruk. Tillsammans med flera andra vetenskaper förstås.
55
11. Referenslista
Akiyama, Hiroko; Kazuyuki, Yagi & Xiaoyuan, Yan. 2005. Direct N2O emissions from rice
paddy fields: Summary of available data. Global Biogeochemical Cycles, vol. 19, Issue 1.
Doi: 10.1019/2004GB002378
Ancient History Encyclopedia: https://www.ancient.eu/ (Hämtad 2019-05-28)
Bai, Huizi & Tao, Fulu. 2017. Sustainable intensification options to improve yield potential
and ecoefficiency for rice-wheat rotation system in China. Field Crops Research, vol. 211, pp
89–105. Doi: 1016/j.fcr.2017.06.010
Betts, Alison; Weiming, Peter Jia & Dodson, John. 2013. The origins of wheat in China and
potential pathways for its introduction: A review. Quaternary International, vol. 348, pp
158–168. Doi: 10.1016/j.quaint.2013.07.044
Changsheng, Li; Frolking, Steve; Xiangming, Xiao; Moore, Berrie; Boles, Steve; Jianjun,
Qiu; Yao, Huang; Salas, William & Sass, Ronald. 2005. Modeling impacts of farming
management alternatives on CO2, CH4, and N2O emissions: A case study for water
management of rice agriculture of China. Global Biogeochemical Cycles, vol. 19, Issue 3.
Doi: 10.1029/2004GB002341
Changsheng, Li; Mosier, Arvin; Wassmann, Reiner; Zucong, Cai; Xunhua, Zheng; Yao,
Huang; Tsuruta, Haruo; Boonjawat, Jariy & Lantin, Rhoda. 2004. Modeling greenhouse gas
emissions from rice-based production systems: Sensitivity and upscaling. Global
Biogeochemical Cycles, vol 18, Issue 1. Doi: 10.1029/2003GB002045
Chen, Yuanxue; Zhou, Tao; Zhang, Chaochun; Wang, Ke; Liu, Jing; Lu, Junyu & Xu,
Kaiwei. 2015. Rational phosphorus application facilitates the sustainability of the
wheat/maize/soybean relay strip intercropping system. Journals PLOS ONE. Doi:
10.1371/journal.pone.0141725
Chernyaeva, Victoria & Xiuyi, Teng. 2017. Study of agricultural waste treatment in China
and Russia-based on the agriculture environment sustainable development. IOP Conference
Series: Earth and Environmental Science, vol. 69, conference 1. Doi: 10.1088/1755-
1315/69/1/012001
56
China Discovery
https://www.chinadiscovery.com/ (Hämtad 2019-05-22)
Chuan, Limin; He, Ping; Pampolino, Mirasol F.; Johnston, Adrian M.; Jin, Jiyun; Xu,
Xinpeng; Zhao, Shicheng; Qiu, Shaojun & Zhou, Wei. 2012a. Establishing a scientific basis
for fertilizer recommendations for wheat in China: Yield response and agronomic efficiency.
Field Crops Research, vol. 140, pp 1–8. Doi: 10.1016/j.fcr.2012.09.020
Chuan, Limin; He, Ping; Jin, Jiyun; Li, Shutian; Grant, Cynthia; Xu, Xinpeng; Qiu, Shaojun;
Zhao, Shicheng & Zhou, Wei. 2012b. Estimating nutrient uptake requirements for wheat in
China. Field Crops Research, vol. 146, pp 96–104. Doi: 10.1016/j.fcr.2013.02.015
Costanza, Robert; J. Graumlich, Lisa & Steffen, Will. 2005. Sustainability or collapse? An
integrated history and future of people on Earth. Massachusetts Institute of Technology and
Freie Universität Berlin. Dahlem University Press. Cambridge.
DeLonge, Marcia S; Miles, Albie & Carlisle, Liz. 2015. Investing in the transition to
sustainable agriculture. Environmental Science & Policy, vol. 55, pp 266–273. Doi:
10.1016/j.envsci.2015.09.013
Deng, Zhenhua; Ling, Qin; Yu, Gao; Weisskopf, Alison Ruth; Zhang, Chi & Fuller, Dorian
Q. 2015. From Early Domesticated Rice of the Middle Yangtze Basin to Millet, Rice and
Wheat Agriculture: Archaeobotanical Macro-Remains from Baligang, Nanyang Basin,
Central China (6700-500 BC). Journals PLOS ONE. Doi: 10.1371/journal.pone.0139885
Diamond, Jared. 2011. Collapse. How Societies Choose to Fail or Succeed. Penguin Books:
London
Dodson, John R; Li, Xiaoqiang; Zhou, Xinying; Zhao, Keliang; Sun, Nan & Atahan, Pia.
2012. Origin and spread of wheat in China. Quatermary Science Reviews, vol. 72, pp 108–
111. Doi: 10.1016/j.quascirev.2013.04.021
Etingoff, Kim. 2016. Sustainable Agriculture and Food Supply. Scientific, Economic, and
Policy Enhancements. Apple Academic Press. Taylor & Francis Group. Oakville, Canada.
eBook ISBN: 9780429153808
57
Fang, Chong; Wen, Zhidan; Li, Lin; Du, Jia; Liu, Ge; Wang, Xiaodi & Song, Kaishan. 2018.
Agricultural development and implication for wetlands sustainability: A case from Baoqing
county, northeast China. Chinese Geographical Science, vol. 29, pp 231–344. Doi:
10.1007/s11769-019-1019-1
Food and Agriculture Organization of the United Nations
http://www.fao.org/home/en (Hämtad 2019-05-23)
Gong Zitong; Zhang Xuelei; Chen Jie & Zhang Ganlin. 2003. Origin and development of soil
science in ancient China. Geoderma, vol. 115, pp 3-13. Doi: 10.1016/S0016-7061(03)00071-
5
Groenigen, Kees Jan van; Kessel, Chris van & Hungate, Bruce A. 2012. Increased
greenhouse-gas intensity of rice production under future atmospheric conditions. Nature
Climate Change, vol. 3, pp 288–291. Doi: 10.1038/NCLIMATE1712
Guedes, Jade d’Alpoim; Guiyun, Jin & Bocinsky, Kyle R. 2015. The impact of Climate on
the Spread of Rice to north-Eastern China: A New Look at the Data from Shandong Province.
Journals PLOS ONE. Doi: 10.1371/journal.pone.0130430
Guttman-Bond, Erika. 2010. Sustainability out of the past: how archaeology can save the
planet. World Archaeology, vol. 42, pp 355-366. Doi: 10.1080/00438243.2010.497377
Heshui, Xu; Bo, Zhu; Jingna, Liu; Dengyun, Li; Yadong, Yang; Kai, Zhang; Ying, Jiang;
Yuegao, Hu & Zhaohai, Zeng. 2017. Azolla planting reduces methane emission and nitrogen
fertilizer application in double rice cropping system in southern China. Agronomy for
Sustainable Development, vol. 37, pp 1-9. Doi: 10.1007/s13593-017-0440-z
Higham, Charles. 2013a. Chapter 7. East Asian Agriculture and its Impact. The Human Past.
World Prehistory and the Development of Human Societies. Ed. Chris Scarre. Third Edition.
London: Thames and Hudson. pp. 234-263.
Higham, Charles. 2013b. Chapter 15. East Complex Societies of the East and Southeast Asia.
The Human Past. World Prehistory and the Development of Human Societies. Ed. Chris
Scarre. Third Edition. London: Thames and Hudson. pp. 552-593.
Horgan, Finbarr G.; Ramal, Angelee; Bernal, Carmencita C.; Villegas, James M.; Stuart,
Alexander M. & Almazan, Maria L.P. 2016. Applying ecological engineering for sustainable
58
and resilient rice production systems. Procedia Food Science, vol. 6, pp 7-15. Doi:
10.1016/j.profoo.2016.02.002
Horrigan, Leo: Lawrence, Robert S. & Walker, Polly. 2002. How sustainable agriculture can
address the environmental and human health harms of industrial agriculture. Environmental
Health Perspectives, vol. 110, pp 445–456. Doi: 10.1289/ehp.02110445
Hunt, Terry L. 2006. Rethinking the fall of Easter island. New evidence points to an
alternative explanation for a civilization’s collapse. American Scientist: the magazine of
Sigma Xi, the scientific research society, vol. 94, pp 412-419. Sigma Xi: Research Triangle
Park U.S.A
Hägerdal, Hans. 2008. Kinas Historia. Historiska Media: Lund.
Kewei, Yu; Guanxiong, Chen & Patrick Jr, William H. 2004. Reduction of global warming
potential contribution from a rice field by irrigation, organic matter and fertilizer
management. Global Biogeochemical Cycles, vol. 18, Issue 3. Doi: 10.1029/2004GB002251
Lal, Rattan (Ed.). 2004. Sustainable agriculture and the international Rice-wheat system.
Marcel Dekker: New York.
Londo, Jason P.; Chiang, Yu-Chung; Hung, Kuo-Hsiang; Chiang, Tzen-Yuh & Schaal,
Barbara A. 2006. Phylogeography of Asian wild rice, Oryza rufipogon, reveals multiple
independent domestications of cultivated rice, Oryza sativa. The National Academy of
Sciences of the USA, vol. 103, pp 9578-9583. Doi: 10.1073/pnas.0603152103
Long, Tengwen; Leipe, Christian; Guiyun, Jin; Wagner, Mayke; Rongzhen, Guo; Schröder,
Oskar & Tarasov, Pavel E. 2018. The early history of wheat in China from C14 dating and
Bayesian chronological modelling. Nature Plants, vol. 4, pp 272-279. Doi: 10.1038/s41477-
018-0141-x
Mcmillan, Tracie. 2018. How China Plans to Feed 1.4 Billion Growing Appetites. National
Geographic Magazine. February 2018 Issue.
https://www.nationalgeographic.com/magazine/2018/02/feeding-china-growing-appetite-
food-industry-agriculture (Hämtad 2019-03-05)
Pechenkina, Kate; Oxenham, Marc & Larsen, Clark Spence. 2013. Bioarcheology of East
Asia. Bioarcheological Interpretations of the Human Past: Local, Regional and Global
Perspectives. University Press of Florida: Gainesville.
59
Pletcher, Kenneth. 2018. One-child policy. Encyclopædia Britannica.
https://www.britannica.com/topic/one-child-policy (Hämtad 2019-03-05)
Pongratz, J.; Reick, C.; Raddatz, T. & Claussen, M. 2008. A reconstruction of global
agricultural areas and land cover for the last millennium. Global Biogeochemical Cycles, vol.
22, Issue 3. Doi: 10.1029/2007GB003153
Pretty, Jules N. 1995. Participatory Learning for Sustainable Agriculture. International
Institute for Environment and Development, vol. 23, pp 1247–1263. Doi: 10.1016/0305-
750X(95)00046-F
Qingfeng, Meng; Yue, Shanchao; Hou, Peng; Cui, Zhenling & Chen, Xinping. 2015.
Improving yield and nitrogen use efficiency simultaneously for maize and wheat in China: A
review. Pedosphere, vol. 26, pp 137–147. Doi: 10.1016/S1002-0160(15)60030-3
Quintas, Roberto Jequier. 2008. Sustainable agriculture management. A study case in the Ili-
Balkhash basin. Xinjiang, China. Master thesis, industrial ecology, KTH. Royal Institute of
Technology. DiVA, id: diva2:555402
Reijntjes, Coen; Haverkort, Bertus & Waters-Bayer, Ann. 1992. Farming for the future. An
introduction to Low-External-Input and Sustainable Agriculture. Macmillan: London and
Oxford
Staberg, Lovisa. 2018. Biogasprocessen. Tekniska Verken.
http://www.tekniskaverken.se/om-oss/verksamheten/biogas/biogasproduktion/ (Hämtad
2019-05-19)
Talhelm, T.; Zhang, X.; Oishi, S.; Shimin, C.; Duan, D.; Lan, X. & Kitayama, S. 2014.
Large-Scale Psychological Differences Within China Explained by Rice Versus Wheat
Agriculture. American Association for the Advancement of Science, vol. 344, pp 603-608.
Doi: 10.1126/science.1246850
Thakur, Amod Kumar; Rath, Sreelata & Mandal, Krishna Gopal. 2012. Differential responses
of system of rice intensification (SRI) and conventional flooded-rice management methods to
applications of nitrogen fertilizer. Plant and Soil, vol. 370, pp 59–71. Doi: 10.1007/s11104-
013-1612-5
The World Bank
http://www.worldbank.org/ (Hämtad 2019-05-22)
60
Ting, Ma; Zhuo, Zhen; Rolett, Barry V.; Gongwu, Lin; Guifang, Zhang & Yuanfu, Yue.
2016. New evidence for Neolithic rice cultivation and Holocene environmental change in the
Fuzhou Basin, southeast China. Vegetation History and Archaeobotany, vol. 25, pp 375–386.
Doi: 10.1007/s00334-016-0556-0
Vésteinsson, Orri. 2013. Collapse or resilience? Archaeology, metaphor and global warming.
Counterpoint: essays in archaeology and heritage studies in honour of professor Kristian
Kristiansen. Eds. Sophie Bergerbrant & Serena Sabatini. Archaeopress: London and Oxford
Wang, Danying; Chen, Song; Wang, Zaiman; Ji, Chenglin; Xu, Chunmei; Xiufu Zhang &
Chauhan, Bhagirath Singh. 2014. Optimizing hill seeding density for high-yielding hybrid
rice in a single rice cropping systen in south China. Journals PLOS ONE. Doi:
10.1371/journal.pone.0109417
Wang, Yunqi; Yang, Jiapeng; Zhang, Rui & Jia, Zhikuan. 2018. Synthesis of climate, soil
factors and nitrogen management practices affecting the responses of wheat productivity and
nitrogen use efficiency to nitrogen fertilizer in China. Sustainability, vol. 10, pp 1–19. Doi:
10.3390/su10103533
Wang, Y.Y.; Hu, C.S.; Ming, H.; Zhang, Y.M.; Li, X.X.; Dong, W.X. & Oenema, O. 2012.
Concentration profiles of CH4, CO2 and N2O in soils of a wheat-maize rotation ecosystem in
North China Plain, measured weekly over a whole year. Agriculture, Ecosystems and
Environment, vol. 164, pp 260-272. Doi: 10.1016/j.agee.2012.10.004
Wu, Wei; Ma, Baoluo & Uphoff, Norman. 2014. A review of the system of rice
intensification in China. Plant and Soil, vol. 393, pp 361–381. Doi: 10.1007/s11104-015-
2440-6
Yongchao, Ma; Xiaoyan, Yang; Xiujia, Huan; Yu, Gao; Weiwei, Wang; Zhao, Li; Zhikun,
Ma; Perry, Linda; Guoping, Sun; Leping, Jiang; Guiyun, Li & Houyuan, Lu. 2018. Multiple
indicators of rice remains and the process of rice domestication: A case study in the lower
Yangtze River region, China. Journals PLOS ONE. Doi: 10.1371/journal.pone.0208104
Zhang, Shi-yuan; Zhang, Xiao-hu; Qui, Xiao-lei; Tang, Liang; Zhu, Yan; Cao, Wei-Xing &
Liu, Lei-Lei. 2016. Quantifying the spatial variation in the potential productivity and yield
gap of winter wheat in China. Journal of Integrative Agriculture, vol. 16, pp 845–857. Doi:
10.1016/S2095-3119(16)61467-3
61
Zhang, Xiaoxu; Xu, Xin; Liu, Yinglie; Wang, Jinyang & Xiong, Zhengqin. 2015. Global
warming potential and greenhouse gas intensity in rice agriculture driven by high yields and
nitrogen use efficiency. Biogeosciences, vol. 13, pp 2701–2714. Doi: 10.5194/bg-13-2701-
2016
Zhao, Limei; Wu, Lianghuan; Li, Yongshan; Animesh, Sarkar; Zhu, Defeng & Uphoff,
Norman. 2010. Comparisons of yield, water use efficiency and soil microbial biomass as
affected by the system of rice intensification. Communications in Soil Science and Plant
Analysis, vol. 41, pp 1–12. Doi: 10.1080/00103620903360247
Zhao, Zhijun. 2011. New Archaeobotanic Data for the Study of the Origins of Agriculture in
China. Current Anthropology, vol. 52, pp 295-306. Doi: 10.1086/659308
Zhongjun, Xu; Xunhua, Zheng; Yuesi, Wang; Shenghui, Han; Yao, Huang; Jianguo, Zhu &
Butterbach-Bahl, Klaus. 2004. Effects of elevated CO2 and N fertilization on CH4 emissions
from paddy rice fields. Global Biogeochemical Cycles, vol. 18, Issue 3. Doi:
10.1029/2004GB002233
Zhou, Ligang & Garvie-Lok, Sandra J. 2015. Isotopic evidence for the expansion of wheat
consumption in northern China. Archaeological Research in Asia, vol. 4, pp 25-35. Doi:
10.1016/j.ara.2015.10.001
Zong, Y.; Wang, Z.; Innes, JB & Chen, Z. 2011. Holocene environmental change and
neolithic rice agriculture in the lower Yangtze region of China. A review. The Holocene, vol.
22, pp 623–635. Doi: 10.1177/0959683611409775
62
12. Bilagor
Bilaga 1
Food and Agriculture Organization of the United Nations
Länk till sidan där data hämtades: www.fao.org/faostat/en/#data/QC/visualize
Bilaga 2
Food and Agriculture Organization of the United Nations
Länk till sidan där data hämtades: www.fao.org/faostat/en/#data/QC/visualize
63
Bilaga 3
Diagram över Kinas population från 1960 till 2017. Hämtad från The World Bank. Länk till
sidan där data hämtades:
data.worldbank.org/indicator/SP.POP.TOTL?end=2017&locations=CN&start=1960&view=c
hart
64
Bilaga 4
Kväveanvändning inom jordbruk i Kina mellan 2002 och 2017. Food and Agriculture
Organization of the United Nations. Länk till sidan där data hämtades:
www.fao.org/faostat/en/#data/RFN/visualize
Bilaga 5
Bekämpningsmedelanvändningen i Kina mellan 2000 och 2016. Food and Agriculture
Organization of the United Nations. Länk till sidan där data hämtades:
www.fao.org/faostat/en/#data/RP/visualize
65
Bilaga 6
Pollendiagram från de arkeologiska platserna Kuahuqiao och Pingwang i nedre
Yangtzeområdet som visar trädvegetationens historia över de närliggande ytorna till
platserna. Dateringarna är mäta från det närmaste årtiondet (2010). Källa: Zong 2011.
66
