Hur distriktssköterskan kan öka egenvårdsförmågan i behandlingen hos patienter med sjukdomen diabetes typ 2 En integrerad litteraturstudie How the district nurse may increase participation in the treatment of patients with the disease diabetes type 2 An integrated literature review Ilknour Avci Irene Eriksson Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper Specialistsjuksköterska med inriktning mot distriktssköterska Examensarbete 15 högskolepoäng Ingrid From Bodil Wilde-Larsson 20140326 Löpnummer
Transcript
Hur distriktssköterskan kan öka
egenvårdsförmågan i behandlingen hos patienter
med sjukdomen diabetes typ 2
En integrerad litteraturstudie
How the district nurse may increase participation in the treatment ofpatients with the disease diabetes type 2
An integrated literature review
Ilknour Avci
Irene Eriksson
Fakulteten för samhälls- och livsvetenskaper
Specialistsjuksköterska med inriktning mot distriktssköterska
Examensarbete 15 högskolepoäng
Ingrid From
Bodil Wilde-Larsson
20140326
Löpnummer
Titel: Hur distriktssköterskan kan öka delaktigheten i behandlingen hos patienter med
sjukdomen diabetes typ 2
Fakultet: Fakulteten för Samhälls- och livsvetenskaper, Karlstads Universitet
Kurs: Examensarbetet i omvårdnad, 15 hp
Författare: Ilknour Avci och Irene Eriksson
Handledare: Ingrid From
Examinator: Christina Sällström
Sidor: 36
Månad och år för examination: Februari 2014
Nyckelord (svenska): Diabetes typ 2, egenvårdförmåga, egenvård
Introduktion: Förekomsten av sjukdomen diabetes typ 2 ökar bland världensbefolkning och allt fler yngre personer drabbas av sjukdomen. Detta anses bero på denmoderna livsstilen i kombination med sämre föda samt minskad fysisk aktivitet. Engrundläggande del för att undvika komplikationer i behandling av sjukdomen är attpatienten är delaktig i sin egenvård.Syfte: Syftet var att undersöka vilka faktorer som påverkar egenvårdsförmågan ibehandlingen hos patienter med diabetes typ 2.Metod: Metoden som användes var en integrerad litteraturstudie. Efter urval ochkvalitetsgranskning återstod 14 artiklar som låg till grund för resultatet. Sex artiklar varkvalitativa och åtta var kvantitativa. Av de kvantitativa artiklarna var fyrarandomiserade kontrollerade studier (RCT).Resultat: I resultatet framkom tre teman. Första temat Patientens egen motivation,bestod av två kategorier, Patientens vilja att utföra egenvård och Patientens erfarenhetav upplevd hälsa och egenvårdsförmåga. Andra temat Stöd av andra, bestod av tvåkategorier, Stöd från andra personer är betydelsefullt och Stöd från vårdpersonal ökaregenvårdsförmågan. Tredje temat Utbildning ökar egenvårdsförmågan bestod av tvåkategorier, Grupputbildning ökar motivation för egenvård och Individanpassadutbildning ger bättre egenvårdsförmåga.Konklusion: Det framkom signifikanta resultat av varierande inslag på faktorer i deolika teman som påverkade egenvårdsförmågan i behandlingen. Patienten behöver stödfrån både vårdpersonal och från sina anhöriga, men egenvårdsförmågan ökade ocksåsignifikant om patienten hade stöd från andra personer med diabetes typ 2.Grupputbildning och individanpassad utbildning visade också signifikanta skillnader föregenvårdsförmågan. Resultatet kan vara till grund för hur vårdpersonal kan ökaegenvårdsförmågan hos personer med diabetes typ 2 eller vara förslag till ytterligareforskning i ämnet.
ABSTRACT (English)
Title: How the district nurse may increase participation in the treatment of patients withthe disease diabetes type 2
Faculty: Faculty of Social and Life Sciences, Karlstad University
Course: Degree project - nursing, 15 ECTS
Authors: Ilknour Avci and Irene Eriksson
Supervisor: Ingrid From
Examinator: Christina Sällström
Pages: 36
Month and year for the examination: Feburary 2014
Keywords (English): Type 2 diabetes, patient participation, self-management
Introduction: The incidence for type 2 diabetes is increasing among the world’spopulation and recent years more and more young people are diagnosed with thedisease. This is attributed to the modern lifestyle which includes bad dietary habits andreduced physical activity. An essential part in the treatment to avoid complications ofdiabetes is that the patient self-management in his/her self-care.Aim: The aim of this study was to examine which factors increases the patients’ self-management in the diabetes-treatment.Method: The used method was an integral literature study. After selection and qualityassessment 14 studies remained and formed the basis for the study’s results. Six of themwere qualitative and eight were quantitative. Of the quantitative articles four wererandomized controlled trials (RCTs).Result: The result shows three themes of interest. The first theme was the patient's ownmotivation, consisted of two categories, Patient's willingness to perform self-care andPatient experience of perceived health and self-care ability. The second theme wasSupport of others, consisted of two categories, Support from other people is importantand Support from health professionals increase self-care ability. Finally the third themewas Education increase self-care ability consisted of two categories, Group educationincrease the motivation for self-care and Individualized education means better self-care ability.Conclusion: In each theme, there were many factors that showed significant resultsaffecting the patient participation of their treatment. The patients’ needs support fromboth health professionals and from their relatives, but participation also increasedsignificantly if the patient had support from other people with type 2 diabetes. Groupeducation and personalized education also showed significant differences forparticipation. These results may be used to help health professionals to increase thepatients’ treatment participation or used as suggestions for further research on thissubject.
Diabetes typ 2 ökar bland världens befolkning och cirka fyra procent av den svenskabefolkningen är diabetiker och sjukdomen utgör 80-90 procent av alladiabetessjukdomar. Förekomsten av diabetes typ 2 ökar i takt med att övervikt ochfetma ökar i världen (Nolan, Damm & Prentki 2011; Wild, Roglie, Green, Sicree &King, 2004; Statens Beredning för medicinsk Utvärdering, (SBU) 2009). Sjukdomen ärett hälsoproblem för befolkningen, både på individ- och samhällsnivå (Price, 2010;Cárdenas-Valladolid, Salinero-Fort, Gómez-Campelo, de Burgos-Lunar, Abandes-Herranz, Arnal-Selfa & Andés, 2012). Orsaken till att sjukdomen utvecklas är enminskad insulinproduktion och insulinresistens i kroppen, som leder till att behovet avinsulin ökar. Ärftlighet, övervikt och fysisk inaktivitet ökar risken för utvecklandet avdiabetes typ 2 (SBU, 2009; Wild et al., 2004; Nolan et al., 2011). Tidigare har diabetestyp 2 drabbat den äldre populationen, men idag får allt fler unga människor dendiagnosen. Detta anses bero på den moderna livsstilen i kombination med sämre födaoch fysisk inaktivitet (Nolan et al., 2011).
Preventiva insatser inom hälso- och sjukvården är betydelsefulla för att reducera antaletpersoner som utvecklar sjukdomen. Distriktssköterskan har en betydelsefull del i vårdenoch kan bidra med teoretisk och praktisk kunskap. En grundläggande del i arbetet är attdenne kan motivera patienten till behandlingen då det är av stor vikt att patienten klararav sin diabetesbehandling för att minska komplikationer som sjukdomen kan ge (Sagen,2013).
Diabetes globaltI en studie av Zhang, Zhang, Brown, Vistisen, Sicree, Shaw och Nichols (2010)framkom att de globala vårdkostnaderna under 2010 var 12 procent relaterade tilldiabetes. Skillnaden var stor för de totala vårdutgifterna för sjukdomen, som varierademellan 1,3 miljoner US-dollar till 198,0 miljarder US-dollar. USA har den störstakostnaden 52,7 procent, medan demokratiska folkrepubliken Korea har den minsta. I 95procent av länderna beräknades fem procent eller mer av de totala sjukvårdskostnadernaför diabetesvård och vård vara relaterade till sjukdomen. Förutsättningen för att minskaden ekonomiska bördan är att inrikta vården på förebyggande åtgärder, och för att kunnaerbjuda grundläggande diabetesvården i låg- och medelinkomstländer erfordras merresurser (Zhang et al, (2010).
Enligt Wild et al. (2004) kommer antalet personer i åldern omkring 64 år att öka till 82miljoner i utvecklingsländerna fram till år 2030. I industriländer skulle denna siffra vara48 miljoner. Länderna Filippinerna, Egypten, Japan, Pakistan beräknas ha den störstaökningen av sjukdomen fram till år 2030. Prognosen visar att antalet personer i åldern20-79 år med diabetes beräknas vara runt 171 miljoner under år 2030, vilket tyder på enökning med elva procent från senaste beräkningarna. Även om övervikten och fetmanskulle avstanna, vilket inte bedöms som troligt, skulle ökningen av diabetes typ 2 ändåinte avstanna utan fortsätta att öka med samma fart. För att minska utvecklingen avdiabetes i hela världen behövs ett gemensamt, globalt initiativ till livsstilsförändringarhos människan (Wild et al., 2004).
6
Diabetes nationelltUtbildning i diabetesvården i Sverige grundar sig på de nationella riktlinjerna.Primärvårdens allmänläkare och distriktssköterskor som har specialistutbildning inomdiabetesvård ansvarar för patienter med diabetes typ 2 (Cárdenas-Valladolid et al.,2012; Holmström & Rosenqvist 2005). Inom den svenska diabetesvården träffarpatienten distriktssköterskan regelbundet, och har även möjlighet att träffaparamedicinsk personal, fotvårdsspecialist och/eller dietist (Holmström & Rosenqvist2005). Adolfssons, Smide, Rosenblad och Wikblad (2009) har gjort en nationell svenskundersökning där det framkom att patienter som fått individuell rådgivning ochgrupputbildning uppnådde behandlingsmålen för HbA1c, bodymassindex (BMI),blodtryck, kolesterol och fysisk aktivitet. Patientens individuella mål hade storbetydelse för att nå behandlingsmålet. Enligt Holmström och Rosenqvist (2005) kundepatienten missförstå information om sjukdomen diabetes och dess behandling, vilketinnebar att patienten gjorde vad denne blivit tillsagd men visste inte varför de gjorde så,och hur det skulle vara till nytta för dem. I en studie av Hörnsten, Sandström ochLundman (2004) framkom att patientens personliga förståelse för sjukdomen var enbetydelsefull del av den traditionella professionella synen på diabetes. Patientenspersonliga uppfattning om hur det var att leva med diabetes var en betydelsefullinformationskälla för planeringen av vården.
Sjukdomen diabetes typ 2Sjukdomen kommer ofta smygande och patienten kan ha haft höga blodglukosvärdenunder flera år innan sjukdomen upptäckts. Ofta upptäckts sjukdomen i samband med envanlig hälsokontroll, men även ibland när komplikationer av diabetessjukdomenuppkommit (Lindgärde & Thulin, 2009). Diagnosen ställs med venöst blodprov ochvärdet skall vara avvikande vid två mättillfällen. För att diabetesdiagnos skall kunnaställas skall följande förekomma hos patienten: ett plasmaglukosvärde över sju mmol/loch efter måltid ett plasmaglukosvärde som ligger över 11,1 mmol/l (Jain & Paranjape,2013; Kowall & Rathmann, 2013; Lindgärde & Thulin, 2009).
Patienter med diabetes typ 2 tar dagliga beslut som berör deras sjukdom (SBU, 2009;Weymann, Härter, Petrak & Dirmaier, 2013). Sjukdomen inverkar på patientensvardagsliv då blodglukoset kan variera under dygnet och påverkar hälsan på lång sikt.För att undvika blodglukossvängningar och komplikationer bör patienten eftersträva atthålla blodsockret på en så normal nivå som möjligt (Hernandez-Tejada, Campbell,Walker, Smalls, Davis & Egede, 2012; Welschen, 2008; Alvarsson. Brismar, Viklund,Örtqvist & Östrom, 2007).
Målen med behandlingen av diabetes typ 2 är att minska insulinresistensen och få entillfredställande blodglukosnivå, vilket kan göras genom en balans mellan kost, motionoch diabetesläkemedel. För att undvika kärl- och nervskador bör patienten eftersträvaett fasteblodsocker mindre än sex mmol/L, och efter måltid mindre än nio mmol/L(Cárdenas-Valladolid et al., 2012; Kowall & Rathmann, 2013; Jain & Paranjape, 2013).Förändringar av kost- och motionsvanor som leder till viktnedgång minskar risken medupp till 50 procent hos patienter som har nedsatt glukosintolerans att utveckla diabetestyp 2. Därför är det betydelsefullt att livsstilsförändringar är en del avdiabetesbehandlingen (SOU, 2010; Skafjeld & Graue, 2013). Ett ytterligare
7
behandlingsmål för att förhindra akuta och långsiktiga diabeteskomplikationer hospatienten är att sträva efter att dennes livskvalité förbättras och/eller bibehålls (Jain &Paranjape, 2013; Pera, 2011). Komplikationer vid diabetes kan leda till mycket lidandehos patienten och till för tidig död och orsakar även stora samhällskostnader (Cárdenas-Valladolid et al., 2012; Holmer, Ogden, Burda & Norris, 2013; Socialstyrelsen, 2010).
HbA1cHbA1 är ett hemoglobin, järnhaltigt protein av typ A som förkortas HbA. HbA1c är enundergrupp som kallas för glykerat hemoglobin, som bildas vid hög glukoshalt i blodet.Det glykerade hemoglobinet binds till HbA. Därför bedöms HbA1c vara ett bramätvärde på hur blodsockret varit under de tre senaste månaderna (Cárdenas-Valladolidet al., 2012; Kowall & Rathmann, 2013).
Bildandet och mängden av HbA1c beror på blodglukosnivån under den rödablodkroppens livstid på 120 dygn. Värdet återspeglar därigenom den genomsnittligablodglukosnivån, och är det viktigaste måttet på det långsiktiga genomsnittligablodglukosnivån som kontrolleras i samband med mottagningskontroll av diabetes.Värdet på HbA1c anges i mmol/mol. Enligt generella rekommendationer bör HbA1cligga under 52 mmol/mol. Hos icke diabetiker brukar värdet ligga på under 42mmol/mol. Mätvärdet har en god kvalité och användes även vid diagnostiseringen avdiabetes typ 2, ett mätvärde på 48 mmol/mol och högre innebär diabetes typ 2(Cárdenas-Valladolid et al., 2012; Kowall & Rathmann, 2013; SBU, 2009).
ComplianceCompliance har blivit ett begrepp som används inom sjukvården för att beskrivapatientens följsamhet till en sjukdomsbehandling. Definitionen av compliance ärpatientens följsamhet till den medicinska behandlingen (Lawton, Peel, Parry, Araoz &Douglas, 2005). Bristande följsamhet i behandlingen hos patienter med kroniskasjukdomar inklusive typ 2 diabetes leder till sämre hälsa och ökade sjukvårdskostnadersom följd (Cárdenas-Valladolid et al., 2012). I industriländer var följsamheten tillrekommenderad behandling i genomsnitt 50 procent och i utvecklingsländerna varresultatet ännu lägre, men där handlade det även om brist på resurser och tillgång tillvård på lika villkor. Förbättrandet av följsamheten skulle bidra till en ökad trygghet hospatienten, då den grundläggande diabetesbehandlingen oftast utförs av patienten själv(WHO, 2003; Lawton et al., 2005). Diabetes typ 2 har en multifaktoriell etiologi och detär av betydelse att patienten tar eget ansvar för hanteringen av sin sjukdom, och förmårändra livsstil genom bättre kost och motionsvanor samt i vissa fall även medicineringoch regelbundna blodsockerkontroller (Lawton et al., 2005).
EmpowermentBegreppet empowerment introducerades under 1970-talet i USA och syftade då påutveckling och maktmobilisering för att stärka utsatta gruppers position i samhället.Makt är ett centralt begrepp i empowerment, vilket innebär att människor genomstöttning ska ta makten över sina egna liv (Welschen, 2008; Forsberg & Starrin, 1997).Welschen (2008) menade att begreppet borde ses som en process som innehåller
8
kontroll, kompetens, självförtroende, samtidigt som patienten bidrar och delta iutvecklingen. Empowermentbegreppet definieras med utgångspunkt för patienten attupptäcka sin egen förmåga att ta kontrollen över sin sjukdom (Welschen, 2008). Måletmed empowerment i folkhälsoarbetet är att tillgodose patientens behov av informationoch kunskap så att denne kan ta kontrollen över sin sjukdom och kan fatta egna beslutsom påverkar hälsan i positiv inriktning (Wikblad, 2012). Empowerment används somett redskap för att nå så effektiva resultat som möjligt, genom att patienten gesmöjligheten att göra egna val och på så vis förbättra sin hälsa. Det grundläggande iempowermentbegreppet är att ju mer patienten involveras i sin egen vård desto mereffektivt blir resultaten i behandlingen av sjukdomen (Welschen, 2008; Wikblad, 2012).
Wikblad (2012) menar att empowermentbaserad vård bygger på att distriktssköterskanär den som är expert på sjukdomstillståndet, och att patienten är expert på att leva medsjukdomen. Genom att distriktssköterskan ger patienten information, vägledning ochstöd utifrån patientens behov, kan denne själv sätta upp mål med behandlingen(Wikblad, 2012; Welschen, 2008).
SjälvbestämmandeEtt centralt begrepp i empowerment är självbestämmande. Begreppet har även översattstill egenmakt, maktmobilisering eller självhjälp. Egenmakt är dock det mest användabegreppet (Hernandez-Tejada et al., 2012; Forsberg & Starrin, 1997). I en rapport frånSvensk sjuksköterskeförening (2011) tydliggörs att respekt för självbestämmande harfått allt större betydelse i vården idag och i den beskrivs patientens rätt och möjlighet tillatt fatta egna beslut i vården. I rätten till självbestämmande inkluderas patientens rätt tillatt få information och krav på information. Om patienten saknar tillräcklig kunskap omsjukdomen saknas också möjligheten till självbestämmande, egenmakten översjukdomen (Hernandez-Tejada et al., 2012).
Egenvård och egenvårdsförmågaBegreppet egenvård innebär att patienten tar eget ansvar för att minska skador ochsjukdomar. Att utföra egenvård innebär att ta ansvar för sig själv men också för sinomgivning (Orem, 2001; Polonsky, 2002). Orem (2001) definierar egenvård som dehandlingar som patienten utför självständigt för att upprätthålla liv, hälsa ochvälbefinnande. Egenvård är en grundläggande del och är av betydelse för patientensfortsatta hälsa (Polonsky, 2002; SBU, 2009).
Enligt Johnston, Irving, Mill, Rowan och Liddy (2012) fanns ett nära samband mellanegenvård och patientens omgivning och dennes behov av sociala relationer. Därbeskrevs att patienten värdesatte stöd från familj och vänner samt att det gavs möjlighettill att dela erfarenheter med andra personer som hade en kronisk sjukdom. Graden avempati eller förståelse från dem som hjälpte dem påverkade utvecklingen avegenvården. Genom att berätta för sin omgivning om sin sjukdom ökade detmöjligheten att få hjälp vid till exempel lågt blodsocker (Johnston et al., 2012).
9
Orem omvårdnadsteoriDorothea Orems generella omvårdnadsteori presenterades först 1971 (Kirkevold,2000). Den består av tre teorier; teorin om egenvård, teorin om egenvårdsbrist ochteorin om omvårdnadssystem. Orem anser att när inte patienten själv kan bidra tillegenvård ska omvårdnaden inriktas mot och vara en ersättning med hälsoinriktadeåtgärder då inte patienten har förmågan att utföra dessa. Målet är att stödja patienten attbli så självständig som möjlig i sin egenvård. Orems egenvårdsteori består av trecentrala begrepp, egenvård, egenvårdsbehov och egenvårdskrav (Marriner-Tomey,2010; Kirkevold, 2000).
Teorin om egenvårdEgenvård beskrivs som den personliga omsorgen som varje individ frivilligt utfördagligen och som syftar till upprättandet av liv, hälsa och välbefinnande. Enligt Orem(2001) är hälsa och egenvård integrerade och beroende av varandra. Vidare beskrivs attfysiska, psykologiska, sociala och det mellanmänskliga samspelet är oskiljaktiga delar ien individs hälsa. Detta är en grundförutsättning för individens möjlighet till att stärkadennes egenvårdsförmåga. Egenvård påverkas av individens sociala och kulturellaerfarenheter, och har lärts in i sociala grupper via kommunikation och interaktion. Detfinns en strävan hos individen att uppnå normalitet enligt de normer som är gällande fördet samhälle individen lever i. En förutsättning för egenvård är individens förmåga ochmognad att ta hand om sig själva i de miljöer och situationer denne befinner sig i.Utförandet av egenvårdsåtgärder förutsätter att individen har kunskap och förståelse ombetydelsen av åtgärderna. För att upprätthålla hälsa, liv och välbefinnande i sambandmed att individen drabbas av en kronisk sjukdom framkom behov av nyahandlingsmönster för att hantera situationen och genomföra förebyggande samt följarekommenderade åtgärder. Acceptans av situationen och förståelse avomvårdnadsbehovet, och att patienten lär sig leva med sjukdomen främjar denpersonliga utvecklingen vilket bidrar till ökad meningsfullhet och ökadegenvårdkapacitet hos denne (Orem, 2001).
10
Egenvårdsbehov relaterat till hälsoproblemEgenvårdsbehov är relaterat till hälsoproblem där hälsotillstånd observeras och bedöms,i förhållande till behovet av att uppsöka sjukvård och följsamhet till ordineradmedicinsk behandling (Orem, 2001). Kronisk sjukdom eller skada innebär ett behov förindividen att modifiera sin självbild för att möjliggöra fortsatt personlig utveckling.Universella egenvårdsbehov, innebär att åtgärder måste vidtas för att främja hälsa ochvälbefinnande. Det är betydelsefullt att stödja och tillgodose individens behov av hjälpfrån hälso- och sjukvården (Marriner-Tomey, 2010). Enligt Orem deladesegenvårdsbehovet in i tre olika kategorier: universella, utvecklingsmässiga ochhälsorelaterade behov (Marriner-Tomey, 2010; Kirkevold, 2000). Omvårdnadskapacitetär enligt Orem (2001) individens förmåga och kraft att uppfylla andras egenvårdsbehovnär deras egenvårdskapacitet är begränsad. Det kan handla om att en sjuksköterskahjälper en patient att möta dennes egenvårdskrav. Omvårdnadskapaciteten påverkas avvilka kunskaper, värderingar och färdigheter som sjuksköterskan har, samt dennesförmåga till att utforma omvårdnad till varje enskild patient. Sjuksköterskan ska arbetautifrån evidensbaserad omvårdnad, vilket innebär kontinuerlig uppdatering avkunskapen samt omvärdering av tidigare befintlig kunskap. Dennes uppgift är attkompensera patientens bristande resurser genom att initiera och genomföra handlingarför att hjälpa patienten att tillgodose sina egenvårdskrav (Orem, 2001).
ProblemformuleringDiabetes typ 2 ökar bland världens befolkning och utgör cirka 80-90 procent av alldiabetes i Sverige. Förekomsten av denna sjukdom ökar i takt med att övervikt ochfetma ökar. Orsaken till utveckling av sjukdomen är en minskad insulinproduktionoch/eller ökad insulinresistens i kroppen. Numera är det allt yngre personer som drabbasav sjukdomen och detta anses bero på den moderna livsstilen i kombination med sämrekostvanor samt minskad fysisk aktivitet. Sjukdomen kan leda till allvarligakomplikationer, den orsakar patienten onödigt lidande och för tidig död men ocksåökade samhällskostnader. Förändringar av kost och motionsvanor samt viktnedgångminskar risken för diabetes typ 2 utveckling hos patienter som har nedsattglukosintolerans. Vid behandling av diabetes typ 2 är följsamhet ochegenvårdsförmågan viktiga för patienten. Egenvårdsförmågan är av betydelse för hälsanoch för följsamhet i behandlingen. Kunskap om vilka faktorer som ökar patientensegenvårdsförmåga i behandlingen är viktig för sjuksköterskan att ha för att förhindrakomplikationer samt onödigt lidande för patienten.
SYFTE
Syftet var att undersöka faktorer som påverkar patientens egenvårdsförmåga ibehandling av diabetes typ 2.
11
METOD
Design
Den valda metoden för uppsatsen var en integrerad litteraturstudie, som är ett sätt att fåen samlad kunskap om tidigare forskning. Enligt Whittmore och Knafl (2005) är enintegrerad litteraturstudie en specifik metod som sammanfattar tidigare empirisk,teoretisk, experimentell och icke experimentell forskning, som resulterar i en merheltäckande förståelse av ett visst fenomen eller hälsoproblem. En integreradlitteraturstudie beskriver det aktuella forskningsläget inom forskningsområdet, ochbidrar till utvecklandet av teorier, och tillämpas även för utvecklandet av lösningar ochåtgärder.
Lawrence och Ganong (1987) ansåg att kvaliteten för en bra litteraturstudiekännetecknades av att använda en metod som säkerställer korrekt, grundlig och objektivanalys av forskningsfrågan. Enligt Polit och Beck (2012) innehåller en integreradlitteraturstudie olika steg. Studien påbörjas genom identifierandet avomvårdnadsproblemet därefter genomförs en litteratursökning. Datainsamlingenkvalitetsgranskas för att sedan analyseras vilket leder slutligen fram till en presentationav resultatet.
LitteratursökningI studien genomfördes en systematisk databassökning efter relevanta artiklar i fyra olikadatabaser. De databaser som använts är Public Medline (PubMed), Cumulative Index toNursing and Allied Health Literature (Cinahl), Scopus och PsycInfo. Sökorden har valtsutifrån syftet och olika sökord har använts vid sökningar i de olika databaserna. Desökord som har använts är type 2 diabetes, nurs*, self-management/self-care, patientparticipation/participation och har kombinerats med AND mellan sökorden isökningarna. Databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO användes för artikelsökningdå de är specialiserade på omvårdnadsvetenskap. Scopus är en övergripandeciteringsdatabas.
UrvalI urvalet eftersträvades kvalitativa och kvantitativa artiklar av hög eller medelhögkvalité som beskrev kunskapsläget inom det specifika området vilket gav möjlighet tillökad förståelse för det fenomen som studerades. För de studier som framkommer underdatainsamlingen och ska inkluderas i studien behöver lämpliga urval ske för sittändamål, då materialet kan vara för stort. Det ska också finnas en beskrivning överinklusions- samt exklusionskriterierna (Polit & Beck, 2012).
Inklusionskriterier var kvalitativa och kvantitativa artiklar publicerade mellan år 2003-2013 som svarade mot uppsatsens syfte oavsett sjukdomsduration. Årtalen var valdaendast för att inkludera den senaste kunskapen. Exklusionskriterier för sökningen varartiklar vilka inte bedömdes uppnå tillräcklig vetenskaplig kvalitetsnivå (låg grad avkvalité), liksom artiklar publicerade på annat språk än svenska, engelska och norska.Författarna exkluderade artiklar om barn och ungdomar, diabetes typ 1 samt artiklarsom handlade om andra yrkeskategorier än distrikssköterskan ellerdiabetessjuksköterskan.
12
Bland de artiklar som valdes ut från databassökningen gjordes först en titelgranskning.Därefter lästes abstrakt och de artiklar som då bedömdes kunna motsvara uppsatsenssyfte och som uppfyllde inklusions- och exklusionskriterier togs fram i fulltext.
Sökningen genomfördes med sökord från Cinahl HEADINGS. En bedömning gjordesatt det var relevant att inte använda sökordet nurs* i Cinahl, då det som publicerades iCinahl var av nursing material. Antalet träffar i Cinahl var 72 artiklar somtitelgranskades. Det kvarstod sju artiklar till abstraktgranskning varav sex återstod tillkvalitetsgranskningen, ytterligare en artikel exkluderas då den handlade om behov avtryckt information till patienter med skriv-och lässvårigheter. Från Scopus kvarstod nioartiklar efter titelgranskningen. I abstraktgranskningen exkluderades två artiklar, dåstudien var om diabetes typ 1 och den andra artikeln var skriven på italienska.Sammanlagt återstod sju artiklar till kvalitetsgranskningen. Totala antalet träffar påPubMed var 35 artiklar, efter titelgranskning var det 20 kvar och efterabstraktgranskning var det bara fem artiklar kvar till kvalitetsgranskningen. De femtonartiklarna som exkluderades vid abstraktgranskning handlade om olika instrumentsreliabilitet, validitet och svarade inte på uppsatsens syfte eller var skrivna på andra språkän engelska, svenska, norska. PsycInfo hade fem träffar på sökordskombinationen ochefter titelgranskning och abstraktgranskning var det inga artiklar kvar. En ytterligaresökning utan patientdelaktigheten gjordes i PubMed, då det sökordet begränsaderesultatet och då hittades fem relevanta artiklar till som svarade på uppsatsen syfte.Exkluderade artiklar i den sökningen handlade om livsstilsförändringar, olikainstruments användbarhet vid egenvård och flertalet var skrivna på annat språk änsvenska, engelska eller norska, se tabell 1.
Tre artiklar förekom både i Cinahl och också PubMed. Det kvarstod 28 artiklar tillkvalitetsgranskningen utifrån databasernas sökningar. En manuell sökning gjordesutifrån andra artiklars och avhandlingars referenslistor för att finna ytterligare artiklarsom kunde vara relevanta för studien, se tabell 2. Artiklarna lästes och granskades avbåda författarna. Vid kvalitetsgranskningen av artiklarna användes Willman, Stoltz ochBahtsevani (2006) granskningsmallar.
Valet av artiklar gjordes i flera steg, först lästes artikeltitlarna och de titlar som intestämde överens med studiens problemområde/frågeställning valdes bort. Av de artiklarsom kvarstod efter titelgranskningen genomfördes en ny granskning som innebarläsning av artiklarnas abstrakt. De artiklar som ligger till grund för resultatetsammanfattades och redovisades i en matris, se bilaga 1.
13
Tabell 1.
**Dubbletter i PubMed och Cinahl, 3 artiklar totalt.
Databas Sökord Antalträffar
Kombi-nationmedAND
Urval 1Titel-granskning
Urval 2Abstract-granskning
Urval 3Artiklar iResultat
Cinahl
DiabetesMellitus, Type
(#1)
Self-care (#2)
Fritextsökningparticipation*
(#3)
20393
35912
27345
72 7**3)
6**3)
4
PubMed
Type 2 Diabetes(#1)
Nurs* (#2)
Patientparticipation
(#3)
Selfmanagement
(#4)
99 774
693 256
32 378
127 740
35 20**3)
5**3)
1
PubMed
Diabetes Type 2(#1)
Nurs* (#2)
Self-Management
(#3)
85 293
693 156
126 980
113 45 10 5
Scopus
Type 2 Diabetes(#1)
Nurs* (#2)
Patientparticipation
(#3)
Selfmanagement
(#4)
100 763
237 168
32213
59 302
23 9 7 1
14
Tabell 2.Databas Titel på vald
artikel tillresultatet
Författare till valdartikel tillresultatet
Tagen frånreferenslistan iartikel
Författare
Cinahl
Type 2 diabeticpatients’experience of twodifferent edu-cational app-roaches – Aqualitative study.2008.
KvalitetsgranskningKvalitetsgranskningen utfördes av båda författarna var för sig och därefter tillsammans.Det betydande momentet i kvalitetsbedömningen är värdering av risken försystematiska fel (”bias”) genom brister i design och genomförande av studien (SBU,2012).
De utvalda artiklarna kvalitetsgranskades utifrån granskningsprotokoll utformade förkvalitativa, kvantitativa och randomiserade kontrollstudier av Willman och Stoltz(2006). Vidare ansåg Willman och Stolz (2006) att granskningsprotokoll bör anpassasoch utformas efter litteraturstudiens ändamål. Granskningsprotokollet bestod av frågorsom bearbetade syfte, kontext, etiskt resonemang, urval, datainsamling, analys, resultat,datamättnad och analysmättnad. Varje fråga tilldelades en poäng, positiva svar förstudie gav ett poäng och negativa svar gav noll poäng. Poängen summerades ochomvandlades till procent. Kvaliteten på de granskade studierna värderades sedan utifrånen tregradig skala, hög kvalitet motsvarade 80 procent eller över, medel kvalitetmotsvarade 70-79 procent och låg kvalitet motsvarade under 70 procent.
Kvaliteten på de granskade artiklarna var av medel, hög eller låg grad.Kvalitetsgranskningen resulterade i åtta artiklar med hög vetenskaplig kvalitet (grad I)och sex artiklar hade medelhög vetenskaplig kvalitet (grad II). Artiklarna i grad I och IIinkluderades i studien. Studiens resultat grundar sig på 14 artiklar som kvarstod eftergenomförd kvalitetsgranskning. Manuell sökning gjordes i utvalda artiklarsreferenslistor med syfte att finna ytterligare litteratur, relevanta för studien (tabell 2).
DataanalysDe 14 utvalda artiklarna lästes igenom flera gånger för att få en god förståelse avinnehållet, dessa lästes enskilt men också tillsammans av författarna. Enligt Polit ochBeck (2012) erhålls en känsla och förståelse för texterna då dataanalysen inleds med engenomläsning av materialet. Enligt Kirkevold (1997) innebär integrerad analys attspecifika resultat från tidigare forskning sammanställs. Då forskningsresultatgranskades och jämfördes med varandra framkom nya perspektiv och ny kunskaputvecklades. Under analysarbetet fördes det diskussioner mellan författarna för attinnehållet tolkades på rätt sätt och på så sätt även kunna återge innehållet oförändrat.Studiernas resultat analyserades utifrån typ av studie och kvalitét och sammanställdessedan för att utgöra resultatet av denna litteraturstudie.Under analysen jämfördes skillnader och likheter i artiklarnas resultat som gav upphovav olika framträdande kategorier som svarade på denna studies syfte. De kategorier somhade liknade innehåll, kom sedan att grupperas till tre större teman som enligt Polit ochBeck (2012) är det som dataanalysen av litteraturstudier utgår ifrån, att bilda stora ochviktiga teman av likheter och skillnader av det som framkommer i olika artiklar. Det ärav vikt att vara två eller fler författare vid analysen, då detta ökar reliabiliteten ochtrovärdigheten av studien, för att innehållet inte ska påverkas på något sätt avförfattarnas enskilda uppfattningar.
Utvalda och inkluderade artiklar sammanställdes i en matris för att underlättagruppering och resultatredovisning (bilaga 1).
16
Forskningsetiska övervägandenPolit och Beck (2012) tydliggör att vid all vetenskaplig forskning är etiskaöverväganden en viktig aspekt. I detta arbete har det eftersträvats att granska artiklarna iresultaten så objektivt som möjligt och att sanningsenligt återge resultatet. Författarnahar under hela processen genomfört urvalet och granskningen var för sig och sedandiskuterat detta gemensamt.
Författarna eftersträvade att inkludera studier där noggranna etiska överväganden hadegjorts, detta innebar att artiklarna som ingick i resultatet hade tillstånd från etiskkommitté eller var studier där noggranna etiska överväganden hade gjorts. Inga artiklaruteslöts på grund av att innehållet avvek från författarnas egna uppfattning. Enligt Politoch Beck (2012) fick studier som avvek från den egna uppfattningen eller annatmaterial inte uteslutas av den orsaken. Alla artiklar med relevant resultat sommotsvarade syftet för litteraturstudien granskades. Artiklar som publicerades ivetenskapliga databaser och studier där etiska överväganden hade gjorts inkluderades.Samtycke från deltagarna i studierna fanns och studierna var granskade av etiskkommitté, vilket också beskrivs vara viktigt av Wallengren och Henricsson (2012).Resultatet i studien har bearbetats och granskats utifrån de internationella regelverk ochriktlinjer som finns gällande forskning med människor. Enligt Helsingforsdeklarationengrundar sig god forskningsetik hos forskaren själv och att denne har en etiskmedvetenhet. Detta innebär för forskaren att forskningsfrågan ska vara motiverad ochatt den ska besvara en aktuell forskningsfråga. Vidare ska det finnas en strävan att få nyväsentlig kunskap som kan leda till förbättrad behandling och prevention. Resultatet iforskningen ska kunna tillämpas i vården och komma alla patienter till nytta (WorldMedical Association [WMA] Declaration of Helsinki 2008). Utifrån dettatillvägagångsätt har hänsyn tagits till de fyra grundläggande etiska principerna inomforskningen: autonomiprincipen, godhetsprincipen, principen att inte skada ochrättviseprincipen (Northern Nurses´ Federation) [NNF] 2003). Vilket innebär attdeltagandet är frivilligt, att samtycke finns och att deltagandet hålls konfidentiellt samtatt det inte finns någon beroende ställning till forskaren. Principen till viljan att göragott och rättviseprincipen framkommer i studien då litteraturstudiens resultat kan varatill nytta för omvårdnaden inom diabetesvården där alla patienter ska ha rätt till likavård, de övriga etiska principerna har tillämpats i samband med kvalitetsgranskningenav artiklarna (Northern Nurses´ Federation) [NNF] 2003).
17
RESULTAT
Resultatet av uppsatsen var baserat på 14 artiklar vilket gav en översikt över vilkafaktorer som påverkade patientens egenvårdsförmåga i behandlingen av diabetes typ 2.Fem kvalitativa, fem kvantitativa samt fyra RCT studier ingick i resultatet. Åtta avartiklarna bedömdes ha en hög kvalité vid artikelgranskning, de resterande sexartiklarna var av medelhög kvalité.
I dataanalysen framträdde tre teman: Patientens egen motivation, Stöd av andra ochUtbildning ökar egenvårdsförmågan. Kategorier som framkom till temat Patientensegen motivation var: Patientens vilja att utföra egenvård och Patientens erfarenhet avupplevd hälsa och egenvårdsförmåga. Kategorier i temat Stöd av andra som framkomvar: Stöd från andra personer är betydelsefullt och Stöd från vårdpersonal ökaregenvårdsförmågan. Temat Utbildning ökar egenvårdsförmågan bestod avkategorierna: Grupputbildning ökade motivationen till egenvård och Individanpassadutbildning ger bättre egenvårdsförmåga (se tabell 3).
Individanpassadutbildning ger bättreegenvårds-förmåga
18
Patientens egen motivation
Inom detta tema framkom patientens egen vilja till att utföra egenvård och hur denneserfarenheter av hälsa påverkar egenvårdsförmågan.
Patientens vilja att utföra egenvårdI denna kategori beskrivs patientens egen vilja till att ta eget ansvar för sin behandlingoch på vilket sätt denne förmår delta eller ej i egenvården. Gorter, Bensing, Tuytel,Leeuw & Rutten (2010) studerade förhållandet mellan patienters åsikt om sinegenvårdsförmåga, där en del var patientens målsättning med behandlingen iförhållande till dennes följsamhet till medicinering och hälsorelaterade livskvalité.Studien var av hög kvalité. Datainsamlingen bestod av enkätundersökning under tremånader i Nederländerna. Det har genomförts kvalitativa undersökningar på åtgärdersom visade att variablerna ålder, vikt, ämnesomsättning, medicinering och ångest var avbetydelse för att förstå patientens roll i dennes behandling av sjukdomen. Det var totalt1029 patienter som deltog i studien och av dessa kunde 994 patienter medverka dåresterande 35 patienter hade lämnat ofullständiga svar i frågeformuläret. De inkluderadepatienterna hade en medelålder på 65 år och 54 procent var män, 97 procent var avvästerländsk etnicitet och 21 procent hade avslutat endast grundskola eller lägre. Iresultatet framkom att 62 procent var villiga att ta ansvar för sin behandling. Nio av tioansåg det viktigt att sätta upp individuella mål gällande HbA1c, blodtryck ochkolesterol tillsammans med sjuksköterskan och det är betydelsefullt att denne frågar ompatientens uppfattning om den egna viljan att ta ansvar och ha en egen målsättning försin diabetesbehandling. Patientens egna val och syn på egenvård var det som påverkadehälsan hos denne (ibid).
I studien framkom också att bristande glykemiska kontroller hos patienten hördesamman med hinder för utförande av aktiviteter och brister i kosthållningen. Dessapatienter hade mindre egenvårdsförmåga att delaktig i sin behandling.Egenvårdsförmågan i den egna diabetesbehandlingen var högre hos högutbildadekvinnor. Patienter som hade diabeteskomplikationer var mer villiga att sätta upp målentillsammans med sin sjuksköterska. Det var ingen signifikant skillnad mellanåldersgrupperna (Gorter et al., 2010).
I studien av Heisler, Smith, Hayward, Krein & Kerr (2003) undersöktes sambandetmellan patienters egen värdering av sin egenvårdsförmåga och HbA1c nivån. Studienvar av medelhög kvalité. Det första urvalet omfattade 2000 militärveteraner som erhållitdiabetesvård på ett militärsjukhus för veteraner (ibid).
Deltagarna identifierades genom användandet av elektroniska recept, information frånlaboratorium, och från databaserna på anläggningen samt en nationell databas underåren 1998-1999. Inklusionskriteriet var att patienten skulle haft en receptförskrivning avendera antidiabetikum eller teststickor för blodsockerkontroll under senaste 12månaderna och minst två diabetesrelaterade sjukhusbesök. Deltagarna till studien valdesslumpmässigt och när urvalet var klart var det 1032 deltagare i studien där majoritetenvar vita män med diabetes typ 2 (Heisler et al, 2003).
Med egenvårdsförmåga menades följsamhet till medicinering, fysisk aktivitet, kostråd,kontroll av blodsocker och fotvård. Frågor ställdes inom respektive område. Patientensvarade genom att bedöma sin egenvård på en skala, där hög poäng visade hög
19
egenvårdsförmåga. Data gällande bedömning av förhållandet mellan patientensegenvård och nivån av HbA1c analyserades genom en regressionsanalys. Logistiskregressionsanalys användes för att framställa sambandet mellan patientens förmåga tillegenvård och erhållandet av diabeteskontroller som bestod av kontroll av HbA1c,ögonundersökning och screening för nefropati (ibid).
Resultatet visade på statistiskt signifikant skillnad (p< 0.01) i förhållandet mellanpatientens värdering av egenvårdsförmåga inom områdena följsamhet till medicinering,blodglukoskontroll, kost och motion, och nivån av HbA1c. Hög poäng på skalan avgraden av egenvårdsförmåga var statistiskt signifikant (p= 0.05) associerat till lägreHbA1c nivå. Det framkom inget signifikant samband mellan fotvård och nivån påHbA1c. Vidare framkom det i studien att patientens egenvårdsförmåga hade sambandmed diabeteskontrollerna som patienterna gjorde. Samband mellan patientens värderingav egenvård och diabetesvårdskontroller visade på statistisk signifikant samband(p=0.005) på ökad egenvårdsförmåga hos de som erhöll diabetesvårdskontroller.Resultatet visade att patientens värdering av sin egenvårdsförmåga med denna skalafungerade som proxy för egenvårdsbeteendet och som bidrog till ökadegenvårdsförmåga(ibid). Vidare ansåg Heisler et al. (2003) att genom bedömningen avpatienternas egenvård bidrog detta till en ökad förståelse av hindren för dennes förmågai egenvården. Patienter som var mer delaktiga i att följa egenvårdsprotokoll visade ävenatt de hade statistiskt signifikant (p<0.005) högre förtroende för sina självvärderingar.
Slutsats: Kategorin Patientens vilja till att utföra egenvård består av två artiklar sombeskrev motivationen till egenvård i behandling hos patienten med diabetes typ 2. Dessaartiklar visade att betydelsen av patientens vilja till delaktighet var beroende av hurmycket patienten var beredd att ta ansvar för sin sjukdom och därmed också dessbehandling. Författarna anser att det finns hög evidensgrad då en artikel var av högkvalité och den andra var av medelhög kvalitét.
Alla patienter var inte villiga att ta ansvar för sin behandling och därför borde ocksåsjuksköterskan utgå från att ställa frågor till patienten om dennes uppfattning om sinegen vilja att ta ansvar och vilka mål denna kan ha i sin diabetesbehandling (Gorter etal. 2010). Brister i kosthållningen och hinder för fysisk aktivitet hade samband medpatientens vilja till delaktighet i behandling. Högutbildade patienter var mer benägna tillatt delta i behandling än patienter med låg utbildning. Större vilja till delaktighet varockså förknippad med patienter som redan hade diabeteskomplikationer (Gorter et al.2010).
Patientens erfarenhet av upplevd hälsa och egenvårdsförmågaPatientens erfarenhet av sjukdomen beskrivs som den erfarenhet som patienten fått seoch upplevt under sitt liv, från dennes närstående som har haft diabetes. I sinkvantitativa studie undersökte Scollan – Koliopoulos, O’Conell & Walker (2007) omdet fanns något samband mellan patientens upplevda hälsa samt delaktighet vidbehandling, och erfarenhet från hur familjemedlemmar upplevt att ha sjukdomendiabetes. Detta gjordes genom frågeformulär som handlade om delaktighet i egenvårdoch synsätt utifrån familjemedlemmars diabetessjukdom. Studien utgick från tre olika
20
hypoteser och varje hypotes mättes med frågeformulär för att ta reda på om hur detpåverkade patienten. Hypotes ett handlade om patientens erfarenheter av närståendesupplevelse av sjukdomen. Hypotes två handlade om hur patienten påverkades av dennärståendes konsekventa handlingar. Hypotes tre handlade om hur egenvårdsförmågan ibehandlingen, insulin och/eller antidiabetikum, påverkades av erfarenheten av hur dennärstående hade det med sin sjukdom. I studien ingick totalt 123 deltagare och det varbåde män och kvinnor som deltog, dock var majoriteten av deltagarna män. I resultatetframkom att minnen av positiva upplevelser av delaktighet i egenvård frånfamiljemedlemmar är statistiskt signifikant relaterat (p=0.03) till hur patienten upplevdesin egen egenvårdsförmåga i behandlingen av diabetes. Minnen av sociala konsekvenserför familjemedlemmar påvisades ha statistiskt signifikanta (p=0.01) korrelationermellan patientens egen representation av sociala konsekvenser. Det fanns statistisktsignifikanta korrelationer (p=0,005) vid jämförelse från erfarenheter för hur dennärstående accepterade sin behandling och var delaktig i denna vad gäller insulin ochmedicinbehandling (ibid). Studien var av medelhög kvalitet.
I RCT studien av Cooper, Booth & Gill (2003) jämfördes olika teorier beträffandeerfarenhetslärande och hälsoförebyggande beteende hos vuxna. Erfarenhetsbaseratlärande syftade till att integrera patientens personliga erfarenhet och lärandet byggde påutbyte av kunskaper och färdigheter. I studien ingick totalt 48 patienter och könen varlika fördelat mellan kvinnor och män (n= 25 respektive n= 23). I resultatet framkom attdet var gynnsamt för patientens lärande att få bekräftelse på att dennes kompetensutvecklats från att leva med diabetes, vilket främjade patienten till ökadegenvårdsförmåga i diabetesbehandlingen (ibid). Studien var av hög kvalitet.
Slutsats: I kategorin Patientens erfarenhet av upplevd hälsa och egenvårdsförmågabeskrivs vilken inverkan på patientens delaktighet i behandling, tidigare erfarenheterfrån sjukdomen har. Det var två artiklar som visade att egenvårdsförmågan i behandlingvar beroende av vilka tidigare erfarenheter patienten hade från sjukdomen. Bådaartiklarna var kvantitativa varav en av dem var RCT-studie och hade hög kvalitét ochden andra bedömdes vara av medelhög kvalité.
Patientens minnen från anhöriga med diabetessjukdom och hur dem hanteradesjukdomen var statistiskt signifikant relaterade (p=0.03) till hur patienten deltog i sinegen behandling (Scollan et al., 2007). Det var gynnsamt för patientens lärande att fåbekräftelse på att kompetensen att leva med diabetes utvecklats, vilket främjadepatientens egenvårdsförmåga i behandlingen (Cooper et al., 2003).
Stöd av andra
I detta tema beskrivs betydelsen av stöd både från andra personer och från vårdpersonalsom en bidragande faktor till ökad egenvårdsförmåga hos patienten.
Stöd från andra personer är betydelsefulltI denna kategori beskrivs betydelsen av att patienten får stöd av sina närstående och hurdetta påverkar patientens egenvårdsförmåga i behandling och förståelsen för sjukdomen.I samma kvalitativa studie som Nagelkerk, Reick & Meengs (2005) undersökte om
21
betydelsen av stöd från vårdpersonal undersöktes även betydelsen av stöd från anhörigasom en faktor som påverkar patientens egenvårdsförmåga och syn på sjukdomen. Dettagjordes genom att någon närstående fick följa med patienten och närvara vid dekvällsgrupper som bildades för studien, där patienten tillsammans med anhörig ochvårdgivare diskuterade sin sjukdom och dess påverkan. Alla möten spelades in medhjälp av bandinspelare. Det var totalt 24 patienter och deras anhöriga som fick närvaravid varje tillfälle. Det resulterade i att patienten fick stöd i sin behandling från denanhörige, då denna fick samma utbildning och diskussionsmöjlighet som patienten ochpå så sätt hade förståelsen för sjukdomen också ökat. Det i sin tur ledde till ökadförmåga i egenvården då den närståendes kunskap i sjukdomen också påverkade hurpatienten hanterade sjukdomen i vardagen. Effektiva strategier som ökade delaktighetenvar ett bra samarbete med partnern, positivt synsätt och en god support. Patientenuttryckte att denne upplevde att egenvårdsförmåga ökad till behandlingen om någonnära anhörig var delaktig i behandlingen, vilket gjorde att patienten kände uppmuntrantill positiva tankar och uppmuntran genom anhörigas medverkan (Nagelkerk et al.,2005). Studien hade hög kvalitet.
I en kvantitativ studie av Searle, Norman, Thompson & Vedhara (2007) undersöktesvikten att kunna förstå vilken bild patienter med kronisk sjukdom har avdiabetessjukdomen och hur de närståendes syn på sjukdomen påverkade patientenssynsätt och egenvårdsförmåga. Studien var av medelhög kvalitet. Det var sammanlagt134 personer som ingick i studien, där av 67 patienter samt lika många närstående, 67personer. För att kunna utvärdera detta användes frågeformulär som mättesjälvrapporterad egenvårdsförmåga efter 12 månaders uppföljning. Vid uppföljningenefter 12 månader sågs ingen statistisk signifikant skillnad på att patientens syn påsjukdomen påverkats av sin partners syn. Däremot fanns det statistiskt signifikantskillnad (p=0,046) för patientens framtida egenvårdsförmåga som påverkades av dennärståendes sjukdomssyn (ibid).
I en kvalitativ studie av Rygg, Rise, Lomundal, Ström-Solberg och Steinbekk (2010)genomfördes en undersökning av patientens upplevelse på olika preferenser hospatienter med diabetes typ 2 till att delta i gruppbaserad utbildning av egenvård ochnytta av denna. Genom att ha vetskap om anledningarna till patientens deltagande igrupputbildning kunde vårdgivaren få en ökad förståelse hur de kunde möta ochengagera patienten. Studien var av medelgod kvalité och pågick under sex månader påsju olika sjukhus i Norge. Urvalet var relevant, och bestod av 23 deltagare. En avstodfrån att delta. Således bestod studien av 22 deltagare mellan 33-72 år ochkönsfördelningen var nio män och 13 kvinnor. Sjukhusen hade givit grupputbildning tillpatienter med diabetes typ 2 sedan 1990-talet. Författarna påbörjade datainsamlingenutifrån två semistrukturerade fokusgrupper som bestod av mellan tre och fyra patienter.Denna studie gjordes för att få en överblick över relevanta teman och justeraintervjuguiden (ibid).
Fokusgruppens intervju varade i 60-90 minuter (Rygg et al., 2010). Däreftergenomfördes individuella intervjuer som ägde rum före utbildningen, endera samma dageller dagen innan och varade i 20-40 minuter. Den viktigaste frågan var: ”Varför vill dudelta?” Informanten var uppmanad att utveckla sitt svar och underliggande orsaker tilldeltagandet undersöktes. Intervjuerna spelades in på band och transkriberades ordagrantmed efterföljande systematisk dataanalys. Datamaterial från fokusgruppen och den
22
individuella intervjun jämfördes och analyserades. Under dataanalysen identifieradeskoder, som jämfördes med varandra och sammanfördes i olika kategorier, den slutligaanalysen utfördes gemensamt av författarna och konsensus erhölls (ibid).
Analysen var validerad genom ständiga jämförelser med transkriptet och det framkomtvå huvudsakliga skäl till varför patienter deltog i utbildningen, upplevelser av praktiskaproblem och känslor av osäkerhet (ibid). I resultatet framkom att behovet avinformation skilde sig mellan nydiagnostiserade patienter och de som hade haftsjukdomen i några år. Hos de förstnämnda framkom behov av information av allmänkaraktär som kostfrågor och levnadsfrågor som ökade möjligheten att leva tryggt medsjukdomen. Patienter som haft sjukdomen en tid efterfrågade information av ny kunskapinom området och bekräftelse på att tidigare information var korrekt då de upplevde attinformationen ibland var motsägelsefull. Vidare framkom det i resultatet attvårdpersonalen borde stärka patientens förtroende till den egna förmågan i hanterandetav sjukdomen, och att minska oro hos patienten. Patienten borde få en bekräftelse på attotrygghet är en vanlig känsla hos diabetiker, och att den går att minska. Otillräckliginformation var en del i känslan av otryggheten. Brist på kontakt med andra patientermed diabetes typ 2 var en annan aspekt av otillräcklig information, vilket var avbetydelse då patienten identifierade sig med andra. Det fanns behov av kontakt medandra med sjukdomen diabetes typ 2 för att kunna dela med sig av sina erfarenheter ochför att jämföra copingstrategier. Genom kontakt med andra stärktes patientens förmågaegenvårdsförmåga och minskade osäkerhetskänslan (Rygg et al., 2010).
Slutsats: I kategorin Betydelsen av stöd från andra personer ingår tre artiklar sombelyser betydelsen att involvera anhöriga i patientens behandling och vilken betydelsestöd från andra personer har på patientens egenvårdsförmåga. Två studier var kvalitativaoch av medelhög respektive hög kvalité och den tredje studien var kvantitativ ochbedömdes vara av medelhög kvalité.
Patienter vars anhöriga var mer benägna att hjälpa patienten i behandlingen avdiabetessjukdomen, kände sig mer motiverade och kände mer delaktighet idiabetesbehandlingen (Nagelkerk et al., 2005). Den anhöriges kunskap var viktig, ochdenna ökade genom utbildning tillsammans med patienten, för att få bättre förståelse förpatientens känslor och hur sjukdomen påverkade dennes egenskaper och humör. Detgjorde också att anhöriga uppmuntrade genom positiva tankar och detta påverkadeockså patientens framtida egenvårdsförmåga i behandling (Nagelkerk et al., 2005; Searlet al., 2007). Artiklarnas resultat framkom betydelsen av att involvera anhöriga ipatientens behandling, vilket ökade patientens dagliga men också framtidaegenvårdsförmåga i behandling (Nagelkerk et al., 2005; Searl et al., 2007). Kontakt medandra patienter som hade diabetes typ 2 gynnade patientens tillvaro och kunskapenkring sjukdomen ökade. Patienten kände många gånger osäkerhet på grund av atttillräcklig kunskap om sjukdomen saknades. Genom kontakt med andra stärktespatientens egenvårdsförmåga och minskade osäkerhetskänslan (Rygg et al., 2010).
23
Stöd från vårdpersonal ökar egenvårdsförmåganMed stöd från distriktssköterskan menades stöd och uppmuntran som patienten fick fråndistriktssköterskan för att öka sin egenvårdsförmåga i behandlingen. I en kvalitativstudie av Nagelkerk et al. (2005) framkom att stöd från vårdpersonal och en positivattityd till patientens sjukdomsupplevelse bidrog till ökad egenvårdsförmåga hospatienten. Det var tre fokusgrupper och mötena var på en lantlig primärvårdsklinik. Sextill tolv deltagare deltog i en av de tre grupperna på kvällstid som spelades in på bandmedan en tränad observatör dokumenterade icke-verbala beteenden. I studien ingick 24patienter och genom att låta patienten tala om vad de upplevde efter varje träff meddistriktssköterskan kunde det konstateras att patienten fick bättre självförtroende ochmer kunskap om sin sjukdom. Vårdpersonalen medverkade till ökad egenvårdsförmågagenom bekräftande av patientens upplevelser, och förmedlade enkla och tydligainstruktioner i diabetesbehandlingen. Genom uppmuntran och en positiv attityd tillpatientens upplevda sjukdom bidrog vårdpersonalen till patientens möjlighet till ökadegenvårdsförmåga i behandlingen (ibid). Studien var av hög kvalitet.
I en kvalitativ pilotstudie av Moser, Van der Bruggen & Widdershoven (2005)studerades upplevelsen av autonomi hos patienter med diabetes typ 2 i diabetesvårdensom erhöll stöd från diabetessjuksköterskor. Studien var av medelhög kvalitet Dettagjordes för att bidra till ökad kompetens hos sjuksköterskans utifrån en ökad förståelseav denne beträffande samspelet mellan beteendemässiga och psykosociala aspekter avkroniska sjukdomar. Sjuksköterskans förmåga till empowermentbaserade färdigheterinnebar att frågor ställdes som stimulerade till fortsatt diskussion genom att dennesvarade på vad patienten sa, och inte bara fokuserade på att ge patienten råd. I studiendeltog 15 patienter som haft diabetes typ 2 i mer än ett år. Urvalet gjordes i områdetrunt Maastricht i Nederländerna. Studien genomfördes från mars till september 2003,datainsamlingen bestod av 15 stycken djupintervjuer med öppna och slutna frågor.Intervjun genomfördes i patientens hem. Sex av de intervjuade insisterade på att ha enfamiljemedlem med under intervjun (ibid).
Intervjuguiden var testad före intervjutillfället. Frågorna var riktade mot olika aspekterav autonomi i det dagliga livet. De olika delarna i frågeguiden var patientensbehandling- och sjukdomshistoria. Egenvårdsfrågor ställdes till patienten om hur dennahanterade olika hälsoproblem som var relaterad till diabetessjukdomen. Frågor ställdestill patienten om att beskriva besöket hos sjuksköterskan och hur kommunikationen varunder besöket. Relationen sjuksköterska- patient togs upp och även betydelsefullafaktorer som sjuksköterskan gjorde för att utveckla en bra relation enligt patienten.Frågeguiden innehöll även frågor kring interaktionen mellan familjen och patienten ochhur involverad familjen var i diabetesvården samt familjens roll. Slutligen fanns ävenfrågor om hur livet förändrats efter diagnosen, vilken betydelse autonomi hade förpatienten, och hur denne upplevde autonomin (Moser et al.).
De bandinspelade intervjuerna analyserades, transkriberades noggrant och analyserades.Utifrån det grupperades koder som sedan jämfördes och kategoriserades i begrepp. Eftertolv intervjuer nåddes datamättnad. I resultatet framkom en huvudkategori Kompetensatt forma sitt liv och beskrev hur människor med diabetes typ 2 utövade sin autonomi.Sju underkategorier framkom autonomi, identifiering, egenvård, välkomnandepaternalism, självbestämmande, planerad övervakning och lyhörd relation.
24
Välkomnande paternalism i relationen mellan sjuksköterska och patient innebar attsjuksköterskan gav information och behandling, patienten accepterade och samtycktetill den föreslagna behandlingen. Patientens självbestämmande i behandlingentydliggjordes genom att sjuksköterskan lyssnade på patientens problem och gav olikaalternativ till behandlingen. Utifrån att patienten själv avgjorde vilka val denne villegöra och att denne fick ta ett eget ansvar, bidrog detta till ökad egenvårdsförmåga ibehandlingen. Information om diabetesbehandling och konsekvenser möjliggjorde förpatienten att jämföra och välja behandlingsmöjligheter. Patienten fattade själv beslutgenom att jämföra fördelar och nackdelar (ibid).
Chen, Creedy, Lin & Wollin (2010) har undersökt om motiverande samtal (MI) hareffekt på psykiska och glykemiska resultat hos patienter med diabetes typ 2. Studien varen RCT studie och bedömdes vara av hög kvalité, totalt var det 250 deltagare i studien.Experimentgruppens deltagare fick ett MI samtal i 45-60 minuter av en intervjuare somhade bakgrund som sjuksköterska, med erfarenhet av MI samtal med diabetespatienter.Genom ett vänligt och tillmötesgående tillvägagångssätt möjliggjordes det förintervjuaren att få information genom att minimera risken av deltagarens negativakänslor av mera direkta frågor. Information om patienternas förmåga till egenvårdtillhandahölls genom att använda öppna och slutna frågor. Strategier för interventionenhos diabetespatienterna var att intervjuaren skulle vara medveten om och värderapatientens egen vilja att göra förändringar och reflektera över åtgärder som blivitutförda. Intervjuvaren förslog individuella strategier för interventioner. I denna studiefick deltagaren berätta om deras egen delaktighet, förklara deras egen ambivalens ochsätta ord på orsaker till förändring. Dessa strategier utarbetades från Miller och Rollnickmetod för motiverande samtal (ibid).
Kontrollgruppen deltog i sjukhusets traditionella utbildning om diabetessjukdomen(Chen et al., 2010). Programmet var hämtat från Taiwans Diabetes Association ochinnehöll kostråd, motionsråd, medicinering och egenvård gällande kontroll avblodsocker. De träffades en timme i veckan. Effekt på HbA1c visade i båda gruppernaen sänkning i HbA1c från baslinje till 3 månader, men resultatet visade att det endastfanns signifikans för MI- samtal i experimentgruppen. Effekter på egenvårdsförmåganvisade signifikans i experimentgruppen (t= -5.70, p<0.01) jämfört mot kontrollgruppen.Resultatet visade signifikans för att MI förbättrade egenvårdsförmågan hos patientermed diabetes. Resultatet visade statistisk signifikans att MI förbättrade patientensegenvårdsförmåga i hanterandet av diabetessjukdomen, jämfört med deltagare iexperimentgruppen som fick traditionell diabetesvård. Baslinjevärdet var mindre än174,57 på en skala 0-200. Förbättrad livskvalité ökade endast i experimentgruppen (t= -4.49, p<0,001) från baslinje till uppföljningen efter tre månader jämfört medexperimentgruppen. Studiens resultat visade evidens för att genomförandet av MIavsevärt förbättrade hälsoresultaten genom en reduktion av HbA1c. Alla aspekter ingicki frågeformulären förutom depression, ångest och stress. Resultatet visade att patientensegenvårdsförmåga ökade genom att distriktssköterskan hade förståelse för hur patientenuppfattade sin tro på den egna förmågan att genomföra beteendeförändringar (ibid).
I en kvalitativ studie gjord av Matthews, Peden & Rowles (2009) undersöktes hur vuxnakvinnor hanterade sin diabetessjukdom. Patienterna till studien valdes ut från tre olikavårdcentraler och med hjälp av en nyckelperson på varje vårdcentral identifieradespotentiella deltagare. Inklusionskriterier var att patienterna skulle vara kvinnor på 50 år
25
eller äldre och tala engelska. Datainsamlingen pågick mellan september 2002 ochdecember 2002. Individuella intervjuer genomfördes och en semistruktureradintervjuguide användes för att säkerställa att alla deltagare svarade på samma frågor.Intervjuerna varade i 45-65 minuter och genomfördes i antingen patienten hem,intervjuarens hem eller i ett väntrum på ett sjukhus enligt önskemål från patienternasjälva. Patienterna uppgav i sina intervjuer klart och tydligt med huvudtema attkommunikationen med vårdgivaren var den mest viktigaste och den avgörande faktornför patientens delaktighet i diabetesbehandling (ibid). Studien var av medelhög kvalitet.
Slutsats: I kategorin Stöd från vårdpersonal beskrivs vilken typ av stöd som patientermed diabetes sjukdom önskade sig av vårdpersonalen och vilken betydelsekommunikationen i patient-vårdare relationen har för att kunna öka patientensegenvårdsförmåga i behandlingen. Kategorin består av fyra artiklar, tre kvalitativa ochen RCT-studie, en kvalitativ studie samt RCT-studie av hög kvalitet och de återståendetvå artiklar var av medelhög kvalitet.
Genom en positiv attityd till patientens sjukdomsupplevelse bidrog vårdpersonal tillökad egenvårdsförmåga. Vårdpersonal medverkade också till ökning av delaktighetenom de bekräftade patientens upplevelser och genom enkla och tydliga instruktioner ibehandlingen (Nagelkerk et al., 2005). Patienten uppskattade när vårdpersonal gavinformation om behandlingen och respekterade patientens självbestämmande över vilkaval denne ville göra på eget ansvar, detta bidrog till ökad egenvårdsförmåga ibehandlingen. Utifrån att patienten själv kunde fatta sina beslut, genom att jämförafördelar och nackdelar och att själv kunna bestämma över vilket som betydde mest fördenne själv, ökade egenvårdsförmåga (Moser et al., 2005). Motiverande samtal kan varaen effektiv metod i arbetet med patienten och dennes hantering av diabetes typ 2 dåresultatet visade förbättringar av patientens egenvårdsförmåga i behandlingen ochkontroll av HbA1c (Chen et al., 2010). Kommunikationen med vårdgivaren är ettavgörande tema vid behandling av diabetessjukdomen och genom att ha godkommunikation med patienten och bekräfta patienten i den situationen denne befinnerbidrog till ökad egenvårdsförmåga i behandlingen (Matthews et al., 2009).
Utbildning ökar egenvårdsförmågan
I temat framkom att patientens motivation ökade genom grupputbildning och denindividuella utbildningen bidrog till ökad egenvårdsförmåga hos denne.
Grupputbildning ökar motivationen till egenvårdI kategorin grupputbildning beskrivs betydelsen av grupputbildning för patientensegenvårdsförmåga i behandlingen av diabetessjukdomen. I en kvalitativ studie avGumbs (2012) som var av medelhög kvalité undersöktes hur egenvårdsförmåga hoskvinnliga afroamerikaner påverkades efter att ha genomgått en grupputbildning iegenvård av diabetes typ 2, vilket innebar att patienten självständigt skötte och togansvar för sin behandling. Anledningen till studien var att afroamerikanska kvinnor varmindre motiverade till egenvård och livsstilsförändringar, vilket har ett samband medatt de hade höga HbA1c värden och drabbades mer av diabetesrelateradekomplikationer jämfört med kaukasiska kvinnor. HbA1c ansågs vara ett tillförlitligt
26
mätvärde på hur patientens egenvårdsförmåga var i behandlingen (ibid). Studien var avmedelhög kvalité.
Datainsamlingen bestod av sekundärdata från Behavioral Risk Factor SurveillanceSurvey System 2007 (BRFSS), som var en nationell databas som samlade in data omhälsa, beteende och riskfaktorer relaterade till kronisk sjukdom (Gumbs, 2012). Urvaleti denna studie bestod av data som var specifika för egenvård av diabetes. Urvalet varstratifierat och bestod av 2837 afroamerikanska kvinnor som var 18 år och äldre.Bortfallet var 45 procent. Forskningsfrågan bestod av i vilken utsträckning somkvinnliga afroamerikaner genomgått en egenvårdsutbildning, och hur den påverkadeegenvården beträffande främjandet av hälsa och välbefinnande. Forskningsfrågananalyserades genom beskrivande statistik och regressionsanalys. BRFSS var entelefonundersökning, vilket kan ha begränsat studien då patienter utan telefon varuteslutna. Undersökningen inriktades på hur ofta blodsockerkontroller genomfördes,inspektion av fötter gällande sår eller irritation, och motivation till fysisk aktivitet.Resultatet visade på att deltagandet i egenvårdsutbildning påverkade patientensegenvårdsförmåga i behandlingen statistiskt signifikant (p<0,001) och patienten var mermotiverad att delta i sin egenvård jämfört mot de som inte deltog i utbildningen(Gumbs, 2012).
I en RCT-studie jämförde Kulzer, Hermanns, Reinecker & Haak (2006) tre olikautbildningsprogram och deras effektivitet när det gällde egenvårdsförmågan, som mättesgenom HbA1c värdet. HbA1c ansågs vara ett tillförlitligt mätvärde på hur delaktigpatienten var i sin egenvård. Antalet deltagare i studien var 181 personer ochfördelningen mellan varje grupp skedde slumpvis mellan grupperna A (n= 61), B (n=56) och C (n= 61). Första utbildningsprogrammet (A) var mer didaktiskt orienterad, ochmer orienterad på förvärvad kunskap, färdighet och information om sjukdomen.Utbildningen var uppdelad på fyra tillfällen och varade 90 minuter för varje tillfälle.Detta utbildningsprogram har varit den vanligaste som använts vid behandling avdiabetessjukdom sedan 1980-talet i Tyskland. Andra utbildningsprogrammet (B) varmer inriktat på delaktighet, empowerment och tillvägagångssätt samt var mer fokuseradpå emotionella, kognitiva och motiverande beteendeprocesser. Den var utformad för atthjälpa patienten att bli mer delaktig i behandlingen och att främja livsstilsförändringar idet dagliga livet. Detta program bestod av 12 tillfällen som varade 90 minuter vardera.Tredje utbildningsprogrammet (C) var likartat som program B och bestod också av 12tillfällen, 90 minuter vardera. Det som skiljde program C från program B var att hälftenav tillfällena genomfördes individuellt och hälften av tillfällena var i grupp (ibid).
Grupp B visade en statistiskt signifikant högre effekt (p=0.017) på patientensdelaktighet, betydande HbA1c sänkning, vid jämförelse med grupp A. Däremot sågsingen större signifikans mellan grupp B och C. Grupp C hade statistiskt signifikanthögre effekt (p=0.028) på delaktigheten och HbA1c-värdet än grupp A (ibid).
Slutsats: I kategorin Grupputbildning ökar motivationen beskrevs utbildningensbetydelse för patientens egenvårdsförmåga i behandling. Det var två artiklar sombehandlade grupputbildning i sina studier, två kvantitativa studier av typen RCT varaven av hög kvalitét och en av medelhög kvalitét.
27
Patienter som fick grupputbildning i egenvård av diabetes typ 2, kände att de tog meransvar för sin behandling och kunde självständigt sköta den. Efteregenvårdsutbildningen sågs statistiskt signifikanta skillnader (p<0.01) i motivationen tillökad delaktighet i sin behandling jämfört med de som inte deltog i grupputbildningen(Gumbs, 2012). Genom grupputbildning som var mer fokuserad på emotionella,kognitiva och motiverande beteendeprocesser mättes statistiskt signifikanta skillnader(p=0,017) i egenvårdsförmågan av behandling då HbA1c sänkningen var högre än vidandra utbildningar, kombinerade eller individuella utbildningar (Kulzer et al., 2006).
Individanpassad utbildning ger bättre egenvårdsförmågaIndividuell utbildning syftade till att patienter som fått diabetes skulle fåindividanpassad information om sjukdomen. I en RCT- studie av Cooper et al. (2003)gjordes en jämförelse mellan olika teorier gällande erfarenhetslärande ochhälsoförebyggande beteende hos vuxna. I studien ingick totalt 48 patienter och könenvar lika fördelat mellan kvinnor och män (n= 25 respektive n= 23). Studien bedömdesvara av hög kvalité. Genom en samverkan mellan kognitiva-, beteende- ochhumanistiska teorier möjliggjordes utvecklandet av en fungerande modell förpatientutbildning (ibid).
De 48 deltagare i studien erhöll en åtta veckor lång utbildning. Varje tillfälle varade itvå timmar. Syftet var att få svar på forskningsfrågorna, om utbildningen hade inverkanpå patientens uppfattning om sjukdomen, förmågan att förändra egenvårdsbeteendet,och blodsocker kontroller. Interventionen grundades utifrån Health EducationAuthority´s Look After Your Self program. Grundfilosofin var att förvärvad kunskapinte var tillräckligt för att utrusta patienten med självstyrda åtgärder (Cooper et al.). Detbetonades att kunskap i kombination med motivation behövdes tillsammans medpatientens praktiska fysiska, begreppsmässiga, emotionella, sociala och personligaförmågor för att främja egenvård. Deltagarna var randomiserade och slumpmässigtfördelade till den kortsiktiga försöksgruppen vid start, och vid sex månader (kortsiktigkontrollgrupp). De kortsiktiga grupperna kombinerades för att bilda en långsiktigförsöksgrupp, för att jämföras efter 12 månader mot den långsiktiga kontrollgruppen.Intervention värderades utifrån patienters perspektiv och därför redovisades dekvalitativa resultaten av studien. fem olika områdena där förändringar kunde ske var:kunskaper, färdigheter, förståelse, attityder och tillämpning. Patienten framhöllsjuksköterskans personliga engagemang, empati och intresse för varje person som enbetydelsefull del i framgången med utbildningen. Vidare framkom betydelsen av attsjuksköterskan visade integritet, respekt och medkänsla med dem, samt attsjuksköterskan visade på sin kompetens inom diabetes. Resultatet redovisade signifikantskillnad beträffande egenvård efter sex månader i interventionsgruppen (p=0.02), meninte efter 12 månader (p=0.23) jämfört mot kontrollgruppen. Det framkom statistisksignifikans skillnader i interventionsgruppen beträffande blodsockerkontroller jämförtmot kontrollgruppen, efter sex månader (p=0.005), men inte efter 12 månader (p=0.84).Beträffande förändring av patientens delaktighet i egenvården framkom statistisksignifikanta skillnader (p=0.002) efter 12 månader i interventionsgruppen, men inteefter sex månader jämfört med kontrollgruppen (ibid).
28
Adolfsson, Starrin, Smide & Wikblad (2008) genomförde en kvalitativ studie av högkvalité där de undersökte hur patienten upplevde empowermentutbildning i gruppjämfört med individuell rådgivning. Kvaliten på studien var av hög grad, det fanns enkontrollgrupp och en interventionsgrupp, könen var jämnt fördelade i de bäggegrupperna och det var totalt 28 deltagare. Denna studie var fortsättningen på dentidigare RCT-studie som var gjord 2007 av författarna. Deltagarna var randomiseradeutifrån den tidigare studien, där alla fick traditionell diabetesvård som erbjöds enligt ettdiabetesprogram, deltagarna i interventionsgruppen deltog i empowermentutbildningvid fyra till fem utbildningstillfällen. Urvalet gav en stor variation på patienternasupplevelse av de två olika utbildningsmetoderna (ibid).
Den individuella rådgivningen var fokuserad på rådgivning och utbildning sompatienten fick i samband med besök hos läkare och diabetessköterska (Adolfsson et al.).Interventionsgruppen bestod av 14 deltagare som genomgick en åtta veckor långempowermentutbildning. Denna grupp var inriktad på att studera skillnader och likhetermellan de två olika utbildningsmetoderna. Huvudtemat för diskussionerna varpatientens erfarenhet av diabetesutbildning. Ytterligare teman som diskuterades varlärande, beteendeförändringar och hanteringen av egenvård. Efter varje tema ställdeintervjuvaren följdfrågor beroende på patientens svar. Intervjun avslutades med attpatienten beskrev det mest positiva och negativa delarna av rådgivningen ochutbildningen och om det var något denne saknade. Deltagarna i empowermentgruppenfick delta i utbildning tillsammans med andra som hade sjukdomen diabetes typ 2 (ibid).De diskuterade tillsammans om olika teman, patientens erfarenhet av diabetesutbildningen, lärandet, beteendeförändringar och delaktighet i egenvården. Relationen igruppen kännetecknades av ett ömsesidigt förtroende som främjade det öppna klimatet igruppen. Den individuella utbildningen var fokuserad på rådgivning och utbildning tillpatienten i samband med besöket hos diabetessköterskan. Det framkom att patienternaserfarenheter skiljde sig inom de tre huvudkategorierna beroende på om patienten hadedeltagit i gruppen med individuell rådgivning eller i empowermentgruppen (ibid).
Framträdande kategorier i resultatet var relationer, lärandet och följsamhet tillbehandlingen av sjukdomen. I kategorin relation framkom betydelsen av att kunna få tadel av hur andra upplevde sin sjukdom, få tips och råd hur de löste olika problem, ochmöjlighet att kunna diskutera med andra som hade sjukdomen diabetes typ 2.Egenvårdsförmågan ökade genom en ömsesidig tillit i relationen mellan patient ochsjuksköterska. Sjuksköterskans attityd och beteende var en grundläggande del för attskapa ett öppet klimat och en känsla av gemenskap. Det ökade förutsättningen för attpatienten kände sig trygg med att ställa frågor utan att känna sig blyg eller obekväm ochvågade diskutera sina egna problem (ibid).
Gruppandan i empowermentgruppen bidrog till att patienten kände stöd ochuppmuntran från andra deltagare och sjuksköterskan, både när de lyckades medförändringar och när de misslyckades (Adolfsson et al.). De olika grupperna skiljde sigåt beträffande förmågan till följsamheten och patientens kontroll av sjukdomen.Patienter som fått individuell rådgivning hade svårt att förstå hur komplex derasdiabetessjukdom var och de upplevde en känsla av extern kontroll. Iempowermentgruppen utvecklade patienterna sin självkontroll när de fick förståelse föratt sjukdomen diabetes typ 2 hade ett nära samband med kost, fysisk aktivitet ochblodglukos. Empowermentutbildningen bidrog till en ökad förståelse av allvaret i
29
sjukdomen diabetes typ 2 hos patienterna, och varför de behövde ändra sitt beteende.Utbildningen bidrog även till en ökad förståelse hos patienten om möjligheten attpåverka dess utveckling genom kunskap om hur sjukdomen påverkar kroppen, samt omsambandet mellan kost, motion och blodsocker. Den öppna känslan iempowermentgruppen bidrog även till ökad självkänsla och självförtroende hos de somdeltog i empowermentgruppen. Positiva attityder minskade den egna känslan av skuldoch patienten kunde tillåta sig äta mat som inte var bra för dem utan att känna skuld(ibid).
I en kvantitativ studie från Quinn, Royak-Schaler, Lender, Steinle, Gadalla & Zhan(2011) undersöktes huruvida patientens egenvårdsförmåga i beslutsfattandet varassocierat med bättre förståelse för diabetesvård. Denna studies syfte var att undersökahur pass utbildningsnivån hos patienten och individanpassad utbildning påverkadepatientens egenvårdsförmåga i behandlingen. Det var 81 patienter som ingick i studienmellan åldrarna 25 – 85 år. Deltagande i beslutsfattandet spelade en nyckelroll ipatientens förståelse av diabetes egenvård och efterföljande egenvårdspraxis. Patientermed begränsad utbildning behövde särskild undervisning i fotvård, kostråd, och attövervaka HbA1c. Statistiskt signifikanta skillnader (p=0.03) sågs i egenvårdsförmåganbland dem som hade fått undervisning i fotvård, kostråd och blodsockerkontrollerjämfört med de patienter som inte hade fått samma undervisning. De patienter som hadefått förståelse för sjukdomen och var delaktiga i sin behandling och hade kontroll översjukdomen var statistiskt signifikant högre (p=0.02) efter utbildningen som gavs(ibid).
Resultatet bekräftade vikten av patientens egenvårdsförmåga i medicinskt beslutfattandeför att förbättra förståelsen av diabetesegenvård, såsom glykemisk kontroll (Quinn et al,2011). Studien visar att patientens förståelse av diabetesegenvård var statistisktsignifikant (p=0.03) associerat med den glykemiska kontrollen patienten hade efterindividuell utbildning. I studien framkom vikten av vårdpersonalens vägledning omdiabetesegenvård för att patienten skall våga bli delaktig i sin sjukdomsbehandling.Detta är särskilt viktigt för patienten som har låg utbildningsnivå (ibid). Studien hadehög kvalitet.
Slutsats: I kategorin Individuell utbildning ger bättre egenvårdskontroll beskrivsbetydelsen av utbildning vid diabetes typ 2 och hur viktigt det var att utbildningen varindividanpassad för att patienten skulle kunna tillgodogöra sig kunskapen för att öka sinegenvårdsförmågan i behandlingen. Kategorin bildades av tre studier; en kvalitativ ochtvå kvantitativa varav en RCT-studie. Alla studier bedömdes vara av hög kvalitét.
Förvärvad kunskap var inte tillräcklig för att patienten skulle känna säkerhet över sinbehandling. Kunskap i kombination med motivation behövs tillsammans utifrånpatientens praktiskt fysiska, begreppsmässiga, emotionella, sociala och personligaförmågor att öka delaktigheten i egenvårdsbehandling (Cooper et al., 2003). Patientensegenvårdsförmåga i behandlingen ökade om utbildningsnivån individanpassades tillpatientens utbildningsnivå. Statistiskt signifikanta skillnader (p=0.02) sågs iegenvårdsförmågan bland patienter som fick individuellt anpassad utbildning, dessahade också bättre kontroll över sin sjukdom (Quinn et al., 2011). Patienter som hade lågutbildning behöver mer individuell utbildning som är individanpassad för att öka
30
förståelsen för sjukdomen och därmed också öka egenvårdsförmågan för behandlingen(ibid).
DISKUSSION
Resultatdiskussion
I resultatet av denna studie framkom tre teman med underliggande kategorier sompåverkar patientens delaktighet i behandling av diabetes mellitus typ 2. TematPatientens egen motivation handlade om hur motiverad patienten var för att ta ansvarför sin sjukdom och hur tidigare erfarenheter i patientens liv påverkadeegenvårdsförmågan i behandlingen. Kategorier som hörde till temat var Patientens viljatill egenvård och Patientens erfarenhet av upplevd hälsa och egenvårdsförmåga. TematStöd av andra beskrev behovet av stöd hos patienten för att öka egenvårdsförmågan ibehandlingen. Kategorier som framkom i temat var: Stöd från andra personer och Stödfrån vårdpersonal ökar egenvårdsförmåga. Tredje temat var Utbildning ökaregenvårdsförmågan och handlade om utbildningens betydelse för patientens förståelseav sjukdomen och hur kommunikationen mellan distriktssköterskan och patientenpåverkade dennes egenvårdsförmåga i behandlingen. Kategorier som hörde till tematvar: Grupputbildning ökar motivationen till egenvård och Individanpassad utbildningger bättre egenvårdsförmåga. För att utveckla egenvårdsförmåga var stödet avdistriktssköterskan betydelsefullt och det överensstämmer med det Socialstyrelsen(2010) tydligt beskriver, att distriktssköterskan kan främja utvecklingen av patientensegenvårdsförmåga genom att tillsammans sätta upp mål i behandlingen.
Resultatet visade att patientens egen motivation påverkades av dennes egen vilja tillegenvård och tidigare erfarenhet av hälsa och egenvård. Det är av betydelse attdistriktssköterskan har kännedom om att alla inte är villiga till att ta ansvar för sinbehandling och därför lyfta frågan om patientens egen inställning till följsamhet ochmål i behandlingen. Detta överensstämde med vad som framkom i en studie avHörnsten och Graneheim (2011) där det beskrevs att patienter med diabetes typ 2framhöll betydelsen av att distriktssköterskan har förståelse om vad som påverkadeföljsamheten i behandlingen. Innebörden av de framträdande temana i Hörnsten ochGraneheims studie var ett ensidigt sjukdomsperspektiv, höga förväntningar avföljsamhet och en förmyndarattityd. En viktig aspekt för planeringen av patientensegenvårdsförmåga i diabetesbehandlingen var att patienterna själva var medvetna omsin situation. Vidare beskrevs att distriktssköterskor kunde lära utifrån ettpatientperspektiv om hur det är att ha diabetes och få vård. Distriktssköterskans roll ärkomplex eftersom det grundläggande är att främja en hälsosam livsstil för patienter ochbehandla riskbeteende. Orem (2001) framhåller individens grundförutsättningar föregenvård, är att det finns en förståelse hos den som vårdar att de fysiska, psykiska,sociala och de mellanmänskliga delarna är i relation med varandra beträffandeindividens hälsa.
Bristfällig vilja till att förändra kost- och motionsvanor visades ha ett samband medpatientens egenvårdsförmåga i behandlingen, och det fanns en större vilja tillbehandling hos patienter som redan drabbats av diabeteskomplikationer. Enligt Lawtonet al. (2005) kunde patienters bristande följsamhet bero på att denne missförstått och
31
inte förstod att de har en allvarlig sjukdom, och en del uppfattade inte att de hade någothälsoproblem. Orem (2001) beskriver förutsättningarna för individens förmåga tillegenvård. Utifrån att denne har insikt av betydelsen av åtgärderna, vilket främjaregenvårdsförmågan att ta hand om sig själv i den miljön individen befinner sig i. EnligtSOSFS 1993:17 ökade patientens möjligheter att hantera sin sjukdom om råd ochvägledning gavs. Även Polonsky (2002) tydliggjorde att med ett respektfullt samarbetekunde distriktssköterskan stödja patienten att ta egna beslut i sin diabetesbehandlingvilket främjade en framgångrik behandling och genom täta kontakter ökademotivationen hos denne att följa behandlingen. Men det finns ingen enkel strategi för attöka patienters egenvårdsförmåga i deras diabetesbehandling, utan hänsyn behöver tastill varje individ.
I resultatet i denna studie framkom betydelsen av stöd från distriktssköterskan sompåverkade patienten egenvårdsförmåga i behandlingen. Distriktssköterskan kunde stödjapatienten till beteendeförändringar genom att samtala med patienten om denneslevnadsvanor, och om hur sjukligheten och dödligheten kunde minskas genomlivsstilsförändringar (Arborelius & Klang-Söderqvist, 2001). I en studie av Best,Blackberry, Dunbar, Dunning, Furier, Sulaman, Walker & Young (2008) framkom attvårdpersonal borde inrikta rådgivningen utifrån hur patienterna integrerade sjukdomendiabetes i vardagen, då det fanns ett nära känslomässigt samband mellan hur patientenhanterade sin sjukdom och egenvård. I studien gjord av Hörnsten et al. (2004) visaderesultatet på att patientens personliga förståelse av sjukdomen var ett viktigtkomplement till den traditionella professionella synen på diabetes. Patienternaspersonliga mål i diabetes behandlingen ansågs vara en viktig källa till information förplanering av meningsfull vård, där egenvårdsförmåga i behandlingen var kärnan.
Patienter med diabetes typ 2 har behov av stöd från anhöriga, vänner och andra personermed sjukdomen. Orem (2001) framhåller att individens egenvård påverkas av dennessociala miljö och dess gällande normer. Även Chlebowy, Hood och La Joie, (2010)undersökte i sin studie hinder och underlättande faktorer som påverkadeegenvårdsförmågan i diabetesbehandlingen. Hinder som framkom var att sjukdomen vartidskrävande, och bristande självkontroll gjorde det svårare att följa kostråd i socialasammanhang. Faktorer som underlättade egenvården var vardagliga rutiner och stödfrån anhöriga och andra personer med diabetes typ 2. Det framkom att insatserna böranpassas till att öka patientens förmåga att söka den kunskap som denne har behov avoch att kunna be om stöd från kamrater.
Betydelsen av kommunikation vid behandling av diabetes typ 2 framträder i resultatetsom en bidragande del till patientens ökade egenvårdsförmåga i behandlingen. En studieav hög kvalité visade att användandet av MI kan vara en effektiv metod i arbetet med attpåverka patientens egenvårdsförmåga i behandlingen. Enligt SBU (2009) börmotivationshöjande samtal enligt MI-metoder användas allt mer inom diabetesvården.Det kan vara en effektiv metod i behandlingen men då det fattas tillräckligt med studierär det svårt att dra slutsatser i vilken utsträckning MI påverkar patientensegenvårdsförmåga.
Det framkom i resultatet att det var viktigt med individanpassadutbildning för attpatienten skulle kunna tillgodogöra sig kunskapen för att öka sin egenvårdsförmåga ibehandlingen. Enligt Orems egenvårdsteori (2001) bör sjuksköterskan identifiera hur
32
mycket patienten klarar av själv. Genom att utgå från att patienter som denne möter ivården har en egen kapacitet att ta hand om sig själva, kan en skräddarsyddbehandlingsplan till patienten arbetas fram som tar hänsyn till hela patienten tillvaro.För ett aktivt deltagande behöver patienten få information på ett lämpligt sätt förpatienten, då det kan vara ett känsligt ämne för patienten själv (Weymann, Härter,Petrak & Dirmaier, 2013). Genom detta kan patientens egenvårdsförmåga utvecklas dåpatienten kan sätta självständiga mål, identifiera hinder och utmaningar och kanövervaka sin egen hälsa (Weymann et al. 2013). Ökad egenvårdsförmåga höjer ävenmotivationen till att följa behandlingen som gör att patienten känner sig oberoende ochär mer problemfokuserad. Detta leder till att patienten utvecklar effektivaegenvårdsbeteenden som också i sin tur gör att patienten får bättre livskvalité(Adolfsson et al., 2009). Genom individanpassad utbildning utvecklar patientensegenvårdsförmåga i att hantera sin sjukdom, vilket bidrar till att denne kan genomföraadekvata egenkontroller.
I denna studies resultat jämfördes individuell- och grupputbildning med varandra ochdet framkom att utbildning i grupp hade en bidragande del till ökad egenvårdsförmågahos patienten. Den öppna atmosfären i gruppen kunde öka förutsättningen att diskuteramed sjuksköterskan och andra deltagare, vilket bidrog till en ökad förståelse hospatienten av sambandet mellan diabetes typ 2, blodglukosvärde, kost och motion.Grupputbildningar är viktiga för patienten då patienten får under dessautbildningstillfällen möjlighet att träffa personer med samma sjukdom och kan utbytaerfarenhet och på så sätt även få vardagstips. Patientens motivation förstärks genomdessa träffar, då denna får höra betydelsen av egenvård och egenkontroller har ibehandlingen för att undvika framtida komplikationer. Orem (2001) anser att patientenhar en egen inre motivation till att bevara hälsan, men då egenvårdsbehovet blir för stortbehöver omvårdnaden inriktas mot stöd och utbildning för att stödja patienten till att fåtillbaka egenvårdsförmåga. Enligt SBU (2009) ska utbildningsprogram i grupp förpersoner med typ 2-diabetes ledas av personer som har kompetens inom diabetes, ochsom är väl insatta både i programmet och i de pedagogiska metoderna. Eftersom det intefinns någon enkel strategi för att genomföra egenvårdsbehandling, utan hänsyn måstetas till varje individ och individuella anpassningar måste göras för att öka patientensdelaktighet i sin egen behandling.
MetoddiskussionSyftet med studien var att kartlägga vilka faktorer som påverkar patientensegenvårdsförmåga vid behandling av diabetes typ 2. Problemområdet låg som grund förformuleringen av syftet och frågeställningarna. En integrerad litteraturstudie hargenomförts för att möjliggöra användandet av både kvalitativa och kvantitativa studierför att få resultat från olika forskningsmetoder (Whittmore & Knafl, 2005).
Inför litteratursökningen utfördes sökningar för att identifiera söktermer som varrelevanta för sökningen. Sökningarna genomfördes i fyra databaser Cinahl, PubMed,Scopus och PsycInfo. PsycInfo hade fem träffar på sökordskombinationen och eftertitelgranskning och abstraktgranskning exkluderades de som inte svarade på uppsatsenssyfte. Därmed redovisas inga artiklar från PsycInfo då de inte finns med i resultatet ochsökningen stryktes. I PubMed gjordes även en sökning utan patientdelaktigheten för att
33
komplettera den sökningen, då primärsökningen gav endast en artikel som svarade motuppsatsens syfte efter abstract och kvalitetsbedömningen gjordes.
Då sökningarna i databaser inte gav tillräckligt med underlag på alla kategorier iuppsatsen utfördes manuella sökningar utifrån referenslistor på aktuella artiklar, och dåpåträffades flera relevanta artiklar som användes i uppsatsens resultat då dessabesvarade syftet.
Sökningar gjordes på artiklar från år 2003-2013 för att få fram den aktuella forskningen.Det kan ha till följd att äldre relevanta artiklar inte uppmärksammats.Inklusionskriterierna var att studierna skulle besvara uppsatsens syfte och vara etisktgranskade. Exkluderade artiklar handlade om diabetes typ 1, barn och ungdomaroch/eller var skrivna på annat språk än svenska, engelska och/eller norska. Artiklar somexkluderades på grund av annat språk, exkluderades då de flesta vetenskapligaartiklar/tidsskrifter var på engelska.
Valet av sökord gjordes noggrant då det kan ha betydelse för vilket ord man använder ivilken databas. Hjälp togs av bibliotekarie som finns på Karlstads Universitets bibliotekför att få fram bästa MeSH-termerna som kunde tänkas ge mest relevanta resultat isökningarna. För varje databas kan eventuellt också användas olika sökord då alladatabaser har olika funktioner. I sökningarna i Cinahl användes inte MeSH-termennurs* då denna databas publicerar endast omvårdnadsrelaterade studier och denna typav sökning rekommenderades även av bibliotekarien på Karlstads Universitetsbibliotek. I återstående databaser användes MeSH-termen nurs* i syfte att få medomvårdnads relaterade resultat, då PubMed som även är sammankopplad till MEDLINEinnehåller material inom biomedicinska områden, medicin och omvårdnad. PsycInfopublicerar mestadels studier inom beteendevetenskap och psykologi, varför det varviktigt att inkludera nurs* -termen i sökningen för att få med omvårdnadsaspekten isökningen (Karlsson, 2012). Databasen Scopus är en citeringsdatabas som täcker inmånga områden och kan därmed användas som komplement till sökningarna på ovannämnda databaser. Cinahl och MEDLINE rekommenderas av Polit & Beck (2012) attanvändas vid sökningar inom området omvårdnad, men även de andra databasernanämns att de kan användas vid omvårdnadsrelaterade sökningar.
Sökningarna resulterade i många artiklar inom området omvårdnad och diabetes, dockvar det många studier som handlade om jämförelser mellan relevanta instrument sommått för egenvård och livsstilsförändringar. Därför exkluderades också många artiklartrots att resultat vid kombination med AND gav ganska många artiklar innan Urval 1.Efter urval ett upptäcktes att tre artiklar i PubMed och Cinahl var dubbletter och allaanvändes i resultatet. Att det inte fanns många dubbletter i de fyra databaserna somanvändes kan vara ett bevis på att detta område inte varit studerat i så många år eller atttrots all hjälp med MeSH-termer i olika databaser har området inte kunnat täckas upphelt. Tre artiklar valdes ut i den manuella sökningen, då de ansågs vara mest relevantatill uppsatsens syfte och styrkte de fynd som några studier redan hade.
Alla kategorier som framkom ur de gjorda studierna tycks vara aktuella och ger en bildpå hur distriktssköterskan kan öka patientens delaktighet i behandlingen med diabetestyp 2. Att det fanns nästan lika många kvantitativa som kvalitativa artiklar sompåträffades i de olika databaserna är ett bevis på att fynden i uppsatsen uppnår kravenför en integrativ litteraturstudie. Enligt Whittmore och Knafl (2005) är denna
34
integrering av kvalitativa och kvantitativa artiklar utmärkande för denna typ avintegrerad litteraturstudie. En fördjupad och holistisk förståelse för ett visst fenomenerhålls på bästa sätt genom att integrera olika metoder (ibid).
Indikator för god kvalitet av kvalitativa artiklar är termerna trovärdighet, pålitlighet,bekräftelsebarhet och överförbarhet. Trovärdigheten innebär att den nya kunskapen ärrimlig och resultatet har giltighet. Pålitligheten tydliggörs genom att författarnadiskuterar sin förförståelse. Bekräftelsebarhet har gemensamma delar med trovärdighetoch pålitlighet. Detaljerad beskrivning av urval, under hur lång tid datainsamlingenutförs och datanalys. Författarens uppfattning om resultatets överförbarhet börframkomma. För att bedöma överförbarheten måste trovärdigheten, pålitligheten ochbekräftelsebarheten vara säkerställda. Trovärdigheten, validiteten och reliabilitetenstärks genom att författarna granskar först en artikel tillsammans, för att sedan granskaartiklarna var för sig, och därefter jämföra granskningarna tillsammans (Henricsson,2012). Wallengren och Henricsson (2012) anser att vetenskapliga artiklar är av godkvalitet om de tydligt redogör för urval, datainsamling, dataanalys och slutsats. Genomatt söka i fler databaser ökar möjligheten till att hitta fler relevanta artiklar.
Uppsatsens trovärdighet och tillförlitlighet styrktes genom att författarna följde degrundstegen som ligger till grund för en integrativ litteraturstudie. Varje tema beskrevsoch förklarades, men också förankrades till data så att en utomstående granskare skullekunna följa analysmetoden vilket stärker tillförlitligheten och trovärdigheten (Willmanoch Stoltz, 2006). Trovärdigheten, validiteten och reabiliteten stärks genom attförfattarna granskar först en artikel tillsammans, för att sedan granska artiklarna var försig, därefter jämföra granskningarna tillsammans (Wallengren & Henricsson, 2012). Attdet finns inklusions- samt exklusionskriterier redovisade stärker också uppsatsensinnehållsvaliditet (Henricsson, 2012). Inga studier har exkluderats på grund avavvikande resultat och alla studier som ingår i uppsatsen har varit granskade ochgodkända av etisk kommitté.
Det sattes ingen gräns till var studierna skulle ha genomförts, studier utförda i Europa,Asien, Amerika inkluderades i uppsatsen och resultatet kan vara lämpligt för atttillämpas globalt.
Framtida studierLitteratursökningen visade begränsad tillgång på forskning inom patientutbildning ochäven stöd från andra personer med diabetes typ 2. Vidare forskning behövs inom dessaområden och om vilka hinder som patienten upplever för egenvårdsförmåga ibehandlingen av diabetes mellitus typ 2. Enligt SBU behövs kontrollerade studier avbeteendeorienterad patientutbildning som är baserat på kognitiv beteendeterapi (KBT)och motivationshöjande samtal enligt MI-metoden, och vilken effekt utbildning har påHbA1c och patientens livskvalité. Det är av vikt för distriktssköterskan att haevidensbaserad kunskap om vilka metoder som fungerar för att öka patientensegenvårdsförmåga i diabetesbehandling. Kunskaper inom ämnet som studeras i dettaarbete kan användas för att stödja patienten för ökad motivation, genom att utnyttjapatientens vilja och erfarenhet till att öka motivationen. Individanpassad utbildning kanhjälpa patienten till bättre egenkontroll. I de få studier som finns som handlar omindividuell utbildning ses att individuell utbildning ger ökad egenvårdsförmåga och
35
grupputbildningar ökar motivationen till ökad egenvård. Det behövs dock fler studierför att studera evidensen över vilken utbildning – individuell respektive grupputbildningsom utvecklar patientens egenvårdsförmåga i sin sjukdomsbehandling för att undvikaoch fördröja komplikationer.
Relevans för klinisk verksamhetI resultatet beskrivs faktorer som påverkar patientens egenvårdsförmåga idiabetesbehandlingen: Patientens vilja att utföra egenvård, Patientens erfarenhet avupplevd hälsa och egenvårdsförmåga, Stöd från andra personer är betydelsefullt, Stödfrån vårdpersonal ökar egenvårdsförmågna, Grupputbildning ökar motivationen föregenvård samt individanpassad utbildning ger bättre egenvårdsförmåga. Av allakategorier som framkom var en av de viktigaste åtgärderna för att öka patienternasegenvårdsförmåga i behandlingen av diabetes typ 2, var stödet distriktssköterskan gavvid patientmötet genom uppmuntran och förståelse för deras känslor. Genom attbekräfta patienten utan att döma dennes kunskap eller handlingar kandistriktssköterskan stödja patientens egenvårdsförmåga. Patientens motivation påverkasav viljan till egenvård, där av är det av betydelse att fråga om dennes inställning tillbehandling och mål. Patienterna önskade att få mer stöd och lyhördhet fråndistriktssköterskan vilket ökade patientens tillit till sig själv och på så sätt ökadeegenvårdsförmåga då patienten fick makten att bestämma över sin sjukdom och dessbehandling.
Även gruppundervisningar samt individuella utbildningar anpassade utifrån patientensutbildningsnivå och informationsbehov ökar förståelsen för sjukdomen diabetes typ 2och därmed ökar patientens egenvårdsförmåga. Distriktssköterskans arbete är komplextoch det finns ingen enkel strategi i arbetet då behandlingen bör anpassas utifrån varjepatients behov, och det är betydelsefullt att denne har kompetens inom området samt enpedagogisk kompetens för att leda utbildningar. Resultatet från detta arbete kan fungerasom vägledning i omvårdnadsinterventioner som distriktssköterskan använder sig av vidpatientmötet för att öka dennes egenvårdsförmåga i sin egen behandling.
36
REFERENSER
(*) Artiklar inkluderade i resultatet
Adolfsson, E. T., Smide, B., Rosenblad, K. & Wikblad, K. (2009). Does patienteducation facilitate diabetic patients´possibilities to reach national targets? A nationalsurvey in Sweden primary healthcare. Scandinavien Journal Primary Healthcare, 27(2)91-6.
Adolfsson, E. T., Starrin, B., Smide, B. & Wikblad, K. (2008). Type 2 diabetic patients’experience of two different educational approaches – A qualitative study. InternationalJournal of Nursing Studies, 45, 986-994. (*)
Alvarsson, M., Brismar, K., Viklund, G., Örtqvist, E. & Östrom, C-G. (2007). Diabetes.Kristianstad Boktryckeri AB.
Arborelius, E. & Klang-Söderqvist, B, (Red.) (2001). Prata med patienter omlevnadsvanor. Patientundervisning Lund: Studentlitteratur, 115-134.
Best, J., Blackberry, I., Dunbar, J., Dunning, T., Furier, J., Sulaman, N., Walker, C. &Young, D. (2008). The emotional context of selfmanagemnet in cronic illness: aqualitative study of the role of health professional support in the selfmanagment of type2 diabetes. Control Health Service Research, 8:214.
Cárdenas-Valladolid, J., Salinero-Fort, MA., Gómez-Campelo, P., de Burgos-Lunar, C.,Abánades-Herranz, JC., Arnal-Selfa, R. & Andrés, AL. (2012). Effectiveness ofstandardized Nursing Care Plans in health outcomes in patients with type 2 DiabetesMellitus: a two-year prospective follow-up study. PLoS One. 7(8):e43870.
Chen, S. M., Creedy, D., Lin, H-S. & Wollin, J. (2012). Effects of motivationalinterviewing intervention on self-management, psychological and glycemic outcomes intype 2 diabetes. A randomized controlled trial. International Journal of Nursing Studies,49, 637-644. (*)
Chlebowy, D.O., Hood, S. & La Joie, S.A. (2010). Facilitators and Barriers of type 2diabetes among urban African American adults. The Diabetes Educator, 36:6, 897-905.
Cooper, H. C., Booth, K. & Gill, G.( 2003). Patients´ perspectives on diabetes healthcare education. HEALTH EDUCATION RESEARCH, 18(2), 191-206. (*)
Forsberg, I.E. & Starrin, B. (1997). Frigörande kraft. Empowerment som modell i skola,omsorg och arbetsliv. Göteborg: Gothia.
Gorter, K. J., Bensing, J. M., Tuytel, G. J., Leeuw, R. R. & Rutten, G. E. H. M. (2011).Opinions of patients with type 2 diabetes about responsibility, setting targets andwillingness to take medication. A cross- sectional survey. Patient education andcounseling, 84, 56-61. (*)
37
Gumbs, M. J. (2012). Realtionship between diabetes self-management education andselfcare behaviors among african american women with type 2 diabetes. Journal ofCulturale Diversity, 19 (1). (*)
Heisler, M., Smith, D.M., Hayward, R.A., Krein, S.L., Kerr, E.A. (2003). How well dopatients´ assesments of their diabetes self-management correlate with actual glycemiccontrol and receipt of recommended Diabetes services. Diabetes Care, 26:3.
Hernandez-Tejada, M.A., Campbell, J.A., Walker, R.J., Smalls, B.L., Davis, K.S. &Egede, L.E. (2012). Diabetes Empowerment, Medication Adhetence and Self-CareBehaviors in Adults with Type 2 Diabetes. Diabetes technology & therapeutics, 14:7,630-634.
Holmer, H. K., Ogden, L. A., Burda, B. U. & Norris, S. L. (2013). Quality of ClinicalPractice Guidelines for Glycemic Control in Type 2 Diabetes Mellitus. PLoS One.8(4):e58625
Holmström, M,L. & Rosenqvist, U. (2005). Misunderstanding about illness andtreatment among patients with typ 2 diabetes. . Journal of Advanced Nursing, 49 (2),146-154.
Hörnsten, Å. & Graneheim, U. (2011). A lesson to learn - Patients´ critiques of diabetesnursing. The Internet Journal of Advaced Nursing Practice, Diabetes Care, 11:1.
Hörnsten A., Sandström H. & Lundman B. (2004). Personal understandings of illnessamong people with type 2 diabetes. Journal of Advanced Nursing, 47(2), 174–182.
Jain, P. & Paranjape, S. (2013). Prevalence of type 2 diabetes mellitus in elderly in aprimary care facility: An ideal facility. Indian Journal of Endocrinology andMetabolism. 17(Suppl1): S318–S322.
Johnston, S., Irving, H., Mill, K., Rowan, S,M. & Liddy, C. (2012). The patient´s voice:an exploratory study of the impact of a group self-management support program.Family Practice, 13:65.
Karlsson, E K. (2012). Informationssökning. I Henriksson, M. (red.) Vetenskaplig teorioch metod. Lund: Studentlitteratur AB, 95-113.
Kirkevold, M. (1997). Integrative nursing research – an important strategy to further thedevelopment of nursing science and nursing practice. Journal of Advanced Nursing,25(5), 977-984.
Kirkevold, M., (2000). Omvårdnadsteorier – analys och utvärdering, 148-166. Lund:Studentlitteratur.
Kowall, B. & Rathmann, W. (2013). HbA1c for diagnosis of type 2 diabetes. Is there anoptimal cut point to assess high risk of diabetes complications, and how well does the
Kulzer, B., Hermanns, N., Reinecker, H. & Haak, T. (2006). Effects of self-management training in type 2 diabetes: a randomized, prospective trial. DiabeticMedicine, 24, 415-423. (*)
Lawrence. H. G. (1987). Intergrative Reviews of Nursing Research. Research inNursing & Health.10, 1-11.
Lawton, J., Peel, E., Parry, O., Araoz, G. & Douglas, M. (2005). Lay perceptions oftype 2 diabetes in Scotland: bringing health services back in. Social Science &Medicine, 60:(7), 1423-1435.
Lindgärde, F., Thulin, T. & Östergren, T. (2009). Kärlsjukdom: vaskulär medicin.Lund: Studentlitteratur.
Marriner-Tomey. A., ( 2010). Litterature Nursing Theorist and Their Work. MarylandHeights, Mo: Mosby/Elsevier.
Moser, A., Van der Bruggen. H. & Widdershoven. G. (2006). Competency in shapingones life: Autonomy of people with type 2 diabetes mellitus in a nurse-led, shared-caresetting: a qualitative study. International Journal of Nursing Studies, 43, 417-427. (*)
Nagelkerk, J., Reick, K. & Meengs, L. (2005). Perceived barriers and effectivestrategies to diabetes self-management. Journal of Advanced Nursing, 2, 151-158. (*)
Nolan, C. J., Damm, P. & Prentki, M. (2011). Type 2 diabetes across generations: frompathophysiology to prevention and management. Lancet, 378, 169-181.
Polonsky, W. (2002). Diabetes hela livet. Studentlitteratur, Lund.
Quinn C.C., Royak-Schaler R., Lender D., Steinle N., Gadalla S. & Zhan M. (2011).Patient understanding of diabetes self-management: participatory decision-making indiabetes care. Journal of Diabetes Science and Technology, 5(3), 723-730. (*)
Raadu, G. (2013). Författningshandbok. För personal inom hälso- och sjukvård.Stockholm: Liber AB.
Rygg, L. Ö., Rise, M., Lomundal, B., Ström-Solberg, H. & Steinbekk, A. (2010).Reasons for participation in group-based type 2 diabetes self-management education. Aqualitative study. Scandinavien Journal of Public Health, 38, 788-793. (*)
Sagen, J.V (2013). Skafjeld, A. & Graue, M. (red.) Diabetes: Förebyggande arbete,behandling och uppföljning. Lund: Studentlitteratur. 2:1. 23-78.
SBU. (2009). Patientutbildning vid diabetes. En systematisk litteraturöversikt.Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU). SBU-rapport nr 195.[Elektronisk]. Tillgänglig: http://www.sbu.se/sv/Publicerat/Gul/Patientutbildning-vid-diabetes/ [2013-02-09, 2013-11-09].
Scollan – Koliopoulos, M., O’Conell, K.A., & Walker, E.A. (2007). Legacy of Diabetesand Self-care Behavior. Research in Nursing & Helath, 30, 508-517. (*)
Searle, A., Norman, P., Thompson, R. & Vedhara, K. (2007). Illnes representationsamong patients with type 2 diabetes and their partners: Relationships with self –management behaviors. Journal of Psychosomatic Research, 63, 175-184. (*)
Skafjeld, A. & Graue, M. (2013). Diabetes: Förebyggande arbete, behandling ochuppföljning. Lund: Studentlitteratur.
Socialstyrelsen. (2010). Nationella riktlinjer för diabetesvården 2010.[Elektronisk]. Tillgänglig:http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17924/2010-2-2.pdf[2013-02-22].
Svensk sjuksköterskeförening, (2011). Värdegrund för omvårdnad. Brommatryck &Brolins AB. sjuksköterskeförening.
Wallengren, C. & Henricson, H. (2012). Vetenskaplig kvalitetssäkring avlitteraturbaserat examensarbete. I Henricson, M. (red.) Vetenskaplig teori och metod:från idé till examination inom omvårdnad. Lund: Studentlitteratur.
40
Welschen, L.M.C. (2008). Disease management for patients with type 2 diabetes:towards patient empowerment. International Journal of Integrated Care, 8, ISSN 1568-4156.
Weymann, N., Härter, M., Petrak, F. & Dirmaier, J. (2013). Health information,behavior change, and decision support for patients with type 2 diabetes: development ofa tailored, preference-sensitive health communication application. Patient Preferenceand Adherence, 7, 1091–1099
Whittmore, R. & Knafl, K. (2005). Integrative review: update methodology. Journal ofAdvanced Nursing, 55 (5), 564-553.
Wikblad, K. (2012). Omvårdnad vid diabetes. Lund: Studentlitteratur.
Wild, S., Roglic, G., Green, A., Sicree, R. & King, H. (2004). Global prevalence ofdiabetes. Estimates for the year of 2000 and projections for 2030. Diabetes Care, 27,1047-1053.
Willman, A., Stoltz, P., & Bahtsevani, C. (2006). Evidensbaserad omvårdnad – en bromellanforskning och klinisk verksamhet. Lund: Studentlitteratur.
World Health Organisation. (2001). International classification of functioning disabilityand health (ICP). Geneva: World Health Organisation.
World Health Organisation (2003). Adherence to long-term therapies. Evidence foraction. [Elektronisk]. Tillgänglig:
World Medical Association (WMA) Declaration of Helsinki. (2008). Ethical Principlesfor Medical Research Involving Human Subjects. [Elektronisk]. Tillgänglig:http://www.wma.net/en/30publications/10policies/b3/index.html [2014-01-24.
Zhang, P. Zhang, X. Brown, J. Vistisen D. Sicree, R. Shaw, J. Nichols G. (2010) Globalhealthcare expenditure on diabetes for 2010 and 2030. Diabetes Research & ClinicalPractice, 87 (3), 293-301.
Syftet medstudien var attundersöka omMI samtal hareffekt påegenvårdsför-mågan.
RCT.Experi-mentgruppochkontroll-grupp.
N= 250deltagare,både mänoch kvinnor.
Effekt påHbA1 c Bådegruppernavisar ensänkning iHbA1c frånbaseline till 3månader, menresultatet visaratt det endastfannssignifikans iMI-samtalsexpriment-gruppen.
I studienframkom attskäl till attdelta iegenvårds-programmetvar patientensbehov avinformationoch möjlighetatt få svar påsina frågor.Behov avinformationskilde sigmellan ny-diagnostise-rade patienteroch de somhaftsjukdomen inågra år.
Medelhög(79 %)
Scollan-Koliopouloset al. (2007)USA.
Legacy ofDiabetes andSelf-careBehavior.
Att undersökahur erfarenhetav diabetes-sjukdompåverkadediabetiker ideras syn påhälsa ochhälso-beteenden.
