KAROLINSKA INSTITUTET Institutionen NVS Sektionen för arbetsterapi Examensarbete i arbetsterapi, 15 hp Kandidatnivå Vårterminen 2009
Några arbetsterapeuters sätt att arbeta med personer som har Attention Deficit Hyperactivity
Disorder
Some occupational therapists’ way of working with persons with Attention Deficit Hyperactivity
Disorder
Författare: Maria Gleissberg & Anna Swärd
Handledare: Karin E Johansson
SAMMANFATTNING Studiens syfte var att beskriva hur några arbetsterapeuter arbetar med personer som har Attention Deficit Hyperactivity Disorder samt deras erfarenheter av detta. Den metod som användes var kvalitativ, och tio intervjuer med sammanlagt tolv arbetsterapeuter genomfördes utifrån en semistrukturerad intervjuguide. Den kvalitativa analysen resulterade i fyra olika huvudteman som svarade på frågan - Vad är arbetet riktat mot? 1. Bedömning av individens förmågor, 2. Stödja aktivitet, 3. Förmedla kunskap, 4. Motivationsarbete. I resultatet framkom att den verksamhet arbetsterapeuterna arbetade inom påverkade arbetsterapeuternas arbetssätt. Den vanligaste arbetsuppgiften var bedömning som en del i utredning för att ställa diagnos. De övriga åtgärder som utfördes var i första hand kompensatoriska. Det framkom att arbetsterapeuterna upplevde att det fanns ett större behov av arbetsterapi för den här gruppen än vad som fanns tillgängligt. De flesta skulle också vilja ha haft möjlighet att arbeta mer med individuell behandling och uppföljning. Arbetsplatser som de ansåg aktuella för fler arbetsterapeuter inom det här området var i första hand i skolan och inom boendestöd. Sökord: Occupational therapy, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, Activities of Daily Living
ABSTRACT The aim of this study was to describe some occupational therapists way of working with persons with Attention Deficit Hyperactivity Disorder, and their experiences of this work. The study had a qualitative approach and ten interviews with twelve occupational therapists were carried out from a semi-structured interview guide. The qualitative analysis identified four main themes on the subject – What is the work directed to? 1. Assessment, 2. Support activity, 3. Impart knowledge, 4. Motivation. The result of the study showed that the organization, in which the occupational therapist worked, influenced the way of working. Assessment, as a part of an investigation for diagnosis was the most common task among the occupational therapists. Aside from this, the interventions were mainly compensatory. The occupational therapists experienced that there is a greater need of occupational therapy for this group of people than what was available and a majority would like to have an opportunity to work with more individual treatment and follow-up. Several of the occupational therapists considered school and housing as places where more resources are needed. Keywords: Occupational therapy, Attention Deficit Hyperactivity Disorder, Activities of Daily Living
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING ..................................................................................................................................................... 6
BAKGRUND..................................................................................................................................................... 7
FaktaomADHD.......................................................................................................................................... 7
KriterierfördiagnosenADHD ................................................................................................................... 8
KonsekvenseravADHDförindividen....................................................................................................... 9
ArbetsterapiochpersonermedADHD ..................................................................................................11
SYFTE.............................................................................................................................................................15
Frågeställningar .......................................................................................................................................15
METOD..........................................................................................................................................................15
Urvalavdeltagare....................................................................................................................................16
Urvalsgruppen .....................................................................................................................................17
Datainsamling ..........................................................................................................................................17
Förberedelserinförintervjuer............................................................................................................17
Intervjugenomförande........................................................................................................................17
Databearbetning......................................................................................................................................19
Etiskaaspekter.........................................................................................................................................20
RESULTAT .....................................................................................................................................................21
Faktorersompåverkararbetssättet ......................................................................................................21
Bedömningavindividensförmågor .......................................................................................................23
Arbetsterapeutiskkartläggningavbarnetsförmågor ......................................................................24
Arbetsterapeutiskkartläggningavdenvuxnesförmågor ................................................................27
Stödjaaktivitet.........................................................................................................................................28
Hjälpmedel–envanligåtgärdförattunderlättaaktivitet...............................................................29
Strategierförattunderlättasvårigheterivardagen.........................................................................32
Träningavindividensförmågor..........................................................................................................34
Förmedlakunskap ...................................................................................................................................35
Motivationsarbete...................................................................................................................................36
KONKLUSION................................................................................................................................................37
DISKUSSION..................................................................................................................................................38
Resultatdiskussion ...................................................................................................................................38
Vidareforskning ..................................................................................................................................42
Metoddiskussion .....................................................................................................................................42
REFERENSLISTA ............................................................................................................................................46
Bilaga 1: Informationsbrev Bilaga 2: Intervjuguide
6
INLEDNING Attention Deficit Hyperactive Disorder (ADHD) är ett tillstånd som finns hos cirka 3- 6 %
procent av alla barn i Sverige som befinner sig i skolåldern (Socialstyrelsen, 2004).
De symptom som barn med ADHD uppvisar kan fortsätta i ungdomsåren och vidare in i
vuxenlivet. Enligt Duvner (1998) har 70 % av barnen med diagnosen ADHD kvar sina
symptom i övre tonåren och hos vuxna kvarstår symptomen hos minst 30 %.
De symptom som ADHD medför, påverkar individens förmågor att utföra det dagliga livets
aktiviteter. Enligt Chu och Reynolds (2006) kan arbetsterapi hjälpa barn med ADHD att både
engagera sig i aktiviteter som är meningsfulla för barnen och även underlätta deltagandet i
andra aktiviteter som vardagen är uppbyggd av.
Det finns dock inte mycket skrivet om arbetsterapeuters arbete med klientgruppen, trots att
ADHD är ett vanligt förekommande tillstånd. Detta konstateras även av Chu och Reynolds
(2006) som menar att ytterligare forskning gällande arbetsterapeutiska insatser för
klientgruppen behövs.
Även om det inte finns mycket forskning om arbetsterapeuters sätt att arbeta med personer
som har ADHD, är det stor chans att vi som blivande arbetsterapeuter kommer i kontakt med
klientgruppen i vårt kommande yrkesliv. En av oss har genom arbetsterapeutprogrammets
verksamhetsförlagda utbildning mött barn med kognitiva funktionshinder, i vilka diagnosen
ADHD ingår. Denna erfarenhet i kombination med diagnosens förekomst och den bristande
forskning som finns i ämnesområdet, väckte vårt intresse för att undersöka hur
arbetsterapeuter i Sverige arbetar med klientgruppen. Genom att ta tillvara på tolv
arbetsterapeuters erfarenheter hoppas vi att denna studie ska kunna bidra med att ge ökad
kunskap om vad arbetsterapi kan erbjuda individer med ADHD.
7
BAKGRUND
Fakta om ADHD Den svenska översättningen av ADHD är uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet, och
räknas som ett neuropsykiatriskt funktionshinder (Kadesjö, 2007). Funktionsstörningar i
hjärnan, i form av att de nervbanor som styr och reglerar hjärnans aktiviteter fungerar
ofullständigt, påverkar individens beteende och ger de symptom som är typiska för ADHD
(Duvner, 1998).
Huvudsymptomen vid ADHD är impulsivitet, svårigheter att upprätthålla uppmärksamheten
och påverkad aktivitetsgrad i form av hyperaktivitet eller underaktivitet. I vilken omfattning
och i vilka sammanhang som symptomen framträder är individuellt (Beckman, 2007). Ibland
skrivs ADHD med snedstreck emellan AD och HD (AD/HD) för att betona att en individ kan
ha huvudsakliga svårigheter antingen med uppmärksamhet eller med hyperaktivitet, eller ha
en kombination av dessa (Gillberg, 2005; Kadesjö, 2007; Beckman, 2007).
Det finns forskning som tyder på att uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet har en
annan orsak än den uppmärksamhetsstörning som är av det hyperaktiva slaget och att det
således rör sig om två olika tillstånd. Vid ”AD” kan ouppmärksamheten bero på dagdrömmar,
inåtvända tankar och svårighet att ta in det som händer i omgivningen. Vid ”HD” kan istället
ouppmärksamheten bero på att individen tar in allt som händer runtomkring samtidigt och
därför har svårt att koncentrera sig på vad som är väsentligt (Iglum Rønhovde, 2006).
Majoriteten av befintlig litteratur inom området använder dock samlingsbegreppet ADHD
utan snedstreck. Av denna orsak används benämningen ADHD utan snedstreck i denna studie.
Ofta förekommer ADHD tillsammans med andra svårigheter såsom läs- och skrivsvårigheter,
försenad språkutveckling, grov- och finmotoriska svårigheter, kognitiva och perceptuella
svårigheter samt andra inlärningssvårigheter. Psykiska problem i form av till exempel
depression, trotssyndrom eller sociala interaktionssvårigheter, kan också förekomma
(Gillberg, 2005).
ADHD är ofta genetiskt betingat och kan inte botas, utan är ett tillstånd som hos många
kvarstår, även om symptomen förändras med ålder och erfarenheter. Behandling sker i form
8
av symptomlindrande åtgärder (Gillberg, 2005). Genom olika typer av medicinering kan den
kemiska obalansen i hjärnan normaliseras. Det betonas dock att medicinering alltid bör
kombineras med pedagogiska och strukturella åtgärder för att uppnå god effekt (Iglum
Rønhovde, 2006). Synen på effekter av medicinering och dess biverkningar varierar inom
litteratur och forskning, men författarna väljer att inte gå in djupare i detta ämne eftersom
arbetsterapeuter inte arbetar med medicinering. Det kan dock vara viktigt att som
arbetsterapeut känna till om en person är medicinerad eller inte, samt att vara insatt i
mediciners verkan eftersom all form av medicinering kan ha påverkan på individens
förmågor.
Kriterier för diagnosen ADHD Det finns två diagnossystem, DSM-IV och ICD-10, som används i Sverige för att fastställa
om en individ uppfyller kriterierna för ADHD. DSM-IV är den fjärde versionen av den
manual, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, som utformades av American
Psychiatric Association år 1994. Den används i klinisk verksamhet och vid psykiatrisk
forskning såväl nationellt som internationellt. ICD-10 rekommenderas inom EU och är den
manual som räknas till den mesta använda i europeisk sjukvård. ICD har utvecklats av World
Health Organization, WHO, och står för International Classification of Diseases. ICD-10 är
den tionde versionen och formulerades år 1993 (Socialstyrelsen, 2002).
DSM-IV inkluderar både de symptom som är typiska för ADHD och de kriterier som behöver
vara uppfyllda för att få diagnosen. Enligt DSM-IV ska barnet ha minst sex av de symptom
som finns uppräknade under kategorierna hyperaktivitet/impulsivitet eller ouppmärksamhet i
manualen. Symptomen ska ha funnits i minst sex månader och varje symptom ska avvika
avsevärt från det som kan förväntas av barnets ålder och utvecklingsnivå (Gillberg, 2005).
Svårigheterna ska även ha debuterat innan barnet fyller sju och vara av sådan grad att det
innebär en funktionsnedsättning för barnet i minst två miljöer såsom exempelvis i hemmet
eller skolan (Socialstyrelsen, 2004).
I DSM-IV delas ADHD in i tre olika typer, beroende på vilket/vilka symptom som dominerar
hos individen (Gillberg, 2005):
• ADHD som domineras av uppmärksamhetsbrist
9
• ADHD som domineras av en kombination av uppmärksamhetsbrist och överaktivitet
• ADHD som domineras av överaktivitet och bristande impulskontroll
I klassifikationssystemet ICD-10 motsvaras ADHD av benämningen Hyperkinetic Disorder
(HKD) som betyder hyperaktivitetssyndrom. Det finns flera skillnader mellan DSM-IV och
ICD-10. En skillnad är att det i ICD-10 krävs att individen har alla tre huvudsymptom
samtidigt för att få diagnosen HKD. I DSM-IV är det tillräckligt att antingen ha en
uppmärksamhetsstörning eller impulsivitet/överaktivitet. ICD-10 skiljer sig från DSM-IV i
ytterligare två punkter: symptomen ska förekomma i minst en miljö och barnet får inte ha en
annan störning parallellt med symptomen för HKD. Till störningar räknas exempelvis ångest
eller depression (Socialstyrelsen, 2002).
I denna studie används begreppet ADHD då det finns mer forskning, såväl internationell som
nationell, utförd om ADHD jämfört med HKD. Begreppet ADHD och indelningen i tre olika
typer av tillståndet omfattar dessutom en större grupp av individer, medan HKD exkluderar de
personer som inte uppvisar uppmärksamhetsstörning, hyperaktivitet och impulsivitet
samtidigt (Iglum Rønhovde, 2006).
Konsekvenser av ADHD för individen De svårigheter som barnet, tonåringen eller den vuxne med ADHD har, syns inte annat än på
individens handlingar, beteende eller prestationer i vardagssituationer. Det är ett dolt
funktionshinder som inte märks vid första anblicken, vilket gör att personer med ADHD ofta
möter ingen eller bristfällig förståelse hos omvärlden för sin funktionsnedsättning (Duvner,
1998).
Svårigheter att bibehålla uppmärksamheten är ett typiskt symptom för ADHD och kan hos ett
barn medföra att det lätt blir distraherat av stimuli som finns i omgivningen. Barnet kan ha
svårt att upprätthålla koncentration och fokus, liksom att påbörja och avsluta en aktivitet. Om
barnet blir avbrutet vid utförandet av en aktivitet kan det även ha svårt med återupptagandet.
Motivationen har stor betydelse för koncentrationsförmågan hos barn med ADHD. Stark
motivation kan medföra att barnet kan koncentrera sig på det som ska utföras, medan barnet
snabbt kan förlora intresset för de uppgifter där låg motivation finns (Honos-Webb, 2008).
10
Den bristande impulskontroll som kan förekomma vid ADHD gör att individens handlingar är
starkt influerade av de impulser som råder för ögonblicket (Beckman, 2007). Detta kan göra
sig bemärkt genom att barnet eller den vuxne har svårt att styra sina reaktioner, tänka
långsiktigt eller rätta sig efter regler knutna till en viss situation, såsom att till exempel stå i kö
och vänta på sin tur. Att avbryta andra eller slänga ur sig svar är vanligt, liksom att agera utan
eftertanke. Det kan även vara svårt att utföra planerade handlingar samt att förutse
konsekvenserna av sina handlingar (Socialstyrelsen, 2004).
Vid ADHD yttrar sig påverkan på aktivitetsgraden i att individen kan vara hyperaktiv eller
underaktiv i olika situationer. Personen i fråga har svårighet att anpassa sin aktivitetsnivå efter
vad som krävs i ett visst sammanhang (Beckman, 2007). I praktiska situationer kan
hyperaktivitet yttra sig i exempelvis att barnet har svårt att stilla eller att barnet pratar mycket
och ofta. Underaktivitet kan istället göra sig bemärkt genom att barnet exempelvis förflyttar
sig långsamt eller verkar oföretagsamt (Gillberg, 2005).
I skolan kan symptomen vid ADHD således yttra sig i att barnet har svårt att organisera sitt
arbete och att få motivation till att utföra rutinmässiga arbetsuppgifter, samt svårt att nå
långsiktiga mål och att behålla uppmärksamheten på en uppgift (Duvner, 1998).
De grundläggande svårigheterna hos ett barn med ADHD kan fortsätta in i tonåren och i
vuxenlivet, de kan dock förekomma i större eller mindre grad. När barnet blir äldre kan
impulsiviteten och hyperaktiviteten ofta ha minskat, medan koncentrationssvårigheterna
kvarstår. Precis som hos barn kan koncentrationssvårigheterna hos ungdomar medföra att de
har en snabb uttröttbarhet vid aktiviteter som kräver tankekraft eller som inte erbjuder
spänning eller utmaning. Den problematik som ofta kan förekomma vid sidan av ADHD,
såsom exempelvis läs- och skrivsvårigheter eller olika kognitiva svårigheter gör sig ofta mer
bemärkt under tidiga tonår (Socialstyrelsen, 2004).
Socialstyrelsen (2004) beskriver även att ungdomar med ADHD löper större risk att få sociala
problem och att uppföljningsstudier har visat på dålig skol- och yrkesframgång. Det som
tonåringen upplevt och de erfarenheter personen genomgått under uppväxten anses ha stor
orsak i detta. En oförstående omgivning, misslyckanden i skolan är exempel på orsaker som
kan leda till dåligt självförtroende och uppgivenhet. En reaktion på detta kan vara att
11
individen inte accepterar de krav och normer som finns i individens närhet (Socialstyrelsen,
2004).
Prognosen vid ADHD är väldig olika. Det finns de som i vuxen ålder enbart upplever mindre
svårigheter och/eller som har lärt sig att hantera sina symptom. Det finns dock även de som
har stora kvarstående svårigheter i sitt vardagsliv. Hos vuxna kan ADHD yttra sig i fortsatta
svårigheter med koncentrationen och att organisera olika aktiviteter i vardagen, exempelvis
studier, arbete eller hemmet. De symptom som ADHD ger i vuxen ålder liknar de som finns i
ungdomen. Det finns dock större kunskap om barn och ungdomar med ADHD, medan vuxna
är ett mindre utforskat område (Gillberg, 2005).
ADHD är inte enbart förknippat med svårigheter. Personer med ADHD är ofta initiativrika,
företagsamma och målinriktade i aktiviteter som intresserar dem. Kreativitet och
uppfinningsrikedom är också egenskaper som förknippas med diagnosen. Impulsiviteten kan
leda till att snabba beslut fattas, vilket kan vara en fördel när det gäller att skapa nya vägar och
förändring (Kadesjö, 2007).
”Tankevärlden hos barn med ADHD präglas av liv och fantasi. /…/ De bär ofta på en glödande nyfikenhet och är många gånger passionerat intresserade av särskilda specialområden. De kan uppbåda stark motivation inför det som anknyter till sådant som de är extra intresserade av.” (Honos-Webb, 2008, s. 61)
Arbetsterapi och personer med ADHD De symptom som ADHD medför, ger konsekvenser i individens vardag framförallt i form av
att utförandet av olika typer av aktiviteter påverkas (Gillberg, 2005). Arbetsterapi syftar till att
ta tillvara, möjliggöra och främja utförandet av de aktiviteter som ingår i människans vardag
och som individen anser vara meningsfulla (Blesedell Crepau et al., 2003). Personer som har
nedsatt aktivitetsförmåga eller som riskerar att få nedsatt aktivitetsförmåga kan genom
arbetsterapi få stöd för att själva skapa förutsättningar för det som individen betraktar som ett
värdefullt liv (FSA, 2005). Detta innebär att arbetsterapeutiska insatser ska rikta sig till
samtliga individer som har svårigheter att utföra de aktiviteter som ingår i det dagliga livet –
oavsett diagnos (Kielhofner, 2004). Enligt detta är arbetsterapi följaktligen aktuellt att
12
använda som medel för att underlätta de specifika svårigheter i vardagen som individer med
ADHD kan möta.
De symptom som personer med ADHD har, varierar mycket från individ till individ och
påverkas av personlighet, familje-, skol- och arbetsförhållanden samt eventuella
tilläggsdiagnoser. Det är därför viktigt att anpassa arbetet med dessa personer utifrån ett
individuellt perspektiv och att inte bara utgå ifrån diagnosen som sådan (Gillberg, 2005;
Beckman, 2007; Iglum Rønhovde, 2006). I såväl den etiska koden för arbetsterapeuter (FSA,
2005) som arbetsterapimodellerna Model of Human Occupation (MOHO) och Canadian
Model of Occupational Performance (CMOP) förespråkas ett klientcentrerat arbetssätt för
arbetsterapeuter (Kielhofner, 2004). Att arbeta klientcentrerat innebär att arbetsterapeutiska
insatser utformas utefter varje individs unika behov. Detta arbetssätt kännetecknas även av ett
samarbete mellan arbetsterapeut och klient - individen ses som en aktör som tillsammans med
arbetsterapeutiskt stöd kan uppnå de aktivitetsrelaterade mål som individen vill nå och anser
meningsfulla (Kielhofner, 2004).
De svårigheter som ADHD kan medföra i det dagliga livet kan till exempel visa sig i
sömnsvårigheter, svårigheter att planera, att skapa rutiner och struktur i vardagen, att sköta sin
ekonomi eller att vara delaktig i ett socialt samspel. Barn med ADHD har också ofta
motoriska svårigheter som innebär att de till exempel har svårare än sina jämnåriga att lära sig
att knyta skor, knäppa knappar, cykla eller simma (Iglum Rønhovde, 2006). Som en viktig del
i arbetsterapiyrkets uppgifter ingår att identifiera vilka aktiviteter som ingår i individens
vardag och hur individen värdesätter dessa. Utöver detta ingår det att som arbetsterapeut
komplettera denna information med en kartläggning av individens förmågor, de krav som en
aktivitet ställer och hur miljön aktiviteten utförs i, påverkar utförandet. Ur denna kartläggning
av samtliga faktorer som påverkar utförandet av individens dagliga aktiviteter, kan
arbetsterapeutiska åtgärder planeras i samråd med klienten (Blesedell Crepau et al., 2003).
I yrkesuppgifterna ingår således att som arbetsterapeut såväl att kartlägga individens förmågor
som att genomföra åtgärder utefter detta (Kielhofner, 2004). De dagliga aktiviteterna är
arbetsterapins yrkesfokus och när det gäller åtgärder beskriver den etiska koden för
arbetsterapeuter (FSA, 2005) att:
13
”Arbetsterapeutiska åtgärder skall vara individ- eller miljörelaterade och avse aktiviteter i patientens/kundens dagliga liv.” (s. 10)
Enligt detta ska arbetsterapeutiska insatser vara koncentrerade till såväl individen som den
miljö där individen utför sina aktiviteter i. Detta synsätt delas av arbetsterapimodellen MOHO
där både person- och miljörelaterade faktorer anses ha betydelse för utförandet av olika typer
av aktiviteter. I de personrelaterade faktorerna ingår motivation som en viktig komponent
(Kielhofner, 2008). Personer med ADHD har ofta svårt att finna motivation i arbete med
uppgifter som inte intresserar dem, det som de finner intressant kan däremot engagera utöver
det vanliga (Kadesjö, 2007).
Miljöfaktorer som påverkar samspelet är kopplade till såväl de sociala som de fysiska
aspekterna av miljön. I den sociala miljön ingår de människor som individen interagerar med.
De objekt och byggda platser som omger individen utgör den fysiska miljön. Om den fysiska
miljön är utformad på ett sådant sätt att den motsvarar individens förmågor är miljön en resurs
(Kielhofner, 2008). Skolmiljöns utformning är ett exempel på en miljö som många gånger kan
vara ett hinder för personer med ADHD, eftersom de har svårt att sortera intryck, och därmed
lätt störs av det som händer runtomkring. Skolor med öppna klassrumslösningar, många
elever i varje klass samt stora krav på att kunna förhålla sig till andra elever, såväl på raster
som i klassrummet, är faktorer som inte gynnar personer med de koncentrationssvårigheter
som kännetecknar ADHD (Kadesjö, 2007).
Även i arbetsterapimodellen CMOP anses ett aktivitetsutförande vara ett resultat av hur väl
miljö och individ samspelar med varandra (Kielhofner, 2004). ADHD räknas som ett
neuropsykiatriskt funktionshinder (Socialstyrelsen, 2004) och i såväl CMOP som MOHO
beskrivs att ett funktionshinder uppstår när brister i samspelet mellan individ och miljö finns
(Kielhofner, 2004). De svårigheter och begränsningar som ADHD medför i vardagen,
underlättas om individen har en förstående omgivning och om miljön anpassas utefter de
förutsättningar som individen har (Socialstyrelsen, 2004).
Enligt Chu och Reynolds (2007a) har arbetsterapin mycket att erbjuda barn med ADHD, men
de efterfrågar samtidigt specifika vägledande arbetsterapimodeller för såväl arbetet med den
unika klientgruppen som utvärdering av de arbetsterapeutiska insatserna. Författarna har
publicerat ett förslag på en praxismodell riktad till de arbetsterapeuter som arbetar med barn
14
som har ADHD (2007a). Praxismodellen syftar till att fungera som vägledning i arbetet och
även bidra till att arbetsterapeutens roll i ett multiprofessionellt team tydliggörs. I
praxismodellen utgör den sociala och den fysiska miljön en viktig del. Till miljön räknas
barnets skola och boende.
Chu och Reynolds (2007a) förespråkar att den arbetsterapeut som arbetar med klientgruppen
ska involvera barnets föräldrar i det arbetsterapeutiska arbetet – att de ska betraktas som
jämbördiga teammedlemmar. Detta då barnets anses vara en del av ett interaktivt
familjesystem som både påverkar och påverkas av barnets beteende. Familjen utgör därför en
viktig del i praxismodellen. Intervjuer med föräldrar och skolpersonal ses som ett värdefullt
verktyg för att bedöma miljöns påverkan på de olika aktiviteterna. Att komplettera
informationen med en observation i klassrummet betraktas som viktigt och genom detta kan
arbetsterapeuten dels se barnet agera i olika situationer med olika människor och dels få en
bild av lärarens och klasskamraternas agerande. På detta sätt tas omgivningens påverkan på
barnets aktivitetsutförande i beaktande av arbetsterapeuten (Chu & Reynolds, 2007a).
Enligt Chu och Reynolds (2007a) är det viktigt att arbetsterapeuten bedömer barnets förmågor
för att identifiera dennas styrkor och svårigheter. Författarna menar vidare att balans ska
eftersträvas mellan barnets förmågor i relation till miljön och aktiviteters krav för utförande.
Om balans finns kan barnets deltagande i olika typer av aktiviteter optimeras.
Chu och Reynolds genomförde en studie för att utvärdera hur praxismodellen fungerar i
praktiken (2007b). I studien deltog tjugo arbetsterapeuter och det framgick att resultatet till
viss del gav stöd för praxismodellen och de arbetsterapeutiska interventioner som baserades
på denna. Chu och Reynolds är dock noga med att påpeka att resultatet inte är generaliserbart
och menar att en större studie som är randomiserad behöver utföras.
Vid litteratursökning har författarna endast funnit ett fåtal artiklar som behandlar hur
arbetsterapeuter arbetar med personer som har ADHD, vilket indikerar en kunskapslucka
inom ämnesområdet. Majoriteten av den facklitteratur och de vetenskapliga artiklar som
handlar om ADHD är främst inriktade på att beskriva de symptom och svårigheter som följer
med ADHD. Den litteratur och forskning som finns behandlar också i första hand
problematiken för barn med ADHD, trots att tillståndet även är vanligt förekommande bland
vuxna. De stödinsatser och den behandling som beskrivs är ofta inriktade på medicinering
15
samt olika typer av pedagogiska åtgärder. Arbetsterapeutiska insatser nämns i detta
sammanhang sällan eller aldrig.
För att tillgodose en klients unika behov av arbetsterapeutiska insatser är det viktigt att
uppfylla det som den etiska koden (FSA, 2005) beskriver ingår i arbetsterapiyrket. Den
professionella kompetensen skall upprätthållas och utvecklas samt anpassas till förändringar i
samhället. Det är även viktigt de arbetsterapeutiska metoderna skall utvärderas och utvecklas
(FSA, 2005). För att detta skall kunna ske när det gäller arbetsterapeuters arbete med personer
som har ADHD, krävs ytterligare forskning. Denna studie kan bidra med en liten del av detta,
genom att beskriva några arbetsterapeuters sätt att arbeta med personer, såväl barn som vuxna,
med ADHD.
SYFTE
Syftet med studien var att beskriva hur några arbetsterapeuter arbetade med personer som har
ADHD.
Frågeställningar
• Vilka interventioner använder arbetsterapeuter när de arbetar med personer som har
ADHD?
• Hur upplever arbetsterapeuter sitt arbete med personer som har ADHD?
METOD En kvalitativ ansats med semistrukturerade intervjuer har använts för att besvara studiens
syfte. Enligt Kvale (1997) är en kvalitativ studie lämplig för att beskriva intervjupersoners
erfarenheter och upplevelser. Kunskap inom ämnet inhämtades genom litteraturläsning för att
få en inblick i ämnesområdet. Litteraturen bestod främst av facklitteratur, men även av
biografier och vetenskapliga artiklar. Tillvägagångssättet styrks av Svensson & Starrin (1996)
som beskriver att det är viktigt att i förväg inhämta kunskap om det ämne som intervjun
16
kommer att kretsa kring. De betonar dock vikten av att vara öppen för det intervjupersonerna
säger och inte låta dessa förkunskaper styra intervjuns riktning.
Urval av deltagare
De inklusionskriterier som användes för deltagande i studien var följande: arbetsterapeuter
som var verksamma inom det neuropsykiatriska området och hade varit verksamma inom
detta område under minst ett år, samt arbetade med personer som har ADHD. Den
geografiska spridningen begränsades till Stockholms län, Södermanland, Östergötland,
Västmanland och Uppland. Detta urval gjordes med hänsyn till våra bostadsorter. Intervjuerna
baserades på de arbetsterapeuter som var villiga att delta och som fanns tillgängliga i vår
geografiska närhet, ett så kallat lämplighetsurval enligt De Poy & Gitlin (1999).
Arbetsterapeuter verksamma inom psykiatrisk öppenvård, rättspsykiatrisk vård,
neuropsykiatriska utredningsmottagningar, barn- och ungdomspsykiatri (BUP) och
habilitering kontaktades. Även andra mer specialiserade verksamheter riktade mot skola,
arbetsliv, utbildning och hjälpmedel kontaktades. Avsikten var att få så stor spridning som
möjligt vad gäller inriktning på deltagarnas verksamhetsområde. Detta för att få en så varierad
bild som möjligt av hur arbetsterapeuter kan arbeta med personer som har ADHD.
Deltagare till studien söktes på tre olika sätt. Telefonkontakt med lämpliga personer att
intervjua togs genom sökning i olika landstingskataloger och resulterade i två deltagare.
Några av dem som kontaktades via telefon rekommenderade i sin tur andra arbetsterapeuter
som var verksamma inom studiens ämnesområde. På detta sätt erhölls ytterligare två deltagare
genom ett så kallat snöbolls- eller nätverksurval (DePoy & Gitlin, 1999).
Åtta deltagare rekryterades genom att en av oss under sin praktik deltog i en nätverksträff för
arbetsterapeuter som arbetar med barn och ungdomar med neuropsykiatriska svårigheter. Vid
denna träff delades en deltagarförteckning ut. Förteckningen användes i sökandet efter
intervjupersoner till studien. Redan vid nätverksträffen informerades samtliga deltagare om
den kommande studien och kontakt med denna grupp togs sedan via mail där ett
informationsbrev bifogades (bilaga1).
17
Några deltagare ville göra intervjun tillsammans med en kollega på samma arbetsplats. Detta
innebar att två av intervjuerna skedde med två deltagare samtidigt, de övriga åtta intervjuerna
skedde med en person.
Urvalsgruppen I studien medverkade slutligen tolv arbetsterapeuter – elva kvinnor och en man. Deltagarna
var mellan ca 25-64 år gamla. Deltagarna hade mellan fyra och trettio års erfarenhet inom
arbetsterapeutyrket. När det gällde deltagarnas erfarenhet inom det neuropsykiatriska området
varierade erfarenheten mellan ett och trettio år. Fyra av intervjupersonerna arbetade med
vuxna, fem arbetade med barn och ungdomar upp till 18 år. Tre av deltagarna arbetade med
både barn, ungdomar och vuxna.
Datainsamling
Förberedelser inför intervjuer
En semistrukturerad intervjuguide (bilaga 2) utformades genom att författarna gemensamt
identifierade de områden inom ämnet som författarna ansåg intressanta att besvara för
studiens syfte. Därefter formulerades frågor inom varje område. Huvudfrågor och följdfrågor
skrevs i intervjuguiden. Följdfrågorna syftade till att vara ett stöd och kunna användas vid
behov om respondenterna inte gav tillräckligt fylliga svar.
Författarna tränade inför intervjuerna genom att provintervjua varandra och spela in
intervjuerna. Detta för att bli bekväma med intervjuguiden och se hur den fungerade praktiskt.
Intervjuguiden reviderades därefter för att få en naturligare tilltalston och mer variation i
formuleringarna. Inför varje intervju skickades ett informationsbrev ut med försäkringar om
anonymitet och tystnadsplikt. En av deltagarna önskade att få intervjuguiden skickad i förväg
för att ha möjlighet att förbereda sig. De övriga deltagarna i studien tog endast del av
informationsbrevet i förväg.
Intervjugenomförande
Intervjuerna genomfördes med stöd av intervjuguiden. Att använda en semistrukturerad
intervjuform erbjuder ett stöd för intervjuaren i form av att intervjuguiden ger riktlinjer och
ramar för intervjun, samtidigt som den ger utrymme för spontanitet och anpassning av
18
frågorna efter samtalsrytmen. Intervjusituationen är ett möte där det samspel som uppstår
påverkar kvalitén på intervjun, resultatet och upplevelsen för de inblandade (Kvale, 1997).
Varje intervju inleddes med att intervjuare och deltagare presenterade sig för varandra. I
samband med detta informerades om studiens syfte. Det är viktigt att en god relation skapas
mellan intervjuare och respondent genom ett kort inledande samtal innan själva intervjun
påbörjas (Repstad, 2007). Författarna var noga med att intervjuerna inte skulle kännas som ett
förhör, utan att de skulle ha karaktären av ett gott samtal. En lyckad intervju ska inte skilja sig
särskilt mycket från ett vardagligt samtal när det gäller att vara förstående, uppmärksam,
intresserad och bekräfta det intervjupersonen har att berätta. (Repstad, 2007). Det är dock
viktigt att som intervjuare behålla fokus så att intervjupersonen inte svävar ut och kommer
bort från ämnet (Svensson & Starrin, 1996).
Ofta behövde följdfrågorna i intervjuguiden inte ställas då respondenterna besvarade dessa
naturligt under intervjuns gång. Andra följdfrågor tillkom under samtalet och ordningsföljden
på frågorna anpassades efter vad som föll sig naturligt. Detta tillvägagångssätt stöds också av
Trost (2005). För att fånga allt som sades under intervjun spelades samtalet in, ett
tillvägagångssätt som Lantz (2007) rekommenderar.
Intervjuerna utfördes i ett ostört rum på deltagarnas arbetsplats som de själva valt. Valet av
lämplig intervjuplats är viktigt och Repstad (2007) förespråkar en ostörd plats där intervjun
ska äga rum. Repstad menar vidare att intervjuer utförda på en arbetsplats kan bidra till att
deltagaren känner sig hemma.
Fyra av intervjuerna genomfördes tillsammans. Av dessa fyra intervjuer skedde två med två
respondenter. De övriga intervjuerna delade författarna upp sinsemellan, vilket resulterade i
tre intervjuer vardera. Intervjuerna tog från trettio minuter och upp till två timmar. Totalt
inspelad intervjutid är cirka tretton timmar. I genomsnitt blev det cirka en timme och arton
minuter per intervju. Intervjuerna genomfördes under en tvåveckorsperiod.
19
Databearbetning Samtliga intervjuer transkriberades så gott som ordagrant, upprepningar och hummanden togs
bort. Författarna läste fortlöpande igenom de utskrivna intervjuerna var för sig. När all data
var insamlad lästes intervjuerna igenom upprepade gånger och diskuterades därefter av
författarna sinsemellan. Med studiens syfte i åtanke formulerades frågan – vad riktar sig
arbetet mot? Denna fråga användes som ett stöd för att söka relevant innehåll i materialet och
en inledande analys med detta i fokus påbörjades därefter. En datareduktion tog vid i form av
att det material som svarade på studiens syfte systematiskt valdes ut och färgmarkerades
direkt i utskrifterna (Lantz, 2007). Efter detta kategoriserades materialet efter innehåll och en
ny bearbetning påbörjades för att hitta mönster i form av likheter och skillnader (Kvale,
2007).
Under analysens gång identifierade författarna att det fanns två riktningar i materialet; dels
material som svarade på hur deltagarna arbetade och dels material som visade att det fanns
bakomliggande faktorer som påverkade arbetssättet. Materialet kategoriserades utefter detta
innehåll, vilket ledde till att ett större antal teman formulerades. Vid analys av innehållet i
temana konstaterades att flera av dessa teman hade gemensamma beröringspunkter och därför
kunde sammanföras till fyra övergripande huvudteman.
De fyra övergripande huvudtemana som formulerades var följande: bedömning av individens
förmågor, stödja aktivitet, förmedla kunskap och motivationsarbete. Parallellt med dessa
huvudteman formulerades ett femte tema som handlade om olika faktorer som påverkade
deltagarnas arbetssätt, såsom organisation och bemötande samt deltagarnas drömscenario för
hur de ansåg att arbetsterapeuter skulle kunna arbeta med personer med ADHD. Detta
material beslöt författarna att inte kategorisera som ett huvudtema, eftersom det inte direkt
svarade mot studiens syfte. Istället användes detta material som en inledning i resultatet,
eftersom de faktorer som påverkade arbetssättet var viktiga för hur arbetet bedrevs. Denna
inledning fick rubriken ”Faktorer som påverkar arbetet.”
Med utgångspunkt från de ursprungliga intervjuutskrifterna växte beskrivningar fram under
varje tema (Lantz, 2007). Beskrivningarna kompletterades med belysande citat. Innehållet i
20
alla teman jämfördes kontinuerligt med de ursprungliga intervjuutskrifterna för att försäkra att
dessa speglade innehållet i intervjuerna.
Etiska aspekter Kvale (1997) beskriver vikten av att få ett informerat samtycke från personen som ska bli
intervjuad och att denna även blir upplyst om rättigheten att när som helst kunna avbryta sin
medverkan i studien. Ett informationsbrev (bilaga 1) skickades därför ut till samtliga deltagare
där bland annat denna information framgick. Information gavs också om syftet med studien
samt tillvägagångssätt och tidsramar för intervjun. Deltagarna informerades även om att allt
intervjumaterial skulle komma att behandlas konfidentiellt och avidentifieras. Informationen
gavs både i skriftlig form genom informationsbrevet och muntligt innan intervjuerna
genomfördes.
Till samtliga intervjuer där båda författarna var med vid intervjutillfället, gav deltagarna sitt
samtycke. Information om eventuell närvaro av två intervjuare ingick i informationsbrevet.
Inför de intervjuer som planerade att genomföras med två intervjuare, frågades deltagaren
angående detta och gav sitt medgivande. För att undvika att deltagaren inte känner sig bekväm
med två intervjupersoner, men trots detta medverkar eftersom denne tidigare tackat ja,
tillfrågades deltagaren vid intervjutillfället ytterligare en gång.
Bandinspelningarna från intervjuerna behandlades som sekretesskyddat material där enbart
författarna lyssnade på bandinspelningarna. När arbetet var färdigt raderades inspelningarna.
Materialet avidentifierade i samband med transkriberingen av intervjuerna.
En annan etisk aspekt är att deltagarna avsatte sin tid för intervjun. I vissa fall genomfördes
intervjuerna på arbetstid, medan det i andra genomfördes i anslutning till arbetsdagens slut.
Etiska dilemman uppstod vid de intervjuer som tog längre tid än vad deltagarna blivit
informerade om via informationsbrevet. I breven angavs att intervjuerna i längsta fall skulle ta
max en timme. Flertalet intervjuer passerade denna gräns. Samtliga deltagare i dessa
intervjuer informerades i samband med att gränsen höll på att uppnås om detta, och
tillfrågades om de ville avsluta intervjun eller fortsätta.
21
RESULTAT Resultatet visade att deltagarna var inriktade på fyra olika arbetsområden – att utföra
bedömning av individens förmågor, att stödja aktivitet, att förmedla kunskap och
motivationsarbete. Faktorer som påverkade deltagarnas arbetssätt var hur organisationen såg
ut och vilket förhållningssätt deltagaren arbetade utifrån. Det fanns även gemensamma
drömscenarier för hur ett arbetsterapeutiskt arbete med klientgruppen skulle kunna utformas i
framtiden.
Faktorer som påverkar arbetssättet
Deltagarna upplevde att organisationen i respektive verksamhet i hög grad påverkade deras
arbetssätt. Deltagarens funktion på varje enskild arbetsplats avgjorde vilken typ av
interventioner som var aktuella att genomföra. Detta medförde att insatserna kunde se olika
ut, även om man arbetade med samma åldersgrupp. Deltagarnas arbetssätt för personer med
ADHD var således anpassat efter vilket uppdrag de hade på sin arbetsplats.
Flera av deltagarna menade att det som saknades i arbetet med den här gruppen var
samordning mellan olika instanser. Det såg också olika ut i olika delar av landet, vilken
verksamhet som ansvarade för den här gruppen eftersom det var vanligt med en uppdelning
där olika neuropsykiatriska diagnoser behandlades i olika verksamheter. Detta betraktades
som problematiskt, då det är vanligt med en kombination av diagnoser. Flera deltagare
uttryckte att det vore önskvärt att samla kompetensen inom detta område till samma instans.
Omorganisationer i deltagarnas verksamhet var inte ovanligt, vilket av vissa deltagare
upplevdes som att kunskap och energi förslösades. Flera av deltagarna betonade att deras
verksamhet var konjunkturstyrd och att ekonomiska aspekter påverkade de resurser som fanns
att tillgå i arbetet med den här gruppen.
Deltagarna hade liknande drömscenarier och förslag på hur arbetsterapeuter skulle kunna
arbeta med personer som har ADHD om inte ekonomiska och organisatoriska begränsningar
fanns. Det framkom att så gott som alla deltagare ansåg att arbetsterapeuter borde finnas i
skolan, för att på ett tidigt stadium kunna arbeta med den här gruppen. Mycket för att undvika
att problemen blir så stora senare i livet och därmed minska risken för psykiskt lidande,
22
missbruk och kriminalitet. Det som också återkom var en önskan att ges större möjligheter att
arbeta med ytterligare åtgärder efter avslutad utredning.
Det framkom också att deltagarna upplevde att det var viktigt att kunna rikta sina åtgärder
även till den övriga familjen och hemmet eftersom det föreligger en ärftlighet när det gäller
ADHD. Deltagarna som arbetade med barn upplevde det inte ovanligt att barn med ADHD
har föräldrar och syskon med samma problematik och att stöd till familjen då är viktig att ge.
De deltagare som arbetade med vuxna såg hemmet som ett av de viktigaste områdena för
arbetsterapeutiska åtgärder. De menade också att större kunskap och resurser behövs inom
primärvården för den här gruppen. De ansåg att arbetsterapeuter skulle kunna göra stor nytta
inom verksamheten för boendestöd. Flertalet deltagare ansåg att behovet av arbetsterapi för
personer med ADHD, var större än vad som var möjligt att erbjuda inom ramarna för den
verksamhet de arbetade inom. En deltagare uttryckte sig så här:
”Jag arbetar inte med att utbilda skolan och det är inte för att det inte behövs, utan det är för att vi inte har det uppdraget.”
När det gällde utövandet av ett klientcentrerat förhållningssätt utformade de arbetsterapeuter
som arbetade med vuxna, åtgärder tillsammans med individen. Flera av de deltagare som
arbetade med barn, uttryckte att det vid arbete med yngre barn användes en utvidgad
klientcentrering. Detta skedde i form av att deltagarna, vid planering av åtgärder, utformade
dessa dels utifrån vad man som arbetsterapeut ansåg var viktigt för barnet att klara av, och
dels utifrån vad föräldrar, barn och skola betraktade som viktigt. I dessa fall var det alltså inte
endast barnets önskemål som styrde hur arbetet utformades. En arbetsterapeut beskrev det så
här:
”Vi kan inte ha en fyraåring som bestämmer vad som är viktigast. Om man träffar
ett barn som är arton år, så är det ju en helt annan sak.”
När det gällde bemötandet av klientgruppen, beskrev deltagarna hur viktigt det var att
förmedla hopp, att ha förståelse för och se människan bakom diagnosen. De ansåg att det var
minst lika viktigt att förmedla de tillgångar och styrkor man ser hos en individ, som att
förmedla de svårigheter som framkommit vid en bedömning eller utredning. Deltagarna i
studien menade att det var viktigt att uttrycka sig klart och tydligt vid kommunikation med
23
personer som har ADHD. Samtliga deltagare beskrev klientgruppen som stimulerande och
varierande att arbeta med.
Bedömning av individens förmågor Utredningar var den huvudsakliga arbetsuppgiften för de flesta deltagarna i studien, oavsett
om de arbetade med barn eller vuxna. Deltagarna hade också uppfattningen att det var den
vanligast förekommande arbetsuppgiften för de arbetsterapeuter i Sverige som arbetar med
personer som har ADHD. Flera av deltagarna hade inte möjlighet, att efter avslutad utredning,
träffa sina klienter för behandling i form av fortsatta arbetsterapeutiska åtgärder riktade mot
de svårigheter som konstaterats i utredningen. Även möjlighet till uppföljning var begränsad.
Vissa gjorde uppföljning genom telefonkontakt. De deltagare som arbetade med utredningar
upplevde att behov av fortsatta arbetsterapeutiska åtgärder finns efter en avslutad utredning.
En deltagare som arbetade med vuxna uttryckte det så här:
”Vi har ett väldigt starkt tryck på att göra utredningar, vi får många remisser och det är det som blir huvudfokus. Vi vill inte riktigt ha det så! Jag tycker att utredning och behandling måste gå hand i hand. Man behöver bägge delarna. Jag tar mig då ändå tid att jobba med behandling för de som jag tror att jag kan hjälpa. De har ett jättestort behov att få hjälp med struktur, organisation och minne.”
De arbetsterapeutiska utredningar som utfördes var inriktade på bedömning av finmotorik,
aktivitetsförmåga och visuell perception. Vissa deltagare arbetade enbart med bedömning
inom ett av områdena, medan andra såg till samtliga. Syftet med bedömningarna var att
fastställa vilka svårigheter och styrkor som individen hade samt vilka konsekvenser dessa gav
i vardagen. Samtliga deltagare använde olika typer av bedömningsinstrument som verktyg i
kartläggningen av individens förmågor.
Flera av deltagarna ingick i neuropsykiatriska utredningsteam. Teamets sammansättning på de
olika arbetsplatserna varierade. De olika yrkeskategorier som förekom var arbetsterapeut,
logoped, läkare, neurolog, psykiater, psykolog och sjukgymnast. Vid utredning av barn kunde
även specialpedagog ingå i teamet. Varje utredning initierades med en remiss där misstanke
om en viss diagnos, såsom ADHD, kunde finnas. Under utredningens gång kunde misstanken
bekräftas, inte visa sig stämma eller resultera i en kombination av flera diagnoser.
24
Deltagarna anpassade utredningens innehåll efter innehållet i remissen och de rutiner som
fanns på arbetsplatsen. Av de bedömningsinstrument som användes var vissa åldersspecifika,
vilket gjorde att det delvis användes olika bedömningsinstrument för barn och vuxna. Många
av deltagarna anpassade även instrumenten efter sitt syfte med utredningen. Detta kunde ske
genom att de tog bort delar som de ansåg irrelevanta för utredningen eller genom att de
kompletterade instrumentet med egna frågor.
Flera deltagare tyckte att de bedömningsinstrument som fanns kunde vara svåra att applicera
på personer med ADHD då instrumenten ansågs vara för grovmaskiga för att fånga upp den
här gruppens svårigheter. Deltagarna menade att testresultaten då kunde bli missvisande.
Anledningen till detta var att de ansåg att dagsformen hade stor inverkan på de prestationer
som personer med ADHD utförde och att personer med ADHD ofta kunde bete sig helt
annorlunda i en bedömningssituation jämfört med i vardagssituationer. En annan orsak till
missvisande testresultat var att personer med ADHD snabbt kunde tröttna på att repetera en
uppgift och därför presterade sämre i andra försöket, vilket i vissa instrument var det resultat
som räknades vid bedömningen. Deltagarna menade därför att testresultatet riskerade att inte
visa personens fulla kapacitet. Med hänsyn till dessa olika faktorer som kunde påverka
resultatet menade flera deltagare att de måste använda sin kunskap och erfarenhet av hur den
här gruppen fungerar för att kunna tolka ett testresultat. Ett sätt de använde sig av var att efter
en bedömning i aktivitet, fråga personen med ADHD – Är det så här du brukar göra i vanliga
fall? På så sätt fick deltagarna en mer rättvisande bild av hur det brukar se ut. Användningen
av bedömningsinstrument kompletterades av samtliga deltagare med samtal för att kartlägga
personens aktivitetsförmåga.
Arbetsterapeutisk kartläggning av barnets förmågor Vid deltagarnas diagnosutredningar av barn var huvudfokus främst på skolarbete och
självständighet i aktivitet. Föräldrarna till barnet kunde utgöra en viktig informationskälla när
det gällde barnets ADL-förmåga. Flera av de deltagare som arbetade med barn använde
intervjuinstrumentet The Pediatric Evaluation of Disability Inventory (PEDI), där föräldrarna
fick besvara frågor om barnets förmåga och hjälpbehov i dagliga aktiviteter. Resultatet blev
en kartläggning av barnets rörelseförmåga, sociala förmåga och förmåga att utföra personlig
vård. PEDI används antingen som intervju per telefon eller vid ett personligt möte.
25
Vid finmotoriska bedömningar av barn användes olika typer av instrument. Flertalet av
deltagarna använde Bruininks Oseretsky Test of Motor Proficiency (BOT-2) för att undersöka
barnets öga-handkoordination, finmotorik och fingerfärdighet. Instrumentet användes för barn
över sex år. För yngre barn användes Peabody Development Motor Scale. Båda dessa
instrument delades med sjukgymnaster som använde instrumentens grovmotoriska delar
medan arbetsterapeuterna använde de finmotoriska. Pinnprov användes av deltagarna för att
bedöma snabbhet, flyt, öga- handkoordination samt förmåga att manipulera i en hand. Utöver
detta kunde eventuella medrörelser med munnen eller andra handen upptäckas genom
pinnprovet. Instrumentet visade även hur utvecklad barnets lateralitet är. En deltagare
uttryckte att det är viktigt att barnet har en dominerande kroppssida, lateralitet, för att den
motoriska utvecklingen inte skall bli försenad.
Papper- och pennövningar användes av deltagarna för att bedöma barnets skrivutveckling; där
pennhantering och formning av bokstäver ingår. Ett bedömningsinstrument som användes vid
finmotorisk screening för barn var Lantz-Meléns finmotoriska utvecklingsstatus. Det
användes som stöd vid observation av barnet i några olika aktiviteter. Barnet observerades
bland annat i hur det använde papper och penna, klippte med sax samt koordinerade sina
handrörelser. Ett annat test som användes vid utredning av barn var Test of Visual and Motor
Skills (TVMS). Där bedömdes visuomotorisk förmåga genom att barnet fick kopiera 23
geometriska figurer med hjälp av papper och penna. Ett annat moment var att låta barnet fritt
rita en egen teckning, med syfte att bedöma genomförandet utifrån barnets förmåga att
fantasisera, planera och hantera pennan. En av deltagarna menade att svårigheter att forma
bokstäver kan ha andra orsaker än rent motoriska och beskrev det på följande sätt.
”Själva skrivandet bygger på flera förmågor där en bra grund är förutsättningen för att det ska bli automatiserat. Det viktiga för att hitta orsaken till hur barnet skriver är att ta reda på var barnet har fokus. Det barnet fokuserar på, sker ofta på bekostnad av något annat. Om fokus är på stavning är konsekvensen ofta dålig handstil.”
Vissa av de deltagare som utredde barn, använde Test of Visual Perceptual Skills (TVPS) för
att bedöma barnets förmåga att tolka syninformation. Det som testades var förmåga till visuell
diskriminering, visuellt minne, visuell spatial förmåga, formkonstans, visuellt sekvensminne,
figur och bakgrund samt bildkomplettering. Barnet fick titta på bilder och svara med att peka
eller säga en siffra på det alternativ som barnet tror stämmer. Deltagarna hade olika
26
uppfattningar om nyttan med instrumentet. De deltagare som inte använde sig av testet
menade att det är svårt att sätta in åtgärder för att kompensera för de svårigheter som testet
kan visa och att det då kan kännas meningslöst att ”finna fel” som kanske inte kan
kompenseras. De deltagare som använde testet menade att testresultatet kunde skapa
förståelse för, och kunskap om, barnets problematik och svårigheter i skolarbetet samt att det
bidrog med en viktig del i utredningsarbetet.
Något som flera deltagare uppmärksammade var att det inom det neuropsykiatriska området
kan vara svårt att avgränsa diagnoserna från varandra och att diagnoserna dessutom kan ändra
karaktär över tid. En deltagare som arbetade med diagnosutredningar av barn beskrev:
”Om det är en ADHD-diagnos så är det inte säkert att den är densamma över tid. Vissa svårigheter kanske växer bort, medan andra kvarstår. Diagnoser är därför en färskvara.”
Deltagarna menade att ett viktigt inslag i utredning av barn var att delge föräldrar,
skolpersonal och övriga teammedlemmar det som framkommit vid bedömningen. I mötet med
teamet delgav varje teammedlem resultatet av sina bedömningar, med syftet att skapa en
helhetsbild av barnet. Återgivningen till föräldrar handlade både om att informera om det som
framkommit i utredningen och att ge förslag på relevanta strategier samt att informera om
eventuell förskrivning av hjälpmedel. För skolpersonal skedde återgivning i form av att belysa
hur barnets styrkor respektive svårigheter kan påverka barnets aktiviteter i skolmiljö.
Rekommendationer på hjälpmedel, strategier och andra åtgärder gavs även till skolpersonalen.
Skolans ekonomi och personalens inställning avgjorde om rekommendationerna följdes. Vissa
deltagare träffade föräldrar och skolpersonal vid samma tillfälle, medan andra hade
återgivning till parterna vid separata tillfällen. Barnets kunde vara närvarande vid möten med
skolan, men detta kunde variera beroende på arbetsplatsens rutiner och barnets önskan.
Assessment of Motor and Proces Skills (AMPS) var ett bedömningsinstrument som studiens
deltagare använde för både barn och vuxna. Där bedömdes kvaliteten på aktivitetsutförandet i
allt från planering till genomförande och förmåga att följa givna instruktioner. Både motoriska
färdigheter och processfärdigheter bedömdes utifrån instrumentets förutbestämda aktiviteter
som kretsar kring hushålls- eller personliga aktiviteter i det dagliga livet. Aktiviteten valdes så
att svårighetsgraden var lagom anpassad efter individens förmåga och intressen. En deltagare
som använde AMPS som bedömningsverktyg vid utredning av barn beskrev:
27
”Man ska göra saker som är meningsfulla. Om uppgiften är att baka eller göra en fruktsallad brukar jag lägga in att man ska fika också. Det är jätteviktigt att man inte lagar något som man sedan bara slänger. Genom att fika tillsammans kommer man också mycket djupare in på vad deras svårigheter består i och ser sidor som man annars inte hade upptäckt.”
Arbetsterapeutisk kartläggning av den vuxnes förmågor Utredningar av vuxna gjordes med olika fokus, en deltagare var till exempel inriktad på att
identifiera personens behov av anpassningar av arbetsmiljön, medan en annan var inriktad på
att kartlägga hur samtliga vardagsaktiviteter fungerar – från personlig vård till arbete.
Vid kartläggning av personens aktivitetsförmåga relaterad till arbetsmiljön använde några
deltagare instrumentet Percieve, Recall, Plan and Process (PRPP), där främst personens
kognitiva förmåga i aktivitet bedöms. Vissa motoriska moment bedömdes också såsom
finmotorik och förmåga att reglera kraften i rörelse. Till skillnad från instrumentet
Assessment of Motor and Process Skills (AMPS), som hade förutbestämda aktiviteter att välja
på, kunde bedömning med PRPP ske i vilken aktivitet som helst. En deltagare som använde
PRPP bedömde tre till fyra aktiviteter som var relevanta för individens situation och arbete,
och som ställde till svårigheter för denne. Denne deltagare beskrev sitt tillvägagångssätt så
här:
”Jag observerar helt enkelt när de gör aktiviteten. Jag ser hur de går tillväga, hur de uppmärksammar, hur de störs av annat och hur de planerar. Ja hur de genomför det hela, vad som blir stötestenar och vad som fungerar bra. Då får man fram en profil – Jaha, det är framförallt inom det här området som det finns svårigheter.”
Flera av de deltagare som arbetade med vuxna använde sig av intervjuinstrumentet
Occupational Case Analysis Interview and Rating Scale (OCCAIRS). Den intervjuade fick då
berätta om sin egen situation både när det gäller nutid och bakåt i tiden och om hur de själva
upplever sitt eget aktivitetsutförande. Till detta lades ytterligare frågor om tidsuppfattning och
om att hamna i händelsekedjor. En händelsekedja som beror på nedsatt arbetsminne och
kunde enligt en deltagare se ut så här:
”Jag satte potatisen på spisen och la potatisskalet i soppåsen. Eftersom det var fullt knöt jag ihop påsen och gick ut för att slänga den. Då såg jag någonting i
28
trädgården som behövde göras och sedan dröjde det två timmar innan jag kom in till potatisen.”
Flera deltagare använde sig också av The Canadian Occupational Performance Measure
(COPM), som är ett självskattningsinstrument avsett att mäta självupplevd förändring i
aktivitetsutförande över tid. Det mäter hur nöjd man är (tillfredställelse), och hur bra man
tycker att det går att utföra en aktivitet (utförande). Instrumentet är avsett att identifiera de för
individen fem viktigaste problemen i aktivitet, samt att skatta utförande och tillfredställelse
med aktivitetsutförandet på en skala från ett till tio. Även här anpassade sig deltagarna till sin
målgrupp genom att ta bort de delar som inte var aktuella för dem. En nackdel som några
deltagare upplevde med instrumentet är att det kunde uppfattas negativt till en början när
fokus sattes på personens svårigheter genom att identifiera problemområden. Fördelen var att
vid en uppföljning kunna se de framsteg som gjorts. En deltagare uttryckte det så här:
”Ibland kan jag tycka att COPM är för mycket inriktat på problem, att det ibland blir lite negativ stämning. Det står lite i motsats till hur vi försöker tänka här. Vi försöker att inte bara titta på problem, eftersom det är så mycket problem i skolans värld. Vi försöker titta på resurserna.”
Flera av de deltagare som arbetade med vuxna använde sig av aktivitetsloggar som
kartläggningsinstrument för att undersöka vilka aktiviteter som ingår i individens vardag, hur
balansen mellan aktivitet och vila är samt hur individen strukturerar sin vardag. Med detta
som utgångspunkt kunde de identifiera i vilka aktiviteter som svårigheter gjorde sig bemärkta
samt på vilket sätt de påverkade aktiviteten. Loggen kunde till exempel visa att personens
morgonbestyr tar för lång tid i förhållande till den tid som personen har avsatt på morgonen
för att inte bli försenad till skola eller arbete.
Stödja aktivitet Samtliga deltagare uppgav att de svårigheter som individer med ADHD har, såväl barn som
vuxna, ger konsekvenser i det dagliga livets aktiviteter. Deltagarna adresserade individens
svårigheter genom interventioner som stödjer och möjliggör aktivitet på olika sätt. Detta
kunde ske genom förskrivning av hjälpmedel, instruering av vardagsteknologi som
hjälpmedel, information om strategier eller genom träning.
29
Hjälpmedel – en vanlig åtgärd för att underlätta aktivitet Samtliga deltagare arbetade i någon form med hjälpmedel. Flertalet hade möjlighet att
förskriva hjälpmedel, men det fanns olika förutsättningar för att tillhandahålla hjälpmedel och
det varierade vilka hjälpmedel som var förskrivningsbara. Några deltagare förskrev inte
hjälpmedel, istället skedde utlåning eller enbart rekommendation av hjälpmedel. De flesta
deltagarna rekommenderade även användning av vardagsteknologi som hjälpmedel. De
deltagare som lånade ut hjälpmedel hade möjlighet att tillhandhålla produkter som inte ingick
i det vanliga sortimentet av förskrivningsbara hjälpmedel. Vissa arbetade med hjälpmedel i
rent informativ form. Exempel på detta var telefonrådgivning eller gruppverksamhet där
temaföreläsningar om hjälpmedel hölls.
Vilka hjälpmedel som deltagarna ansåg var aktuella att förskriva, rekommendera eller låna ut,
var helt beroende på vilka svårigheter i vardagen som individen hade. De svårigheter som
förekommer vid ADHD är kognitiva och motoriska. De hjälpmedel som deltagarna använde
till klientgruppen var riktade mot dessa specifika områden och stödjer planering,
strukturering, tidsuppfattning, minne, sömn och motorik. Det som deltagarna hade i åtanke
vid förskrivning, utlåning eller rekommendation av hjälpmedel, var att dessa skulle uppfylla
individens behov av stöd. Syftet med hjälpmedlen var att de skulle underlätta och möjliggöra
olika typer av aktiviteter. Flera av deltagarna menade att det ingår i deras arbetsuppgifter att
ständigt hålla sig uppdaterade när det gäller nya datorprogram och teknologi som kan vara ett
kognitivt stöd för personer med ADHD. Deltagarna ansåg också att det som arbetsterapeut är
viktigt att vara övertygad om att alla inblandade; barnet, lärare och föräldrar har en positiv
inställning till hjälpmedlet för att det skall komma till användning. En deltagare menade att
det också är viktigt ur ekonomisk synvinkel:
”Man måste vara lite försiktig och ekonomisk med vad man skriver ut. Man ska inte skriva ut något som inte kommer att användas – det ska fylla sin funktion.”
Deltagarna uppgav att omgivningen antingen kan vara till stöd eller hinder när ett hjälpmedel
introduceras. Är omgivningen positivt inställd kan det medföra att barnet blir sporrat och får
hjälp med daglig användning, medan det omvända kan ske i de fall där omgivningen inte är
införstådd med nyttan av åtgärden. Flera av deltagarna ansåg att det är viktigt att vara
medveten om att förslag på hjälpmedel inte alltid tas emot positivt av den person som ska
använda det. Att ha ett hjälpmedel kunde i dessa fall vara förknippat med att känna sig
avvikande och annorlunda och det beskrevs på följande sätt:
30
”För en del kan det vara väldigt svårt att ta emot ett hjälpmedel som inte andra har.”
Flera deltagare uppgav att en mobiltelefon inte upplevs som något konstigt av omgivningen,
medan planeringshjälpmedel som Handi eller Handifon kan dra uppmärksamheten till sig.
Handi är en handdator, där exempelvis anteckningar kan göras och planeringskalender ingår.
Handifon är en kombinerad handdator och telefon. De deltagare som lånade ut hjälpmedel
kunde erbjuda vardagsteknologiska alternativ som fungerar som hjälpmedel, men inte ser ut
som ett. Exempel på sådana produkter är vanliga handdatorer eller mobiltelefoner som kan ha
olika användningsområden som hjälpmedel, till exempel för planering och påminnelse. En
mobiltelefon kan därmed vara ett kognitivt stöd utan att man känner sig avvikande. Detta
beskrevs på följande sätt av en av deltagarna:
”Planeringskalendern och kameran i mobilen kan användas på flera kreativa sätt för att komma ihåg saker. Det är inte genant att använda sin mobiltelefon och om det är något som man alltid kommer ihåg så är det mobilen. Man kanske inte kommer ihåg kalendern eller läxböcker, men mobilen kommer man ihåg. Därför är den jättebra att använda.”
Det fanns olika typer av stöd som deltagarna använde som hjälpmedel för personer som har
svårt att planera. En vanlig almanacka och olika scheman kunde utformas och anpassas efter
individens inlärningsstil och behov. Ett schema kunde visualisera dagens olika
aktivitetsmoment och ge överblick över såväl skoltid som fritid. En av deltagarna nämnde ett
projekt där personer med ADHD fick prova olika typer av hjälpmedel och sedan skatta hur
nöjda de var. Det som var allra mest omtyckt var det enklaste - ett veckoschema i metall med
flyttbara magnetremsor för dagens olika aktiviteter. Detta gav en tydlig visuell överblick och
underlättade planering. En av deltagarna som arbetar med elever på gymnasie- och komvux
beskriver nyttan av att ha ett veckoschema:
”Man kan behöva schemalägga helgen så att inte hela helgen går åt till att studera. Många har svårt att sätta igång, men när de väl har satt igång kan det vara svårt att avsluta. Det är viktigt att man hinner annat än att bara plugga.”
Deltagarna förskrev olika typer av tidshjälpmedel. Ett tidshjälpmedel som de flesta deltagare
förskrev var timstock. Den finns i 20 min, 60 min eller 80 min. Av dessa föredrog deltagarna
20-minuters timstock, då den är tydligast att avläsa eftersom en lysdiod motsvarar en minut.
31
Även en Time Timer var vanligt att förskriva. Den finns både som bords- och väggur och
fungerar som en äggklocka. Personen ställer själv in den tid som önskas upp till 60 minuter
och klockan tickar sedan ner. Ett rött fält visualiserar hur lång tid som återstår. En diktafon
var ett minneshjälpmedel som flera av deltagarna menade kunde vara ett stöd för vissa
personer med ADHD, både i skolan och på arbetet. Den kan användas för att spela in en hel
föreläsning eller för att prata in korta meddelanden till sig själv om saker som ska göras under
dagen.
De hjälpmedel som deltagarna använde sig av för att kompensera för motoriska svårigheter
hos barn var olika typer av sitt- och skrivhjälpmedel. De sitthjälpmedel som deltagarna
förskrev var antingen avsedda att ge stabilitet och stöd i sittandet eller avsedda att underlätta
rörelse i sittande. Vissa av deltagarna förskrev sittdyna med bollar eller en uppblåsbar
kilformad kudde med knottror på för att barnet skulle få utlopp för motorisk oro i sittande.
Andra deltagare ansåg att det var viktigt att sitta stadigt och förskrev främst en fast kilformad
kudde och fotpall.
Det fanns olika typer av skrivhjälpmedel som deltagarna brukade förskriva för att möjliggöra
aktivitet i skolan. Genom en skrivskiva och en tyngre penna ansåg de att pennfattningen hos
barnet kunde förbättras genom att handleden åker upp i en annan vinkel och det därmed blir
en annan kraftriktning. Ett annat skrivhjälpmedel som de deltagare som arbetade med barn
brukade förskriva var AlfaSmart, ett tangentbord med display. AlfaSmart fungerar som ett
elektroniskt anteckningsblock och förskrevs till barn med finmotoriska svårigheter.
Deltagarna uppgav att sömnsvårigheter var ett vanligt problem för personer med ADHD. I
dessa fall förskrevs bolltäcke. De ansåg att ett sådant kunde vara till stor hjälp för både barn
och vuxna med ADHD, eftersom bolltäcket genom sin tyngd och sin förmåga att stimulera
kroppen på många punkter, bidrar till att motorisk oro minskar och kroppen slappnar av så att
det blir lättare att somna. Deltagarna uppgav också att personer med ADHD ofta har svårt att
komma upp på morgonen och förskrev i dessa fall Shake Awake som är en väckarklocka med
en dosa som vibrerar under kudden
32
Strategier för att underlätta svårigheter i vardagen Majoriteten av deltagarna använde sig av olika strategier för att skapa struktur i vardagen och
nya rutiner för personer med ADHD. Strategierna syftade till att underlätta individens
svårigheter i vardagen och att ta tillvara personens styrkor. Deltagarna förmedlade strategier
både till individen med ADHD och till dennes omgivning. Hos barn kunde omgivningen bestå
av föräldrar och skola, medan den hos vuxna kunde bestå av familj, skola eller arbetsplats.
Deltagarna använde sig av olika tillvägagångssätt för att utarbeta och förmedla strategier,
beroende på vilket uppdrag denne hade på sin arbetsplats.
Bland de deltagare som huvudsakligen arbetade med diagnosutredningar av personer med
misstänkt ADHD, formulerades rekommendationer och förslag på strategier beroende på vilka
svårigheter individen uppvisat under utredningens gång. De deltagare som träffade personer
med diagnostiserad ADHD utarbetade strategier utifrån de svårigheter som fanns
dokumenterade samt genom samtal med personen ifråga. De deltagare som var inriktade på
att ge studierelaterade insatser till personer med ADHD- problematik utan en diagnos
utarbetade strategierna efter att ha gjort en kartläggning av elevens styrkor och svagheter.
Flera av deltagarna informerade om strategier i form av individuella samtal, medan vissa
informerade om strategier som en del av en gruppverksamhet för ungdomar med ADHD eller
till föräldrar som hade barn med diagnosen ADHD. De deltagare som arbetade med
gruppverksamhet menade att det gav en särskild dynamik i arbetet eftersom gruppdeltagarna
kunde dela med sig av sina erfarenheter till varandra.
De flesta av deltagarna informerade endast muntligt om strategier, förslag till åtgärder och
vad som framkommit i bedömningen trots att det ibland efterfrågas skriftlig information. En
deltagare uttryckte att det var värdefullt att personer med egna ord skrev ner det som
upplevdes som viktigt, istället för att få förtryckt information. Det uttrycktes på följande sätt:
”Allt kanske inte är applicerbart hemma eller i skolan så det är viktigt att varje person skriver ner det som är viktigt, att skriva det som man tycker är användbart.”
Flera deltagare ansåg att föräldrarna var viktiga att inkludera vid det tillfälle när strategier
förmedlades till barnet eftersom föräldrarna på så vis fick kunskap om vad som sagts och
33
kunde stödja barnet i att genomföra strategierna. Ett exempel på en strategi som deltagarna
förmedlade till barn med planeringssvårigheter kunde vara att barnet med stöd av denne fick
göra en egen planeringskalender och börja använda denna i dagligt bruk. En deltagare
betonade att det var viktigt att barnet efter ett par veckor kom på återbesök för att se om, och
hur, strategierna hade omsatts av barnet och formulerade detta på följande sätt:
”Det är ju så att man kan ge jättemånga bra förslag. Men får de ingen tid för återbesök så finns ingen press på att man faktiskt ska göra något åt saken. Är det däremot så att man ska komma tillbaka, så är det lite svårare att inte ha gjort något alls.”
Även vid information om åtgärder riktade mot skolan ansåg deltagarna att det var viktigt att
bestämma en tid för uppföljning med skolpersonalen för att se vilka åtgärder som hade
genomförts och vad detta hade resulterat i. Deltagarna ansåg också att det var viktigt att som
arbetsterapeut se till att det inför uppföljningsmötet utsågs en person ur skolpersonalen som
var ansvarig för att verkställa de överenskomna åtgärderna. En deltagare beskrev varför det
var så viktigt att utse en ansvarig:
”Om ingen är ansvarig för att åtgärda något är risken att inget händer, att ingen har ansvaret för att genomföra en förändring.”
En studierelaterad strategi som vissa deltagare rekommenderade var att skolan kunde ge
eleven möjlighet att ha dubbla uppsättningar av läroböcker – en uppsättning för hemmabruk
och en i skolan, om eleven hade svårt att komma ihåg att ta med sig rätt böcker. Ytterligare en
strategi var att deltagaren tillsammans med eleven skapade ett ordningssystem genom
färgmarkering. Om eleven till exempel hade svårt att ta med rätt böcker till en lektion kunde
böckerna färgmarkeras i samma färg som användes i skolschemat. Det var ett sätt att skapa
struktur och tydlighet.
En annan strategi riktad mot skolan var att deltagaren rekommenderade ett utökat mentorskap.
Denna strategi gjorde att eleven kunde få stöd i sin användning av hjälpmedel, såsom
handdatorn, i skolan. Ett utökat mentorskap syftade till att göra eleven så självständig som
möjligt och innebar att pedagogen kunde ge ett individuellt stöd till eleven. Deltagaren
instruerade pedagogen i hur handdatorn fungerar och i hur denne som pedagog kan utgöra ett
34
stöd för eleven. För att ett utökat mentorskap skulle bli så givande som möjligt ansåg den
deltagare som arbetade på detta sätt att det var viktigt att eleven och pedagogen skulle ha fasta
avsatta tider och ses regelbundet ett par gånger varje vecka, alltid på samma dag och tid.
Deltagaren uttryckte det så här:
”Det är ofta så att man måste få rutin på saker för att det ska bli en vana. Den här vanan att använda handdatorn som stöd, vill vi att man ska få med hjälp av ett vuxenstöd tills man har fått rutin på det, och ser att det blivit automatiserat.”
Deltagarna använde sig av olika typer av strategier som riktade sig till föräldrar vars barn
hade ADHD. En strategi de förmedlade till föräldrar var att introducera användning av
checklistor för olika aktiviteter som barnet hade svårt att utföra, till exempel städning som är
ett moment som kräver förmåga att planera och organisera. Checklistor används för att bryta
ned aktiviteten i mindre delar och tydliggöra vilka moment som ingår. Deltagarna menade att
dessa checklistor fungerar som stöd för barnet att påbörja, utföra och avsluta en aktivitet och
att aktiviteten därmed blir lättare att utföra. Andra strategier som var riktade till föräldrar
kunde handla om bemötande och konfliktlösning, där vikten av att ge sina barn positiv
uppmärksamhet och sänka kraven betonades.
Ett annat exempel på en strategi som några deltagare tyckte var lämplig för de personer med
ADHD som har svårt att få översikt över vilka aktiviteter som ska utföras under en arbetsdag,
var att använda sig av en whiteboard. De menade att den både visualiserar vilka aktiviteter
som ska göras och ger möjlighet att stryka de aktiviteter som har utförts.
Träning av individens förmågor
Några av deltagarna använde sig av arbetsminnesträning för personer med ADHD. Ett sådant
alternativ var Neuro-Kognitiv Rehabilitering (NKR) som är en behandlingsmetod som syftar
till att förbättra funktionen hos personer med kognitiva funktionshinder. Det som tränas är
minne, flexibilitet i tankeförmåga, planeringsförmåga, koncentration och uppmärksamhet.
Träningen var uppdelad i tre delar med totalt fyrtio sejourer, och ägde rum tre gånger i
veckan. Första delen handlar om flexibilitet, att hitta andra sätt att tänka och planera. Den
andra delen som handlar om minne utgör den största delen av träningen. Den tredje delen
handlar om planering. En deltagare uppgav att det var viktigt att denne gav omedelbar
feedback vid träningstillfället och att det var viktigt att uppmana till att direkt omsätta
35
träningen i vardagen så att träningen inte begränsades enbart till träningstillfällena. Några
exempel på områden i vardagen som kunde tränas på detta sätt var hur man läser ett recept
eller en busstidtabell. Då tränas förmågan att sortera information och förmågan att kunna
urskilja varje del i helheten. Deltagaren beskrev vad som var viktigt att förmedla:
”Det handlar mycket om att tänka till innan. Hur tänker du lösa det här? På vilka sätt kan man lösa det? Att bestämma sig för en strategi i förväg och hålla sig till den. Märker jag att det går fel då säger jag stopp - vad var det som hände nu? Jag låter dem inte göra klart fel”
En av deltagarna som arbetade med barn ansåg att det var viktigt att uppmuntra till fysiska
fritidsaktiviteter för barn med ADHD, då fysisk träning kan ge en positiv motorisk påverkan
hos barnet. Simning, ridning, olika kampsporter och dans var exempel på aktiviteter där
balans, muskulär uthållighet och kroppshållningen kunde tränas. Deltagaren ansåg att nyckeln
för valet av aktivitet var att denna skulle motsvara barnets intresse:
”Man ska välja en aktivitet efter vad barnet trivs med, det ska anpassas efter personligheten och motivationen.”
Förmedla kunskap Deltagarna i studien uppgav att de ständigt arbetade med att förmedla kunskap. Det som
förmedlades handlade om vad ADHD innebär, vilka svårigheter detta kan ge i vardagen och
vad som kan göras för att underlätta svårigheterna. I de flesta möten där deltagarna
medverkade skedde någon form av kunskapsförmedling. Vid individuella åtgärder framfördes
ofta muntligt information som syftade till att öka individens medvetenhet om hur vardagen
kunde underlättas. Vissa deltagare hade också kortfattat skriftligt material i form av små
broschyrer inom olika områden. Vissa förmedlade kunskap även genom telefonrådgivning.
Den kunskap som förmedlades av deltagarna riktade sig både till personer med ADHD och till
föräldrar som hade barn med ADHD. Den riktades också till andra berörda på skolor och
arbetsplatser. Några deltagare utbildade också andra arbetsterapeuter med syfte att öka deras
förståelse för, och kunskap om, hur man arbetar med personer som har ADHD.
36
En av deltagarna arbetade enbart med utbildning i form av gruppverksamhet för personer som
hade fått diagnosen ADHD. De grundkurser som hölls riktade sig till föräldrar, barn eller
unga vuxna med ADHD och innehållet anpassades helt efter målgruppen. Kurserna syftade
till att ge hjälp till självhjälp. Verksamhetens filosofi var att individen genom ökad kunskap
skulle lära sig att klara av sin situation bättre. Tre olika ingredienser genomsyrade kurserna –
kunskap om ADHD, information om strategier och möjligheten att träffa andra med ADHD.
En viktig del i kurserna var att deltagarna i gruppen gavs chans att diskutera det de lärt sig och
därmed hitta lösningar på problem. Gruppdynamiken och diskussionerna spelade en viktig
roll och gav de personer som närvarade möjlighet att lära sig av varandra. Deltagaren beskrev
verksamheten på följande sätt:
”Vi gör gruppbaserade interventioner här, med fokus på kunskap, strategier, och att träffa andra. Vi utför också empowerment, stärker föräldrarna i att driva sina barns krav och behov. För vuxna är det viktigt att veta vad man kan begära och att kunna ta hjälp av samhället.”
Deltagaren som arbetade på detta sätt, uppgav att medicinering kunde tas upp i kurserna,
liksom upplevelser och funderingar kring arbete, studier, relationer och ekonomi. Därutöver
anordnades temakvällar med olika externa föreläsare. En temaföreläsning handlade om
hjälpmedel och gav en teoretisk grund som sedan kunde omsättas i praktiken i den, för
ändamålet, anpassade hjälpmedelsverkstaden. Personerna som deltog i kursen hade då
möjlighet att utforma egna typer av stöd såsom exempelvis scheman utifrån en egen idé.
Denna kurs hölls av arbetsterapeuten medan andra kurser kunde hållas av andra professioner.
Motivationsarbete
Inom rättspsykiatrisk vård handlade de arbetsterapeutiska insatserna i hög grad om
motivationsarbete. En viktig aspekt i detta sammanhang som deltagaren inom detta område
uppgav var att de personer som fanns inom rättspsykiatrisk vård oftast hade en svårare
problematik än personer med enbart ADHD. De flesta av dessa personer hade förutom
ADHD, flera andra diagnoser som kunde vara medfödda eller förvärvade under livet gång
genom psykiska pålagringar. Det som deltagaren upplevde som det absolut svåraste och
viktigaste för den här gruppen var att få patienterna motiverade till att träna på det som hade
kommit fram vid bedömningar. Det beskrevs på följande sätt:
37
”Motivationssamtal - det här behöver du, det här behöver du träna på. Det är ju väldigt mycket tragglande. Det är nog det som är det största tror jag.”
De flesta av deltagarna som arbetade med vuxna inom andra områden än rättspsykiatrisk vård
ansåg att det är en grupp som i hög grad är motiverade. De ansåg att vuxna med ADHD för
det mesta var medvetna om sina svårigheter och öppna för att få hjälp med dessa. En nackdel
som uppgavs var att personer med ADHD ofta är impulsiva och sätter igång för fort och
därmed inte tänker efter hur de ska gå till väga. En deltagare beskrev sin syn på detta på
följande sätt:
”De yngre har ännu inte insett sina problem utan levt lite i en skyddad värld och inte stött på alla problem än som vuxen. Men när man då jobbar med vuxna som har märkt av problemen och tröttnat på dem – Nu får det vara nog. Det här måste redas upp. Jag orkar inte med det här längre - De är så tacksamma!”
Bland deltagarna som arbetade med barn och tonåringar menade flera att dessa inte alltid är
mottagliga för att ta emot råd och strategier. Flera av deltagarna ansåg att det kunde vara svårt
att motivera denna åldersgrupp när insikten om svårigheterna saknades. Saknaden av insikt
kunde i sin tur bero på att föräldrarna lotsar dem igenom vardagsproblemen. En deltagare
beskrev det på följande sätt:
”Barnen tycker inte själva att de har så stora problem. De tycker mest att det är andra som tjatar. Särskilt i tonåren märks det. De är inte alls särskilt intresserade av att få hjälp med strategier och organisation. Det bara kliar i fingrarna på en arbetsterapeut - Yes, jag vet precis hur man ska göra…..– men det skiter väl jag i! Och sedan när de är sjutton och ett halvt, då… Vi har artonårsgräns här”
KONKLUSION Resultatet visade att deltagarnas arbetsuppgifter varierade beroende på inom vilken
verksamhet de arbetade och på vilket uppdrag de hade. Den organisation deltagarna arbetade
inom gav ramar för hur det arbetsterapeutiska arbetet med klientgruppen kunde utformas och
styrde vad som blev huvudsakliga arbetsuppgifter. Deltagarna var inriktade på fyra olika
arbetsområden: att utföra bedömning av individens förmågor, att stödja aktivitet, att förmedla
kunskap och motivationsarbete. Den vanligaste arbetsuppgiften bland deltagarna var
bedömning som en del av en diagnosutredning samt förskrivning eller rekommendation av
38
hjälpmedel. Samtliga deltagare upplevde att personer med ADHD var i behov av
arbetsterapeutiska interventioner som gav stöd och struktur i individens vardag. Deltagarna
upplevde även att behovet av dessa insatser var större än vad som kunde tillgodoses idag.
Flera deltagare såg brister i tillgängliga bedömningsinstrument och menade att speciella
instrument som kan fånga upp klientgruppens unika svårigheter och förmågor behöver
utvecklas. Liknande drömscenarier och förslag på hur arbetet med personer som har ADHD
skulle kunna utformas, fanns bland arbetsterapeuterna. Många av deltagarna nämnde skolan
och boendestöd som viktiga blivande arbetsplatser för arbetsterapeuter.
DISKUSSION
Resultatdiskussion
Resultatet beskriver tolv enskilda arbetsterapeuters erfarenheter av, och sätt att arbeta med
personer som har ADHD. Det innebär att det är en liten studie och att det som framkommit i
resultatet därmed inte är generaliserbart (Kvale, 1997). Det finns dock vissa delar i studien
som finner stöd i litteratur.
I resultatet framgick att deltagarna i studien utförde sina arbetsterapeutiska åtgärder inom de
ramar som organisationen på respektive arbetsplats tillät. Enligt Klasén McGrath (2007) har
en ökad kunskap om diagnoser och symptom inom det neuropsykiatriska området lett till en
hög efterfrågan på såväl utredningar som olika typer av behandling och stöd. Detta har i sin
tur resulterat i ett ökat tryck på de utredningsteam som finns inom det neuropsykiatriska
området. Ett stort tryck på utredningar medför att det är en hög omsättning på personer som är
föremål för utredningar, vilket i sin tur innebär en hög arbetsbelastning för de professioner
som ingår i ett utredningsteam. Detta kan förklara varför så stor del av deltagarnas
huvudfokus var på utredningar.
Vid kartläggning av individens förmågor använde samtliga deltagare någon form av
bedömningsinstrument. Flertalet deltagare ansåg att de instrument som fanns tillgängliga var
otillräckliga, och inte gav rättvisande utslag för klientgruppen. De valde därför att anpassa och
förändra bedömningsinstrumenten och uppgav också att resultatet av en bedömning måste
tolkas på ett annat sätt än vid arbete med andra grupper.
39
Det fick oss att undra över hur detta kan påverka vid en eventuell uppföljning. Kommer det
fram i journalen vilka avsteg från instrumentet som gjordes, och hur tolkar en annan
arbetsterapeut detta? Det kanske även kan vara svårt för den arbetsterapeut som gjort
bedömningen att komma ihåg hur denne gick tillväga vid förra tillfället och vilka avsteg från
manualen som gjordes? Vi tror att det finns en stor risk att såväl intrabedömarreliabiliteten
som interbedömarreliabiliteten går förlorad och att resultatet av bedömningen kan bli svårt att
tolka. Vem som utfört en bedömning får inte påverka resultatet om det skall finnas en
interbedömarreliabilitet (Ejlertsson, 2003). Att det var så pass många som nämnde svårigheter
med de bedömningsinstrument som finns tillgängliga väcker frågan om det skulle behövas
instrument som var anpassade särskilt för att fånga upp de specifika problemen för personer
med ADHD.
Utredning och kartläggning av individens aktivitetsförmåga är ett första steg för att kunna
bedöma dennes behov av arbetsterapeutiska åtgärder. Kartläggningen ska således utgöra en
grund för fortsatta arbetsterapeutiska insatser (FSA, 2005). Bland de deltagare vars uppdrag
var att arbeta med utredningar, var det huvudsakliga syftet att bedöma individens
aktivitetsförmåga som en del av ett underlag i en diagnosutredning. Flertalet hade till följd av
detta ingen, eller endast begränsade möjligheter, att efter avslutad utredning bistå individen
med arbetsterapeutiska insatser och följa upp dessa. Kartläggningen syftade i dessa fall inte
till att identifiera behovet av fortsatta arbetsterapeutiska åtgärder, utan var främst ett ändamål
i sig.
Detta innebär att den etiska koden för yrket (FSA, 2005) i begränsad mån uppfylldes vad
gäller yrkets uppgifter. En kartläggning som bidrar till att en diagnos ställs utan att det finns
tillräckliga möjligheter till fortsatta åtgärder leder även till frustration för alla inblandade.
Kadesjö (2007) beskriver vikten av att en utredning av ett barn med ADHD, resulterar i att
individuellt anpassade stödinsatser i skola och hemmiljö genomförs. Detta för att komma
tillrätta med de svårigheter som konstaterats utredningen Om inte detta görs drabbas både den
individ som får en diagnos och andra berörda i individens omgivning. En känsla av frustration
har också kommit till uttryck hos våra deltagare – de hade en önskan om att kunna göra mer
än vad ramarna tillät och en önskan om fler arbetsterapeuter som kunde arbeta med
klientgruppen.
40
Resultatet i studien visade att deltagarna var enade i uppfattningen om att personer med
ADHD har ett stort behov av arbetsterapeutiska insatser för att komma tillrätta med de
svårigheter som påverkar vardagen. Detta stöds av Duvner (1998) som menar att den här
klientgruppen behöver utomstående hjälp med att till exempel skapa struktur i vardagen för att
underlätta utförandet av olika aktiviteter.
Det framkom i studien att deltagarna ansåg att tidiga insatser av olika professioner, gärna i
team, var viktigt för att minska risken för psykisk ohälsa, kriminalitet och missbruk bland
personer med ADHD. Beckman (2000) menar att de bäst dokumenterade resultaten inom
behandling av barn som har ADHD och uppvisar antisocialt beteende som är en riskfaktor för
att utveckla kriminalitet och missbruk, är insatser riktade till föräldrar. Dessa insatser skall
vara inriktade på att förmedla kunskap om barnets funktionshinder och hur man som föräldrar
bör bemöta barnet. Samtliga av de deltagare som arbetade med barn, utformade insatser till
andra än barnet. Insatser riktades till såväl skolpersonal som föräldrar. Till föräldrarna kunde
insatserna bestå av att deltagarna förmedlade kunskap om barnets svårigheter och förmågor i
olika aktiviteter. De förmedlade också kunskap om konkreta strategier, för att underlätta
svårigheterna och tillvarata förmågorna. Vikt lades även vid att ge bemötandestrategier.
Att samtliga deltagare riktade sina insatser till individ och omgivning, skedde i enlighet med
vad som förespråkas i den etiska koden (FSA, 2005) och underbyggs teoretiskt genom
arbetsterapimodellerna Model Of Human Occupation (MOHO) och Canadian Model of
Occupational Performance (CMOP). I dessa betonas att såväl individen själv som
omgivningen påverkar utförandet av aktiviteter (Kielhofner, 2004).
I såväl arbetsterapimodellerna som i den etiska koden för arbetsterapeuter förespråkas ett
klientcentrerat arbetssätt i form av att individuella åtgärdsprogram ska utformas tillsammans
med klienten. Resultatet i vår studie pekade på att synen och utövandet av ett klientcentrerat
arbetssätt skiljde sig bland deltagarna. Vissa av deltagarna som arbetade med barn betraktade
klientcentreringen som ”utvidgad” – de såg inte enbart barnet som sin klient. Istället menade
de att klienten är innefattar både barnet, skolan och föräldrar. I takt med att barnet blev äldre
och närmade sig arton år, krympte den utvidgade klientcentreringen till att handla om
individen. Barnets vilja och upplevelser hamnade då istället i centrum.
41
Söder (1989) beskriver i sin artikel att små barns hjälpbehov från föräldrar och omgivning
begränsar barnets möjlighet att fatta självständiga beslut. Kan detta vara orsaken till den
utvidgade klientcentreringen som förekommer vid arbete med barn? Eller delade deltagarna
Chu och Reynolds (2007a) syn på att föräldrar spelar en viktig roll och bör jämställas med
teammedlemmar vid utformandet av arbetsterapeutiska åtgärder riktade till barn med ADHD?
Oavsett orsak kan konstateras att den utvidgade klientcentreringen för barn, inte finns
beskrivet i etiska koden (FSA, 2005) och att vid utformandet av arbetsterapeuters åtgärder för
den vuxna är denne delaktig i processen. Här förekommer inte den utvidgade
klientcentreringen på samma sätt.
Samtidigt är frågan om gruppverksamheter, för såväl barn som vuxna, kan betraktas som
klientcentrerade? Här står inte individen i centrum, utan gruppen som helhet. I
gruppverksamheterna ges dock utrymme för individen att själv bestämma sin medverkan –
olikheter och åsikter respekteras samt tas tillvara på. Detta är en viktig del av ett
klientcentrerat arbetssätt (Kielhofner, 2004). I resultatet framgick att gruppverksamheter var
av stor betydelse för klientgruppen då dessa gavs chans att träffa andra i samma situation och
hade möjlighet att lära sig av varandra
I resultatet framgick även att det såg olika ut i olika delar av landet, när det gällde vem som
bar ansvaret för den här gruppen. Detta faktum stöds av Gillberg (2005) som menar att det
inte finns någon instans som är huvudansvarig för insatser till personer med ADHD. En
förklaring är enligt Gillberg att personer med ADHD har svårigheter inom så många olika
områden och därför kräver insatser från många olika professioner. Därmed finns ingen given
instans som tar ansvar för helheten. Gillberg anser att huvudansvaret för att samordna
insatserna för barn borde ligga på skolhälsovård och skola, samt för yngre barn på
barnavårdscentraler (Gillberg, 2005). Deltagarnas önskemål om arbetsterapeuter i skolan visar
att även våra deltagare upplevde det som mycket angeläget.
En logisk konsekvens av detta vore att huvudansvaret för samordning för vuxna borde finnas
inom primärvården. Gillberg (2005) menar att personer med ADHD som hamnar inom
vuxenpsykiatrin oftast hamnar där på grund av komplikationer som till exempel depression,
social fobi eller personlighetsstörningar och att en bakomliggande ADHD-diagnos sällan
övervägs. Gillberg anser att kunskapen inom vuxenpsykiatrin fortfarande är otillräcklig och
42
att omfattande utbildning behövs. De flesta deltagare i vår studie som arbetade med såväl
vuxna som barn var specialiserade inom neuropsykiatri, vilket gjorde att dessa hade goda
kunskaper inom området. Deltagarna i studien ansåg dock liksom Gillberg att ökad kunskap
och ökade resurser behövs i arbetet med denna grupp.
Vidare forskning Författarna anser att resultatet tyder på att det finns ett stort behov av fortsatt forskning inom
området arbetsterapi för personer med ADHD. En större studie som tar reda på och jämför hur
arbetsterapeuters arbete med barn respektive vuxna som har ADHD, ser ut i Sveriges olika län
skulle vara intressant. Detta för att se vilka likheter respektive skillnader som finns i det
arbetsterapeutiska arbetet med personer som har ADHD och belysa vad som skulle kunna
förbättras. Vidare forskning skulle även kunna ske genom att utveckla bedömningsinstrument
som är bättre anpassade till klientgruppen.
Metoddiskussion Studiens syfte var att beskriva hur arbetsterapeuter arbetar med personer som har ADHD och
valet av metod är baserat på detta syfte. Studiens kvalitativa inriktning medförde att
semistrukturerade intervjuer valdes som datainsamlingsmetod. Metoden möjliggör att ta del
av deltagarnas erfarenheter, uppfattningar och reflektioner över sitt arbete med klientgruppen
- detta är metodens fördel (Kvale, 1997). Till metodens nackdelar hör att varje intervju
riskerar att influeras av intervjuarens förförståelse och erfarenheter (Patel 2003). Om så sker
kan intervjuernas innehåll spegla intervjuarens syn på ämnesområdet, istället för
respondentens. Detta påverkar i sin tur studiens resultat och tillförlitlighet.
Vi har haft detta i beaktande vid varje intervju och vi har varit medvetna om att vi har haft
olika förförståelse av ämnet. En av oss har i sin verksamhetsförlagda utbildning kommit i
kontakt med klientgruppen och då tagit del av ett visst arbetsterapeutiskt arbetssätt. Den andra
av oss saknar denna erfarenhet och har enbart, inför intervjuerna, haft litteratur som
förkunskap i ämnet. Detta har gjort att vi har kompletterat varandra på ett bra sätt, då vi båda
inför intervjuerna har haft en viss inblick i ämnet, samtidigt som vi kritiskt har diskuterat
kring detta och vikten av att gå in neutral i varje intervjusituation. Detta är en styrka i denna
studie.
43
Intervjuaren har stort ansvar att ställa frågor som är relevanta för studiens syfte och det krävs
ett gediget förarbete vid utformningen av en optimal intervjuguide. Trost (2005) menar att
optimala intervjuguider utgörs av en kortfattad lista med få, men stora frågeområden och utan
i förväg formulerade frågor. Enligt Trost riskerar personer som är ovana intervjuare att ta med
för mycket i guiden.
Vi upplever att vi förverkligade Trosts (2005) scenario om ovana intervjuare när vi utvecklade
vår intervjuguide. Vår intervjuguide blev väldigt omfattande och spann över både stora och
små frågeområden. Detta medförde både fördelar och nackdelar. Fördelarna var att vi som
intervjuare kände oss trygga i intervjusituationen – visserligen kunde vi frågorna utantill, men
att ha ett papper med sig med frågor och förslag på följdfrågor gjorde oss avslappnade och
öppna i intervjusituationen. Fördelen var också att vi fick ett rikt material, vilket dock även
blev till en nackdel. Det rika och intressanta materialet gjorde att bearbetningen av
intervjuerna tog lång tid och vi fick ett väldigt omfattande material i förhållande till den tid
som fanns avsatt för att genomföra studien. Transkriberingen skedde fortlöpande, men
intervjumaterialet växte i snabbare takt än vad renskrivningen kunde genomföras eftersom
materialet var för omfattande för att hinna transkriberas innan nästa intervju.
En annan nackdel av vår utformning av intervjuguiden var att vissa av frågorna resulterade i
material som visade sig inte vara direkt relevant för studiens syfte. Detta beror på att vi ställde
ett flertal frågor som skulle ge oss en bakgrund om respondenten och dennas verksamhet.
Dessa var intressanta för oss att få besvarade och gav oss ökad kunskap, men alltför stor del
svaren på dessa frågor kunde inte användas i studien då dessa inte besvarade studiens syfte.
Hade vi, i intervjuguiden, inte lagt så stor vikt på dessa bakgrundsfrågor, skulle detta ha gett
en mer hanterlig materialmängd och förmodligen även ha lett till att intervjuernas tidsram
skulle ha kunnat hållas.
Samtliga intervjuer spelades in med bandspelare. Vi upplevde både de positiva aspekterna
med bandinspelningen och den negativa aspekten med tidskrävande transkribering som Trost
(2005) beskriver. Enligt Trost är fördelen med bandinspelning att intervjuaren kan lära sig av
både misstag och det som fungerat genom att lyssna på intervjun i efterhand. Det är också
lättare att koncentrera sig på frågor och lyssnande i intervjusituationen när det inte krävs
anteckningar. Till nackdelarna hör att det är mödosamt och tidskrävande att lyssna på och
44
renskriva materialet i efterhand. Trost (2005) påpekar även att vissa personer kan känna sig
obehagliga till mods vid en inspelning och vi informerade därför deltagarna redan i
informationsbrevet om att bandinspelning skulle komma att användas vid intervjuerna.
Vi föredrog bandinspelning framför att basera intervjumaterialet helt på anteckningar. Detta
då det skulle vara stor risk att missa något av det sagda om anteckningar hade förts. Risken är
även stor att anteckningarna skulle ha blivit otydligt formulerade eller tolkats i det skrivande
ögonblicket. Genom en bandinspelning fick vi ett ordagrant intervjumaterial, vilket vi
upplevde som väldigt viktigt.
Två av intervjuerna genomfördes med två respondenter. Enligt Trost (2005) är nackdelen med
att intervjua flera personer samtidigt, att det vanligtvis blir en som tar störst plats i
samtalsrummet. Trost menar vidare att svaren ofta blir mer nyanserade vid intervju med en
person eftersom det finns en risk för likriktning i svaren då intervjupersonerna kan hämma
och/eller styra varandra. Med detta i beaktande valde vi ändå att genomföra två av
intervjuerna på detta sätt då intervjupersonerna uttryckligen hade önskat detta. Vi ville
tillmötesgå våra respondenters önskemål i så hög grad som möjligt för att de skulle känna sig
bekväma i intervjusituationen. Vid uppspelning och transkribering av dessa två intervjuer
kunde vi konstatera att det vid båda tillfällen var en person som i viss mån pratade mer än den
andra. Frågan är hur det skulle ha varit om vi hade intervjuat dessa en och en.
Innehållsmässigt gav dessa intervjuer ett rikt material, väl jämförbart med övriga intervjuer.
Det är svårt att bedöma om det var en nackdel att intervjua båda samtidigt eftersom vi inte vet
hur resultatet hade blivit om vi hade valt att intervjua dem en och en. Däremot har vi
reflekterat över om riktningen av innehållet har påverkats i någon grad, men även här är det
svårt att dra en slutsats om så har varit fallet. En negativ aspekt som vi kan konstatera av att
intervjua två personer samtidigt, är att intervjun skulle genomföras med samma mängd tid
tillgänglig som en intervju med en respondent. Då två intervjupersoner medför två upplevelser
och två svar på en fråga, kunde vi uppleva att det varit svårare att hinna ställa alla de frågor
som vi ville få besvarade. Ur detta perspektiv var det negativt att intervjua på detta sätt, även
om intervjupersonerna ifråga var mycket tillmötesgående och gärna förlängde intervjutiden.
Samtidigt var fördelen med två deltagare att vi fick möjligheten att ta del av två personers
upplevelser i samma intervju, vilket ledde till att vi fick ta del av tolv personers erfarenheter i
stället för tio.
45
Vi valde att genomföra fyra intervjuer tillsammans, vilket grundade sig i att vi ville ta chansen
att delta i så många intervjuer som möjligt och samtidigt kunna ge varandra feedback på vad
som var bra och vad som kunde förbättras. I dessa intervjuer ställdes frågorna av en
intervjuare, medan den andra lyssnade, förde anteckningar och på slutet kunde inflika ifall
någon fråga varit oklar eller obesvarad. Enligt Trost (2005) är det viktigt att vara samspelta i
de intervjuer då två intervjuare medverkar. Detta var något som vi tog i beaktande och vi kom
i förväg överens om vem av oss som skulle ställa frågorna. Trost (2005) menar att två
intervjuare kan medföra att respondenten att känner sig i underläge. För att undvika detta
tillfrågades respondenterna via informationsbrevet och vid intervjuns början, om två
medverkande intervjupersoner.
Deltagarnas spridning vad gäller olika verksamheter och län medförde studien en bredd, vilket
bidrog till en möjlighet att finna likheter och skillnader i det som den kvalitativa studien avser
att undersöka (Kvale 1997). I studien kunde vi till exempel konstatera att verksamheters
utformning påverkar arbetsterapeuternas arbetssätt.
Vid sammanställning av intervjumaterialet är det viktigt att sammanställningen motsvarar
originalmaterialet, det ska spegla innehållet i intervjuerna (Lantz, 2007). Vi upplevde att
analysprocessen av materialet var svår då vi inte har erfarenhet av att analysera så stora
mängder material som intervjuerna resulterade i. Trost (2005) menar att bearbetning av
material försvåras av materialets omfång, ju mer material desto svårare blir
databearbetningen. Därför såg vi det som viktigt att kontinuerligt läsa intervjuutskrifterna
under analsyprocessens gång, för att inte riskera att förvränga data på något sätt.
46
REFERENSLISTA Beckman, V. (2000). En väg till fängelset? – Om hyperaktivitet och aggressivitet. Stockholm: Cura bokförlag och Utbildning AB. Beckman, V. (2007). ADHD/DAMP. Lund: Studentlitteratur. Chu, S., & Reynolds, F. (2007a). Occupational Therapy for Children with Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD), Part 1: a Delineation Model of Practice. British Journal of Occupational Therapy, 70 (9), 372–383. Chu, S., & Reynolds, F. (2007b). Occupational Therapy for Children with Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD), Part 2: a Multicentre Evaluation of an Assessment and Treatment Package. British Journal of Occupational Therapy, 70 (10), 439–448. De Poy, E., & Gitlin, N. L. (1999). Forskning – en introduktion. Lund: Studentlitteratur. Duvner, T. (1998). ADHD – Impulsivitet, överaktivitet, koncentrationssvårigheter. Stockholm: Liber. Ejlertsson, G. (2003). Statistik för hälsovetenskaperna. Lund: Studentlitteratur. Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter. (2005). Etisk kod för arbetsterapeuter. Nacka: FSA. Gillberg, C. (2005). Ett barn i varje klass, om ADHD och DAMP. Stockholm: Cura Bokförlag och Utbildning AB. Honos-Webb, L. (2008). Så lyfter du fram styrkorna hos barn med ADHD. Jönköping: Brain Books AB. Iglum Rønhovde, L. (2006). Om de bara kunde skärpa sig. Lund: Studentlitteratur. Kadesjö, B. (2007). Barn med koncentrationssvårigheter. Stockholm: Liber. Kielhofner, G. (2004). Conceptual foundations of Occupational therapy. Philadelphia: F.A. Davis Company. Kielhofner, G. (2008). Model of Human Occupation. Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkins. Klasén McGrath, M. (2007). Komplex organisation för neuropsykiatriska utredningar. Habilitering NU, 4, 22-23. Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Lantz, A. (2007). Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur. Patel, R., & Davidsson, B. (2003). Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur.
47
Repstad, P. (2007). Närhet och distans – kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur. Socialstyrelsen. (2002). ADHD hos barn och vuxna. Hämtad 2009-03-13 från http://www.socialstyrelsen.se/Sos/ExternalWeb/Templates/PublVariant.aspx?NRMODE=Published&NRNODEGUID=%7bBC6CA16E-AB56-4B7E-A872-8F19E6482441%7d&NRORIGINALURL=%2fPublicerat%2f2002%2f2131%2f2002-110-16%2ehtm&NRCACHEHINT=Guest# Socialstyrelsen. (2004). Kort om ADHD hos barn och vuxna. En sammanfattning av socialstyrelsens kunskapsöversikt. Hämtad 2009-03-13 från http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/8D40E9B5-41A8-426D-A514-E0CDDD4C48FD/2290/20041107.pdf Svensson, P-G., & Starrin, B. (1996). Kvalitativa studier i teori och praktik. Lund: Studentlitteratur. Söder, M. (1989). Oberoende och autonomi. Socialmedicinsk tidskrift, 4, 155-160. Trost, J. (2005). Kvalitativa intervjuer. Lund: Studentlitteratur.
Bilaga 1 Arbetsterapeuters interventioner för personer med ADHD Hej! Vi är två studenter som nu har påbörjat 6:e och sista terminen på Arbetsterapeututbildningen vid Karolinska Institutet i Stockholm. I denna termin ingår att skriva en C-uppsats i ämnet arbetsterapi där vi själva får välja inriktning. Vi har valt att skriva om ADHD, ett ämne som har väckt vårt intresse under studiernas gång. Syftet med vår studie är att beskriva hur arbetsterapeuter arbetar med personer som har ADHD-problematik. Vi skulle gärna vilja intervjua dig som har arbetat med neurologiska/neuropsykiatriska utvecklingsavvikelser under minst ett år för att få ta del av dina erfarenheter inom detta område. Du som tackar ja till att delta kommer att intervjuas av en av oss, eller i något fall av oss båda två. Totalt kommer 10 arbetsterapeuter som är verksamma inom detta område att intervjuas. Din kunskap och dina erfarenheter kommer att bidra till att ge oss en djupare förståelse för ämnet. Intervjun kommer att ske vid ett tillfälle och beräknas ta mellan 30-60 minuter. Samtalet kommer att spelas in för att viktig information inte ska förvanskas eller gå förlorad. Allt som sägs under intervjun kommer att behandlas konfidentiellt och alla uppgifter avidentifieras. Materialet kommer att användas enbart i studiesyfte och när arbetet är färdigt kommer banden att raderas. Citat från intervjun kan komma att användas i uppsatsen, men de kommer inte att kunna härledas till personen ifråga. Intervjuerna kommer att äga rum under perioden 16 februari – 6 mars (v 8 – 10) och du kan själv välja en tid och plats som passar bra för dig. Det är bra om vi har tillgång till ett ostört rum vid intervjutillfället. Din medverkan är naturligtvis helt frivillig och du kan när som helst, utan att uppge någon särskild anledning, välja att avbryta. Inom några dagar kommer vi att kontakta dig för att höra om du har möjlighet att delta i vår studie. Har du frågor eller önskar ytterligare information är du välkommen att höra av dig till Anna eller Maria via mail eller telefon. Vi ser fram emot att träffa dig! Med vänliga hälsningar Anna Swärd Maria Gleissberg Tel: xxxxx Tel: xxxxx Mail: xxxxx Mail: xxxxx
Bilaga 2 Intervjuguide Bakgrundsinformation:
• Hur länge har du jobbat som arbetsterapeut? • Inom vilka områden har du arbetat? • Vad var det som gjorde att du arbetar just inom det här området? • Hur länge har du jobbat med den här klientgruppen? • Hur länge har du arbetat på den här arbetsplatsen? • Har du gått någon annan utbildning inom yrket, förutom arbetsterapeutprogrammet?
Begrepp: Eftersom vi märkt att begreppet är lite grumligt är jag intresserad av att veta vilken terminologi du använder som samlingsbegrepp för ADHD och närliggande diagnoser.
• Vilka diagnoser räknar du in i samlingsbegreppet? • Använder du olika begrepp för barn och vuxna?
Klientgruppen:
• Vilka klientgrupper möter du i ditt arbete? • Hur stor del av dessa är personer med ADHD? • I vilken ålder är de klienter som du träffar? • Hur är könsfördelningen?
Interventioner:
• HUR ARBETAR DU MED DEN HÄR GRUPPEN?
- I vilket syfte träffar du dina klienter? - Vilka är dina funktioner som arbetsterapeut för den här klientgruppen? - Arbetar du med den fysiska miljön kring dina klienter? - Förskriver du hjälpmedel? - Arbetar du med den sociala miljön kring dina klienter? - Använder du dig av gruppverksamhet i ditt arbete?
Teamarbete:
• Arbetar ni i team på din arbetsplats? • Vilka yrkesgrupper ingår i teamet? • Hur kan samarbetet se ut? • Vilken roll har du som arbetsterapeut i teamet?
Vårdförlopp:
• Hur kommer man som klient i kontakt med dig? • Hur tät och långvarig är kontakten med de klienter du träffar?
Arbetssätt:
• Kan du beskriva vad du grundar ditt arbetssätt på när det gäller den här klientgruppen? • Hur resonerar du när du väljer en specifik åtgärd till en klient? • Hur kan målen se ut för olika åtgärder? • Hur går du tillväga när du sätter upp mål? • Hur avgör du om det är en lyckad intervention? • Anpassar du ditt bemötande på något särskilt sätt till den här klientgruppen?
Bedömningsinstrument:
• Använder du dig av bedömningsinstrument i ditt arbete? - Om ja, vilka?
Egna upplevelser
• Vilka svårigheter ser du hos den här gruppen och i arbetet med dem? • Vilka tillgångar ser du hos den här klientgruppen och i arbetet med dem? • Är det något som du själv skulle vilja tillägga i den här intervjun?
Drömscenario:
• Vad tycker du själv att arbetsterapin ska kunna erbjuda den här klientgruppen? • Hur skulle du vilja arbeta om du inte hade några tidsmässiga eller ekonomiska
begränsningar?
