Fähundar 103

FähundarOM BOSKAPSVÄKTARE I MELLERSTA SVERIGE

Av Leif Lindin och Ingvar Svanberg1 1

»Wallehundar föllja troget sin anförtrodda hjord hela dagen,och med skjällande thess fiender fördrifwa,samt förswara dem för Rofdjur och tjufwar»(Carl Linnaeus, Cynographica Eller Beskrifning Om Hunden,1756, s. 51).

Hundens livsvillkor har under historiens gång formats inom samma ramverksom den människogrupp den levt med, oavsett om det är som gårdvar i enbondby, knähund i ett slottsgemak eller familjehund i en modern storstads-våning. Som domesticerade djur bildar hundar, framhåller antropologenClaude Lévi-Strauss (1962 s. 105), inte någon egen gemenskap, utan de ut-gör en del av människors samhälle. Denna nära förbindelse mellan Canis fa-miliaris och Homo sapiens tvinnar dem samman till en gemensam krets.Hundinnehavarnas sätt att leva och försörja sig samt de allmänna kognitivaoch sociala omständigheter som råder i ett specifikt sammanhang, dikteraräven villkoren för hundarnas tillvaro på gott och ont (Rosenström 2010;Svanberg 2010b).

Det finns dock en kategori hundar som i första hand ej socialiseras in i ettmänskligt samhälle utan får sin samhörighet och identitet med den boskapde är satta att vakta. Vetenskapshistorikern Donna Haraway ägnar i sin upp-märksammade bok The Species Manifesto (2003 s. 66–80) ett helt kapitel åtvaktande herdehundar, det som i den internationella litteraturen kallas »live-stock guardian dogs» (LGDs). Hennes fokus ligger här på introduktionen avpyrenéerhundar som boskapshundar i Nordamerika.

För Haraway får dessa exemplifiera hur relationen mellan hunden ochmänniskan förändras genom omställningar i den globala ekonomin, där her-dekulturer blivit förlegade. När det moderna samhället och dess institutionervill skydda det på nytt ökade antalet rovdjur, får LGDs en förnyad funktionsom boskapsbeskyddare. Denna återinförda funktion har tillkommit i hoppom att ersätta giftanvändning, skyddsjakt och illegal förföljelse och därmedförsöka skona varg, björn, lo och andra predatorer. Boskapshunden hjälpertill att minimera intressekonflikter mellan nutida rovdjursförvaltning ochmodern boskapsskötsel.

1 Artikeln ingår i ett projekt rörande sällskapsdjur och hundar som delvis finansierats av an-slag från Uppsala universitet och Traditionsvetenskapliga nämnden vid Svenska litteratursäll-skapet i Finland.

104 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

BAKGRUND

Haraway är emellertid inte ensam om att uppmärksamma LGDs. Derasexistens utgör ett gott exempel på en biokulturell domän av vital betydelseför människor som bedriver boskapsskötsel (Svanberg 2014a). RedanClifford Hubbard gav i sin nu klassisk vordna bok Working Dogs of theWorld (1947) en översikt över hundraser, som använts som boskapsväk-tare i skilda delar av världen. Under de senaste 30 åren har det dessutompublicerats en omfattande litteratur rörande bruket av boskapsvaktandehundar, dels studier av etnografiskt dokumenterande slag, dels arbetensom utvärderar tillämpningen av sådana hundar i rovdjurspreventivt syftei dagens NordAmerika, Centraleuropa och Skandinavien (Rigg 2001;Lescureux et al. 2014). Myndigheter och organisationer som arbetar för attvärna rovdjur, uppmuntrar användning av LGDs inom modern fårskötseli syfte att förhindra björn- och vargangrepp. Detta är emellertid omgärdatav en rad problem till följd av att juridiska, kulturella och sociala förhål-landen numera skiljer sig åt från de sammanhang (södra och östra Europa),där sådana hundar av hävd använts (Gehring et al. 2010; Svensson et al.2011).

Vad som däremot inte nämns i moderna översikter är att vi har en äldretradition av boskapsvaktande hundar även i Sverige, nämligen från tideninnan de stora rovdjuren vid 1800-talets mitt försvann från södra och mel-lersta delen av landet. Etnologen Mátyás Szabó har i sin avhandling (1970s. 281–286) en relativt omfattande sammanställning om herdarnas bruk avhundar i nordvästra Europa. Han konstaterar att vallhunden spelat dubblaroller i norra Europa: dels har den tjänstgjort som skydd mot rovdjur, delshjälpte hunden till att hålla betesdjuren samlade. Det finns dock anledningatt ytterligare tydliggöra denna skillnad i användning mellan olika slagshundar inom traditionell boskapsskötsel.

SYFTE OCH METOD

I det följande avser vi att belysa boskapsväktare före 1800-talets mitt,främst i mellersta Sverige, och deras användning. Fokus ligger på hundar-nas funktion när boskapen betade i skogen och större rovdjur ännu utgjor-de ett reellt hot. Med det källmaterial som stått till vårt förfogande har viförsökt tränga ner i tidsdjupet för att studera dessa hundar under boska-pens betesgång i utmarkerna. Källmaterialet är relativt torftigt och bestårmest av strödda notiser ur äldre topografisk litteratur och enstaka uppteck-ningar samt några frågelistsvar. Uppteckningsmaterialet är dock i allmän-het från en tid när man hade upphört med hundar som boskapsväktare (jfrKardell 2006 s. 51). Administrativa källor med exempelvis statistiskauppgifter om antalet hundar saknas. Kvarlevor (skinn och skelettdelar av

Fähundar 105

hundar) är mycket sparsamt företrädda i museisamlingar (Öhman 1976;Lindin & Svanberg 2012).

Studien får därför tills vidare ses som preliminär och betraktas somexplorativ. Sannolikt skulle andra typer av källor, särskilt domboksmate-rial och andra rättsliga dokument, kunna ge mer insikt i denna nu svunnatyp av hundhållning bland allmogen. Att tillgängliga data är relativt tunn-sådda hindrar dock inte att vi, utifrån de få konkreta beläggen som stått osstill buds, ändå vågar oss på vissa tolkningar (Myrdal 2009; Svanberg2010a).

Var och i vilka sammanhang förekom boskapsvaktande hundar? Vilkenfunktion hade de och hur fostrades de? Kan vi säga något om utseende ochstorlek? Genom denna essä vill vi försöka bidra till att belysa den stora funk-tionella variation som böndernas och boskapsskötarnas hundar uppvisade idet äldre rurala landskapet (Lindin & Svanberg 1997, 2001, 2013; Strecker& Svanberg 2014; Svanberg 2014b).

VÄKTARE ELLER VALLARE

I äldre uppteckningar och litteratur talas om en fähund (fornsvenskans fä-hunder) som går med boskapen, men det är sällan vi finner några närmaredefinitioner av den funktion en sådan hund egentligen hade.2 Den typ avhundar vi avser att belysa i vår studie är inte drivande hundar av det slag somvi numera gärna förknippar med fårskötsel och som i ett historiskt perspek-tiv tycks utgöra ett västligt och nordligt inslag i europeisk boskapshållning(samiska vallhundar, working collies från de brittiska öarna, Australianstock dogs). Sådana hundar hjälper herdarna att flytta och hålla sammanhjordarna. Denna kategori av vallande hundar utvecklades förmodligen un-der medeltiden och framför allt i områden där varg och andra predatorer sak-nades (Rogers 2010 s. 68).

Drivande hundar har i Skandinavien främst använts av samerna, som trä-nade sina spetshundar till att uppfatta och åtlyda renskötarens signaler (An-derson 1986; Lindin & Svanberg 2012). Under 1800-talet omnämns att bön-derna på Fårö använde lambahundar som drev såväl får som svin (Säve1941 s. 49 f., 140). I södra delarna av Sverige förefaller vallhundar av detslaget främst höra samman med herrgårdskulturen och schäferierna och ver-kar vara ett inflytande från kontinental boskapsskötsel. Drivande vallhundarfanns på herrgårdar i Västergötland, Bohuslän, Närke, Uppland, Västman-land och Värmland (Szabó 1970 s. 281; ULMA 21155). FolklivsforskarenPer Johnsson (1919 s. 182) anför att herdarna använde tyska kommandoord,vilket torde vittna om ett inflytande söderifrån. Även uppteckningar ger vid

2 Fédération Cynologique Internationale gör i sin klassifikation av världens hundraser ej nå-gon åtskillnad mellan boskapsvaktande herdehundar och vallraser, utan de räknas alla tillgrupp 1: Chiens de berger et de bouvier ’vall-, boskaps- och herdehundar’.

106 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

Hund som genom att visa tänderna skyddar en flock tamsvin som angrips av ett rovdjur.(Olaus Magnus, Historia de gentibus septentrionalibus, 1555.)

handen att det var godsen som hade boskapsvallare, inte bönderna i allmän-het. Det är förmodligen i den miljön vi även hittar västgötaspetsens förfäder,som anses vara en inhemsk vallhund (Zettersten 1961; Svanberg 2014b).Drivande hundar använder medfödda rudiment av jaktegenskaper, vilketkan ses bl.a. i deras chase-and-bite-strategi (Coppinger & Coppinger 2007s. 201).

Boskapsväktare däremot är i första hand beskyddande och jagar iväg in-kräktare som vilda rovdjur, lösspringande hundar eller tvåbenta tjuvar. Ge-nom att socialiseras tillsammans med den boskap hunden skall vakta, snara-re än med människor, skyddar den instinktivt fårflocken, som den kännersamhörighet med. Det gör den genom att skälla och genom att visa sin när-varo med urinmarkeringar, som får en avskräckande verkan. En sådan hundär vanligtvis storvuxen och till temperamentet självständig, envis och intel-ligent. Jaktegenskaper är naturligt nog i det närmaste obefintliga hos den.Medan drivande hundar är mycket aktiva kring boskapshjorden är boskaps-vaktande hundar närmast letargiska (Rigg 2001; Coppinger & Coppinger2007 s. 201).

Herdehundar beskrivs redan i medeltida landskapslagar (Södermanna-lagen B XXXIII § 2; Östgötalagen B XXIV § 2), men vi kommer demaldrig särskilt nära. Vi får veta att de värderas högre än gårdshundarna, menej lika högt som knähundar (Bernström 1962 sp. 73). I Olaus Magnus histo-ria över de nordiska folken avbildas en hund som skyddar en svinhjord somangrips av ett rovdjur, möjligen en björn (Olaus Magnus bok 17:24). Kyr-koherde Gunno Brynolphi Blutherus beskriver i sitt lovtal över landskapetDalsland, Prosperante oratio encomiastica de Dalia (1632), hundar av dettaslag (Öhman 1976). Blutherus ger i sin oration en utförlig redogörelse förDalslands fauna och berättar bl.a. om rovdjuren, däribland »otaliga vargar»

Fähundar 107

som tillfogade boskapen stor skada. »Därför äro invånarna tvungna att påbestämda tider utsätta pålitliga beväpnade väktare av hjordarna och bo-skapsherdar, väl utrustade med boskapshundar.» Han uppger att dessa hun-dar är

mycket kraftiga, mycket benägna för strid och i hög grad beredda att samman-drabba med vargarna. De kunna också avvärja vargarnas försåtliga angrepp ochmed kraftiga bett bjuda dem motstånd, försvara boskapen, driva vargarna påflykten och därefter helt fientligt förfölja och nedgöra dem.

Det råder ingen tvekan om att det är klassiska boskapsväktare som Bluthe-rus beskriver.

Och de ha så utmärkta hundar, att de stundom tryggt kunna skicka ut boskapen tillen villsam ödemark och utan någon förlust och utan någon människa som väktareåter träffa på den med ledning av de nämnda hundarna (Blutherus 1979 s. 54).

De utförliga uppgifterna hos Blutherus är utomordentligt intressanta, efter-som man i västra Sverige senare har noterat en specifik typ av boskapsväk-tare, som fått åtskillig uppmärksamhet i kynologiska kretsar, nämligen dal-bohunden. Engelsmannen Horace William Wheelwright (1865 s. 222) upp-ger att den var en

magnificiant dog, rather like an English mastiff, of the size and colour of thewolf, which was formerly very much used in these forests to watch the cattlewhen pasturing in the forests.

Dalbohunden kan sägas motsvara de kriterier som ofta ställs upp för euro-asiatiska boskapsväktare: den var storvuxen med kort, grov päls, av mastiff-eller molossertyp, och till färgen ofta enfärgat gulgrå eller svart. Rovdjurs-faran var under 1700-talet och ännu under förra hälften av 1800-talet reellför dem som hade boskap på skogen (Nyrén 2012).

Mycket tyder alltså på att vi en gång i tiden i mellersta Sverige hade enboskapsväktare av det slag som fortfarande återfinns i sydöstra Europa menatt den försvann när rovdjuren upphörde att vara ett problem för extensivthållen småboskap i de mellansvenska skogsområdena under 1800-talets se-nare hälft.

I EUROPAS BERGSTRAKTER OCH STÄPPOMRÅDEN

Enligt nyare översikter har boskapsvaktande hundar gamla traditioner i öst-ra Medelhavsregionen, där de tycks ha funnits nästan lika långt tillbaka i ti-den som det funnits domesticerade får och getter. Den tidigt domesticeradesmåboskapen var ofta svart, grå eller brun till färgen, och samma färger hadeäven de tidiga boskapshundarna från Babylon, Mesopotamien och Anato-lien. Detta förändrades över tid. Romerska författare som Marcus TerentiusVarro, död 27 f.Kr., och Lucius Junius Moderatus Columella, död 70 e.Kr.,uppger exempelvis att vita hundar var att föredra, för att man skulle kunna

108 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

Boskapsvaktande hundar vid Brinja e Šahit på Šar Planina/Malet e Sharrit, Kosovo. (FotoNedih Limani, 2010.)

skilja dem från vargar. Vita hundar hade hunnit börja gynnas i aveln just föratt dessa i färgen skulle likna fårens färgnyanser, eftersom får med vita päl-sar nu hade blivit vanligare (de la Cruz 1995).

På de centraleuropeiska stäppområdena har herdar och nomader länge be-gagnat sig av boskapsvaktande hundar (Mohr 1956 s. 3–6). I Italien har s.k.maremmano in i vår tid använts som en effektiv boskapsväktare mot rovdjuri regionerna Abruzzo och Maremma i landets centrala delar. På Balkan harboskapsvaktande hundar traditionellt förekommit och nyttjas fortfarande iviss utsträckning i Rumänien, Bulgarien, Slovenien, Makedonien, Kosovooch Grekland (Rigg 2001; Sedefchev 2005; Lescureux et al. 2014). Även iAnatolien är bruket av stora herdehundar som boskapsväktare fortfarandeutbrett (Tepeli et al. 2003; Svanberg 2014a). Utanför Europa finns sådanahundar i Afrika, Asien (Centralasien, Tibet), Patagonien (skildrade redan avCharles Darwin) och på sina håll i Nordamerika, av tradition bl.a. hos nava-hoerna i Arizona (Black 1981; Rigg 2001).

FÄHUNDAR I SÖDRA OCH MELLERSTA SVERIGE

Den viktigaste uppgiften för de boskapshundar som förekom hos allmogeni Sverige, var att hålla räven, vargen och andra predatorer borta från boska-

Fähundar 109

pen. Kreaturen betade i skogen och följdes av vallhjon, ofta barn, medan deti fäbodområdet företrädesvis var kvinnor som skötte och vaktade boskapen.Hunden tjänade också som sällskap och skänkte därmed även trygghet åtvallhjonen (Szabó 1970 s. 281). De vanligast förekommande dialektala be-nämningarna för sådana boskapshundar har varit fähund, gässelhund, gäs-selracka, herdehund (Dal.), hjordhund (Ög., Sm.) och vallhund (OSDs;Rietz 1862–1867 s. 231, 254; Levander 1943 s. 158 (gätsel > gässel, bildattill verbet gäta ’vakta’).

I 1700-talets svenska upplysningslitteratur hittar vi uppgifter om bo-skapsvaktande hundar (Linnaeus 1756 s. 56). »Ungbookapen den wallasmerendels i skogen sommaren öfwer [...] af ett wallhion med 1, 2 eller 3 fä-hundar, särdeles om skogen är diurfängd [rik på rovdjur]», skriver lanthus-hållaren Carl Dahlman i sin jordbrukslära från 1743. Han tillägger att omolägenheten med rovdjur inte föreligger behövs ej heller hundar eller vall-hjon när boskapen går i skogen (Dahlman 1743 s. 34).

Flera tidiga resenärer noterade bruket av hundar vid betesgång. När ex-empelvis Pehr Kalm 1742 besökte Bohuslän observerade han att hundargick allena med boskapen för att skydda den mot rovdjuren (Kalm 1746s. 69). Anders Tidström, som 1756 färdades genom Halland, noterade enboskapsvaktande hund i Slöinge som »följer fåren stadigt och vid hans när-varelse skall intet räfven drista att försöka någon våldsamhet mot fåren»(Tidström 1891 s. 12). Anders Gustaf Barchaeus, som 1775 reste genomSmåland, berättar att varken varg eller räv vågade sig på fåren eftersom devaktades av speciellt tränade hundar. Han skriver att dessa hundar trogetföljde fåren. Om rovdjuren närmade sig »gifwer den i god tid faran till kän-na, drifwer den då tillhopa och går själf lös på willdjuret» (Barchaeus 1959s. 44). Lundazoologen Sven Nilsson antecknade 1816, på väg norrut, att hani Bohuslän fann »en ovanligt stor race af hundar, som man kallar fä-hundar,emedan man dresserar dem till att gå vall med boskapen». Den specifika ra-sen beskrevs av Nilsson (1879 s. 44) som from och snäll och den högg aldrigmänniskor. I en skrift 1832 kallar han den hund som förekom i »vissa trakteraf Wermland och Bohuslän» för vallhund »derföre att han inöfvas att gå vallmed boskapen» (Nilsson 1832).

De stora boskapshundarna som förekom i västra Sverige har i litteraturensenare benämnts dalbohundar. Beteckningen dalbohund återfinns i skriftförsta gången 1842 i Alexis Norings handbok i husdjursskötseln (von Rosen1963a s. 24). I sin skandinaviska fauna ger Sven Nilsson en utförlig beskriv-ning av hundens exteriör: »Hufvudet bredt, med stark sänkning mellan ögo-nen; nosen tjockare och kortare än hos vargen; öronen stora, något hängan-de: svansen under långhåriga öfver som ryggen; denna och hela kroppenmed täta grofva hår». Färgen anges vara svart och i storlek kunde den jäm-föras med en varg (Nilsson 1847 s. 233).

Axel Emanuel Holmberg (1843 s. 80) berättar från Bohuslän att kreaturengick ute om hösten och för rovdjurens skull följdes de »i fjellbygden af wall-

110 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

hjon och af der tillöfwade hundar af stora s.k. Dahlboracen». Allmogen iSmåland hade, enligt Gunnar Olof Hyltén-Cavallius (1868 s. 78), två slagshundar vid vallgång, dels fårhunden, som uppenbarligen var en spets, förden mindre boskapen, dels ett större slag som gick med nötboskapen ochsom kallades fähund. Han uppger att den senare var stark och härdig och avett slag som under benämningen varghund eller dalbohund förekom i väst-liga delar av landet. Dalbohunden har förblivit närmast mytisk eftersomskriftdokumentationen är sparsam, samtidigt som uppgiften om en försvun-nen inhemsk hundras fascinerat många kulturhistoriker och kynologer (vonRosen 1963a, 1971; Öhman 1955, 1976).

Från västra Värmland berättas om stora vallhundar som i gammal tid pas-sade nötkreaturen i skogen (Eles 1975 s. 248) En minnesgod informant(f. 1849) från Köla socken uppgav att man vid mitten av 1800-talet användestora svarta vallhundar som följde och höll samman boskapen i skogen. Omsäterjäntan ville veta var korna befann sig, blåste hon i sitt bockhorn. Dåsökte hunden upp henne och hon kunde följa den tillbaka till boskapen.Hunden tillät ej främlingar att närma sig boskapen (Byberg 1930 s. 147).Från övre Dalarna uppger Lars Levander att vallhund på de flesta håll var enrent tillfällig företeelse. Från Orsa omtalas emellertid att man i långbodarnaanvände en gemensamt ägd vallhund, vilken under vintern hystes och un-derhölls av bönderna i tur och ordning (Levander 1943 s. 158).

Även längre norröver finner vi strödda uppgifter om boskapsvaktandehundar. I ett frågeformulär, utsänt 1818–1821 av Hushållningssällskapet iJämtlands län, efterfrågades uppgifter om vallhundars bruk och inövande.Från Ströms och Alanäs socknar svarades att vallhundar »brukas nästanöfveralt och inöfvas derigenom att de följa med boskapen såsom hvalpar»(Björkquist et al. 1941 s. 133). Likaså heter det från socknarna Alsen, Kall,Mattmar, Mörsil, Offerdal och Rödön att vallhundar förekom i de flesta hus-håll (a.a. s. 191, 195, 199, 204, 211). Från Klövsjö framgår tydligt att det ärboskapsväktare snarare än vallande hundar man avser:

Wallhundar brukas, men som sällan odjuren numera finnes, är desse wallhun-dar, åtminstone till sådan myckenhet som nu brukas […] mera skadlige, emedandessa hundar hela sommaren igenom följer kreaturen på aflägsna skogstrackter,där vanligen tjeder, orrar, hjerpar och ripor har sine tillhåll, men så snart någonaf desse foglar lagt ett eller flere ägg, är vallhundens näsa fin nog för att upp-vedra desse ägg, dem han genast förter (a.a. s. 156).

Det är major Anders Nystedt som klagar över den skadeverkan han menadehundarna åstadkom.

HUNDARNAS FOSTRAN OCH SKÖTSEL

Herdarnas hundar behöver aldrig tvingas att utföra sina sysslor, menar hus-djursforskaren James Serpell, även om det krävs disciplinering och träning

Fähundar 111

Skällande hund med broddhalsband, avbildad som vinjett på en dalsländsk lantmäterikartafrån 1694.

för den uppgift de har. Med andra ord – syften och mål för herden och hanshund är i stort sett kompatibla (Serpell 1996 s. 175). Fostran och skötsel avde svenska boskapsvaktande hundarna i äldre tid liknar de förhållanden somfinns beskrivna från sydöstra Europas bergstrakter (Rigg 2001). För att vän-ja hundarna vid fåren placerades hunden vid kätten redan som valp. Närfåren släpptes ut på bete följde hunden med för att vakta dem mot vilddjur(EU 19 113; Johnsson 1919 s. 180). Även Barchaeus (1959 s. 44) noteradefrån Småland att dessa hundar redan som valpar placerades i fårhuset för attsocialiseras med småkreaturen.

De vuxna boskapsvaktande hundarna kunde antingen gå i sällskap medvallhjonen, men det var också på vissa håll, exempelvis i Halland, vanligtatt hundarna ensamma vaktade boskapen. De kunde rentav tjäna både somdrivande hundar och som försvarare (Szabó 1970 s. 280).

Sven Nilsson (1879 s. 44) observerade under sin resa 1816 att man för attskydda fähundarna i Bohuslän mot vargens bett satte en bred, utåt taggigjärnring kring deras hals. Sådana broddhalsband har använts på många hålli Sverige för att undvika att den i skogen frigående hunden föll offer förvarg. Etnologen Gösta Berg (1963 s. 20), som studerat denna utrustning meringående, uppger att det finns sådana halsband, kända under olika benäm-ningar, bevarade i Nordiska museets samlingar från Dalarna, Hälsingland,Jämtland, Södermanland, Uppland, Värmland, Västergötland och Öland.Belägg föreligger därtill från Dalsland, Västerbotten och Västmanland (Öh-

112 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

man 1955 s. 18 f.). Broddhalsband är också belagt genom ett arkeologisktfynd från järnåldersgravar i uppländska Valsgärde. På en lantmäterikarta1694 från Dalsland avbildas en hund försedd med broddhalsband (Huggert2007 s. 62).

Boskapshundarna värderades bland det tidiga 1800-talets allmoge i all-mänhet högre än andra hundar (Ericsson 1989 s. 94; Johansson 1919s. 184). Att boskapshundar kunde värderas högt framgår redan av ett dom-stolsprotokoll från Olands tingsrätt i Uppsala län 1698. Soldaten Johan Nils-son Häggfält anklagades för att ha skjutit ihjäl en fähund tillhörig JohanErsson i Norkulla. Hunden uppges ha varit en god fä- och gårdshund ochsoldaten dömdes att betala 12 daler kopparmynt till ägaren (RA: Svea hov-rätts renov. Uppsala län, volym 62. Oland tingsrätt 1698 26‒28/9).

KONFLIKTER

Frigående boskapshundar kunde dock uppfattas som ett problem, och därförförekom det att man försökte stävja deras rörlighet. Den hund som Tidström1756 observerade vid Slöinge gästgivaregård var försedd med en klamp, ettslags hinderdon tillverkat av en träkloss som sattes om tassen (Tidström1891 s. 12). Klubbor och andra hinderdon har använts på både boskaps-skötarnas och bybornas hundar, även om det främst varit bland samer dettillämpats i yngre tid (Szabó 1970 s. 130 f.; Lindin & Svanberg 2012). Iäldre tid förekom det till och med att man klippte av ett ben på fårhunden,belagt enligt ett kungligt brev av år 1572 gällande Öland, för att begränsadess rörelser. I danska byordningar stadgas här och var att en av vallhundensframfötter skulle huggas av. Sådana hundar blev förstås mycket begränsadei sin användbarhet. Det tycks också ha varit vanligt att man band fast hundenvid ett får för att på så sätt inskränka dess rörelsefrihet, samtidigt som denskyddade fåret mot rovdjur. På kontinenten förekom att herdarna hade hun-darna kopplade, men de släpptes lösa när rovdjur var i faggorna (Szabó 1970s. 282, 284 f.).

I konflikten mellan jaktintressen och utnyttjande av skogen som betes-mark hamnade boskapshundarna i skottgluggen. Szabó anför (s. 282) ett ex-empel från Broby socken i Östergötland 1711, då hundar inte fick gå lösa,eftersom de ansågs snoka upp har- och fågelungar. De som hade fårhundarpå skogen anmodades då att »som merendels brukligt» varit binda hundarnavid fåren. Major Anders Nystedt, som upprördes över att fähundarna livnär-de sig på skogshönsen och deras kycklingar i citatet från Klövsjö ovan, fö-reslog att varje fäbodvall i Jämtland dädanefter bara skulle få ha två hundaroch att dessa, förutsatt att det inte fanns rovdjur på skogen, ej borde få följakreaturen på betesgången före Olofsmässan (29 juli) utan hållas vid fäbo-darna. Därigenom skulle man förhindra stöld vid fäbodarna men ocksåskydda skogsfåglarnas fortplantning (Björkquist et al. 1941 s. 156).

Fähundar 113

Riksdagsman Olof Larsson från Gävleborgs län, representerande bonde-ståndet, argumenterade i februari 1856 däremot kraftfullt för att boskaps-hundar skulle få gå lösa i skogen och att de inte utgjorde någon direkt faraför fågellivet. I stället vägde deras nytta som boskapsväktare mycket tyngre:

Den stora nytta och gagn, man försport af åtskilliga hundar vid boskapens vall-ning, är icke af ringa vigt. Den hund, som blifvit van att följa i vall, är trogen isin tjenst; han följer boskapen hela sommaren om, och mången gång har detlyckats vallhjonet att med hundens kraftiga biträde rädda boskapen undan björ-nens käftar (Bondeståndets protokoll 1857 s. 137).

ANDRA VAKTANDE DJUR

Territoriellt vaktande boskapshundar har också varit användbara som gård-varar, vilket framhölls redan av Sven Nilsson (1847 s. 234). För detta ända-mål har man också kunnat nyttja en rad andra djur, inte bara hundar, somvarnar när objudna gäster närmar sig by eller gård. I Indien tjänade tamahyenor förr ibland som gårdvarar (Jerdon 1867 s. 118). Gäss, särskilt do-mesticerade knölgäss (Anser cygnoides), har rykte om sig att hålla inkräkta-re borta från gårdstunet genom att larma och vakta. Även vanlig tamgås sägsvara lämplig som gårdvar (Ashton 2010 s. 28; Young 2014 s. 132). Påfåglari herrgårds- och slottsparker tillskrivs samma egenskaper (Svanberg 2014c).Från Centraleuropa finns uppgifter om tranor som tämjdes för samma syfte,och vi har enstaka exempel på detta också från Sverige (Gunda 1969 s. 482).Bland indianer i Sydamerika har en rad höns- och värnfåglar tjänat som»vakthundar» i byarna (Gilmore 1950 s. 390–393; Gunda 1969 s. 490).

Det finns belägg för att man i olika delar av världen därtill har nyttjat ås-nor, hästar och nötkreatur som boskapsväktare. Såväl hästar som nötkreaturhar även i Sverige omvittnat hållit vargen på behörigt avstånd (Gadd 2000s. 174). Redan i början av förra seklet började boskapsfarmare i det som nu-mera är Namibia att använda åsnor för att skydda kreaturen mot geparderoch andra rovdjur, och åsnor har också prövats under senare år, bl.a. iSchweiz. I Förenta Staterna, har man särskilt använt s.k. burros, en små-vuxen åsneras, för att skydda fårhjordarna mot prärievargar och andra vild-djur (Marker 2000). I Nordamerika har man också med gott resultat testatlamadjur som fått gå med fårhjordarna. De har visat sig effektiva mot bl.a.ökenvargar (Rigg 2001 s. 110). Moderna handböcker i fårhållning rekom-menderar lamor, åsnor och nötkreatur som väktare mot rovdjur (Hasheider2013 s. 137 ff.).

Att grisar följt fåren som boskapsväktare finns skildrat från mellersta Eu-ropa. Även från Sverige föreligger belägg för detta. Historikern Lars J. Lars-son (1991) gjorde oss för några år sedan uppmärksamma på bruket av vall-grisar i norra Skåne och i Småland. Sogrisar födda på hösten sattes, på sam-ma sätt som boskapshundar, vid ett par månaders ålder in i kätten över vin-tern för att där leva ihop med fåren. Nyttjandet av grisar som vaktdjur finns

114 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

också belagt från Blekinge. I en uppteckning från Asarums socken berättashur en gris hade fötts upp bland fåren och sedan troget följde dem på betetför att kunna försvara dem mot räv, som kunde snappa åt sig lamm (Szabó1970 s. 282).

DISKUSSION

Det etnografiska materialet som skildrar användandet av boskapsvaktandehundar i äldre tid är knapphändigt i fråga om detaljer. Vi har fått arbeta medfå belägg som ger små möjligheter till ingående fallstudier. Med utgångs-punkt från vad vi vet om boskapsvaktande hundar (LGDs) på andra håll iEuropa kan vi emellertid konstatera att sådana helt klart funnits även i Sve-rige, och uppenbarligen har det åtminstone i västra och södra Sverige före-kommit storvuxna exemplar som minner om traditionella boskapshundarfrån södra Europas bergstrakter. De har kallats fähundar och varghundar.Under 1840-talet urskiljde zoologen Sven Nilsson till och med en specifikras med ett någorlunda homogent utseende och storlek, som kommit att kal-las dalbohund och som fanns främst i de västra delarna av landet. Den vardå redan stadd i försvinnande. Även på sina håll i södra Norrland användeshundar som boskapsväktare när kreaturen betade i skogen, men uppgifterom deras utseende och storlek är sparsamma.

De svenska boskapshundarna fostrades tillsammans med fåren och ficksommartid gå med dem när de betade i skogen, ibland ensamma, ibland isällskap med vallhjon. Hundarnas främsta uppgift har varit att skydda fårenmot räv, varg och på sina håll björn. Det finns en del yngre notiser om atthundarna även drev och höll ihop boskapen. Under 1700-talet och i börjanav 1800-talet utgjorde varg fortfarande ett stort problem för de bönder somidkade boskapsskötsel i skogsområden. Även om vallhjon tycks ha varitvanligast, har hundarna, där de funnits, haft en viktig funktion i skyddet motrovdjur. Vallhjonen var oftast obeväpnade och kunde bara med åthävor ochgenom att larma med horn och lurar hindra rovdjuren att närma sig (seSzabó 1970 s. 221 f.; Eles 1975 s. 248; Kardell 2006 s. 72 f.). Hundarnauppges ha varit mycket effektiva vid rovdjursprevention.

Rovdjuren, i synnerhet varg och björn, var sedan länge utsatta för enmycket intensiv jakt, och skottpengar hade förekommit sedan 1600-talet.Under senare hälften av 1800-talet var de stora rovdjuren i stort sett bortafrån södra och mellersta Sverige och upphörde därmed att vara ett problemför boskapsägarna. Såväl björn- som vargstam hade minskat radikalt. Efter1870 var vargstammen mycket svag, och på många håll i det närmaste obe-fintlig. Även björnstammen hade gått tillbaka i norra Sverige (Lönnberg1934; Kardell 2006 s. 71; Nyrén 2012).

När hundens tjänster inte längre efterfrågades upphörde bönderna att födaupp den. Något ekonomiskt incitament förelåg då inte längre för att ha hun-

Fähundar 115

darna kvar. I diskussionen om dalbohundens försvinnande nämns att enrabiesepizooti på 1860-talet förmodligen var ödesdiger, likaså åren avhungersnöd under senare hälften av samma decennium (Ödman 1976s. 130). Det yngre uppteckningsmaterialet, som speglar det förindustriellabondesamhällets sista faser, framhåller ibland explicit att bönder och torpa-re ej hade vallhundar (ULMA 15751 s. 3, 7 f., 20 f., 34, f. Österplana, Vgl.;13679 s. 28, Grangärde, Dal.).

Det är intressant att det i det omfattande material av excerpter och upp-teckningar av dialektord i samlingarna vid Institutet för språk och folkmin-nen i Uppsala är bara i de äldsta beläggen – de från 1800-talets mitt – somordet fähund verkligen avser en boskapshund; merparten av uppteckningar-na, tillkomna senare, tolkar det endast som ett invektiv!

MODERN ROVDJURSPREVENTION

Under de senaste årtiondena har rovdjuren börjat komma tillbaka i områdeni Europa där de länge varit försvunna. Numera skyddas de också genom na-tionella och europeiska lagstiftningar. Där boskapshundar traditionellt variti bruk har dessa på nytt kommit till heders, när det moderna skyddet för rov-djuren utvecklas. På samma sätt som Donna Haraway beskrivit från Nord-amerika har man även i Europa börjat upptäcka boskapshundarnas förtjäns-ter i försöken att förena rovdjursprevention med modern rovdjursförvalt-ning (Rigg 2001; Cummins & Lore 2006; Sedefchev & Sedefchev 2009;Gehring et al. 2010). En samlad analys ger vid handen att boskapshundar har

Numera används ibland boskapshun-dar som sällskapsdjur, även omlämpligheten för detta rörande en delraser har varit föremål för omfattan-de debatt. Den kaukasiska ovtjarkan,som används som boskapshund isödra Ryssland, är ett exempel på ensådan ras. I Danmark och på Färöar-na är rasen förbjuden. (Foto IngvarSvanberg.)

116 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

en positiv inverkan på bevarandet av vargen genom att deras närvaro mins-kar skador på boskap som orsakas av rovdjur; på så sätt mildras konfliktenmed människor. Enligt de studier som gjorts varierar dock hundarnas effek-tivitet med ekologiska och sociala sammanhang. Det har också visat sig attintroduktion eller reintroduktion av sådana hundar i pastorala system kangenerera nya konflikter, särskilt ifall hundarna saknar en tydlig rättslig sta-tus. I kombination med andra skyddsåtgärder har boskapshundar dock visatsig vara ett av de bästa verktygen som finns för modern rovdjurspreventioni de områden där fårskötsel bedrivs. Mycket talar för att de kommit för attstanna (Lescureus & Linnell 2014 s. 240).

Det kan nämnas att boskapsvaktande hundar också fått nya användnings-områden. I Australien låter man sådana hundar skydda kvarvarande popula-tioner av dvärgpingviner (Eudyptula minor) mot angrepp från rävar (Ver-Cauteren et al. 2014 s. 224). Ovtjarkor och andra herdehundar användsibland också som vakthundar för att skydda bostäder och egendom.

Under senare år har man även introducerat boskapshundar i Skandina-vien, och försök i Norge och Finland har utvärderats (Hansen et al. 2002;Otstavel et al. 2009). I Sverige har Viltskadecentret initierat försök med så-dana hundar och 2011 publicerades en utvärdering av de försök som gjorts(Svensson, Karlsson & Gustavsson 2011). En rad juridiska, kulturella ochsociala faktorer (allemansrätten, koppeltvång, syn på hundar m.m.) tordeemellertid lägga ett effektivt hinder för att boskapshundar av traditionelltslag skulle kunna bli mera allmänt spridda i Sverige.

KÄLLOR OCH LITTERATUR

KällorEU = Etnologiska undersökningar, Folkminnesarkivet, Nordiska museet, Stock-

holm.OSDs = Ordbok över Sveriges dialekters samlingar (Institutet för språk och folk-

minnen, Uppsala). RA = Riksarkivet: Svea hovrätts renoverade domböcker.ULMA = Frågelistsvar; övriga uppeckningar (Institutet för språk och folkminnen,

Uppsala).

LitteraturAnderson, Myrdene, 1986: From predator to pet. Social relationships of the Saami

reindeer-herding dog. I: Central Issues in Anthropology 6:2. S. 3–11.Ashton, Chris, 2010: Domestic geese. Ramsbury.Barchaeus, Anders Gustaf, 1959: Resa i Kalmar län anno 1775. Kalmar läns forn-

minnesförening. Meddelande 47. S. 33–87.Berg, Gösta, 1963: Broddhalsen. Några randanteckningar. I: Varbergs Museums

Årsbok. S. 19–30.Bernström, John, 1962: Hund. I: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid

vol. 7. Malmö.

Fähundar 117

Björkquist, Lennart, Hamrell, E. P. & Swedlund, R., 1941: Sockenbeskrivningarfrån Jämtland och Härjedalen 1818–1821. Östersund.

Black, Hal L., 1981: Navajo sheep and goat guarding dogs. A new world solution tothe coyote problem. I: Rangelands 3(6). S. 235–237.

Blutherus, Gunno B., 1979: Lovtal över Dalsland. Med inledning, översättning frånlatinet och kommentar av Sven Blomgren. Vänersborg.

Bondeståndets protokoll 1857 = Hedervärda Bonde-Ståndets Protokoller vid lagti-ma riksdagen i Stockholm åren 1856 och 1857, vol. 4. Stockholm.

Byberg, Anders T., 1930: Om säterliv i Köla s:ns södra del. I: Värmland förr och nu28. S. 127–152.

Coppinger, Lorna & Coppinger, Raymond, 2007: Dogs for hearding and guardinglivestocks. I: Livestock handling and transport. Ed. T. Grandin. Cambridge, MA.S. 199–213.

de la Cruz, Catherine, 1995: Another view of livestock guardian dog history. I:AKC Gazette, April 1995.

Cummins, Bryan D. & Lore, Patricia, 2006: Pyrenean Partners. Herding and Guard-ing Dogs in the French Pyrenees. Calgary.

Dahlman, Carl, 1743: Swenska red-dejan eller wälöfwada hushållerskan, huru denmå skiöta och wårda den boskap och de foglar, som hon är answarig före. Stock-holm

Eles, Håkan, 1975: Sätrar i Värmland. I: Sista lasset in. Studier tillägnade AlbertEskeröd 9 maj 1974. Red. G. Bergengren, H. Henriksson & M. Szabó. Stock-holm. S. 231–252.

Ericsson, Gustaf, 1989: Folklivet i Åkers och Rekarne härader 1. Arbete och red-skap. Anteckningar för 1830–40-talen. Uppsala.

Gadd, Carl-Johan, 2000: Det svenska jordbrukets historia 3. Den agrara revolutio-nen. Stockholm.

Gehring, Thomas M., VerCauteren, Kurt C. & Landry, Jean-Marc, 2010: Livestockprotection dogs in the 21st Century. Is an ancient tool relevant to modern con-servation challenges? I: BioScience 60. S. 299–308.

Gilmore, Raymond M., 1950: Fauna and ethnozoology of South America. I: Handbook of South American Indians 6. Ed. J. H. Steward. Washington D.C.S. 345–463.

Gunda, Bela, 1969: Die Jagd und Domestikation des Kranich bein den Ungarn. I: Anthropos 63–64. S. 473–496.

Hansen, Inger, Staaland, Theresia & Ringsø, Aud, 2002: Patrolling with livestockguard dogs. A potential method to reduce predation on sheep. I: Acta Agricul-turae Scandinavica, Section A. Animal Science 52:1. S. 43–48.

Haraway, Donna, 2003: The companion species manifesto. Dogs, people and signi-ficant otherness. Chicago.

Hasheider, Philip, 2013: How to raise sheep. Everything you need to know. Min-neapolis.

Holmberg, Axel Emanuel, 1843: Bohusläns historia och beskrifning 2. Göteborg.Hubbard, Clifford L. B., 1947: Working dogs of the world. London.Huggert, Anders, 2007: Hundar bar broddhalsband. I: Västerbotten 07:3. S. 61–69.Hyltén-Cavallius, Gunnar Olof, 1868: Wärend och Wirdarne 2. Stockholm.Jerdon, Thomas Claverhill, 1867: The Mammals of India. A Natural History of all

the Animals Known to Inhabit Continental India. Roorkee.Johnsson, Pehr, 1919: Våra husdjur i kulturhistoria, folktro och folksägen. Eksjö.Kalm, Pehr, 1746: Wästgötha och Bahusländska Resa förrättad år 1742. Stockholm.Kardell, Örjan, 2006: Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet

1900. En kontextuell skiss. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. S. 49–77.

118 Leif Lindin och Ingvar Svanberg

Larsson, Lars J., 1991: Vallgrisar. I: Kronobergsboken. S. 199–204.Lescureux, Nicolas & Linnell, John D. C., 2014: Warring brothers. The complex in-

teractions between wolves (Canis lupus) and dogs (Canis familiaris) in a con-servation context. Biological Conservation 171. S. 232–245

Lescureux, Nicolas, Sedefchev, Sider, Smietana, Wojciech & Linnell, John D. C.,2014: Livestock guardian dogs in Europe. Paying attention to the context is im-portant when managing complex human–wolf–dog relationships. I: CarnivoreDamage Prevention News 10. S. 31–35.

Levander, Lars, 1943: Övre Dalarnas bondekultur under 1800-talets förra hälft 1.Självhushåll. Stockholm.

Lévi-Strauss, Claude, 1962: La pensée sauvage. Paris. Lindin, Leif & Svanberg, Ingvar, 1997: Den jämtländska spetsen. En pälshund?

Hundskinn och pälshundsuppfödning i norra Sverige. I: Svenska landsmål ochsvenskt folkliv. S. 133–158.

— 2001: Gårdvarar och pälshundar. I: Människan och naturen. Etnobiologi iSverige 1. Red. B. Pettersson, I. Svanberg & H. Tunón. Stockholm. S. 279–288.

— 2012: Samernas hundar i äldre tid. I: Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs Aka-demiens Årsbok. S. 105–124.

Linnaeus, Carl, 1756: Cynographia, Eller Beskrifning Om Hunden. Westerås.Lönnberg, Einar, 1934: Bidrag till vargens historia i Sverige. Stockholm.Marker, Lauri, 2000: Donkeys protecting livestock in Namibia. I: Carnivore Dam-

age Prevention News 2. S. 7–8.Mohr, Erna, 1956: Ungarische Hirtenhunde. Wittenberg Lutherstadt.Myrdal, Janken, 2009: Source pluralism and a package of methods. I: Methods and

the Medievalist. Current Approaches in Medieval Studies. Eds. M. Lamberg,J. Keskiaho, E. Räsänen & O. Timofeeva. Newcastle upon Tyne. S. 134–158.

Nilsson Sven, 1832: Illuminerade figurer till Skandinavens fauna 1. Däggdjur.Lund.

— 1847: Skandinavisk fauna 1. Lund.— 1879: Dagboksanteckningar under en resa från södra Sverige till Nordlanden i

Norge 1816. Lund.Noring, Alexis, 1842: Handbok i husdjurs-skötseln. Lund.Nyrén, Ulf, 2012: Från utrotning till utbredning. Den svenska vargstammen som

historiskt allmoge- och överhetsprojekt. I: Historisk Tidskrift 132. S. 365–391.

Olaus Magnus, 1555: Historia de gentibus septentrionalibus. Roma.Otstavel, Teet, Vuori, Kristiina A., Sims, David E., Valros, Anna & Vainio, Outi,

2009: The first experience of livestock guarding dogs preventing large carnivoredamages in Finland. I: Estonian Journal of Ecology 24. S. 216–224.

Rietz, Johan Ernst, 1862–1867: Svenskt dialektlexikon. Ordbok öfver svenska all-mogespråket. Lund.

Rigg, Robin, 2001: Livestock guarding dogs. Their current use world wide. IUCN/SSC Canid Specialist Group Occasional Paper No 1. Aberdeen.

Rogers, Katherine, 2010: First friend. A history of dogs and humans. Bloomington,Ind.

von Rosen, Björn, 1963a: Dalbohunden. I: Hundsport 71, nr 6. S. 12–13.― 1963b: Fähund och fårhund. I: Hundsport 71, nr 7/8. S. 12–13.― 1971: De sista dalbohundarna. [Opaginerat särtryck ur] Hundsport 79, nr 10. Rosenström, Marika, 2010: Sällskapsdjur till glädje och tröst. Berättelser om män-

niskans bästa vän. I: Källan 2/2010. S. 27–33.Sedefchev, Sider, 2005: The Karakachan dog. Continuation of an old Bulgarian tra-

dition. I: Carnivore Damage Prevention News 9. S. 14–19.

Fähundar 119

Sedefchev, Atila & Sedefchev, Sider, 2009: The Karakachan dog. Preservation ofthe aboriginal livestock guarding dog of Bulgaria. I: Primitive and AboriginalDog Society Newsletter 18. S. 17–24.

Serpell, James, 1996: In the company of animals. A study of human–animal rela-tionships. Cambridge.

Strecker, Lisa & Svanberg, Ingvar, 2014: Dogs in the Arctic. I: Antarctica and theArctic Circle. A geographic encyclopedia of the Earth’s polar regions. Ed.A. Hund. Santa Barbara. CA. S. 231–238.

Svanberg, Ingvar, 2010a: Fabulat, plagiat och spökuppgifter. Att använda berättan-de källor inom etnobiologi. I: Nycklar till kunskap. Om människans bruk av na-turen. Red. H. Tunón & A. Dahlström. Stockholm. S. 121–136.

— 2010b: Förmänskligade hundar. I: Trofast. Hov och tass i kunglig tjänst. Red.S. Nestor. Stockholm. S. 133–149.

— 2014a: Encounters with fierce dogs and itchy bedbugs. I: Journal of ethnobiolo-gy and ethnomedicine 10:39.

— 2014b: »Skäller när han skälla bör». Allmogehunden i det förindustriella Sveri-ge. I: Från renhållningshjon till modeaccessoar. 10 000 år av människa–hund-re-lationer i Sverige. Red. A.-S. Gräslund & I. Svanberg. Uppsala. S. 95–120.

— 2014c: »Underhållas vid en och annan gård såsom en raritet». Om påfåglar isvensk högreståndsmiljö i äldre tid. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. S.73–88.

Svensson, Linn, Karlsson, Jens & Gustavsson, Tobias, 2011: Boskapsvaktandehundar i Sverige. Grimsö.

Szabó, Mátyás, 1970: Herdar och husdjur. En etnologisk studie över Skandinaviensoch Mellaneuropas beteskultur och vallningsorganisation. Stockholm.

Säve, Per Arvid, 1941: Boskapsskötseln på Gotland samt fåren på Gotland. Visby.Tepeli, Cafer, Etün, Orhan, Ünal, Şeref, Kırık, Kemal & Yılmaz, Alper, 2003:

Kangal ve Akbaş ırkı Türk çoban köpeklerinde büyüme özellikleri. I: TurkishJournal of Veterinary Animal Sciences 2. S. 1011–1018.

Tidström, Anders, 1891: Resa i Halland, Skåne och Blekinge år 1756. Lund. VerCauteren, Kurt, Lavelle, Michael, Gehring, Thomas M., Landry, Jean-Marc &

Marcer, Laury, 2014: Dogs as mediators of conservation conflicts. I: Free-rang-ing dogs and wildlife conservation. Ed. M. E. Gomper. Oxford. S. 211–238.

Wheelwright, Horace William, 1866: Ten years in Sweden. Being a description ofthe landscape, climate, domestic life, forests, mines, agriculture, field sports andfauna of Scandinavia. London.

Zettersten, Karl Gustaf, 1961: Några blad ur västgötaspetsens historia. I: Årsskriftför folkhögskolan i Vara. S. 15–19.

Young, William, 2014: The fascination of birds. From the albatross to the yel-lowthroat. New York.

Öhman, Il, 1955: Vakt och Vige. Bidrag till kännedom om dalbohunden. I: Hembygden. S. 5–72.

— 1976: Bella och Frågen. Bildbidrag till kännedom om dalbohunden. I: Hem-bygden. S. 129–143.

120 Leif Lindin och Ingvar Svanberg