SKRIFTER UTGIVNA AV
INSTITUTET FÖR SPRÅK OCH FOLKMINNEN
NAMNARKIVET I UPPSALA
SERIE B:12
Namn på stort och smått
Vänskrift till
STAFFAN NYSTRÖM
den 11 december 2012
Redigerad av Katharina Leibring (huvudred.),
Leif Nilsson, Annette C Torensjö & Mats Wahlberg
Uppsala 2012
Utgiven i samarbete med Lantmäteriet, Gävle.
Typografi & layout: Muriel Bjureberg.
Omslag: Staffan Nyström vid Wallenbergmonumentet utanför FN:s högkvarter i
New York i samband med den tionde FN-konferensen om geografiska namn.
Foto: Leif Nilsson 2012.
Abstract
Namn på stort och smått. Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012.
(All names great and small. A tribute to Staffan Nyström, December 11, 2012.
Edited by Katharina Leibring (main ed.), Leif Nilsson, Annette C Torensjö &
Mats Wahlberg.) Skrifter utgivna av Institutet för språk och folkminnen,
Namnarkivet i Uppsala, Serie B:12. Uppsala 2012. XVI, 340 pp. ISBN 978-91-
86959-06-7.
The present volume comprises thirty-four articles written to celebrate the
sixtieth birthday of Professor Staffan Nyström, holder of the chair of
Scandianavian onomastics at Uppsala University. Fifteen of the articles deal
with place-names: ―Från bygd till distrikt‖, by Thorsten Andersson; ―Toppnamn
i Flen och annorstädes. Från Flenberget till Stora Lappkärrsberget‖, by Lennart
Dehlin; ―Lövånger och andra forntida namn i det västerbottniska kustlandet.
Tankar och eftertankar kring ortnamn och förhistoria‖, by Lars-Erik Edlund;
―Sya och Normlösa. Två dunkla svenska ortnamn‖, by Lennart Elmevik;
―Betydelseutvecklingen av ordet myr i Stångenäs härad i Bohuslän‖, by Birgit
Falck-Kjällquist; ―Sjöar på A‖, by Staffan Fridell; ―Cappi på KP. Namn i
Göteborgsområdet använda av ungdomar‖, by Maria Löfdahl; ―Sjönevad i
Halland‖, by Eva Nyman; ―Ortnamnslån och ortnamnsanpassning - två sidor av
samma mynt?‖, by Alexandra Petrulevich; ―Girigbuken och Nattkappan‖, by
Elin Pihl; ―Ortnamnsbildning och ortnamnsbruk hos barn i en Stockholms-
förort‖, by Lennart Ryman; ―Kornan, Mälaren och Slänningen. Tre uppländska
sjönamn‖, by Svante Strandberg; ―Namn på vattensamlingar och myrar i Flói på
södra Island‖, by Svavar Sigmundsson; ―Kattens betydelse för våra ortnamn‖,
by Mats Wahlberg; and ―Bergslagen och annat olagligt‖, by Per-Axel
Wiktorsson.
Another nine essays concentrate on personal names: ―... men Rosenknopp,
Rosentagg kan ingen gärna kalla sig‖. Från Esaias Tegnér d.y. till dagens
efternamnsbildning‖, by Eva Brylla; ―Cecilia Lind. Ett exempel på dubbelt
idolnamn‖, by Linnea Gustafsson; ―Personnamn i inskrifterna på runföremålen
från Sigtuna‖, by Helmer Gustavson; ―Tysken som blev trilsk. Ett runsvenskt
namnproblem från Mörkö (Sö 22)‖, by Magnus Källström; ―Staffan och andra.
Om associationer till förnamn‖, by Leila Mattfolk; ―Från Sigge vid bruket till
Svine-Sigge. Namnfraser i 1600-talets Sörmland‖, by Kristina Neumüller;
―Namngivning och manlig identitet i Vôlsunga saga‖, by Agneta Ney;
―Grevinnorna Plåt och Plunta och Fullriggarn. Binamn i 1900-talets Sigtuna‖,
by Agneta Sundström; and ―Till tolkningen av personnamnet suan på Vansta-
stenen (Sö 254)‖ by Henrik Williams.
Six of the articles deal with name planning: ―Slånbärsvägen är fortfarande
Slånbärsan. Ett namnbyte tio år senare‖, by Karolina Andersdotter; ―Staffan
Nyström som namnberedare i Stockholm‖, by Lars Cleve, Carina Johansson and
Harald Norbelie; ―Firenze på norsk og Florens på svensk. Utanlandske stad-
namn på norsk‖, by Botolv Helleland; ―Något om gatunamnsbytena i Budapest
2011 och deras bakgrund‖, by Björn Lundqvist; ―‘Adress‘ – något mångtydigt
med ortnamn i nyckelroll‖, by Leif Nilsson; and ―Beslutsfattarens dilemma‖, by
Annette Torensjö.
Two articles focus on so-called other names (animal names and names of rock
groups): ―Staffan i den svenska kattnamnsskatten‖, by Katharina Leibring, and
―Solen skiner och Grisen skriker. Namn på svenska rockgrupper 1960–2000‖,
by Per Vikstrand. Finally, one article discusses an Old Scandianavian word and
dismisses it as a personal name: ―Ødhbøn på villovägar. Om ett sällsynt ord i
fornsvenskan och dess öden i den svenska nordistiken (med en utblick mot
forndanskan och fornvästnordiskan)‖, by Lena Peterson, and one article is
concerned with several name categories: ―Namn under en dag‖, by Terhi
Ainiala.
Keywords: bynames, cats‘ names, exonyms, field-names, good place-name
practice, hydronyms, name phrases, name planning, name theory, name usage,
names of rock groups, nature names, parish names, personal names, place-name
advisory board, place-names, runic inscriptions, runology, settlement names,
surnames, urban names.
© respektive författare 2012
Kartor © Lantmäteriet, Gävle 2012. Medgivande I 2009/0714.
ISSN 0347-2027
ISBN 978-91-86959-06-7
Tryckt av Davidsons tryckeri AB, Växjö 2012
Kattens betydelse för våra ortnamn
Av Mats Wahlberg
Inledning
Att våra ortnamn på olika sätt speglar natur och kultur är oomtvistat. Syftet med
denna uppsats är att undersöka förekomsten av ordet katt i äldre och nyare
ortnamn. Kan dessa säga något om kattens förekomst och synen på katten
genom tiderna? Av de c:a 4,7 miljonerna sedeslappar i ortnamnssamlingarna i
Institutet för språk och folkminnen i Uppsala finns det närmare 5 300 som
innehåller namn som börjar på Katt-, alltså en ganska liten andel.1 Det reella
antalet namn är naturligtvis lägre, eftersom varje enskilt namn kan förekomma
på flera sedeslappar. På Lantmäteriets allmänna kartor finns drygt 1 400 namn
som börjar på Katt-. Detta kan ju ändå tyckas vara ett bevis för kattens om inte
stora betydelse så åtminstone betydelse för våra ortnamn. I de yngre namnen
åsyftas i de allra flesta fall säkert tamkatten, men då sällan med konkret syftning
på förekomst av katter utan snarare i överförd betydelse med negativa
konnotationer. För äldre namn, som har tolkats som innehållande ordet katt, har
det i litteraturen föreslagits, att det i stället är vildkatt eller lokatt som åsyftas,
rimligen för att det har ansetts svårt att sakligt motivera, att ett oansenligt
husdjur, som närmast kan räknas till hushållet, skulle ha kunnat utgöra motiv för
namngivningen. Att lekatten skulle kunna komma i fråga har veterligt inte
framförts, men kanske finns det skäl att föra in också detta djur i diskussionen.
Tamkatt, lokatt och lekatt
Det hittills äldsta benfyndet av tamkatt i Sverige utgörs av en svanskota, som
hittades 2011 i ett av stolphålen i ett hus vid utgrävningarna av en
boplatslämning i Rasbo i Uppland. Detta fynd har getts en så tidig datering som
520–90 f.Kr. En teoretisk möjlighet att benet härrör från den under slutet av
bronsåldern utdöda vildkatten är mindre trolig (Aspeborg & Seiler under utg.).
Ett annat tidigt fynd, daterat till 100-talet e. Kr., har gjorts i en grav i
Västergötland. Där påträffades också ben av vinthund, vilket kan ses som ett
belägg för de gravlagdas höga status. Under 300- till 600-talet var katten spridd
på de flesta gårdar i södra och mellersta Sverige (Pedersen & Widgren 1998 s.
376 ff.). Ett kattfynd i Vendels sn i Uppland har daterats till 500-talet (Seiler
1 Sökning i www.sofi.se/Namn/ortnamnsregistret.
302 Mats Wahlberg
2001 s. 69). Spridningen hänger väl samman med kattens roll som människans
medhjälpare i kampen mot möss och andra smågnagare. Enligt de medeltida
landskapslagarna utgjorde katten en ekonomisk tillgång, om än blygsam. Den
som stal eller avlivade en annans katt fick betala snattarebot eller gälda kattens
värde (Bernström 1963 sp. 364 f.).
Fornsvenskans katter betyder enligt ordböckerna just ‘katt‘ (Söderwall,
Schlyter), liksom också fvn. kattr, kôttr (Fritzner). Ordet är allmängermanskt
och anses härröra från det senlatinska cattus med samma betydelse (så t.ex.
Kluge s. 478 s.v. Katze, de Vries 1977 s. 343 s.v. kôttr); det är även spritt i de
slaviska språken, där det också anses vara lånat från latinet (Vasmer 1953–58 1
s. 643 s.v. кот).2 Detta ord, som är av ovisst, kanske nordafrikanskt, ursprung, är
i den maskulina formen cattus belagt först på 500-talet e.Kr. (Cortelazzo & Zolli
2004 s. 489 s.v. gatto, Walde 1938–54 s. 182 f. s.v. cattus). Den feminina
formen catta är äldst belagd i den latinska översättningen av den apokryfiska
Baruks bok (6:21) i Versio Vulgata (Walde a.a.), som färdigställdes 405 men
som återgår på äldre latinska översättningar (originalet till Baruks bok anses
stamma från 100-talet e.Kr.).3 Men ordet måste rimligen vara äldre än så i
latinet; det är knappast troligt att man i de anförda fallen skulle ha använt ett
ännu knappt etablerat ord. Cattus efterträdde det klassiska latinets felis, något
som har antagits ha samband med tamkattens introduktion i Rom, men vad som
kan ligga bakom detta byte av ord, och när det skedde är oklart (Cortelazzo &
Zolli a.a.). Enligt de senaste forskningsrönen anses vildkatten ha domesticerats i
Främre Orienten redan för ca 10 000 år sedan; fynd av tamkatt har gjorts i en
9 500 år gammal grav på Cypern (Driscoll 2007). Kattben har också hittats i
förromerska bosättningar i Polen (Pedersen & Widgren 1998 s. 376) och i en
dansk grav från romersk järnålder (Aspeborg & Seiler under utg.). Den allmänt
antagna tesen att tamkatten spridits genom den romerska expansionen kan
kanske behöva revideras. Att kartlägga tamkattens historia och benämning i
Europa går dock långt utanför ramen för denna uppsats. Enligt en teori
benämndes den europeiska vildkatten på kontinentalgermanskt område först
Wiesel ‘vessla‘, och senare skulle det latinska cattus som beteckning för den
importerade tamkatten ha överförts även på vildkatten; vesslan togs redan under
antiken till hjälp i kampen mot möss (Kluge a.a.). Till Norden får väl cattus
antas ha kommit med tamkattens spridning söderifrån, kanske via kontinen-
2 Elof Hellquist (1948 s. 453) menar att åtskilliga omständigheter talar för att ordet har nordiskt
ursprung (sannolikt äldst om vildkatten) och att ordet lånats in i latinet; han gör dock förbehållet »i
det hela dock mycket ovisst». 3 Det anses där röra sig om en felöversättning av det grekiska originalet, där kanske snarast
stenmård avses (Bernström 1963 sp. 363).
Kattens betydelse för våra ortnamn 303
talgermanska språk. Att ordet infördes samtidigt som tamkatten är väl troligt,
vilket alltså skulle innebära en tidigare datering av ordet än hittills antagits.
Och hur förhåller det sig då med lokatten? Den är förvisso ett kattdjur, men i
fornsvenskan är enbart beteckningarna göpa och lo kända (Söderwall, Söderwall
suppl.); sammansättningarna lodjur och lokatt är belagda först 1548 resp. 1580
(SAOB L1005). Några belägg för katt i betydelsen ‘lo‘ kan inte heller påvisas i
fornsvenskan. Detsamma gäller för dialekterna; däremot finns lokatt belagt från
flera landskap, nämligen Skåne, Halland, Småland, Västergötland, Värmland,
Närke och Uppland (OSDs). Att lodjuret i förhistorisk tid ändå kan ha benämnts
(lo)katt kan väl dock inte uteslutas, men är kanske inte så sannolikt.4 Fsv.
skogskatter uppges betyda ‘skogskatt, vildkatt‘ (Söderwall), dvs. sannolikt
förvildad tamkatt.
Tanken att katt äldst inte enbart syftade på tamkatten har framförts av John
Bernström (1963 sp. 363 ff.). Enligt denne kan tidiga omnämnanden av katter i
den fornvästnordiska litteraturen ha avsett lekatten (hermelinen), fvn.
hreysikattr, t.ex. de två katter som enligt Gylfaginning 24 drar gudinnan Freyas
vagn.5 Religionshistorikern E. O. G. Turville-Petre (1964 s. 176) utgår dock från
att det var fråga om katter, eftersom katten »as the Norse pagans must have
known, is the most lascivious of beasts»; som bekant förde ju Freya ett
vidlyftigt leverne (jfr Näsström 1995 s. 77).6 John Bernström (a.a.) menar att
nordisk allmoge i begreppet katt har kunnat inbegripa även andra musfångande
arter, t.ex. lekatt och igelkott, och anför det fvn. uttrycket liggia sem kattr j
hreyse. Det vita kattskinn som enligt Erik Rödes saga utgjorde fodret till den
svarta lammskinnshuva som bars av trollkvinnan Þórbiôrg tillsammans med
handskar av samma material (kattskinnsglóvar) kan enligt Bernström ha av
avsett hvítskinn, dvs. hermelinskinn. Han menar att traditionen om Freyas
dragdjur kan ha omtolkats på Island, där katt men inte hermelin förekom under
1100- och 1200-talen, och att den äldsta versionen av den anförda dräkt-
beskrivningen inte nödvändigtvis behöver ha haft isländsk lokalisering. Det
fornsvenska ordet för lekatt är lækatter (Schlyter s. 413). Lekatt som beteckning
för hermelinen är välbelagt i svenska dialekter från Skåne till Norrbotten; andra
mindre vanliga benämningar är lakatt, lokatt, lättekatt, röskatt, vitkatt och
vesslekatt (OSDs, Fridell & Svanberg 2007 s. 98 f.).
4 För beteckningarna göpa, lo, lodjur och lokatt och för deras förekomst i ortnamn se närmare
Fridell & Svanberg (2007 s. 115 ff.) och Leibring (under utg.). 5 »en er hon ferr, þa ecr hon kattvm ii. ok sitr ireið» (Edda Snorra Sturlusonar s. 31).
6 François-Xavier Dillman (Snorri Sturluson 1991 s. 57, 166), som senast har kommenterat
Gylfaginning i sin franska översättning av Snorres Edda, ifrågasätter inte heller att det är katter som
åsyftas.
304 Mats Wahlberg
Katt i äldre ortnamn
Bland de förhistoriska bebyggelsenamnen finns det ytterst få som har antagits
innehålla ordet katt. Flera exempel finns dock bland namnen på -inge, -linge och
-unge/-unga. Dessa är:
Kattunga, f.d. sn (nu ingående i Surteby-Kattunga sn), Västergötland (i
Katunge 1383 5/8 Vadstena B 16 f. 442v avskr., j kattunge sokn 1413 10/2
Lödöse Skoklp, SDns 2 s. 592), Kattunga, by, Ale-Skövde sn, Västergötland (j
kattunga 1454 23/6 Frölanda, SRAp), Käslinge, by, Vånga sn, Östergötland (j
katzlinge 1405 30/3 Husarö DRApp), Kättinge, by Häradshammars sn,
Östergötland (i kættingge 1413 10/10 Söderköping SRAp, SDns 2 s. 704),
Kättinge, gd, Börje sn, Uppland (j kædhinge 1409 2/8 Uppsala DRAp, SDns 2 s.
125), Kättslinge, by, Jumkils sn, Uppland (i kæslinghe 1422 22/3 Hässelby
SRAp), Kättslinge, gd, Vendels sn, Uppland (in ketlingehamno ?1312 u.d., u.o.
SRAp, SD 3 s. 88, ij ketlinge 1368 13/8 u.o., SRAp, SD 9 s. 445).
Enligt Carl Ivar Ståhle (1946 s. 525) är de i dessa namn ingående
inbyggarbeteckningarna kattungar, kättingar och kättslingar bildade till ett
annat ortnamn där ordet katt ingått, sannolikt oftast i betydelsen ‘lodjur‘; de
uppländska namnen från Börje och Jumkil föreslås utgå från ett ånamn *Kattā.
Som innehållande katt, kanske i betydelsen ‘lokatt‘, har också senare det
västgötska sockennamnet Kattunga tolkats (SOL s. 303 Surteby-Kattunga).
Hugo Karlsson (2011 s. 46 f.) föreslår att utgångspunkten för detta namn är det
högsta berget vid kyrkbyn Kattunga, Högareberg, som från ett visst håll liknar
en liggande katt (lokatt eller vildkatt), som skjuter rygg och därför kan ha kallats
*Katt(en). En avvikande mening för dessa namn har framförts av Ivar Lundahl
(1946 s. 55 f.) i hans recension av Ståhles avhandling. Lundahl menar att Ståhle
alltför ensidigt driver sin huvudtes att inbyggarbeteckningarna i inge-namnen är
bildade till ett topografiskt grundord. Han framhåller att det finns åtskilliga
namn som snarast gör intryck av att innehålla patronymika eller inbyggarnamn
utan vare sig patronymiskt eller toponymiskt ursprung. Hit räknar han de namn
som mer eller mindre säkert innehåller djurbeteckningar, bl.a. de ovan anförda
namnen. Käslinge och Kättslinge vill han sålunda snarast förklara som
innehållande ursprungliga patronymika, bildade till mansnamnet Kætil eller till
ett ord motsvarande fvn. ketlingr ‘kattunge‘ i funktion som binamn. För
Kattunga hänvisar Lundahl till att Kôttr är väl bestyrkt som binamn i
fornvästnordiskan. Emellertid, skriver Lundahl, »finner jag det ingalunda
uteslutet, att det här kan vara fråga om – icke patronymika utan ursprungliga
öknamn på inbyggarna, motsvarande de moderna dialekternas sockenboönamn
av typen Essunga gässlingar osv.» I sin behandling av det västgötska
sockennamnet Kattunga (se ovan) hänvisar Hugo Karlsson (2011 s. 47) till
Lundahls resonemang, även om han menar att den direkta utgångspunkten är
Kattens betydelse för våra ortnamn 305
topografisk. Gösta Franzén (1982 s. 36) har tolkat det östgötska Kättinge som en
patronymisk bildning, en direkt avledning till »djurordet» katt i dess välkända
funktion som mans(bi)namn. Det danska namnet Kattinge (Kattinge 1290
avskr., Kattingæ 1364) tolkas av Bent Jørgensen (DSt s. 152) ‘Stedet med
kattene‘, bildat till kat + ung(e).
Bland övriga »typbildande» förhistoriska bebyggelsenamn, där vi finner
exempel på djurbetecknande förleder, nämligen de på -hem, -sta och -vin, lyser
katten med sin frånvaro. Förlederna i hem-namnen innefattar olika vilda djur
som björn, gök, trana och uggla. Om man, som vanligen görs, tolkar sådana
hem-namn som ‘trakten där det är gott om björn etc.‘, borde lon åtminstone i
teorin kunna passa in, men varken lo, göpa eller katt återfinns bland förlederna.
Bland sta-namnen finns ett stort antal djurbeteckningar, många för olika husdjur
men också en hel del för fåglar (Hellberg 1967 s. 481 ff.). Bland husdjuren
finner vi där inte katten men kanske hunden. För Hunnestad, Hunstad m.fl.
föredrar Lars Hellberg (a.a. s. 325, 483) djurbeteckningen före mansbinamnen
Hund och Hundi, vilka är styrkta från västnordiskt men inte östnordiskt område.
I enlighet med sin teori att sta-namnen är ursprungliga ägonamn menar Hellberg
att dessa namn syftar på ängsmark vaktad av ängsvaktare med hjälp av hundar.
Som möjligen innehållande hund tolkar Ingemar Olsson (1994 s. 47) de got-
ländska namnen Hundstädar och Hundstäde, dock utan saklig motivering.
Bland vin-namnen hittar vi betande djur som kalv, so och gås, och där passar
inte huskatten, lokatten eller lekatten särskilt väl in.
Ett sörmländskt sockennamn, som mycket väl kan ha förhistoriska anor, är
Kattnäs (parochia kattænes 1334 13/11 u.o. SRAp, SD 4 s. 397). Socknen har
fått sitt namn efter kyrkbyn, som är belägen på ett större näs mellan två sjöar
och lågt liggande mark. Det har senast tolkats som snarast åsyftande lokatt (SOL
s. 164). A. Vestlund (1935 s. 240) väljer att tolka namnet som ‘det oansenliga
näset‘ med syftning på ett mindre, inte särskilt framträdande näs strax norr om
kyrkan, beläget på det större näset och namngivet i motsats till detta, en inte helt
övertygande tolkning. Om namn innehållande katt med förklenande innebörd
mera nedan. Ett annat tidigt belagt ursprungligt naturnamn är Kattedal, gd,
Tryserums sn, Småland (kattadall 1433 15/6 u.o. SRA Sjöholmssamlingen).
Bland de medeltida (eller i vissa fall kanske något äldre) namnen på -måla,
-rum, -rud/-ryd/-röd och -torp finns flera med förleden Katt(e)-. De på olika håll
i Skåne, Halland, Västergötland och Östergötland förekommande namnen
Kattarp och Kattorp anses vanligen innehålla ett mansnamn, det i Skåne och
Danmark svagt belagda mansnamnet Kat(t)i (SOH 1 s. 36, Pamp 1983 s. 58,
SOL s. 163, Bertil Ejder i SkO A 12 s. 226, jfr DGP 1 sp. 737 f.), ett fsv.
mansbinamn *Kati ‘liten pojke‘, kanske identiskt med det norska dialektordet
kate (Lundahl 1927 s. 112, Ivar Lundahl i SOSk 13 s. 150), eller ett mans-
306 Mats Wahlberg
binamn Katt, motsvarande fvn. Kôttr (SOH 1 s. 36, Göran Hallberg i SkO A 15
s. 197). Att djurbeteckningen katt alternativt kan ingå har också föreslagits
(Göran Hallberg i SkO A 15 s. 197, Pamp 1983 s. 58). Katterum, Hällestads sn,
Östergötland (kattarum 1535 OAUjb) har tolkats som innehållande mansnamnet
fda. Kati (Lindroth 1916 S. 44). För Kattemåla, by, Ljungby sn, Småland (j
kattamalum 1391 17/1 Lund DRAp) nämner Nils Ödeen (1927–30 s. 144) både
ett mansnamn Kati och katt ‘vildkatt‘ eller kanske snarare ‘lokatt‘. Katterud,
Sunne sn, Värmland (Katterud 1610), anses i SOV (2 s. 31) innehålla tillnamnet
Katt eller appellativet (vild-, lo)katt. Katteröd (nu Kollekärr), Jörlanda sn, Bo-
huslän (Katheröt 1568), tolkas av Assar Janzén (i OGB 6:1 s. 48) som snarast
innehållande katt, kanske i nedsättande betydelse, men möjligheten av att ett
mansnamn Kati kan ingå nämns också. Det danska Katterød anses av John
Kousgård Sørensen (i DS 13 s. 69) innehålla appellativet katt eller samma ord
använt som mansbinamn, medan Bent Jørgensen (DSt s. 152) bara nämner
appellativet. Två Kattrup på Jylland (Kattrup 1579 resp. Cattorp 1207) anses av
Anders Bjerrum (i DS 12 s. 55, 191) innehålla mansnamnet Kati eller *Katti och
av Bent Jørgensen (a.a.) appellativet katt eller mansnamnet Kati. För ett annat
Kattrup (Kattethorp 1393), på Själland, anger Bent Jørgensen (a.a.) enbart
alternativet katt.7
Kattlunds är namnet på en känd gård i Grötlingbo sn på Gotland, äldst belagt i
ett husbondenamn (Botolff katlund 1412 10/5 Kalmar DARAp, SDns 2 s. 509).
Namnet är veterligt inte närmare behandlat i litteraturen. Rimligen ingår ordet
katt, men om i nedsättande eller annan betydelse är ovisst (jfr SOL s. 164). En
annan gård på Gotland, i Östergarns sn, bär namnet Katthammars (Kathammers
1614 mantalslängd, OAUjb). I detta fall kan förleden uttrycka litenhet. Den höjd
(hammar) som gården ligger på är avsevärt mindre än en större udde med
namnet Hammaren öster om samhället Katthammarsvik (Vestlund 1935 s. 240
f., SOL s. 163).
Beteckningarna lo och göpa för lodjuret finns inte belagda i de ovan
behandlade gamla ortnamnstyperna. Det skånska sockennamnet Loshult, vars
ursprungliga efterled synes vara ryd, kan dock möjligen innehålla lo i förleden
(Lousrødt Sognn 1570-talet LSLB 2 s. 129; SOL s. 197). I yngre ortnamn är
dock lo inte ovanligt, liksom inte heller göpa (Fridell & Svanberg 2007 s. 115
ff., Leibring under utg.). Det hälsingska ånamnet Gopån, vars förled är göpa, är
belagt redan på 1300-talet (gaupoaa 1327 16/12 u.o. SRAp Skog).
7 Om bakgrunden till de olika tolkningarna för Kattrup har Bent Jørgensen vänligen meddelat:
»Forskellen i tolkning beror på, at de to navne Kattrup i Jylland meget tidligt kan være blevet ramt
af jysk apokope, der bevirker, at forled både på -t og på -tt foran efterfølgende t<th som slutresultat
vil få former med -tt. Det sjællandske Kattrup kan kun have forled på -tt, og det må jo være subst.
kat.»
Kattens betydelse för våra ortnamn 307
Vilka är då de språkliga och sakliga förutsättningarna för att huskatten,
lokatten eller lekatten skulle kunna åsyftas i de hittills anförda namnen? Från
den europeiska vildkatten kan man sannolikt bortse, eftersom den anses ha dött
ut under bronsåldern (NEn 6 s. 39 f.). För att ordet katt i betydelsen ‘tamkatt‘
skall kunna anses ingå i de anförda inge-namnen krävs givetvis, att både
tamkatten och ordet katt var fast etablerade vid tiden för namnens tillkomst, dvs.
under perioden strax före Kr.f.–ca 500 e.Kr.8 Rent sakligt möter en sådan
tolkning inga problem, eftersom tamkatten, som anförts ovan, har funnits i
Sverige alltsedan förromersk järnålder och var spridd på de flesta gårdar i södra
och mellersta Sverige under 300–600-talet. Att en bebyggelse eller ett
bebyggelseområde skulle ha fått namn efter förekomst av ett husdjur av detta
slag är dock inte omedelbart enkelt att sakligt motivera. Att lodjuret eller
lekatten skulle kunna åsyftas möter inga hinder, eftersom de av gammalt är
inhemska. Lodjuret bör ha varit välkänt, liksom också lekatten, vars päls var
eftertraktad.
Att ordet katt skulle kunna komma i fråga som ytterst ingående i de här
anförda inge-namnen kan dock på språkliga grunder tyckas vara tveksamt
utifrån de ganska sena dateringarna av latinets catta/cattus som anförts ovan,
nämligen 400- och 500-talet. Man får då förutsätta, att ordet har introducerats i
Norden tidigare än de äldsta kända skriftliga beläggen på kontinenten ger vid
handen. Detta är givetvis ingen omöjlighet, eftersom tamkatten bevisligen
funnits i Norden alltsedan tiden före Kr. f. Snarast är det väl troligt att ordet
medföljt kattens introduktion. Närmare undersökningar av ort- och personnamn
på kontinenten kan kanske ge äldre belägg på ordets förekomst. Att lodjuret i
förhistorisk tid skulle ha kunnat benämnas katt, trots att ordet lokatt inte är
belagt förrän på 1500-talet, är väl teoretiskt möjligt. Det är dock tveksamt om
det enkla ordet katt någonsin har använts om lodjuret. Om detta djur skulle
åsyftas i inge-namnen, skulle det dessutom mycket tidigt ha associerats med
tamkatten. Om lekatten har kunnat benämnas enbart katt är också ovisst (jfr
dock John Bernströms, 1963 sp. 363, ovan framförda uppfattning). Men
eftersom efterleden katt trots allt ingår både i fsv. lækatter och fvn. hreysikattr,
är en tolkning utgående från detta djur inte osannolik; det skulle då eventuellt
kunna röra sig om inbyggarbeteckningar bildade till ortnamn där (læ)katter
ingått. Denna benämning, med dunkel förled, måste rimligen ha tillkommit efter
tamkattens ankomst och lekatten alltså tidigt ha associerats med katten. Någon
annan, äldre, benämning är inte känd; hermelin synes vara lånat från
medelhögtyskan (Hellquist 1948 s. 567 f., 348).
8 Denna datering har föreslagits av Per Vikstrand (under utg.) på grundval av noggranna analyser av
inge-namnsbebyggelser i främst Mälardalen.
308 Mats Wahlberg
Eftersom det är svårt att knyta inge-namnen till något annat ord än just katt,
vill jag också framhålla möjligheten av att de, i enlighet med Ivar Lundahls
(1946 s. 55 f.) ovan refererade mening, skulle kunna innehålla öknamn på
bebyggarna, kattungar, kättingar, kätt(s)lingar, bildade till ordet katt ‘tamkatt‘.
Möjligheten att tolka inge-namn som innehållande ortsboöknamn med en
djurbeteckning som avledningsbas har senast framhållits av Per Vikstrand (i
SOKa 7 s. 166; under utg.). Carl Ivar Ståhle (1946 s. 545 ff.) framhåller själv att
ing-bildningar ofta har en nedsättande karaktär. Bland senare tiders
sockenboöknamn är bildningar till djurbeteckningar vanliga. En sådan tolkning
förutsätter dock, att katten vid namnens bildningstid redan hunnit få ett rykte
som motiverade att sådana benämningar kunde uppfattas som nedsättande. Att
säkert tolka Kattunga, Käslinge, Kättinge och Kättslinge är alltså svårt.
De ovan anförda yngre namnen Kattarp, Kattemåla, Katterud m.fl. kan
innehålla något av de föreslagna mansnamnen, även om de är svagt eller inte
alls belagda. Möjligen skulle lekatten kunna åsyftas i t.ex. Kattemåla och
Katterud. Vissa av namnen skulle dock mycket väl kunna innehålla katt i
nedsättande betydelse, varom se nästa avsnitt, men knappast med konkret
syftning på tamkatten.
Namnen Kattnäs och Kattedal kan knappast syfta på tamkatt annat än
möjligen i nedsättande betydelse; lekatten är också ett alternativ.
Katt i yngre ortnamn
Den absolut övervägande delen av de ortnamn som innehåller ordet katt är
yngre naturnamn eller ägonamn, vilka ibland har övergått till bebyggelsenamn.
De allra flesta av dessa ställer inte katten i alltför ljus dager. Snarast är det så att
katt i allmänhet uttrycker något litet eller allmänt förklenande; majoriteten avser
små lokaler. En ortnamnsuppsats (Vestlund 1935) bär den talande titeln Om
förklenande namnleder, i synnerhet »katt». Detta kommer ju också fram i många
ord och uttryck, kattguld och kattsilver om något billigt kram som glimmar, »det
var minsann inte kattskit det» osv. Den heliga Birgitta skriver i sina
uppenbarelser: »Vad är mindre värt i huset än hunden eller katten?» (Broberg
2004 s. 27).
I folktron har katten kommit att spela en framträdande roll och knytas till
övernaturliga och onda makter. Under medeltiden associerades katten med
utövare av svart magi, oftast kvinnor. (Bernström 1963 sp. 366 f., Broberg 2004
s. 31–47).
Kattens betydelse för våra ortnamn 309
Här skall anföras några exempel på de många ortnamn som innehåller katt i
nedsättande betydelse men också sådana som kan räknas till kategorin
jämförelsenamn (se också Vestlund 1935 s. 235 ff.).9
Många små vattensamlingar bär namnet Katthavet, där också efterleden är
ironiskt menad (Brevner 1942 s. 160 ff.). Föregångaren till Berzeelii Park i
Stockholm var en vik kallad Packartorgsviken eller Katthavet, som fylldes ut i
mitten av 1800-talet (Stockholms gatunamn s. 157). Kattgölen, Kattpussen,
Kattjärnen och Kattsjön som namn på mindre vattensamlingar syftar på att
dessa är av oansenlig storlek. Kattegatt avser dock som bekant en vattenyta av
avsevärt omfång. Detta ursprungligen holländska namn anses härröra från 1600-
talet och vara en skämtsam benämning myntad av sjömännen innehållande ett
ord med betydelsen ‘katthål‘ som beteckning för ett hål i en vägg eller en dörr
för huskatten. Senare har ordet kommit att beteckna en smal passage, ett trångt
farvatten e.d. I holländskt sjömansspråk har ordet använts för att beteckna
farliga vatten i allmänhet. Kattegatt utmärks av många öar och farliga grund
(SOL s. 163).
Namn på sankmarker och källor som Kattmossen, Kattkärret, Katthålet och
Kattkällan uttrycker väl att de är små och värdelösa. För flera av namnen finns
uppgifter om att man där skall ha dränkt eller begravt katter, men detta är säkert
i många fall en efterhandskonstruktion; det förefaller inte särskilt sannolikt att
man skulle ha utnyttjat särskilda platser för just detta ändamål (jfr Vestlund
1935 s. 236).
Höjdnamn som Kattberget, Katthöjden och Kattkullen avser oftast inte några
mer imponerade bergsformationer. Bebyggelsen Katteberg i Örs sn i Dalsland
bar ursprungligen namnet Berg (Berg 1540), men i jordeboken 1685 kallas den
Bärg el. Katteberg (SOÄ 15 s. 90). I SOÄ (a.st.) förklaras förleden syfta på
vildkatt eller lokatt, mot vilket A. Vestlund (1935 s. 238) invänder: »Egendom-
ligt vore, om vild- eller lokatter med tiden uppträtt å platsen i sådant antal, att
namnet därigenom ändrats.» Han föreslår i stället att den tillagda förleden är av
förklenande art med syftning på att höjden är liten. Om ett annat dalsländskt
Katteberg, i Sundals-Ryrs sn, ursprungligen också Berg (Berg 1540, Katteberg
1909), skriver Jöran Sahlgren (1947 s. 7): »En varm kattvän synes emellertid
den vara, som lyckats få namnet Berg i Sundals-Ryrs sn ändrat till Katteberg»;
bakgrunden till denna namnändring går det väl, lika litet som i det förra fallet,
dock knappast att komma åt. Mariaberget i Stockholm kallades i mitten av
1600-talet för Katteberget eller Kattebergen (Stockholms gatunamn s. 264) och
är av sådan storlek, att namnet enligt Carl Magnus Rosell (1979 s. 36) knappast
kan tolkas pejorativt. Här skulle bakgrunden mycket väl kunna vara att
9 Namnen är hämtade från ortnamnssamlingarna i Institutet för språk och folkminnen, Uppsala,
också tillgängliga via www.sofi.se/ortnamnsregistret.
310 Mats Wahlberg
tamkatter gärna samlats där. Bergets namn har gett upphov till en rad
kvartersnamn från samma tid, Kattan, Kattfoten, Katthuvudet, Kattryggen och
Kattrumpan.
Öar med namn som Kattholmen, Kattskäret och Kattön är av blygsam storlek.
En ytterst liten holme i sjön Norra Dellen, Bjuråkers sn, Hälsingland, bär
namnet Kattsvältan, säkerligen för att den ansetts inte kunna föda ens en katt.
Ett likalydande namn på en lägenhet i Ekeby sn, Uppland, förklaras i en
uppteckning ha sin grund i »ställets dålighet», och de som bodde på lägenheten
Kattsvältan i Films sn, Uppland, sägs i en uppteckning ha haft det så fattigt, att
till och med katten fick svälta.
I många fall är det svårt att komma åt det ursprungliga namngivningsmotivet.
Det behöver inte alltid vara röra sig om nedsättande namn eller mycket små
lokaler. Ibland kan det vara fråga om ett personnamn. Namnet Kattbo för en
arbetarbostad i Klosters bruk, Dalarna, är t.ex. givet efter en tidigare ägare, som
kallades Katten, och fäbodnamnet Kattbodarna, Leksands sn, Dalarna,
innehåller ett gårdsnamn Katt (Erik Olof Bergfors i SOD 7 s. 76).
Att katten har varit ett människan mycket närstående djur, kan vi se av de
många namn på Katt- som utgörs av jämförelsenamn. Det vanligaste bland
dessa är Katten och Kattan, varav de flesta avser grund, öar, uddar, stenar o.
likn. En holme i Tanums sn, Bohuslän, liknar från ett visst håll en liggande katt
(Maria Löfdahl i OGB 19:2 s. 40 f.). När en holme eller en sten sägs likna en
katt, har man säkert ofta tänkt på kattens karakteristiska silhuett, när den skjuter
rygg (jfr Ohlsson 1939 s. 94). Men flera av dessa namn uttrycker troligen bara
att lokalerna är små och obetydliga. Också kattens olika kroppsdelar är vanligt
förekommande; minst elva sådana ingår i jämförelsenamn, varav flera med
pejorativ karaktär. Den populäraste kroppsdelen är svansen, som i ortnamnen
uppträder med minst fem olika beteckningar, nämligen hale, rumpa, röv, stjärt
och svans. Säkerligen är de ifrågavarande lokalerna oftast mycket små och
smala.
Vanligast, med ett sjuttiotal exempel, är:
rumpa/rompa: Kattrumpan/-rompan kan avse en lång och smal åker eller äng,
en udde, en »svans» på en myr, men också ett berg eller en ö.
För de övriga svansbeteckningarna finns färre exempel:10
svans: Kattsvansen, smalt åkerstycke, Överenhörna sn, Södermanland; liten,
kort och krokig gatstump i Södertälje stad, Södermanland,
hale: Kattahalen, åker, Skåne (Kattehelenn 1570-talet, Bruhn 1931 s. 122);
Kattala, by, Bo sn, Närke o. Regna sn, Östergötland (ij Katalum 1374 u.d. u.o.
SRAp, SD 10 s. 248),
10
Listan gör inte anspråk på fullständighet.
Kattens betydelse för våra ortnamn 311
stjärt: Kattstjärten, gd, Dalby sn, Värmland (Katteskiertt 1564; kanske med
syftning på de smala ägorna längs Klarälven, SOV s. 4 f.),
röv: Katt(e)röven, vikar Järns sn, Dalsland o. Nora sn, Uppland; källa,
Österlövsta sn, Uppland (allmänt nedsättande namn),
De övriga kroppsdelarna ingår i namn som tar sin utgångspunkt i lokalernas
litenhet eller i konkret liknelse, såsom de på -rygg, som väl åsyftar en katt som
skjuter rygg (Ohlsson 1939 s. 94); namn på -fitta är väl allmänt nedsättande:11
fitta: Katt(e)fittan, namn på källor, slogmark, fördjupning i å, backstuga,
fot: Kattfoten, namn på kärr, åker; Kattens fötter, terräng, Villstads sn,
Småland,
nacke: Katt(a)nacken, namn på öar, udde, vik, åker; utjord/torp, Linderås sn,
Småland (Kattanacken 1562 OAUt),
nos: Kattnosen, stuga, Skönberga sn, Östergötland,
rygg: Katt(e)ryggen, namn på stenar, holme, skogsmark; äga (Katte ryggenn
1570-talet, Billeberga sn, Skåne, Bruhn 1931 s. 122),
skalle/huvud: Katt(e)skallen, namn på grund, kobbar, öar, uddar, höjder;
Katteskalla, gd, Frökinds sn, Västergötland (Katteskallan 1572, SOSk 3 s. 16);
Katthuvudet, namn på åkrar, uddar, berg,
skinn: Kattskinnet, mycket liten åker, Harbo sn, Uppland (nära en större åker
Hundskinnet).
strupe: Kattestrupen, trångt pass, Herrestads sn, Bohuslän; Kattstrupen, smal
och ström del av bäck, Stuguns sn, Jämtland,12
öga: Kattögat, tjärn, Ramsjö sn, Hälsingland; innersta delen av vik, Lits sn,
Jämtland,
öron: Kattöronen, gärde, Ölmestads sn, Småland.
Avslutning
De inge-namn där ordet katt antagits ingå kan alltså enligt min mening innehålla
nedsättande inbyggarbeteckningar kättingar etc., bildade till katt ‘tamkatt‘, eller
möjligen inbyggarbeteckningar bildade till ortnamn innehållande ordet (le)katt.
Denna tolkning förutsätter att katt, som anses vara ett europeiskt vandringsord,
har kommit till Norden på ett tidigare stadium än de kontinentala skriftliga
beläggen låter förmoda. Men detta är givetvis helt möjligt; något annat ord att
anknyta till är svårt att hitta. Direkt syftning på förekomst av tamkatt är svårt att
motivera. Att lodjuret skulle komma i fråga är mindre troligt, främst på grund av
att sammansättningen lokatt inte finns belagd förrän på 1500-talet. De yngre
namnen Kattarp, Kattemåla, Katterud m.fl. kan innehålla ett mansnamn, det
11
Listan gör inte anspråk på fullständighet. 12
Om strupe i ortnamn som betecknar trånga passager se Bertil Ejder (1952–54 s. 10 ff.).
312 Mats Wahlberg
svagt belagda Kati, ett antaget *Kate ‘liten pojke‘ eller ett binamn Katt ‘katt‘.
Vissa av dem skulle i stället mycket väl kunna innehålla katt i nedsättande
betydelse, men knappast med konkret syftning på tamkatten. Vad förleden i
namnen Kattnäs och Kattedal, belagda 1334 resp. 1433, syftar på är ovisst.
Kanske är den nedsättande, men det är också möjligt att lekatten åsyftas.
Av de många yngre namnen på Katt-, varav här blott några få har kunnat
anföras, syftar de flesta på små och obetydliga lokaler och har ofta en allmänt
nedsättande innebörd. En markant grupp utgörs av de namn som liknar de
namngivna lokalerna vid en katt eller kattens olika kroppsdelar, framför allt
svansen.
Kattens betydelse för våra ortnamn är alltså ovedersäglig, men namnen
framställer oftast inte katten i särskilt positiv dager, trots den obestridliga nytta,
och säkert också glädje, som människan har haft av detta husdjur
Källor och litteratur
Aspeborg, Håkan & Seiler, Anton, under utg.: Järnålder i Rasbo. Hus, gårdar,
gjuteriavfall, en tegelugn och en gammal katt. Stora Prästgården, Lilla
Prästgården och Örby. Uppland, Rasbo socken. (UV Mitt, rapport 2012.
Särskild arkeologisk undersökning.)
B 16 = Lars Eriksson Sparres kopiebok. SRA.
Bernström, John, 1963: Katt. I: KL 8 sp. 362–367.
Brevner, Erik, 1942: Sydöstra Närkes sjönamn. Sjönamnen i Askers, Sköllersta
och Kumla härader. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs
Akademien för folklivsforskning 9.)
Broberg, Gunnar, 2004: Kattens historia. Sverige speglat i djurets öga.
Stockholm.
Bruhn, Erik, 1931: Ägonamn i Rönnebergs härad. Lund. (Skrifter utg. av
Svenska ortnamnsarkivet 3.)
Cortelazzo, Manlio & Zolli, Paolo, 2004: Deli. Dizionario etmologico della
lingua italiana. Edizione minore a cura di Manlio Cortelazzo & Michele A.
Cortelazzo. Bologna.
Driscoll, Carlos O. m.fl., 2007: The Near Eastern origin of cat domestication. I:
Science 317. S. 519–23.
Edda Snorra Sturlusonar. Udg. efter håndskrifterne af Kommissionen for det
arnamagnæanske legat ved Finnur Jónsson. København 1931.
Ejder, Bertil, 1952–54: Strövelstorp. I: SOÅ. S. 8–21.
Franzén, Gösta, 1982: Ortnamn i Östergötland. Stockholm.
Kattens betydelse för våra ortnamn 313
Fridell, Staffan & Svanberg, Ingvar, 2007: Däggdjur i svensk folklig tradition.
Stockholm.
Fritzner = Fritzner, Johan: Ordbog over Det gamle norske Sprog 1–3. 1886–96.
Kristiania. 4. Rettelser og tillegg ved Finn Hødnebø. 1972. Oslo.
Hellberg, Lars, 1967: Kumlabygdens ortnamn och äldre bebyggelse. Kumla.
(Kumlabygden. Forntid – nutid – framtid. 3)
Hellquist, Elof, 1948: Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund.
Jørgensen, Bent, brev till förf. 2012-06-13.
Karlsson, Hugo, 2011: Ortnamn och sägner i Marks härad. [Istorp.]
Kluge = Kluge. Etymologisches Wörterbuch der deutschen Sprache. 24. durch-
gesehene und erweiterte Aufl. 2002. Berlin–New York.
Leibring, Katharina, under utg.: Lodjuret i språk och litteratur.
Lindroth, Hjalmar, 1916: De nordiska ortnamnen på -rum. Språklig och bebyg-
gelsehistorisk undersökning. Göteborg. (Göteborgs Kungl. Vetenskaps och
Vitterhetssamhälles handlingar. Fjärde följden. 18.)
LSLB = Lunds stifts landebok 1–3. Utg. av K. G. Ljunggren & B. Ejder. Lund
& Köpenhamn 1950–1965. (Skånsk senmedeltid och renässans. Skriftserie
utg. av Vetenskaps-Societeten i Lund 4–6.)
Lundahl, Ivar, 1927: Falbygdens by- och gårdnamn. Göteborg. (Göteborgs
högskolas årsskrift 33. 1927:2.)
— 1946: Ortnamnen på -inge. I: NoB 34. S. 48–62.
Näsström, Britt-Mari, 1995: Freyja – the great goddess of the north. Lund.
(Lund studies in history of religion 5.)
Ohlsson, Bertil, 1939: Blekingskusten mellan Mörrums- och Ronnebyån.
Namnhistorisk undersökning. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav
Adolfs Akademien för folklivsforskning 5.)
Olsson, Ingemar, 1994: Gotländska ortnamn. Visby.
OSDs = Samlingar vid Ordbok över Sveriges dialekter, SOFI, Uppsala.
Pamp, Bengt, 1983: Ortnamn i Skåne. Stockholm.
Pedersen, Ellen Anne & Widgren, Mats, 1998: Järnålder 500 f.Kr.–1000 e.Kr. I:
Jordbrukets första femtusen år. Stockholm. (Det svenska jordbrukets
historia [1].) S. 307–459.
Rosell, Carl Magnus, 1979: Kvartersnamnen i Stockholm och deras ursprung. I:
OUÅ. S. 33–43.
Sahlgren, Jöran, 1947: Uppsnyggade ortnamn. En associationsstudie. I: SaoS. S.
1–18.
Schlyter = Schlyter, C. J., Glossarium ad Corpus Iuris Sueo-Gotorum Antiqui.
Ordbok till Samlingen af Sweriges Gamla Lagar. 1877. Lund. (Corpus Iuris
Sueo-Gotorum. Samling af Sweriges Gamla Lagar 13.)
314 Mats Wahlberg
Seiler, Anton, 2001: I skuggan av båtgravarna. Landskap och samhälle i
Vendels socken under yngre järnålder. 1–2. Stockholm. (Theses and papers
in archaeology B:7.)
Snorri Sturluson, 1991: L‘Edda. Récits de mythologie nordique. Traduit du viel
islandais, introduit et annoté par François-Xavier Dillmann. Paris. (L‘aube
des peuples.)
Stockholms gatunamn = Stahre, Nils-Gustaf, Fogelström, Per Anders, Ferenius,
Jonas & Lundqvist, Gunnar: Stockholms gatunamn. Tredje utökade och
reviderade uppl., bearbetad av Staffan Nyström. 2005. Stockholm.
(Stockholmsmonografier 50.)
Ståhle, Carl Ivar, 1946: Studier över de svenska ortnamnen på -inge på grundval
av undersökningar i Stockholms län. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl.
Gustav Adolfs Akademien 16. Studier till en svensk ortnamnsatlas 3.)
Söderwall = Söderwall, Knut Fredrik: Ordbok öfver svenska medeltids-språket
1–2. 1884–1918. Lund. (Samlingar utg. av Svenska fornskrift-sällskapet.
Ser. 1. 27:1–2.)
Söderwall suppl. = Ordbok över svenska medeltidsspråket. Supplement. Av K.
F. Söderwall, W. Åkerlund, K. G. Ljunggren & E. Wessén. 1925–73.
(Samlingar utg. av Svenska fornskrift-sällskapet. Ser. 1. 54.)
Turville-Petre. E. O. G., 1964: Myth and religion of the North. The religion of
ancient Scandinavia. London. (History of religion.)
Walde, A., 1938–56: Lateinisches etymologisches Wörterbuch. 3. neubearb.
Aufl. von J. B. Hofmann. Heidelberg. (Indogermanische Bibliothek. 2:e
Reihe, Wörterbücher.)
Vasmer, Max, 1953–58: Russisches etymologisches Wörterbuch. Heidelberg.
(Indogermanische Bibliothek. 2:e Reihe. Wörterbücher.)
Vestlund, A., 1935: Om förklenande namnleder, i synnerhet »katt». I: NoB 23.
S. 231–242.
Vikstrand, Per, under utg.: Järnålderns ortnamn. Bebyggelsenamnens ålder och
ursprung i Mälarlandskapen.
de Vries, Jan, 1977: Altnordisches etymologisches wörterbuch. 3. aufl. Leiden.
Ödeen, Nils, 1927–30: Studier i Smålands bebyggelsehistoria. Ett bidrag till
svensk ortnamnsforskning. Lund. (NoB. Bilaga C.)
Förkortningar
Arbeten som tas upp i denna lista finns i regel inte med i de enskilda artiklarnas
referenslistor.
AN = Afdeling for Navneforskning, Nordisk Forskningsinstitut,
København
ANF = Arkiv för nordisk filologi
APhS = Acta philologica Scandinavica
AS = Anthroponymica Suecana
bek = beskrivning till ekonomisk karta
BK = Bergens kalvskinn. Utg. av F. Hødnebø (1989)
BNF = Beiträge zur Namenforschung
BSH = C. G. Styffe, Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska
arkiver
BØ = Bustadnavn i Østfold
DAG = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, SOFI
DAL = Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund, SOFI
DAUM = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå, SOFI
db = dombok
DD = Diplomatarium Danicum
DDa1 = Diplomatarium Dalekarlicum
DGP = Danmarks gamle Personnavne
DI = Diplomatarium Islandicum
DMS = Det medeltida Sverige
DN = Diplomatarium Norvegicum
DRA = Rigsarkivet, København
DRAp = pergamentsbrev i DRA
DS = Danmarks Stednavne
DSt = B. Jørgensen, Danske stednavne (3. udg., 2008)
DSÅ = J. Kousgård Sørensen, Danske sø-og ånavne (1968–96)
ek = ekonomisk karta
FMU = Finlands medeltidsurkunder
FRA = Riksarkivet, Helsingfors
G = Generalstabens karta över Sverige, södra delen
GFR = Konung Gustaf den förstes registratur
glk = geologisk karta
Gn = Generalstabens karta över Sverige, norra delen
hd = härad
jb = jordebok
338
JHD = Jämtlands och Härjedalens diplomatarium
jr = jordregister
KA = Kammararkivet (i SRA), Stockholm
kb = kyrkbok
KB = Kungliga biblioteket, Stockholm
KL = Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid
KrA = Krigsarkivet, Stockholm
LB = M. Lundgren, E. Brate & E. H. Lind, Svenska personnamn
från medeltiden (1892–1934)
Lind = E. H. Lind, Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från
medeltiden (1905–15)
Lind Bin. = E. H. Lind, Norsk-isländska personbinamn från medeltiden
(1920–21)
Lind Suppl. = E. H. Lind, Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från
medeltiden. Supplementband (1931)
LM = Lantmäteriet
LSA = Lantmäteristyrelsens arkiv (i SRA)
LSB = Linköpings stadsbibliotek: Stiftsbiblioteket
LSBp = pergamentsbrev i LSB
LUB = Lunds universitetsbibliotek
LUP = L. Peterson, Lexikon över urnordiska personnamn
(htttp://www.sofi.se, 2004)
ml = mantalslängd
MM = Maal og minne
NE = O. Rygh, Norske Elvenavne
NEn = Nationalencyklopedin
NG = O. Rygh, Norske Gaardnavne
NK = Nordisk kultur
NN = Namn og nemne
NO = Norsk ordbok
NoB = Namn och bygd
NRA = Riksarkivet, Oslo
NRL = L. Peterson, Nordiskt runnamnslexikon (2007)
NS = Nysvenska studier
NSL = Norsk stadnamnleksikon. Red. av J. Sandnes & O. Stemshaug
(4. utg.,1997)
OAU = Ortnamnsarkivet i Uppsala, SOFI
ODS = Ordbog over det danske Sprog
OGB = Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län
or. = original
339
OSDs = samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter, Uppsala,
SOFI
OUN = Ortnamnssällskapet i Uppsala. Namnspalten i UNT
OUÅ = Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift
RAÄ = Riksantikvarieämbetet, Stockholm
RB = Biskop Eysteins Jordebog (Den röde Bog). Udg. ved H. J.
Huitfeldt (1879)
Rep = Repertorium diplomaticum regni Danici mediævalis
RGA = Reallexikon der germanischen Altertumskunde von Johannes
Hoops. 2. Aufl.
SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien
SaoS = Saga och sed
SAS = Studia anthroponymica Scandinavica
SD = Svenskt diplomatarium
SDa = Diplomatarium Svecanum. Appendix. Acta pontificum Svecica
SDns = Svenskt diplomatarium [ny serie] från och med år 1401
skg = skeppslag
SkO = Skånes ortnamn
SMP = Sveriges medeltida personnamn
SMPs = SMP:s samlingar, Uppsala, SOFI
SMR = Svenska medeltidsregester 1434–1441
sn = socken
SNA = Seksjon for namnegransking, Institutt for nordistikk og
litteraturvitskap, Oslo
SNF = Studier i nordisk filologi
SOB = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Blekinge län
SOD = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Dalarnas län
SOFI = Institutet för språk och folkminnen
SOH = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Hallands län
SOJä = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Jämtlands län
SOJö = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Jönköpings län
SOKa = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Kalmar län
SOKo = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Kopparbergs län
SOL = Svenskt ortnamnslexikon. Red.: M. Wahlberg (2003)
SOSk = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Skaraborgs län
SOU = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Uppsala län
SOV = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Värmlands län
SOVm = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Västmanlands län
SOVn = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Västernorrlands län
SOÅ = Sydsvenska ortnamnssällskapets årsskrift
340
SOÄ = Sverges ortnamn. Ortnamnen i Älvsborgs län
SOÖg = Sveriges ortnamn. Ortnamnen i Östergötlands län
SRA = Riksarkivet, Stockholm
SRAp = pergamentsbrev i SRA
SRApp = pappersbrev i SRA
SRP = Svenska riks-archivets pergamentsbref
StO = B. Jørgensen, Stednavneordbog (2. udg., 1994)
SvLm = Svenska landsmål och svenskt folkliv
T = Topografisk karta över Sverige (Terrängkartan)
tg = tingslag
tl = tiondelängd
u.d. = utan datum
u.o. = utan ort
UUB = Uppsala universitetsbibliotek
UUBp = pergamentsbrev i UUB
UUBpp = pappersbrev i UUB
u.å. = utan år
vid. = vidimation
VJb = Kong Valdemars Jordebog. Udg. ved S. Aakjær (1926–45)
ÖNON = Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län
ÖNOV = Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Västerbottens lä
