Södertörns Högskola VT 2007 Statsvetenskap
Legitimitet i internationella relationer?
En analys av Irakkrigets påverkan av FN som legitimitetskälla.
Jenny Lundin
Abstract Legitimacy in international relations?
A study of the effects of the US invasion of Iraq on the UN as a source of legitimacy.
Author: Jenny Lundin
The aim of this paper is to clarify the up till now somewhat shady definition of legitimacy,
and to investigate what happens to this concept when it is transferred from the boundaries of
the nation state to the realms of the international arena. By creating a model of legitimacy
from which an institution can be evaluated, the purpose of this paper is to investigate what
legitimacy is and how important it is for the actors within the international society. The next
step involves evaluating what makes the UN a legitimate institution and how its foundation is
affected by the blatant disregard of its authority by one of its’ most influential members.
The theoretical framework consists of a summary of what contemporary analysts’ views of
legitimacy are, which I have incorporated into my own institutional model of legitimacy. The
role of institutions is central to all aspects of this study. The study has its point of departure in
new institutionalism as a theoretical approach, which entails that I assume institutions to be a
vital and necessary part of international relations. In my opinion they play a crucial role in
shaping and constraining actors’ behaviour and actions. The paper has one theoretical and one
empirical purpose; the theoretical is to analyse the meaning and importance of legitimacy
while the empirical is to investigate how and if the foundation for legitimacy within the UN
has been damaged by the event following the US decision to invade Iraq. The analysis of both
the theoretical and the empirical part of this paper will rest upon a model of my own design,
developed from first and foremost David Beethams conclusions about the concept of
legitimacy. Like Beetham I initiate the study with the well known and largely accepted
Weberian definition of legitimacy.
The main conclusions from the study are that once an institution is established, it takes on a
life of its own, and is very hard to discredit or undo. As in the case of the UN, even such
prominent members as the USA and the UK have instead of damaged the foundations, of
which the UN legitimacy rests, severely injured their own reputation and credibility on the
international arena.
Keywords: Legitimacy, United Nations, USA, Iraq, legitimate actors, intervention,
sovereignty, nation-state, power.
1. INLEDNING 1
1.1 PROBLEMFORMULERING 2 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 4 1.3 METOD OCH MATERIAL 6 1.4 TIDIGARE FORSKNING 9 1.5 AVGRÄNSNINGAR 11 1.6 DISPOSITION 11
2. TEORI 12
2.1 NY INSTITUTIONALISM, INSTITUTIONER OCH INTERNATIONELL LAG 12 2.2 SUVERÄNITETSPRINCIPEN 16 2.3 VAD RÄTTFÄRDIGAR EN INTERVENTION? 19 2.4 VAD ÄR LEGITIMITET? 22 2.5 LEGITIMITETSMODELLEN 28
3. MELLANÖSTERN OCH VÄSTVÄRLDEN 30
3.1 BUSH-REVOLUTIONEN 31 3.2 FN OCH SÄKERHETSRÅDET 34 3.2.1 FOLKRÄTTEN 37 3.3 FRÅN IRAK TILL AFGHANISTAN TILL IRAK 38 3.3.1 IRAN – IRAK KRIGET 38 3.3.2 AFGHANISTAN 41 3.3.3 IRAK 2003- 41
4. FALLSTUDIEN; IRAKKRIGET 2003-2007 43
4.1 HANS BLIX, TID FÖR NEDRUSTNING? 44 4.2 FYRA ÅR SENARE, IRAKKRIGET (2003 – 2007) 52 4.3 ENLIGT EN AMERIKANSK OFFICER. 56 4.4 ANTI-AMERIKANISM 61
5. ANALYS 62
6. SLUTDISKUSSION 70
7. FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING 73
1. Inledning
Natten till den 20 mars 2007 var det 4 år sedan USA invaderade Irak. Ett krig som skulle vara
över inom loppet av ett par månader på sin höjd och som skulle lägga grunden till ett
demokratiskt mellanöstern. Det fanns flera skäl till invasionen; en av vår tids mest ökända
diktatorer skulle avsättas, massförstörelsevapen skulle säkras, och al-Qaida och övriga
terroristgrupper skulle tryckas ner, en gång för alla. Världsopinionen inför invasionen var
splittrad. FN:s vapeninspektörer som hade tillåtits söka efter massförstörelsevapen i landet
kom fram med fakta som starkt ifrågasatte validiteten i argumenten för en invasion.
Säkerhetsrådet kunde inte göra annat än motsätta sig en invasion, ett beslut som dock
ignorerades av USA och dess allierade. Felaktig information, missförstånd och förutfattade
meningar har bidragit till den situation som idag närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig.
Kritikernas farhågor har med råge besannats.
Än idag med alla fakta på bordet är opinionen inte på något sätt enad. Få ifrågasätter värdet av
att avsätta Saddam Hussein, men desto fler står frågande över tillvägagångssättet. Hade man
kunnat agera annorlunda och hade man då fått mildare konsekvenser? När större delen av
argumenten för en invasion visade sig vara grundlösa, kunde en invasion av Irak fortfarande
bedömas som legitim? På den frågan är världsopinionen splittrad, det speglas inte minst av
dagstidningarna här på hemmaplan:
”Man gör klokt i att erinra sig dessa grundläggande fakta mot bakgrund av den debatt
som nu förs om ett krig som visserligen gått illa men fortfarande rättfärdigas. Tio
tusentals civila dödsoffer, över tre tusen döda amerikaner och miljoner irakier på flykt
beror på dålig organisation och en klantig handläggning, inte avsaknad på politiskt
omdöme. Bristen på massförstörelsevapen viftas bort som oväsentlig. Att länken
mellan Saddam Hussein och Usama bin Laden aldrig existerade betraktas som en
petitess. Det avgörande är att George W Bush och Tony Blair stod upp mot en diktator
och försvarade demokratiska värderingar. Det legitimerar invasionen”(DN Ledaren, 20
mars 2007).
Men gör det verkligen det? Att försvara demokratiska värderingar, i ett land som aldrig
upplevt demokrati, legitimerar inte ett krig. Demokrati bör inte införas med tvång. Det är ett
system som kräver ett sätt att tänka och resonera. Ett system som inte nödvändigtvis måste,
men åtminstone borde få växa fram ur den egna kulturen. Demokrati är svårt att inkorporera i
1
form av en färdig paketlösning. Jag förstår att åsikterna på denna punkt varierar, men oavsett
vad man anser om detta, är det slående hur viktigt det är för den internationella sfärens
aktörer att legitimera sina ageranden för resten av omvärlden. Även i fall där agerandet
uppenbarligen går emot internationell lag. Ett exempel på detta är Iraks invasion av Kuwait
1990. Huruvida Iraks försök till att legitimera det övergreppet hade någon grund är
oväsentligt. Det faktum att ett sådant försök överhuvudtaget företogs demonstrerar att det
ligger ett normativt värde i att följa lagen, även när det handlar om den internationella lagen
(Watts 2000:7).
1.1 Problemformulering
Det internationella samhället är en struktur uppbyggd av självstyrande nationalstater vilkas
kontakter med varandra utgörs av avtal, diplomatiska relationer, sammanslutningar och
relativt sporadiska konflikter. Detta ganska abstrakta nätverk är konsekvensen av en lång
utveckling från en värld som var uppbyggd av imperier till det system av suveräna
nationalstater som vi ser idag (Graham 1997:1). Det är ett levande system i förändring; den
konceptuella förändring som skett blir uppenbar i kontrasten mellan Wienkongressen som
markerade de Napoleonska krigens slut och Versaillesfreden cirka hundra år senare. Då
normen skiftade från upprätthållandet av maktbalansen mellan imperier till individuella
nationalstaters rätt till självbestämmande. Det internationella samhällets regler och principer
har sin grund i folkrätten så som den är fastställd i FN stadgan. Övriga internationella
organisationer, bland andra NATO har erkänt dessa legala grundpelare och tar själva avstamp
i stadgan. Väldigt få stater har tillräcklig makt för att kunna förbigå stadgan, vilket innebär
att när detta sker, försätts hela systemet i gungning. Den konflikt som idag finns mellan det
nya öst och väst (västvärlden kontra mellanöstern) påstås av många ligga i USA:s närmast
imperialistiska inställning gentemot omvärlden. En bedömning som klingar negativt, man
skulle kunna säga att det finns trender även inom statsvetenskapen, och idag är det
synnerligen omodernt att uttala sig positivt om imperialismen. Där anser jag det värt att
nämna att Wienkongressen efterföljdes av en lång och relativt fredlig period, medan
Versaillesfreden tvärt om lämnade instabilitet och konflikter i sitt kölvatten (Graham
1997:6). Därav skulle man kunna argumentera för att imperialismen är mer realistisk,
eftersom imperialistiska ambitioner är oundvikliga. Historien är full av exempel på
framväxande och sönderfallande imperier. Även under det senaste århundradet har nationellt
självbestämmande använts för att maskera imperiebyggande. Enligt Graham kan det verka
dumdristigt idealistiskt för dem som tror på nationalistiskt självbestämmande att anta att en
2
sådan radikal förändring är möjlig. Ur denna synpunkt är det orealistiskt att tro att
självbestämmande doktrinen kan verka som grundprincip för internationella relationer
(Graham 1997:7-8). Vilket för oss till problemet som ligger till grund för denna uppsats;
suveränitetsprincipen och folkrätten har hamnat i kollisionskurs med varandra.
Utifrån den maktposition som nationalstaten påstås förfoga över, skulle det spela någon som
helst roll vad omvärlden anser om den statliga aktörens förehavanden? Staters agerande i
samband med interventioner av olika slag visar att så är fallet. Kort efter invasionen av
Kuwait, påbörjade den irakiska regeringen en diplomatisk kampanj, med syfte att försöka
legitimera dess offensiv mot grannlandet. Kort därefter gratulerades USA för sitt sätt att
hantera den påföljande krisen inom gränserna för FN:s legitimitet (Clark 2005:1). När det
slutligen blev uppenbart vad som försiggick i forna Jugoslavien, poängterade Schlomo
Avineri, den tidigare generaldirektören för det israeliska utrikesdepartementet, att detta var ett
kritiskt test för FN, om inte Bosnien kunde räddas skulle ingen någonsin kunna tro på
effektiviteten eller legitimiteten hos en internationell organisation (Ibid). På årsdagen av
terrorattackerna den 11 september slog FN:s generalsekreterare Kofi Annan fast att endast
säkerhetsrådet var i besittning av den unika legitimitet som krävdes för att kunna agera, i
kriget mot terrorismen (BBC News, 11/9-02). Under de första månaderna av Irakkriget,
uttalade sig den franske presidenten i samma fråga; han menade också att endast
säkerhetsrådet kan legitimera användandet av våld. Vid samma tidsperiod, eftersom kriget
redan var ett faktum, pressade Kofi Annan för en roll för FN i återuppbyggandet av Irak.
”Above all the UN involvement does bring legitimacy, which is necessary for the
country, for the region and for the peoples around the world” (Kofi Annan, The times,
8/4-03).
Det internationella systemets aktörer intresserar sig för hur de upplevs av sina med- och
motspelare. Det framgår tydligt att legitimitet, är mycket viktigt för dem, och det är intressant
att FN verkar ha fått någon slags legitimeringsroll inom det internationella systemet. Kanske
just för att FN ska representera en enad världsröst, och därmed även en institutionaliserad
internationell norm. Vad som utgör legitimitet däremot, och vad som gör att en aktörs
agerande uppfattas som legitimt är relativt diffust. Begreppet används i många olika
sammanhang och kontexter, utan någon tydlig koppling till en definition. Om legitimitet
endast består av en känsla och en uppfattning, baserad på en inre tankeprocess, hur ska vi då
någonsin kunna mäta graden av legitimitet hos en specifik organisation som exempelvis FN?
3
Är legitimitet något beständigt eller skiftar det? Hur påverkas en organisations legitimitet av
konflikter och motsättningar? Oberoende av svaren på dessa frågor kan i varje fall slutsatsen
dras att legitimitet är absolut grundläggande för internationella relationer, även om
standardtexter på området knappt nämner det (Exempelvis Waltz 1979, Mearsheimer 1990
m.fl.).
1.2 Syfte och frågeställning
Uppsatsen har ett teoretiskt och ett teoriprövande empiriskt syfte. Det teoretiska syftet är att
utreda fenomenet legitimitet, ett fenomen kring vilket motsättningarna är många och som
även begreppsanalytiskt är intressant. Det teoriprövande empiriska syftet är att utreda hur
viktig legitimitet är och hur det påverkar aktörernas agerande på den internationella arenan.
Målet med begreppsanalysen är att skapa en institutionell modell som i sin tur kan appliceras
på internationella aktörer av olika slag. Med hjälp av denna modell hoppas jag kunna
utvärdera FN som legitimitetskälla samt undersöka hur denna institution påverkas när en
medlemsstat väljer att avfärda dess auktoritet och beslut. Den händelse som väckte mitt
intresse för legitimitetsbegreppet var USA:s invasion av Irak. Ett agerande som av FN
bedömdes vara olagligt.1
Frågan om varför stater inte lyckas samarbeta har det forskats i under en längre tid inom
internationella relationer, och slutsatserna har nästan alltid relaterat till koncept som
oförenliga intressen, vikten av suveränitetsprincipen och avsaknad av politisk vilja (Strömvik
2005:4). Det är med andra ord inte svårt att hitta anledningar till varför EU och FN i ännu
högre grad, har svårt att agera med en enad front. Så om man istället frågar sig varför
internationellt samarbete är önskvärt och varför det ständigt ökar, finns det inte lika självklara
svar. FN är ett forum, en arena på vilken världens aktörer kan mötas, och gemensamma
problem har skapat ett behov av samarbete. Kanske i viss mån också ett intresse för att följa
normer och regler då det gynnar samtliga. De europeiska staterna, som innefattar några av
världens äldsta nationalstater, har förvånansvärt nog haft stora framgångar inom detta område.
Det som föranlett funderingarna kring legitimitetsbegreppet är främst Irakkriget. Hur det
kommer sig att USA valde att bortse från FN:s beslut att inte intervenera. Vad innebär
legitimitet utöver en generell uppfattning eller åsikt? Det i sin tur bidrog till frågan vad det är
som gör en intervention legitim. Ett argument som uppkommit efter invasionen har varit
1 Enligt Hans Blix, ett uttalande från ett seminarie i Nice 24/4-07.
4
mänskliga rättigheter; Saddam Husseins övergrepp på sina egna medborgare rättfärdigade en
invasion. Detta kastar återigen blickarna på FN. Eftersom FN:s legitimitet grundar sig på
folkrätten2, borde inte dess legitimitet ifrågasättas när brott mot folkrätten förekommer
ostraffat? Och slutligen, hur påverkas FN när en av de mest inflytelserika medlemmarna, som
exempelvis USA, väljer att ignorera dess auktoritet och beslut. Det bör påpekas att jag inte har
som syfte att försöka förklara den komplexa apparat som FN i dess beslutsfattande är, ej
heller ge mig in på någon djupgående analys av underliggande motiv eller respektive
medlemsstats agenda. Det finns flera lysande arbeten inom den genren och till den har denna
studie lite att erbjuda. Istället har jag lagt fokus på den normativa slagkraft som en institution
av FN:s kaliber faktiskt har. Vilka normer, om några, är det som styr det internationella
samfundet? En grundläggande frågeställning som därför lyser igenom i alla skeenden av den
här undersökningen är huruvida det var rätt av USA att invadera Irak, oavsett vad
internationell lag dikterar. Med detta frågar jag mig om det var moraliskt försvarbart, som
exempelvis i Kosovofallet, som även det var en intervention som genomfördes utan
säkerhetsrådets godkännande. För att kunna avgöra detta behöver jag titta närmare på vad som
har hänt sedan krigets början 2003, både i Irak och vad gällande världsopinionen. Utifrån den
information som framkommer där hoppas jag kunna komma fram till slutsatser gällande hur
viktig legitimitet är inom internationella relationer. Dessa problem bryter jag ner i två
teoretiska frågeställningar och två teoriprövande empiriska frågeställningar:
Teoretiska frågeställningar:
Vad innebär legitimitet i internationella relationer och vad gör FN till en legitimitetskälla?
Kan invasionen av Irak bedömas vara legitim?
Teoriprövande empiriska frågeställningar:
I vilken utsträckning och hur påverkar legitimitetskonceptet statliga aktörers agerande?
Hur påverkas FN:s legitimitet när dess auktoritet och beslut inte respekteras?
Bearbetningen av dessa fyra frågeställningar kommer förhoppningsvis att kunna bidra till en
större klarhet i vad legitimitet är, vad som styr internationella aktörers agerande, samt
utvärdera stabiliteten hos internationella institutioner.
2 Som efter antagandet av the Universal Declaration of Human Rights även innefattar mänskliga rättigheter.
5
1.3 Metod och material
Här kommer jag att presentera min valda metod, motivera den samt belysa dess
begränsningar. Detta är ett arbete som inte är helt lätt att klassificera. Det är i sin konstruktion
en begreppsanalys, som avrundas med en fallstudie, vilken förhoppningsvis kommer bidra till
ökad tydlighet beträffande vad legitimitet inom internationella relationer är, hur viktigt det är
samt hur pass känsliga dess stödpelare är.
Institutioners roll i den internationella politiken kommer att vara en central del av denna
uppsats. Det finns två sidor av detta; internationella institutioner har definitivt bidragit till
uppbyggandet av en global rättvisestruktur, men de är också väldigt mottagliga för både
manipulation och kontroll av andra politiska makter. Men för att återgå till invasionen av Irak,
en händelse som enligt min mening är ett typiskt exempel på stormakters och aspirerande
stormakters reaktion mot överstatlighet. Vilket också är ett exempel på en sorts agerande som
vi sett i olika tappningar från USA:s håll sedan världskrigen. Det finns ett tydligt mönster i det
amerikanska utrikespolitiska agerandet. En ’my way or the highway’ mentalitet, eller som en
av mina källor påpekade; USA vill gärna samarbeta och arbeta för en bättre och säkrare värld,
så länge som initiativet och ledarrollen tillfaller USA.3 För att få en tydlig bild av hur detta
beteende eller agerande ser ut och vilka konsekvenser det får, har jag valt att använda mig av
fallstudien som metod. Fallstudier har alltid varit omdebatterade. Inom vetenskapen har det
länge funnits en form av gradering av olika vetenskapliga metoder, där de empiriska
kvantitativa studierna har haft högst rang. Extensiva upplägg där flera enheter undersöks ger
oss ett bättre underlag för att kunna dra generella slutsatser om stora populationer, och när ett
intensivt upplägg istället används, är det inte ovanligt att man ställs inför frågor som blir svåra
att besvara (Hellevik 1984:71). Fördelen med fallstudien är att det blir lättare att få ett
helhetsperspektiv, och enligt Hellevik är det ett vanligt tillvägagångssätt när forskaren ger sig
in på när han eller hon inte har en god kännedom om fenomenet som ska studeras (Hellevik
1984:72).
Med utgångspunkt i Webers legitimitetsdefinition kommer jag att analysera begreppet
legitimitet och dess betydelse inom internationella relationer. För att mera utförligt närma mig
begreppet kommer jag också att reflektera över dess betydelse inom olika discipliner och
teoretiska utgångspunkter. I nästa steg kommer jag att, med stort inflytande från Beetham
(Beetham 1991), att utveckla en modell för hur legitimitet ser ut och hur det skulle kunna
3 Patrick Foley, Amerikanska Ambassden, Stockholm.
6
göras mätbart, på internationell nivå. Eftersom jag försöker bilda mig en uppfattning om hur
allmänhetens generella attityd mot FN och USA ser ut, använder jag mig av källor som
nyhetsreportage, tidningsartiklar, och undersökningar. Som komplement till detta, och för att
kunna utvärdera min egen analys av den information jag införskaffat via medierna, har jag
även haft förmånen att sitta med på en lunch i Nice, i regi av Svenska Rivieraklubben, som
vid detta tillfälle hade bjudit in Hans Blix för att hålla en gästföreläsning. Temat var: Tid för
nedrustning? Där Irakfrågan och FN:s roll i den internationella politiken hade huvudrollerna.
Vidare har jag också varit i kontakt med Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms
Universitet. Då jag anser att det är viktigt att förhålla sig neutral och låta båda sidor uttala sig
har jag även intervjuat en amerikansk officer, T.S. som har personlig erfarenhet av Irakkriget.
Han har på grund av den känsliga naturen hos den informationen han delat med mig bett om
att få vara anonym. När det gäller yttrandefrihetens fäste inom den amerikanska militäre
skulle jag vilja påstå att det finn en del att önska. Enligt min källa finns där snarare en kultur
som medvetet tystar oliktänkande. Enligt soldaterna i en tv intervju genomförd av CBS 60
min är det snarare så att alla åsikter är välkomna, men ingen får tala med någon utomstående,
framförallt inte i de fall där åsikterna kan läcka ut till allmänheten.4Utöver dessa källor har jag
också haft det stora nöjet att få diskutera världsläget med Major Göran Tornerhjelm vars
arbete med FN har tagit honom till Gaza, Kongo, Cypern och Sydkorea, varav i den
sistnämnda han spenderade 25 år. Att kunna få den genom tiden förändrande världsnormen
beskriven utifrån ett mänskligt perspektiv har varit ovärderligt för mitt arbete.
Det finns en stor men oenhetlig uppfattning om att samhällsvetenskaplig forskning måste vara
handlingsteoretisk i grunden, det vill säga alla förklaringar måste utgå ifrån att aktörer kan
handla målmedvetet och intentionellt (Eriksen & Weigård 2000:31). Men detta innebär inte
att hermeneutiskt orienterade teoretiker skulle uteslutas, utan att man istället intresserar sig för
att förstå handlingen utifrån den mening som aktören själv lägger i den. Universella teorier
verkar vara något som vetenskapen rör sig allt längre ifrån. Men det betyder inte att vi bör gå
ifrån målet att kunna generalisera, utan att de fenomen vi undersöker ska generaliseras utifrån
det område de verkar inom. USA:s trotsande av FN:s beslut som är huvudföremålet för denna
fallstudie är visserligen ett unikt fall i sitt slag, men jag skulle vilja påstå att alla historiska
händelser är unika i sin egen rätt, det finns ingen som är exakt som en annan. Däremot kan de
alla vara fall av ett speciellt fenomen, och USA:s beteende är ett fall av mäktiga staters 4 I programmet CBS 60 min, TV4 10/3-07, intervjuades 10 soldater, nyligen hemkomna från Irak. De ifrågasatte öppet syftet med kriget i Irak och berättade att deras kollegor behandlade dem som förrädare eftersom de hade valt att tala med media.
7
agerande inom internationella relationer. Det belyser den inneboende motviljan hos en
nationalstat att acceptera ett överstatligt organ, och illustrerar konflikten mellan
suveränitetsprincipen och folkrätten. Det är svårt att undgå den individuella påverkan som all
forskning innebär. Thomas Kuhn och Mario Bunge var två av förgrundsfigurerna i 1970-talets
kritik mot den, enligt den rådande uppfattningen, förutsättningslösa forskningen. Kuhn
menade att två forskare med skiljaktig teoretisk förförståelse inte kommer att värdera samma
empiriska fenomen som värda att observera (Bjereld 2002:27). Detsamma kan egentligen
sägas om två forskare med samma teoretiska förförståelse också. De kan visserligen anse att
samma fenomen är värda att observera, men resultaten kan fortfarande tolkas på olika sätt. Å
andra sidan är det detta som sätter färg på vetenskapen. Det finns bara en verklighet, men
många olika sätt att se på den och tolka dess fenomen. Den österrikiske filosofen Paul
Feyerabend var starkt emot idén med ett enda existerande paradigm. Istället ansåg han det
vara både önskvärt och nödvändigt för vetenskapen att vara anarkisk och pluralistisk. Kreativa
avvikelser och utmaningar skulle kunna åstadkommas genom att låta flera varandra
motsägande teorier konfrontera varandra (Bjereld 2002:28).
Fallstudier är användbara i alla stadier av utvecklande och testande av teorier (George &
Bennett 2004:213). Charles Tilly betonar vikten av processpårande, eller process-tracing som
George och Bennett kallar det, eftersom teoretiska propositioner borde vara baserade på
relevanta kontrollerbara kausala faktorer, placerade i olika led av en orsaks och verkan
relation.
”In short, process-tracing is a methodology well-suited to testing theories in a world
marked by multiple interaction effects, where it is difficult to explain outcomes in
terms of two or three independent variables – precisely the world that more and more
social scientists believe we confront” (George & Bennett 2004:206).
Att följa de processer som kan ha orsakat ett visst utfall, kan hjälpa oss lista potentiella
orsaker. Även vid väldigt ingående observation kan det vara svårt att eliminera alla
potentiella rivaliserande förklaringar; så är fallet speciellt när människor är inblandade
eftersom de ofta gör sitt bästa, medvetet eller omedvetet, för att dölja kausala relationer.
Processpårande är ett oumbärligt verktyg för teoritestande och teoriutvecklande eftersom det
inte bara genererar ett flertal olika observationer inom ett fall, utan eftersom dessa
observationer kopplas samman på olika sätt för att kunna leda till en slutgiltig förklaring
(George & Bennett 2004:207).
8
Fallstudier är användbara för att stärka generaliteten hos teoretiska påståenden och för att
kunna utvidga teorins användbarhet (Yin 1994:10). I mitt fall testar fallstudien huruvida min
legitimitetsmodell håller, och vice versa. Renodlade fallstudier är sällsynta företeelser, ofta
för att verkligheten ofta sätter krokben för de forskare som försöker sig på den sortens
äventyr. Somliga statsvetare menar att man för att kunna dra några generella slutsatser utifrån
en fallstudie måste göra någon form av komparativ studie där flera olika fall
uppmärksammas. Samma forskare menar att ’single-case studies’ har starkt begränsad
användbarhet inom all form av teoribyggande verksamhet (George & Bennett 2004:220).
Författarna till Designing Social Inquiry menar att en ensam observation inte är en användbar
metod för hypotes eller teoritestande om den inte jämförs med andra studier genomförda av
andra forskare. Tidigare nämnda författare erkänner samtidigt att deras avfärdande av
enkelfallstudien är delvis beroende på dess definition:
”it’s a definition of a case having only one observation on the dependent variable, and
it notes that since one case may actually contain many potential observations,
pessimism is actually unjustified” (George & Bennett 2004:220).
Vidare vad avser felmarginaler. Fallstudier är mindre benägna att falla i vissa fallgropar
gällande feltolkade mätningar eftersom de intensivt undersöker flera olika dimensioner på ett
kvalitativt sätt. Ansatsen i min studie är till stor del beskrivande och tolkande, min
målsättning är inte att göra en konkret mätning av FN:s legitimitet. Även om jag hoppas att
modellen i fråga kan användas för att mäta och jämföra olika institutioners eller aktörers
legitimitet. Målsättningen blir istället att reflektera över dess beståndsdelar, och hur känsliga
dessa är. Kvalitativa metoder och kvalitativ forskning tillskrivs ofta en tolkande karaktär, och
kontextens betydelse kommer oundvikligen att betonas. Min förhoppning är att problemet
med subjektiviteten i medialbedömning kommer att uppvägas av mina intervjuer med diverse
insatta personer.
1.4 Tidigare forskning
Det finns givetvis flera forskare som lagt ner tid på att undersöka de internationella
institutionerna och den stabilitet och legitimitet som dessa förutsatts medföra. Ett axplock av
dessa har bidragit starkt till denna uppsats, då jag har tvingats inse att långt ifrån alla forskare
är överens om att världen erhåller övervägande positiva påföljder av att det finns ett utbrett
nät av internationella institutioner som begränsar och påverkar staters spelrum. Denna
statsorienterade syn på världen är starkt förknippad med realistiskt tänkande, med sitt
9
ursprung hos Machiavelli och Hobbes. Samma syn har återuppväckts genom flera olika
analytiker, bland andra George Kennan och Henry Kissinger (Falk 2000:22). Denna ansats ser
på policyskapande utifrån nationella intressen och ringaktar allt arbete för att överkomma det
internationella systemets anarkiska karaktär.
I The false promise of international institutions konstaterar Mearsheimer att alltsedan kalla
krigets slut har västerländska policyskapare sökt trygga deras säkerhet genom internationella
institutioner (Mearsheimer 1994:5). I och med detta upphörde maktbalanspolitiken att vara
den styrande principen för post-kalla krigsvärlden. President Clinton uttryckte i ett tal under
sin kampanj att: ”in a world where freedom, not tyranny, is on the march, the cynical calculus
of pure power politics simply does not compute. It is ill-suited to a new era” (Ibid). Denna
utgångspunkt förutsätter att man anser att internationella institutioner är ett väsentligt
instrument för att uppnå stabilitet och fred i världen. Faktum är att ingen annan region i
världen har lika välutvecklade institutioner som Europa, och enligt Mearsheimer är det därför
som västerländska policyskapare anser att det är viktigt att skapa sammanhängande
institutionella nätverk även utanför Europa. Akademiska institutionalister, som exempelvis
Robert O. Keohane, anser att internationella institutioner har en starkt stabiliserande makt:
”avoiding military conflict in Europe after the Cold War depends greatly on whether the next
decade is characterized by a continuous pattern of institutionalized cooperation”
(Mearsheimer 1994:6). Mearsheimers syfte i sin artikel är att utvärdera de olika institutionella
teorierna om hur institutioner påverkar aktörer och skapar stabilitet. För att göra detta försöker
han besvara fyra frågeställningar; Vad är en institution? Hur verkar de för att skapa fred? Är
dessa beskrivningar på hur institutioner verkar övertygande? Stödjer bevisen dessa teorier?
Den huvudsakliga slutsatsen är att institutioner har en minimal påverkan på statliga aktörer
och därför inte kan förväntas bringa stabilitet till post-kalla krigsvärlden (Mearsheimer
1994:7).
För ungefär 17 år sedan förutspådde professor Mearsheimer den nära förestående
undergången för NATO. Han förklarade detta med att enda anledningen till att NATO hade
skapats och upprätthållits var på grund av hotet från Sovjetunionen. Kalla krigets slut skulle i
hans mening innebära slutet för både NATO och EU:s föregångare. Utan ett omedelbart hot
skulle USA överge den europeiska kontinenten och därmed också lämna denna organisation
som de hade lett i över 40 år (Keohane 1995:40). Mearsheimer vill se bevis på att
internationella institutioner spelar någon roll, att de har makt att påverka sina medlemsstater
och menar på att de hittills endast har krävt sina medlemmar på resurser. Keohane frågar sig
10
då istället varför världens stater skulle fortsätta att investera så mycket i internationella
institutioner, om de nu inte hade makt att påverka.
Maria Strömvik söker förklara den successiva framväxten av internationellt samarbete och
utvecklingen av en kollektiv utrikespolicy i To act as a union, explaining the development of
the EU’s collecitve foreign policy (Strömvik 2005). Strömvik väljer i sin studie att titta
exklusivt på EU:s utveckling, men hennes bild av normer och internationella institutioners
påverkan på statliga aktörers beteende är applicerbart på alla former av både regionalt och
internationellt samarbete.
I From idea to norm, promoting conflict prevention (Björkdahl 2002) undersöker Annika
Björkdahl internationella normers genomslagskraft. Fokus ligger främst på
konfliktförebyggande och hur denna idé har utvecklats just från en tanke till en norm som
sedan fått genomslag inom den internationella politiken. Björkdahl illustrerar den
konceptuella förändring som ägt rum under de senaste decennierna och menar på att alla
regler och normer som idag råder på den internationella arenan först kom till genom en idés
utveckling till norm.
1.5 Avgränsningar
För att kunna hålla arbetet inom rimliga proportioner har jag valt att koncentrera mig på FN
som legitimerande institution och Irakkriget som en utmaning mot denna institution. Jag är
medveten om att motsvarade skeenden har ägt rum vid tidigare tillfällen i FN:s historia men
menar på att det är denna händelse som är mest aktuell samtidigt som den tydligt visar på
konflikterna mellan det teoretiskt sätt jämlika samarbetet stater emellan och den ojämlikhet
som finns i verkligheten.
1.6 Disposition
För att tackla den här uppgiften kommer jag i teoridelen att diskutera olika begrepp som är
centrala för studien, med tyngdpunkten på begreppet legitimitet. Vad legitimitet innebär inom
de olika samhällsvetenskapliga disciplinerna och vad både klassiska och nutida analytiker har
att säga om begreppet. Utifrån detta kommer jag att utveckla en egen modell av hur legitimitet
inom internationella relationer ser ut samt diskutera vilka faktorer hos en organisation som
man behöver undersöka för att bedöma dess legitimitetsgrad. Eftersom FN och USA är
huvudaktörerna för denna undersökning kommer jag att inkludera ett kapitel som beskriver
den bakgrund jag anser vara relevant för dagens situation och de konflikter som dessa två
11
aktörer hamnade i. Jag har valt att hålla fallstudien separat från analysen, detta främst för att
analysen inte endast kommer att beröra den information som kommer fram i fallstudien utan
även utifrån den teoretiska sammanställningen. Det underlättar även upplägget och gör
uppsatsen mer lättläst. I följande kapitel, analysen, kommer jag att diskutera både mina
teoretiska och empiriska frågeställningar och reflektera över den information som har
framkommit. Avslutningsvis kommer jag att diskutera mina slutsatser och överväga om en
annan metod eller ett annat tillvägagångssätt hade kunnat stärka uppsatsen alternativt lett till
andra slutsatser.
2. Teori Detta avsnitt kommer att inledas med en presentation av institutionell teori, därefter följer en
diskussion kring begreppet legitimitet, vad det innebär inom olika discipliner men också hur
begreppet har ändrats med tiden. Denna diskussion kommer att resultera i en modell av vad
som utgör legitimitet för aktörer inom internationella relationer. Ett begrepp som jag kommer
att använda frekvent och kanske något lättvindigt är begreppet makt. Det är en term som går
under många olika definitioner och som har flera dimensioner (Se Lukes 2004). Men inom
ramen för denna uppsats menar jag med begreppet makt; kort och gott att en aktör har
förmågan att agera utan att stoppas av de övriga aktörerna. Då kommer det i första hand syfta
till staters, institutioners och organisationers kapacitet att agera inom det internationella
systemet. I förlängningen innebär detta att legitim makt är att en aktörs agerande accepteras
som rättfärdigt av övriga aktörer.
2.1 Ny institutionalism, institutioner och internationell lag
Politiska institutioner är inte längre samma sak som politiska organisationer. Istället hänvisar
begreppet institution snarare till ett stabilt och ständigt upprepande beteendemönster. Den nya
generationen institutionalister är lika intresserade av informella konventioner inom det
politiska livet som av formella konstitutioner och organisatoriska strukturer. Ny
institutionalism är ett samlingsuttryck för flera olika grenar, närmare bestämt sju olika.
Normativa institutionalister som studerar hur normer och värderingar manifesterar sig inom
politiska institutioner och sedan påverkar beteendet hos individen.
Rational choice institutionalister argumenterar att politiska institutioner är regelsystem genom
vilka individer försöker maximera sin egennytta.
Historiska institutionalister tittar på hur olika statsstyrens institutionella design påverkar
individens val, beslut och beteende.
12
Empiriska institutionalister är de som ligger närmast den traditionella institutionalismen. De
klassificerar olika institutioner och analyserar deras praktiska påverkan på regeringens arbete.
Internationella institutionalister menar på att staters beteende och agerande styrs av
strukturella restriktioner, både formella och informella, inom den internationella politiken.
Sociologiska institutionalister studerar hur institutioner skapar en mening för individen.
Nätverksinstitutionalister visar hur informella mönster och nätverk påverkar politiskt
beteende (Lowndes 2002:96).
Längst från varandra på skalan finner vi de normativa institutionalisterna som menar att
politiska institutioner påverkar aktörers beteende genom att forma deras värderingar, normer,
intressen, identiteter och åsikter, vars motpol, Rational choice institutionalisterna å andra
sidan förnekar att institutionella faktorer kan påverka aktörers intressen eller beteende, utan
menar istället att de finns för att de underlättar samarbetet och gör motparternas agerande mer
förutsägbart (Lowndes 2002:95). För mitt syfte är den gren som passar bäst den
internationella grenen, som ligger nära rational choice i sin utformning. Liksom rational
choice institutionalisterna anser de att institutioner skapas av aktörer för att göra motparternas
agerande mer förutsägbart. Men de hävdar att institutionerna till stor del styr aktörernas
agerande på den internationella arenan. Med rationalitet i grunden är det ytterligare två
generella antaganden som bör nämnas. Först och främst antar vi att stater är kapabla att
formulera preferenser gällande ett önskvärt utfall. För det andra kan stater antas anpassa deras
beteende utifrån förväntat beteende från de övrigas håll (Strömvik 2005:37). Som Duncan
Snidal uttryckte det:
”No state can choose its best strategy or attain its best outcome independently of
choices made by others” (Ibid).
För att kunna genomföra någon form av kollektivt agerande måste stater interagera på ett
strategiskt sätt. Från detta kan vi dra slutsatsen att aktörerna hade överlappande intressen och i
och med att de hade lyckats i att identifiera dessa, även lyckats komma överrens om någon
kollektiv aktivitet. I debatterna kring internationella institutioner har de flesta kretsat kring
frågorna; om institutioner har någon påverkan, eller på vilket sätt de kan påverka. Betydligt
mindre energi har lagts på effekterna av institutionell förändring (Strömvik 2005:40). Bland
de som anser att institutioner är betydelsefulla finns det ytterligare flera grenar som ofta
beskrivs som separata och oförenliga perspektiv, men på många sätt uppvisar de fler likheter
än skillnader. Även om de använder olika terminologier för att uttrycka det så menar de flesta
13
institutionalister att institutioner kan hjälpa statliga aktörer att överkomma hinder för
internationellt samarbete. Oavsett synen på staters intressen och strategier, hur de formas eller
vad de innebär, är institutionalisterna ense om fyra institutionella mekanismer som kan
påverka staters agerande:
- Institutioner kan påverka tillgängligheten av information till aktörerna.
- Institutioner kan påverka möjligheten till kommunikation mellan aktörerna.
- Möjligheten till förhandlingar mellan aktörer ökar genom fastställandet av institutioner.
- Institutioner kan påverka möjligheterna att övervaka och försäkra att övriga aktörer följer
överenskommelserna (Strömvik 2005:40-41).
Det är ett självklart påstående, trots att det ofta verkar glömmas bort, att lag och politik, i både
teoretiska och praktiska aspekter är nära förknippade med varandra. När det gäller den
internationella ordningen menar de internationella institutionalisterna att stater accepterar
fördrag och konventioner för att reducera osäkerheten kring andra staters förväntade beteende.
Vare sig de var vänner eller motståndare (Lowndes 2002:91). Med internationell ordning
hänvisar jag till det internationella lagliga regelverk som har skapats av stater för att reglera
mellanstatliga affärer. Jag har valt en så konventionell definition eftersom jag anser att
systemet ännu är, i varje fall i alla viktiga aspekter, styrt av stater. Normer genereras av staters
aktivitet vilka i sin tur är försök till att reglera andra staters agerande. Informella konventioner
och formella procedurer, ny institutionalism bygger upp en mer detaljrik och realistisk bild av
vad som egentligen styr politiskt beteende och besluttagande. Politiska institutioner har gått
från att vara konkreta organisationer till principer, de har i teorins värld blivit spelreglerna för
alla inblandade aktörer (Lowndes 2002:103).
Legitimitetsbegreppet har i likhet med många andra statsvetenskapliga begrepp, en väldigt
bred och i förlängningen analytiskt svårhanterad definition. Internationella institutioner har
också gått samma öde till mötes. Ett exempel är Oran R. Young som definierar internationella
institutioner som “recognized patterns of behavior or practice around which expectations
converge” (Mearsheimer1994:8). Hans definition inkluderar nästan alla former av
mellanstatlig aktivitet, från krig till lagstiftning, och gör den därför svår att använda.
John Mearsheimer har gått steget längre med samma utgångspunkt och definierar
internationella institutioner som ”a set of rules that stipulate the way in which states should
cooperate and compete with eachother. They prescribe acceptable forms of state behavior, and
proscribe unacceptable kinds of behavior” (Ibid). Dessa regler förutsätts vara framförhandlade
gemensamt av stater och därför innehåller de ett accepterande av normer, som fastställer
14
standarden i termer av regler och skyldigheter, förpliktelser, för hur stater ska bete sig. Dessa
regler och skyldigheter brukar i regel formaliseras i internationella avtal eller kontrakt, som
lägger grunden till en organisation med sin egen personal och budget. Så trots att jag i övriga
avseenden inte håller med Mearsheimer, som har en väldigt pessimistisk syn på
internationella institutioner, har jag valt att använda mig av hans definition. Samtidigt vill jag
poängtera att termerna institution och organisation i många avseenden blir nästan utbytbara.
Därför vill jag klargöra att när jag talar om en aktör som en institution så menar jag just att det
är en aktör vars rutiner och ansvarsområden har blivit framförhandlade gemensamt av alla
berörda parter samt vars uppgift är att uppmuntra ett ”korrekt” beteende. En organisation som
bygger på gemensamma värderingar och normer. Krig utspelar sig inte längre av motståndare,
utan snarare mellan det internationella samfundet och dess motståndare. Staten som står
utanför lagen har på så sätt hjälpt till att skapa och stärka det internationella samfundet. Enligt
Simpson är det ett ”vi och dom” fenomen som har uppkommit och det hjälper till att stärka
viljan att följa den internationella lagen.
”International law is important in the constitution and regulation of outlaw states.
These states are mad, bad or dangerous, or all three. Some are incapable of forming
the correct attitude towards the international legal order. They lack ‘a reciprocal
will’ (mad). Some are serial violators of the dominant mores of the international
order (bad). Others are a threat to the international legal order because of some
internal malfunction or propensity to disorder (dangerous).In each case, law
supervises the relationship between the community and the outlaw” (Simpson
2003:xi).
Problemen med en alltför extensiv definition av internationell lag eller norm är uppenbara.
Om de regler som formar beteende expanderas till en sån grad att de inkluderar både implicita
regler och vaga överenskommelser, för att kunna täcka alla fall där ett observerbart beteende
inte verkar följa en institutions formella regler, är teorin inte längre falsifierbar. Om vi skulle
observera beteende som inte följer de formella reglerna, så måste detta tolkas som att det helt
enkelt finns fler regler som ännu inte har identifierats (Peters 1996:215).
Stabilitet är ett utmärkande drag för en institution, även om vi accepterar att politiska
institutioner är mänskliga påfund, designade för att lösa problem och konflikter som uppstår
kring kollektivt agerande. Men institutioner tenderar att bli självlegitimerande och
anmärkningsvärt bestående (Rothstein 1996:152). Goodin menar att det finns tre olika sätt på
vilka en institution kommer till; av avsiktlig design, av en olyckshändelse eller genom
15
evolution. Institutionell reform är svårgenomförd och svårkontrollerad, institutionen väl
grundad, får ett eget liv (Goodin 1996:24-25). Ny institutionalism är en teoretisk
utgångspunkt, ett organiserande perspektiv, som menar att institutioner är en variabel som kan
förklara politiskt liv (Lowndes 2002:107-108).
Etableringen av nationernas förbund efter första världskriget, och förenta nationerna efter
andra världskriget representerar två försök till att skapa en institutionaliserad internationell
auktoritet. Men efter en kombination av problemen med medlemsstaternas ovilja att släppa på
sin suveränitet samt den oro världen kände inför implikationerna som en centraliserad
auktoritet skulle kunna medföra, blev dessa två etableringar en besvikelse för visionärer och
alla andra som vågade hoppas på den nya globala politiska utvecklingen (Falk 2000:17). Ett
nytt fenomen, som demonstrerats genom bland annat EU projektet, är en tendens för enskilda
stater att i allt högre grad avstå från sin individuella status och prestige, för att istället agera
genom kollektivet. Något som hittills varit mycket sällsynt inom internationell politik. Enligt
Strömvik är trenden att vi ser allt fler suveräna, demokratiska och i många fall motvilliga
stater som allt oftare agerar kollektivt som en union (Strömvik 2005:3).
Carl von Clausewitz berömda citat ”war is politics by other means” känns lika aktuellt än
idag. Internationell lag, i vad gäller användandet av våld är starkt politiserad. Övriga
internationella lagar, som exempelvis gällande internationell postservice, resa via luften och
handel, accepteras och följs i princip utan undantag och är på det stora hela inte
omdebatterade eller ifrågasatta. Men när det handlar om staters rätt att använda våld mot
varandra kommer vi genast in på ett omstritt ämne. Krig och interventioner är direkta
utmaningar mot den suveränitet, territoriell integritet och politisk självständighet som tillfaller
nationalstaten. Samtidigt lägger stater stor vikt vid krigets lagar eftersom de skyddar deras
egen suveränitet. Internationella lagar som begränsar användandet av våld är en relativt ny
företeelse. Innan fastställandet av FN stadgan fanns mycket få begränsningar och
internationell lag ansågs vara av en strikt konsensuskaraktär. Stater var bundna av de lagar
och regler som de själva valde att lyda under, antingen genom att skriva under fördrag, eller
genom beteendemönster som skapat vad som refereras till som ”customary international law”
(Byers 2005:2).
2.2 Suveränitetsprincipen
” The state determines its own rules, as well as those of all other powers within its
territory. In the legal sense it is self-validating. Sovereignty thus represents at once
16
a condition of power and of vulnerability: of power, because the state is
independent of any higher authority in the legal control over its own domain; of
vulnerability, because there is no superior legal authority to which it can appeal to
confirm its own legitimacy” (Beetham 1991:122).
Definitionen av suveränitet är med andra ord inte speciellt omdebatterad. Däremot finns det
mycket att diskutera gällande vilka rättigheter och skyldigheter principen skänker varje stat.
Teoretiskt sett är alla suveräna stater inom det internationella systemet likvärdiga, men i
praktiken ser det mycket annorlunda ut. Suveränitet är en norm och princip som är fast
förankrad i vårt sätt att se på internationell politik, men det är också en princip som har börjat
ifrågasättas och som kan bli tvungen att förändras för att passa in i det moderna systemet.
Enligt Urquhart stod det för länge sen klart för alla utan möjligen en liten ”stone-age and flat
earth minority” att total nationell självständighet och isolering, inte längre är möjligt för
någon stat. Begreppet suveränitet håller på att omdefinieras på grund av effekterna av
globaliseringen och internationellt samarbete (Urquhart 2000:11).
Politiska, sociala och ekonomiska trender verkar ofta ge liv åt sina motpoler. Kapitalismen
ledde till kommunismens födelse, och frihandeln stärker protektionismen. FN; den första
ännu bestående globala organisationen, som skulle främja samarbete och närmare kontakter
stater emellan, verkar snarare bringa fram nationalismens krafter från sina medlemsstater.
Organisationen är nästan den sista bastionen för konceptet nationell suveränitet, ett koncept
som gått i reträtt inom nästan alla andra områden. Suveränitet är också den anledning som
oftast åberopas när organisationen väljer att inte genomföra något som annars ses som
önskvärt (Urquhart 2000:7-8).
I Washington har nationalisterna motsatt sig och lyckats förhindra flera nödvändiga reformer
med avsikt att effektivisera FN. Dessa reformer inkluderade bland annat en tränad insatsstyrka
som skulle lyda direkt under Säkerhetsrådet och snabbt skulle kunna sättas in vid behov, en
stärkt initiativtaganderätt hos Generalsekreteraren och alternativa finansieringskällor för
organisationen. Men det är inte endast världens enda kvarlevande supermakt som motsätter
sig ett starkare FN. Även i utvecklingsländerna finns ett visst motstånd mot ett utökat
inflytande från FN gällande främst humanitära interventioner och miljöinriktade ingripanden.
Ett motstånd som man utifrån en historisk vinkel kan känna viss sympati för; stater som precis
har befriats från utländskt styre har givetvis ingen önskan att placera sig under en ny högre
17
auktoritet. ”We have the right to mismanage our own affairs.”5Men detta påstådda värnande
om suveränitetsprincipen har givetvis aldrig hindrat en stat från att be om hjälp efter att en
katastrof har inträffat (Urquhart 2000:8).
En dynamisk generalsekreterare verkar även det locka fram den nationella suveränitetens
väktare. Dag Hammarsköld; som lyckades göra FN till en aktör att räkna med genom kritiska
lägen som när 17 amerikanska stridspiloter togs till fånga i Kina år 1954, Suez krisen 1956
och Kongo 1960, stötte på stort motstånd från flera av de stora medlemsstaterna (Urquhart
2000:8). I slutändan blev det för mycket för hårdkokta nationalister som Charles de Gaulle
och Nikita Krushchev som vägrade att ha något med Hammarsköld att göra. Den nyligen
avgångne generalsekreteraren Kofi Annan har heller aldrig varit rädd att säga sin mening när
han anser att suveränitetsprincipen bör läggas åt sidan. I september 1999 försökte Annan
övertyga FN:s generalförsamling att ta ett starkare ställningstagande mot brott mot mänskliga
rättigheter.
”From Sierra Leone, to the Sudan to Angola, to the Balkans to Cambodia and to
Afghanistan, there are a great number of people who need more than just words of
sympathy from the international community. They need a real and sustained
commitment to help end their cycle of violence, and launch them on a safe passage
to prosperity.”(Kofi Annan, enligt Urquhart 2000:9)
Den generella reaktionen var mycket restriktiv, och övervägande negativ.
Generalförsamlingen menade att respekterandet av den nationella suveräniteten var en faktor
som vägde tungt och endast en minoritet sällade sig till positionen; att mänsklighetens
kollektiva samvete krävde en reaktion i sådana lägen. I januari 2000 deklarerade Senator
Jesse Helms, ordförande i the US Senate Foreign Relations Committee, att:
”The American people will not accept the authority of any supranational institution
as being greater than the sovereign right of Americans to decide how to act in their
own interest both at home and abroad.” (Jesse Helms, Urquhart 2000:9-10)
Något annat ideal skulle omedelbart leda till att USA drog sig ur FN. Huruvida samma
doktrin skulle gälla även för andra suveräna stater, som exempelvis Serbien och inte minst
Irak nämndes inte. ”Evidently some states are more sovereign than others” (Urquhart
5 Hans Blix, seminarie i Nice, 27/4-07
18
2000:10). FN anklagades för att ha vänt blinda ögat mot folkmordet i Rwanda och för att ha
dragit fötterna efter sig i Kongo.
Begreppet suveränitet är ett omdebatterat begrepp som till och med har kallats för en farlig
anakronism6 (Vaclav Havel, enligt Urquhart 2000:11). Likt globaliseringen, är det ett resultat
av teknologiska framsteg som gjorde att marknaden krävde mer än städer eller regioner
kunde förse den med. Olyckligtvis har nationell suveränitet, i form av förklädd extrem
nationalism, lett till flera krig och främst då de två världskrigen (Ibid). Men detta system som
påstås bestå av likvärdiga suveräna stater har i vissas mening egentligen alltid varit uppbyggt
av tre grupper; stormakterna, deras vänner och deras fiender. Och på senare tid har
medlemmarna tillhörande de förstnämnda grupperna officiellt deklarerat att de anser sig
behöva agera, oavsett vad omvärlden säger, för att skydda sig själva och på sikt den
bestående freden.
”This is often characterised as ’unilateralism’, but I want to read this behaviour as
part of a particular tradition of Great Power prerogative and privilege instituted in
18157. It is important that the Great Powers see themselves as acting in the shadow
of international law. But, often, the shadow they see is their own. They make and
remake (but rarely break) international law. […] The Great Power act not in the
name of narrow self-interest but on behalf of a community of interests or, better
still, of humanity itself, credentialising their mission with reference to common
values” (Simpson 2003:x).
Frågan man kan ställa sig här är huruvida alla inblandade faktiskt delar dessa värderingar. Alltför ofta
verkar det vara den västerländska normen som styr och man kan undra om det är rätt att hjälpa när
ingen har bett om hjälp. Simpson menar att jämlik suveränitet innefattar tre separata ideal; formell
jämlikhet, legislativ jämlikhet och existentiell jämlikhet (Simpson 2004:6). Med detta menar han att
trots att alla suveräna stater i världen formellt sett är jämlika, har deras legislativa och existentiella
jämlikhet äventyrats av en legal hegemoni och anti-pluralism.
2.3 Vad rättfärdigar en intervention?
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs och kungjordes den 10 december
1948.8 Dokumentet presenterades som en gemensam målsättning för samtliga medlemsländer
att närma sig mot i sin egen takt, men hänsyn till varje stats suveränitet. En sådan blygsam
6 En detalj i en historisk skildring som inte passar in i sitt tidssammanhang, otidsenlig företeelse. 7 Wienkongressen. 8 http://www.unhchr.ch/udhr/lang/swd.htm
19
målsättning låg helt i tiden. Det stora mysteriet är snarare varför en samling suveräna stater,
varav de flesta var förtryckande mot någon annan i varierande grad, skulle vilja validera en
deklaration som skulle göra mänskliga rättigheter till en internationell angelägenhet (Falk
2000:6). De olika inblandade aktörernas bild av mänskliga rättigheter såg också de väldigt
olika ut. I västvärldens liberala samhällen låg fokus på individens politiska och civila
rättigheter, samt rätten att skydda sin egendom. Medan kommunistiska stater istället la fokus
på kollektiva rättigheter till ekonomiskt välbefinnande och att de grundläggande mänskliga
behoven skulle vara mötta. FN lyckades här skapa en norm som överskred rivaliteten mellan
öst och väst, det var en deklaration som alla kunde ställa sig bakom och därmed fick den en
universell validitet (Falk 2000:8). Att en politik för mänskliga rättigheter har utvecklats ska
inte förväxlas med att en effektiv praktik för genomförandet existerar. Världssamfundet har
uppenbarligen ännu långt att gå och implementeringen av mänskliga rättigheter utanför
västvärlden kan på det stora hela ses som ”unfinished business” (Falk 2000:9).9
Utvecklingen av mänskliga rättigheter har uppmuntrat flera normativa projekt i dess anda. Det
mest framstående är humanitära interventioner, oavsett om de genomförs av FN, regionala
aktörer eller en enda stat. Humanitära interventioner rättfärdigas i regel genom att det
bevisligen har skett allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och att de har genomförts i
sådan skala att det åsidosätter grundprinciperna för den Westfaliska världsordningen (Falk
2000:3). Hur och om en intervention ska genomföras, och hur de ska kunna uppfattas som
legitima är en besvärligare fråga. För att ta ett exempel; att å ena sidan se på när en etnisk
rensningskampanj påbörjades mot Kosovoalbanerna utan att agera för att skydda dem hade
varit oacceptabelt. Men å andra sidan verkade NATO:s insisterande på att det enda praktiska
alternativet till passivitet var att bomba Belgrad, vara ett oacceptabelt våldsamt alternativ
(Ibid).
Legitimitet är inte en självklar beståndsdel i alla analytikers bild av det internationella
systemet och dess aktörers agerande, inte minst när det gäller interventioner av olika slag. De
som tillhör den realistiska skolan och alla dess efterkommande teoretiska utgångspunkter ser
legitimitet som den logiska följden av en aktörs kapacitet att agera. Men oavsett om man
anser det internationella systemet vara av anarkisk karaktär eller inte, så finns det en viss
struktur i det. Detta för att tankestrukturer inte bara formar rationella uträkningar, utan även
9 Traditionen med mänskliga rättigheter utvecklades med endast nominalt deltagande från icke-västerländska aktörer. Utan en gemensam värdegrund har normerna förlorat en del av sin kraft och undergräver den frivilliga förutsättningen för eftergivenhet.
20
de identiteter och preferenser som underbygger dem. Därför har vissa experter uttryckt en
önskan för att återinföra begreppet legitimitet i den strukturella principen för anarki. Utan
legitimitet går de miste om en hel dimension av vad som påverkar staters agerande, en faktor
som tenderar att utelämnas av neorealister (Nau 2002:180; Clark 2005:14). Det är därför som
idéer har kapaciteten till att modifiera beteende. Skiftande normer socialiserar stater till att få
andra intressen, och till att bete sig annorlunda för att uppnå dessa (Clark 2005:15). Exempel
på det är slutet på imperialismen eller illegitimerandet av handeln med slavar. De är båda
exempel på skiftande normer och värderingar som på sikt förändrade staters intressen och
därmed deras agerande. Det finns också en mer specifik kontext att reflektera över när man
talar om staters uppträdande; något vi kan se tydligt i policyskapandet alltsedan 1990-talet,
det mest framstående är då humanitära interventioner, utförda av diverse ”coalitions of the
willing”. Men vad var det som hade ändrats? Det är viktigt att minnas att det politiska
samvetet inte innefattade några mänskliga rättigheter förrän efter andra världskriget. Nu i
efterhand känns det overkligt och skrämmande att de uppenbara övergreppen som
genomfördes av Naziregimen, inte nämnvärt påverkade ens de liberala demokratierna i
världen, förrän deras territoriella säkerhet och politiska självständighet blev hotat av den tyska
expansionen (Falk 2000:5). Var det så enkelt som att Västvärlden efter kalla krigets slut fann
sig själv i en sits med obegränsad materiell makt och därför kunde påtvinga andra sina
ideologier och åsikter. Eller finns det numera ett genuint intresse för en fredligare värld där
allas rättigheter respekteras? Det har på senare år vuxit fram ett intresse hos analytiker att
undersöka hur långt normerna hos det internationella samfundet har skiftat, mot ett
godkännande av humanitära interventioner.
Humanitära interventioner kan bara tillåtas i den mån det kan godkännas utifrån den
normativa kontexten. Det har hävdats att Kosovokoalitionen kan ses som ett fysisk bevis på
när vindarna vände och en ny norm slog fäste hos det internationella samfundet, nämligen att
humanitära interventioner kunde vara nödvändiga (Brown 2002:97; Clark 2005:15). Men
detta betyder inte att interventioner automatiskt uppfattas som legitima. Utan snarare att det
har blivit möjligt för flera aktörer inom det internationella systemet att agera utifrån principer
som var universellt accepterade. Vad som är legitimt i en tid eller en annan kan erbjuda en
värdefull inblick i den historiska utvecklingen; men det ger oss också en mer djupgående
förklaring till orsakerna bakom staters agerande.
I enlighet med modern folkrätt är det endast i två situationer som krig kan rättfärdigas; som
självförsvar efter ett väpnat angrepp (eller ett nära förestående), eller efter ett mandat från
21
säkerhetsrådet i enlighet med FN-stadgans kapitel VII. I samband med Kosovointerventionen
1999, terrorattackerna den 11 september och Irakkriget 2003, har folkrättens regelverk kring
rätten till krig knutits samman med diskussionen om humanitära interventioner, preventivt
självförsvar, samt försvar mot icke-statliga aktörer (Klamberg).10 Enligt Klamberg sa
utrikesminister Bildt när han uttalade sig om Irakkriget i interpellationsdebatten att
”folkrättens regler gav utrymme för delvis olika tolkningar” och hänvisade till resolutionerna
687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991. En inställning som rör sig mot den uppfattning som
Storbritannien och USA hade inför krigets början 2003. De ansåg att Irak hade brutit mot
FN-resolutioner under 90-talet och detta skulle ha gett dem legal rätt att utföra ett väpnat
ingrepp och regimskifte (Klamberg).
Lösningen, enligt Falk, skulle vara skapandet av en frivillig stand-by styrka som skulle stå
direkt under FN:s auktoritet, oavhängigt finansierad, och med ett mandat att agera utan att
kunna stoppas av ett eventuellt veto från Säkerhetsrådet (Falk 2000:10). Men ett sådant
ställningstagande går i direkt konfrontation med flera ledande staters, däribland särskilt
USA:s insisterande på geopolitisk kontroll. I praktiken innebär detta att omvärlden alltid
måste vänta till en katastrof utvecklats, för att sedan bedöma huruvida det finns tillräckligt
politiskt stöd, strategiskt rättfärdigande och tillräckliga resurser för att kunna hjälpa.
”If achievements of the twentieth century provided most of the needed normative
architecture, those of the twentieth century must provide effective and legitimate
implementation via local, national, regional, and global action. It is also imperative to
engender a more genuine acceptance of human rights in non-Western countries” (Falk
2000:10).
2.4 Vad är legitimitet?
”Where power is acquired and exercised according to justifiable rules, and
with evidence of consent, we call it rightful or legitimate” (Clark 2005:3).
Legitimitet är en viktig grundsten i väldigt många olika sammanhang. Det är bland annat
anledningen till varför merparten av oss följer landets lagar, och varför ett regeringsskifte i
Sverige inte leder till gatuupplopp. Legitimitet är med andra ord nära förknippat med
förtroende. Vi, subjekten i samhället, anser att en institution eller myndighet har rätt att bete
sig på ett särskilt sätt och vi litar på att de beslut som fattas är korrekta. Inom nationens
10 Mark Klamberg, Doktorand i Folkrätt vid Stockholms Universitet.
22
gränser är begreppet relativt lättbegripligt, där är legitimiteten konstitutionellt manifesterad.
Vår stats system anses vara legitimt för att statens medborgare röstar fram en viss
sammansättning av partierna i riksdagen som i sin tur stiftar lagar, vilka upprätthålls av polis
och rättsväsendet. Med andra ord ligger legitimiteten på nationell nivå i folkviljan och dess
förverkligande. Detta gör att den enskilde människan, aktören på nationellt plan känner att
makten som utövas är legitim. Principen förblir densamma även på internationell nivå, men på
grund av dimensionerna måste det istället vara legitima representanter som agerar i folkets
namn. Definitionen och vikten av legitimitet varierar från en forskare eller författare till en
annan, och framförallt mellan olika discipliner och olika teoretiska inriktningar.
Kärnan i legitimitet ligger i någon form av uttryckt åsikt och överenskommelse om att en
instans eller organisation är legitim och därför har rätt att agera på den internationella arenan.
Legitimitet blir på så sätt själva grunden som det internationella samfundet vilar på. Utan
legitimitet, kan det inte existera. Inom det internationella samfundet försöker de olika
aktörerna ständigt legitimera sina ageranden och legitimiteten i sig grundar sig på både
grundläggande principer och en sammansättning av internationella normer. Mötesplatsen för
legitimitet och legalitet, finns på den politiska arenan. Där sammanstrålar normer,
maktdistribution och sökandet efter konsensus. Det finns med andra ord tre interagerande
områden; det internationella samfundets legitimitetsprinciper, legitimitet i praktiken, och dess
aktörers strategier för att uppnå ett legitimerande av sina ageranden (Clark 2005:3).
Till vilken gräns maktutövande är legitimt, vad som gör det legitimt och varför det
överhuvudtaget spelar någon roll; är de frågeställningar som gör detta begrepp så intressant.
Förutom detta uppenbara problem med att fastställa vad som gör maktutövandet legitimt,
ligger ytterligare en komplikation i själva definitionen av begreppet legitimitet, som skiljer sig
väsentligt åt, inom olika akademiska discipliner. Inom den juridiska disciplinen, och då främst
konstitutionella experter fokuserar på definitionen och tolkningen av lagar; hur dessa initieras,
revideras och genomförs. Enligt deras åsikt är maktutövande legitimt där dess uppkomst och
utövande överensstämmer med lagen. ”For them legitimacy is equivalent to legal validity”
(Clark 2005:4). Att tala om internationella lagar är ett ställningstagande i sig. Många
realistiskt inspirerade forskare skulle påstå att det inte existerar några internationella lagar i
ordets rätta bemärkelse eftersom det inte existerar något överstatligt organ, institution eller
myndighet med befogenhet att verkställa och upprätthålla dem (Mearsheimer 1994).
Detta ställningstagande är till stor del korrekt. Även om det per definition existerar flera
övernationella organ, så har de mycket begränsade befogenheter gällande individuella staters
23
angelägenheter. Men Mearsheimers syn på det internationella samfundet förutsätter också att
den enskilde staten kan ses som en helt oberoende aktör, vilket helt enkelt inte stämmer
överens med verkligheten för majoriteten av världens stater. Det kan handla om råvaror,
teknologi, kommunikation, säkerhet eller arbetskraft, oavsett vilka tillgångar en stat må ha, så
är den mer eller mindre beroende av omvärlden. Lord Wright of Richmond, Chairman of the
Royal Institute of International Affairs, skriver i introduktionen till Byers The role of law in
international relations:
“Throughout my thirty-six years in the diplomatic service, and more recently at
Chatham House, I have also become increasingly aware of the extent to which
governments are now recognized as interdependent on each other, and on the
international community at large. Of course, this was always true, but it was by no
means universally acknowledged […] the concept of total national sovereignty had
been largely a myth” (Byers 2000:vii).
För den moraliske eller politiske filosofen är makt legitimt där lagarna som kontrollerar den är
berättigad i enlighet med rationellt försvarbara normativa principer. ”Legitimacy entails the
moral justifiability of power relations” (Clark 2005:5). Den politiske filosofen sysselsätter sig
inte med att lösa lagliga dispyter utan intresseras snarare av moraliska dilemman angående
vem som har rätt till makt. En förståelse av legitimitetsbegreppet kan då hjälpa oss förklara
varför maktinstitutioner ser så olika ut från ett samhälle till ett annat, samt varför makt utövas
mer tvångsmässigt inom somliga kontexter än i andra. Som med så mycket annat i samhället,
är det bara när legitimiteten saknas som vi till fullo kan uppskatta dess värde. Där den redan
finns tas den ofta för given (Clark 2005:6).
Vad är då legitimitet för statsvetaren? Det är inte så enkelt som att de olika disciplinernas
förespråkare är totalt ointresserade av juridiska, normativa respektive empiriska fakta, men
generellt sett söker statsvetaren istället identifiera de empiriska konsekvenser som legitimitet
har för en aktör inom internationella relationer. De vill veta hur långt de starkare aktörerna
kan lita på de svagares stöd och lydnad. Och vad gör just maktutövande legitimt? Här är det
inte den personliga åsikten som spelar någon roll, utan den generella åsikten i det samhälle
som studeras. Det är en av de anledningarna till att många har antagit Max Webers definition
av legitimitet:
24
”Legitimacy as the belief in legitimacy on the part of the relevant social agents; and
power relations as legitimate where those involved in them, subordinate as well as
dominant believe them to be so” (Weber 1968:213, enligt Beetham 1991:6).
Weber är en av grundarna till vår tids samhällsforskning, och hans inflytande inom alla dess
områden är stort. Även om inte alla hans efterkommande har hållit med om hans åsikter och
uppfattningar. Många av de samtida forskarna på området har antagit definitioner som är
mycket lika Webers, som exempelvis Clarks definition:
”Power is legitimate where those involved in it believe it to be so; legitimacy derives
from people’s beliefs in legitimacy. Legitimacy is equivalent to a belief in legitimacy;
and legitimate power is power that is regarded as legitimate” (Clark 2005:8).
Problemet med denna definition är detsamma som med Webers, den innebär att det skulle
räcka med en effektiv ”legitimeringskampanj”, där aktören övertygar alla i dess omgivning att
agerandet är legitimt, för att agerandet skulle anses vara just det. Men ligger i så fall inte
själva legitimiteten redan i aktörens händer? För att kringgå detta problem har S.M. Lipset
valt att definiera legitimiteten i ett politiskt system utifrån dess förmåga att skapa och behålla
uppfattningen om att det är det mest lämpliga för samhället (Ibid). Vilket i egentlig mening
bara försvårar uppfyllandet av kriteriet en aning då tidsperspektivet får komma med i
beräkningen. I övrigt avser också denna definition att undersöka just åsikter och uppfattningen
hos inblandade aktörer. Detta innebär inte att definitionen i sig är felaktig. Kärnan i legitimitet
består av just en uppfattning och åsikt om att aktören eller institutionen ifråga är legitim. Vi
kan här dra paralleller till vårt eget demokratiska parlamentariska system. Bara för att vi nu
har genomgått ett regeringsskifte betyder inte det att alla som röstade på de röd-gröna är
villiga att upplösa demokratin. Systemet anses fortfarande vara legitimt, eller åtminstone
bättre än alla andra alternativ, även om den som för tillfället sköter affärerna gör det på ett
annat sätt än vissa hade föredragit. Man kastar inte ut barnet med badvattnet så att säga.
Webers definition av legitimitet är definitivt tilltalande. Därav anledningen till att den använts
så frikostigt inom flera olika discipliner. Den är enkel, den berör oss som påverkas av
maktutövandet och får oss att känna att det trots allt är vi som ger institutionerna makten att
genomföra beslut och aktioner. Problemet med definitionen är att den i förlängningen gör det
omöjligt för någon att utvärdera en institutions legitimitet utifrån rationella och objektiva
standarder. Beetham kommer fram till samma slutsats angående Webers definition:
25
”The problem with the Weberian definition is not that it fails to meet the criteria of
normative philosophy, but that it encourages bad science. […] it leaves the social
scientist with no adequate means of explaining why people acknowledge the legitimacy
of power at one time or place and not another” (Beetham 1991:10).
Detta betyder inte att Webers definition helt kan avfärdas som missvisande, däremot kan vi
konstatera att den är ofullständig och möjligen lite vilseledande. I grund och botten har
Weber nämligen rätt, en institution är legitim just för att vi anser att den är det. Men det
viktiga här är inte att vi anser det vara legitim, utan varför vi anser att den är det. En
maktrelation är inte legitim bara för att vi tror på dess legitimitet, utan eftersom den kan
rättfärdigas i enlighet med vår värdegrund. När vi försöker uppskatta legitimiteten hos en
institution bör vi därför titta på graden av överensstämmelse mellan institutionens agerande
och invånarnas normer, värderingar och uppfattning. Till vilken grad blir deras normativa
förväntningar uppfyllda av institutionen ifråga. Det är viktigt att gapet mellan outputen från
institutionen och grundvärderingarna inte blir för stort.
Vidare hävdar Beetham att det finns en stark koppling mellan legitimitet och legalitet.
Huruvida makt är införskaffat och utövas inom ramarna för lagen har inte nödvändigtvis
något att göra med om vi anser att maktutövandet är legitimt eller inte, utan det är istället en
juridisk bedömningsfråga. Men de tycks vara nära förknippade. Ytterligare ett element som
är viktigt för legitimiteten är samtycke. Bevis på samtycke uttrycks genom agerande som
exempelvis att fatta ett gemensamt beslut, skriva avtal med en överlägsen aktör, svära en
trohetsed eller bara delta i ett val (Beetham 1991:12). Varför är det så viktigt att det finns ett
uttryckt samtycke?
Legitimitet bottnar i övertygelsen om att en institution är legitim, men det är flera olika
faktorer som bidrar till denna övertygelse. Närmare bestämt är det enligt Beetham tre
interagerande faktorer som skapar känslan av legitimitet:
Legalitet
Huruvida makt är införskaffat på lagligt vis eller inte, har inget att göra med hur allmänheten
känner inför det. Inte heller om det utövas inom lagens gränser. Istället är det en juridisk
bedömning som avgör det.
Samtycke
Något som är viktigt för legitimitet är att det finns någon form av bevis för samtycke eller
erkännande. Beviset behöver vara någon form av agerande som demonstrerar att
vederbörande anser att maktrelationen är legitim.
26
Rättfärdigande
Till sist så måste lagarna som styr maktrelationen kunna rättfärdigas genom att de
överensstämmer med den allmänna uppfattningen och de värderingar som finns i ett samhälle
(Beetham 1991:12). Tillsammans ger dessa kriterier en grund för ett legitimt
maktförhållande, som i sin tur gör det lättare för de som påverkas av detta maktförhållande
att samarbeta och stödja de styrande institutionerna. Det viktiga med att vidareutveckla
Webers definition av legitimitet var att på så sätt göra begreppet mätbart. De empiriska
bevisen finns nu ute i den offentliga sfären och inte längre bara i människors huvuden.
Nyckeln till att förstå begreppet legitimitet ligger enligt Beetham i att först förstå att det är
multidimensionellt till sin karaktär. Makt kan påstås vara legitim i den mån den uppfyller
följande kriterier:
– Den följer etablerade regler.
– Dessa regler kan rättfärdigas med referens till den uppfattning som delas av både den
dominerande och den underordnade i den gällande maktrelationen.
– Det finns bevis på samtycke eller medgivande hos den underordnade i den gällande
maktrelationen (Beetham 1991:12-13).
Att samtycke skulle vara en viktig beståndsdel i legitimitet är det naturligtvis inte alla som
håller med om. Clark exempelvis påstår att det snarare är så att legitimitet i sig skapar
samtycke och ett erkännande.
“Legitimacy spawns consensus, not the other way around. […] Legitimacy, apart
from its grounding in consensus, the practice of legitimacy draws upon a number of
other norms. Foremost norms of legality, morality and constitutionality. Legitimacy
constrains power, but also enables it; power suffuses legitimacy, but does not
empty it of normative content.”(Clark 2005:3-4)
Legitimitet har inte alltid varit med i diskursen på den internationella nivån. Detta beror till
stor del på det internationella systemets påstådda anarkiska karaktär. Ett system som är fritt
från lagar, normer och styrning kan ju knappast tillräknas någon legitimitet i sitt agerande.
Varför är det viktigt att undersöka legitimiteten i det internationella systemet? Clark menar
att det finns tre skäl till varför det är viktigt. Först och främst anser han att studierna av
internationell legitimitet ger oss en bild av det internationella systemets historia och
utveckling. För det andra behöver vi undersöka legitimitetsbegreppet eftersom det betonar
den roll som våra normer och värdegrunder spelar inom det internationella samfundet. Dessa
27
normer anses vara det som initierar och begränsar staters agerande på internationell nivå. För
det tredje ska graden av legitimitet hos en institution stå i direkt relation till stabiliteten hos
densamme (Clark 2005:13). Jag vill hävda att legitimitet hos en internationell aktör inte bara
ger en bild av stabiliteten hos aktören ifråga, utan även av kontaktnätet mellan alla
inblandade aktörer. Dessutom misstänker jag att det kan antyda huruvida agerandet kommer
att få fredliga konsekvenser eller inte. Clark ser en koppling mellan legitimitet i det
internationella systemet och en internationell stabilitet. Det har sedan länge påståtts att ett
legitimt system är mycket mer effektivt (och billigare i drift) än ett som endast förlitar sig på
våld och tvång. Dessutom har det ofta påpekats att ett sådant system, till sin natur, är mer
stabilt (Clark 2005:15-16). Detta var en åsikt som delades av en av de tidigaste stora tänkarna
på området, Max Weber. I sitt rankningssystem av olika typer av sociala system placerade
han ett system baserat på ’ expediency’ som svagare än ett baserat på ’customs’, vilket i sin
tur var mindre stabilt än en ordning som ”enjoys the prestige of being considered binding, or,
as it may be expressed of legitimacy” (Ibid).
Inom litteraturen på området är det vida accepterat att legitimitetsprinciperna, dvs. de normer
som legitimiteten härstammar från, inte är universella eller statiska. Begreppet kan betyda
olika saker vid olika tider och inom olika samhällen, kulturer och tidsepoker. Därför ska
legitimitet ses som ett normsystem, som kan variera från en kultur till en annan.
”State interests are defined in the context of internationally held norms and
understandings about what is good and appropriate […] The normative context also
changes over time, and as internationally held norms and values change, they create
coordinated shifts in state interests and behaviour across the system (Finnemore
1996:2-3, enligt Clark 2005:14).
2.5 Legitimitetsmodellen
Om vi accepterar att begreppet legitimitet är multidimensionellt till sin karaktär, och att dessa
dimensioner består av laglighet, rättfärdigande och samtycke, då behöver vi titta närmare på
vad dessa dimensioner, eller nivåer innefattar.
Makt som är legitim behöver alltså först och främst vara laglig. Makten måste vara
införskaffad och utövas i enlighet med vissa väletablerade regler och lagar. Kanske kriteriet
kan tydliggöras om man istället lyfter fram vad som inte är legitim makt. Makt som är
införskaffad via expropriation, tillskansning, coup d’état eller som utövas på ett sätt som går
stick i stäv med de normer som lagarna grundar sig på, är illegitim. Lagar och regler har i sin
28
tur behov av folkligt stöd och erkännande. En aktörs agerande, som är baserat på lagar utan
folkligt stöd är inte mer legitimt än en aktörs agerande utanför lagen. Det är därför nästa
dimension av begreppet legitimitet, som jag valt att kalla rättfärdigande, är lika viktigt som
lagligheten. För att skilja på lagar som reglerar maktutövande på internationell nivå från våra
nationella lagar kan vi för enkelhetens skull fortsättningsvis kalla de förstnämnda för
’maktregler’. Jag har valt att kalla dem för regler eftersom de är normer eller principer,
snarare än lagar som större delen av aktörerna inom det internationella systemet själva valt
att efterleva. Makt är legitimt i den mån maktreglerna kan rättfärdigas i enlighet med de
åsikter som delas av de inblandade aktörerna. För att kunna rättfärdigas måste makten
härstamma från en validerad källa för auktoritet. Strukturen och syftet måste överensstämma
med den allmänna viljan. Här är det viktigt att komma ihåg att våra intressen, normer och vad
vi anser vara rättfärdigbart varierar kraftigt mellan olika tider och platser. Det är faktiskt inte
många generationer sedan som slaveriet ansågs vara legitimt.
Målet är nu att inkorporera dessa åsikter om legitimitet i en institutionell modell för
legitimitet inom internationella relationer. Den baseras främst på Beethams modell för
legitim makt.
På en punkt verkar alla samtida forskare vara eniga. Kärnan i legitimitet är samtycke eller
erkännande, det vill säga en övertygelse hos allmänheten och alla inblandade aktörer att
institutionen eller aktören i fråga är berättigad att utföra vad den gör. Därför har jag valt att
placera erkännande i mitten av min egen legitimitetsmodell; för att demonstrera att utan en
allmän övertygelse om att aktören i fråga är legitim, så kan den aldrig hävda sin legitimitet.
De tre stödpelarna som gör att kärnan består är:
● Normer och Värderingar
Till viss del överensstämmer detta kriterium med Beethams rättfärdigande. För att triangelns
hörn ska hålla ihop och kärnan bestå, så måste själva institutionen, (triangeln) ha sitt
ursprung i det internationella samfundets normer och värderingar. För att kunna avgöra om
ett sådant samstämmande finns behöver vi se vilka normsystem som styr aktörer på den
internationella arenan.
● Lagar och Regler
Lagar och regler symboliserar de regelverk som styr aktörer i deras agerande. Det måste
finnas någon form av regelverk för att legitimitet överhuvudtaget ska kunna hävdas. Dessa
lagar och regler måste vara förenliga med de normer och värderingar som finns.
● Praxis
29
Praxis är det som vi till slut får se, själva agerandet. Om detta inte är förenligt med de lagar
och regler som finns, och i sin tur går stick i stäv med det normsystem som institutionen
grundar sig på, blir institutionen skakig. Samtliga hörn måste hänga ihop för att kärnan ska
kunna bestå, och det är när kärnan är stabil som institutionen är legitim. I förlängningen så
blir även institutionens agerande legitimerat.
Normer & Värderingar
Erkännande
Lagar & Praxis Regler
Modellens beståndsdelar har alla sina egna dimensioner, men de hänger ihop, eller snarare
måste hänga ihop för att det ska kunna finnas ett erkännande. Endast en välbalanserad och
sammanhållen triangel kan ge en institution den legitimitet som den behöver för att kunna
verka inom det internationella systemet.
3. Mellanöstern och Västvärlden “You catch more bees with honey than with vinegar.” Alla språk och alla kulturer verkar ha
sin egen version av det ordspråket. Och överlag får man nog säga att logiskt resonemang
säger oss att belöningar är ett mycket mer effektivt incitament än hot och bestraffningar. Men
detta har på det stora hela totalt avfärdats av forskareliten inom internationella relationer.
Mearsheimer hävdar i sin artikel The false promise of international institutions att det
internationella systemets anarkiska karaktär tvingar stater att införskaffa sig medel för att
kunna straffa varandra (Mearsheimer 1994: 11). Det finns då med andra ord inte något stort
utrymme för öppna och ärliga samtal stater emellan. I essän Structural realism after the cold
war hävdar Waltz att institutionell teori missar en nyckelfaktor med institutioner, nämligen att
de skapas genom fördrag som stater upprättar (Waltz 2000:20). Lite längre fram i texten
medger han att institutionell teori vilar på en modifierad version av strukturell realism (Waltz
2000:24-25). Indirekt medger han alltså att institutionell teori trots allt inte har missat
poängen utan är medveten om att staters intressen ligger bakom upprättandet av institutioner.
30
Institutionell teori erkänner staters inflytande och intressen, det som institutionell teori har att
bidra med är att den kan ge en förklaring till varför stater allt oftare väljer att vända sig till
institutioner för att uppnå sina mål (Keohane 2000:204). Vilken bild man än har av det
internationella systemets struktur, så råder det konsensus kring att stater i dagens verklighet
inte kan undgå att samarbeta, vare sig de vill detta eller inte. Det ligger i allas intresse att ha
några gemensamma regler, annars skulle relationerna dessa aktörer emellan haverera. Här
nedan kommer jag att presentera relevant bakgrundsinformation inför fallstudien. Det
kommer att ge en bild av min utgångspunkt och därför också tydliggöra mitt resonemang
kring den information jag har ackumulerat.
3.1 Bush-revolutionen
Den 43 amerikanske presidenten har orsakat en hel del tumult inom det internationella
samfundet. Han har vänt upp och ner på den amerikanska utrikespolicyn. Inte i form av vilka
mål staten ifråga har, utan i sättet de uppnår dessa. Enligt Lindberg förespråkar President
Bush;
”forcefull interdiction, preemptive strikes and missile defenses as means to counter the
proliferation of weapons of mass destruction, and he downplayed America’s traditional
support for treaty-based nonproliferation regimes. […] He retreated from America’s
decade’s long policy of backing European integration and instead exploited Europe’s
internal divisions” (Lindberg 2005:2).
Nytänkande presidenter som strävar efter att lämna sitt unika avtryck i historien är inte ett
ovanligt förekommande fenomen i USA:s korta historia. Woodrow Wilson intog sin plats i
vita huset år 1913, fast besluten att fokusera på de inomstatliga angelägenheterna. Strax efter
att ha svurit presidenteden ska han ha sagt till en av sina kollegor att:”It would be the irony of
fate if my administration had to deal chiefly with foreign affairs” (Lindberg 2005:5). Wilson
delade sina föregångares bild av USA som en kontinent, skonad från människan och under
Guds försyn sparad till den dag fredliga och frihetsälskande människor skulle flytta dit och
upprätta ett osjälviskt välfärdssamhälle. Det är detta antagande som många gånger använts för
att stärka argumenten mot USA:s inblandning i omvärldens konflikter. Det har även påståtts
att USA skulle förlora sin själ, om landet begav sig över havet i sökande efter monster.
President Wilson vände på detta påstående och hävdade istället att USA skulle förlora sin själ
om de inte la sig i kriget. Argumentet för att förklara krig mot Tyskland var för första gången
inte att USA:s intressen skulle vara hotade, utan att världen måste göras trygg för demokratin
31
(Lindberg 2005:6). Detta var en revolutionerande tanke, att USA skulle lägga sig i
omvärldens konflikter av idealistiska skäl. Wilsons vision var lika revolutionerande den; att
nyckeln till skapandet av en demokratisk värld (läs fredlig, övertygelsen om att demokratiska
stater inte gick i krig med varandra var utbredd redan då) låg i skapandet och en ökad
räckvidd för internationell lag och internationella institutioner. Wilson mötte de vinnande
parterna ur första världskriget i Paris för att fastställa ömsesidiga garantier politisk
självständighet och territoriell integritet för både stora och små stater. Wilsons planer fick ett
ganska ljummet mottagande av de Europeiska makthavarna. Men ett resultat av det mötet var
Nationernas Förbund (NF), vars uppgift skulle bli att respektera och upprätthålla fredliga
relationer, samt skydda den politiska integriteten och politiska självständigheten mot extern
aggression (Ibid). Det var revolutionerande idéer, och Wilson mötte problem omedelbart efter
att ha återvänt hem till USA. Senaten vägrade godkänna Versaille fördraget eftersom de inte
ville att en institution som verkade utanför USA skulle kunna kräva att USA skickade
soldater. NF:s beslut skulle i deras ögon inte vara förenligt med konstitutionen och överta
kongressens mandat till att förklara krig. Vissa var mer negativa än andra. Den republikanske
senatorn William E. Borah menade att om han hade fått som han ville så skulle ”the League
of Nations be 20,000 leagues under the sea” och han ville att denna ”treacherous and
treasonable scheme to be buried in hell” och inte ens om ”the Savior of men would revisit the
earth and declare for a League of Nations, I would still be opposed to it” (Daalder & Lindsay
2005:7).
I slutet av nästa världskrig var det en otippad man som blev tvungen att hantera de problem
som ett krig oundvikligen medför. Roosevelt dog i april 1945 och vice presidenten Harry
Truman som då tog över hade dittills inte ens fått sitta med på mötena där utrikespolitiken
diskuterades. När Truman tillträdde posten som president hade han inte ens känt till
byggandet av atombomben, men det han saknade i erfarenhet gottgjorde han genom sitt
engagemang för att fullfölja Woodrow Wilsons mål, men i förhoppning att undgå samma
misstag (Daalder & Lindsay 2005:9). I mars 1947 höll president Truman tal inför kongressen,
i vad som senare skulle kallas Truman doktrinen:
“It must be the policy of the United States to support free peoples who are resisting
attempted subjugation by armed minorities or by outside pressures” (Daalder &
Lindsay 2005:9).
32
Två år senare skrev han avtal med Nato och efter detta var den amerikanska utrikespolitiken
för evigt förändrad. Washington arbetade aktivt med att stärka vänskapsband och allianser
med omvärlden eftersom det ansågs vara farligt att arbeta utan dessa. Internationella
organisationer och främst militära allianser ansågs vara de viktigaste instrumenten i
utrikespolitiken.
Trumans efterföljare, Dwight Eisenhower, kritiserade honom för att ha lämnat folk åt
despotiska regimer och gudlös terrorism. Truman själv hade gjort bedömningen att krig mot
en ideologi skulle vara alltför kostsamt för USA. Väl på sitt ämbete visade Eisenhower att
med republikanernas ”liberation” menade han snarare att befria Washington från demokrater,
än att stå emot Sovjetiskt inflytande i Östeuropa. I juni 1953 lät Eisenhower utan att lyfta ett
finger, sovjetiska trupper krossa en revolt i Östtyskland. Nästa månad lyckades han få stopp
på Koreakriget, inte genom att invadera Nordkorea, utan genom att skriva på en vapenvila
med Pyongyang. Året därpå avslog han en fransk förfrågan om hjälp till franska soldater som
hade fastnat vid Dien Bien Phu.11 Ytterligare två år senare gjorde Washington återigen
ingenting när sovjetiska stridsvagnar rullade in i Ungern och krossade ytterligare en revolt
mot det kommunistiska styret (Daalder & Lindsay 2005:10). Eisenhowers reformering av
Trumans utrikespolitik la grunden för hur USA skulle bemöta omvärlden under resten av
seklet. USA var villiga att hjälpa när de hade egna intressen att skydda.
“The United States, once viewed as the most ardent champion of the human rights
movement, has lost much of its reputation in recent years. For a variety of reasons the
United States has been the slowest of major states to ratify several crucial international
agreements, and to accept a series of humanitarian treaties dealing with such matters as
landmines, international courts, and internal conflicts. […] Various unilateral uses of
force by the United States in the 1990’s have increasingly given this superpower the
image of being an irresponsible bully in the global neighbourhood, a fact that
undermines its advocacy of human rights for other countries, and encourages
accusations of hypocrisy” (Falk 2000:7).
Utöver detta har USA sedan dess reträtt från Somalia år 1994 generellt sett försvårat FN:s
insatser för att hjälpa offer för brott mot mänskliga rättigheter. USA var en av de starkaste
11 Slaget vid Dien Bien Phu stod mellan Frankrike och Vietminh, i norra Vietnam. Det varade mellan den 13 mars och 7 maj 1954. Efter 57 dagars belägring lyckades den vietnamesiska befirelsearmén besegra den franska garnisionen.
33
motståndarna mot en intervention för att förhindra ett begynnande folkmord i Rwanda 1994
(Falk 2000:7). På 90-talet var inte den stora debattfrågan om, utan hur USA skulle bemöta
omvärlden. Bill Clintons tid som president var på många sätt en fortsättning av president
Wilsons arbete för en världsordning baserad på internationell lag. Något som Clinton aldrig
gjorde var att öppet deklarera att USA efter Sovjetunionens fall kunde agera fritt utan
motstånd. Istället för att förklara USA som den enda kvarlevande stormakten, sökte han
begränsa landets makt genom multilaterala bestämmelser. När George W. Bush kom till
makten år 2000 revolutionerade han den amerikanska utrikespolitiken. Omstruktureringarna
grundades på två antaganden;
- I en farlig värld är det bästa - om inte det enda - sättet att trygga USA:s säkerhet, att avsäga
sig de begränsningar som införts av vänner, allierade och internationella institutioner.
- Ett fritt och obundet USA skulle vara kapabelt till att förändra status quo. USA skulle kunna
bli starkt nog att förbättra världen (Daalder & Lindsay 2000:12)).
Att maximera USA:s frihet var viktigt eftersom man ansåg att dess unika position i världen
gjorde staten till en måltavla för ett land eller en grupp som var fientligt inställd mot
västvärlden. USA kunde inte förlita sig på hjälp från sina vänner eftersom man ansåg att stater
valde att ignorera de faror som inte var direkt riktade mot dem själva. Bushs filosofi var inte
på något sätt att USA skulle förbereda sig på attacker för att snabbt kunna avvärja dem, utan
snarare att aktivt söka efter monster att förgöra utomlands. Något som i efterhand kan tyckas
vara lite förhastat. Men vi kan knappast skylla all världens elände på Bush. Inte ens all
muslimsk terrorism kan i egentlig mening läggas på hans ansvar. I så fall skulle vi glömma att
de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya attackerades medan Clinton var
president. ”Däremot anser jag det tryggt att säga att Bush har skapat ett nytt fotfäste för
terrorister” (Ayaan Hirsi Ali).12 Klimatet har onekligen blivit hårdare inom den internationella
politiken efter avspänningen efter kalla krigets slut.
3.2 FN och Säkerhetsrådet
”The United Nations is unique among institutions. No other in the world has 166
governments as governors; is required to work in six official languages and to
employ citizens of 166 nationalities; and is charged with responsibilities for
virtually every facet of the human and planetary condition. To do all this provided
with less funds per year than Western children spend at Christmas, and fewer staff
than the civil service of a medium-size European city” (Urquhart 1992:5).
12 Svt 1, Stina, 12/5-07
34
15 år senare ser det ungefär likadant ut. Organisationen har ytterligare fler medlemmar,
närmare bestämt 192 stycken.13 I övrigt är strukturen och villkoren desamma.
“Membership in the United Nations is open to all other peace-loving states which
accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgement of the
Organisation, are able and willing to carry out these obligations. The admission of
any state to membership in the United Nations will be effected by a decision of the
General Assembly upon the recommendation of the Security Council.” Article 4, Chapter 2, United Nations Charter
Sedan FN grundades, för över 60 år sedan, har vissa ämnen varit ett närmast konstant
bekymmer för Säkerhetsrådet. De mest framstående är Israel-Palestina konflikten, Kashmir,
och sedan 1964, Cypern. Under de senaste 25 åren har det även varit Irak. 1990-1991
auktoriserade Säkerhetsrådet en mindre kontroversiell koalition för att driva ut Irak ur Kuwait,
en operation som följdes av uppfinningsrika och omfattande metoder för att förhindra Iraks
framfart och skydda dess minoritetsgrupper. Den tidigare Iran-Irak konflikten med dess läxor
för Säkerhetsrådet, är på det stora hela bortglömt (Malone 2006:1). 25 års beblandning i Irak
har haft omfattande konsekvenser för FN och Säkerhetsrådet. Åren återspeglar en målande
bild av den politiska utvecklingen på global nivå, och dess effekt på praxis och prospekten
hos Säkerhetsrådet. Enligt Malone kan vi se fyra starka trender:
– En utbredd multilateral kontakt hos alla de fem permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet
– Framväxandet av nya hot, och frågor kring legalitet och legitimitet, representation och
demokrati.
– En utveckling av Säkerhetsrådets praxis, från att ha varit en politisk/militärisk medlare, till
att ha placerats på toppen av en ny slags global rättslig arkitektur.
– Framväxten av en ny ordning och ett nytt sätt att se på fred, rättvisa, säkerhet och utveckling
(Malone 2006:2).
En bild av världssamfundet som också framkom under mina samtal med Major Tornerhjelm. I
hans arbete vid övervakningskommissonen i (Neutral Nations Supervisory Commission
NNSC) i den demilitariserade zonen i Panmunjon fanns fyra länder representerade; Sverige,
Schweiz, Polen och Tjeckoslovakien14. I en filmad intervju från 1987 kallad Freden är mitt
jobb, han var då och är än idag den svensk som har tjänstgjort under längst tid utomlands. 13 28 juni 2006 blev det 192 stater i och med Montenegros inträde. http://www.un.org/News/Press/docs/2006/org1469.doc.htm 14 Anledningen till att dessa fyra stater fick utgöra övervakningskommissionen var att FN hade försakat sin neutralitet när de valde att hjälpa Sydkorea att slå tillbaka vad man bedömde vara en Nordkoreansk aggression.
35
Under de 25 år han arbetade i Korea fick han uppleva kalla kriget, Sovjetunionens fall, och
kapitalismens frammarsch. Under denna tidsperiod skedde en konceptuell förändring,
framförallt tydlig bland kollegorna från staterna som var stationerade på den norra sidan.
Först och främst vad det en unik situation, kanske den enda på jorden vid den tidpunkten då
öst och väst kunde samarbeta, och hade riktigt goda kontakter även utanför arbetet. Major
Tornerhjelm påpekade att detta antagligen berodde på att de arbetade i en spänningshärd där
de var tvungna att samarbeta och de problem som de mötte gjorde deras ideologiska
skiljaktigheter oväsentliga. 20 år senare berättar han att han är glad över att se vilka framsteg
som Sydkorea har gjort, samt att NNSC har uppfyllt sitt syfte och bevarat vapenvilan. På
senaste tiden har vi också fått se tendenser till ett lite mer öppet Nordkorea och en viss
återupptagen kontakt med dess granne i söder.15
Vid kalla krigets slut, med flera lyckade uppdrag bakom sig och då främst frigörelsen av
Kuwait hade Säkerhetsrådet blivit något högmodiga. Flera stor-skaliga fredsoperationer hade
inletts i Kambodja, f.d. Jugoslavien och Somalia. Mindre operationer inleddes för att
kontrollera inre stridigheter i Angola, Moçambique, Rwanda, El Salvador och Haiti.
Efter allvarliga motgångar i fredsarbetet i Somalia och Bosnien kom FN:s generalsekreterare
Boutros Boutros-Ghali till slutsatsen att FN inte kunde beblanda sig i beväpnade operationer.
Vidare stärkte FN:s oförmåga att stoppa folkmordet i Rwanda 1994 ytterligare åsikten att
FN:s kapacitet att effektivt hantera riskfyllda fredsuppdrag var begränsad (Malone 2006:11).
Sedan dess har världen sett ett mönster i att FN själv backar, men auktoriserar operationer
ledda av koalitioner bland medlemmarna.
Vad som en gång var en populär tanke, att FN skulle ha sin egen insatsstyrka, tränad och redo
att ingripa omedelbart när Säkerhetsrådet bestämt att det var nödvändigt, har glidit allt längre
från verkligheten. Istället är det enda som Rådet har att tillgå, en ”standby styrka” tillhörande
medlemsstater som kan kallas in vid behov. Men detta arrangemang har vare sig den
reliabilitet – inte en enda hade kunnat mobiliseras i Rwandas fall – eller den omedelbara
tillgänglighet som är nödvändigt för att kunna förhindra en katastrof från att eskalera. Så
tyvärr verkar det som att FN är dömt att bara använda sig av amatörmässiga och
improviserade ageranden, nästan alltid för lite och för sent. Sådan självorsakad ineffektivitet
håller gradvis på att underminera världens förtroende för organisationen (Urquhart 2000:11).
15 Från intervju med Major Tornerhjelm, 28/4-07
36
3.2.1 Folkrätten Internationella traktater kan dokumenteras så långt tillbaka som till faraonernas Egypten, de
forntida imperierna i Kina och Indien samt det klassiska Grekland. Men folkrätten som vi
känner den idag härstammar från 1500- och 1600-talets Europa, i samband med att Påvens
makt försvagades och suveräna nationalstater började bildas. Folkrätten utvecklades under
inflytande av den romerska rätten och den katolska kyrkans moraliska normsystem. Den
person som generellt sett anses vara folkrättens fader är Hugo Grotius, som skrev De jure
belli ac pacis (1625). I vilken han utvecklar en filosofi för internationella relationer som
avvisar varje legitimering av brutal maktpolitik.16 Han skrev i en tid då kristendomens
inflytande ledde honom att tro att en gemensam religion skulle kunna bidra till etablerandet av
ett sant internationellt samhälle. Men då nationalstaten fick allt större inflytande och makt,
försvann till slut idén om en gemenskap baserad på kultur eller religion och den absoluta
suveräniteten triumferade (Falk 2000:16). Grotius räknas idag till naturfilosoferna. Det var
förstås inte alla hans samtida kollegor som ansåg att han var något utöver det vanliga, eller
någon att hylla överhuvudtaget. I ett hånfullt passage i boken Emile skriver Rousseau:
”True political theory is yet to appear, and it is to be presumed that it never will.
Grotius, the master of all the savants in this subject, is but a child; and, what is worse, a
dishonest child. When I hear Grotius praised to the skies and Hobbes covered with
execration I see how far sensible men read or understand those two authors. The truth is
that their principles are exactly the same: they only differ in their expression. They also
differ in their method. Hobbes relies on sophism, and Grotius on the poets; all the rest
is the same” (Rousseau 1915, vol.II).17
Grundläggande i Grotius texter var att moraliska, politiska och lagliga normer härstammar
från naturen.
Folkrätten har förstås kommit långt sen dess. Idag består folkrätten av två komponenter:
Sedvanerätt
Vilka har tillkommit utifrån ett behov av internationella normer. Exempel på detta är
diplomatisk immunitet, havsrätt och neutralitet i krig.
Traktater
De regler som har kommit till stånd genom avtal mellan stater. Traktaterna kan vara mellan
två eller flera stater, och överordnade internationella organisationer.
16 www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22736&a=275347 17 http://plato.stanford.edu/entries/grotius/
37
Folkrätten idag har införlivats i FN stadgan och alla stater som önskar vara medlemmar måste
alltså acceptera stadgan, med alla dess regler och principer, även mänskliga rättigheter.
3.3 Från Irak till Afghanistan till Irak
3.3.1 Iran – Irak kriget
Iran-Irak kriget 1980-88 med massiva förluster på båda sidor var en indikator på att världen
hade mycket mer att vänta i form av förvecklingar, med ursprung i Irak.
”The 1980-88 Iran Iraq conflict was the longest conventional warfare of the last
century. With more than a million casualties, the Gulf War was also one of the
bloodiest. The cost of conducting it, and direct and indirect damage caused by it, is
put at an astronomical $1,190 billion” (Hiro 1989:250).18
Säkerhetsrådets otillräckliga och missriktade reaktion på Iraks invasion av Iran 1980 bidrog
otvivelaktigt till Saddam Husseins förakt för FN – vilket skulle få ödesdigra konsekvenser 10
år senare. FN:s arbete och engagemang i regionen under det följande decenniet är närmast
som en katalog över vilka medel som fanns tillgängliga för institutionen i sin roll som en kalla
krigets fredsmäklare (Malone 2006: 22-23).
Ett vanligt förekommande fenomen med grannländer som ligger i konflikt med varandra är att
staterna ifråga inte har speciellt mycket gemensamt, så är också fallet här. Gränsen mellan
Irak och Iran utgör inte bara en skiljelinje mellan två stater, utan separerar även olika
historiska bakgrunder, samt etniska, religiösa och kulturella tillhörigheter. Alla ovannämnda
faktorer verkar också ha en tendens att underbygga och förstärka konflikter och bidrar till att
upprätthålla ett spänt tillstånd. Efterkrigstidens avkolonisering väckte liv i Irans önskan att
vara den dominerande staten i regionen. Storbritanniens kraftlösa försök att ansvara för
säkerheten i området via Baghdad pakten från 1951, som omfattade Pakistan, Iran, Irak och
Turkiet vilken upplöstes 1958, samma år som den ytliga vänskapen mellan de inblandade
staterna brast. Detta blev tydligt genom Iraks revolution som underminerade legitimiteten hos
monarkin som britterna hade importerat från Saudi Arabien. Revolutionen gav liv till en
nationalistisk och militaristisk regim som var fientligt inställd mot britterna och deras
institutioner. 1960-talet var en turbulent tid för Baghdad, med flera kupper och konflikter som
kulminerade i ett maktövertagande av det arabiska socialistiska Ba’ath partiet 1968 (Malone
18 Dilip Hiro avfärdar här Vietnam kriget samt Japan och Kinas konflikter över Manchuriet som antingen okonventionella eller helt enkelt inte konstanta över en lika lång tidsperiod.
38
2006:23). Under samma tidsperiod hotades Iraks integritet av ett kurdiskt uppror, under ytan
stöttat av Iran, Israel och USA, till varierande grad. Den hotades också av ett flertal Shia
uppror, våldsamt nedtryckta av Saddam Hussein. År 1973, i och med det Israeli-Arabiska
kriget, lades ytterligare en ideologisk och militär fiende till den redan långa listan som
Baghdad hade samlat på sig sedan 1958. Mitt i denna konfliktfyllda tid bestämde sig
Storbritannien för att dra sig ur sin självpåtagna roll som regionens beskyddare och i samband
med detta stärktes Reza Pahlavis roll i regionen, som fortsatt ansvarig för det fria oljeflödet.
Men Shah Reza Pahlavis territoriella pretentioner genererade snart i dispyter mellan främst
Iran och Irak som växte till den grad att de drog till sig uppmärksamheten från Säkerhetsrådet
år 1974. Den 28 maj 1974 utfärdade Säkerhetsrådet en resolution som uppmanade båda parter
att lösa sina konflikter med fredliga metoder, SCR 348.19 Iran passade på att använda sig sin
överlägsna militära makt och tvingade Saddam Hussein, som på den tiden var Iraks
utrikesminister, att skriva på ”Algiers Agreement” som innehöll flera tydliggöranden gällande
gränserna, till Irans fördel givetvis. Detta var en förnedring som Saddam Hussein inte skulle
glömma, och för vilken han svor hämnd (Malone 2006:24-26).
I juli 1979 ersatte Saddam Hussein den tidigare presidenten Ahmed Hassan al-Bakr och två
månader senare deklarerade Irak sina krav. Saddam Hussein hade lärt sig från Israels attacker
1973 och beordrade sina piloter att förstöra Irans luftvärn. Men Iraks militär var fast i en
övercentraliserad administration och använde sig av en försiktig strategi. Militär analytiker
Kenneth Pollack noterar att Iraks luftattacker var så illa planerade och utförda, att i många fall
föll bomberna så långt från målen att iranierna inte kunde avgöra vad irakierna hade haft för
syfte att träffa (Pollack 2002, enligt Malone 2006:27).
FN:s gensvar var omedelbart, men slappt. Generalsekreteraren Kurt Waldheim sökte
uppbackning hos Säkerhetsrådet samtidigt som han själv uppmanade båda inblandade parter
att söka en uppgörelse med fredliga metoder. Men Säkerhetsrådet kunde bara komma med ett
uttalande som backade upp generalsekreterarens position. För många var FN och
Säkerhetsrådets agerande oacceptabelt. Brian Urquhart menar att det inte fanns några som
helst tvivel eller frågetecken kring olagligheten i angreppet på Iran, som dessutom var en
medlemsstat.
19 SCR 348 finns att läsa på: http://daccessdds.un.org/doc/RESOLUTION/GEN/NR0/289/67/IMG/NR028967.pdf?OpenElement
39
”Iraqi action was a clear and massive violation of the sovereignty of another state,
which should, if only as a matter of principle, have immediately been denounced as
such. The Security Council, denouncing the pusillanimity of the world’s premiere
international security organ, had seldom seemed worthy of less respect” (Urquhart
1987:324-325).
Elaine Sciolino poängterar i The Outlaw State att Saddam Hussein begick flera ödesdigra
misstag i sin uppskattning och strategi gällande invasionen av Kuwait. Först och främst var
det dålig timing, att invadera en annan stat samma år som den nya världsordningen hade trätt i
kraft och världens stormakter inte längre var intresserade av att dra nytta av/ kapitalisera på
vad som tidigare hade ansetts vara en lokal dispyt. Hans andra misstag vara att ta hela Kuwait,
hade han nöjt sig med en mindre bit hade invasionen klassificerats som en gränskonflikt,
vilket aldrig hade resulterat i en intervention av en internationell koalition och ett USA lett
krig. Ett tredje misstag var att flytta trupperna mot Saudi gränsen, ett agerande som gav
intrycket av att Irak inte hade fått nog utan hade för avsikt att fortsätta utöka sitt territorium.
Men Saddam Husseins största misstag var ändå felkalkyleringen av omvärldens respons och
de konsekvenser hans agerande skulle få. Han hade antagit att de arabiska grannländerna
aldrig skulle ställa sig på samma sida som en USA ledd koalition (Sciolino 1991:16).
Trots att Saddam Saddam Husseins auktoritära ledarskap var extremt, även enligt
mellanöstern standard, reflekterar det till viss mån en politisk kultur som blivit inrotad i Irak
och hos det irakiska folket, alltsedan dess framträdande som en självständig stat, år 1932.
”Iraq’s history has been a powerful tendency for politics to be seen as a way of
disciplining the population to ensure conformity with the rulers’ vision of social
order. Even those who have challenged established order have been equally
authoritarian” (Tripp 2002:2).
Toby Dodge instämmer, han menar att irakisk politik, alltsedan 1921, har dominerats av
användandet av extrema nivåer av organiserat våld av staten för att dominera och forma
samhället. Statliga resurser har använts för att köpa lojalitet hos vissa grupper i samhället, och
oljeintäkter användes av överhuvudena för att öka sitt oberoende av samhället. Slutligen hade
statsöverhuvudena också medvetet förvärrat och skapat kommunala och etniska divisioner
som en ren styrningsstrategi (Dodge 2003:169-170). Dodges analys går djupare än så, han
menar att dessa sammanlänkade karaktärsdrag ger en strukturell förklaring till statens
illegitima agerande, och även dess tendens till att ge sig ut på militära erövringar utanför
40
statens gränser. Sett ur det perspektivet kan man inte längre se Saddam Hussein som
anledningen till våldsamma politiska kultur, utan snarare som ett symptom eller en
konsekvens av en djup- och långtgående dynamik i Iraks politiska sociologi (Ibid).
3.3.2 Afghanistan
Sedan Afghanistan grundades som en politisk enhet 1747 har landet gått igenom flera kriser.
Inget annat land i historien har ockuperats eller invaderats av Storbritannien (vid två olika
tillfällen), Sovjetunionen och USA (Sai kal 2004:1). Afghanistan hamnade åter i fokus efter
den 11 september 2001, genom det första CIA ledda kriget någonsin. Något som i efterhand
har fått stark kritik. Det tog inte lång tid att störta talibanregeringen och redan i december
2001 påbörjade USA, deras europeiska allierade och FN att assistera Afghanistan med
återuppbyggnadsprocessen. Men en fredlig och hållbar lösning hade ännu inte nåtts (Jones
2005:61). Det är inte bara att CIA initierade kriget som fått kritik. I en intervju med den före
detta CIA chefen George Tenet i programmet CBS 60 minutes (TV4 12/5-07) togs det bland
annat upp att tortyrliknande förhörsmetoder hade använts på krigsfångar i Afghanistan.
Sömnbrist, skendränkning och nerkylning, var tre kända metoder som hade fått godkännande
av Tenet själv, för att få fram information. Metoder som Tenet själv kallar ”enhanced
interrogation techniques.” Däremot när det gällde invasionen av Irak menar Tenet att han
hade vissa förbehåll, och i hans mening bortsåg Vita Huset från hans varningar. Faktum är att
han påstår att Irak låg på bordet redan dagen efter 11 september attackerna, och att president
Bush efter en bra anledning att invadera. Då hade CIA vidhållit att det inte fanns några
legitima skäl för en invasion av Irak, utan att orsaken till attackerna på den 11 september
fanns i träningsläger i Afghanistan.
3.3.3 Irak 2003-
”A withdrawal from Iraq might seem tempting, but in the long run it would be
devastating for our national security”(George W Bush)
Natten till den 20 april i år var det exakt fyra år sedan USA invaderade Irak. Demonstranterna
samlades världen runt för att visa sitt missnöje med den utdragna konflikten. Enligt den
tidigare CIA direktören Tenet förespråkade CIA aldrig en attack mot Irak. De var väl
medvetna om att deras källor var opålitliga. Rober Baer, författare och tidigare fältagent för
CIA som varit stationerad i mellanöstern, konstaterar i en artikel i Time att:
41
”It is not that Tenet is responsible for getting us into Iraq. It’s that he failed in not
making a full disclosure to Congress and the White House that we were taking a leap
into a bottomless black abyss. He should have resigned when he realized Bush would
use bad intelligence to decieve the American people. This is what we get when we
have a politicized CIA director […] Tenet also knew that Saddam’s Iraq was an
almost impossble nut to crack. During the first Gulf war, the dozen Iraqi generals
captured said that they dd not know about the invasion of Kuwait until 48 hours
before it happened. If Saddam’s generals didn’t know he was going to invade Kuwait,
how was the CIA to know?” (Byer).20
Marianne Laanatza, mellanösternexpert på besök på TV4:s morgonnyheter förklarar
skillnaden mellan sunni och shiamuslimer och tydliggör varför situationen har blivit som den
blivit. Skillnaden mellan Sunni och Shia är kanske inte så uppenbar för de flesta av oss, men
det är en splittring som skedde ganska kort tid efter profeten Mohammeds död och det var
angående vem som skulle bli den legitime efterföljaren.
Sunni – som utgör majoriteten i den muslimska världen, ansåg att man kunde välja en man
som var en god muslim, en god organisatör och en skicklig ledare, till att vara Islams
företrädare.
Shia – som utgör majoriteten i Irak ansåg att endast någon som är släkt med profeten
Mohammed kan accepteras. De förkastade de tre första kaliferna; Abu Bakr, Umar och
Uthman. Först Ali, som var gift med profetens dotter, kunde accepteras.
Skiljelinjen mellan de två grupperna blev uppenbar efter Iraks invasion av Kuwait, då USA
uppmanade alla irakier att göra uppror mot Saddam och Baath styret. Kurderna gjorde uppror
i norr och shiamuslimerna i söder. Kurderna i norr lyckades till slut få sin fristad och delvis
självstyre, men upproret i söder slogs brutalt ner. Något som lagt grunden för situationen som
vi ser idag. Det var bättre att vara Sunni än Shia under det Osmanska väldet, vilket varade
under flera århundraden. Sen kom britterna, med dem den moderna irakiska statsbildningen
och de nya statsgränserna, efter uppgörelse med Frankrike. Det var en sunnimuslimsk
monarki som byggdes och det gav alla sunnimuslimer en särskilt stark position. Britterna i sin
roll som kolonisatörer allierade sig med den befintliga överklassen. Den befintliga
överklassen var ända sedan det Osmanska rikets dagar sunnimuslimska jordägare (Laanatza).
När USA invaderade Irak kunde de ganska snart utnämna sig till segrare, eftersom de inte
mötte det motstånd som de hade utmålat och förväntat sig. Saddam Hussein hade redan 20 “George Tenet’s great failure”. Time magazine 3/5-07.
42
omstrukturerat armén och starkt begränsat dess tillgångar till vapen, sanktionstiden hade
framtvingat omprioriteringar av statens tillgångar, man gav exempelvis livsmedel mot lojalitet
m.m. och av någon anledning hade denna information inte nått Vita Huset. I sitt State of the
Union tal 2003, deklarerade Bush inför hela det amerikanska folket att CIA hade bekräftat att
Irak hade försökt köpa uran från Afrika och att det bara var en fråga om tid, innan Irak skulle
kunna producera kärnvapen. Detta var ett uttalande som två gånger tidigare hade strukits från
president Bushs tal eftersom det inte var sanningsenligt21, men denna tredje gång hade det
förbisetts och kommit med i talet. Ytterligare ett pinsamt tillfälle för CIA var den information
de hade gett utrikesminister Colin Powell som förmedlade informationen till general
församlingen, nämligen att Irak enligt trovärdiga källor hade någonstans mellan 100 och 500
ton kemiska vapen (Ibid).
När USA invaderade Irak så avskedades inte bara de som arbetade inom armén, ledande
personer inom universiteten och även många ledande personer inom administrationen
försvann. Det skiktet av människor bidrog till att skapa den irakiska identiteten, det var inte
bara sunnimuslimer i de ledande positionerna längre. Den inneboende religiösa konflikt som
hela tiden påståtts finnas i Irak verkade inte längre vara en realitet. Trenden av större och mer
utbrett samarbete mellan de religiösa grupperna sopades bort i och med att administrationen
upplöstes.
USA:s rykte har kanske aldrig varit sämre än det är just nu. I en nyligen genomförd studie av
BBC22 fick 26 000 människor från 25 olika länder kommentera 13 olika stater och
landsområdens positiva och negativa egenskaper. Kanada, Japan och EU fick mest positiva
omdömen, medan Israel, Iran, USA och Nordkorea hamnade i botten på listan, i den
ordningen. Omvärldens negativa syn på USA anses av vissa vara ett konstant tillstånd och inte
något som har uppkommit i och med Irakkriget eller någon inblandning i övriga världens
affärer. Detta är ett ämne som kommer tas upp mer i detalj i kapitel 4.4.
4. Fallstudien; Irakkriget 2003-2007 För att kunna bemöta mina frågeställningar har jag under ett halvårs tid följt utvecklingen i
medierna, en del av den information som jag samlat in har kommit från nyhetsreportage, CBS
60 minutes, DN och SvD. Förutom dessa mediala forum har jag också haft nöjet att vara med
på ett seminarium där Hans Blix var gästtalare samt hållit intervjuer med
21 Enligt Tenet själv, från intervjun i programmet CBS 60 min. TV4 12/5-07 22 http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/home_page/306.php?nid=&id=&pnt=306&lb=hmpg2
43
Major Göran Tornerhjelm, vars personliga erfarenheter av arbetet med FN har tillfört mycket,
och Löjtnant T.S som har fått ge den amerikanska militären en röst. Vidare har jag även varit i
kontakt med Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms Universitet och tidigare
jurist vid ICC. Eftersom jag försöker skapa en bild av världsopinionen, är det viktigt att inte
begränsa undersökningen till svenska och amerikanska medier. Lyckligtvis finns det flera
organisationer som varje år genomför storskaliga opinionsundersökningar som inkluderar
samtliga befolkade världsdelar; däribland BBC World Service och Pew Research Center.
4.1 Hans Blix, Tid för nedrustning? Följande material är taget direkt från ett seminarium som Hans Blix höll för den svenska
Rivieraklubben i Nice, den 27 april 2007.
Normen för hur relationerna mellan stater ser ut har genomgått stora förändringar genom åren.
Detta kan vi bland annat tydligt se i utformningen av den moderna militären, där det fokuseras
allt mindre på territoriellt försvar. Detta beror på en ökad närhet och ett ömsesidigt beroende
mellan stater. Ingen kan exempelvis längre föreställa sig ett krig mellan EU-länder, eller
mellan USA och Mexico. Något som för bara några decennier sedan var ett verkligt hot.
Världen har rört sig från den Machiavelliska normen som helt enkelt ansåg att när fursten
bestämde sig för att starta ett krig så var kriget automatiskt legitimt, till dagens totala förbud
mot beväpnade angrepp på andra stater. Det finns bara två undantag för när väpnade angrepp
är tillåtna:
1) I de fall som Säkerhetsrådet godkänner angreppet.
2) I självförsvar mot väpnat angrepp som inträffat eller är omedelbart förestående.
”Angreppet på Irak år 2003 kunde inte rättfärdigas under någon av dom här två
grunderna. Säkerhetsrådet vägrade att ge sitt samtycke […] och när det gäller den
andra så är det klart att något angrepp från Iraks sida förelåg inte, vare sig mot
USA eller någon annan stat.” (Hans Blix, 27/4-07).
Vidare menade Hans Blix att ingen stat, utom möjligen Kuwait, kunde ha upplevt Irak som
något omedelbart hot. Men hur försvarade då USA angreppet?
”En amerikansk försvarsdoktrin förklarade före kriget, i augusti 2002, att FN
stadgans begränsning till försvar mot väpnat angrepp som inträffat eller var
omedelbart förestående, var för snäll. […] Och Condolezza Rice sa att man inte
skulle behöva vänta på att försvara sig till ett svampmoln dök upp. […] Ja,
irakierna var mycket långt från svampmoln, faktiskt. Även om amerikanarna gjorde
44
sitt bästa för att försöka hävda att Irak försökte importera så kallad ’yellow cake’
det vill säga uranoxid från Niger. De stackars irakiska kärnenergiteknikerna hade
knappast råd och pengar att skaffa sig hovtänger när Condolezza Rice gjorde dessa
uttalanden.” (Hans Blix, 27/4-07).
Någon direkt förklaring på hur långt i förväg man kan tänka sig att bedöma ett krig som utfört
i självförsvar gav aldrig amerikanarna, de sa endast som tidigare nämnt att de inte skulle
behöva vänta på ett svampmoln. Ett pågående anfall syns, när flottorna börjar närma sig
kusterna och stridsplanen sveper in över statsgränserna, då är ett angrepp påbörjat. Men
preventiva krig, det vill säga krig som inte har för syfte att stoppa ett pågående angrepp är
svårare att legitimera. För att kunna avgöra huruvida en attack är nära förestående krävs
underrättelsetjänst, men underrättelsetjänsten kommer alltid att sakna mer eller mindre viktig
information. Deras underlag är sällan eller aldrig helt komplett.
”Man talar om ’faithbased evidence’, bevis som är grundat på tro snarare än på
sakligt material, man kan också tala om, som i fallet med det här kontraktet som
påståtts ha slutits mellan Irak och Niger, om uranimport, skulle vara ’fakebased
evidence’. Min vän Elbaradei som efterträdde mig vid IAEA, han satt i
Säkerhetsrådet före kriget, alltså innan kriget bröt ut, så meddelade han via IAEA
att de nu hade fått se det här kontraktet och det hade tagit dom mindre än en dag att
konstatera att det var som han sa, ja han använde inte ordet ’fake’ för det gör inte
diplomaterna, utan han sa ’it is not authentic.’ Det är möjligt att han borde ha sagt
’fake’ istället, då hade kanske journalisterna och andra vaknat” (Hans Blix, 27/4-
07).
Vidare berättade Blix om att det hade påståtts i medierna att inspektörernas telefoner skulle ha
varit avlyssnade av den amerikanska underrättelsetjänsten. Därav konstaterade han endast att
de i så fall borde ha varit bättre på att lyssna. ”Det är liksom höjden av förödmjukelse att bli
avlyssnad, men inte bli uppmärksammad” (Blix, 27/4-07).
I mars 2003 struntade USA i FN stadgan och anföll Irak, och ändå blev de rasande på Kofi
Annan när han förklarade att kriget var olagligt. Detta hade han sagt redan 2003, men hade
upprepat det när han blev tillfrågan år 2004 inför valkampanjen. Blix menar att USA även
idag verkar beredda att ignorera FN stadgan, dessutom förklarade han att anledningen till att
USA fortfarande inte har attackerat några kärnenergianläggningar i Iran inte beror på någon
nyfunnen respekt för FN stadgan, utan snarare på en befolkning som har tröttnat på
45
krigsäventyr. Det är här vi kommer in på frågan om när aktörer får och inte får föra krig.
USA:s agerande är på intet vis något nytt fenomen, FN stadgan har brutits förut.
”I Kosovofallet ingrep Nato utan bemyndigande av Säkerhetsrådet, men de flesta
av de stater som deltog i det sa att det var en exceptionell situation med etnisk
rensning på gränsen till folkmord. Inte heller har det skett tidigare någon gång
att man så öppet som skedde i USA 2002, eller senare, att man bara kastat
stadgan över bord och sagt att det här är för snävt för oss och vi känner oss fria.
Bush, den äldre alltså, han förklarade efter 1991 års Irakinvasion som företogs
med mängder av allierade stater och med stöd av Säkerhetsrådet, att det här var
en ’new international order’, det här var alltså i början av avspänningsperioden,
1991, och det ingav förhoppningar, som sonen har begravt” (Hans Blix 27/4-
07).
Det sorgliga som skedde i samband med att USA struntade i FN stadgan var att de samtidigt
visade ett förakt för FN och öppet visade att de ansåg att Säkerhetsrådet var oförmöget att
agera när det behövdes. Men i efterhand kan vi snarare se att det var Säkerhetsrådet som
handlade klokt och vägrade bemyndiga ett krig som inte hade någon laglig grund.
”Hur skulle vi ha tänkt på FN:s Säkerhetsråd idag om det som nu sker i Irak hade varit
bemyndigat av Säkerhetsrådet? Och hur skulle vi ha sett på inspektörerna idag om vi
hade sagt att ja vi har ingen anledning att betvivla vad CIA och andra säkerhetstjänster
har kommit fram till. Jag tror att om man ser på det sakligt, att Rådets hållning var den
som var riktig, och det som gjordes med inspektörer också var det riktiga” (Hans Blix
27/4-07).
Blix spekulerade lite kring varför Bush den äldres agenda övergavs, och menar här att det
säkerligen handlade om att USA i samband med avspänningen och Sovjetunionens kollaps
blev den enda kvarlevande supermakten. Det fanns inte längre något motstånd att oroa sig för.
Och detta faktum gäller än idag, men efter Libanon och efter Irak så känner man att den
militära övermakten inte längre hjälper. Att man inte längre kan uppnå alla sina mål med hjälp
av sin militära makt, och en viss återgång till att använda sig av FN och Säkerhetsrådet samt
sanktioner och andra diplomatiska verktyg kan skönjas.
”Det som i alla tider förr har orsakat väpnade konflikter, att det verkar försvinna, jag
tänker då på att krig i allmänhet talat orsakas av tvister om gränser, eller tvister om
46
territorier, eller tvister om religion, eller ideologi. Och intet av detta föreligger
egentligen idag mellan stormakterna, regionalt ja, i mellanöstern och Afrika, inte
mellan stormakterna. Vad ska man då föra krig om? Ska man föra krig om den
kinesiska växelkursen, eller utsläpp av koldioxid i atmosfären, eller om integration, olja
är förvisso ett konkurrensämne och tillgången till olja är en väsentlig faktor, men är det
inte mera sannolikt att konflikterna, kontroverserna och det kommer att utspela sig
genom högre oljepriser snarare än krig?”(Hans Blix 27/4-07).
Här fortsatte Blix in på vad som egentligen var huvudämnet för seminariet, det vill säga om
det fanns någon möjlighet att inleda en nedrustning av massförstörelsevapen. Vilket är mycket
intressant i sig, men inte helt relevant för denna uppsats. Jag kanske kan berätta att Blix
sammanfattningsvis menar att det råder en svag vårlig medvind i nedrustningsarbetetet. En
sak som han fann uppmuntrande var bland annat att ett flertal amerikanska politiska veteraner
ställt dig bakom en artikel kallad nuclear madness, flera av ”kalla krigets rävar” som Blix
kallade dem, bland andra Kissinger, som menar att det inte längre finns några skäl till att
inneha massförstörelsevapen. Han säger också att klimatet i Washington är ett annat idag än
det var för ett par år sedan. Samtidigt finns det en del oroande trender. Den politiska
ståndpunkten är att det inte finns några spänningar mellan USA och övriga länder, men det är
vad utrikesdepartementet säger och försvarsdepartementets handlande säger något helt annat.
Blix menar att amerikanarna talar ”pentagonian”. USA:s militär samövar med andra staters
militärer i Afrika, Europa och Asien. Amerikanska baser och stödpunkter är utplacerade över
hela världen och nyligen har ett avtal om nukleärt samarbete slutits mellan USA och Indien,
vilket tolkas som ett försök till att bygga upp ett motståndsbälte mot ett starkare Kina.
”Jag tror att Europa har ett betydande ansvar i det här läget. Samhörigheten mellan
demokratierna över atlanten har en stark grund och måste ha det i framtiden också.
Men EU tillskapades som ett fredsprojekt, och bör fortsätta på det sättet, det är ett arv
som förpliktigar till det även i framtiden. Ni kanske har hört att för inte så länge sen
karaktäriserades USA som mars och Europa som venus. Mars är då beredd att tillgripa
våld eller vara lite skjutglad, medan Europa sedd som venus är ständigt beredd att vara
förhandlande, vilket man gör i evighet i Bryssel” (Hans Blix 27/4-07).
Efter själva föreläsningen tilläts en lång frågestund som återupptog diskussionen kring Irak,
FN:s stabilitet och legitimitetsfrågan. I samband med USA:s invasion av Irak var det många
experter som menade att detta var slutet för FN. Institutionen som redan tidigare hade
anklagats för att vara för byråkratisk, skulle helt slås sönder av att dess största medlem
47
struntade i dess beslut. Bland annat ställdes frågan om hur man skulle kunna stoppa
utvecklingen i Iran, gällande deras nukleära ambitioner.
”Jag är ense med dom som säger att det vore önskvärt att Iran avstår från att anrika
Uran […] Sen kan man ställa sig frågande till en del av de metoder som européerna
först och sen USA och säkerhetsrådet har slagit in på för att övertyga Iran. Det första
elementet är att dom säger att vi är beredda att sitta ner och tala med Iran om alla
möjliga fördelar som vi kan ge dom om dom avstår från det här programmet, men först
måste Iran avstå ifrån sin anrikning av uran.[…] Man kan också se på jämförande hur
man uppträdde mot Nordkorea, där sitter man och har suttit i förhandlingar i Peking
länge med Nordkorea utan att kräva att Nordkorea skulle stoppa produktionen av
plutonium. Så i Nordkoreafallet går det bra att tala med dom utan att nordkoreanerna
gör huvudsaken men i Iranfallet går det inte” (Hans Blix 27/4-07).
Det ligger något förödmjukande i det här, att först säga att förhandlingar kan ske, men först
efter att kraven bemötts. Condolezza Rice ska enligt Blix ha sagt att ”Iran must behave itself.”
Ett tonläge som enligt Blix är mycket oförståndigt, även om man känner så, så behöver man
inte uttrycka sig på det sättet. Det är också väldigt intressant att se på vilka detaljer som finns
med i erbjudandena för respektive stat. I Irans fall erbjuds de kunna köpa reservdelar till
flygplan, stöd för att komma in i världshandelsorganisationen, underlättade
investeringsmöjligheter och så vidare. Vad erbjuds då samtidigt till Nordkoreanerna? I deras
fall har amerikanarna erbjudit Nordkorea en garanti för alla anfall utifrån, även en garanti mot
subventioner, eller subtraktion för att åstadkomma en regimförändring inifrån. Målet med
detta är förstås att visa för Nordkoreanerna att de inte behöver bomberna för att försvara sig
för vi kommer inte att anfalla er. Något motsvarande har inte erbjudits Iran. Dessutom har
Nordkorea också erbjudits normaliserade diplomatiska förbindelser, något man i Irans fall har
sagt sig villiga att börja tala om förutsatt att programmet först avbryts.
Hans Blix fick också frågan om Irans president, om han kände att det gick att lita på hans
garantier för att anrikningen av uran inte har som syfte att leda till tillverkning av kärnvapen.
Här menar Blix att när han samtidigt förnekar att förintelsen har ägt rum, så kan man ju undra
vilken grad av trovärdighet han har den här karln. Så det skulle han inte våga lite på. Däremot
påpekar han att Iran inte är Irak. I Irak fanns det bara en vilja, och det var Saddam Husseins, i
Iran finns det många viljor. Man måste tänka på att det ligger mycket retorik bakom sådana
uttalanden och Irans president kan mycket väl söka stöd hos Irans mer nationalistiska grupper
48
när han förnekar förintelsen. Så vad kan omvärlden göra för eftergifter? På det svarade Hans
Blix:
”Jag är inte pacifist, FN stadgan grundar sig inte heller på pacifism, men dom som
skrev FN stadgan var inte skjutglada. Dom var inte ’trigger happy’ dom hade sett andra
världskriget hur det går till, och därför så ville dom söka fredliga medel, inklusive
accomodation, alltså ibland också eftergifter. Kanske kommer ni ihåg den danske
poeten, som skrev, var det politiken, han skrev under kalla kriget, han hette Grook, han
sa, att ’the noble art of loosing face, may one day save the human race’” (Hans Blix
27/4-07).
För att behålla freden måste de internationella aktörerna vara beredda att göra eftergifter och
diplomaternas uppgift i världen är att söka efter möjliga lösningar och eftergifter, som inte
innebär att några inblandade aktörer förlorar ansiktet. Den naturliga frågan som följde var
naturligtvis vad Hans Blix själv ansåg om invasionen, om han ansåg att USA hade gått in i
Irak med god tro?
”Jag har aldrig vågat säga att dom var i ond tro, jag har sagt att dom ersatte frågetecken
med utropstecken. Och jag har sagt att man… regeringar i motsats till inspektörer
måste ofta fatta beslut på ett underlag som inte är fullständigt. Vår uppgift var att såhär
det här är vad vi kan se, klara bevis och fakta, och vi kan finna det ena eller det andra.
Men en regering som väntar tills alla fakta är på bordet, den kan ha försuttit tillfällena.
Den kan alltså i många situationer inte bara när det gäller krig, i många situationer
måste regeringar fatta beslut på det underlag som finns tillgängligt. Och det kan gå fel.
Men det man kan begära, tycker jag, som medborgare, är att åtminstone kritiskt granska
det underlag som dom har, som finns, och där måste man ändå rikta stark kritik mot
den amerikanska regeringen och den brittiska regeringen. Dom var inte alls intresserade
av att granska, utan dom var snarare som forna tiders häxjägare, som sa här är häxan,
här finns skuld, den är skyldig, och nu gäller det bara att hitta lämpliga bevis. Och ser
man då en svart katt springa tvärs över vägen, ja då räcker det också som bevis” (Hans
Blix 27/4-07).
Det som Hans Blix uppfattade som det största problemet var att de som borde ha varit ’civil
servants’ det vill säga CIA och MI5 faktiskt böjde sig efter intresset, de visste mycket väl vad
deras respektive regeringar var ute efter för slutsatser, och satte därför inte tillräckligt tydliga
frågetecken i sina rapporter. Colin Powell, som själv hade sett krig, han var mer återhållsam,
det var skrivbordsgeneralerna, som Hans Blix kallade dem, som var mer skjutglada.
49
Härnäst frågade en bordsgranne vad Hans Blix trodde att det hade funnits någon annan
lösning på Irakfrågan. På den frågan svarade Blix att om invasionen inte hade ägt rum, trodde
han att Saddam Hussein hade utvecklats till en ny Khadaffi eller Castro. Han var tio år äldre
än han hade varit under Gulfkriget, och Irak låg i spillror efter många år av sanktioner. Hade
USA väntat några månader och tillåtit FN att genomföra sina inspektioner hade det blivit
mycket svårare att föra krig. Inspektörerna hade från Storbritannien och USA fått ett antal
platser som de misstänkte att det fanns vapen gömda på, de hann undersöka ungefär tre dussin
sådana platser, och kunde utifrån detta rapportera till både säkerhetsrådet och respektive
regeringar att de inte hade funnit några massförstörelsevapen. I vissa fall hade det handlat om
konventionella vapen och i vissa fall hade det handlat om dokument, men inga
massförstörelsevapen. Hade de fått ytterligare några månader på sig hade de kunnat besöka
alla dessa platser, och vad USA och Storbritannien då hade kunnat uppdaga var att deras
källor var dåliga. Det rörde sig om avlyssnade telefonsamtal, spioner och avhoppare.
”och avhopparna, dom var inte intresserade av inspektion, dom var intresserade av
invasion. Så det tror jag hade blivit resultatet, att Saddam, man hade haft svårt att föra
kriget, Saddam hade blivit kvar, han hade blivit som en Khadaffi eller Castro. Inte
särskilt tilltalande för irakierna, men den tankeställare man gör sig idag är att kanske
anarki är värre än tyranni” (Hans Blix 27/4-07).
Nästa fråga gällde i vilken mån FN får gå in i stater mot deras vilja?
”Där har skett en konceptuell förändring, man har antagit en doktrin om ’human
protection’, i vilken man förklarar att när det sker svåra övergrepp mot mänskliga
rättigheter i olika länder, så måste FN engagera sig där. Detta är icke inblandning i
interna angelägenheter om FN tar ställning till dessa frågor, […] man har gått längre nu
och sagt att det är en plikt för staterna, de har inte bara suveränitet, rätt till territorie och
medborgare, de har också en skyldighet att vidta mänskliga rättigheter och när dom inte
gör det är den FN:s uppgift att säga till dom. Och i allra sista hand också kunna
använda sig av våld” (Hans Blix 27/4-07).
Blix påpekade att detta inte på något sätt ändrade på FN stadgan, utan kvar står vad som
nämndes tidigare i föreläsningen, att FN kan bemyndiga en intervention när det föreligger ett
brott eller ett hot mot freden. Däremot måste det antagligen även fortsättningsvis, alltid ha
gått oerhört långt innan FN kan ingripa. Vi bör heller inte förvänta oss att detta kan komma att
förändras inom en snar framtid. Mycket eftersom flera stater som exempelvis Kina som regel
50
är emot ingripanden, men också u-länderna är rädda att västvärlden skulle kunna använda
detta som ett verktyg för nya interventioner.
”We have the right to mismanage our own affairs, och det gör dom ju en del utav dom,
förvisso, och jag är inte alls övertygad om att man i Rwanda, Burundi exempelvis hade
kunnat få till stånd någon riktigt stor åtgärd eller ingripande även fast det var genocide
det var frågan om, alla skäms över detta. Det gick alltså att göra detta i Gulfkriget
1991, då handlade det om ett ingripande mot en irakisk aggression. Men man hade
aldrig i det brittiska parlamentet eller den amerikanska kongressen kunnat få stöd för
ett militärt ingripande i Irak för att största Saddam, det hade dom inte kunnat få” (Hans
Blix 27/4-07).
Det som Blix istället sätter hoppet till är televisionen. När människor får se vad som pågår i
omvärlden spelar det ingen roll om de är svarta eller gula, medkänslan är densamma. När folk
reagerar sätter det ett demokratiskt tryck på regeringarna att agera och på sikt, eftersom vi blir
alltmer beroende av varandra och får allt mer kontakt med varandra världen över, då kommer
det att finnas förutsättningar för ingripanden. Men vi är inte där än. Världens uppgift nu borde
istället för att bygga upp militära styrkor och försvar mot varandra, istället vara att försöka
inkorporera dessa internationella samfundets utstötta, för att verka för en hållbar fred.
”Vad jag skulle vilja se istället, och det är inte någon blåögd idealism i det, att man
försöker inkorporera, få med Kina och Ryssland så mycket man någonsin kan i det
internationella umgänget. Få med dom i world trade organisation och sen klaga på
dom. Ni får inte göra si ni får inte göra så, men att umgås, frottera med dom, så vi får
fram en hel del gemensamma värderingar. Vi talar ofta om mänskliga rättigheter, som
svensk jurist och positivist var jag lite skeptiskt mot mänskliga rättigheter som de var
förr i världen, men jag tycker nog inte så längre, jag tycker snarare att verksamheten
med den här konventionen och deklarationen, är mera som en långsam utveckling av en
globaliserad etik” (Hans Blix 27/4-07).
Denna etik bakas in i alla mänskliga rättigheter programmen och det som är så unikt med dem
är att de inte är kristna, buddistiska, judiska eller islamska värderingar, utan är något som alla
har ställt sig bakom. Globaliseringen är en väsentlig faktor, handeln är drivkraften och en
ökad handel leder också till en globalisering av lagen.
Den sista frågan gällde lösningen på Irakkriget, hur såg Hans Blix på detta. Han svarade att
han hade svårt att se en lösning på kriget utan att USA först lämnade Irak. Visserligen så
51
säger man att här finns nu en irakisk regering och här finns suveränitet, men vad är det för
suveränitet man har om man inte ens kan säga nej till den där muren man håller på att bygga,
eller ens kan säga nej till arresteranden av iranska konsulära tjänstemän. Medan amerikanarna
finns där kommer olika grupper att söka stöd hos dem, för att stärka sin egen position.
Amerikanarna vill förstås skapa en balans i landet, men att ge stöd till exempelvis kurdiska
grupper, och på så sätt inleda ett sönderfall av den irakiska staten, kommer leda till ytterligare
problem. Det finns fler kurder i världen än det finns palestinier, men alla vill ha en palestinsk
stat och ingen vill ha en kurdisk. Detta för att kurdernas territorium sprider sig över så många
olika länder som alla är rädda att förlora sin ställning och sin mark. Irak har väldigt mycket
klokt och utbildat folk, visserligen har många emigrerat, men de har fortfarande stora resurser
i de aspekterna.
”Jag skulle tro att när dom vet att USA försvinner med de här 150000 man som sitter
där med mycket vapen, att då måste dom säga sig själva att nu har vi ett alternativ,
antingen så har vi ett inbördeskrig, eller också får vi på nåt sätt göra upp här, att göra
den accomodation göra de eftergifter som är nödvändiga för att få ihop landet igen.
Men det är en risk, så länge USA är där tror jag inte att de kan ske, och när USA säger
att de behöver ytterligare ett år misstänker jag att det handlar om amerikansk
inrikespolitik. Kriget har skadat det republikanska partiet väldigt mycket. Det var ett
misstag och man vill helst kunna dra sig ur det här utan att det ser ut som ett ännu värre
misstag och man föreställer sig att kanske om man stannar kvar kanske man kan föra
över det i någon slags fredlig utväg” (Hans Blix 27/4-07).
Blix menar på att det ur det republikanska partiets perspektiv skulle vara värre att gå in i nästa
val med ett misslyckande bakom sig, än att stanna kvar och sedan lämna över hela kakan till
det demokratiska partiet och låta dem hitta en lösning.
4.2 Fyra år senare, Irakkriget (2003 – 2007)
Om det var ett strategiskt val eller ett misslyckat uppdrag förblir oklart, men faktum kvarstår;
i samband med Gulf kriget lät President George H.W. Bush, Saddam Hussein sitta kvar som
Iraks ledare. Enligt flera ett medvetet val för att undvika ett splittrat Irak som skulle sväljas av
närliggande stater vilka i sin tur skulle kunna komma att bli ett framtida hot (Malone 2006:8).
I efterhand har det insinuerats att den nuvarande President Bush fick rådet från de äldre
rådgivarna, som hade varit med under Gulf kriget, att inte ta sig an Saddam Hussein just för
att det skulle skapa fler problem än det kunde lösa. Huruvida detta är sant vet bara de
52
inblandade men oavsett om President Bush var medveten om vad han gav sig in i eller inte är
det tydligt att uppfattningen av USA har förändrats kraftigt bara under de senaste åren. Under
större delen av 1990-talet var USA sysselsatt med inomstatliga problem och Europa å andra
sidan var upptaget med integrationsarbetet med ett växande EU. Den amerikanska
maktpositionen verkade ohotad, inga riktiga ovänner och många vänner stärkte den bilden
ytterligare (Lindberg 2005:3). ”Nous sommes tous Americaines” stod det på löpsedlarna för
Le Monde den 12 september 2001. Ett par dagar senare röstade NATO-medlemmarna
enhälligt för ett antagande av artikel 5 i Washingtonfördraget, som deklarerade att attackerna
på den 11 september, förutsatt att de hade ett utländskt ursprung, skulle anses vara en attack
mot alla NATO medlemmarna (Ibid). Enligt Lindberg var det amerikanska folket djupt rörda
över det solidariska gensvar de fick från nästan alla världens hörn, men främst Europa.
”In grave crisis the United States and Europé did some together, as they have so
many times before. But the solidarity would not last, as the events of September 11
also resulted in the emergence of a new global agenda for the United States, one
that will likely dominate American foreign policy for a generation, that many in
Europe simply did not agree with” (Lindberg 2005:4).
Jag kan inte låta bli att reagera över detta mycket enkelspåriga ställningstagande. Det är en
sak att vara solidarisk med en stat som blivit utsatt för ett terrordåd, som i sig är oacceptabelt,
oavsett var, när eller varför det utförs, men en helt annat att blint stödja en omstridd
hämndaktion, som dessutom var riktad mot en stat som inte verkade ha något att göra med
själva dådet.
Den amerikanska administrationens ställningstagande var även det en aning magstarkt.
Antingen stod man på USA:s sida i kampen mot terrorismen, eller så valde man terroristernas
sida. I deras ögon fanns inga gråzoner. I USA prisades presidenten för sin tydliga moraliska
ståndpunkt, men i omvärlden oroade man sig för den totala avsaknaden på moralisk nyans
(Lindberg 2005:5).
Reaktionerna på invasionen och avsättandet av Saddam Hussein var många. Abir Al-Sahlani,
projektledare för irakiska centret för demokrati, besökte nyhetsmorgon på 4 årsdagen och
berättade att hon hade jublat när Saddam avsattes och åkte ner för att hjälpa till med att bygga
ett demokratiskt Irak. Två år senare var hon tvungen att flytta tillbaka till Sverige p.g.a.
oroligheterna och bristen på framgångar. Hon säger sig fortfarande vara hoppfull, men att hon
insett att demokrati inte är något som man bygger över en natt, det är en långt gående process
53
som kräver en attitydförändring och en förändring av sättet att tänka. Programledarna frågar
henne om hon anser att Irak är en demokrati, på vilket hon svarar ja, det är en ny demokrati.
Men framförallt påpekar hon att de inte kan jämföra Irak med västvärldens demokratier, vi
kan inte ta ut Irak ur dess arabiska kontext. Hon anser också att konflikterna i Irak idag beror
på det politiska ledarskapet, och menar att de politiker som finns idag har insett att så länge
det finns konflikter kommer de att behålla makten, och det finns ingen politisk ledare idag
som skulle kunna överleva i en stabil demokrati. Al-Sahlani själv återvände till Sverige för att
hon insåg att hon hade blivit en alltför stor belastning för sina medarbetare, det var för svårt
att trygga hennes säkerhet. På frågan om hon ansåg att det var rätt av USA att invadera Irak
svarar hon ett tveksamt ja och försöker bedöma situationen utifrån hur det ser ut idag. I
hennes mening finns det de som drömmer sig tillbaka, och anser att det var bättre på Saddams
tid, men att det var bara de som var privilegierade av Saddam. ”Vi vanliga irakier kan aldrig
tänka oss att gå tillbaka […] det var lika många som dog under Saddams tid, fast i all tysthet”
(Al-Sahlani 20/3-07). Enligt Al-Sahlani består det största problemet idag av att det politiska
och det brottsliga har flutit samman:
”I Irak finns det en religiös motsättning som är importerad […] vem är det då som
för striderna, det är dom som sitter vid makten, det är dom som sitter i parlamentet
som sen går utanför och sen bråkar dom, det är inte vanliga irakier som bråkar med
varandra […] om man tittar på alla självmordsbombare, det har aldrig varit en
irakier, en irakisk medborgare, som har utfört en självmordsattack, och jag tycker
det är värt att fundera på, vilka är det då som gör det här och vad har man för syfte?
Jo självklart vill man hämnas på USA och då är det irakier som får betala” (Amir
Al-Sahlani, TV4 20/3-07).
Al-Sahlani kopplar dåden till den politik som USA för mot både Syrien och Iran, det är
väldigt många som ogillar deras inblandning i mellanöstern och Irak har blivit arenan där all
denna frustration tas ut. Detta är en åsikt som delas av flera. I ett samtal med H.P., en 21 år
gammal tjej som flyttade från Irak till Sverige 2001 gav mig en bild av hennes syn på USA:s
inblandning i mellanöstern. Hon menar på att den allmänna uppfattningen är att USA gör vad
de vill, oavsett vad som är rätt eller fel, eller vad omvärlden säger; FN upplevs inte som stort
mer än en formalitet. På frågan om hon ansåg att USA hade rätt att invadera Irak svarar hon:
”Varför skulle det vara rätt för USA att invadera Irak? Det finns diktaturer överallt i
världen, varför just Irak och inte Nordkorea till exempel? […] USA har förstört mitt
land” (H.P.).
54
H.P. upplever inte att USA hade något välment bakomliggande syfte till invasionen. Hon tror
tvärt om att det var meningen att skapa kaos, att låta landet kollapsa. Varför skulle de annars
vara där? Inte skulle de spendera miljarder dollar på att skapa ett demokratiskt Irak. H.P.
håller inte med Al-Sahlani i hennes uppfattning att endast de som gynnades av Saddam
Hussein vill gå tillbaka till tiden före kriget. Enligt H.P. fanns det år 2001 ingen distinkt
uppdelning av shiiter, sunniter, kurder och kristna. Till och med under Saddam Husseins tid
bodde det kristna människor i de fina stadsdelarna i Bagdad. Religiös tillhörighet var inte av
någon större vikt utan har uppdagats först nu, och används som en förklaring och en ursäkt till
USA:s misslyckanden. Vissa delar av Irak, bland annat hennes hemregion, har blivit svårare
att leva i efter USA:s invasion.
Övergrepp, våld, trakasserier och oskyldiga dödade hör tyvärr till krig. I de bättre fallen kan
de ansvariga ställas inför rätta. Listan på misstag som begåtts av de utländska styrkorna blir
allt längre, mycket beroende på dålig information, brist på kunskap om landets historia och
kultur, samt extremt stressiga arbetsförhållanden.23
För ytterligare klarhet i den här frågan ställde jag ett par frågor till Mark Klamberg, den första
gällande när omvärlden får intervenera och när den bör göra det i hans mening. Han
hänvisade mig till en artikel han hade skrivit för SvD den 25 april 2007, Sverige flörtar med
kriget. I artikeln diskuterar han Sveriges uppfattning av Irakkriget och menar att vi har börjat
röra oss mot en uppfattning som påminner om den som USA och Storbritannien hade inför
kriget, det vill säga att Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och att dessa skulle
ha gett en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ingrepp som skulle leda till ett regimskifte.
Det är en mycket kontroversiell fråga, så pass att Elizabeth Wilmshurst, biträdande
folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003 sa upp sig i protest mot den egna
regeringens ställningstagande i frågan24. I samband med Klambergs artikel hade
utrikesminister Carl Bildt uttalat sig om folkrättens regler och menat att det fanns utrymme
för delvis olika tolkningar. Utrikesminister Bildt har länge undvikit att kritisera USA eller
Storbritannien för sitt agerande i Irakfrågan, ett uttalande och en inställning som kan jämföras
med Göran Persson som den 20 mars 2003 förklarade att ”till skillnad från USA kan Sverige
inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot
folkrätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras (Göran Persson, enligt Klamberg).” 23 Exempelvis morden i Haditha, armén bröt sig in i två hem och dödade 18 civila, majoriteten av dessa barn. Den ansvariges kommentar var att: ”It doesn’t sit well with me that women and children died that day” Men han står fast vid att det var ett korrekt taktisk beslut. (CBS 60 min 31/3-07 TV4). 24 http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/4377605.stm Läs gärna Wilmshursts brev om entledigande.
55
Vad vår regering har för ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktigt av två skäl;
först och främst har rätten att gå i krig reglerats av både internationella traktat i form av FN-
stadgan och internationell sedvana, eller med andra ord tradition som styr staters handlande
och övertygelser. Klamberg menar att utrikesminister Bildt uttrycker och formar Sveriges
uppfattning när han uttalar sig och därför bör välja sina ord varsamt. Det är inte nödvändigtvis
så att hans toleranta inställning mot USA och Storbritannien stämmer överens med den
generella uppfattningen i landet.
Den andra anledningen till varför det är viktigt är enligt Klamberg, att med Irans nukleära
ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom
en nära framtid. ”Utöver säkerhetspolitiska överväganden kan folkrättsliga ställningstaganden
avgöra vilket handlingsalternativ som omvärlden väljer gentemot Iran” (Klamberg).
Effekterna av regeringen ställningstagande kan bli omfattande. Efter Nürnberg och
Tokyorättegångarna har ingen individ ställts inför rätta för brott mot freden eller
aggressionsbrott. År 1998, i samband med antagandet av stadgan för internationella
brottsmålsdomstolen (ICC) inkluderades även aggressionsbrott, men med ett viktigt förbehåll.
Nämligen att brottet i samband med en översynskonferens 2009 definieras och
förutsättningarna för domstolens domsrätt och förhållande till FN:s säkerhetsråd ska
fastställas. Det är en fråga som bara kan lösas på högsta politiska nivå, och det är därför som
den svenska regeringens position är viktig, då vårt ordförandeskap i EU kan sammanfalla med
översynskonferensen 2009. En konferens som kan komma att ha ett avgörande inflytande över
domstolens framtid (Ibid).
”Sverige och EU har allt intresse att utöva inflytande över hur Irans nukleära program
ska hanteras, hur aggression kan förhindras och beivras. Är det regeringens avsikt att
ha en klar uppfattning om rätten att gå i krig?” (Mark Klamberg).
4.3 Enligt en amerikansk officer.
Jag tyckte att det var viktigt att försöka förstå hur resonemanget såg ut inom försvaret i USA.
Under de 4 år som kriget pågått har flera olika teorier för varför USA valde att invadera Irak
dragits upp, speciellt eftersom det visade sig att uppgifterna för att det fanns
massförstörelsevapen var opålitliga. Eftersom jag har kontakt med en officer inom den
amerikanska flottan som har personlig erfarenhet av kriget, kände jag mig tvungen att fråga
honom vad han ansåg om frågan.
56
”I am assuming you asking why we went in there in the first place. I believe there are
a number of different reasons, but these are my own opinion and are definitely not
what the U.S. government or the U.S. Armed Forces are putting out. Most people
claim that we are in Iraq for two reasons, oil and weapons of mass destruction. I do
not believe either of these are the real reason we are in Iraq. First off, the WMDs were
an easy excuse to get the American public to sign off after 9/11. A lot of people claim
that economic concerns over oil play an enormous part, but the truth is the U.S. is not
as dependent on oil from the Middle East as people believe. The first, and most
sinister reason I think we are in Iraq was to get George Bush reelected. Understand
that I am very much in the minority in this belief, both in the Navy, and by the
American public. My thinking is that after the first Gulf war George Bush (the older
one) had the highest approval rating ever for an American president, yet after the war
ended and the issues changed just a few short years later he lost in his reelection
campaign. After 9/11 and the invasion of Afghanistan, G.W. Bush had an even higher
approval rating and I believe he learned from his father. Most countries do not like to
change leadership during a period of war as it reduces stability and can have serious
ramifications. As long as we remained at war with someone, G.W. Bush was more
likely to be reelected. The second and more obvious reason, is our alliance and
protection of Israel. Israel remains our greatest ally in the region, mostly because of
Lobbyist groups in the U.S. and because we played a major part in their creation. One
cannot be surprised by the consistent fighting in the region and the anger from the
Palestinians and other countries of the fact that the Western Powers entered the region
and handed over a prime piece of land to a group of people who had not been there
for over a thousand years. The creation of Israel was done so the Western Nations
(primarily the U.S.) could clear their conscience over the fact that it took us too long
to react to the atrocities that Hitler was committing and it resulted in the death of 6
million Jews. No thought was given to the ramifications and to the people who we
were wronging by handing their homeland over to someone else. The biggest threat to
Israel currently is Iran. As a result Iran has become a threat to Western Nations as
well. The hatred of the U.S. would quickly die in Middle Eastern Nations if we
ceased our support of Israel, but this is something that we seem unwilling to do. As a
result Iran has become a serious threat, and what better way to handle a threat then
place American troops in two countries (Iraq and Afganistan) that it shares borders
with.”
Jag passade även på att fråga om han kände till något mer specifikt gällande vad USA
planerade att göra nu, efter “the surge”. Vad som skulle hända under de kommande
57
månaderna inom Irakpolitiken, finns det någon direkt tidsplan för när trupper ska tas hem? Ett
annat fenomen som jag hade reagerat på är att inför det kommande valet är det ständigt fler
högt uppsatta personer och framförallt potentiella presidentkandidater som offentligt fördömer
kriget och försöker uppfattas som om de alltid varit motståndare mot kriget.
“It depends on the next election. Eventually we will have to remove some of our
troops and hand over control of some areas to the Iraqi's. However, I do not believe
they are capable of keeping the country from plunging back into civil war, which I
believe is inevitable once we hand back control. The U.S. will want to maintain a
presence in Iraq to combat possible Iranian threats (and also possibly Syrian). Really
this is a no win situation. The thought that bothers me is the U.S. insistence that a
democracy rules in Iraq. I believe it is short sighted. You cannot force democracy on
a people, they must choose it for it to succeed. The problem in the Middle East, that
most Americans do not understand, is that Islam is an all encompassing religion. It
does not only direct how you should practice your faith, but also how your everyday
life should be lived, and how government and business should be run. In this country
religion is about faith, but does not guide our laws (for the most part) and our
economic values. I do not believe that democracy is ready to work in the Middle East
and conflict will always be the result when we try to force it on nations that are not
ready to accept it.”
“Future plans for Iraq are undecided. The American public definitely wants to pull
out in some manner, but the level at which that will be done has not been decided.
Many democrats ran on a ticket that professed that they would ensure that troops were
pulled out of Iraq, but the truth is they ran that way because they knew it would win
them elections. Once they won it became clear that they really had no plan on how to
accomplish what they said they would do. The risks are great when it comes to
removing troops. The reality is that once we reduce our presence the likelihood of a
civil war is great. The question that needs to be answered is are we willing to leave
Iraq to face this problem themselves and risk the country becoming an even more
unstable and dangerous region then it was before, or we will come storming back in
to repeat the cycle once again in a couple of years. There are no easy answers to these
questions and I am not sure they will be answered until after the 2008 presidential
elections.”
58
Utifrån sett är det tydligt i min mening att relationerna mellan USA och FN har blivit
ansträngda, mycket beroende av skiftande fokus inom FN samt att organisationen har blivit
alltmer svårstyrd. Jag ansåg att det skulle vara intressant att få Löjtnant T.S bild av detta.
“I believe this relationship is strained. The problem stems from the fact that the UN
was setup to where the 5 permanent members would basically have all the power.
When this was setup these 5 nations were the worlds 5 super powers. Now there is
really only one. The U.S. mentality is that when we basically have the most at risk in
every conflict, we should not have to constantly answer to nations that are not risking
as much. Essentially the belief is that the US does not need UN approval to do what
they deem to be necessary. The political games are still played, but the US basically
sees the UN as a figurehead organization with no real power or authority. The US
maintains a solid relationship with Great Britain and Australia, but it does seem
strained with other nations as a result of our attitude. Some nations (France) it appears
the relationship is strained mostly as a result of pride and jealousy. Other nations
(Sweden and Germany) it appears strained because of differing philosophies. In the
end I would like to see some of these relationships repaired, but I also think it is
necessary for the US to maintain a level of autonomy as we always seem to have the
most troops involved, the most ships, the most aircraft, and the most to lose.”
I opinionsundersökningar har det framkommit att bilden av USA och synen på amerikaner har
försämrats radikalt på senare år, av olika skäl. Jag frågade T.S hur detta hade manifesterats.
”Understandably overseas attitudes towards Americans have dropped, and I can
understand why. However, many Americans are coming around and support for this
war is at an all time low, as demonstrated by the 2006 elections were the democrats
regained both the House and the Senate from the Republicans. The biggest problem
with Americans, contrary to popular overseas perception, is not pride, but lack of
information. Education, especially on foreign policy and relations is lacking in this
country. In fact many Americans can't even find the Middle East on a map. As a
result it takes Americans longer to realize that our government may have made a
mistake then most countries. There is also such a high level of Patriotism in this
country that a lot of people tend to see the world through Red, White, and Blue
glasses. However, the public is coming around and hopefully the rest of the world
will realize that a lot of us do not support what is going on and will view us as
individuals and not just as George Bush cronies.”
59
Till sist frågade jag om han kunde delge något om sina egna upplevelser från Irak, och hur
stämningen bland hans kollegor var. Jag kunde föreställa mig att ett krig till synes utan slut,
samt det minskade stödet från både hemlandet och omvärlden påverkade stämningarna.
“Keep in mind that all of the answers I have given you are my own, not that of the
U.S. Navy. In fact most of my opinions run contrary to the majority of the people I
work with. I was in Iraq for just over a month, but I cannot talk about anything that I
did there. Most of my colleagues feel very differently from me. The majorities of the
military people in the US are very conservative and take patriotism to a new level.
A lot of them feel it is wrong to question anything from the President since he is the
Commander and Chief and so they support anything we are asked to do. I do believe
that the invasion was the right thing, but I think it was done for the wrong reasons. I
believe that it is the right thing to do to stop atrocities from being committed against a
group of people, and it is clear that there were high levels of corruption, torture and
genocide occurring in Iraq. Unfortunately, these conditions exist in many parts of the
world, especially central and western Africa. Of course the economic and political
reasons for helping these people do not exist so we leave them to their own devices.
The US is in a difficult position because we often feel like it is our duty as an
economic and military Super Power to help out countries and people that are less
fortunate then ourselves. However, once you help one country out you open yourself
up to questions about why you helped that country and not another that needed the
same amount of help. Really your choices are to help nobody or everybody, and we
have tried to walk a middle path which has opened ourselves up for criticism. In
general, the personnel in the Navy have remained true to their original convictions on
this war, but I believe a lot of that is due to the fact they we are usually in much safer
environments and our lives have not been affected as much a people in the Army and
Marine Corps. Many of these men and women have been spending 18 months out of
every two years away from their homes and families in either Iraq or Afghanistan.
Amongst these people I believe support for the war has waned considerably. I have
worked with both British and Australian Units and they were both fully onboard with
what we were doing. They were very supportive of the war and the strides we were
making. I did not interact with them a tremendous amount in a social atmosphere so
there was not a lot of politics discussed in the course of missions so it is difficult to
give an accurate answer on this subject.”
60
4.4 Anti-amerikanism Efter 60 år som en av världens mest framstående stormakter, är bilden av USA långt ifrån
övervägande positiv. Globala opinionsundersökningar görs varje år av olika organisationer
och de är rörande eniga om att uppfattningen av USA har sjunkit drastiskt sedan invasionen
av Irak. Enligt en undersökning utförd av Pew Research Center, genomförd under våren 2003,
där 16 000 personer tillfrågades, framgick det att i endast 4 utav 14 länder var det en majoritet
som hade en positiv bild av USA. Samma 14 stater hade varit med i en liknande undersökning
sommaren 2002 och då var det majoriteter i 10 utav samma 14 stater, vars medborgare hade
en positiv bild av USA (Katzenstein & Keohane 2007:1). Det är viktigt att skilja på åsikter
grundade på vad USA är och vad USA gör. En vanlig uppfattning inom USA är att omvärlden
tycker illa om dem baserat på vad de är. En uppfattning som sattes på pränt av Washington
Post kolumnisten Charles Krauthammer:
”It is pure fiction that this pro-American sentiment was either squandered after Sept. 11
or lost under the Bush Administration. It never existed. Envy for America, resentment
of our power, hatred of our success has been a staple for decades, but most particularly
since victory in the cold war left us the only superpower” (Krauthammer, enligt
Chiozza 2007:93).
Men enligt Keohane fluktuerar anti-amerikanism alldeles för mycket för att kunna vara en
fråga om vad USA är. År 2002 genomförde Pew Research Center en opinionsundersökning
som innefattade över 30 000 människor från 42 olika länder. Syftet med undersökningen var
att ta reda på vad världens uppfattning var av USA. Responsen var övervägande positiv
(Chiozza 2007:96). 43,3 % hade uttryck en övervägande positiv uppfattning och 21,3 % hade
gett uttryck för en mycket positiv uppfattning. Detta innebär att anti-amerikanska känslor var i
minoritet. Även Frankrike och Tyskland, som enligt USA:s uppfattning lett den anti-
amerikanska ligan uppvisade en stark majoritet som var positivt inställd till USA (Ibid). Den
regionen i världen som uppvisade den mest negativa bilden av USA var mellanöstern och
Pakistan. Bland de 42 länder som analyserats i Pew Research Centers undersökning var det en
stor andel muslimska medborgare som var den enda gemensamma faktorn i de länder som
uppvisade en negativ bild av USA. Inga andra faktorer, såsom politiska institutioner, militära
relationer eller kulturella samband kunde uttolkas från resultaten (Chiozza 2007:96).
61
Källa: Pew Research Center
5. Analys Global rättvisa, oavsett vilken syn man har på den, verkar ännu ligga i framtiden. Det är ett
ämne som måste bemötas i praktiska termer; som klarar att bemöta de motsättningar och den
komplexitet som finns i världen idag. Vilken roll kan internationella institutioner spela inom
FN:s system, kan den institutionella rollen stärkas, och bör den det? Den teoretiska
jämlikheten stater emellan har inte slagit igenom i praktiken. Som Brian Urquhart uttryckte
det; ”Evidently some states are more sovereign than others” (Urquhart 2000:10). Faktum är
att världens stater är skamligt ojämnlika och från det drar jag slutsatsen att en internationell
institution med syfte att jämna ut ojämlikheterna stater emellan samt underlätta de
mellanstatliga kontakterna är nödvändig.
Vad innebär legitimitet i internationella relationer och vad gör FN till en
legitimitetskälla?
Den långsamma förflyttningen mot ett organiserat globalt samhälle skrämmer
ultranationalisterna lika mycket som det har gjort världsfederalisterna besvikna. Men generellt
62
sett har det tillfredsställt de liberala internationalisterna som anser att det enda sättet att skapa
en hållbar utveckling av det internationella samhället, är genom att låta det ta sin tid (Falk
2000:17). FN är ett försök till att institutionalisera global rättvisa, och just därför är det så
viktigt att FN:s intentioner styr medlemmarnas agerande och att allt rör sig inom FN:s ramar.
För att återgå till min modell, det normsystem som institutionen vilar på har skapat dess regler
och rutiner, och praxis, även gällande dess medlemsstaters agerande behöver vara i balans
med varandra. Att reglerna bygger på en gemensam värdegrund tydliggörs i och med att det är
medlemsstaterna själva som har formulerat normen genom FN stadgan. Varje ny medlem
måste acceptera stadgans beståndsdelar och därmed får den sitt erkännande. Huruvida praxis
överensstämmer med normen och reglerna kan vi uttolka från övriga medlemsstater samt
allmänhetens reaktioner på FN:s och övriga aktörers agerande. Det måste finnas en jämvikt
mellan de tre vinklarna. Regler, baserade på gemensamma värderingar, som inte får något
genomslag i praxis, eller motsatsen, övervikt i praxis som för bort institutionen från dess
grundläggande värderingar försätter institutionen i kris. Praxis har egentligen ett ganska stort
handlingsutrymme. Det är den beståndsdel i triangeln som är mest flexibel, lättast och
snabbast att ändra på. Ett exempel på när detta skett är den USA ledda NATO insatsen i
Kosovo, som inte heller hade FN:s godkännande, men som ansågs försvarbart utifrån
medlemsländernas och därmed även FN:s gemensamma värdegrund. Det viktiga är att praxis
inte går för långt, inte korsar gränserna för vad normen tillåter. Regelverket måste hela tiden
avspegla värdegrunden och praxis måste i sin tur återspegla regelverket. Det är viktigt att
reflektera över graden av flexibilitet hos modellens tre beståndsdelar. Praxis är i sig väldigt
föränderligt, och regler och lagar är relativt lätta att ändra på, men värdegrunden tenderar att
vara ganska stabil. Om praxis förändras för fort för att regelverket ska kunna hänga med, och
det i sin tur lämnar normens ramar; blir institutionen skakig.
Globaliseringen är inget nytt fenomen. Faktum är att FN har arbetat med globala problem i
över 30 år, och med freds och säkerhetsfrågor alltsedan slutet på andra världskriget. Att
hantera globala problem och konflikter är själva syftet till varför FN grundades. Och sedan
dess grundande har det funnits en internationell ordning baserad på FN stadgan. Det är en
institution som inte alltid är så effektiv, men den är erkänd. Den kontrovers som rör FN
handlar inte om dess existens eller icke existens, utan snarare internationaliseringen av
mänskliga rättigheter. Trots the Universal Declaration of Human Rights och alla dess
konventioner, finns det ingen konkret legalitet eller politisk praxis för hur humanitära
interventioner ska få gå till. Här kan vi dock se krigsförbrytartribunalerna som en enorm
63
framgångssaga, något liknande hade inte varit möjligt för ens ett decennium sedan. FN som
organisation grundas på en världsnorm, formulerad och verifierad genom folkrätten. Det finns
än idag inget överstatligt organ eller auktoritet som kan verkställa den internationella lagen.
Utom i de sällsynta fall då Säkerhetsrådet beslutar att agera i enlighet med VII kapitlet i FN
stadgan som exempelvis i fallet med Kuwait (Urquhart 2000:13).
Med halva facit i hand, kan vi påstå att vi har börjat röra oss mot en ny världsordning? Det
som är unikt i detta fall är att två av de mest inflytesrika medlemmarna i FN har valt att gå
emot dess beslut, och till skillnad från tidigare historiska fall, är det avhopparna som har
skadats i större utsträckning än organisationen de gått emot. Trots att USA och England gått
samman så räcker inte detta, då makt inte längre är en legitimerande faktor i sig. De regler och
normer som finns är numera etablerade och svåra att ignorera ens för supermakterna. FN:s
legitimitet grundas i folkrätten. FN blir en legitim organisation eftersom det är en institution
vars regler och makttillgångar grundar sig på gemensamma normer, en kontext som
majoriteten av världens stater har anslutit sig till. Detta krockar med staters ovilja att avstå
från någon form av självbestämmande. Suveränitetsprincipen är ett känsligare ämne hos
främst de stora supermakterna i världen idag. För att FN inte skulle gå samma öde till mötes
som Nationernas Förbund (NF) skapades Säkerhetsrådet, där samtliga medlemmar har
vetorätt. Detta har gång på gång försatt FN i en besvärlig sits. Å ena sidan måste de rätta sig
efter de permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet som inte alltid värderar folkrätten lika
högt eller har en högre tolerans för vad som får tillåtas. Ju mer självagerande säkerhetsrådets
medlemmar blir, desto mer skadar det FN, vars principer bygger på samarbete och
konsensusbeslut. När FN står oförmögen att hindra sina egna medlemmar från att bryta mot
folkrätten och står vid sidolinjen och tillåter katastrofer att fortgå, eftersom man inte kan/vill
bryta mot suveränitetsprincipen, förlorar FN det förtroende som organisationens legitimitet
grundas på. Har FN inget förtroende, har de heller ingen makt att tala om eftersom dess makt
utgörs endast av det som dess medlemmar tillåter institutionen att ha. Det som talar till FN:s
fördel, är att det är en organisation som är verksam inom strikta institutionella ramar, det är
det som skapat och bevarat organisationens legitimitet.
”Thus the challenge for advocates of world government, or enhanced central guidance,
was to design a constitutional structure of checks and balances that was effective
enough to prevent war, yet decentralized enough to resist morphing into the ultimate
Frankenstein’s monster of global authoritarianism (Falk 2000:17).
64
Kan invasionen av Irak bedömas vara legitim?
När FN:s säkerhetsråd ställdes inför beslutet var åsikterna skiftande. Av de 15 medlemmarna
var det endast 5 som var för en invasion av Irak; USA, Storbritannien, Spanien, Mexiko och
Bulgarien. Flera av medlemmarna hade inte tagit ställning för en potentiell intervention men
önskade fortsatta inspektioner. Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina däremot tog stark
ställning mot en invasion, Frankrikes utrikesminister Dominique de Villepin uttryckte att en
militär intervention i Irak hade inneburit den sämsta möjliga lösningen på problemet.25
En diplomatisk diskurs har utvecklats inom FN som möjliggör agerande. Men FN får inte
utvecklas till en slags världspolis. Den kan inte lägga sig i alla konflikter världen runt, utan
alla stater ska uppmuntras att själva lösa sina problem och FN interventioner ska därmed bli
en sista utväg. Detta speglar den legala vinkeln på FN:s befogenheter. Ett preventivt krig var
svårt att motivera, däremot misstänktes Saddam Hussein vara ansvarig för massiva brott mot
mänskliga rättigheter. Något som i enlighet med FN stadgan skulle kunna motivera en
intervention. Redan 1970 förutspådde Hanna Batatu att den Irakiska regimen bara kunde
överleva om det på något sätt lyckades knyta bönderna till stadsborna, shiiterna till sunniterna,
och skapa en ömsesidigt gynnsam relation mellan kurder och araber (Malone 2006:10).
Istället försökte Saddam Hussein framtvinga nationell enighet genom våld och terror, och lade
uppmärksamheten på territoriell expansion istället för nationsbyggande. Att Saddam Hussein
var ’bad news’ ifrågasätts inte av mig, och skälen till att börja diskutera en humanitär
intervention var många, men faktum kvarstår att det inte var det som föranledde invasionen av
Irak. Bush administrationens försvar till beslutet att invadera Irak presenterades av
utrikesminister Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd den 5 februari 2003:
”We know that Saddam Hussein is determined to keep his weapons of mass
destruction; he’s determined to make more. Given Saddam Hussein’s history of
aggression… given what we know of his terrorist associations and given his
determination to exact revenge on those who oppose him, should we take the risk
that he will not some day use these weapons at a time and the place and in the
manner of his choosing at a time when the world is in a much weaker position to
respond? The Unite States will not and cannot run that risk to the American people.
Leaving Saddam Hussein in possession of weapons of mass destruction for a few
25 http://en.wikipedia.org/wiki/The_UN_Security_Council_and_the_Iraq_war#Positions_of_Security_Council_members
65
more months or years is not an option, not in a post september-11th world” (Colin
Powell, 3/2-03).26
Flera högt uppsatta och insatta personer har sedan dess uttryckt att Irakkriget var och är
olagligt. Jag har redan nämnt Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare till den
brittiska regeringen som sa upp sig i protest. Andra som bör nämnas är Lord Goldsmith som
var Storbritanniens attorney general (motsvarande justitiekansler). Vid tidpunkten för
angreppet skrev han i ett pm27 som också utgjorde beslutsunderlaget för den brittiska
regeringen och senare blev offentligt, att angreppet kunde vara olagligt. Richard Perle, senior
rådgivare till USA:s ’defence policy board’ har också senare medgett att invasionen var
olaglig.
”Vidare, både utrikesminister Carl Bildt (m) och riksdagsledamot Carl B. Hamilton (fp)
resonerar i termer av humanitär intervention, skyldigheten att skydda och gör
jämförelser mellan Irakkriget 2003 och Kosovointerventionen 1999. Detta är en
uppfattning som endast USA förfäktar och som överhuvudtaget inte berördes i
resolution 1441 (2002). Storbritannien gick i krig för att undanröja hotet om
massförstörelsevapen och resonerade ej i termer av humanitär intervention” (Mark
Klamberg).28
”Som motståndare till kriget hävdar jag likväl att närvaro i Irak av utländska väpnade
styrkor, civila hjälporganisationer och FN är nödvändigt. Att lämna Irak nu skulle
öppna fältet för al-Qaida, anarki och än värre lidande för det irakiska folket. I takt med
att striderna avtar i Irak, kommer makten att kunna överlämnas till ett irakiskt ledarskap
inriktat på demokrati, trygghet och social utveckling för det egna folket” (Klamberg).
På den punkten, när det gäller fortsatt närvaro av utländska väpnade styrkor skiljer sig
åsikterna åt. Blix menar på att när Irakierna vet att de får tillbaka kontrollen över sitt land
skulle det bli lättare för dem att bygga upp ett fungerande system, medan Klamberg och T.S
tvärt om menar att skadan redan är skedd och någon form av utländskt väpnad stöd krävs för
att hålla ordningen. Det är inte alla som avfärdar legitimiteten bakom USA:s invasion av Irak.
Mark Klambergs kollega Fredrik Stenhammar menar att invasionen av Irak var legitim, det
26 http://en.wikipedia.org/wiki/2003_invasion_of_Iraq#Legality_of_invasion 27 http://news.bbc.co.uk/2/shared/bsp/hi/pdfs/28_04_05_attorney_general.pdf 28http://klamberg.blogspot.com/2007_04_01_archive.html
66
vill säga förenlig med folkrätten, eftersom det rådde ett oavslutat krigstillstånd från 1991.29
Stenhammar menar att legitimitetsfrågan därmed får begränsad betydelse.
Enligt den tidigare nämnda BBC World Service undersökningen, anser 73 % av samtliga
tillfrågade (26 381 människor från 25 länder), att USA inte har skött Iraksituationen på rätt
sätt. 68 % anser att de amerikanska trupperna provocerar fram ytterligare konflikter, snarare
än förhindrar dem. Doug Miller, VD för GlobeScan, hävdar att den amerikanska
administrationens beslut att under våren 2007 skicka ytterligare 30 000 soldater till Irak går
emot både den amerikanska och världsopinionen. Agerandet riskerar att ytterligare skada
USA:s image i världen.30 Undersökningar gällande den generella uppfattningen av USA
genomförs nästan årligen, och det som är mest framstående i denna senaste är att man kan se
ett tydligt trendbrott. Även länder som tidigare varit väldigt positiva i sin inställning till USA
har under det senaste året omvärderat sitt ställningstagande.
Det som stärker FN är att det är en organisation som förkroppsligar en institutionaliserad
norm. Det är därför som medlemmar som väljer att gå emot institutionens beslut drabbas i
form av förlorat anseende och försämrade relationer till övriga stater i världssamfundet.
Legitimitet går inte att transformera, det går inte att ändra världsopinionen med ren
propaganda eller långa tal om ett folks frigörelse. Kriget drabbar den organisation inom vilken
den verkar.
Källa: BBC
29 Ett ämne som tas upp i Yoram Dinsteins War, aggression and self-defence. 30 http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/home_page/306.php?nid=&id=&pnt=306&lb=hmpg2
67
”Peace in Iraq seems as far as it ever was.”31
Stämningen har ändrats, inte ens de egna soldaterna tror helhjärtat på vad de gör längre. Den
största anledningen till den förändringen är att folket i Irak uppenbarligen inte vill ha dem där.
Många känner att de offrat tillräckligt. Precis som T.S nämnde i kapitel 4.3 har flera inom
armén och marinen tvingats spendera så mycket som 18 månader utav två år i Afghanistan
eller Irak, långt från sina respektive vänner och familjer. Det är detta, i kombination med ett
svalt mottagande i det invaderade landet som gjort att många har börjat ändra åsikt om krigets
legitimitet. Enligt Robert Byers var detta att vänta, och CIA chefen Tenet var mycket väl
medveten om att CIA inte var förberett för en ockupasion av Irak. I mars 2003 hade de endast
en handfull agenter som talade flytande arabiska och även bland dessa var det få som hade
tjänstgjort i mellanöstern. Tenet visste också att de inte hade några källor inom Saudi Salafi
grupper, de som anses vara ansvariga för majoriteten av terrorattackerna på plats.
I vilken utsträckning och hur påverkar legitimitetskonceptet statliga aktörers agerande?
Som jag nämnde i kapitel 4.2 var USA berört av det stöd de fick från omvärlden efter
attackerna den 11 september, lika bestörta var de över att så många av deras vänner inte ville
fortsätta att stödja dem genom Irakkriget. Personligen skulle jag vilja påstå att solidaritet
måste vara något som erbjuds frivilligt, det kan inte framtvingas, inte ens av en stat som USA.
Den åsikten verkar delas av flera av världens stater. Däremot kan det ligga något i vad
Lindberg och så många andra säger, att stater ser olika på omvärlden beroende på hur starka
eller svaga de själva råkar vara (Lindberg 2005 ; Waltz 1979:158). När USA inte hade den
mäktiga ställning de har idag, på 1800-talet och 1900-talets början, var de mycket mer
intresserade av multilaterala och regelbaserade kontakter än på senare tid. Inte olikt de
europeiska staterna idag. Numera, när USA åtnjuter en starkare ställning så föredrar de att
själva bestämma om, när och hur de ska agera. Med förklaringen att de även har mest att
förlora. Vilket också det speglas i de tidigare europeiska stormakternas historia.
Enligt Lindberg har Europa antagigt en Kantiansk, postmodern och posthistorisk syn på våld
som något onödigt och kontraproduktivt när det gäller att lösa internationella konflikter.
Amerikanarna å andra sidan har fastnat i en mer Hobbsiansk världsuppfattning, där farorna är
många och våld ofta blir ett nödvändigt medel för att nå målen (Lindberg 2005:6). Med
bakgrund till detta förklarar han varför EU valde att inte delta i invasionen, det hade inget att
göra med kapacitet. Europa hade på egen hade kunnat besegra Saddam Hussein om de hade
31 CBS 60 min. Tv4 10/6-07.
68
kunnat enas kring det beslutet. USA och Storbritannien misslyckades helt enkelt med att
övertyga tillräckligt många vänner och allierade att kriget var nödvändigt eller ens lagligt, och
det är något som Bush administrationen har föredragit att skylla på vem som helst utom sig
själv (Erlanger, enligt Lindberg 2005:12). Om vi utgår från att FN är en legitimitetskälla i
internationella relationer, förklarar detta inte varför USA valde att invadera Irak. Däremot
förklarar det reaktionerna. Protesterna världen över i samband med invasionen var de mest
omfattande någonsin, och opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Uppenbarligen
lägger vissa stater större vikt vid legitimitetskonceptet och vid FN:s inflytande än andra.
Hur påverkas FN:s legitimitet när dess auktoritet och beslut inte respekteras? Vad
händer med avvikaren?
Detta för oss direkt till ett av de stora dilemman som FN nästan alltid står inför, nämligen
bristen på agerande. Visserligen är misslyckandet till agerande i Rwanda förkastligt, men om
vi skulle anta att Säkerhetsrådet hade beslutat sig för att intervenera redan då de första
antydningarna om planerna nådde FN:s högkvarter i New York, tre månader innan massakern
påbörjades, hade då Rwanda, eller ens dess afrikanska grannländer välkomnat FN styrkorna?
Hade Säkerhetsrådet, med suveränitetsprincipen i åtanke kunnat rösta för en sådan
intervention? Det förefaller högst osannolikt. FN kan bara, och kommer bara att kunna agera
efter att katastrofen har skett eller åtminstone påbörjats.32
Självgående stormakter är ett ständigt problem för FN som egentligen önskar kunna agera
som en självständig och enhetlig aktör. Det verkar uppenbart att alla medlemsstater inte har
lika stor effekt på FN och Säkerhetsrådet. Givetvis hade avvikandet av en mindre medlemsstat
inte varit lika omvälvande som USA:s. En mindre inflytelserik medlemsstat hade heller inte
haft makt nog att kunna avvika; kostnaderna från försämrade relationer med omvärlden och
möjligtvis sanktioner hade blivit för höga. Uppenbart är att FN inte hade kunnat legitimera
invasionen på de bevis och omständigheter som fanns. Enligt samtliga av mina källor hade FN
skadats långt mer om de hade legitimerat invasionen. Detta innebär inte att FN inte har
skadats av USA:s ensidiga agerande. Bilden av FN som en maktlös organisation, en
formalitet, har snarare stärkts i mellanöstern och knappat ifrågasatts av USA. Däremot talar
konsekvenserna för både FN och USA sitt tydliga språk gällande legitimitetsfenomenet. Om
det hade varit tillräckligt med en uppfattning eller åsikt om legitimiteten bakom ett visst
agerande så hade säkerligen fler stater ställt sig vid USA:s sida i kriget mot Irak. Den egna
32 Hans Blix, seminarie i Nice, 24/4-07
69
befolkningen och en stor del av omvärldens blev övertygade om att det fanns goda skäl att
med våld avsätta Saddam Hussein. Men omvärldens aktörer krävde mer belägg för invasionen
än denna övertygelse. För att omvärlden skulle gå med i operationen krävdes fakta och bevis
som kunde konfirmera lagligheten bakom invasionen, och det var där det brast.
Jag passade givetvis också på att fråga Mark Klamberg vad han ansåg om hur FN och USA
hade påverkats av Irakkriget. Som svar fick jag att:
”Ett av FN:s mest centrala fundament är kollektiv säkerhet och våldsförbudet. Detta
fundament skadas om viktiga länder som USA och UK agerar ensidigt och luckrar upp
våldsförbudet. USA har också lidit av kriget, inte bara genom förluster av soldater, utan
även som moralisk förebild för omvärlden. Den goodwill som USA hade efter den 11
september 2001 försvann till stor del med Irakkriget 2003” (Mark Klamberg).
Samma fråga ställdes till Fredrik Stenhammar som har en annan åsikt gällande krigets
legitimitet, svarade att:
”Jag anser dock att FN:s säkerhetsråds legitimitet har tagit skada av det diplomatiska
spektakel som föregick invasionen. Som jag ser det orsakades detta delvis av realistiskt
skolade amerikanska diplomaters oförmåga att framställa begripliga folkrättsliga
argument, men framförallt Frankrikes önskan att leka stormakt” (Fredrik Stenhammar).
Det senaste försöket att finna en lösning och nå ett slut på Irakkriget är en operation
kallad ”the surge”. En operation som inneburit att ytterligare 30 000 soldater har
skickats till Irak för att förhoppningsvis kunna skapa en stabilitet. Som det ser ut nu i
augusti månad 2007, har ännu ingen vändning kunnat urskiljas.33
6. Slutdiskussion Utifrån detta uppsatsarbete har jag dragit slutsatsen av att det finns vissa normer och
värderingar som styr eller i varje fall påverkar internationella aktörers agerande.
Nationalstatens betydelse är fortfarande stor, men eftersom ingen stat längre är helt oberoende
av någon annan, har internationella institutioner fått större inflytande och makt. FN stadgan är
det närmaste det internationella samfundet har ett lagverk, och trots att det inte finns någon
myndighet som kan tvinga samtliga aktörer att följa lagen, så har den laga kraft eftersom den
grundas på en gemensam värdegrund. Däremot lägger vissa stater större vikt vid stadgan än
andra. Ett ställningstagande som verkar bero på vilken maktposition staten ifråga befinner sig 33 http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/6928586.stm
70
i, samt hur starka kontakterna är med resten av världssamfundet. En stat som står utanför
lagen, kommer ej heller att lägga någon större vikt vid dess restriktioner.
”When legitimacy standards converge, all other things being equal, the level of
threat among states is reduced. States, despite power disparities, may be able to
establish a legitimate international order comparable, though not identical to
legitimate domestic order” (Nau 2002, enligt Clark 2005:15).
I America Unbound, the Bush revolution on foreign policy, visar författaren tydligt hur
markant olika policybeslut som kan komma från olika presidenter med olika ideologiska
övertygelser. Samma bok uppvisar också en uppseendeväckande positiv syn på USA:s
nyfunna fokus på unilateralt agerande och statens roll som den enda kvarlevande stormakten.
Det är sällan numera som vi stöter på forskare eller författare som öppet stöttar sådant
agerande och inte förespråkar diplomati. Daalder menar att diplomati är viktigt, men att en
stat själv måste bestämma när det är bättre att gå sin egen väg. Han var också mycket negativ
mot Clinton administrationens agerande som han menade underminerade USA:s roll i
världen. Under Clinton administrationen skickades amerikanska trupper till exempelvis
Somalia och Haiti med uppdraget att underlätta nationsbyggandet. Något som Bush ansåg
vara ett utnyttjande och slöseri av amerikanska resurser.
”We should not send our troops to stop ethnic cleansing and genocide in nations
outside our strategic interests. I don’t like genocide and I don’t like ethnic
cleansing, but the president must set clear parameters as to where troops ought to
be used and when they ought to be used” President George W. Bush. (Daalder &
Lindsay 2000:37).
President Bush har i stort sätt på egen hand revolutionerat den amerikanska utrikespolitiken.
Även om vi talar om stater som enhälliga aktörer kan det vara väl värt att minnas att det som
gör detta möjligt, är att bakom den enade fasaden, i maktens korridorer, är det i regel bara en
handfull individer som bestämmer hur statens utrikespolicy ska se ut. Summa summarum,
inte ens en världsmakt som USA kan i egentlig mening gå emot FN:s beslut. Visserligen fick
FN:s legitimitet sig en törn när USA valde att bortse från dess beslut att inte tillåta en
intervention i Irak, men det är inget mot den skada som USA:s legitimitet som internationell
aktör har lidit. Irakkriget har tydligt visat vilken viktig roll FN spelar på den internationella
arenan, samtidigt som det visar att FN är ett självständigt organ, så till vida att ett lands
åsikter inte kan få organisationen att bortse från avsaknad av bevis.
71
Med utgångspunkt i institutionalismen har denna studie genomförts utifrån förförståelsen att
legitimitet är något önskvärt och att internationella institutioner är ett positivt inslag för det
internationella systemet eftersom de bidrar med en arena där världens aktörer kan mötas och
lösa sina konflikter. De bidrar med information, kommunikationskanaler, möjligheten till
förhandlingar, samt en potentiell övervakning. Just därför bidrar de med en stabilitet och
hjälper det internationella samfundet att arbeta för en hållbar fredsutveckling. Om USA hade
lyckats få med sig fler stater i projektet Irak, om fler aktörer hade övertygats att bryta mot FN
stadgan, eller om kriget hade fått ett annat resultat, så hade slutsatsen av denna uppsats
antagligen sett mycket annorlunda ut. Legitimitet är visserligen nära förknippat med legalitet,
men det kräver också att handlandet baseras på en gemensam norm. Hade fler stater brutit mot
säkerhetsrådets beslut hade det varit svårt att hävda att rådets beslut grundade sig på en
världsnorm. Den teoretiska utgångspunktens påverkan är också betydelsefull. Eftersom jag
har utgått från att det finns en värdegrund, baserad på folkrätten, förverkligad genom FN
stadgan kommer jag oundvikligen nå andra slutsatser än om jag hade valt exempelvis en
realistisk utgångspunkt. Med en sådan teoretisk utgångspunkt hade nationalstatens kapacitet
och makt fått spela en större roll och den individuella agendan hade varit i fokus.
Givetvis har FN påverkats av att den enda kvarlevande supermakten valde att gå emot dess
direktiv, men i förlängningen har FN:s position snarare stärkts av USA:s misslyckande. Trots
allt har det blivit bevisat att säkerhetsrådets beslut var korrekt, utifrån de skäl som åberopades
för att legitimera en intervention. USA som internationell aktör har skadat sitt anseende och
sitt förtroende, och uppfattas idag som en egensinnig och maktfullkomlig aktör utan hänsyn
till andras åsikter, politik eller religiösa övertygelser. Knappast den bild som USA ville
förmedla till omvärlden. Det är nästan plågsamt uppenbart att även maktcentrat i USA har
börjat inse vilket misstag Irak faktiskt var. Ett misstag som har kostat staten över 3000
soldater, många miljarder dollar, men framförallt har det kostat USA dess anseende på den
internationella arenan.
Skiftet från säkerhetsfrämjande till utvecklingsarbete har varit ett stort irritationsmoment för
främst stormakterna. NF och FN skapades båda för att underlätta samarbetet mellan världens
stater och öka säkerheten, samt arbeta för en hållbar fredsutveckling. De båda hade sina rötter
i en värld som nyligen lämnat krig bakom sig, med nya maktbalanser som höll på att formas
och med ett mycket instabilt och ofta hotfullt kontaktnät mellan staterna. Idag ser världen
annorlunda ut och fokus har skiftat. Därav skulle säkerligen många anse att FN:s legitimitet
inte nödvändigtvis står att finna i dess roll som medlare eller en intervenerande kraft. Jag vill
72
ändå hävda att en stor del av FN:s arbete består av konfliktlösning, det utgör en viktig del av
vad institutionen står för och varför den överhuvudtaget finns till.
FN kommer aldrig att bli mer än dess medlemmar tillåter institutionen att vara.
Administrationen blir långsam och ineffektiv eftersom dess medlemsstater inte tillåter
organisationen att utvecklas. I denna mening kan Falk ha rätt i sitt uttalande om att FN
kanske inte är en organisation som kan verka inom det globala samhället. I varje fall inte som
den är konstruerad idag. Institutionell förändring måste accepteras allteftersom normer och
värderingar skiftar. Det är förstås ingen som känner till de slutgiltiga konsekvenserna av
globaliseringen. Ännu mindre än de kunde känna till konsekvenserna av den industriella
revolutionen på 1800-talet. Kommer Internet att föra människor närmare eller längre ifrån
varandra? Har Hans Blix rätt i sina förutsägelser om att media kommer att spela en
avgörande roll för interventioner initierade av stater i framtiden? Hittills har den ekonomiska
globaliseringen ökat gapet mellan fattiga och rika, och med den ökade tillgången till
information har dessa skillnader blivit uppenbara för alla. Det är välkänt hur explosiva
sådana uppenbara kontraster kan bli (Urquhart 2000:15).
År 1960 skrev Dag Hammarsköld:
”Working at the edge of the development of human society is to work on the brink
of the unknown. Much of what is done will one day prove to be of little avail. That
is no excuse for the failure to act in accordance with our best understanding, in
recognition of its limits, but with faith in the ultimate result of the creative
evolution in which it is our privilege to cooperate” (Urquhart 2000:17).
7. Förslag till fortsatt forskning På Saddam Husseins tid var Abu Ghraib ett av världens mest notoriska fängelser. Så många
som 50 000 män och kvinnor kunde vara där samtidigt (även om någon exakt estimering inte
är möjlig). Tortyr, avrättningar och hemska levnadsförhållanden var rutin. Efter regimens
kollaps i april 2003 tömdes fängelset på allt som kunde flyttas, inklusive dörrar, fönster och
tegelstenar. När koalitionen tog över kontrollen i området rengjordes cellerna, toaletter och
duschar inrättades och ett medicinskt center byggdes. Abu Ghraib var nu ett amerikanskt
militärt fängelse, men majoriteten av fångarna, som redan samma vår var flera tusen, var
civila. Seymour M. Hersh berättar i sin artikel Torture at Abu Ghraib i The New Yorker34 om
General Karpinski som blev ålagd ansvaret för samtliga militära amerikanska fängelser i Irak.
34 http://www.newyorker.com/archive/2004/05/10/040510fa_fact
73
I en intervju med St. Petersburgs Times i december 2003 hade hon skämtsamt påstått att
levnadsstandarden i hennes fängelser var bättre än den som irakierna hade i sina hem och att
de ibland vara oroliga för att de inte skulle vilja lämna fängelset (Hersh). En månad senare
hade hon i all tysthet blivit suspenderad och en utredning inleddes av Generalmajor Antonio
M. Taguba som kom fram till att det mellan oktober och december 2003 hade skett flera
sadistiska övergrepp på fångarna (Ibid).
Det har gått över 5 år sedan den första fången anlände till Guantanamo Bay35, och fortfarande
sitter över 400 personer från 30 olika länder fängslade utan vare sig åtal eller rättegång. Dessa
fångar befinner sig i ett lagligt svart hål. Tom Malinowski, advocacy director för Human
Rights Watch Washington berättar att när han först började arbeta hos HRW trodde att han
skulle behöva bemöta brott mot mänskliga rättigheter, som begåtts av stater som exempelvis
Sudan, Burma eller Kina. Aldrig hade han föreställt sig att han egen regering skulle beblanda
sig i aktiviteter som sedan länge fördömts världen över.36
“These policies have undermined standards that defenders of human rights everywhere
rely upon to fight for their cause. They have diminished America’s moral standing and
influence in the world. They have hindered, not aided, the fight against terrorism,
handing America’s enemies a victory they could never have achieved on their own.”
Tom Malinowski, Human Rights Watch
Vad kan och vad bör resten av världen göra i detta fall? Kommer internationella lagar få
sådant genomslag att de överskuggar suveränitetsprincipen? Suveränitet innebär inte att en
stat har rätt att behandla människor hur som helst inom sina gränser. I detta fall är det ännu
värre än så eftersom man har valt en bas som ligger utanför landets gränser för att inte bindas
av de egna rättsliga restriktionerna. Fångarna har inte ens erkänts som krigsfångar, då de
genom Genève konventionen skulle ha fått större rättigheter än de har idag.
35 För den som vill veta mer om Guantanamo rekommenderar jag varmt David Roses Guantanamo: America’s war on human rights. Rose har själv besökt Guantanamo Bay och intervjuat vakter, medicinsk personal och militära överhuvuden. 36 http://hrw.org/doc/?t=usa_gitmo
74
Källförteckning
Beetham, David, 1991. The legitimation of power. Issues in political theory. London:
Macmillan education ltd.
Bjereld, Ulf, 2002. Varför vetenskap? Om vikten av problem och teori i forskningsprocessen.
Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Björkdahl, Annika, 2002. From idea to norm. Promoting conflict prevention. Lund
University.
Björklund, Stefan, 2006. Vilddjuren och Vidundret. Hoten mot idén om mänskliga rättigheter.
Stockholm: Natur och Kultur
Brown, Chris, 2002. Sovereignty, Rights and Justice: International Political Theory Today.
Cambridge University Press.
Byers, Michael, 2000. The role of law in international politics. Essays in International
Relations and International Law. New York: Oxford University Press.
Byers, Michael, 2005. War Law. Understanding international law and armed conflict. New
York: Grove Press
Byers, Robert, 2007. “George Tenets’ great failure”. Time magazine 3/5-07
Chiozza, Giacomo, 2007. Disaggregating Anti-Americanism: An analysis of individual
attitudes toward the United States. I Katzenstein & Keohane (2007).
Clark, Ian, 2005. Legitimacy in International Society. New York: Oxford University Press.
Daalder, Ivo H. & Lindsay, James M., 2005. America Unbound. The Bush Revolution in
Foreign Policy. New Jersey: John Wiley & sons, Inc.
Davidson, Scott, 1993. Human Rights. Philadelphia: Open University Press.
Dodge, Toby, 2003. Inventing Iraq: The Failure of Nation Building and a History Denied.
New York: Columbia University Press.
Eriksen, Erik Oddvar & Weigård, Jarle, 2000. Habermas politiska teori. Lund:
Studentlitteratur.
Finnemore, M, 1996. National Interests in International Society. New York.
George, Alexander L. & Bennett, Andrew, 2004. Case Studies and Theory Development in
the Social Sciences.Cambridge: MIT Press.
Graham, Gordon, 1997. Ethics and International Relations. Blackwell Publishers Inc.
Goodin, Robert E. & Klingemann, Hans-Dieter, 1996. A new handbook of political science.
Oxford University Press.
Hiro, Dilip, 1989. The longest war: The Iran Iraq military conflict. London: Grafton
75
Hellevik, Ottar, 1984. Forskningsmetoder i sociologi och statsvetenskap. Lund: Natur och
Kultur.
Jones, Seth G. 2005. Establishing law and order after conflict. CA:Rand.
Katzenstein, Peter J. & Keohane, Robert O. 2007. Anti-Americanism in world politics. Cornell
University Press.
Keohane, Robert O. 1995. “The promise of institutionalist theory”. International security,
vol.20, no.1. sid. 39-51.
Keohane, Robert O. & Waltz, Kenneth N. “Correspondence: The Neorealist and his Critic”.
International Security. vol.25 no.3
Lindberg, Tod, ed., 2005. Beyond Paradise and Power. Europe, America and the Future of a
Troubled Relationship. New York: Routledge
Lowndes, Vivien, 2002. Institutionalism. I Marsh & Stoker, 2002.
Malone, David M., 2006. The international struggle over Iraq: Politics in the UN Security
Council 1980-2005. Oxford University Press.
Marsh, David & Stoker, Gerry, 2002. Theory and methods in political science. 2nd ed.
Palgrave macmillan.
Mearsheimer, John J., 1990. “Back to the future: Instability in Europe after the Cold War”.
International security, vol.15, no.1.
Mearsheimer, John J., 1994. “The false promise of international institutions”. International
security, vol.19, no.3. (Vinter 1994-1995) sid. 5-49.
Nau, H. R. 2002. ”Correspondence; Institutionalized Disagreement”. International Security,
vol.27, no.1.
Peters, Guy B. 1996. Political Institutions, Old and New. I Goodin & Klingeman (1996).
Rothstein, Bo, 1996. Political Institutions: An Overview. I Goodin & Klingeman (1996).
Sai kal, Amin, 2004. Modern Afghanistan: A history of struggle and survival. I. B. Tauris &
Company Limited.
Sciolino, Elaine, 1991. The Outlaw State: Saddam Hussein’s Quest for Power and the Gulf
Crisis. New York: John Wiley & Sons.
Serfaty, Simon, 2005. The Vital Partnership. Oxford: Rowman & Littlefield Publishers, Inc.
Simpson, Gerry, 2004. Great Powers and Outlaw States. Unequal sovereigns in the
international legal order. UK: Cambridge University Press.
Strömvik, Maria, 2005. To act as a union. Explaining the development of the EU’s collective
foreign policy. Lund University.
Tripp, Charles, 2002. (2nd edition) A history of Iraq. Cambridge: Cambridge University Press
76
77
Urquhart, Brian, 1987. A Life in Peace and War. New York: Harper and Row.
Urquhart, Brian, 2000. Between sovereignty and globalisation: Where does the United
Nations fit in? Uppsala: Dag Hammarsköld Foundation. Motala Grafiska AB.
Urquhart, Brian, 1992. Towards a more effective United Nations. Uppsala: Dag Hammarsköld
Foundation. Motala Grafiska AB
Walt, Kenneth, 1979. Theory of International Relations. McGraw-Hill Inc.
Waltz, Kenneth, 1993. “The Emerging Structure of International Politics”. International
Security, vol.18 no.2
Watts, Arther, 2000. The importance of international law. Ur Byers, Michael. The role of law
in international politics. New York: Oxford University Press.
Weber, Max, 1968. Economy and society. University of California Press.
Yin, Robert K, 1994. Case study research: Design and methods. Thousand Oaks: Sage
Publications Inc.
Internet
http://www.un.org/News/Press/docs/2006/org1469.doc.htm
http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/home_page/306.php?nid=&id=&pnt=306&l
b=hmpg2
http://en.wikipedia.org/wiki/2003_invasion_of_Iraq#Legality_of_invasion
www.time.com/time/nation/article/0,8559,1617191,00.html
http://www.newyorker.com/archive/2004/05/10/040510fa_fact
http://www2.amnesty.se/wot.nsf/sg
http://hrw.org/english/docs/2007/07/26/usint16514.htm
Övrigt
Freden är mitt jobb. 1987. Armé-, Marin och Flygfilm. Flygvapnets television.
Tid för nedrustning? Seminarium med Hans Blix. Svenska Rivieraklubben Nice 27/4-07.
Intervju via mail med T.S 7/7-07
Intervju med H.P. 1/8-07
Intervju med Major Göran Tornerhjelm 28/4-07
Intervju via mail med doktorand Mark Klamberg och Fredrik Stenhammar.