Södertörns Högskola VT 2007 Statsvetenskap

Legitimitet i internationella relationer?

En analys av Irakkrigets påverkan av FN som legitimitetskälla.

Jenny Lundin

Abstract Legitimacy in international relations?

A study of the effects of the US invasion of Iraq on the UN as a source of legitimacy.

Author: Jenny Lundin

The aim of this paper is to clarify the up till now somewhat shady definition of legitimacy,

and to investigate what happens to this concept when it is transferred from the boundaries of

the nation state to the realms of the international arena. By creating a model of legitimacy

from which an institution can be evaluated, the purpose of this paper is to investigate what

legitimacy is and how important it is for the actors within the international society. The next

step involves evaluating what makes the UN a legitimate institution and how its foundation is

affected by the blatant disregard of its authority by one of its’ most influential members.

The theoretical framework consists of a summary of what contemporary analysts’ views of

legitimacy are, which I have incorporated into my own institutional model of legitimacy. The

role of institutions is central to all aspects of this study. The study has its point of departure in

new institutionalism as a theoretical approach, which entails that I assume institutions to be a

vital and necessary part of international relations. In my opinion they play a crucial role in

shaping and constraining actors’ behaviour and actions. The paper has one theoretical and one

empirical purpose; the theoretical is to analyse the meaning and importance of legitimacy

while the empirical is to investigate how and if the foundation for legitimacy within the UN

has been damaged by the event following the US decision to invade Iraq. The analysis of both

the theoretical and the empirical part of this paper will rest upon a model of my own design,

developed from first and foremost David Beethams conclusions about the concept of

legitimacy. Like Beetham I initiate the study with the well known and largely accepted

Weberian definition of legitimacy.

The main conclusions from the study are that once an institution is established, it takes on a

life of its own, and is very hard to discredit or undo. As in the case of the UN, even such

prominent members as the USA and the UK have instead of damaged the foundations, of

which the UN legitimacy rests, severely injured their own reputation and credibility on the

international arena.

Keywords: Legitimacy, United Nations, USA, Iraq, legitimate actors, intervention,

sovereignty, nation-state, power.

1. INLEDNING 1

1.1 PROBLEMFORMULERING 2 1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 4 1.3 METOD OCH MATERIAL 6 1.4 TIDIGARE FORSKNING 9 1.5 AVGRÄNSNINGAR 11 1.6 DISPOSITION 11

2. TEORI 12

2.1 NY INSTITUTIONALISM, INSTITUTIONER OCH INTERNATIONELL LAG 12 2.2 SUVERÄNITETSPRINCIPEN 16 2.3 VAD RÄTTFÄRDIGAR EN INTERVENTION? 19 2.4 VAD ÄR LEGITIMITET? 22 2.5 LEGITIMITETSMODELLEN 28

3. MELLANÖSTERN OCH VÄSTVÄRLDEN 30

3.1 BUSH-REVOLUTIONEN 31 3.2 FN OCH SÄKERHETSRÅDET 34 3.2.1 FOLKRÄTTEN 37 3.3 FRÅN IRAK TILL AFGHANISTAN TILL IRAK 38 3.3.1 IRAN – IRAK KRIGET 38 3.3.2 AFGHANISTAN 41 3.3.3 IRAK 2003- 41

4. FALLSTUDIEN; IRAKKRIGET 2003-2007 43

4.1 HANS BLIX, TID FÖR NEDRUSTNING? 44 4.2 FYRA ÅR SENARE, IRAKKRIGET (2003 – 2007) 52 4.3 ENLIGT EN AMERIKANSK OFFICER. 56 4.4 ANTI-AMERIKANISM 61

5. ANALYS 62

6. SLUTDISKUSSION 70

7. FÖRSLAG TILL FORTSATT FORSKNING 73

1. Inledning

Natten till den 20 mars 2007 var det 4 år sedan USA invaderade Irak. Ett krig som skulle vara

över inom loppet av ett par månader på sin höjd och som skulle lägga grunden till ett

demokratiskt mellanöstern. Det fanns flera skäl till invasionen; en av vår tids mest ökända

diktatorer skulle avsättas, massförstörelsevapen skulle säkras, och al-Qaida och övriga

terroristgrupper skulle tryckas ner, en gång för alla. Världsopinionen inför invasionen var

splittrad. FN:s vapeninspektörer som hade tillåtits söka efter massförstörelsevapen i landet

kom fram med fakta som starkt ifrågasatte validiteten i argumenten för en invasion.

Säkerhetsrådet kunde inte göra annat än motsätta sig en invasion, ett beslut som dock

ignorerades av USA och dess allierade. Felaktig information, missförstånd och förutfattade

meningar har bidragit till den situation som idag närmast kan beskrivas som ett inbördeskrig.

Kritikernas farhågor har med råge besannats.

Än idag med alla fakta på bordet är opinionen inte på något sätt enad. Få ifrågasätter värdet av

att avsätta Saddam Hussein, men desto fler står frågande över tillvägagångssättet. Hade man

kunnat agera annorlunda och hade man då fått mildare konsekvenser? När större delen av

argumenten för en invasion visade sig vara grundlösa, kunde en invasion av Irak fortfarande

bedömas som legitim? På den frågan är världsopinionen splittrad, det speglas inte minst av

dagstidningarna här på hemmaplan:

”Man gör klokt i att erinra sig dessa grundläggande fakta mot bakgrund av den debatt

som nu förs om ett krig som visserligen gått illa men fortfarande rättfärdigas. Tio

tusentals civila dödsoffer, över tre tusen döda amerikaner och miljoner irakier på flykt

beror på dålig organisation och en klantig handläggning, inte avsaknad på politiskt

omdöme. Bristen på massförstörelsevapen viftas bort som oväsentlig. Att länken

mellan Saddam Hussein och Usama bin Laden aldrig existerade betraktas som en

petitess. Det avgörande är att George W Bush och Tony Blair stod upp mot en diktator

och försvarade demokratiska värderingar. Det legitimerar invasionen”(DN Ledaren, 20

mars 2007).

Men gör det verkligen det? Att försvara demokratiska värderingar, i ett land som aldrig

upplevt demokrati, legitimerar inte ett krig. Demokrati bör inte införas med tvång. Det är ett

system som kräver ett sätt att tänka och resonera. Ett system som inte nödvändigtvis måste,

men åtminstone borde få växa fram ur den egna kulturen. Demokrati är svårt att inkorporera i

1

form av en färdig paketlösning. Jag förstår att åsikterna på denna punkt varierar, men oavsett

vad man anser om detta, är det slående hur viktigt det är för den internationella sfärens

aktörer att legitimera sina ageranden för resten av omvärlden. Även i fall där agerandet

uppenbarligen går emot internationell lag. Ett exempel på detta är Iraks invasion av Kuwait

1990. Huruvida Iraks försök till att legitimera det övergreppet hade någon grund är

oväsentligt. Det faktum att ett sådant försök överhuvudtaget företogs demonstrerar att det

ligger ett normativt värde i att följa lagen, även när det handlar om den internationella lagen

(Watts 2000:7).

1.1 Problemformulering

Det internationella samhället är en struktur uppbyggd av självstyrande nationalstater vilkas

kontakter med varandra utgörs av avtal, diplomatiska relationer, sammanslutningar och

relativt sporadiska konflikter. Detta ganska abstrakta nätverk är konsekvensen av en lång

utveckling från en värld som var uppbyggd av imperier till det system av suveräna

nationalstater som vi ser idag (Graham 1997:1). Det är ett levande system i förändring; den

konceptuella förändring som skett blir uppenbar i kontrasten mellan Wienkongressen som

markerade de Napoleonska krigens slut och Versaillesfreden cirka hundra år senare. Då

normen skiftade från upprätthållandet av maktbalansen mellan imperier till individuella

nationalstaters rätt till självbestämmande. Det internationella samhällets regler och principer

har sin grund i folkrätten så som den är fastställd i FN stadgan. Övriga internationella

organisationer, bland andra NATO har erkänt dessa legala grundpelare och tar själva avstamp

i stadgan. Väldigt få stater har tillräcklig makt för att kunna förbigå stadgan, vilket innebär

att när detta sker, försätts hela systemet i gungning. Den konflikt som idag finns mellan det

nya öst och väst (västvärlden kontra mellanöstern) påstås av många ligga i USA:s närmast

imperialistiska inställning gentemot omvärlden. En bedömning som klingar negativt, man

skulle kunna säga att det finns trender även inom statsvetenskapen, och idag är det

synnerligen omodernt att uttala sig positivt om imperialismen. Där anser jag det värt att

nämna att Wienkongressen efterföljdes av en lång och relativt fredlig period, medan

Versaillesfreden tvärt om lämnade instabilitet och konflikter i sitt kölvatten (Graham

1997:6). Därav skulle man kunna argumentera för att imperialismen är mer realistisk,

eftersom imperialistiska ambitioner är oundvikliga. Historien är full av exempel på

framväxande och sönderfallande imperier. Även under det senaste århundradet har nationellt

självbestämmande använts för att maskera imperiebyggande. Enligt Graham kan det verka

dumdristigt idealistiskt för dem som tror på nationalistiskt självbestämmande att anta att en

2

sådan radikal förändring är möjlig. Ur denna synpunkt är det orealistiskt att tro att

självbestämmande doktrinen kan verka som grundprincip för internationella relationer

(Graham 1997:7-8). Vilket för oss till problemet som ligger till grund för denna uppsats;

suveränitetsprincipen och folkrätten har hamnat i kollisionskurs med varandra.

Utifrån den maktposition som nationalstaten påstås förfoga över, skulle det spela någon som

helst roll vad omvärlden anser om den statliga aktörens förehavanden? Staters agerande i

samband med interventioner av olika slag visar att så är fallet. Kort efter invasionen av

Kuwait, påbörjade den irakiska regeringen en diplomatisk kampanj, med syfte att försöka

legitimera dess offensiv mot grannlandet. Kort därefter gratulerades USA för sitt sätt att

hantera den påföljande krisen inom gränserna för FN:s legitimitet (Clark 2005:1). När det

slutligen blev uppenbart vad som försiggick i forna Jugoslavien, poängterade Schlomo

Avineri, den tidigare generaldirektören för det israeliska utrikesdepartementet, att detta var ett

kritiskt test för FN, om inte Bosnien kunde räddas skulle ingen någonsin kunna tro på

effektiviteten eller legitimiteten hos en internationell organisation (Ibid). På årsdagen av

terrorattackerna den 11 september slog FN:s generalsekreterare Kofi Annan fast att endast

säkerhetsrådet var i besittning av den unika legitimitet som krävdes för att kunna agera, i

kriget mot terrorismen (BBC News, 11/9-02). Under de första månaderna av Irakkriget,

uttalade sig den franske presidenten i samma fråga; han menade också att endast

säkerhetsrådet kan legitimera användandet av våld. Vid samma tidsperiod, eftersom kriget

redan var ett faktum, pressade Kofi Annan för en roll för FN i återuppbyggandet av Irak.

”Above all the UN involvement does bring legitimacy, which is necessary for the

country, for the region and for the peoples around the world” (Kofi Annan, The times,

8/4-03).

Det internationella systemets aktörer intresserar sig för hur de upplevs av sina med- och

motspelare. Det framgår tydligt att legitimitet, är mycket viktigt för dem, och det är intressant

att FN verkar ha fått någon slags legitimeringsroll inom det internationella systemet. Kanske

just för att FN ska representera en enad världsröst, och därmed även en institutionaliserad

internationell norm. Vad som utgör legitimitet däremot, och vad som gör att en aktörs

agerande uppfattas som legitimt är relativt diffust. Begreppet används i många olika

sammanhang och kontexter, utan någon tydlig koppling till en definition. Om legitimitet

endast består av en känsla och en uppfattning, baserad på en inre tankeprocess, hur ska vi då

någonsin kunna mäta graden av legitimitet hos en specifik organisation som exempelvis FN?

3

Är legitimitet något beständigt eller skiftar det? Hur påverkas en organisations legitimitet av

konflikter och motsättningar? Oberoende av svaren på dessa frågor kan i varje fall slutsatsen

dras att legitimitet är absolut grundläggande för internationella relationer, även om

standardtexter på området knappt nämner det (Exempelvis Waltz 1979, Mearsheimer 1990

m.fl.).

1.2 Syfte och frågeställning

Uppsatsen har ett teoretiskt och ett teoriprövande empiriskt syfte. Det teoretiska syftet är att

utreda fenomenet legitimitet, ett fenomen kring vilket motsättningarna är många och som

även begreppsanalytiskt är intressant. Det teoriprövande empiriska syftet är att utreda hur

viktig legitimitet är och hur det påverkar aktörernas agerande på den internationella arenan.

Målet med begreppsanalysen är att skapa en institutionell modell som i sin tur kan appliceras

på internationella aktörer av olika slag. Med hjälp av denna modell hoppas jag kunna

utvärdera FN som legitimitetskälla samt undersöka hur denna institution påverkas när en

medlemsstat väljer att avfärda dess auktoritet och beslut. Den händelse som väckte mitt

intresse för legitimitetsbegreppet var USA:s invasion av Irak. Ett agerande som av FN

bedömdes vara olagligt.1

Frågan om varför stater inte lyckas samarbeta har det forskats i under en längre tid inom

internationella relationer, och slutsatserna har nästan alltid relaterat till koncept som

oförenliga intressen, vikten av suveränitetsprincipen och avsaknad av politisk vilja (Strömvik

2005:4). Det är med andra ord inte svårt att hitta anledningar till varför EU och FN i ännu

högre grad, har svårt att agera med en enad front. Så om man istället frågar sig varför

internationellt samarbete är önskvärt och varför det ständigt ökar, finns det inte lika självklara

svar. FN är ett forum, en arena på vilken världens aktörer kan mötas, och gemensamma

problem har skapat ett behov av samarbete. Kanske i viss mån också ett intresse för att följa

normer och regler då det gynnar samtliga. De europeiska staterna, som innefattar några av

världens äldsta nationalstater, har förvånansvärt nog haft stora framgångar inom detta område.

Det som föranlett funderingarna kring legitimitetsbegreppet är främst Irakkriget. Hur det

kommer sig att USA valde att bortse från FN:s beslut att inte intervenera. Vad innebär

legitimitet utöver en generell uppfattning eller åsikt? Det i sin tur bidrog till frågan vad det är

som gör en intervention legitim. Ett argument som uppkommit efter invasionen har varit

1 Enligt Hans Blix, ett uttalande från ett seminarie i Nice 24/4-07.

4

mänskliga rättigheter; Saddam Husseins övergrepp på sina egna medborgare rättfärdigade en

invasion. Detta kastar återigen blickarna på FN. Eftersom FN:s legitimitet grundar sig på

folkrätten2, borde inte dess legitimitet ifrågasättas när brott mot folkrätten förekommer

ostraffat? Och slutligen, hur påverkas FN när en av de mest inflytelserika medlemmarna, som

exempelvis USA, väljer att ignorera dess auktoritet och beslut. Det bör påpekas att jag inte har

som syfte att försöka förklara den komplexa apparat som FN i dess beslutsfattande är, ej

heller ge mig in på någon djupgående analys av underliggande motiv eller respektive

medlemsstats agenda. Det finns flera lysande arbeten inom den genren och till den har denna

studie lite att erbjuda. Istället har jag lagt fokus på den normativa slagkraft som en institution

av FN:s kaliber faktiskt har. Vilka normer, om några, är det som styr det internationella

samfundet? En grundläggande frågeställning som därför lyser igenom i alla skeenden av den

här undersökningen är huruvida det var rätt av USA att invadera Irak, oavsett vad

internationell lag dikterar. Med detta frågar jag mig om det var moraliskt försvarbart, som

exempelvis i Kosovofallet, som även det var en intervention som genomfördes utan

säkerhetsrådets godkännande. För att kunna avgöra detta behöver jag titta närmare på vad som

har hänt sedan krigets början 2003, både i Irak och vad gällande världsopinionen. Utifrån den

information som framkommer där hoppas jag kunna komma fram till slutsatser gällande hur

viktig legitimitet är inom internationella relationer. Dessa problem bryter jag ner i två

teoretiska frågeställningar och två teoriprövande empiriska frågeställningar:

Teoretiska frågeställningar:

Vad innebär legitimitet i internationella relationer och vad gör FN till en legitimitetskälla?

Kan invasionen av Irak bedömas vara legitim?

Teoriprövande empiriska frågeställningar:

I vilken utsträckning och hur påverkar legitimitetskonceptet statliga aktörers agerande?

Hur påverkas FN:s legitimitet när dess auktoritet och beslut inte respekteras?

Bearbetningen av dessa fyra frågeställningar kommer förhoppningsvis att kunna bidra till en

större klarhet i vad legitimitet är, vad som styr internationella aktörers agerande, samt

utvärdera stabiliteten hos internationella institutioner.

2 Som efter antagandet av the Universal Declaration of Human Rights även innefattar mänskliga rättigheter.

5

1.3 Metod och material

Här kommer jag att presentera min valda metod, motivera den samt belysa dess

begränsningar. Detta är ett arbete som inte är helt lätt att klassificera. Det är i sin konstruktion

en begreppsanalys, som avrundas med en fallstudie, vilken förhoppningsvis kommer bidra till

ökad tydlighet beträffande vad legitimitet inom internationella relationer är, hur viktigt det är

samt hur pass känsliga dess stödpelare är.

Institutioners roll i den internationella politiken kommer att vara en central del av denna

uppsats. Det finns två sidor av detta; internationella institutioner har definitivt bidragit till

uppbyggandet av en global rättvisestruktur, men de är också väldigt mottagliga för både

manipulation och kontroll av andra politiska makter. Men för att återgå till invasionen av Irak,

en händelse som enligt min mening är ett typiskt exempel på stormakters och aspirerande

stormakters reaktion mot överstatlighet. Vilket också är ett exempel på en sorts agerande som

vi sett i olika tappningar från USA:s håll sedan världskrigen. Det finns ett tydligt mönster i det

amerikanska utrikespolitiska agerandet. En ’my way or the highway’ mentalitet, eller som en

av mina källor påpekade; USA vill gärna samarbeta och arbeta för en bättre och säkrare värld,

så länge som initiativet och ledarrollen tillfaller USA.3 För att få en tydlig bild av hur detta

beteende eller agerande ser ut och vilka konsekvenser det får, har jag valt att använda mig av

fallstudien som metod. Fallstudier har alltid varit omdebatterade. Inom vetenskapen har det

länge funnits en form av gradering av olika vetenskapliga metoder, där de empiriska

kvantitativa studierna har haft högst rang. Extensiva upplägg där flera enheter undersöks ger

oss ett bättre underlag för att kunna dra generella slutsatser om stora populationer, och när ett

intensivt upplägg istället används, är det inte ovanligt att man ställs inför frågor som blir svåra

att besvara (Hellevik 1984:71). Fördelen med fallstudien är att det blir lättare att få ett

helhetsperspektiv, och enligt Hellevik är det ett vanligt tillvägagångssätt när forskaren ger sig

in på när han eller hon inte har en god kännedom om fenomenet som ska studeras (Hellevik

1984:72).

Med utgångspunkt i Webers legitimitetsdefinition kommer jag att analysera begreppet

legitimitet och dess betydelse inom internationella relationer. För att mera utförligt närma mig

begreppet kommer jag också att reflektera över dess betydelse inom olika discipliner och

teoretiska utgångspunkter. I nästa steg kommer jag att, med stort inflytande från Beetham

(Beetham 1991), att utveckla en modell för hur legitimitet ser ut och hur det skulle kunna

3 Patrick Foley, Amerikanska Ambassden, Stockholm.

6

göras mätbart, på internationell nivå. Eftersom jag försöker bilda mig en uppfattning om hur

allmänhetens generella attityd mot FN och USA ser ut, använder jag mig av källor som

nyhetsreportage, tidningsartiklar, och undersökningar. Som komplement till detta, och för att

kunna utvärdera min egen analys av den information jag införskaffat via medierna, har jag

även haft förmånen att sitta med på en lunch i Nice, i regi av Svenska Rivieraklubben, som

vid detta tillfälle hade bjudit in Hans Blix för att hålla en gästföreläsning. Temat var: Tid för

nedrustning? Där Irakfrågan och FN:s roll i den internationella politiken hade huvudrollerna.

Vidare har jag också varit i kontakt med Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms

Universitet. Då jag anser att det är viktigt att förhålla sig neutral och låta båda sidor uttala sig

har jag även intervjuat en amerikansk officer, T.S. som har personlig erfarenhet av Irakkriget.

Han har på grund av den känsliga naturen hos den informationen han delat med mig bett om

att få vara anonym. När det gäller yttrandefrihetens fäste inom den amerikanska militäre

skulle jag vilja påstå att det finn en del att önska. Enligt min källa finns där snarare en kultur

som medvetet tystar oliktänkande. Enligt soldaterna i en tv intervju genomförd av CBS 60

min är det snarare så att alla åsikter är välkomna, men ingen får tala med någon utomstående,

framförallt inte i de fall där åsikterna kan läcka ut till allmänheten.4Utöver dessa källor har jag

också haft det stora nöjet att få diskutera världsläget med Major Göran Tornerhjelm vars

arbete med FN har tagit honom till Gaza, Kongo, Cypern och Sydkorea, varav i den

sistnämnda han spenderade 25 år. Att kunna få den genom tiden förändrande världsnormen

beskriven utifrån ett mänskligt perspektiv har varit ovärderligt för mitt arbete.

Det finns en stor men oenhetlig uppfattning om att samhällsvetenskaplig forskning måste vara

handlingsteoretisk i grunden, det vill säga alla förklaringar måste utgå ifrån att aktörer kan

handla målmedvetet och intentionellt (Eriksen & Weigård 2000:31). Men detta innebär inte

att hermeneutiskt orienterade teoretiker skulle uteslutas, utan att man istället intresserar sig för

att förstå handlingen utifrån den mening som aktören själv lägger i den. Universella teorier

verkar vara något som vetenskapen rör sig allt längre ifrån. Men det betyder inte att vi bör gå

ifrån målet att kunna generalisera, utan att de fenomen vi undersöker ska generaliseras utifrån

det område de verkar inom. USA:s trotsande av FN:s beslut som är huvudföremålet för denna

fallstudie är visserligen ett unikt fall i sitt slag, men jag skulle vilja påstå att alla historiska

händelser är unika i sin egen rätt, det finns ingen som är exakt som en annan. Däremot kan de

alla vara fall av ett speciellt fenomen, och USA:s beteende är ett fall av mäktiga staters 4 I programmet CBS 60 min, TV4 10/3-07, intervjuades 10 soldater, nyligen hemkomna från Irak. De ifrågasatte öppet syftet med kriget i Irak och berättade att deras kollegor behandlade dem som förrädare eftersom de hade valt att tala med media.

7

agerande inom internationella relationer. Det belyser den inneboende motviljan hos en

nationalstat att acceptera ett överstatligt organ, och illustrerar konflikten mellan

suveränitetsprincipen och folkrätten. Det är svårt att undgå den individuella påverkan som all

forskning innebär. Thomas Kuhn och Mario Bunge var två av förgrundsfigurerna i 1970-talets

kritik mot den, enligt den rådande uppfattningen, förutsättningslösa forskningen. Kuhn

menade att två forskare med skiljaktig teoretisk förförståelse inte kommer att värdera samma

empiriska fenomen som värda att observera (Bjereld 2002:27). Detsamma kan egentligen

sägas om två forskare med samma teoretiska förförståelse också. De kan visserligen anse att

samma fenomen är värda att observera, men resultaten kan fortfarande tolkas på olika sätt. Å

andra sidan är det detta som sätter färg på vetenskapen. Det finns bara en verklighet, men

många olika sätt att se på den och tolka dess fenomen. Den österrikiske filosofen Paul

Feyerabend var starkt emot idén med ett enda existerande paradigm. Istället ansåg han det

vara både önskvärt och nödvändigt för vetenskapen att vara anarkisk och pluralistisk. Kreativa

avvikelser och utmaningar skulle kunna åstadkommas genom att låta flera varandra

motsägande teorier konfrontera varandra (Bjereld 2002:28).

Fallstudier är användbara i alla stadier av utvecklande och testande av teorier (George &

Bennett 2004:213). Charles Tilly betonar vikten av processpårande, eller process-tracing som

George och Bennett kallar det, eftersom teoretiska propositioner borde vara baserade på

relevanta kontrollerbara kausala faktorer, placerade i olika led av en orsaks och verkan

relation.

”In short, process-tracing is a methodology well-suited to testing theories in a world

marked by multiple interaction effects, where it is difficult to explain outcomes in

terms of two or three independent variables – precisely the world that more and more

social scientists believe we confront” (George & Bennett 2004:206).

Att följa de processer som kan ha orsakat ett visst utfall, kan hjälpa oss lista potentiella

orsaker. Även vid väldigt ingående observation kan det vara svårt att eliminera alla

potentiella rivaliserande förklaringar; så är fallet speciellt när människor är inblandade

eftersom de ofta gör sitt bästa, medvetet eller omedvetet, för att dölja kausala relationer.

Processpårande är ett oumbärligt verktyg för teoritestande och teoriutvecklande eftersom det

inte bara genererar ett flertal olika observationer inom ett fall, utan eftersom dessa

observationer kopplas samman på olika sätt för att kunna leda till en slutgiltig förklaring

(George & Bennett 2004:207).

8

Fallstudier är användbara för att stärka generaliteten hos teoretiska påståenden och för att

kunna utvidga teorins användbarhet (Yin 1994:10). I mitt fall testar fallstudien huruvida min

legitimitetsmodell håller, och vice versa. Renodlade fallstudier är sällsynta företeelser, ofta

för att verkligheten ofta sätter krokben för de forskare som försöker sig på den sortens

äventyr. Somliga statsvetare menar att man för att kunna dra några generella slutsatser utifrån

en fallstudie måste göra någon form av komparativ studie där flera olika fall

uppmärksammas. Samma forskare menar att ’single-case studies’ har starkt begränsad

användbarhet inom all form av teoribyggande verksamhet (George & Bennett 2004:220).

Författarna till Designing Social Inquiry menar att en ensam observation inte är en användbar

metod för hypotes eller teoritestande om den inte jämförs med andra studier genomförda av

andra forskare. Tidigare nämnda författare erkänner samtidigt att deras avfärdande av

enkelfallstudien är delvis beroende på dess definition:

”it’s a definition of a case having only one observation on the dependent variable, and

it notes that since one case may actually contain many potential observations,

pessimism is actually unjustified” (George & Bennett 2004:220).

Vidare vad avser felmarginaler. Fallstudier är mindre benägna att falla i vissa fallgropar

gällande feltolkade mätningar eftersom de intensivt undersöker flera olika dimensioner på ett

kvalitativt sätt. Ansatsen i min studie är till stor del beskrivande och tolkande, min

målsättning är inte att göra en konkret mätning av FN:s legitimitet. Även om jag hoppas att

modellen i fråga kan användas för att mäta och jämföra olika institutioners eller aktörers

legitimitet. Målsättningen blir istället att reflektera över dess beståndsdelar, och hur känsliga

dessa är. Kvalitativa metoder och kvalitativ forskning tillskrivs ofta en tolkande karaktär, och

kontextens betydelse kommer oundvikligen att betonas. Min förhoppning är att problemet

med subjektiviteten i medialbedömning kommer att uppvägas av mina intervjuer med diverse

insatta personer.

1.4 Tidigare forskning

Det finns givetvis flera forskare som lagt ner tid på att undersöka de internationella

institutionerna och den stabilitet och legitimitet som dessa förutsatts medföra. Ett axplock av

dessa har bidragit starkt till denna uppsats, då jag har tvingats inse att långt ifrån alla forskare

är överens om att världen erhåller övervägande positiva påföljder av att det finns ett utbrett

nät av internationella institutioner som begränsar och påverkar staters spelrum. Denna

statsorienterade syn på världen är starkt förknippad med realistiskt tänkande, med sitt

9

ursprung hos Machiavelli och Hobbes. Samma syn har återuppväckts genom flera olika

analytiker, bland andra George Kennan och Henry Kissinger (Falk 2000:22). Denna ansats ser

på policyskapande utifrån nationella intressen och ringaktar allt arbete för att överkomma det

internationella systemets anarkiska karaktär.

I The false promise of international institutions konstaterar Mearsheimer att alltsedan kalla

krigets slut har västerländska policyskapare sökt trygga deras säkerhet genom internationella

institutioner (Mearsheimer 1994:5). I och med detta upphörde maktbalanspolitiken att vara

den styrande principen för post-kalla krigsvärlden. President Clinton uttryckte i ett tal under

sin kampanj att: ”in a world where freedom, not tyranny, is on the march, the cynical calculus

of pure power politics simply does not compute. It is ill-suited to a new era” (Ibid). Denna

utgångspunkt förutsätter att man anser att internationella institutioner är ett väsentligt

instrument för att uppnå stabilitet och fred i världen. Faktum är att ingen annan region i

världen har lika välutvecklade institutioner som Europa, och enligt Mearsheimer är det därför

som västerländska policyskapare anser att det är viktigt att skapa sammanhängande

institutionella nätverk även utanför Europa. Akademiska institutionalister, som exempelvis

Robert O. Keohane, anser att internationella institutioner har en starkt stabiliserande makt:

”avoiding military conflict in Europe after the Cold War depends greatly on whether the next

decade is characterized by a continuous pattern of institutionalized cooperation”

(Mearsheimer 1994:6). Mearsheimers syfte i sin artikel är att utvärdera de olika institutionella

teorierna om hur institutioner påverkar aktörer och skapar stabilitet. För att göra detta försöker

han besvara fyra frågeställningar; Vad är en institution? Hur verkar de för att skapa fred? Är

dessa beskrivningar på hur institutioner verkar övertygande? Stödjer bevisen dessa teorier?

Den huvudsakliga slutsatsen är att institutioner har en minimal påverkan på statliga aktörer

och därför inte kan förväntas bringa stabilitet till post-kalla krigsvärlden (Mearsheimer

1994:7).

För ungefär 17 år sedan förutspådde professor Mearsheimer den nära förestående

undergången för NATO. Han förklarade detta med att enda anledningen till att NATO hade

skapats och upprätthållits var på grund av hotet från Sovjetunionen. Kalla krigets slut skulle i

hans mening innebära slutet för både NATO och EU:s föregångare. Utan ett omedelbart hot

skulle USA överge den europeiska kontinenten och därmed också lämna denna organisation

som de hade lett i över 40 år (Keohane 1995:40). Mearsheimer vill se bevis på att

internationella institutioner spelar någon roll, att de har makt att påverka sina medlemsstater

och menar på att de hittills endast har krävt sina medlemmar på resurser. Keohane frågar sig

10

då istället varför världens stater skulle fortsätta att investera så mycket i internationella

institutioner, om de nu inte hade makt att påverka.

Maria Strömvik söker förklara den successiva framväxten av internationellt samarbete och

utvecklingen av en kollektiv utrikespolicy i To act as a union, explaining the development of

the EU’s collecitve foreign policy (Strömvik 2005). Strömvik väljer i sin studie att titta

exklusivt på EU:s utveckling, men hennes bild av normer och internationella institutioners

påverkan på statliga aktörers beteende är applicerbart på alla former av både regionalt och

internationellt samarbete.

I From idea to norm, promoting conflict prevention (Björkdahl 2002) undersöker Annika

Björkdahl internationella normers genomslagskraft. Fokus ligger främst på

konfliktförebyggande och hur denna idé har utvecklats just från en tanke till en norm som

sedan fått genomslag inom den internationella politiken. Björkdahl illustrerar den

konceptuella förändring som ägt rum under de senaste decennierna och menar på att alla

regler och normer som idag råder på den internationella arenan först kom till genom en idés

utveckling till norm.

1.5 Avgränsningar

För att kunna hålla arbetet inom rimliga proportioner har jag valt att koncentrera mig på FN

som legitimerande institution och Irakkriget som en utmaning mot denna institution. Jag är

medveten om att motsvarade skeenden har ägt rum vid tidigare tillfällen i FN:s historia men

menar på att det är denna händelse som är mest aktuell samtidigt som den tydligt visar på

konflikterna mellan det teoretiskt sätt jämlika samarbetet stater emellan och den ojämlikhet

som finns i verkligheten.

1.6 Disposition

För att tackla den här uppgiften kommer jag i teoridelen att diskutera olika begrepp som är

centrala för studien, med tyngdpunkten på begreppet legitimitet. Vad legitimitet innebär inom

de olika samhällsvetenskapliga disciplinerna och vad både klassiska och nutida analytiker har

att säga om begreppet. Utifrån detta kommer jag att utveckla en egen modell av hur legitimitet

inom internationella relationer ser ut samt diskutera vilka faktorer hos en organisation som

man behöver undersöka för att bedöma dess legitimitetsgrad. Eftersom FN och USA är

huvudaktörerna för denna undersökning kommer jag att inkludera ett kapitel som beskriver

den bakgrund jag anser vara relevant för dagens situation och de konflikter som dessa två

11

aktörer hamnade i. Jag har valt att hålla fallstudien separat från analysen, detta främst för att

analysen inte endast kommer att beröra den information som kommer fram i fallstudien utan

även utifrån den teoretiska sammanställningen. Det underlättar även upplägget och gör

uppsatsen mer lättläst. I följande kapitel, analysen, kommer jag att diskutera både mina

teoretiska och empiriska frågeställningar och reflektera över den information som har

framkommit. Avslutningsvis kommer jag att diskutera mina slutsatser och överväga om en

annan metod eller ett annat tillvägagångssätt hade kunnat stärka uppsatsen alternativt lett till

andra slutsatser.

2. Teori Detta avsnitt kommer att inledas med en presentation av institutionell teori, därefter följer en

diskussion kring begreppet legitimitet, vad det innebär inom olika discipliner men också hur

begreppet har ändrats med tiden. Denna diskussion kommer att resultera i en modell av vad

som utgör legitimitet för aktörer inom internationella relationer. Ett begrepp som jag kommer

att använda frekvent och kanske något lättvindigt är begreppet makt. Det är en term som går

under många olika definitioner och som har flera dimensioner (Se Lukes 2004). Men inom

ramen för denna uppsats menar jag med begreppet makt; kort och gott att en aktör har

förmågan att agera utan att stoppas av de övriga aktörerna. Då kommer det i första hand syfta

till staters, institutioners och organisationers kapacitet att agera inom det internationella

systemet. I förlängningen innebär detta att legitim makt är att en aktörs agerande accepteras

som rättfärdigt av övriga aktörer.

2.1 Ny institutionalism, institutioner och internationell lag

Politiska institutioner är inte längre samma sak som politiska organisationer. Istället hänvisar

begreppet institution snarare till ett stabilt och ständigt upprepande beteendemönster. Den nya

generationen institutionalister är lika intresserade av informella konventioner inom det

politiska livet som av formella konstitutioner och organisatoriska strukturer. Ny

institutionalism är ett samlingsuttryck för flera olika grenar, närmare bestämt sju olika.

Normativa institutionalister som studerar hur normer och värderingar manifesterar sig inom

politiska institutioner och sedan påverkar beteendet hos individen.

Rational choice institutionalister argumenterar att politiska institutioner är regelsystem genom

vilka individer försöker maximera sin egennytta.

Historiska institutionalister tittar på hur olika statsstyrens institutionella design påverkar

individens val, beslut och beteende.

12

Empiriska institutionalister är de som ligger närmast den traditionella institutionalismen. De

klassificerar olika institutioner och analyserar deras praktiska påverkan på regeringens arbete.

Internationella institutionalister menar på att staters beteende och agerande styrs av

strukturella restriktioner, både formella och informella, inom den internationella politiken.

Sociologiska institutionalister studerar hur institutioner skapar en mening för individen.

Nätverksinstitutionalister visar hur informella mönster och nätverk påverkar politiskt

beteende (Lowndes 2002:96).

Längst från varandra på skalan finner vi de normativa institutionalisterna som menar att

politiska institutioner påverkar aktörers beteende genom att forma deras värderingar, normer,

intressen, identiteter och åsikter, vars motpol, Rational choice institutionalisterna å andra

sidan förnekar att institutionella faktorer kan påverka aktörers intressen eller beteende, utan

menar istället att de finns för att de underlättar samarbetet och gör motparternas agerande mer

förutsägbart (Lowndes 2002:95). För mitt syfte är den gren som passar bäst den

internationella grenen, som ligger nära rational choice i sin utformning. Liksom rational

choice institutionalisterna anser de att institutioner skapas av aktörer för att göra motparternas

agerande mer förutsägbart. Men de hävdar att institutionerna till stor del styr aktörernas

agerande på den internationella arenan. Med rationalitet i grunden är det ytterligare två

generella antaganden som bör nämnas. Först och främst antar vi att stater är kapabla att

formulera preferenser gällande ett önskvärt utfall. För det andra kan stater antas anpassa deras

beteende utifrån förväntat beteende från de övrigas håll (Strömvik 2005:37). Som Duncan

Snidal uttryckte det:

”No state can choose its best strategy or attain its best outcome independently of

choices made by others” (Ibid).

För att kunna genomföra någon form av kollektivt agerande måste stater interagera på ett

strategiskt sätt. Från detta kan vi dra slutsatsen att aktörerna hade överlappande intressen och i

och med att de hade lyckats i att identifiera dessa, även lyckats komma överrens om någon

kollektiv aktivitet. I debatterna kring internationella institutioner har de flesta kretsat kring

frågorna; om institutioner har någon påverkan, eller på vilket sätt de kan påverka. Betydligt

mindre energi har lagts på effekterna av institutionell förändring (Strömvik 2005:40). Bland

de som anser att institutioner är betydelsefulla finns det ytterligare flera grenar som ofta

beskrivs som separata och oförenliga perspektiv, men på många sätt uppvisar de fler likheter

än skillnader. Även om de använder olika terminologier för att uttrycka det så menar de flesta

13

institutionalister att institutioner kan hjälpa statliga aktörer att överkomma hinder för

internationellt samarbete. Oavsett synen på staters intressen och strategier, hur de formas eller

vad de innebär, är institutionalisterna ense om fyra institutionella mekanismer som kan

påverka staters agerande:

- Institutioner kan påverka tillgängligheten av information till aktörerna.

- Institutioner kan påverka möjligheten till kommunikation mellan aktörerna.

- Möjligheten till förhandlingar mellan aktörer ökar genom fastställandet av institutioner.

- Institutioner kan påverka möjligheterna att övervaka och försäkra att övriga aktörer följer

överenskommelserna (Strömvik 2005:40-41).

Det är ett självklart påstående, trots att det ofta verkar glömmas bort, att lag och politik, i både

teoretiska och praktiska aspekter är nära förknippade med varandra. När det gäller den

internationella ordningen menar de internationella institutionalisterna att stater accepterar

fördrag och konventioner för att reducera osäkerheten kring andra staters förväntade beteende.

Vare sig de var vänner eller motståndare (Lowndes 2002:91). Med internationell ordning

hänvisar jag till det internationella lagliga regelverk som har skapats av stater för att reglera

mellanstatliga affärer. Jag har valt en så konventionell definition eftersom jag anser att

systemet ännu är, i varje fall i alla viktiga aspekter, styrt av stater. Normer genereras av staters

aktivitet vilka i sin tur är försök till att reglera andra staters agerande. Informella konventioner

och formella procedurer, ny institutionalism bygger upp en mer detaljrik och realistisk bild av

vad som egentligen styr politiskt beteende och besluttagande. Politiska institutioner har gått

från att vara konkreta organisationer till principer, de har i teorins värld blivit spelreglerna för

alla inblandade aktörer (Lowndes 2002:103).

Legitimitetsbegreppet har i likhet med många andra statsvetenskapliga begrepp, en väldigt

bred och i förlängningen analytiskt svårhanterad definition. Internationella institutioner har

också gått samma öde till mötes. Ett exempel är Oran R. Young som definierar internationella

institutioner som “recognized patterns of behavior or practice around which expectations

converge” (Mearsheimer1994:8). Hans definition inkluderar nästan alla former av

mellanstatlig aktivitet, från krig till lagstiftning, och gör den därför svår att använda.

John Mearsheimer har gått steget längre med samma utgångspunkt och definierar

internationella institutioner som ”a set of rules that stipulate the way in which states should

cooperate and compete with eachother. They prescribe acceptable forms of state behavior, and

proscribe unacceptable kinds of behavior” (Ibid). Dessa regler förutsätts vara framförhandlade

gemensamt av stater och därför innehåller de ett accepterande av normer, som fastställer

14

standarden i termer av regler och skyldigheter, förpliktelser, för hur stater ska bete sig. Dessa

regler och skyldigheter brukar i regel formaliseras i internationella avtal eller kontrakt, som

lägger grunden till en organisation med sin egen personal och budget. Så trots att jag i övriga

avseenden inte håller med Mearsheimer, som har en väldigt pessimistisk syn på

internationella institutioner, har jag valt att använda mig av hans definition. Samtidigt vill jag

poängtera att termerna institution och organisation i många avseenden blir nästan utbytbara.

Därför vill jag klargöra att när jag talar om en aktör som en institution så menar jag just att det

är en aktör vars rutiner och ansvarsområden har blivit framförhandlade gemensamt av alla

berörda parter samt vars uppgift är att uppmuntra ett ”korrekt” beteende. En organisation som

bygger på gemensamma värderingar och normer. Krig utspelar sig inte längre av motståndare,

utan snarare mellan det internationella samfundet och dess motståndare. Staten som står

utanför lagen har på så sätt hjälpt till att skapa och stärka det internationella samfundet. Enligt

Simpson är det ett ”vi och dom” fenomen som har uppkommit och det hjälper till att stärka

viljan att följa den internationella lagen.

”International law is important in the constitution and regulation of outlaw states.

These states are mad, bad or dangerous, or all three. Some are incapable of forming

the correct attitude towards the international legal order. They lack ‘a reciprocal

will’ (mad). Some are serial violators of the dominant mores of the international

order (bad). Others are a threat to the international legal order because of some

internal malfunction or propensity to disorder (dangerous).In each case, law

supervises the relationship between the community and the outlaw” (Simpson

2003:xi).

Problemen med en alltför extensiv definition av internationell lag eller norm är uppenbara.

Om de regler som formar beteende expanderas till en sån grad att de inkluderar både implicita

regler och vaga överenskommelser, för att kunna täcka alla fall där ett observerbart beteende

inte verkar följa en institutions formella regler, är teorin inte längre falsifierbar. Om vi skulle

observera beteende som inte följer de formella reglerna, så måste detta tolkas som att det helt

enkelt finns fler regler som ännu inte har identifierats (Peters 1996:215).

Stabilitet är ett utmärkande drag för en institution, även om vi accepterar att politiska

institutioner är mänskliga påfund, designade för att lösa problem och konflikter som uppstår

kring kollektivt agerande. Men institutioner tenderar att bli självlegitimerande och

anmärkningsvärt bestående (Rothstein 1996:152). Goodin menar att det finns tre olika sätt på

vilka en institution kommer till; av avsiktlig design, av en olyckshändelse eller genom

15

evolution. Institutionell reform är svårgenomförd och svårkontrollerad, institutionen väl

grundad, får ett eget liv (Goodin 1996:24-25). Ny institutionalism är en teoretisk

utgångspunkt, ett organiserande perspektiv, som menar att institutioner är en variabel som kan

förklara politiskt liv (Lowndes 2002:107-108).

Etableringen av nationernas förbund efter första världskriget, och förenta nationerna efter

andra världskriget representerar två försök till att skapa en institutionaliserad internationell

auktoritet. Men efter en kombination av problemen med medlemsstaternas ovilja att släppa på

sin suveränitet samt den oro världen kände inför implikationerna som en centraliserad

auktoritet skulle kunna medföra, blev dessa två etableringar en besvikelse för visionärer och

alla andra som vågade hoppas på den nya globala politiska utvecklingen (Falk 2000:17). Ett

nytt fenomen, som demonstrerats genom bland annat EU projektet, är en tendens för enskilda

stater att i allt högre grad avstå från sin individuella status och prestige, för att istället agera

genom kollektivet. Något som hittills varit mycket sällsynt inom internationell politik. Enligt

Strömvik är trenden att vi ser allt fler suveräna, demokratiska och i många fall motvilliga

stater som allt oftare agerar kollektivt som en union (Strömvik 2005:3).

Carl von Clausewitz berömda citat ”war is politics by other means” känns lika aktuellt än

idag. Internationell lag, i vad gäller användandet av våld är starkt politiserad. Övriga

internationella lagar, som exempelvis gällande internationell postservice, resa via luften och

handel, accepteras och följs i princip utan undantag och är på det stora hela inte

omdebatterade eller ifrågasatta. Men när det handlar om staters rätt att använda våld mot

varandra kommer vi genast in på ett omstritt ämne. Krig och interventioner är direkta

utmaningar mot den suveränitet, territoriell integritet och politisk självständighet som tillfaller

nationalstaten. Samtidigt lägger stater stor vikt vid krigets lagar eftersom de skyddar deras

egen suveränitet. Internationella lagar som begränsar användandet av våld är en relativt ny

företeelse. Innan fastställandet av FN stadgan fanns mycket få begränsningar och

internationell lag ansågs vara av en strikt konsensuskaraktär. Stater var bundna av de lagar

och regler som de själva valde att lyda under, antingen genom att skriva under fördrag, eller

genom beteendemönster som skapat vad som refereras till som ”customary international law”

(Byers 2005:2).

2.2 Suveränitetsprincipen

” The state determines its own rules, as well as those of all other powers within its

territory. In the legal sense it is self-validating. Sovereignty thus represents at once

16

a condition of power and of vulnerability: of power, because the state is

independent of any higher authority in the legal control over its own domain; of

vulnerability, because there is no superior legal authority to which it can appeal to

confirm its own legitimacy” (Beetham 1991:122).

Definitionen av suveränitet är med andra ord inte speciellt omdebatterad. Däremot finns det

mycket att diskutera gällande vilka rättigheter och skyldigheter principen skänker varje stat.

Teoretiskt sett är alla suveräna stater inom det internationella systemet likvärdiga, men i

praktiken ser det mycket annorlunda ut. Suveränitet är en norm och princip som är fast

förankrad i vårt sätt att se på internationell politik, men det är också en princip som har börjat

ifrågasättas och som kan bli tvungen att förändras för att passa in i det moderna systemet.

Enligt Urquhart stod det för länge sen klart för alla utan möjligen en liten ”stone-age and flat

earth minority” att total nationell självständighet och isolering, inte längre är möjligt för

någon stat. Begreppet suveränitet håller på att omdefinieras på grund av effekterna av

globaliseringen och internationellt samarbete (Urquhart 2000:11).

Politiska, sociala och ekonomiska trender verkar ofta ge liv åt sina motpoler. Kapitalismen

ledde till kommunismens födelse, och frihandeln stärker protektionismen. FN; den första

ännu bestående globala organisationen, som skulle främja samarbete och närmare kontakter

stater emellan, verkar snarare bringa fram nationalismens krafter från sina medlemsstater.

Organisationen är nästan den sista bastionen för konceptet nationell suveränitet, ett koncept

som gått i reträtt inom nästan alla andra områden. Suveränitet är också den anledning som

oftast åberopas när organisationen väljer att inte genomföra något som annars ses som

önskvärt (Urquhart 2000:7-8).

I Washington har nationalisterna motsatt sig och lyckats förhindra flera nödvändiga reformer

med avsikt att effektivisera FN. Dessa reformer inkluderade bland annat en tränad insatsstyrka

som skulle lyda direkt under Säkerhetsrådet och snabbt skulle kunna sättas in vid behov, en

stärkt initiativtaganderätt hos Generalsekreteraren och alternativa finansieringskällor för

organisationen. Men det är inte endast världens enda kvarlevande supermakt som motsätter

sig ett starkare FN. Även i utvecklingsländerna finns ett visst motstånd mot ett utökat

inflytande från FN gällande främst humanitära interventioner och miljöinriktade ingripanden.

Ett motstånd som man utifrån en historisk vinkel kan känna viss sympati för; stater som precis

har befriats från utländskt styre har givetvis ingen önskan att placera sig under en ny högre

17

auktoritet. ”We have the right to mismanage our own affairs.”5Men detta påstådda värnande

om suveränitetsprincipen har givetvis aldrig hindrat en stat från att be om hjälp efter att en

katastrof har inträffat (Urquhart 2000:8).

En dynamisk generalsekreterare verkar även det locka fram den nationella suveränitetens

väktare. Dag Hammarsköld; som lyckades göra FN till en aktör att räkna med genom kritiska

lägen som när 17 amerikanska stridspiloter togs till fånga i Kina år 1954, Suez krisen 1956

och Kongo 1960, stötte på stort motstånd från flera av de stora medlemsstaterna (Urquhart

2000:8). I slutändan blev det för mycket för hårdkokta nationalister som Charles de Gaulle

och Nikita Krushchev som vägrade att ha något med Hammarsköld att göra. Den nyligen

avgångne generalsekreteraren Kofi Annan har heller aldrig varit rädd att säga sin mening när

han anser att suveränitetsprincipen bör läggas åt sidan. I september 1999 försökte Annan

övertyga FN:s generalförsamling att ta ett starkare ställningstagande mot brott mot mänskliga

rättigheter.

”From Sierra Leone, to the Sudan to Angola, to the Balkans to Cambodia and to

Afghanistan, there are a great number of people who need more than just words of

sympathy from the international community. They need a real and sustained

commitment to help end their cycle of violence, and launch them on a safe passage

to prosperity.”(Kofi Annan, enligt Urquhart 2000:9)

Den generella reaktionen var mycket restriktiv, och övervägande negativ.

Generalförsamlingen menade att respekterandet av den nationella suveräniteten var en faktor

som vägde tungt och endast en minoritet sällade sig till positionen; att mänsklighetens

kollektiva samvete krävde en reaktion i sådana lägen. I januari 2000 deklarerade Senator

Jesse Helms, ordförande i the US Senate Foreign Relations Committee, att:

”The American people will not accept the authority of any supranational institution

as being greater than the sovereign right of Americans to decide how to act in their

own interest both at home and abroad.” (Jesse Helms, Urquhart 2000:9-10)

Något annat ideal skulle omedelbart leda till att USA drog sig ur FN. Huruvida samma

doktrin skulle gälla även för andra suveräna stater, som exempelvis Serbien och inte minst

Irak nämndes inte. ”Evidently some states are more sovereign than others” (Urquhart

5 Hans Blix, seminarie i Nice, 27/4-07

18

2000:10). FN anklagades för att ha vänt blinda ögat mot folkmordet i Rwanda och för att ha

dragit fötterna efter sig i Kongo.

Begreppet suveränitet är ett omdebatterat begrepp som till och med har kallats för en farlig

anakronism6 (Vaclav Havel, enligt Urquhart 2000:11). Likt globaliseringen, är det ett resultat

av teknologiska framsteg som gjorde att marknaden krävde mer än städer eller regioner

kunde förse den med. Olyckligtvis har nationell suveränitet, i form av förklädd extrem

nationalism, lett till flera krig och främst då de två världskrigen (Ibid). Men detta system som

påstås bestå av likvärdiga suveräna stater har i vissas mening egentligen alltid varit uppbyggt

av tre grupper; stormakterna, deras vänner och deras fiender. Och på senare tid har

medlemmarna tillhörande de förstnämnda grupperna officiellt deklarerat att de anser sig

behöva agera, oavsett vad omvärlden säger, för att skydda sig själva och på sikt den

bestående freden.

”This is often characterised as ’unilateralism’, but I want to read this behaviour as

part of a particular tradition of Great Power prerogative and privilege instituted in

18157. It is important that the Great Powers see themselves as acting in the shadow

of international law. But, often, the shadow they see is their own. They make and

remake (but rarely break) international law. […] The Great Power act not in the

name of narrow self-interest but on behalf of a community of interests or, better

still, of humanity itself, credentialising their mission with reference to common

values” (Simpson 2003:x).

Frågan man kan ställa sig här är huruvida alla inblandade faktiskt delar dessa värderingar. Alltför ofta

verkar det vara den västerländska normen som styr och man kan undra om det är rätt att hjälpa när

ingen har bett om hjälp. Simpson menar att jämlik suveränitet innefattar tre separata ideal; formell

jämlikhet, legislativ jämlikhet och existentiell jämlikhet (Simpson 2004:6). Med detta menar han att

trots att alla suveräna stater i världen formellt sett är jämlika, har deras legislativa och existentiella

jämlikhet äventyrats av en legal hegemoni och anti-pluralism.

2.3 Vad rättfärdigar en intervention?

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs och kungjordes den 10 december

1948.8 Dokumentet presenterades som en gemensam målsättning för samtliga medlemsländer

att närma sig mot i sin egen takt, men hänsyn till varje stats suveränitet. En sådan blygsam

6 En detalj i en historisk skildring som inte passar in i sitt tidssammanhang, otidsenlig företeelse. 7 Wienkongressen. 8 http://www.unhchr.ch/udhr/lang/swd.htm

19

målsättning låg helt i tiden. Det stora mysteriet är snarare varför en samling suveräna stater,

varav de flesta var förtryckande mot någon annan i varierande grad, skulle vilja validera en

deklaration som skulle göra mänskliga rättigheter till en internationell angelägenhet (Falk

2000:6). De olika inblandade aktörernas bild av mänskliga rättigheter såg också de väldigt

olika ut. I västvärldens liberala samhällen låg fokus på individens politiska och civila

rättigheter, samt rätten att skydda sin egendom. Medan kommunistiska stater istället la fokus

på kollektiva rättigheter till ekonomiskt välbefinnande och att de grundläggande mänskliga

behoven skulle vara mötta. FN lyckades här skapa en norm som överskred rivaliteten mellan

öst och väst, det var en deklaration som alla kunde ställa sig bakom och därmed fick den en

universell validitet (Falk 2000:8). Att en politik för mänskliga rättigheter har utvecklats ska

inte förväxlas med att en effektiv praktik för genomförandet existerar. Världssamfundet har

uppenbarligen ännu långt att gå och implementeringen av mänskliga rättigheter utanför

västvärlden kan på det stora hela ses som ”unfinished business” (Falk 2000:9).9

Utvecklingen av mänskliga rättigheter har uppmuntrat flera normativa projekt i dess anda. Det

mest framstående är humanitära interventioner, oavsett om de genomförs av FN, regionala

aktörer eller en enda stat. Humanitära interventioner rättfärdigas i regel genom att det

bevisligen har skett allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och att de har genomförts i

sådan skala att det åsidosätter grundprinciperna för den Westfaliska världsordningen (Falk

2000:3). Hur och om en intervention ska genomföras, och hur de ska kunna uppfattas som

legitima är en besvärligare fråga. För att ta ett exempel; att å ena sidan se på när en etnisk

rensningskampanj påbörjades mot Kosovoalbanerna utan att agera för att skydda dem hade

varit oacceptabelt. Men å andra sidan verkade NATO:s insisterande på att det enda praktiska

alternativet till passivitet var att bomba Belgrad, vara ett oacceptabelt våldsamt alternativ

(Ibid).

Legitimitet är inte en självklar beståndsdel i alla analytikers bild av det internationella

systemet och dess aktörers agerande, inte minst när det gäller interventioner av olika slag. De

som tillhör den realistiska skolan och alla dess efterkommande teoretiska utgångspunkter ser

legitimitet som den logiska följden av en aktörs kapacitet att agera. Men oavsett om man

anser det internationella systemet vara av anarkisk karaktär eller inte, så finns det en viss

struktur i det. Detta för att tankestrukturer inte bara formar rationella uträkningar, utan även

9 Traditionen med mänskliga rättigheter utvecklades med endast nominalt deltagande från icke-västerländska aktörer. Utan en gemensam värdegrund har normerna förlorat en del av sin kraft och undergräver den frivilliga förutsättningen för eftergivenhet.

20

de identiteter och preferenser som underbygger dem. Därför har vissa experter uttryckt en

önskan för att återinföra begreppet legitimitet i den strukturella principen för anarki. Utan

legitimitet går de miste om en hel dimension av vad som påverkar staters agerande, en faktor

som tenderar att utelämnas av neorealister (Nau 2002:180; Clark 2005:14). Det är därför som

idéer har kapaciteten till att modifiera beteende. Skiftande normer socialiserar stater till att få

andra intressen, och till att bete sig annorlunda för att uppnå dessa (Clark 2005:15). Exempel

på det är slutet på imperialismen eller illegitimerandet av handeln med slavar. De är båda

exempel på skiftande normer och värderingar som på sikt förändrade staters intressen och

därmed deras agerande. Det finns också en mer specifik kontext att reflektera över när man

talar om staters uppträdande; något vi kan se tydligt i policyskapandet alltsedan 1990-talet,

det mest framstående är då humanitära interventioner, utförda av diverse ”coalitions of the

willing”. Men vad var det som hade ändrats? Det är viktigt att minnas att det politiska

samvetet inte innefattade några mänskliga rättigheter förrän efter andra världskriget. Nu i

efterhand känns det overkligt och skrämmande att de uppenbara övergreppen som

genomfördes av Naziregimen, inte nämnvärt påverkade ens de liberala demokratierna i

världen, förrän deras territoriella säkerhet och politiska självständighet blev hotat av den tyska

expansionen (Falk 2000:5). Var det så enkelt som att Västvärlden efter kalla krigets slut fann

sig själv i en sits med obegränsad materiell makt och därför kunde påtvinga andra sina

ideologier och åsikter. Eller finns det numera ett genuint intresse för en fredligare värld där

allas rättigheter respekteras? Det har på senare år vuxit fram ett intresse hos analytiker att

undersöka hur långt normerna hos det internationella samfundet har skiftat, mot ett

godkännande av humanitära interventioner.

Humanitära interventioner kan bara tillåtas i den mån det kan godkännas utifrån den

normativa kontexten. Det har hävdats att Kosovokoalitionen kan ses som ett fysisk bevis på

när vindarna vände och en ny norm slog fäste hos det internationella samfundet, nämligen att

humanitära interventioner kunde vara nödvändiga (Brown 2002:97; Clark 2005:15). Men

detta betyder inte att interventioner automatiskt uppfattas som legitima. Utan snarare att det

har blivit möjligt för flera aktörer inom det internationella systemet att agera utifrån principer

som var universellt accepterade. Vad som är legitimt i en tid eller en annan kan erbjuda en

värdefull inblick i den historiska utvecklingen; men det ger oss också en mer djupgående

förklaring till orsakerna bakom staters agerande.

I enlighet med modern folkrätt är det endast i två situationer som krig kan rättfärdigas; som

självförsvar efter ett väpnat angrepp (eller ett nära förestående), eller efter ett mandat från

21

säkerhetsrådet i enlighet med FN-stadgans kapitel VII. I samband med Kosovointerventionen

1999, terrorattackerna den 11 september och Irakkriget 2003, har folkrättens regelverk kring

rätten till krig knutits samman med diskussionen om humanitära interventioner, preventivt

självförsvar, samt försvar mot icke-statliga aktörer (Klamberg).10 Enligt Klamberg sa

utrikesminister Bildt när han uttalade sig om Irakkriget i interpellationsdebatten att

”folkrättens regler gav utrymme för delvis olika tolkningar” och hänvisade till resolutionerna

687 och 688 från Gulfkrigets slut 1991. En inställning som rör sig mot den uppfattning som

Storbritannien och USA hade inför krigets början 2003. De ansåg att Irak hade brutit mot

FN-resolutioner under 90-talet och detta skulle ha gett dem legal rätt att utföra ett väpnat

ingrepp och regimskifte (Klamberg).

Lösningen, enligt Falk, skulle vara skapandet av en frivillig stand-by styrka som skulle stå

direkt under FN:s auktoritet, oavhängigt finansierad, och med ett mandat att agera utan att

kunna stoppas av ett eventuellt veto från Säkerhetsrådet (Falk 2000:10). Men ett sådant

ställningstagande går i direkt konfrontation med flera ledande staters, däribland särskilt

USA:s insisterande på geopolitisk kontroll. I praktiken innebär detta att omvärlden alltid

måste vänta till en katastrof utvecklats, för att sedan bedöma huruvida det finns tillräckligt

politiskt stöd, strategiskt rättfärdigande och tillräckliga resurser för att kunna hjälpa.

”If achievements of the twentieth century provided most of the needed normative

architecture, those of the twentieth century must provide effective and legitimate

implementation via local, national, regional, and global action. It is also imperative to

engender a more genuine acceptance of human rights in non-Western countries” (Falk

2000:10).

2.4 Vad är legitimitet?

”Where power is acquired and exercised according to justifiable rules, and

with evidence of consent, we call it rightful or legitimate” (Clark 2005:3).

Legitimitet är en viktig grundsten i väldigt många olika sammanhang. Det är bland annat

anledningen till varför merparten av oss följer landets lagar, och varför ett regeringsskifte i

Sverige inte leder till gatuupplopp. Legitimitet är med andra ord nära förknippat med

förtroende. Vi, subjekten i samhället, anser att en institution eller myndighet har rätt att bete

sig på ett särskilt sätt och vi litar på att de beslut som fattas är korrekta. Inom nationens

10 Mark Klamberg, Doktorand i Folkrätt vid Stockholms Universitet.

22

gränser är begreppet relativt lättbegripligt, där är legitimiteten konstitutionellt manifesterad.

Vår stats system anses vara legitimt för att statens medborgare röstar fram en viss

sammansättning av partierna i riksdagen som i sin tur stiftar lagar, vilka upprätthålls av polis

och rättsväsendet. Med andra ord ligger legitimiteten på nationell nivå i folkviljan och dess

förverkligande. Detta gör att den enskilde människan, aktören på nationellt plan känner att

makten som utövas är legitim. Principen förblir densamma även på internationell nivå, men på

grund av dimensionerna måste det istället vara legitima representanter som agerar i folkets

namn. Definitionen och vikten av legitimitet varierar från en forskare eller författare till en

annan, och framförallt mellan olika discipliner och olika teoretiska inriktningar.

Kärnan i legitimitet ligger i någon form av uttryckt åsikt och överenskommelse om att en

instans eller organisation är legitim och därför har rätt att agera på den internationella arenan.

Legitimitet blir på så sätt själva grunden som det internationella samfundet vilar på. Utan

legitimitet, kan det inte existera. Inom det internationella samfundet försöker de olika

aktörerna ständigt legitimera sina ageranden och legitimiteten i sig grundar sig på både

grundläggande principer och en sammansättning av internationella normer. Mötesplatsen för

legitimitet och legalitet, finns på den politiska arenan. Där sammanstrålar normer,

maktdistribution och sökandet efter konsensus. Det finns med andra ord tre interagerande

områden; det internationella samfundets legitimitetsprinciper, legitimitet i praktiken, och dess

aktörers strategier för att uppnå ett legitimerande av sina ageranden (Clark 2005:3).

Till vilken gräns maktutövande är legitimt, vad som gör det legitimt och varför det

överhuvudtaget spelar någon roll; är de frågeställningar som gör detta begrepp så intressant.

Förutom detta uppenbara problem med att fastställa vad som gör maktutövandet legitimt,

ligger ytterligare en komplikation i själva definitionen av begreppet legitimitet, som skiljer sig

väsentligt åt, inom olika akademiska discipliner. Inom den juridiska disciplinen, och då främst

konstitutionella experter fokuserar på definitionen och tolkningen av lagar; hur dessa initieras,

revideras och genomförs. Enligt deras åsikt är maktutövande legitimt där dess uppkomst och

utövande överensstämmer med lagen. ”For them legitimacy is equivalent to legal validity”

(Clark 2005:4). Att tala om internationella lagar är ett ställningstagande i sig. Många

realistiskt inspirerade forskare skulle påstå att det inte existerar några internationella lagar i

ordets rätta bemärkelse eftersom det inte existerar något överstatligt organ, institution eller

myndighet med befogenhet att verkställa och upprätthålla dem (Mearsheimer 1994).

Detta ställningstagande är till stor del korrekt. Även om det per definition existerar flera

övernationella organ, så har de mycket begränsade befogenheter gällande individuella staters

23

angelägenheter. Men Mearsheimers syn på det internationella samfundet förutsätter också att

den enskilde staten kan ses som en helt oberoende aktör, vilket helt enkelt inte stämmer

överens med verkligheten för majoriteten av världens stater. Det kan handla om råvaror,

teknologi, kommunikation, säkerhet eller arbetskraft, oavsett vilka tillgångar en stat må ha, så

är den mer eller mindre beroende av omvärlden. Lord Wright of Richmond, Chairman of the

Royal Institute of International Affairs, skriver i introduktionen till Byers The role of law in

international relations:

“Throughout my thirty-six years in the diplomatic service, and more recently at

Chatham House, I have also become increasingly aware of the extent to which

governments are now recognized as interdependent on each other, and on the

international community at large. Of course, this was always true, but it was by no

means universally acknowledged […] the concept of total national sovereignty had

been largely a myth” (Byers 2000:vii).

För den moraliske eller politiske filosofen är makt legitimt där lagarna som kontrollerar den är

berättigad i enlighet med rationellt försvarbara normativa principer. ”Legitimacy entails the

moral justifiability of power relations” (Clark 2005:5). Den politiske filosofen sysselsätter sig

inte med att lösa lagliga dispyter utan intresseras snarare av moraliska dilemman angående

vem som har rätt till makt. En förståelse av legitimitetsbegreppet kan då hjälpa oss förklara

varför maktinstitutioner ser så olika ut från ett samhälle till ett annat, samt varför makt utövas

mer tvångsmässigt inom somliga kontexter än i andra. Som med så mycket annat i samhället,

är det bara när legitimiteten saknas som vi till fullo kan uppskatta dess värde. Där den redan

finns tas den ofta för given (Clark 2005:6).

Vad är då legitimitet för statsvetaren? Det är inte så enkelt som att de olika disciplinernas

förespråkare är totalt ointresserade av juridiska, normativa respektive empiriska fakta, men

generellt sett söker statsvetaren istället identifiera de empiriska konsekvenser som legitimitet

har för en aktör inom internationella relationer. De vill veta hur långt de starkare aktörerna

kan lita på de svagares stöd och lydnad. Och vad gör just maktutövande legitimt? Här är det

inte den personliga åsikten som spelar någon roll, utan den generella åsikten i det samhälle

som studeras. Det är en av de anledningarna till att många har antagit Max Webers definition

av legitimitet:

24

”Legitimacy as the belief in legitimacy on the part of the relevant social agents; and

power relations as legitimate where those involved in them, subordinate as well as

dominant believe them to be so” (Weber 1968:213, enligt Beetham 1991:6).

Weber är en av grundarna till vår tids samhällsforskning, och hans inflytande inom alla dess

områden är stort. Även om inte alla hans efterkommande har hållit med om hans åsikter och

uppfattningar. Många av de samtida forskarna på området har antagit definitioner som är

mycket lika Webers, som exempelvis Clarks definition:

”Power is legitimate where those involved in it believe it to be so; legitimacy derives

from people’s beliefs in legitimacy. Legitimacy is equivalent to a belief in legitimacy;

and legitimate power is power that is regarded as legitimate” (Clark 2005:8).

Problemet med denna definition är detsamma som med Webers, den innebär att det skulle

räcka med en effektiv ”legitimeringskampanj”, där aktören övertygar alla i dess omgivning att

agerandet är legitimt, för att agerandet skulle anses vara just det. Men ligger i så fall inte

själva legitimiteten redan i aktörens händer? För att kringgå detta problem har S.M. Lipset

valt att definiera legitimiteten i ett politiskt system utifrån dess förmåga att skapa och behålla

uppfattningen om att det är det mest lämpliga för samhället (Ibid). Vilket i egentlig mening

bara försvårar uppfyllandet av kriteriet en aning då tidsperspektivet får komma med i

beräkningen. I övrigt avser också denna definition att undersöka just åsikter och uppfattningen

hos inblandade aktörer. Detta innebär inte att definitionen i sig är felaktig. Kärnan i legitimitet

består av just en uppfattning och åsikt om att aktören eller institutionen ifråga är legitim. Vi

kan här dra paralleller till vårt eget demokratiska parlamentariska system. Bara för att vi nu

har genomgått ett regeringsskifte betyder inte det att alla som röstade på de röd-gröna är

villiga att upplösa demokratin. Systemet anses fortfarande vara legitimt, eller åtminstone

bättre än alla andra alternativ, även om den som för tillfället sköter affärerna gör det på ett

annat sätt än vissa hade föredragit. Man kastar inte ut barnet med badvattnet så att säga.

Webers definition av legitimitet är definitivt tilltalande. Därav anledningen till att den använts

så frikostigt inom flera olika discipliner. Den är enkel, den berör oss som påverkas av

maktutövandet och får oss att känna att det trots allt är vi som ger institutionerna makten att

genomföra beslut och aktioner. Problemet med definitionen är att den i förlängningen gör det

omöjligt för någon att utvärdera en institutions legitimitet utifrån rationella och objektiva

standarder. Beetham kommer fram till samma slutsats angående Webers definition:

25

”The problem with the Weberian definition is not that it fails to meet the criteria of

normative philosophy, but that it encourages bad science. […] it leaves the social

scientist with no adequate means of explaining why people acknowledge the legitimacy

of power at one time or place and not another” (Beetham 1991:10).

Detta betyder inte att Webers definition helt kan avfärdas som missvisande, däremot kan vi

konstatera att den är ofullständig och möjligen lite vilseledande. I grund och botten har

Weber nämligen rätt, en institution är legitim just för att vi anser att den är det. Men det

viktiga här är inte att vi anser det vara legitim, utan varför vi anser att den är det. En

maktrelation är inte legitim bara för att vi tror på dess legitimitet, utan eftersom den kan

rättfärdigas i enlighet med vår värdegrund. När vi försöker uppskatta legitimiteten hos en

institution bör vi därför titta på graden av överensstämmelse mellan institutionens agerande

och invånarnas normer, värderingar och uppfattning. Till vilken grad blir deras normativa

förväntningar uppfyllda av institutionen ifråga. Det är viktigt att gapet mellan outputen från

institutionen och grundvärderingarna inte blir för stort.

Vidare hävdar Beetham att det finns en stark koppling mellan legitimitet och legalitet.

Huruvida makt är införskaffat och utövas inom ramarna för lagen har inte nödvändigtvis

något att göra med om vi anser att maktutövandet är legitimt eller inte, utan det är istället en

juridisk bedömningsfråga. Men de tycks vara nära förknippade. Ytterligare ett element som

är viktigt för legitimiteten är samtycke. Bevis på samtycke uttrycks genom agerande som

exempelvis att fatta ett gemensamt beslut, skriva avtal med en överlägsen aktör, svära en

trohetsed eller bara delta i ett val (Beetham 1991:12). Varför är det så viktigt att det finns ett

uttryckt samtycke?

Legitimitet bottnar i övertygelsen om att en institution är legitim, men det är flera olika

faktorer som bidrar till denna övertygelse. Närmare bestämt är det enligt Beetham tre

interagerande faktorer som skapar känslan av legitimitet:

Legalitet

Huruvida makt är införskaffat på lagligt vis eller inte, har inget att göra med hur allmänheten

känner inför det. Inte heller om det utövas inom lagens gränser. Istället är det en juridisk

bedömning som avgör det.

Samtycke

Något som är viktigt för legitimitet är att det finns någon form av bevis för samtycke eller

erkännande. Beviset behöver vara någon form av agerande som demonstrerar att

vederbörande anser att maktrelationen är legitim.

26

Rättfärdigande

Till sist så måste lagarna som styr maktrelationen kunna rättfärdigas genom att de

överensstämmer med den allmänna uppfattningen och de värderingar som finns i ett samhälle

(Beetham 1991:12). Tillsammans ger dessa kriterier en grund för ett legitimt

maktförhållande, som i sin tur gör det lättare för de som påverkas av detta maktförhållande

att samarbeta och stödja de styrande institutionerna. Det viktiga med att vidareutveckla

Webers definition av legitimitet var att på så sätt göra begreppet mätbart. De empiriska

bevisen finns nu ute i den offentliga sfären och inte längre bara i människors huvuden.

Nyckeln till att förstå begreppet legitimitet ligger enligt Beetham i att först förstå att det är

multidimensionellt till sin karaktär. Makt kan påstås vara legitim i den mån den uppfyller

följande kriterier:

– Den följer etablerade regler.

– Dessa regler kan rättfärdigas med referens till den uppfattning som delas av både den

dominerande och den underordnade i den gällande maktrelationen.

– Det finns bevis på samtycke eller medgivande hos den underordnade i den gällande

maktrelationen (Beetham 1991:12-13).

Att samtycke skulle vara en viktig beståndsdel i legitimitet är det naturligtvis inte alla som

håller med om. Clark exempelvis påstår att det snarare är så att legitimitet i sig skapar

samtycke och ett erkännande.

“Legitimacy spawns consensus, not the other way around. […] Legitimacy, apart

from its grounding in consensus, the practice of legitimacy draws upon a number of

other norms. Foremost norms of legality, morality and constitutionality. Legitimacy

constrains power, but also enables it; power suffuses legitimacy, but does not

empty it of normative content.”(Clark 2005:3-4)

Legitimitet har inte alltid varit med i diskursen på den internationella nivån. Detta beror till

stor del på det internationella systemets påstådda anarkiska karaktär. Ett system som är fritt

från lagar, normer och styrning kan ju knappast tillräknas någon legitimitet i sitt agerande.

Varför är det viktigt att undersöka legitimiteten i det internationella systemet? Clark menar

att det finns tre skäl till varför det är viktigt. Först och främst anser han att studierna av

internationell legitimitet ger oss en bild av det internationella systemets historia och

utveckling. För det andra behöver vi undersöka legitimitetsbegreppet eftersom det betonar

den roll som våra normer och värdegrunder spelar inom det internationella samfundet. Dessa

27

normer anses vara det som initierar och begränsar staters agerande på internationell nivå. För

det tredje ska graden av legitimitet hos en institution stå i direkt relation till stabiliteten hos

densamme (Clark 2005:13). Jag vill hävda att legitimitet hos en internationell aktör inte bara

ger en bild av stabiliteten hos aktören ifråga, utan även av kontaktnätet mellan alla

inblandade aktörer. Dessutom misstänker jag att det kan antyda huruvida agerandet kommer

att få fredliga konsekvenser eller inte. Clark ser en koppling mellan legitimitet i det

internationella systemet och en internationell stabilitet. Det har sedan länge påståtts att ett

legitimt system är mycket mer effektivt (och billigare i drift) än ett som endast förlitar sig på

våld och tvång. Dessutom har det ofta påpekats att ett sådant system, till sin natur, är mer

stabilt (Clark 2005:15-16). Detta var en åsikt som delades av en av de tidigaste stora tänkarna

på området, Max Weber. I sitt rankningssystem av olika typer av sociala system placerade

han ett system baserat på ’ expediency’ som svagare än ett baserat på ’customs’, vilket i sin

tur var mindre stabilt än en ordning som ”enjoys the prestige of being considered binding, or,

as it may be expressed of legitimacy” (Ibid).

Inom litteraturen på området är det vida accepterat att legitimitetsprinciperna, dvs. de normer

som legitimiteten härstammar från, inte är universella eller statiska. Begreppet kan betyda

olika saker vid olika tider och inom olika samhällen, kulturer och tidsepoker. Därför ska

legitimitet ses som ett normsystem, som kan variera från en kultur till en annan.

”State interests are defined in the context of internationally held norms and

understandings about what is good and appropriate […] The normative context also

changes over time, and as internationally held norms and values change, they create

coordinated shifts in state interests and behaviour across the system (Finnemore

1996:2-3, enligt Clark 2005:14).

2.5 Legitimitetsmodellen

Om vi accepterar att begreppet legitimitet är multidimensionellt till sin karaktär, och att dessa

dimensioner består av laglighet, rättfärdigande och samtycke, då behöver vi titta närmare på

vad dessa dimensioner, eller nivåer innefattar.

Makt som är legitim behöver alltså först och främst vara laglig. Makten måste vara

införskaffad och utövas i enlighet med vissa väletablerade regler och lagar. Kanske kriteriet

kan tydliggöras om man istället lyfter fram vad som inte är legitim makt. Makt som är

införskaffad via expropriation, tillskansning, coup d’état eller som utövas på ett sätt som går

stick i stäv med de normer som lagarna grundar sig på, är illegitim. Lagar och regler har i sin

28

tur behov av folkligt stöd och erkännande. En aktörs agerande, som är baserat på lagar utan

folkligt stöd är inte mer legitimt än en aktörs agerande utanför lagen. Det är därför nästa

dimension av begreppet legitimitet, som jag valt att kalla rättfärdigande, är lika viktigt som

lagligheten. För att skilja på lagar som reglerar maktutövande på internationell nivå från våra

nationella lagar kan vi för enkelhetens skull fortsättningsvis kalla de förstnämnda för

’maktregler’. Jag har valt att kalla dem för regler eftersom de är normer eller principer,

snarare än lagar som större delen av aktörerna inom det internationella systemet själva valt

att efterleva. Makt är legitimt i den mån maktreglerna kan rättfärdigas i enlighet med de

åsikter som delas av de inblandade aktörerna. För att kunna rättfärdigas måste makten

härstamma från en validerad källa för auktoritet. Strukturen och syftet måste överensstämma

med den allmänna viljan. Här är det viktigt att komma ihåg att våra intressen, normer och vad

vi anser vara rättfärdigbart varierar kraftigt mellan olika tider och platser. Det är faktiskt inte

många generationer sedan som slaveriet ansågs vara legitimt.

Målet är nu att inkorporera dessa åsikter om legitimitet i en institutionell modell för

legitimitet inom internationella relationer. Den baseras främst på Beethams modell för

legitim makt.

På en punkt verkar alla samtida forskare vara eniga. Kärnan i legitimitet är samtycke eller

erkännande, det vill säga en övertygelse hos allmänheten och alla inblandade aktörer att

institutionen eller aktören i fråga är berättigad att utföra vad den gör. Därför har jag valt att

placera erkännande i mitten av min egen legitimitetsmodell; för att demonstrera att utan en

allmän övertygelse om att aktören i fråga är legitim, så kan den aldrig hävda sin legitimitet.

De tre stödpelarna som gör att kärnan består är:

● Normer och Värderingar

Till viss del överensstämmer detta kriterium med Beethams rättfärdigande. För att triangelns

hörn ska hålla ihop och kärnan bestå, så måste själva institutionen, (triangeln) ha sitt

ursprung i det internationella samfundets normer och värderingar. För att kunna avgöra om

ett sådant samstämmande finns behöver vi se vilka normsystem som styr aktörer på den

internationella arenan.

● Lagar och Regler

Lagar och regler symboliserar de regelverk som styr aktörer i deras agerande. Det måste

finnas någon form av regelverk för att legitimitet överhuvudtaget ska kunna hävdas. Dessa

lagar och regler måste vara förenliga med de normer och värderingar som finns.

● Praxis

29

Praxis är det som vi till slut får se, själva agerandet. Om detta inte är förenligt med de lagar

och regler som finns, och i sin tur går stick i stäv med det normsystem som institutionen

grundar sig på, blir institutionen skakig. Samtliga hörn måste hänga ihop för att kärnan ska

kunna bestå, och det är när kärnan är stabil som institutionen är legitim. I förlängningen så

blir även institutionens agerande legitimerat.

Normer & Värderingar

Erkännande

Lagar & Praxis Regler

Modellens beståndsdelar har alla sina egna dimensioner, men de hänger ihop, eller snarare

måste hänga ihop för att det ska kunna finnas ett erkännande. Endast en välbalanserad och

sammanhållen triangel kan ge en institution den legitimitet som den behöver för att kunna

verka inom det internationella systemet.

3. Mellanöstern och Västvärlden “You catch more bees with honey than with vinegar.” Alla språk och alla kulturer verkar ha

sin egen version av det ordspråket. Och överlag får man nog säga att logiskt resonemang

säger oss att belöningar är ett mycket mer effektivt incitament än hot och bestraffningar. Men

detta har på det stora hela totalt avfärdats av forskareliten inom internationella relationer.

Mearsheimer hävdar i sin artikel The false promise of international institutions att det

internationella systemets anarkiska karaktär tvingar stater att införskaffa sig medel för att

kunna straffa varandra (Mearsheimer 1994: 11). Det finns då med andra ord inte något stort

utrymme för öppna och ärliga samtal stater emellan. I essän Structural realism after the cold

war hävdar Waltz att institutionell teori missar en nyckelfaktor med institutioner, nämligen att

de skapas genom fördrag som stater upprättar (Waltz 2000:20). Lite längre fram i texten

medger han att institutionell teori vilar på en modifierad version av strukturell realism (Waltz

2000:24-25). Indirekt medger han alltså att institutionell teori trots allt inte har missat

poängen utan är medveten om att staters intressen ligger bakom upprättandet av institutioner.

30

Institutionell teori erkänner staters inflytande och intressen, det som institutionell teori har att

bidra med är att den kan ge en förklaring till varför stater allt oftare väljer att vända sig till

institutioner för att uppnå sina mål (Keohane 2000:204). Vilken bild man än har av det

internationella systemets struktur, så råder det konsensus kring att stater i dagens verklighet

inte kan undgå att samarbeta, vare sig de vill detta eller inte. Det ligger i allas intresse att ha

några gemensamma regler, annars skulle relationerna dessa aktörer emellan haverera. Här

nedan kommer jag att presentera relevant bakgrundsinformation inför fallstudien. Det

kommer att ge en bild av min utgångspunkt och därför också tydliggöra mitt resonemang

kring den information jag har ackumulerat.

3.1 Bush-revolutionen

Den 43 amerikanske presidenten har orsakat en hel del tumult inom det internationella

samfundet. Han har vänt upp och ner på den amerikanska utrikespolicyn. Inte i form av vilka

mål staten ifråga har, utan i sättet de uppnår dessa. Enligt Lindberg förespråkar President

Bush;

”forcefull interdiction, preemptive strikes and missile defenses as means to counter the

proliferation of weapons of mass destruction, and he downplayed America’s traditional

support for treaty-based nonproliferation regimes. […] He retreated from America’s

decade’s long policy of backing European integration and instead exploited Europe’s

internal divisions” (Lindberg 2005:2).

Nytänkande presidenter som strävar efter att lämna sitt unika avtryck i historien är inte ett

ovanligt förekommande fenomen i USA:s korta historia. Woodrow Wilson intog sin plats i

vita huset år 1913, fast besluten att fokusera på de inomstatliga angelägenheterna. Strax efter

att ha svurit presidenteden ska han ha sagt till en av sina kollegor att:”It would be the irony of

fate if my administration had to deal chiefly with foreign affairs” (Lindberg 2005:5). Wilson

delade sina föregångares bild av USA som en kontinent, skonad från människan och under

Guds försyn sparad till den dag fredliga och frihetsälskande människor skulle flytta dit och

upprätta ett osjälviskt välfärdssamhälle. Det är detta antagande som många gånger använts för

att stärka argumenten mot USA:s inblandning i omvärldens konflikter. Det har även påståtts

att USA skulle förlora sin själ, om landet begav sig över havet i sökande efter monster.

President Wilson vände på detta påstående och hävdade istället att USA skulle förlora sin själ

om de inte la sig i kriget. Argumentet för att förklara krig mot Tyskland var för första gången

inte att USA:s intressen skulle vara hotade, utan att världen måste göras trygg för demokratin

31

(Lindberg 2005:6). Detta var en revolutionerande tanke, att USA skulle lägga sig i

omvärldens konflikter av idealistiska skäl. Wilsons vision var lika revolutionerande den; att

nyckeln till skapandet av en demokratisk värld (läs fredlig, övertygelsen om att demokratiska

stater inte gick i krig med varandra var utbredd redan då) låg i skapandet och en ökad

räckvidd för internationell lag och internationella institutioner. Wilson mötte de vinnande

parterna ur första världskriget i Paris för att fastställa ömsesidiga garantier politisk

självständighet och territoriell integritet för både stora och små stater. Wilsons planer fick ett

ganska ljummet mottagande av de Europeiska makthavarna. Men ett resultat av det mötet var

Nationernas Förbund (NF), vars uppgift skulle bli att respektera och upprätthålla fredliga

relationer, samt skydda den politiska integriteten och politiska självständigheten mot extern

aggression (Ibid). Det var revolutionerande idéer, och Wilson mötte problem omedelbart efter

att ha återvänt hem till USA. Senaten vägrade godkänna Versaille fördraget eftersom de inte

ville att en institution som verkade utanför USA skulle kunna kräva att USA skickade

soldater. NF:s beslut skulle i deras ögon inte vara förenligt med konstitutionen och överta

kongressens mandat till att förklara krig. Vissa var mer negativa än andra. Den republikanske

senatorn William E. Borah menade att om han hade fått som han ville så skulle ”the League

of Nations be 20,000 leagues under the sea” och han ville att denna ”treacherous and

treasonable scheme to be buried in hell” och inte ens om ”the Savior of men would revisit the

earth and declare for a League of Nations, I would still be opposed to it” (Daalder & Lindsay

2005:7).

I slutet av nästa världskrig var det en otippad man som blev tvungen att hantera de problem

som ett krig oundvikligen medför. Roosevelt dog i april 1945 och vice presidenten Harry

Truman som då tog över hade dittills inte ens fått sitta med på mötena där utrikespolitiken

diskuterades. När Truman tillträdde posten som president hade han inte ens känt till

byggandet av atombomben, men det han saknade i erfarenhet gottgjorde han genom sitt

engagemang för att fullfölja Woodrow Wilsons mål, men i förhoppning att undgå samma

misstag (Daalder & Lindsay 2005:9). I mars 1947 höll president Truman tal inför kongressen,

i vad som senare skulle kallas Truman doktrinen:

“It must be the policy of the United States to support free peoples who are resisting

attempted subjugation by armed minorities or by outside pressures” (Daalder &

Lindsay 2005:9).

32

Två år senare skrev han avtal med Nato och efter detta var den amerikanska utrikespolitiken

för evigt förändrad. Washington arbetade aktivt med att stärka vänskapsband och allianser

med omvärlden eftersom det ansågs vara farligt att arbeta utan dessa. Internationella

organisationer och främst militära allianser ansågs vara de viktigaste instrumenten i

utrikespolitiken.

Trumans efterföljare, Dwight Eisenhower, kritiserade honom för att ha lämnat folk åt

despotiska regimer och gudlös terrorism. Truman själv hade gjort bedömningen att krig mot

en ideologi skulle vara alltför kostsamt för USA. Väl på sitt ämbete visade Eisenhower att

med republikanernas ”liberation” menade han snarare att befria Washington från demokrater,

än att stå emot Sovjetiskt inflytande i Östeuropa. I juni 1953 lät Eisenhower utan att lyfta ett

finger, sovjetiska trupper krossa en revolt i Östtyskland. Nästa månad lyckades han få stopp

på Koreakriget, inte genom att invadera Nordkorea, utan genom att skriva på en vapenvila

med Pyongyang. Året därpå avslog han en fransk förfrågan om hjälp till franska soldater som

hade fastnat vid Dien Bien Phu.11 Ytterligare två år senare gjorde Washington återigen

ingenting när sovjetiska stridsvagnar rullade in i Ungern och krossade ytterligare en revolt

mot det kommunistiska styret (Daalder & Lindsay 2005:10). Eisenhowers reformering av

Trumans utrikespolitik la grunden för hur USA skulle bemöta omvärlden under resten av

seklet. USA var villiga att hjälpa när de hade egna intressen att skydda.

“The United States, once viewed as the most ardent champion of the human rights

movement, has lost much of its reputation in recent years. For a variety of reasons the

United States has been the slowest of major states to ratify several crucial international

agreements, and to accept a series of humanitarian treaties dealing with such matters as

landmines, international courts, and internal conflicts. […] Various unilateral uses of

force by the United States in the 1990’s have increasingly given this superpower the

image of being an irresponsible bully in the global neighbourhood, a fact that

undermines its advocacy of human rights for other countries, and encourages

accusations of hypocrisy” (Falk 2000:7).

Utöver detta har USA sedan dess reträtt från Somalia år 1994 generellt sett försvårat FN:s

insatser för att hjälpa offer för brott mot mänskliga rättigheter. USA var en av de starkaste

11 Slaget vid Dien Bien Phu stod mellan Frankrike och Vietminh, i norra Vietnam. Det varade mellan den 13 mars och 7 maj 1954. Efter 57 dagars belägring lyckades den vietnamesiska befirelsearmén besegra den franska garnisionen.

33

motståndarna mot en intervention för att förhindra ett begynnande folkmord i Rwanda 1994

(Falk 2000:7). På 90-talet var inte den stora debattfrågan om, utan hur USA skulle bemöta

omvärlden. Bill Clintons tid som president var på många sätt en fortsättning av president

Wilsons arbete för en världsordning baserad på internationell lag. Något som Clinton aldrig

gjorde var att öppet deklarera att USA efter Sovjetunionens fall kunde agera fritt utan

motstånd. Istället för att förklara USA som den enda kvarlevande stormakten, sökte han

begränsa landets makt genom multilaterala bestämmelser. När George W. Bush kom till

makten år 2000 revolutionerade han den amerikanska utrikespolitiken. Omstruktureringarna

grundades på två antaganden;

- I en farlig värld är det bästa - om inte det enda - sättet att trygga USA:s säkerhet, att avsäga

sig de begränsningar som införts av vänner, allierade och internationella institutioner.

- Ett fritt och obundet USA skulle vara kapabelt till att förändra status quo. USA skulle kunna

bli starkt nog att förbättra världen (Daalder & Lindsay 2000:12)).

Att maximera USA:s frihet var viktigt eftersom man ansåg att dess unika position i världen

gjorde staten till en måltavla för ett land eller en grupp som var fientligt inställd mot

västvärlden. USA kunde inte förlita sig på hjälp från sina vänner eftersom man ansåg att stater

valde att ignorera de faror som inte var direkt riktade mot dem själva. Bushs filosofi var inte

på något sätt att USA skulle förbereda sig på attacker för att snabbt kunna avvärja dem, utan

snarare att aktivt söka efter monster att förgöra utomlands. Något som i efterhand kan tyckas

vara lite förhastat. Men vi kan knappast skylla all världens elände på Bush. Inte ens all

muslimsk terrorism kan i egentlig mening läggas på hans ansvar. I så fall skulle vi glömma att

de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya attackerades medan Clinton var

president. ”Däremot anser jag det tryggt att säga att Bush har skapat ett nytt fotfäste för

terrorister” (Ayaan Hirsi Ali).12 Klimatet har onekligen blivit hårdare inom den internationella

politiken efter avspänningen efter kalla krigets slut.

3.2 FN och Säkerhetsrådet

”The United Nations is unique among institutions. No other in the world has 166

governments as governors; is required to work in six official languages and to

employ citizens of 166 nationalities; and is charged with responsibilities for

virtually every facet of the human and planetary condition. To do all this provided

with less funds per year than Western children spend at Christmas, and fewer staff

than the civil service of a medium-size European city” (Urquhart 1992:5).

12 Svt 1, Stina, 12/5-07

34

15 år senare ser det ungefär likadant ut. Organisationen har ytterligare fler medlemmar,

närmare bestämt 192 stycken.13 I övrigt är strukturen och villkoren desamma.

“Membership in the United Nations is open to all other peace-loving states which

accept the obligations contained in the present Charter and, in the judgement of the

Organisation, are able and willing to carry out these obligations. The admission of

any state to membership in the United Nations will be effected by a decision of the

General Assembly upon the recommendation of the Security Council.” Article 4, Chapter 2, United Nations Charter

Sedan FN grundades, för över 60 år sedan, har vissa ämnen varit ett närmast konstant

bekymmer för Säkerhetsrådet. De mest framstående är Israel-Palestina konflikten, Kashmir,

och sedan 1964, Cypern. Under de senaste 25 åren har det även varit Irak. 1990-1991

auktoriserade Säkerhetsrådet en mindre kontroversiell koalition för att driva ut Irak ur Kuwait,

en operation som följdes av uppfinningsrika och omfattande metoder för att förhindra Iraks

framfart och skydda dess minoritetsgrupper. Den tidigare Iran-Irak konflikten med dess läxor

för Säkerhetsrådet, är på det stora hela bortglömt (Malone 2006:1). 25 års beblandning i Irak

har haft omfattande konsekvenser för FN och Säkerhetsrådet. Åren återspeglar en målande

bild av den politiska utvecklingen på global nivå, och dess effekt på praxis och prospekten

hos Säkerhetsrådet. Enligt Malone kan vi se fyra starka trender:

– En utbredd multilateral kontakt hos alla de fem permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet

– Framväxandet av nya hot, och frågor kring legalitet och legitimitet, representation och

demokrati.

– En utveckling av Säkerhetsrådets praxis, från att ha varit en politisk/militärisk medlare, till

att ha placerats på toppen av en ny slags global rättslig arkitektur.

– Framväxten av en ny ordning och ett nytt sätt att se på fred, rättvisa, säkerhet och utveckling

(Malone 2006:2).

En bild av världssamfundet som också framkom under mina samtal med Major Tornerhjelm. I

hans arbete vid övervakningskommissonen i (Neutral Nations Supervisory Commission

NNSC) i den demilitariserade zonen i Panmunjon fanns fyra länder representerade; Sverige,

Schweiz, Polen och Tjeckoslovakien14. I en filmad intervju från 1987 kallad Freden är mitt

jobb, han var då och är än idag den svensk som har tjänstgjort under längst tid utomlands. 13 28 juni 2006 blev det 192 stater i och med Montenegros inträde. http://www.un.org/News/Press/docs/2006/org1469.doc.htm 14 Anledningen till att dessa fyra stater fick utgöra övervakningskommissionen var att FN hade försakat sin neutralitet när de valde att hjälpa Sydkorea att slå tillbaka vad man bedömde vara en Nordkoreansk aggression.

35

Under de 25 år han arbetade i Korea fick han uppleva kalla kriget, Sovjetunionens fall, och

kapitalismens frammarsch. Under denna tidsperiod skedde en konceptuell förändring,

framförallt tydlig bland kollegorna från staterna som var stationerade på den norra sidan.

Först och främst vad det en unik situation, kanske den enda på jorden vid den tidpunkten då

öst och väst kunde samarbeta, och hade riktigt goda kontakter även utanför arbetet. Major

Tornerhjelm påpekade att detta antagligen berodde på att de arbetade i en spänningshärd där

de var tvungna att samarbeta och de problem som de mötte gjorde deras ideologiska

skiljaktigheter oväsentliga. 20 år senare berättar han att han är glad över att se vilka framsteg

som Sydkorea har gjort, samt att NNSC har uppfyllt sitt syfte och bevarat vapenvilan. På

senaste tiden har vi också fått se tendenser till ett lite mer öppet Nordkorea och en viss

återupptagen kontakt med dess granne i söder.15

Vid kalla krigets slut, med flera lyckade uppdrag bakom sig och då främst frigörelsen av

Kuwait hade Säkerhetsrådet blivit något högmodiga. Flera stor-skaliga fredsoperationer hade

inletts i Kambodja, f.d. Jugoslavien och Somalia. Mindre operationer inleddes för att

kontrollera inre stridigheter i Angola, Moçambique, Rwanda, El Salvador och Haiti.

Efter allvarliga motgångar i fredsarbetet i Somalia och Bosnien kom FN:s generalsekreterare

Boutros Boutros-Ghali till slutsatsen att FN inte kunde beblanda sig i beväpnade operationer.

Vidare stärkte FN:s oförmåga att stoppa folkmordet i Rwanda 1994 ytterligare åsikten att

FN:s kapacitet att effektivt hantera riskfyllda fredsuppdrag var begränsad (Malone 2006:11).

Sedan dess har världen sett ett mönster i att FN själv backar, men auktoriserar operationer

ledda av koalitioner bland medlemmarna.

Vad som en gång var en populär tanke, att FN skulle ha sin egen insatsstyrka, tränad och redo

att ingripa omedelbart när Säkerhetsrådet bestämt att det var nödvändigt, har glidit allt längre

från verkligheten. Istället är det enda som Rådet har att tillgå, en ”standby styrka” tillhörande

medlemsstater som kan kallas in vid behov. Men detta arrangemang har vare sig den

reliabilitet – inte en enda hade kunnat mobiliseras i Rwandas fall – eller den omedelbara

tillgänglighet som är nödvändigt för att kunna förhindra en katastrof från att eskalera. Så

tyvärr verkar det som att FN är dömt att bara använda sig av amatörmässiga och

improviserade ageranden, nästan alltid för lite och för sent. Sådan självorsakad ineffektivitet

håller gradvis på att underminera världens förtroende för organisationen (Urquhart 2000:11).

15 Från intervju med Major Tornerhjelm, 28/4-07

36

3.2.1 Folkrätten Internationella traktater kan dokumenteras så långt tillbaka som till faraonernas Egypten, de

forntida imperierna i Kina och Indien samt det klassiska Grekland. Men folkrätten som vi

känner den idag härstammar från 1500- och 1600-talets Europa, i samband med att Påvens

makt försvagades och suveräna nationalstater började bildas. Folkrätten utvecklades under

inflytande av den romerska rätten och den katolska kyrkans moraliska normsystem. Den

person som generellt sett anses vara folkrättens fader är Hugo Grotius, som skrev De jure

belli ac pacis (1625). I vilken han utvecklar en filosofi för internationella relationer som

avvisar varje legitimering av brutal maktpolitik.16 Han skrev i en tid då kristendomens

inflytande ledde honom att tro att en gemensam religion skulle kunna bidra till etablerandet av

ett sant internationellt samhälle. Men då nationalstaten fick allt större inflytande och makt,

försvann till slut idén om en gemenskap baserad på kultur eller religion och den absoluta

suveräniteten triumferade (Falk 2000:16). Grotius räknas idag till naturfilosoferna. Det var

förstås inte alla hans samtida kollegor som ansåg att han var något utöver det vanliga, eller

någon att hylla överhuvudtaget. I ett hånfullt passage i boken Emile skriver Rousseau:

”True political theory is yet to appear, and it is to be presumed that it never will.

Grotius, the master of all the savants in this subject, is but a child; and, what is worse, a

dishonest child. When I hear Grotius praised to the skies and Hobbes covered with

execration I see how far sensible men read or understand those two authors. The truth is

that their principles are exactly the same: they only differ in their expression. They also

differ in their method. Hobbes relies on sophism, and Grotius on the poets; all the rest

is the same” (Rousseau 1915, vol.II).17

Grundläggande i Grotius texter var att moraliska, politiska och lagliga normer härstammar

från naturen.

Folkrätten har förstås kommit långt sen dess. Idag består folkrätten av två komponenter:

Sedvanerätt

Vilka har tillkommit utifrån ett behov av internationella normer. Exempel på detta är

diplomatisk immunitet, havsrätt och neutralitet i krig.

Traktater

De regler som har kommit till stånd genom avtal mellan stater. Traktaterna kan vara mellan

två eller flera stater, och överordnade internationella organisationer.

16 www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22736&a=275347 17 http://plato.stanford.edu/entries/grotius/

37

Folkrätten idag har införlivats i FN stadgan och alla stater som önskar vara medlemmar måste

alltså acceptera stadgan, med alla dess regler och principer, även mänskliga rättigheter.

3.3 Från Irak till Afghanistan till Irak

3.3.1 Iran – Irak kriget

Iran-Irak kriget 1980-88 med massiva förluster på båda sidor var en indikator på att världen

hade mycket mer att vänta i form av förvecklingar, med ursprung i Irak.

”The 1980-88 Iran Iraq conflict was the longest conventional warfare of the last

century. With more than a million casualties, the Gulf War was also one of the

bloodiest. The cost of conducting it, and direct and indirect damage caused by it, is

put at an astronomical $1,190 billion” (Hiro 1989:250).18

Säkerhetsrådets otillräckliga och missriktade reaktion på Iraks invasion av Iran 1980 bidrog

otvivelaktigt till Saddam Husseins förakt för FN – vilket skulle få ödesdigra konsekvenser 10

år senare. FN:s arbete och engagemang i regionen under det följande decenniet är närmast

som en katalog över vilka medel som fanns tillgängliga för institutionen i sin roll som en kalla

krigets fredsmäklare (Malone 2006: 22-23).

Ett vanligt förekommande fenomen med grannländer som ligger i konflikt med varandra är att

staterna ifråga inte har speciellt mycket gemensamt, så är också fallet här. Gränsen mellan

Irak och Iran utgör inte bara en skiljelinje mellan två stater, utan separerar även olika

historiska bakgrunder, samt etniska, religiösa och kulturella tillhörigheter. Alla ovannämnda

faktorer verkar också ha en tendens att underbygga och förstärka konflikter och bidrar till att

upprätthålla ett spänt tillstånd. Efterkrigstidens avkolonisering väckte liv i Irans önskan att

vara den dominerande staten i regionen. Storbritanniens kraftlösa försök att ansvara för

säkerheten i området via Baghdad pakten från 1951, som omfattade Pakistan, Iran, Irak och

Turkiet vilken upplöstes 1958, samma år som den ytliga vänskapen mellan de inblandade

staterna brast. Detta blev tydligt genom Iraks revolution som underminerade legitimiteten hos

monarkin som britterna hade importerat från Saudi Arabien. Revolutionen gav liv till en

nationalistisk och militaristisk regim som var fientligt inställd mot britterna och deras

institutioner. 1960-talet var en turbulent tid för Baghdad, med flera kupper och konflikter som

kulminerade i ett maktövertagande av det arabiska socialistiska Ba’ath partiet 1968 (Malone

18 Dilip Hiro avfärdar här Vietnam kriget samt Japan och Kinas konflikter över Manchuriet som antingen okonventionella eller helt enkelt inte konstanta över en lika lång tidsperiod.

38

2006:23). Under samma tidsperiod hotades Iraks integritet av ett kurdiskt uppror, under ytan

stöttat av Iran, Israel och USA, till varierande grad. Den hotades också av ett flertal Shia

uppror, våldsamt nedtryckta av Saddam Hussein. År 1973, i och med det Israeli-Arabiska

kriget, lades ytterligare en ideologisk och militär fiende till den redan långa listan som

Baghdad hade samlat på sig sedan 1958. Mitt i denna konfliktfyllda tid bestämde sig

Storbritannien för att dra sig ur sin självpåtagna roll som regionens beskyddare och i samband

med detta stärktes Reza Pahlavis roll i regionen, som fortsatt ansvarig för det fria oljeflödet.

Men Shah Reza Pahlavis territoriella pretentioner genererade snart i dispyter mellan främst

Iran och Irak som växte till den grad att de drog till sig uppmärksamheten från Säkerhetsrådet

år 1974. Den 28 maj 1974 utfärdade Säkerhetsrådet en resolution som uppmanade båda parter

att lösa sina konflikter med fredliga metoder, SCR 348.19 Iran passade på att använda sig sin

överlägsna militära makt och tvingade Saddam Hussein, som på den tiden var Iraks

utrikesminister, att skriva på ”Algiers Agreement” som innehöll flera tydliggöranden gällande

gränserna, till Irans fördel givetvis. Detta var en förnedring som Saddam Hussein inte skulle

glömma, och för vilken han svor hämnd (Malone 2006:24-26).

I juli 1979 ersatte Saddam Hussein den tidigare presidenten Ahmed Hassan al-Bakr och två

månader senare deklarerade Irak sina krav. Saddam Hussein hade lärt sig från Israels attacker

1973 och beordrade sina piloter att förstöra Irans luftvärn. Men Iraks militär var fast i en

övercentraliserad administration och använde sig av en försiktig strategi. Militär analytiker

Kenneth Pollack noterar att Iraks luftattacker var så illa planerade och utförda, att i många fall

föll bomberna så långt från målen att iranierna inte kunde avgöra vad irakierna hade haft för

syfte att träffa (Pollack 2002, enligt Malone 2006:27).

FN:s gensvar var omedelbart, men slappt. Generalsekreteraren Kurt Waldheim sökte

uppbackning hos Säkerhetsrådet samtidigt som han själv uppmanade båda inblandade parter

att söka en uppgörelse med fredliga metoder. Men Säkerhetsrådet kunde bara komma med ett

uttalande som backade upp generalsekreterarens position. För många var FN och

Säkerhetsrådets agerande oacceptabelt. Brian Urquhart menar att det inte fanns några som

helst tvivel eller frågetecken kring olagligheten i angreppet på Iran, som dessutom var en

medlemsstat.

19 SCR 348 finns att läsa på: http://daccessdds.un.org/doc/RESOLUTION/GEN/NR0/289/67/IMG/NR028967.pdf?OpenElement

39

”Iraqi action was a clear and massive violation of the sovereignty of another state,

which should, if only as a matter of principle, have immediately been denounced as

such. The Security Council, denouncing the pusillanimity of the world’s premiere

international security organ, had seldom seemed worthy of less respect” (Urquhart

1987:324-325).

Elaine Sciolino poängterar i The Outlaw State att Saddam Hussein begick flera ödesdigra

misstag i sin uppskattning och strategi gällande invasionen av Kuwait. Först och främst var

det dålig timing, att invadera en annan stat samma år som den nya världsordningen hade trätt i

kraft och världens stormakter inte längre var intresserade av att dra nytta av/ kapitalisera på

vad som tidigare hade ansetts vara en lokal dispyt. Hans andra misstag vara att ta hela Kuwait,

hade han nöjt sig med en mindre bit hade invasionen klassificerats som en gränskonflikt,

vilket aldrig hade resulterat i en intervention av en internationell koalition och ett USA lett

krig. Ett tredje misstag var att flytta trupperna mot Saudi gränsen, ett agerande som gav

intrycket av att Irak inte hade fått nog utan hade för avsikt att fortsätta utöka sitt territorium.

Men Saddam Husseins största misstag var ändå felkalkyleringen av omvärldens respons och

de konsekvenser hans agerande skulle få. Han hade antagit att de arabiska grannländerna

aldrig skulle ställa sig på samma sida som en USA ledd koalition (Sciolino 1991:16).

Trots att Saddam Saddam Husseins auktoritära ledarskap var extremt, även enligt

mellanöstern standard, reflekterar det till viss mån en politisk kultur som blivit inrotad i Irak

och hos det irakiska folket, alltsedan dess framträdande som en självständig stat, år 1932.

”Iraq’s history has been a powerful tendency for politics to be seen as a way of

disciplining the population to ensure conformity with the rulers’ vision of social

order. Even those who have challenged established order have been equally

authoritarian” (Tripp 2002:2).

Toby Dodge instämmer, han menar att irakisk politik, alltsedan 1921, har dominerats av

användandet av extrema nivåer av organiserat våld av staten för att dominera och forma

samhället. Statliga resurser har använts för att köpa lojalitet hos vissa grupper i samhället, och

oljeintäkter användes av överhuvudena för att öka sitt oberoende av samhället. Slutligen hade

statsöverhuvudena också medvetet förvärrat och skapat kommunala och etniska divisioner

som en ren styrningsstrategi (Dodge 2003:169-170). Dodges analys går djupare än så, han

menar att dessa sammanlänkade karaktärsdrag ger en strukturell förklaring till statens

illegitima agerande, och även dess tendens till att ge sig ut på militära erövringar utanför

40

statens gränser. Sett ur det perspektivet kan man inte längre se Saddam Hussein som

anledningen till våldsamma politiska kultur, utan snarare som ett symptom eller en

konsekvens av en djup- och långtgående dynamik i Iraks politiska sociologi (Ibid).

3.3.2 Afghanistan

Sedan Afghanistan grundades som en politisk enhet 1747 har landet gått igenom flera kriser.

Inget annat land i historien har ockuperats eller invaderats av Storbritannien (vid två olika

tillfällen), Sovjetunionen och USA (Sai kal 2004:1). Afghanistan hamnade åter i fokus efter

den 11 september 2001, genom det första CIA ledda kriget någonsin. Något som i efterhand

har fått stark kritik. Det tog inte lång tid att störta talibanregeringen och redan i december

2001 påbörjade USA, deras europeiska allierade och FN att assistera Afghanistan med

återuppbyggnadsprocessen. Men en fredlig och hållbar lösning hade ännu inte nåtts (Jones

2005:61). Det är inte bara att CIA initierade kriget som fått kritik. I en intervju med den före

detta CIA chefen George Tenet i programmet CBS 60 minutes (TV4 12/5-07) togs det bland

annat upp att tortyrliknande förhörsmetoder hade använts på krigsfångar i Afghanistan.

Sömnbrist, skendränkning och nerkylning, var tre kända metoder som hade fått godkännande

av Tenet själv, för att få fram information. Metoder som Tenet själv kallar ”enhanced

interrogation techniques.” Däremot när det gällde invasionen av Irak menar Tenet att han

hade vissa förbehåll, och i hans mening bortsåg Vita Huset från hans varningar. Faktum är att

han påstår att Irak låg på bordet redan dagen efter 11 september attackerna, och att president

Bush efter en bra anledning att invadera. Då hade CIA vidhållit att det inte fanns några

legitima skäl för en invasion av Irak, utan att orsaken till attackerna på den 11 september

fanns i träningsläger i Afghanistan.

3.3.3 Irak 2003-

”A withdrawal from Iraq might seem tempting, but in the long run it would be

devastating for our national security”(George W Bush)

Natten till den 20 april i år var det exakt fyra år sedan USA invaderade Irak. Demonstranterna

samlades världen runt för att visa sitt missnöje med den utdragna konflikten. Enligt den

tidigare CIA direktören Tenet förespråkade CIA aldrig en attack mot Irak. De var väl

medvetna om att deras källor var opålitliga. Rober Baer, författare och tidigare fältagent för

CIA som varit stationerad i mellanöstern, konstaterar i en artikel i Time att:

41

”It is not that Tenet is responsible for getting us into Iraq. It’s that he failed in not

making a full disclosure to Congress and the White House that we were taking a leap

into a bottomless black abyss. He should have resigned when he realized Bush would

use bad intelligence to decieve the American people. This is what we get when we

have a politicized CIA director […] Tenet also knew that Saddam’s Iraq was an

almost impossble nut to crack. During the first Gulf war, the dozen Iraqi generals

captured said that they dd not know about the invasion of Kuwait until 48 hours

before it happened. If Saddam’s generals didn’t know he was going to invade Kuwait,

how was the CIA to know?” (Byer).20

Marianne Laanatza, mellanösternexpert på besök på TV4:s morgonnyheter förklarar

skillnaden mellan sunni och shiamuslimer och tydliggör varför situationen har blivit som den

blivit. Skillnaden mellan Sunni och Shia är kanske inte så uppenbar för de flesta av oss, men

det är en splittring som skedde ganska kort tid efter profeten Mohammeds död och det var

angående vem som skulle bli den legitime efterföljaren.

Sunni – som utgör majoriteten i den muslimska världen, ansåg att man kunde välja en man

som var en god muslim, en god organisatör och en skicklig ledare, till att vara Islams

företrädare.

Shia – som utgör majoriteten i Irak ansåg att endast någon som är släkt med profeten

Mohammed kan accepteras. De förkastade de tre första kaliferna; Abu Bakr, Umar och

Uthman. Först Ali, som var gift med profetens dotter, kunde accepteras.

Skiljelinjen mellan de två grupperna blev uppenbar efter Iraks invasion av Kuwait, då USA

uppmanade alla irakier att göra uppror mot Saddam och Baath styret. Kurderna gjorde uppror

i norr och shiamuslimerna i söder. Kurderna i norr lyckades till slut få sin fristad och delvis

självstyre, men upproret i söder slogs brutalt ner. Något som lagt grunden för situationen som

vi ser idag. Det var bättre att vara Sunni än Shia under det Osmanska väldet, vilket varade

under flera århundraden. Sen kom britterna, med dem den moderna irakiska statsbildningen

och de nya statsgränserna, efter uppgörelse med Frankrike. Det var en sunnimuslimsk

monarki som byggdes och det gav alla sunnimuslimer en särskilt stark position. Britterna i sin

roll som kolonisatörer allierade sig med den befintliga överklassen. Den befintliga

överklassen var ända sedan det Osmanska rikets dagar sunnimuslimska jordägare (Laanatza).

När USA invaderade Irak kunde de ganska snart utnämna sig till segrare, eftersom de inte

mötte det motstånd som de hade utmålat och förväntat sig. Saddam Hussein hade redan 20 “George Tenet’s great failure”. Time magazine 3/5-07.

42

omstrukturerat armén och starkt begränsat dess tillgångar till vapen, sanktionstiden hade

framtvingat omprioriteringar av statens tillgångar, man gav exempelvis livsmedel mot lojalitet

m.m. och av någon anledning hade denna information inte nått Vita Huset. I sitt State of the

Union tal 2003, deklarerade Bush inför hela det amerikanska folket att CIA hade bekräftat att

Irak hade försökt köpa uran från Afrika och att det bara var en fråga om tid, innan Irak skulle

kunna producera kärnvapen. Detta var ett uttalande som två gånger tidigare hade strukits från

president Bushs tal eftersom det inte var sanningsenligt21, men denna tredje gång hade det

förbisetts och kommit med i talet. Ytterligare ett pinsamt tillfälle för CIA var den information

de hade gett utrikesminister Colin Powell som förmedlade informationen till general

församlingen, nämligen att Irak enligt trovärdiga källor hade någonstans mellan 100 och 500

ton kemiska vapen (Ibid).

När USA invaderade Irak så avskedades inte bara de som arbetade inom armén, ledande

personer inom universiteten och även många ledande personer inom administrationen

försvann. Det skiktet av människor bidrog till att skapa den irakiska identiteten, det var inte

bara sunnimuslimer i de ledande positionerna längre. Den inneboende religiösa konflikt som

hela tiden påståtts finnas i Irak verkade inte längre vara en realitet. Trenden av större och mer

utbrett samarbete mellan de religiösa grupperna sopades bort i och med att administrationen

upplöstes.

USA:s rykte har kanske aldrig varit sämre än det är just nu. I en nyligen genomförd studie av

BBC22 fick 26 000 människor från 25 olika länder kommentera 13 olika stater och

landsområdens positiva och negativa egenskaper. Kanada, Japan och EU fick mest positiva

omdömen, medan Israel, Iran, USA och Nordkorea hamnade i botten på listan, i den

ordningen. Omvärldens negativa syn på USA anses av vissa vara ett konstant tillstånd och inte

något som har uppkommit i och med Irakkriget eller någon inblandning i övriga världens

affärer. Detta är ett ämne som kommer tas upp mer i detalj i kapitel 4.4.

4. Fallstudien; Irakkriget 2003-2007 För att kunna bemöta mina frågeställningar har jag under ett halvårs tid följt utvecklingen i

medierna, en del av den information som jag samlat in har kommit från nyhetsreportage, CBS

60 minutes, DN och SvD. Förutom dessa mediala forum har jag också haft nöjet att vara med

på ett seminarium där Hans Blix var gästtalare samt hållit intervjuer med

21 Enligt Tenet själv, från intervjun i programmet CBS 60 min. TV4 12/5-07 22 http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/home_page/306.php?nid=&id=&pnt=306&lb=hmpg2

43

Major Göran Tornerhjelm, vars personliga erfarenheter av arbetet med FN har tillfört mycket,

och Löjtnant T.S som har fått ge den amerikanska militären en röst. Vidare har jag även varit i

kontakt med Mark Klamberg, doktorand i folkrätt vid Stockholms Universitet och tidigare

jurist vid ICC. Eftersom jag försöker skapa en bild av världsopinionen, är det viktigt att inte

begränsa undersökningen till svenska och amerikanska medier. Lyckligtvis finns det flera

organisationer som varje år genomför storskaliga opinionsundersökningar som inkluderar

samtliga befolkade världsdelar; däribland BBC World Service och Pew Research Center.

4.1 Hans Blix, Tid för nedrustning? Följande material är taget direkt från ett seminarium som Hans Blix höll för den svenska

Rivieraklubben i Nice, den 27 april 2007.

Normen för hur relationerna mellan stater ser ut har genomgått stora förändringar genom åren.

Detta kan vi bland annat tydligt se i utformningen av den moderna militären, där det fokuseras

allt mindre på territoriellt försvar. Detta beror på en ökad närhet och ett ömsesidigt beroende

mellan stater. Ingen kan exempelvis längre föreställa sig ett krig mellan EU-länder, eller

mellan USA och Mexico. Något som för bara några decennier sedan var ett verkligt hot.

Världen har rört sig från den Machiavelliska normen som helt enkelt ansåg att när fursten

bestämde sig för att starta ett krig så var kriget automatiskt legitimt, till dagens totala förbud

mot beväpnade angrepp på andra stater. Det finns bara två undantag för när väpnade angrepp

är tillåtna:

1) I de fall som Säkerhetsrådet godkänner angreppet.

2) I självförsvar mot väpnat angrepp som inträffat eller är omedelbart förestående.

”Angreppet på Irak år 2003 kunde inte rättfärdigas under någon av dom här två

grunderna. Säkerhetsrådet vägrade att ge sitt samtycke […] och när det gäller den

andra så är det klart att något angrepp från Iraks sida förelåg inte, vare sig mot

USA eller någon annan stat.” (Hans Blix, 27/4-07).

Vidare menade Hans Blix att ingen stat, utom möjligen Kuwait, kunde ha upplevt Irak som

något omedelbart hot. Men hur försvarade då USA angreppet?

”En amerikansk försvarsdoktrin förklarade före kriget, i augusti 2002, att FN

stadgans begränsning till försvar mot väpnat angrepp som inträffat eller var

omedelbart förestående, var för snäll. […] Och Condolezza Rice sa att man inte

skulle behöva vänta på att försvara sig till ett svampmoln dök upp. […] Ja,

irakierna var mycket långt från svampmoln, faktiskt. Även om amerikanarna gjorde

44

sitt bästa för att försöka hävda att Irak försökte importera så kallad ’yellow cake’

det vill säga uranoxid från Niger. De stackars irakiska kärnenergiteknikerna hade

knappast råd och pengar att skaffa sig hovtänger när Condolezza Rice gjorde dessa

uttalanden.” (Hans Blix, 27/4-07).

Någon direkt förklaring på hur långt i förväg man kan tänka sig att bedöma ett krig som utfört

i självförsvar gav aldrig amerikanarna, de sa endast som tidigare nämnt att de inte skulle

behöva vänta på ett svampmoln. Ett pågående anfall syns, när flottorna börjar närma sig

kusterna och stridsplanen sveper in över statsgränserna, då är ett angrepp påbörjat. Men

preventiva krig, det vill säga krig som inte har för syfte att stoppa ett pågående angrepp är

svårare att legitimera. För att kunna avgöra huruvida en attack är nära förestående krävs

underrättelsetjänst, men underrättelsetjänsten kommer alltid att sakna mer eller mindre viktig

information. Deras underlag är sällan eller aldrig helt komplett.

”Man talar om ’faithbased evidence’, bevis som är grundat på tro snarare än på

sakligt material, man kan också tala om, som i fallet med det här kontraktet som

påståtts ha slutits mellan Irak och Niger, om uranimport, skulle vara ’fakebased

evidence’. Min vän Elbaradei som efterträdde mig vid IAEA, han satt i

Säkerhetsrådet före kriget, alltså innan kriget bröt ut, så meddelade han via IAEA

att de nu hade fått se det här kontraktet och det hade tagit dom mindre än en dag att

konstatera att det var som han sa, ja han använde inte ordet ’fake’ för det gör inte

diplomaterna, utan han sa ’it is not authentic.’ Det är möjligt att han borde ha sagt

’fake’ istället, då hade kanske journalisterna och andra vaknat” (Hans Blix, 27/4-

07).

Vidare berättade Blix om att det hade påståtts i medierna att inspektörernas telefoner skulle ha

varit avlyssnade av den amerikanska underrättelsetjänsten. Därav konstaterade han endast att

de i så fall borde ha varit bättre på att lyssna. ”Det är liksom höjden av förödmjukelse att bli

avlyssnad, men inte bli uppmärksammad” (Blix, 27/4-07).

I mars 2003 struntade USA i FN stadgan och anföll Irak, och ändå blev de rasande på Kofi

Annan när han förklarade att kriget var olagligt. Detta hade han sagt redan 2003, men hade

upprepat det när han blev tillfrågan år 2004 inför valkampanjen. Blix menar att USA även

idag verkar beredda att ignorera FN stadgan, dessutom förklarade han att anledningen till att

USA fortfarande inte har attackerat några kärnenergianläggningar i Iran inte beror på någon

nyfunnen respekt för FN stadgan, utan snarare på en befolkning som har tröttnat på

45

krigsäventyr. Det är här vi kommer in på frågan om när aktörer får och inte får föra krig.

USA:s agerande är på intet vis något nytt fenomen, FN stadgan har brutits förut.

”I Kosovofallet ingrep Nato utan bemyndigande av Säkerhetsrådet, men de flesta

av de stater som deltog i det sa att det var en exceptionell situation med etnisk

rensning på gränsen till folkmord. Inte heller har det skett tidigare någon gång

att man så öppet som skedde i USA 2002, eller senare, att man bara kastat

stadgan över bord och sagt att det här är för snävt för oss och vi känner oss fria.

Bush, den äldre alltså, han förklarade efter 1991 års Irakinvasion som företogs

med mängder av allierade stater och med stöd av Säkerhetsrådet, att det här var

en ’new international order’, det här var alltså i början av avspänningsperioden,

1991, och det ingav förhoppningar, som sonen har begravt” (Hans Blix 27/4-

07).

Det sorgliga som skedde i samband med att USA struntade i FN stadgan var att de samtidigt

visade ett förakt för FN och öppet visade att de ansåg att Säkerhetsrådet var oförmöget att

agera när det behövdes. Men i efterhand kan vi snarare se att det var Säkerhetsrådet som

handlade klokt och vägrade bemyndiga ett krig som inte hade någon laglig grund.

”Hur skulle vi ha tänkt på FN:s Säkerhetsråd idag om det som nu sker i Irak hade varit

bemyndigat av Säkerhetsrådet? Och hur skulle vi ha sett på inspektörerna idag om vi

hade sagt att ja vi har ingen anledning att betvivla vad CIA och andra säkerhetstjänster

har kommit fram till. Jag tror att om man ser på det sakligt, att Rådets hållning var den

som var riktig, och det som gjordes med inspektörer också var det riktiga” (Hans Blix

27/4-07).

Blix spekulerade lite kring varför Bush den äldres agenda övergavs, och menar här att det

säkerligen handlade om att USA i samband med avspänningen och Sovjetunionens kollaps

blev den enda kvarlevande supermakten. Det fanns inte längre något motstånd att oroa sig för.

Och detta faktum gäller än idag, men efter Libanon och efter Irak så känner man att den

militära övermakten inte längre hjälper. Att man inte längre kan uppnå alla sina mål med hjälp

av sin militära makt, och en viss återgång till att använda sig av FN och Säkerhetsrådet samt

sanktioner och andra diplomatiska verktyg kan skönjas.

”Det som i alla tider förr har orsakat väpnade konflikter, att det verkar försvinna, jag

tänker då på att krig i allmänhet talat orsakas av tvister om gränser, eller tvister om

46

territorier, eller tvister om religion, eller ideologi. Och intet av detta föreligger

egentligen idag mellan stormakterna, regionalt ja, i mellanöstern och Afrika, inte

mellan stormakterna. Vad ska man då föra krig om? Ska man föra krig om den

kinesiska växelkursen, eller utsläpp av koldioxid i atmosfären, eller om integration, olja

är förvisso ett konkurrensämne och tillgången till olja är en väsentlig faktor, men är det

inte mera sannolikt att konflikterna, kontroverserna och det kommer att utspela sig

genom högre oljepriser snarare än krig?”(Hans Blix 27/4-07).

Här fortsatte Blix in på vad som egentligen var huvudämnet för seminariet, det vill säga om

det fanns någon möjlighet att inleda en nedrustning av massförstörelsevapen. Vilket är mycket

intressant i sig, men inte helt relevant för denna uppsats. Jag kanske kan berätta att Blix

sammanfattningsvis menar att det råder en svag vårlig medvind i nedrustningsarbetetet. En

sak som han fann uppmuntrande var bland annat att ett flertal amerikanska politiska veteraner

ställt dig bakom en artikel kallad nuclear madness, flera av ”kalla krigets rävar” som Blix

kallade dem, bland andra Kissinger, som menar att det inte längre finns några skäl till att

inneha massförstörelsevapen. Han säger också att klimatet i Washington är ett annat idag än

det var för ett par år sedan. Samtidigt finns det en del oroande trender. Den politiska

ståndpunkten är att det inte finns några spänningar mellan USA och övriga länder, men det är

vad utrikesdepartementet säger och försvarsdepartementets handlande säger något helt annat.

Blix menar att amerikanarna talar ”pentagonian”. USA:s militär samövar med andra staters

militärer i Afrika, Europa och Asien. Amerikanska baser och stödpunkter är utplacerade över

hela världen och nyligen har ett avtal om nukleärt samarbete slutits mellan USA och Indien,

vilket tolkas som ett försök till att bygga upp ett motståndsbälte mot ett starkare Kina.

”Jag tror att Europa har ett betydande ansvar i det här läget. Samhörigheten mellan

demokratierna över atlanten har en stark grund och måste ha det i framtiden också.

Men EU tillskapades som ett fredsprojekt, och bör fortsätta på det sättet, det är ett arv

som förpliktigar till det även i framtiden. Ni kanske har hört att för inte så länge sen

karaktäriserades USA som mars och Europa som venus. Mars är då beredd att tillgripa

våld eller vara lite skjutglad, medan Europa sedd som venus är ständigt beredd att vara

förhandlande, vilket man gör i evighet i Bryssel” (Hans Blix 27/4-07).

Efter själva föreläsningen tilläts en lång frågestund som återupptog diskussionen kring Irak,

FN:s stabilitet och legitimitetsfrågan. I samband med USA:s invasion av Irak var det många

experter som menade att detta var slutet för FN. Institutionen som redan tidigare hade

anklagats för att vara för byråkratisk, skulle helt slås sönder av att dess största medlem

47

struntade i dess beslut. Bland annat ställdes frågan om hur man skulle kunna stoppa

utvecklingen i Iran, gällande deras nukleära ambitioner.

”Jag är ense med dom som säger att det vore önskvärt att Iran avstår från att anrika

Uran […] Sen kan man ställa sig frågande till en del av de metoder som européerna

först och sen USA och säkerhetsrådet har slagit in på för att övertyga Iran. Det första

elementet är att dom säger att vi är beredda att sitta ner och tala med Iran om alla

möjliga fördelar som vi kan ge dom om dom avstår från det här programmet, men först

måste Iran avstå ifrån sin anrikning av uran.[…] Man kan också se på jämförande hur

man uppträdde mot Nordkorea, där sitter man och har suttit i förhandlingar i Peking

länge med Nordkorea utan att kräva att Nordkorea skulle stoppa produktionen av

plutonium. Så i Nordkoreafallet går det bra att tala med dom utan att nordkoreanerna

gör huvudsaken men i Iranfallet går det inte” (Hans Blix 27/4-07).

Det ligger något förödmjukande i det här, att först säga att förhandlingar kan ske, men först

efter att kraven bemötts. Condolezza Rice ska enligt Blix ha sagt att ”Iran must behave itself.”

Ett tonläge som enligt Blix är mycket oförståndigt, även om man känner så, så behöver man

inte uttrycka sig på det sättet. Det är också väldigt intressant att se på vilka detaljer som finns

med i erbjudandena för respektive stat. I Irans fall erbjuds de kunna köpa reservdelar till

flygplan, stöd för att komma in i världshandelsorganisationen, underlättade

investeringsmöjligheter och så vidare. Vad erbjuds då samtidigt till Nordkoreanerna? I deras

fall har amerikanarna erbjudit Nordkorea en garanti för alla anfall utifrån, även en garanti mot

subventioner, eller subtraktion för att åstadkomma en regimförändring inifrån. Målet med

detta är förstås att visa för Nordkoreanerna att de inte behöver bomberna för att försvara sig

för vi kommer inte att anfalla er. Något motsvarande har inte erbjudits Iran. Dessutom har

Nordkorea också erbjudits normaliserade diplomatiska förbindelser, något man i Irans fall har

sagt sig villiga att börja tala om förutsatt att programmet först avbryts.

Hans Blix fick också frågan om Irans president, om han kände att det gick att lita på hans

garantier för att anrikningen av uran inte har som syfte att leda till tillverkning av kärnvapen.

Här menar Blix att när han samtidigt förnekar att förintelsen har ägt rum, så kan man ju undra

vilken grad av trovärdighet han har den här karln. Så det skulle han inte våga lite på. Däremot

påpekar han att Iran inte är Irak. I Irak fanns det bara en vilja, och det var Saddam Husseins, i

Iran finns det många viljor. Man måste tänka på att det ligger mycket retorik bakom sådana

uttalanden och Irans president kan mycket väl söka stöd hos Irans mer nationalistiska grupper

48

när han förnekar förintelsen. Så vad kan omvärlden göra för eftergifter? På det svarade Hans

Blix:

”Jag är inte pacifist, FN stadgan grundar sig inte heller på pacifism, men dom som

skrev FN stadgan var inte skjutglada. Dom var inte ’trigger happy’ dom hade sett andra

världskriget hur det går till, och därför så ville dom söka fredliga medel, inklusive

accomodation, alltså ibland också eftergifter. Kanske kommer ni ihåg den danske

poeten, som skrev, var det politiken, han skrev under kalla kriget, han hette Grook, han

sa, att ’the noble art of loosing face, may one day save the human race’” (Hans Blix

27/4-07).

För att behålla freden måste de internationella aktörerna vara beredda att göra eftergifter och

diplomaternas uppgift i världen är att söka efter möjliga lösningar och eftergifter, som inte

innebär att några inblandade aktörer förlorar ansiktet. Den naturliga frågan som följde var

naturligtvis vad Hans Blix själv ansåg om invasionen, om han ansåg att USA hade gått in i

Irak med god tro?

”Jag har aldrig vågat säga att dom var i ond tro, jag har sagt att dom ersatte frågetecken

med utropstecken. Och jag har sagt att man… regeringar i motsats till inspektörer

måste ofta fatta beslut på ett underlag som inte är fullständigt. Vår uppgift var att såhär

det här är vad vi kan se, klara bevis och fakta, och vi kan finna det ena eller det andra.

Men en regering som väntar tills alla fakta är på bordet, den kan ha försuttit tillfällena.

Den kan alltså i många situationer inte bara när det gäller krig, i många situationer

måste regeringar fatta beslut på det underlag som finns tillgängligt. Och det kan gå fel.

Men det man kan begära, tycker jag, som medborgare, är att åtminstone kritiskt granska

det underlag som dom har, som finns, och där måste man ändå rikta stark kritik mot

den amerikanska regeringen och den brittiska regeringen. Dom var inte alls intresserade

av att granska, utan dom var snarare som forna tiders häxjägare, som sa här är häxan,

här finns skuld, den är skyldig, och nu gäller det bara att hitta lämpliga bevis. Och ser

man då en svart katt springa tvärs över vägen, ja då räcker det också som bevis” (Hans

Blix 27/4-07).

Det som Hans Blix uppfattade som det största problemet var att de som borde ha varit ’civil

servants’ det vill säga CIA och MI5 faktiskt böjde sig efter intresset, de visste mycket väl vad

deras respektive regeringar var ute efter för slutsatser, och satte därför inte tillräckligt tydliga

frågetecken i sina rapporter. Colin Powell, som själv hade sett krig, han var mer återhållsam,

det var skrivbordsgeneralerna, som Hans Blix kallade dem, som var mer skjutglada.

49

Härnäst frågade en bordsgranne vad Hans Blix trodde att det hade funnits någon annan

lösning på Irakfrågan. På den frågan svarade Blix att om invasionen inte hade ägt rum, trodde

han att Saddam Hussein hade utvecklats till en ny Khadaffi eller Castro. Han var tio år äldre

än han hade varit under Gulfkriget, och Irak låg i spillror efter många år av sanktioner. Hade

USA väntat några månader och tillåtit FN att genomföra sina inspektioner hade det blivit

mycket svårare att föra krig. Inspektörerna hade från Storbritannien och USA fått ett antal

platser som de misstänkte att det fanns vapen gömda på, de hann undersöka ungefär tre dussin

sådana platser, och kunde utifrån detta rapportera till både säkerhetsrådet och respektive

regeringar att de inte hade funnit några massförstörelsevapen. I vissa fall hade det handlat om

konventionella vapen och i vissa fall hade det handlat om dokument, men inga

massförstörelsevapen. Hade de fått ytterligare några månader på sig hade de kunnat besöka

alla dessa platser, och vad USA och Storbritannien då hade kunnat uppdaga var att deras

källor var dåliga. Det rörde sig om avlyssnade telefonsamtal, spioner och avhoppare.

”och avhopparna, dom var inte intresserade av inspektion, dom var intresserade av

invasion. Så det tror jag hade blivit resultatet, att Saddam, man hade haft svårt att föra

kriget, Saddam hade blivit kvar, han hade blivit som en Khadaffi eller Castro. Inte

särskilt tilltalande för irakierna, men den tankeställare man gör sig idag är att kanske

anarki är värre än tyranni” (Hans Blix 27/4-07).

Nästa fråga gällde i vilken mån FN får gå in i stater mot deras vilja?

”Där har skett en konceptuell förändring, man har antagit en doktrin om ’human

protection’, i vilken man förklarar att när det sker svåra övergrepp mot mänskliga

rättigheter i olika länder, så måste FN engagera sig där. Detta är icke inblandning i

interna angelägenheter om FN tar ställning till dessa frågor, […] man har gått längre nu

och sagt att det är en plikt för staterna, de har inte bara suveränitet, rätt till territorie och

medborgare, de har också en skyldighet att vidta mänskliga rättigheter och när dom inte

gör det är den FN:s uppgift att säga till dom. Och i allra sista hand också kunna

använda sig av våld” (Hans Blix 27/4-07).

Blix påpekade att detta inte på något sätt ändrade på FN stadgan, utan kvar står vad som

nämndes tidigare i föreläsningen, att FN kan bemyndiga en intervention när det föreligger ett

brott eller ett hot mot freden. Däremot måste det antagligen även fortsättningsvis, alltid ha

gått oerhört långt innan FN kan ingripa. Vi bör heller inte förvänta oss att detta kan komma att

förändras inom en snar framtid. Mycket eftersom flera stater som exempelvis Kina som regel

50

är emot ingripanden, men också u-länderna är rädda att västvärlden skulle kunna använda

detta som ett verktyg för nya interventioner.

”We have the right to mismanage our own affairs, och det gör dom ju en del utav dom,

förvisso, och jag är inte alls övertygad om att man i Rwanda, Burundi exempelvis hade

kunnat få till stånd någon riktigt stor åtgärd eller ingripande även fast det var genocide

det var frågan om, alla skäms över detta. Det gick alltså att göra detta i Gulfkriget

1991, då handlade det om ett ingripande mot en irakisk aggression. Men man hade

aldrig i det brittiska parlamentet eller den amerikanska kongressen kunnat få stöd för

ett militärt ingripande i Irak för att största Saddam, det hade dom inte kunnat få” (Hans

Blix 27/4-07).

Det som Blix istället sätter hoppet till är televisionen. När människor får se vad som pågår i

omvärlden spelar det ingen roll om de är svarta eller gula, medkänslan är densamma. När folk

reagerar sätter det ett demokratiskt tryck på regeringarna att agera och på sikt, eftersom vi blir

alltmer beroende av varandra och får allt mer kontakt med varandra världen över, då kommer

det att finnas förutsättningar för ingripanden. Men vi är inte där än. Världens uppgift nu borde

istället för att bygga upp militära styrkor och försvar mot varandra, istället vara att försöka

inkorporera dessa internationella samfundets utstötta, för att verka för en hållbar fred.

”Vad jag skulle vilja se istället, och det är inte någon blåögd idealism i det, att man

försöker inkorporera, få med Kina och Ryssland så mycket man någonsin kan i det

internationella umgänget. Få med dom i world trade organisation och sen klaga på

dom. Ni får inte göra si ni får inte göra så, men att umgås, frottera med dom, så vi får

fram en hel del gemensamma värderingar. Vi talar ofta om mänskliga rättigheter, som

svensk jurist och positivist var jag lite skeptiskt mot mänskliga rättigheter som de var

förr i världen, men jag tycker nog inte så längre, jag tycker snarare att verksamheten

med den här konventionen och deklarationen, är mera som en långsam utveckling av en

globaliserad etik” (Hans Blix 27/4-07).

Denna etik bakas in i alla mänskliga rättigheter programmen och det som är så unikt med dem

är att de inte är kristna, buddistiska, judiska eller islamska värderingar, utan är något som alla

har ställt sig bakom. Globaliseringen är en väsentlig faktor, handeln är drivkraften och en

ökad handel leder också till en globalisering av lagen.

Den sista frågan gällde lösningen på Irakkriget, hur såg Hans Blix på detta. Han svarade att

han hade svårt att se en lösning på kriget utan att USA först lämnade Irak. Visserligen så

51

säger man att här finns nu en irakisk regering och här finns suveränitet, men vad är det för

suveränitet man har om man inte ens kan säga nej till den där muren man håller på att bygga,

eller ens kan säga nej till arresteranden av iranska konsulära tjänstemän. Medan amerikanarna

finns där kommer olika grupper att söka stöd hos dem, för att stärka sin egen position.

Amerikanarna vill förstås skapa en balans i landet, men att ge stöd till exempelvis kurdiska

grupper, och på så sätt inleda ett sönderfall av den irakiska staten, kommer leda till ytterligare

problem. Det finns fler kurder i världen än det finns palestinier, men alla vill ha en palestinsk

stat och ingen vill ha en kurdisk. Detta för att kurdernas territorium sprider sig över så många

olika länder som alla är rädda att förlora sin ställning och sin mark. Irak har väldigt mycket

klokt och utbildat folk, visserligen har många emigrerat, men de har fortfarande stora resurser

i de aspekterna.

”Jag skulle tro att när dom vet att USA försvinner med de här 150000 man som sitter

där med mycket vapen, att då måste dom säga sig själva att nu har vi ett alternativ,

antingen så har vi ett inbördeskrig, eller också får vi på nåt sätt göra upp här, att göra

den accomodation göra de eftergifter som är nödvändiga för att få ihop landet igen.

Men det är en risk, så länge USA är där tror jag inte att de kan ske, och när USA säger

att de behöver ytterligare ett år misstänker jag att det handlar om amerikansk

inrikespolitik. Kriget har skadat det republikanska partiet väldigt mycket. Det var ett

misstag och man vill helst kunna dra sig ur det här utan att det ser ut som ett ännu värre

misstag och man föreställer sig att kanske om man stannar kvar kanske man kan föra

över det i någon slags fredlig utväg” (Hans Blix 27/4-07).

Blix menar på att det ur det republikanska partiets perspektiv skulle vara värre att gå in i nästa

val med ett misslyckande bakom sig, än att stanna kvar och sedan lämna över hela kakan till

det demokratiska partiet och låta dem hitta en lösning.

4.2 Fyra år senare, Irakkriget (2003 – 2007)

Om det var ett strategiskt val eller ett misslyckat uppdrag förblir oklart, men faktum kvarstår;

i samband med Gulf kriget lät President George H.W. Bush, Saddam Hussein sitta kvar som

Iraks ledare. Enligt flera ett medvetet val för att undvika ett splittrat Irak som skulle sväljas av

närliggande stater vilka i sin tur skulle kunna komma att bli ett framtida hot (Malone 2006:8).

I efterhand har det insinuerats att den nuvarande President Bush fick rådet från de äldre

rådgivarna, som hade varit med under Gulf kriget, att inte ta sig an Saddam Hussein just för

att det skulle skapa fler problem än det kunde lösa. Huruvida detta är sant vet bara de

52

inblandade men oavsett om President Bush var medveten om vad han gav sig in i eller inte är

det tydligt att uppfattningen av USA har förändrats kraftigt bara under de senaste åren. Under

större delen av 1990-talet var USA sysselsatt med inomstatliga problem och Europa å andra

sidan var upptaget med integrationsarbetet med ett växande EU. Den amerikanska

maktpositionen verkade ohotad, inga riktiga ovänner och många vänner stärkte den bilden

ytterligare (Lindberg 2005:3). ”Nous sommes tous Americaines” stod det på löpsedlarna för

Le Monde den 12 september 2001. Ett par dagar senare röstade NATO-medlemmarna

enhälligt för ett antagande av artikel 5 i Washingtonfördraget, som deklarerade att attackerna

på den 11 september, förutsatt att de hade ett utländskt ursprung, skulle anses vara en attack

mot alla NATO medlemmarna (Ibid). Enligt Lindberg var det amerikanska folket djupt rörda

över det solidariska gensvar de fick från nästan alla världens hörn, men främst Europa.

”In grave crisis the United States and Europé did some together, as they have so

many times before. But the solidarity would not last, as the events of September 11

also resulted in the emergence of a new global agenda for the United States, one

that will likely dominate American foreign policy for a generation, that many in

Europe simply did not agree with” (Lindberg 2005:4).

Jag kan inte låta bli att reagera över detta mycket enkelspåriga ställningstagande. Det är en

sak att vara solidarisk med en stat som blivit utsatt för ett terrordåd, som i sig är oacceptabelt,

oavsett var, när eller varför det utförs, men en helt annat att blint stödja en omstridd

hämndaktion, som dessutom var riktad mot en stat som inte verkade ha något att göra med

själva dådet.

Den amerikanska administrationens ställningstagande var även det en aning magstarkt.

Antingen stod man på USA:s sida i kampen mot terrorismen, eller så valde man terroristernas

sida. I deras ögon fanns inga gråzoner. I USA prisades presidenten för sin tydliga moraliska

ståndpunkt, men i omvärlden oroade man sig för den totala avsaknaden på moralisk nyans

(Lindberg 2005:5).

Reaktionerna på invasionen och avsättandet av Saddam Hussein var många. Abir Al-Sahlani,

projektledare för irakiska centret för demokrati, besökte nyhetsmorgon på 4 årsdagen och

berättade att hon hade jublat när Saddam avsattes och åkte ner för att hjälpa till med att bygga

ett demokratiskt Irak. Två år senare var hon tvungen att flytta tillbaka till Sverige p.g.a.

oroligheterna och bristen på framgångar. Hon säger sig fortfarande vara hoppfull, men att hon

insett att demokrati inte är något som man bygger över en natt, det är en långt gående process

53

som kräver en attitydförändring och en förändring av sättet att tänka. Programledarna frågar

henne om hon anser att Irak är en demokrati, på vilket hon svarar ja, det är en ny demokrati.

Men framförallt påpekar hon att de inte kan jämföra Irak med västvärldens demokratier, vi

kan inte ta ut Irak ur dess arabiska kontext. Hon anser också att konflikterna i Irak idag beror

på det politiska ledarskapet, och menar att de politiker som finns idag har insett att så länge

det finns konflikter kommer de att behålla makten, och det finns ingen politisk ledare idag

som skulle kunna överleva i en stabil demokrati. Al-Sahlani själv återvände till Sverige för att

hon insåg att hon hade blivit en alltför stor belastning för sina medarbetare, det var för svårt

att trygga hennes säkerhet. På frågan om hon ansåg att det var rätt av USA att invadera Irak

svarar hon ett tveksamt ja och försöker bedöma situationen utifrån hur det ser ut idag. I

hennes mening finns det de som drömmer sig tillbaka, och anser att det var bättre på Saddams

tid, men att det var bara de som var privilegierade av Saddam. ”Vi vanliga irakier kan aldrig

tänka oss att gå tillbaka […] det var lika många som dog under Saddams tid, fast i all tysthet”

(Al-Sahlani 20/3-07). Enligt Al-Sahlani består det största problemet idag av att det politiska

och det brottsliga har flutit samman:

”I Irak finns det en religiös motsättning som är importerad […] vem är det då som

för striderna, det är dom som sitter vid makten, det är dom som sitter i parlamentet

som sen går utanför och sen bråkar dom, det är inte vanliga irakier som bråkar med

varandra […] om man tittar på alla självmordsbombare, det har aldrig varit en

irakier, en irakisk medborgare, som har utfört en självmordsattack, och jag tycker

det är värt att fundera på, vilka är det då som gör det här och vad har man för syfte?

Jo självklart vill man hämnas på USA och då är det irakier som får betala” (Amir

Al-Sahlani, TV4 20/3-07).

Al-Sahlani kopplar dåden till den politik som USA för mot både Syrien och Iran, det är

väldigt många som ogillar deras inblandning i mellanöstern och Irak har blivit arenan där all

denna frustration tas ut. Detta är en åsikt som delas av flera. I ett samtal med H.P., en 21 år

gammal tjej som flyttade från Irak till Sverige 2001 gav mig en bild av hennes syn på USA:s

inblandning i mellanöstern. Hon menar på att den allmänna uppfattningen är att USA gör vad

de vill, oavsett vad som är rätt eller fel, eller vad omvärlden säger; FN upplevs inte som stort

mer än en formalitet. På frågan om hon ansåg att USA hade rätt att invadera Irak svarar hon:

”Varför skulle det vara rätt för USA att invadera Irak? Det finns diktaturer överallt i

världen, varför just Irak och inte Nordkorea till exempel? […] USA har förstört mitt

land” (H.P.).

54

H.P. upplever inte att USA hade något välment bakomliggande syfte till invasionen. Hon tror

tvärt om att det var meningen att skapa kaos, att låta landet kollapsa. Varför skulle de annars

vara där? Inte skulle de spendera miljarder dollar på att skapa ett demokratiskt Irak. H.P.

håller inte med Al-Sahlani i hennes uppfattning att endast de som gynnades av Saddam

Hussein vill gå tillbaka till tiden före kriget. Enligt H.P. fanns det år 2001 ingen distinkt

uppdelning av shiiter, sunniter, kurder och kristna. Till och med under Saddam Husseins tid

bodde det kristna människor i de fina stadsdelarna i Bagdad. Religiös tillhörighet var inte av

någon större vikt utan har uppdagats först nu, och används som en förklaring och en ursäkt till

USA:s misslyckanden. Vissa delar av Irak, bland annat hennes hemregion, har blivit svårare

att leva i efter USA:s invasion.

Övergrepp, våld, trakasserier och oskyldiga dödade hör tyvärr till krig. I de bättre fallen kan

de ansvariga ställas inför rätta. Listan på misstag som begåtts av de utländska styrkorna blir

allt längre, mycket beroende på dålig information, brist på kunskap om landets historia och

kultur, samt extremt stressiga arbetsförhållanden.23

För ytterligare klarhet i den här frågan ställde jag ett par frågor till Mark Klamberg, den första

gällande när omvärlden får intervenera och när den bör göra det i hans mening. Han

hänvisade mig till en artikel han hade skrivit för SvD den 25 april 2007, Sverige flörtar med

kriget. I artikeln diskuterar han Sveriges uppfattning av Irakkriget och menar att vi har börjat

röra oss mot en uppfattning som påminner om den som USA och Storbritannien hade inför

kriget, det vill säga att Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och att dessa skulle

ha gett en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ingrepp som skulle leda till ett regimskifte.

Det är en mycket kontroversiell fråga, så pass att Elizabeth Wilmshurst, biträdande

folkrättsrådgivare för den brittiska regeringen fram till 2003 sa upp sig i protest mot den egna

regeringens ställningstagande i frågan24. I samband med Klambergs artikel hade

utrikesminister Carl Bildt uttalat sig om folkrättens regler och menat att det fanns utrymme

för delvis olika tolkningar. Utrikesminister Bildt har länge undvikit att kritisera USA eller

Storbritannien för sitt agerande i Irakfrågan, ett uttalande och en inställning som kan jämföras

med Göran Persson som den 20 mars 2003 förklarade att ”till skillnad från USA kan Sverige

inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot

folkrätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras (Göran Persson, enligt Klamberg).” 23 Exempelvis morden i Haditha, armén bröt sig in i två hem och dödade 18 civila, majoriteten av dessa barn. Den ansvariges kommentar var att: ”It doesn’t sit well with me that women and children died that day” Men han står fast vid att det var ett korrekt taktisk beslut. (CBS 60 min 31/3-07 TV4). 24 http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/4377605.stm Läs gärna Wilmshursts brev om entledigande.

55

Vad vår regering har för ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktigt av två skäl;

först och främst har rätten att gå i krig reglerats av både internationella traktat i form av FN-

stadgan och internationell sedvana, eller med andra ord tradition som styr staters handlande

och övertygelser. Klamberg menar att utrikesminister Bildt uttrycker och formar Sveriges

uppfattning när han uttalar sig och därför bör välja sina ord varsamt. Det är inte nödvändigtvis

så att hans toleranta inställning mot USA och Storbritannien stämmer överens med den

generella uppfattningen i landet.

Den andra anledningen till varför det är viktigt är enligt Klamberg, att med Irans nukleära

ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom

en nära framtid. ”Utöver säkerhetspolitiska överväganden kan folkrättsliga ställningstaganden

avgöra vilket handlingsalternativ som omvärlden väljer gentemot Iran” (Klamberg).

Effekterna av regeringen ställningstagande kan bli omfattande. Efter Nürnberg och

Tokyorättegångarna har ingen individ ställts inför rätta för brott mot freden eller

aggressionsbrott. År 1998, i samband med antagandet av stadgan för internationella

brottsmålsdomstolen (ICC) inkluderades även aggressionsbrott, men med ett viktigt förbehåll.

Nämligen att brottet i samband med en översynskonferens 2009 definieras och

förutsättningarna för domstolens domsrätt och förhållande till FN:s säkerhetsråd ska

fastställas. Det är en fråga som bara kan lösas på högsta politiska nivå, och det är därför som

den svenska regeringens position är viktig, då vårt ordförandeskap i EU kan sammanfalla med

översynskonferensen 2009. En konferens som kan komma att ha ett avgörande inflytande över

domstolens framtid (Ibid).

”Sverige och EU har allt intresse att utöva inflytande över hur Irans nukleära program

ska hanteras, hur aggression kan förhindras och beivras. Är det regeringens avsikt att

ha en klar uppfattning om rätten att gå i krig?” (Mark Klamberg).

4.3 Enligt en amerikansk officer.

Jag tyckte att det var viktigt att försöka förstå hur resonemanget såg ut inom försvaret i USA.

Under de 4 år som kriget pågått har flera olika teorier för varför USA valde att invadera Irak

dragits upp, speciellt eftersom det visade sig att uppgifterna för att det fanns

massförstörelsevapen var opålitliga. Eftersom jag har kontakt med en officer inom den

amerikanska flottan som har personlig erfarenhet av kriget, kände jag mig tvungen att fråga

honom vad han ansåg om frågan.

56

”I am assuming you asking why we went in there in the first place. I believe there are

a number of different reasons, but these are my own opinion and are definitely not

what the U.S. government or the U.S. Armed Forces are putting out. Most people

claim that we are in Iraq for two reasons, oil and weapons of mass destruction. I do

not believe either of these are the real reason we are in Iraq. First off, the WMDs were

an easy excuse to get the American public to sign off after 9/11. A lot of people claim

that economic concerns over oil play an enormous part, but the truth is the U.S. is not

as dependent on oil from the Middle East as people believe. The first, and most

sinister reason I think we are in Iraq was to get George Bush reelected. Understand

that I am very much in the minority in this belief, both in the Navy, and by the

American public. My thinking is that after the first Gulf war George Bush (the older

one) had the highest approval rating ever for an American president, yet after the war

ended and the issues changed just a few short years later he lost in his reelection

campaign. After 9/11 and the invasion of Afghanistan, G.W. Bush had an even higher

approval rating and I believe he learned from his father. Most countries do not like to

change leadership during a period of war as it reduces stability and can have serious

ramifications. As long as we remained at war with someone, G.W. Bush was more

likely to be reelected. The second and more obvious reason, is our alliance and

protection of Israel. Israel remains our greatest ally in the region, mostly because of

Lobbyist groups in the U.S. and because we played a major part in their creation. One

cannot be surprised by the consistent fighting in the region and the anger from the

Palestinians and other countries of the fact that the Western Powers entered the region

and handed over a prime piece of land to a group of people who had not been there

for over a thousand years. The creation of Israel was done so the Western Nations

(primarily the U.S.) could clear their conscience over the fact that it took us too long

to react to the atrocities that Hitler was committing and it resulted in the death of 6

million Jews. No thought was given to the ramifications and to the people who we

were wronging by handing their homeland over to someone else. The biggest threat to

Israel currently is Iran. As a result Iran has become a threat to Western Nations as

well. The hatred of the U.S. would quickly die in Middle Eastern Nations if we

ceased our support of Israel, but this is something that we seem unwilling to do. As a

result Iran has become a serious threat, and what better way to handle a threat then

place American troops in two countries (Iraq and Afganistan) that it shares borders

with.”

Jag passade även på att fråga om han kände till något mer specifikt gällande vad USA

planerade att göra nu, efter “the surge”. Vad som skulle hända under de kommande

57

månaderna inom Irakpolitiken, finns det någon direkt tidsplan för när trupper ska tas hem? Ett

annat fenomen som jag hade reagerat på är att inför det kommande valet är det ständigt fler

högt uppsatta personer och framförallt potentiella presidentkandidater som offentligt fördömer

kriget och försöker uppfattas som om de alltid varit motståndare mot kriget.

“It depends on the next election. Eventually we will have to remove some of our

troops and hand over control of some areas to the Iraqi's. However, I do not believe

they are capable of keeping the country from plunging back into civil war, which I

believe is inevitable once we hand back control. The U.S. will want to maintain a

presence in Iraq to combat possible Iranian threats (and also possibly Syrian). Really

this is a no win situation. The thought that bothers me is the U.S. insistence that a

democracy rules in Iraq. I believe it is short sighted. You cannot force democracy on

a people, they must choose it for it to succeed. The problem in the Middle East, that

most Americans do not understand, is that Islam is an all encompassing religion. It

does not only direct how you should practice your faith, but also how your everyday

life should be lived, and how government and business should be run. In this country

religion is about faith, but does not guide our laws (for the most part) and our

economic values. I do not believe that democracy is ready to work in the Middle East

and conflict will always be the result when we try to force it on nations that are not

ready to accept it.”

“Future plans for Iraq are undecided. The American public definitely wants to pull

out in some manner, but the level at which that will be done has not been decided.

Many democrats ran on a ticket that professed that they would ensure that troops were

pulled out of Iraq, but the truth is they ran that way because they knew it would win

them elections. Once they won it became clear that they really had no plan on how to

accomplish what they said they would do. The risks are great when it comes to

removing troops. The reality is that once we reduce our presence the likelihood of a

civil war is great. The question that needs to be answered is are we willing to leave

Iraq to face this problem themselves and risk the country becoming an even more

unstable and dangerous region then it was before, or we will come storming back in

to repeat the cycle once again in a couple of years. There are no easy answers to these

questions and I am not sure they will be answered until after the 2008 presidential

elections.”

58

Utifrån sett är det tydligt i min mening att relationerna mellan USA och FN har blivit

ansträngda, mycket beroende av skiftande fokus inom FN samt att organisationen har blivit

alltmer svårstyrd. Jag ansåg att det skulle vara intressant att få Löjtnant T.S bild av detta.

“I believe this relationship is strained. The problem stems from the fact that the UN

was setup to where the 5 permanent members would basically have all the power.

When this was setup these 5 nations were the worlds 5 super powers. Now there is

really only one. The U.S. mentality is that when we basically have the most at risk in

every conflict, we should not have to constantly answer to nations that are not risking

as much. Essentially the belief is that the US does not need UN approval to do what

they deem to be necessary. The political games are still played, but the US basically

sees the UN as a figurehead organization with no real power or authority. The US

maintains a solid relationship with Great Britain and Australia, but it does seem

strained with other nations as a result of our attitude. Some nations (France) it appears

the relationship is strained mostly as a result of pride and jealousy. Other nations

(Sweden and Germany) it appears strained because of differing philosophies. In the

end I would like to see some of these relationships repaired, but I also think it is

necessary for the US to maintain a level of autonomy as we always seem to have the

most troops involved, the most ships, the most aircraft, and the most to lose.”

I opinionsundersökningar har det framkommit att bilden av USA och synen på amerikaner har

försämrats radikalt på senare år, av olika skäl. Jag frågade T.S hur detta hade manifesterats.

”Understandably overseas attitudes towards Americans have dropped, and I can

understand why. However, many Americans are coming around and support for this

war is at an all time low, as demonstrated by the 2006 elections were the democrats

regained both the House and the Senate from the Republicans. The biggest problem

with Americans, contrary to popular overseas perception, is not pride, but lack of

information. Education, especially on foreign policy and relations is lacking in this

country. In fact many Americans can't even find the Middle East on a map. As a

result it takes Americans longer to realize that our government may have made a

mistake then most countries. There is also such a high level of Patriotism in this

country that a lot of people tend to see the world through Red, White, and Blue

glasses. However, the public is coming around and hopefully the rest of the world

will realize that a lot of us do not support what is going on and will view us as

individuals and not just as George Bush cronies.”

59

Till sist frågade jag om han kunde delge något om sina egna upplevelser från Irak, och hur

stämningen bland hans kollegor var. Jag kunde föreställa mig att ett krig till synes utan slut,

samt det minskade stödet från både hemlandet och omvärlden påverkade stämningarna.

“Keep in mind that all of the answers I have given you are my own, not that of the

U.S. Navy. In fact most of my opinions run contrary to the majority of the people I

work with. I was in Iraq for just over a month, but I cannot talk about anything that I

did there. Most of my colleagues feel very differently from me. The majorities of the

military people in the US are very conservative and take patriotism to a new level.

A lot of them feel it is wrong to question anything from the President since he is the

Commander and Chief and so they support anything we are asked to do. I do believe

that the invasion was the right thing, but I think it was done for the wrong reasons. I

believe that it is the right thing to do to stop atrocities from being committed against a

group of people, and it is clear that there were high levels of corruption, torture and

genocide occurring in Iraq. Unfortunately, these conditions exist in many parts of the

world, especially central and western Africa. Of course the economic and political

reasons for helping these people do not exist so we leave them to their own devices.

The US is in a difficult position because we often feel like it is our duty as an

economic and military Super Power to help out countries and people that are less

fortunate then ourselves. However, once you help one country out you open yourself

up to questions about why you helped that country and not another that needed the

same amount of help. Really your choices are to help nobody or everybody, and we

have tried to walk a middle path which has opened ourselves up for criticism. In

general, the personnel in the Navy have remained true to their original convictions on

this war, but I believe a lot of that is due to the fact they we are usually in much safer

environments and our lives have not been affected as much a people in the Army and

Marine Corps. Many of these men and women have been spending 18 months out of

every two years away from their homes and families in either Iraq or Afghanistan.

Amongst these people I believe support for the war has waned considerably. I have

worked with both British and Australian Units and they were both fully onboard with

what we were doing. They were very supportive of the war and the strides we were

making. I did not interact with them a tremendous amount in a social atmosphere so

there was not a lot of politics discussed in the course of missions so it is difficult to

give an accurate answer on this subject.”

60

4.4 Anti-amerikanism Efter 60 år som en av världens mest framstående stormakter, är bilden av USA långt ifrån

övervägande positiv. Globala opinionsundersökningar görs varje år av olika organisationer

och de är rörande eniga om att uppfattningen av USA har sjunkit drastiskt sedan invasionen

av Irak. Enligt en undersökning utförd av Pew Research Center, genomförd under våren 2003,

där 16 000 personer tillfrågades, framgick det att i endast 4 utav 14 länder var det en majoritet

som hade en positiv bild av USA. Samma 14 stater hade varit med i en liknande undersökning

sommaren 2002 och då var det majoriteter i 10 utav samma 14 stater, vars medborgare hade

en positiv bild av USA (Katzenstein & Keohane 2007:1). Det är viktigt att skilja på åsikter

grundade på vad USA är och vad USA gör. En vanlig uppfattning inom USA är att omvärlden

tycker illa om dem baserat på vad de är. En uppfattning som sattes på pränt av Washington

Post kolumnisten Charles Krauthammer:

”It is pure fiction that this pro-American sentiment was either squandered after Sept. 11

or lost under the Bush Administration. It never existed. Envy for America, resentment

of our power, hatred of our success has been a staple for decades, but most particularly

since victory in the cold war left us the only superpower” (Krauthammer, enligt

Chiozza 2007:93).

Men enligt Keohane fluktuerar anti-amerikanism alldeles för mycket för att kunna vara en

fråga om vad USA är. År 2002 genomförde Pew Research Center en opinionsundersökning

som innefattade över 30 000 människor från 42 olika länder. Syftet med undersökningen var

att ta reda på vad världens uppfattning var av USA. Responsen var övervägande positiv

(Chiozza 2007:96). 43,3 % hade uttryck en övervägande positiv uppfattning och 21,3 % hade

gett uttryck för en mycket positiv uppfattning. Detta innebär att anti-amerikanska känslor var i

minoritet. Även Frankrike och Tyskland, som enligt USA:s uppfattning lett den anti-

amerikanska ligan uppvisade en stark majoritet som var positivt inställd till USA (Ibid). Den

regionen i världen som uppvisade den mest negativa bilden av USA var mellanöstern och

Pakistan. Bland de 42 länder som analyserats i Pew Research Centers undersökning var det en

stor andel muslimska medborgare som var den enda gemensamma faktorn i de länder som

uppvisade en negativ bild av USA. Inga andra faktorer, såsom politiska institutioner, militära

relationer eller kulturella samband kunde uttolkas från resultaten (Chiozza 2007:96).

61

Källa: Pew Research Center

5. Analys Global rättvisa, oavsett vilken syn man har på den, verkar ännu ligga i framtiden. Det är ett

ämne som måste bemötas i praktiska termer; som klarar att bemöta de motsättningar och den

komplexitet som finns i världen idag. Vilken roll kan internationella institutioner spela inom

FN:s system, kan den institutionella rollen stärkas, och bör den det? Den teoretiska

jämlikheten stater emellan har inte slagit igenom i praktiken. Som Brian Urquhart uttryckte

det; ”Evidently some states are more sovereign than others” (Urquhart 2000:10). Faktum är

att världens stater är skamligt ojämnlika och från det drar jag slutsatsen att en internationell

institution med syfte att jämna ut ojämlikheterna stater emellan samt underlätta de

mellanstatliga kontakterna är nödvändig.

Vad innebär legitimitet i internationella relationer och vad gör FN till en

legitimitetskälla?

Den långsamma förflyttningen mot ett organiserat globalt samhälle skrämmer

ultranationalisterna lika mycket som det har gjort världsfederalisterna besvikna. Men generellt

62

sett har det tillfredsställt de liberala internationalisterna som anser att det enda sättet att skapa

en hållbar utveckling av det internationella samhället, är genom att låta det ta sin tid (Falk

2000:17). FN är ett försök till att institutionalisera global rättvisa, och just därför är det så

viktigt att FN:s intentioner styr medlemmarnas agerande och att allt rör sig inom FN:s ramar.

För att återgå till min modell, det normsystem som institutionen vilar på har skapat dess regler

och rutiner, och praxis, även gällande dess medlemsstaters agerande behöver vara i balans

med varandra. Att reglerna bygger på en gemensam värdegrund tydliggörs i och med att det är

medlemsstaterna själva som har formulerat normen genom FN stadgan. Varje ny medlem

måste acceptera stadgans beståndsdelar och därmed får den sitt erkännande. Huruvida praxis

överensstämmer med normen och reglerna kan vi uttolka från övriga medlemsstater samt

allmänhetens reaktioner på FN:s och övriga aktörers agerande. Det måste finnas en jämvikt

mellan de tre vinklarna. Regler, baserade på gemensamma värderingar, som inte får något

genomslag i praxis, eller motsatsen, övervikt i praxis som för bort institutionen från dess

grundläggande värderingar försätter institutionen i kris. Praxis har egentligen ett ganska stort

handlingsutrymme. Det är den beståndsdel i triangeln som är mest flexibel, lättast och

snabbast att ändra på. Ett exempel på när detta skett är den USA ledda NATO insatsen i

Kosovo, som inte heller hade FN:s godkännande, men som ansågs försvarbart utifrån

medlemsländernas och därmed även FN:s gemensamma värdegrund. Det viktiga är att praxis

inte går för långt, inte korsar gränserna för vad normen tillåter. Regelverket måste hela tiden

avspegla värdegrunden och praxis måste i sin tur återspegla regelverket. Det är viktigt att

reflektera över graden av flexibilitet hos modellens tre beståndsdelar. Praxis är i sig väldigt

föränderligt, och regler och lagar är relativt lätta att ändra på, men värdegrunden tenderar att

vara ganska stabil. Om praxis förändras för fort för att regelverket ska kunna hänga med, och

det i sin tur lämnar normens ramar; blir institutionen skakig.

Globaliseringen är inget nytt fenomen. Faktum är att FN har arbetat med globala problem i

över 30 år, och med freds och säkerhetsfrågor alltsedan slutet på andra världskriget. Att

hantera globala problem och konflikter är själva syftet till varför FN grundades. Och sedan

dess grundande har det funnits en internationell ordning baserad på FN stadgan. Det är en

institution som inte alltid är så effektiv, men den är erkänd. Den kontrovers som rör FN

handlar inte om dess existens eller icke existens, utan snarare internationaliseringen av

mänskliga rättigheter. Trots the Universal Declaration of Human Rights och alla dess

konventioner, finns det ingen konkret legalitet eller politisk praxis för hur humanitära

interventioner ska få gå till. Här kan vi dock se krigsförbrytartribunalerna som en enorm

63

framgångssaga, något liknande hade inte varit möjligt för ens ett decennium sedan. FN som

organisation grundas på en världsnorm, formulerad och verifierad genom folkrätten. Det finns

än idag inget överstatligt organ eller auktoritet som kan verkställa den internationella lagen.

Utom i de sällsynta fall då Säkerhetsrådet beslutar att agera i enlighet med VII kapitlet i FN

stadgan som exempelvis i fallet med Kuwait (Urquhart 2000:13).

Med halva facit i hand, kan vi påstå att vi har börjat röra oss mot en ny världsordning? Det

som är unikt i detta fall är att två av de mest inflytesrika medlemmarna i FN har valt att gå

emot dess beslut, och till skillnad från tidigare historiska fall, är det avhopparna som har

skadats i större utsträckning än organisationen de gått emot. Trots att USA och England gått

samman så räcker inte detta, då makt inte längre är en legitimerande faktor i sig. De regler och

normer som finns är numera etablerade och svåra att ignorera ens för supermakterna. FN:s

legitimitet grundas i folkrätten. FN blir en legitim organisation eftersom det är en institution

vars regler och makttillgångar grundar sig på gemensamma normer, en kontext som

majoriteten av världens stater har anslutit sig till. Detta krockar med staters ovilja att avstå

från någon form av självbestämmande. Suveränitetsprincipen är ett känsligare ämne hos

främst de stora supermakterna i världen idag. För att FN inte skulle gå samma öde till mötes

som Nationernas Förbund (NF) skapades Säkerhetsrådet, där samtliga medlemmar har

vetorätt. Detta har gång på gång försatt FN i en besvärlig sits. Å ena sidan måste de rätta sig

efter de permanenta medlemmarna i Säkerhetsrådet som inte alltid värderar folkrätten lika

högt eller har en högre tolerans för vad som får tillåtas. Ju mer självagerande säkerhetsrådets

medlemmar blir, desto mer skadar det FN, vars principer bygger på samarbete och

konsensusbeslut. När FN står oförmögen att hindra sina egna medlemmar från att bryta mot

folkrätten och står vid sidolinjen och tillåter katastrofer att fortgå, eftersom man inte kan/vill

bryta mot suveränitetsprincipen, förlorar FN det förtroende som organisationens legitimitet

grundas på. Har FN inget förtroende, har de heller ingen makt att tala om eftersom dess makt

utgörs endast av det som dess medlemmar tillåter institutionen att ha. Det som talar till FN:s

fördel, är att det är en organisation som är verksam inom strikta institutionella ramar, det är

det som skapat och bevarat organisationens legitimitet.

”Thus the challenge for advocates of world government, or enhanced central guidance,

was to design a constitutional structure of checks and balances that was effective

enough to prevent war, yet decentralized enough to resist morphing into the ultimate

Frankenstein’s monster of global authoritarianism (Falk 2000:17).

64

Kan invasionen av Irak bedömas vara legitim?

När FN:s säkerhetsråd ställdes inför beslutet var åsikterna skiftande. Av de 15 medlemmarna

var det endast 5 som var för en invasion av Irak; USA, Storbritannien, Spanien, Mexiko och

Bulgarien. Flera av medlemmarna hade inte tagit ställning för en potentiell intervention men

önskade fortsatta inspektioner. Frankrike, Tyskland, Ryssland och Kina däremot tog stark

ställning mot en invasion, Frankrikes utrikesminister Dominique de Villepin uttryckte att en

militär intervention i Irak hade inneburit den sämsta möjliga lösningen på problemet.25

En diplomatisk diskurs har utvecklats inom FN som möjliggör agerande. Men FN får inte

utvecklas till en slags världspolis. Den kan inte lägga sig i alla konflikter världen runt, utan

alla stater ska uppmuntras att själva lösa sina problem och FN interventioner ska därmed bli

en sista utväg. Detta speglar den legala vinkeln på FN:s befogenheter. Ett preventivt krig var

svårt att motivera, däremot misstänktes Saddam Hussein vara ansvarig för massiva brott mot

mänskliga rättigheter. Något som i enlighet med FN stadgan skulle kunna motivera en

intervention. Redan 1970 förutspådde Hanna Batatu att den Irakiska regimen bara kunde

överleva om det på något sätt lyckades knyta bönderna till stadsborna, shiiterna till sunniterna,

och skapa en ömsesidigt gynnsam relation mellan kurder och araber (Malone 2006:10).

Istället försökte Saddam Hussein framtvinga nationell enighet genom våld och terror, och lade

uppmärksamheten på territoriell expansion istället för nationsbyggande. Att Saddam Hussein

var ’bad news’ ifrågasätts inte av mig, och skälen till att börja diskutera en humanitär

intervention var många, men faktum kvarstår att det inte var det som föranledde invasionen av

Irak. Bush administrationens försvar till beslutet att invadera Irak presenterades av

utrikesminister Colin Powell inför FN:s säkerhetsråd den 5 februari 2003:

”We know that Saddam Hussein is determined to keep his weapons of mass

destruction; he’s determined to make more. Given Saddam Hussein’s history of

aggression… given what we know of his terrorist associations and given his

determination to exact revenge on those who oppose him, should we take the risk

that he will not some day use these weapons at a time and the place and in the

manner of his choosing at a time when the world is in a much weaker position to

respond? The Unite States will not and cannot run that risk to the American people.

Leaving Saddam Hussein in possession of weapons of mass destruction for a few

25 http://en.wikipedia.org/wiki/The_UN_Security_Council_and_the_Iraq_war#Positions_of_Security_Council_members

65

more months or years is not an option, not in a post september-11th world” (Colin

Powell, 3/2-03).26

Flera högt uppsatta och insatta personer har sedan dess uttryckt att Irakkriget var och är

olagligt. Jag har redan nämnt Elizabeth Wilmshurst, biträdande folkrättsrådgivare till den

brittiska regeringen som sa upp sig i protest. Andra som bör nämnas är Lord Goldsmith som

var Storbritanniens attorney general (motsvarande justitiekansler). Vid tidpunkten för

angreppet skrev han i ett pm27 som också utgjorde beslutsunderlaget för den brittiska

regeringen och senare blev offentligt, att angreppet kunde vara olagligt. Richard Perle, senior

rådgivare till USA:s ’defence policy board’ har också senare medgett att invasionen var

olaglig.

”Vidare, både utrikesminister Carl Bildt (m) och riksdagsledamot Carl B. Hamilton (fp)

resonerar i termer av humanitär intervention, skyldigheten att skydda och gör

jämförelser mellan Irakkriget 2003 och Kosovointerventionen 1999. Detta är en

uppfattning som endast USA förfäktar och som överhuvudtaget inte berördes i

resolution 1441 (2002). Storbritannien gick i krig för att undanröja hotet om

massförstörelsevapen och resonerade ej i termer av humanitär intervention” (Mark

Klamberg).28

”Som motståndare till kriget hävdar jag likväl att närvaro i Irak av utländska väpnade

styrkor, civila hjälporganisationer och FN är nödvändigt. Att lämna Irak nu skulle

öppna fältet för al-Qaida, anarki och än värre lidande för det irakiska folket. I takt med

att striderna avtar i Irak, kommer makten att kunna överlämnas till ett irakiskt ledarskap

inriktat på demokrati, trygghet och social utveckling för det egna folket” (Klamberg).

På den punkten, när det gäller fortsatt närvaro av utländska väpnade styrkor skiljer sig

åsikterna åt. Blix menar på att när Irakierna vet att de får tillbaka kontrollen över sitt land

skulle det bli lättare för dem att bygga upp ett fungerande system, medan Klamberg och T.S

tvärt om menar att skadan redan är skedd och någon form av utländskt väpnad stöd krävs för

att hålla ordningen. Det är inte alla som avfärdar legitimiteten bakom USA:s invasion av Irak.

Mark Klambergs kollega Fredrik Stenhammar menar att invasionen av Irak var legitim, det

26 http://en.wikipedia.org/wiki/2003_invasion_of_Iraq#Legality_of_invasion 27 http://news.bbc.co.uk/2/shared/bsp/hi/pdfs/28_04_05_attorney_general.pdf 28http://klamberg.blogspot.com/2007_04_01_archive.html

66

vill säga förenlig med folkrätten, eftersom det rådde ett oavslutat krigstillstånd från 1991.29

Stenhammar menar att legitimitetsfrågan därmed får begränsad betydelse.

Enligt den tidigare nämnda BBC World Service undersökningen, anser 73 % av samtliga

tillfrågade (26 381 människor från 25 länder), att USA inte har skött Iraksituationen på rätt

sätt. 68 % anser att de amerikanska trupperna provocerar fram ytterligare konflikter, snarare

än förhindrar dem. Doug Miller, VD för GlobeScan, hävdar att den amerikanska

administrationens beslut att under våren 2007 skicka ytterligare 30 000 soldater till Irak går

emot både den amerikanska och världsopinionen. Agerandet riskerar att ytterligare skada

USA:s image i världen.30 Undersökningar gällande den generella uppfattningen av USA

genomförs nästan årligen, och det som är mest framstående i denna senaste är att man kan se

ett tydligt trendbrott. Även länder som tidigare varit väldigt positiva i sin inställning till USA

har under det senaste året omvärderat sitt ställningstagande.

Det som stärker FN är att det är en organisation som förkroppsligar en institutionaliserad

norm. Det är därför som medlemmar som väljer att gå emot institutionens beslut drabbas i

form av förlorat anseende och försämrade relationer till övriga stater i världssamfundet.

Legitimitet går inte att transformera, det går inte att ändra världsopinionen med ren

propaganda eller långa tal om ett folks frigörelse. Kriget drabbar den organisation inom vilken

den verkar.

Källa: BBC

29 Ett ämne som tas upp i Yoram Dinsteins War, aggression and self-defence. 30 http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/home_page/306.php?nid=&id=&pnt=306&lb=hmpg2

67

”Peace in Iraq seems as far as it ever was.”31

Stämningen har ändrats, inte ens de egna soldaterna tror helhjärtat på vad de gör längre. Den

största anledningen till den förändringen är att folket i Irak uppenbarligen inte vill ha dem där.

Många känner att de offrat tillräckligt. Precis som T.S nämnde i kapitel 4.3 har flera inom

armén och marinen tvingats spendera så mycket som 18 månader utav två år i Afghanistan

eller Irak, långt från sina respektive vänner och familjer. Det är detta, i kombination med ett

svalt mottagande i det invaderade landet som gjort att många har börjat ändra åsikt om krigets

legitimitet. Enligt Robert Byers var detta att vänta, och CIA chefen Tenet var mycket väl

medveten om att CIA inte var förberett för en ockupasion av Irak. I mars 2003 hade de endast

en handfull agenter som talade flytande arabiska och även bland dessa var det få som hade

tjänstgjort i mellanöstern. Tenet visste också att de inte hade några källor inom Saudi Salafi

grupper, de som anses vara ansvariga för majoriteten av terrorattackerna på plats.

I vilken utsträckning och hur påverkar legitimitetskonceptet statliga aktörers agerande?

Som jag nämnde i kapitel 4.2 var USA berört av det stöd de fick från omvärlden efter

attackerna den 11 september, lika bestörta var de över att så många av deras vänner inte ville

fortsätta att stödja dem genom Irakkriget. Personligen skulle jag vilja påstå att solidaritet

måste vara något som erbjuds frivilligt, det kan inte framtvingas, inte ens av en stat som USA.

Den åsikten verkar delas av flera av världens stater. Däremot kan det ligga något i vad

Lindberg och så många andra säger, att stater ser olika på omvärlden beroende på hur starka

eller svaga de själva råkar vara (Lindberg 2005 ; Waltz 1979:158). När USA inte hade den

mäktiga ställning de har idag, på 1800-talet och 1900-talets början, var de mycket mer

intresserade av multilaterala och regelbaserade kontakter än på senare tid. Inte olikt de

europeiska staterna idag. Numera, när USA åtnjuter en starkare ställning så föredrar de att

själva bestämma om, när och hur de ska agera. Med förklaringen att de även har mest att

förlora. Vilket också det speglas i de tidigare europeiska stormakternas historia.

Enligt Lindberg har Europa antagigt en Kantiansk, postmodern och posthistorisk syn på våld

som något onödigt och kontraproduktivt när det gäller att lösa internationella konflikter.

Amerikanarna å andra sidan har fastnat i en mer Hobbsiansk världsuppfattning, där farorna är

många och våld ofta blir ett nödvändigt medel för att nå målen (Lindberg 2005:6). Med

bakgrund till detta förklarar han varför EU valde att inte delta i invasionen, det hade inget att

göra med kapacitet. Europa hade på egen hade kunnat besegra Saddam Hussein om de hade

31 CBS 60 min. Tv4 10/6-07.

68

kunnat enas kring det beslutet. USA och Storbritannien misslyckades helt enkelt med att

övertyga tillräckligt många vänner och allierade att kriget var nödvändigt eller ens lagligt, och

det är något som Bush administrationen har föredragit att skylla på vem som helst utom sig

själv (Erlanger, enligt Lindberg 2005:12). Om vi utgår från att FN är en legitimitetskälla i

internationella relationer, förklarar detta inte varför USA valde att invadera Irak. Däremot

förklarar det reaktionerna. Protesterna världen över i samband med invasionen var de mest

omfattande någonsin, och opinionsundersökningarna talar sitt tydliga språk. Uppenbarligen

lägger vissa stater större vikt vid legitimitetskonceptet och vid FN:s inflytande än andra.

Hur påverkas FN:s legitimitet när dess auktoritet och beslut inte respekteras? Vad

händer med avvikaren?

Detta för oss direkt till ett av de stora dilemman som FN nästan alltid står inför, nämligen

bristen på agerande. Visserligen är misslyckandet till agerande i Rwanda förkastligt, men om

vi skulle anta att Säkerhetsrådet hade beslutat sig för att intervenera redan då de första

antydningarna om planerna nådde FN:s högkvarter i New York, tre månader innan massakern

påbörjades, hade då Rwanda, eller ens dess afrikanska grannländer välkomnat FN styrkorna?

Hade Säkerhetsrådet, med suveränitetsprincipen i åtanke kunnat rösta för en sådan

intervention? Det förefaller högst osannolikt. FN kan bara, och kommer bara att kunna agera

efter att katastrofen har skett eller åtminstone påbörjats.32

Självgående stormakter är ett ständigt problem för FN som egentligen önskar kunna agera

som en självständig och enhetlig aktör. Det verkar uppenbart att alla medlemsstater inte har

lika stor effekt på FN och Säkerhetsrådet. Givetvis hade avvikandet av en mindre medlemsstat

inte varit lika omvälvande som USA:s. En mindre inflytelserik medlemsstat hade heller inte

haft makt nog att kunna avvika; kostnaderna från försämrade relationer med omvärlden och

möjligtvis sanktioner hade blivit för höga. Uppenbart är att FN inte hade kunnat legitimera

invasionen på de bevis och omständigheter som fanns. Enligt samtliga av mina källor hade FN

skadats långt mer om de hade legitimerat invasionen. Detta innebär inte att FN inte har

skadats av USA:s ensidiga agerande. Bilden av FN som en maktlös organisation, en

formalitet, har snarare stärkts i mellanöstern och knappat ifrågasatts av USA. Däremot talar

konsekvenserna för både FN och USA sitt tydliga språk gällande legitimitetsfenomenet. Om

det hade varit tillräckligt med en uppfattning eller åsikt om legitimiteten bakom ett visst

agerande så hade säkerligen fler stater ställt sig vid USA:s sida i kriget mot Irak. Den egna

32 Hans Blix, seminarie i Nice, 24/4-07

69

befolkningen och en stor del av omvärldens blev övertygade om att det fanns goda skäl att

med våld avsätta Saddam Hussein. Men omvärldens aktörer krävde mer belägg för invasionen

än denna övertygelse. För att omvärlden skulle gå med i operationen krävdes fakta och bevis

som kunde konfirmera lagligheten bakom invasionen, och det var där det brast.

Jag passade givetvis också på att fråga Mark Klamberg vad han ansåg om hur FN och USA

hade påverkats av Irakkriget. Som svar fick jag att:

”Ett av FN:s mest centrala fundament är kollektiv säkerhet och våldsförbudet. Detta

fundament skadas om viktiga länder som USA och UK agerar ensidigt och luckrar upp

våldsförbudet. USA har också lidit av kriget, inte bara genom förluster av soldater, utan

även som moralisk förebild för omvärlden. Den goodwill som USA hade efter den 11

september 2001 försvann till stor del med Irakkriget 2003” (Mark Klamberg).

Samma fråga ställdes till Fredrik Stenhammar som har en annan åsikt gällande krigets

legitimitet, svarade att:

”Jag anser dock att FN:s säkerhetsråds legitimitet har tagit skada av det diplomatiska

spektakel som föregick invasionen. Som jag ser det orsakades detta delvis av realistiskt

skolade amerikanska diplomaters oförmåga att framställa begripliga folkrättsliga

argument, men framförallt Frankrikes önskan att leka stormakt” (Fredrik Stenhammar).

Det senaste försöket att finna en lösning och nå ett slut på Irakkriget är en operation

kallad ”the surge”. En operation som inneburit att ytterligare 30 000 soldater har

skickats till Irak för att förhoppningsvis kunna skapa en stabilitet. Som det ser ut nu i

augusti månad 2007, har ännu ingen vändning kunnat urskiljas.33

6. Slutdiskussion Utifrån detta uppsatsarbete har jag dragit slutsatsen av att det finns vissa normer och

värderingar som styr eller i varje fall påverkar internationella aktörers agerande.

Nationalstatens betydelse är fortfarande stor, men eftersom ingen stat längre är helt oberoende

av någon annan, har internationella institutioner fått större inflytande och makt. FN stadgan är

det närmaste det internationella samfundet har ett lagverk, och trots att det inte finns någon

myndighet som kan tvinga samtliga aktörer att följa lagen, så har den laga kraft eftersom den

grundas på en gemensam värdegrund. Däremot lägger vissa stater större vikt vid stadgan än

andra. Ett ställningstagande som verkar bero på vilken maktposition staten ifråga befinner sig 33 http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/6928586.stm

70

i, samt hur starka kontakterna är med resten av världssamfundet. En stat som står utanför

lagen, kommer ej heller att lägga någon större vikt vid dess restriktioner.

”When legitimacy standards converge, all other things being equal, the level of

threat among states is reduced. States, despite power disparities, may be able to

establish a legitimate international order comparable, though not identical to

legitimate domestic order” (Nau 2002, enligt Clark 2005:15).

I America Unbound, the Bush revolution on foreign policy, visar författaren tydligt hur

markant olika policybeslut som kan komma från olika presidenter med olika ideologiska

övertygelser. Samma bok uppvisar också en uppseendeväckande positiv syn på USA:s

nyfunna fokus på unilateralt agerande och statens roll som den enda kvarlevande stormakten.

Det är sällan numera som vi stöter på forskare eller författare som öppet stöttar sådant

agerande och inte förespråkar diplomati. Daalder menar att diplomati är viktigt, men att en

stat själv måste bestämma när det är bättre att gå sin egen väg. Han var också mycket negativ

mot Clinton administrationens agerande som han menade underminerade USA:s roll i

världen. Under Clinton administrationen skickades amerikanska trupper till exempelvis

Somalia och Haiti med uppdraget att underlätta nationsbyggandet. Något som Bush ansåg

vara ett utnyttjande och slöseri av amerikanska resurser.

”We should not send our troops to stop ethnic cleansing and genocide in nations

outside our strategic interests. I don’t like genocide and I don’t like ethnic

cleansing, but the president must set clear parameters as to where troops ought to

be used and when they ought to be used” President George W. Bush. (Daalder &

Lindsay 2000:37).

President Bush har i stort sätt på egen hand revolutionerat den amerikanska utrikespolitiken.

Även om vi talar om stater som enhälliga aktörer kan det vara väl värt att minnas att det som

gör detta möjligt, är att bakom den enade fasaden, i maktens korridorer, är det i regel bara en

handfull individer som bestämmer hur statens utrikespolicy ska se ut. Summa summarum,

inte ens en världsmakt som USA kan i egentlig mening gå emot FN:s beslut. Visserligen fick

FN:s legitimitet sig en törn när USA valde att bortse från dess beslut att inte tillåta en

intervention i Irak, men det är inget mot den skada som USA:s legitimitet som internationell

aktör har lidit. Irakkriget har tydligt visat vilken viktig roll FN spelar på den internationella

arenan, samtidigt som det visar att FN är ett självständigt organ, så till vida att ett lands

åsikter inte kan få organisationen att bortse från avsaknad av bevis.

71

Med utgångspunkt i institutionalismen har denna studie genomförts utifrån förförståelsen att

legitimitet är något önskvärt och att internationella institutioner är ett positivt inslag för det

internationella systemet eftersom de bidrar med en arena där världens aktörer kan mötas och

lösa sina konflikter. De bidrar med information, kommunikationskanaler, möjligheten till

förhandlingar, samt en potentiell övervakning. Just därför bidrar de med en stabilitet och

hjälper det internationella samfundet att arbeta för en hållbar fredsutveckling. Om USA hade

lyckats få med sig fler stater i projektet Irak, om fler aktörer hade övertygats att bryta mot FN

stadgan, eller om kriget hade fått ett annat resultat, så hade slutsatsen av denna uppsats

antagligen sett mycket annorlunda ut. Legitimitet är visserligen nära förknippat med legalitet,

men det kräver också att handlandet baseras på en gemensam norm. Hade fler stater brutit mot

säkerhetsrådets beslut hade det varit svårt att hävda att rådets beslut grundade sig på en

världsnorm. Den teoretiska utgångspunktens påverkan är också betydelsefull. Eftersom jag

har utgått från att det finns en värdegrund, baserad på folkrätten, förverkligad genom FN

stadgan kommer jag oundvikligen nå andra slutsatser än om jag hade valt exempelvis en

realistisk utgångspunkt. Med en sådan teoretisk utgångspunkt hade nationalstatens kapacitet

och makt fått spela en större roll och den individuella agendan hade varit i fokus.

Givetvis har FN påverkats av att den enda kvarlevande supermakten valde att gå emot dess

direktiv, men i förlängningen har FN:s position snarare stärkts av USA:s misslyckande. Trots

allt har det blivit bevisat att säkerhetsrådets beslut var korrekt, utifrån de skäl som åberopades

för att legitimera en intervention. USA som internationell aktör har skadat sitt anseende och

sitt förtroende, och uppfattas idag som en egensinnig och maktfullkomlig aktör utan hänsyn

till andras åsikter, politik eller religiösa övertygelser. Knappast den bild som USA ville

förmedla till omvärlden. Det är nästan plågsamt uppenbart att även maktcentrat i USA har

börjat inse vilket misstag Irak faktiskt var. Ett misstag som har kostat staten över 3000

soldater, många miljarder dollar, men framförallt har det kostat USA dess anseende på den

internationella arenan.

Skiftet från säkerhetsfrämjande till utvecklingsarbete har varit ett stort irritationsmoment för

främst stormakterna. NF och FN skapades båda för att underlätta samarbetet mellan världens

stater och öka säkerheten, samt arbeta för en hållbar fredsutveckling. De båda hade sina rötter

i en värld som nyligen lämnat krig bakom sig, med nya maktbalanser som höll på att formas

och med ett mycket instabilt och ofta hotfullt kontaktnät mellan staterna. Idag ser världen

annorlunda ut och fokus har skiftat. Därav skulle säkerligen många anse att FN:s legitimitet

inte nödvändigtvis står att finna i dess roll som medlare eller en intervenerande kraft. Jag vill

72

ändå hävda att en stor del av FN:s arbete består av konfliktlösning, det utgör en viktig del av

vad institutionen står för och varför den överhuvudtaget finns till.

FN kommer aldrig att bli mer än dess medlemmar tillåter institutionen att vara.

Administrationen blir långsam och ineffektiv eftersom dess medlemsstater inte tillåter

organisationen att utvecklas. I denna mening kan Falk ha rätt i sitt uttalande om att FN

kanske inte är en organisation som kan verka inom det globala samhället. I varje fall inte som

den är konstruerad idag. Institutionell förändring måste accepteras allteftersom normer och

värderingar skiftar. Det är förstås ingen som känner till de slutgiltiga konsekvenserna av

globaliseringen. Ännu mindre än de kunde känna till konsekvenserna av den industriella

revolutionen på 1800-talet. Kommer Internet att föra människor närmare eller längre ifrån

varandra? Har Hans Blix rätt i sina förutsägelser om att media kommer att spela en

avgörande roll för interventioner initierade av stater i framtiden? Hittills har den ekonomiska

globaliseringen ökat gapet mellan fattiga och rika, och med den ökade tillgången till

information har dessa skillnader blivit uppenbara för alla. Det är välkänt hur explosiva

sådana uppenbara kontraster kan bli (Urquhart 2000:15).

År 1960 skrev Dag Hammarsköld:

”Working at the edge of the development of human society is to work on the brink

of the unknown. Much of what is done will one day prove to be of little avail. That

is no excuse for the failure to act in accordance with our best understanding, in

recognition of its limits, but with faith in the ultimate result of the creative

evolution in which it is our privilege to cooperate” (Urquhart 2000:17).

7. Förslag till fortsatt forskning På Saddam Husseins tid var Abu Ghraib ett av världens mest notoriska fängelser. Så många

som 50 000 män och kvinnor kunde vara där samtidigt (även om någon exakt estimering inte

är möjlig). Tortyr, avrättningar och hemska levnadsförhållanden var rutin. Efter regimens

kollaps i april 2003 tömdes fängelset på allt som kunde flyttas, inklusive dörrar, fönster och

tegelstenar. När koalitionen tog över kontrollen i området rengjordes cellerna, toaletter och

duschar inrättades och ett medicinskt center byggdes. Abu Ghraib var nu ett amerikanskt

militärt fängelse, men majoriteten av fångarna, som redan samma vår var flera tusen, var

civila. Seymour M. Hersh berättar i sin artikel Torture at Abu Ghraib i The New Yorker34 om

General Karpinski som blev ålagd ansvaret för samtliga militära amerikanska fängelser i Irak.

34 http://www.newyorker.com/archive/2004/05/10/040510fa_fact

73

I en intervju med St. Petersburgs Times i december 2003 hade hon skämtsamt påstått att

levnadsstandarden i hennes fängelser var bättre än den som irakierna hade i sina hem och att

de ibland vara oroliga för att de inte skulle vilja lämna fängelset (Hersh). En månad senare

hade hon i all tysthet blivit suspenderad och en utredning inleddes av Generalmajor Antonio

M. Taguba som kom fram till att det mellan oktober och december 2003 hade skett flera

sadistiska övergrepp på fångarna (Ibid).

Det har gått över 5 år sedan den första fången anlände till Guantanamo Bay35, och fortfarande

sitter över 400 personer från 30 olika länder fängslade utan vare sig åtal eller rättegång. Dessa

fångar befinner sig i ett lagligt svart hål. Tom Malinowski, advocacy director för Human

Rights Watch Washington berättar att när han först började arbeta hos HRW trodde att han

skulle behöva bemöta brott mot mänskliga rättigheter, som begåtts av stater som exempelvis

Sudan, Burma eller Kina. Aldrig hade han föreställt sig att han egen regering skulle beblanda

sig i aktiviteter som sedan länge fördömts världen över.36

“These policies have undermined standards that defenders of human rights everywhere

rely upon to fight for their cause. They have diminished America’s moral standing and

influence in the world. They have hindered, not aided, the fight against terrorism,

handing America’s enemies a victory they could never have achieved on their own.”

Tom Malinowski, Human Rights Watch

Vad kan och vad bör resten av världen göra i detta fall? Kommer internationella lagar få

sådant genomslag att de överskuggar suveränitetsprincipen? Suveränitet innebär inte att en

stat har rätt att behandla människor hur som helst inom sina gränser. I detta fall är det ännu

värre än så eftersom man har valt en bas som ligger utanför landets gränser för att inte bindas

av de egna rättsliga restriktionerna. Fångarna har inte ens erkänts som krigsfångar, då de

genom Genève konventionen skulle ha fått större rättigheter än de har idag.

35 För den som vill veta mer om Guantanamo rekommenderar jag varmt David Roses Guantanamo: America’s war on human rights. Rose har själv besökt Guantanamo Bay och intervjuat vakter, medicinsk personal och militära överhuvuden. 36 http://hrw.org/doc/?t=usa_gitmo

74

Källförteckning

Beetham, David, 1991. The legitimation of power. Issues in political theory. London:

Macmillan education ltd.

Bjereld, Ulf, 2002. Varför vetenskap? Om vikten av problem och teori i forskningsprocessen.

Andra upplagan. Lund: Studentlitteratur.

Björkdahl, Annika, 2002. From idea to norm. Promoting conflict prevention. Lund

University.

Björklund, Stefan, 2006. Vilddjuren och Vidundret. Hoten mot idén om mänskliga rättigheter.

Stockholm: Natur och Kultur

Brown, Chris, 2002. Sovereignty, Rights and Justice: International Political Theory Today.

Cambridge University Press.

Byers, Michael, 2000. The role of law in international politics. Essays in International

Relations and International Law. New York: Oxford University Press.

Byers, Michael, 2005. War Law. Understanding international law and armed conflict. New

York: Grove Press

Byers, Robert, 2007. “George Tenets’ great failure”. Time magazine 3/5-07

Chiozza, Giacomo, 2007. Disaggregating Anti-Americanism: An analysis of individual

attitudes toward the United States. I Katzenstein & Keohane (2007).

Clark, Ian, 2005. Legitimacy in International Society. New York: Oxford University Press.

Daalder, Ivo H. & Lindsay, James M., 2005. America Unbound. The Bush Revolution in

Foreign Policy. New Jersey: John Wiley & sons, Inc.

Davidson, Scott, 1993. Human Rights. Philadelphia: Open University Press.

Dodge, Toby, 2003. Inventing Iraq: The Failure of Nation Building and a History Denied.

New York: Columbia University Press.

Eriksen, Erik Oddvar & Weigård, Jarle, 2000. Habermas politiska teori. Lund:

Studentlitteratur.

Finnemore, M, 1996. National Interests in International Society. New York.

George, Alexander L. & Bennett, Andrew, 2004. Case Studies and Theory Development in

the Social Sciences.Cambridge: MIT Press.

Graham, Gordon, 1997. Ethics and International Relations. Blackwell Publishers Inc.

Goodin, Robert E. & Klingemann, Hans-Dieter, 1996. A new handbook of political science.

Oxford University Press.

Hiro, Dilip, 1989. The longest war: The Iran Iraq military conflict. London: Grafton

75

Hellevik, Ottar, 1984. Forskningsmetoder i sociologi och statsvetenskap. Lund: Natur och

Kultur.

Jones, Seth G. 2005. Establishing law and order after conflict. CA:Rand.

Katzenstein, Peter J. & Keohane, Robert O. 2007. Anti-Americanism in world politics. Cornell

University Press.

Keohane, Robert O. 1995. “The promise of institutionalist theory”. International security,

vol.20, no.1. sid. 39-51.

Keohane, Robert O. & Waltz, Kenneth N. “Correspondence: The Neorealist and his Critic”.

International Security. vol.25 no.3

Lindberg, Tod, ed., 2005. Beyond Paradise and Power. Europe, America and the Future of a

Troubled Relationship. New York: Routledge

Lowndes, Vivien, 2002. Institutionalism. I Marsh & Stoker, 2002.

Malone, David M., 2006. The international struggle over Iraq: Politics in the UN Security

Council 1980-2005. Oxford University Press.

Marsh, David & Stoker, Gerry, 2002. Theory and methods in political science. 2nd ed.

Palgrave macmillan.

Mearsheimer, John J., 1990. “Back to the future: Instability in Europe after the Cold War”.

International security, vol.15, no.1.

Mearsheimer, John J., 1994. “The false promise of international institutions”. International

security, vol.19, no.3. (Vinter 1994-1995) sid. 5-49.

Nau, H. R. 2002. ”Correspondence; Institutionalized Disagreement”. International Security,

vol.27, no.1.

Peters, Guy B. 1996. Political Institutions, Old and New. I Goodin & Klingeman (1996).

Rothstein, Bo, 1996. Political Institutions: An Overview. I Goodin & Klingeman (1996).

Sai kal, Amin, 2004. Modern Afghanistan: A history of struggle and survival. I. B. Tauris &

Company Limited.

Sciolino, Elaine, 1991. The Outlaw State: Saddam Hussein’s Quest for Power and the Gulf

Crisis. New York: John Wiley & Sons.

Serfaty, Simon, 2005. The Vital Partnership. Oxford: Rowman & Littlefield Publishers, Inc.

Simpson, Gerry, 2004. Great Powers and Outlaw States. Unequal sovereigns in the

international legal order. UK: Cambridge University Press.

Strömvik, Maria, 2005. To act as a union. Explaining the development of the EU’s collective

foreign policy. Lund University.

Tripp, Charles, 2002. (2nd edition) A history of Iraq. Cambridge: Cambridge University Press

76

77

Urquhart, Brian, 1987. A Life in Peace and War. New York: Harper and Row.

Urquhart, Brian, 2000. Between sovereignty and globalisation: Where does the United

Nations fit in? Uppsala: Dag Hammarsköld Foundation. Motala Grafiska AB.

Urquhart, Brian, 1992. Towards a more effective United Nations. Uppsala: Dag Hammarsköld

Foundation. Motala Grafiska AB

Walt, Kenneth, 1979. Theory of International Relations. McGraw-Hill Inc.

Waltz, Kenneth, 1993. “The Emerging Structure of International Politics”. International

Security, vol.18 no.2

Watts, Arther, 2000. The importance of international law. Ur Byers, Michael. The role of law

in international politics. New York: Oxford University Press.

Weber, Max, 1968. Economy and society. University of California Press.

Yin, Robert K, 1994. Case study research: Design and methods. Thousand Oaks: Sage

Publications Inc.

Internet

http://www.un.org/News/Press/docs/2006/org1469.doc.htm

http://www.worldpublicopinion.org/pipa/articles/home_page/306.php?nid=&id=&pnt=306&l

b=hmpg2

http://en.wikipedia.org/wiki/2003_invasion_of_Iraq#Legality_of_invasion

www.time.com/time/nation/article/0,8559,1617191,00.html

http://www.newyorker.com/archive/2004/05/10/040510fa_fact

http://www2.amnesty.se/wot.nsf/sg

http://hrw.org/english/docs/2007/07/26/usint16514.htm

Övrigt

Freden är mitt jobb. 1987. Armé-, Marin och Flygfilm. Flygvapnets television.

Tid för nedrustning? Seminarium med Hans Blix. Svenska Rivieraklubben Nice 27/4-07.

Intervju via mail med T.S 7/7-07

Intervju med H.P. 1/8-07

Intervju med Major Göran Tornerhjelm 28/4-07

Intervju via mail med doktorand Mark Klamberg och Fredrik Stenhammar.