32
Tidsresan Rekonstruktion av järnåldersmiljöer och deras arkeologiska förankring Kandidatuppsats i arkeologi Stockholms universitet HT 2014 Nina Puhakka Handledare: Torun Zachrisson
Tidsresan
Rekonstruktion av järnåldersmiljöer och deras arkeologiska förankring
Kandidatuppsats i arkeologi
Stockholms universitet
HT 2014
Nina Puhakka
Handledare: Torun Zachrisson
2
Abstract
This paper is an investigation of the archaeological reconstructions of Iron Age milieus in
Sweden. The paper will explore the concepts of: time travel, authenticity and of romanticizing
the prehistoric ages. A number of interviews and surveys have been conducted with people
who work at reconstructed Iron Age villages/farms that offers time travels to their visitors.
The results has shown that although the material culture of the Iron Age reconstructions are
often very well executed, the presented social stratified structures are lacking. This may be
due to the persistency of maintaining a perception of the past as a glorious time with little or
no struggles. This presents a problem since these time travels are often made by young
children who are studying the Swedish prehistoric ages. The misrepresentation of the past is
not only an act of historical falsification, but also unnecessary because there is often material
present to communicate the social differences of the Iron Ages. The lack of social structure
during the time travel affects the presented knowledge of the Iron Ages and should become a
more prioritized part of the time travel. If it does not become so, there is a risk of only
repeting old romantisized misconceptions of the prehistoric past.
Omslagsbild: Ett rekonstruerat järnåldershus på Gunnes gård i Upplands-Väsby, Sverige.
Foto taget av Nina Puhakka i november 2014.
Cover photo: A reconstructed Iron Age house at Gunnes gård in Upplands-Väsby, Sweden.
Photo taken by Nina Puhakka in november 2014
3
INNEHÅLL
1. Inledning
1.1 Problemorientering 4
1.2 Syfte 5
1.3 Frågeställningar 5
1.4 Metod 5
1.5 Avgränsningar 5
2. Forskningshistoria
2.1 Föreställningar om det förflutna – arkeologi och rekonstruktion 6
2.1.1. Lejre Forsøgscenter 7
2.1.2. Gene forntidsby 7
2.2 Om möjligheten att resa tillbaka i tiden 9
2.3 Forntidsromantik 10
2.4 Järnåldern 11
3. Presentation av järnåldersmiljöer
3.1 Gunnes gård 12
3.2 Ekehagens forntidsby 14
3.3 Stavgards järnåldersgård 15
3.4 Drömmen om Lövhult 16
3.5 Intervjuerna 17
3.5.1. Tidsresans kraft 17
4. Rekonstruktionens olika delar 19
4.1 Enkät Del 1 20
4.2 Enkät Del 2 21
4.3 Enkät Del 3 22
4.4 Den materiella kulturen
4.4.1. Hus 23
4.4.2. Hägnader 23
4.4.3. Lösa föremål 24
4.5 Den sociala rekonstruktionen 25
4.6 Autenticitet 26
5. Helheten av delarna 27
6. Sammanfattning 27
7. Referenser 31
4
1. Inledning
1.1. Problemorientering
Vad händer med arkeologin när utgrävningen är klar och rapporten är skriven och publicerad?
Det kanske låter otroligt, men inte helt sällan används utgrävningsrapporter och arkeologiska
fynd som underlag för rekonstruktioner. Vissa rekonstruktioner har formen av ett enkelt
smycke medan andra rekonstruktioner är stora projekt där en hel miljö återskapas med hus,
hägnader och artefakter.
När man besöker en rekonstruerad gård är det som att resa tillbaka i tiden. Ljudet från den
sprakande elden, doften av rök och värmen från lågorna får fantasin att skapa sinnesbilder av
hur det var att leva som människa under forntiden. Det är ett fantastiskt komplement till
läroböckerna i skolan och en spännande möjlighet att själv få använda verktyg som man sett
bakom glaset i montrarna i museernas stilla rum.
Den här undersökningen handlar om den arkeologiska förankringen i rekonstruktioner av
forntiden. Undersökningen kommer fokusera på rekonstruktioner av järnåldersmiljöer och på
vilka sätt arkeologisk forskning tas i bruk. Fyra rekonstruerade järnåldersmiljöer har
analyserats. Arkeologi är studiet av människans materiella kultur, så det är självklart att fokus
ligger kring hus och artefakter. Men den materiella kulturen studeras för att kunna utröna
något mer – något om förhistoriska människors liv. På vilket sätt är rekonstruktion
arkeologiskt förankrad om man ser längre än till den materiella kulturen?
Utgångspunkten för denna studie är Bodil Peterssons arbete Föreställningar om det förflutna –
arkeologi och rekonstruktion. Där finns en mycket detaljerad sammanställning av
rekonstruktionens uppkomst och historia, olika typer av rekonstruktion och Petersson
behandlar även en del problemområden kring rekonstruktioner. Det som saknas i arbetet är en
djupare diskussion kring rekonstruktionens följder. Dessa kan inkludera bland annat
romantisering av forntiden och tidsreseindustrins betydelse och utveckling. Mycket av
rekonstruktioners fokus ligger som sagt kring den materiella kulturen och experimentell
arkeologi. Men vad händer när det arbetet är färdigt och rekonstruktionen är klar och alla
hypoteser prövade?
5
1.2. Syfte
Den här undersökningens syfte är att få ökad förståelse för den arkeologiska förankringen
inom rekonstruktion av forntiden.
1.3. Frågeställningar
1. Vilka perspektiv av forntiden rekonstrueras under en tidsresa?
2. På vilka sätt kan rekonstruktioner påverka dagens samhälle?
1.4. Metod
Undersökningen inleds med att se på tidigare forskning kring rekonstruktioner, främst Bodil
Peterssons avhandling Föreställningar om det förflutna – arkeologi och rekonstruktion, samt
se på begreppen tidsresande, autenticitet och romantisering av forntiden. För en närmare
inblick har järnåldersmiljöer kontaktats för att delta i en enkät och intervju. Enkäten har
fokuserat på den materiella kulturen i järnåldersmiljöerna, medan intervjuerna behandlat
frågor kring visionen och syftet med rekonstruktionen. Intervjuerna användes också som ett
sätt att få en inblick i den pedagogiska verksamheten och hur tidsresan till järnåldern går till.
De rekonstruktioner som har kontaktats är: Gunnes gård, Ekehagens forntidsby, Stavgard
järnåldersby och järnåldersbyn i Lövhult. Gunnes gård har besökts, medan övriga
kontaktpersoner i järnåldersmiljöerna har intervjuats över telefon.
1.5. Avgränsningar
Urvalet av rekonstruktioner av järnåldersmiljöer har skett utan större förundersökning.
Kriteriet har varit tidsperioden järnålder och att besökarna får delta i någon slags tidsresa.
Dessa är valda utan närmare inspektion och därför varierar verksamheternas form och stil. På
grund av given tidsram kan inte fler järnåldersbyar tas med i undersökningen, men den hade
säkerligen gynnats av fler deltagare. Kortare avsnitt där Lejre Forsøgscenter och Gene
forntidsby presenteras har också inkluderats då dessa haft stor betydelse i
rekonstruktionssammanhang.
6
2. Forskningshistoria
2.1. Föreställningar om det förflutna - arkeologi och rekonstruktion
Bodil Peterssons studie av rekonstruktioner närmar sig fenomenet utifrån tre perspektiv: det
politiska, kunskapsmässiga och det äventyrliga. Hennes huvudsakliga frågor är: hur har
rekonstruktioner sett ut och formats från 1600-talet fram till idag? Hur ser det politiska bruket
av rekonstruktioner ut? Går det att nå kunskap genom rekonstruktion? Vad är det som gör en
rekonstruktion till ett äventyr?
Peterssons avhandling tar upp många relevanta ämnen för denna undersökning. En fråga som
återkommit under undersökningens gång är den som ställdes i inledningen, nämligen vad
händer med arkeologin när utgrävningen är klar? Den frågan syftar på att i rekonstruktionens
fenomen inkluderas alla människor, oavsett akademisk bakgrund eller politiska åsikter. Det är
fullständigt möjligt för privatpersoner att bygga rekonstruktioner, levandegöra arkeologi och
bjuda in allmänheten för bildning och lek. Petersson tar upp för- och nackdelar med
levandegörandet av arkeologin och de risker som fenomenet presenterar. Rekonstruktion är en
fritt flytande verksamhet som involverar alla, från amatörer till studenter och forskare. Det
finns inget riktigt forum för granskning och kritik och fenomenet tenderar att upprepa
schabloner istället för att ifrågasätta det vedertagna(Petersson 2003:362,365).
Petersson presenterar rekonstruktionens historia och hur olika rekonstruktioner tar sig uttryck
i Sverige, Danmark och Norge(Petersson 2003:14). Hon tar bland annat upp problematik
kring historiebruk av forntiden i politiska sammanhang, på vilka sätt rekonstruktioner kan
fungera som medium för levandegörandet av arkeologi och vilken plats autenticitet har när
äventyret kommer i första hand. Petersson beskriver rekonstruktion på följande sätt:
Rekonstruktion görs med anledning av att något förstörts, gått förlorat eller under tidernas
lopp starkt förändrats. Främst är det byggnader som rekonstrueras, men även andra ting
faller inom ramen för rekonstruktion. […] Det går att göra en grov indelning av
rekonstruktionerna i tre kategorier: bebyggelse, transport och händelse. […] Bebyggelsen
ger förutsättningar för boende i hus, på gårdar eller i hyddor, i det förflutna. […]
Transporten är den andra kategorin. Den utgörs främst av rekonstruktioner av båtar, särskilt
vikingaskepp, som seglar floder och över hav i skilda syften, från den ideella föreningens
välgörande ändamål till äventyrarnas regattor. […] Händelsen är den tredje kategorin. Här
finns företeelser som marknader, festivaler, karnevaler, processioner, tornerspel och andra
tävlingar och festligheter (Petersson 2003:19, 289-290).
Denna undersökning hanterar i huvudsak rekonstruktion i form av bebyggelse och händelse,
även om kategorierna ofta överlappar varandra. Begreppet järnåldersmiljö syftar på en
rekonstruktion där just bebyggelse kombineras med tidsenliga artefakter och aktiviteter.
7
2.1.1. Lejre Forsøgscenter
En brytpunkt för den arkeologiska rekonstruktionen i modern tid är grundandet av Historisk-
Arkæologisk Forsøgscenter i Lejre, Danmark år 1964. Visserligen har rekonstruktioner
förekommit tidigare, i form av bland annat hus och skepp, men det är i samband med
invigandet av denna verksamhet som fenomenet började spridas(Petersson 2003:116). Där
inriktade man sig mest på den pedagogiska verksamheten och Lejre var (och är fortfarande i
viss utsträckning) en plats för experimentell arkeologi. Att levandegöra arkeologi och att
förmedla den till allmänheten fick alltså sitt ordentliga startskott när denna plats öppnade.
Under 60-talets slut och under 70-talet etablerades en mängd rekonstruktioner med
järnålderns liv som fokus, med Lejre då som förebild. Denna järnåldersrekonstruktion har
sedan dess inspirerat andra länder och däribland även Stavgard som deltagit i denna lilla
undersökning(Petersson 2003:141).
Centrets initiativtagare, Hans-Ole Hansen, grundade försökscentret med tanken att
rekonstruktionen var ett sätt att hitta sin identitet. Detta kan man koppla samman med den
något förhärligande bilden som existerat, och som ännu finns, av forntiden som en ideal
livsstil. Även om man insett att förhistorien kantats av svårigheter har man sett på
människorna som starka förfäder som får statuera exempel och förebild. Att hitta sin identitet
genom rekonstruktion blir paradoxalt eftersom rekonstruktionen i den bemärkelsen att man
talar om en hel miljö, är en nutida syn på forntidens livsstil. Mer om det i senare avsnitt.
Idag fungerar försökscentret på lite annat sätt. Det heter numera Sägenlandet Lejre och
fungerar bland annat som en semesterort för familjer som önskar att leva järnåldersliv. Även
om det fortfarande förekommer experimentell arkeologi och forskning i samband med deras
verksamhet, så är namnbytet talande. Sägenlandet kan visserligen vara baserat på arkeologisk
forskning, men tillåter utsvävningar på ett annat sätt. Senare kommer begreppet tidsresa att tas
upp och i ett sådant sammanhang blir blandningen av arkeologi och saga problematisk.
2.1.2. Gene forntidsby
De mest ambitiösa rekonstruktionsprojekten på svensk mark har försiggått i Norrland,
stenåldersbyn Vuollerim i nordligaste Sverige och Gene i Ångermanland. Rekonstruktionen i
Gene är baserad på Per H Ramqvists tolkningar av utgrävningen som pågick på Genesmon i
Själevads socken, Ångermanland under åren 1977-1989(Edblom 2004:19). Lena Edbloms
doktorsavhandling Långhus i Gene – teori och praktik i rekonstruktion behandlar
8
rekonstruktionen av Gene hus II. Där diskuterar hon hur rekonstruktionen av långhuset i Gene
särskiljer och utmärker sig från andra rekonstruktioner. Avhandlingen tar även upp hur
rekonstruktionen kom att användas som en del av en forskningsundersökning och en del i
arkeologiskt kunskapsbyggande. Under konstruktionen av järnåldershuset fick man praktisk
grund för tolkningarna av järnåldershusen och rekonstruktionen påverkade omtolkningar av
husets funktioner(Edblom 2004:25). Ritningarna till rekonstruktionen är ett resultat av flera
års tolkning av utgrävningarna. Järnåldershusets funktionalitet fick prövas med olika
eldningstekniker och man märkte att huset blev för rökfyllt för att kunna fungera som bekväm
bostad. Man experimenterade sedan fram ett fungerande drag från eldstäderna. Resultaten av
dessa praktiska prövningar har gett ökad förståelse för långhusets funktioner och man har
kunnat sätta in denna kunskap i ett större sammanhang (Edblom 2004:27).
Den här sortens studier av rekonstruktion är fokuserad på handfast experimentell arkeologi.
Avhandlingen går detaljerat genom hur man gått tillväga med rekonstruktionen, vilka
ritningar man använt, hur man arbetat fram tolkningar och omtolkningar osv. Avhandlingen
tar upp rekonstruktion mer från ett perspektiv som beskriver det som en forskningsmetod.
Forskningen som bedrivits på Gene i samband med denna rekonstruktion har i hög grad
bidragit mycket till diskussionen om järnåldershus i arkeologiska sammanhang. Frågor och
tolkningar kring det med t.ex. röken i huset är något man kunnat testa i och med att
järnåldershuset nu fanns till förfogande. Rekonstruktioner kan alltså bidra mycket praktiskt
till forskning. ”Örnsköldsviks kommun är nu en av de mest undersökta kommunerna i
Norrland.” citerar Edblom i avhandlingen för att poängtera hur Gene haft stor betydelse för
norra Sverige ur forskningssynpunkt(Edblom 2004:21).
Edbloms avhandling är väldigt inriktad på rekonstruktion som ett verktyg för att driva
forskningen framåt. Avhandlingen visar att man med hjälp av rekonstruktionen har kunnat
diskutera olika tolkningar på nya sätt eftersom järnåldershuset finns att pröva hypoteserna på.
Men Peterssons arbete, föreställningar om det förflutna, och även denna undersökning tar ju
upp rekonstruktion ur ett annat perspektiv. Självklart är det intressant att se med vilken grad
av arkeologisk bakgrund järnåldersmiljöerna har grundats, men den här studien kommer
snarare se på andra arkeologiska aspekter kring rekonstruktionerna. Som frågeställningarna
antyder så finns det mer att hämta från arkeologin än det materiella. Vad kan man mer hämta
från rekonstruktioner än goda forskningsresultat? På vilket/vilka sätt kan rekonstruktionen till
exempel påverka samhället? Vilken plats har fenomenet tidsresande i allt detta?
9
2.2. Om möjligheten att resa tillbaka i tiden
Time travel can be defined as an experience in the present that evokes a past (or future) reality.
What is characteristic of time travel is thus experiencing the presence of another period.[…]Time
travel has become a widespread desire among both adults and children, and our society
increasingly offers opportunities to satisfy that desire. (Holtorf 2009:31).
Tidsreseindustrin är ett växande fenomen och det är ett begrepp som måste hanteras i
samband med rekonstruktioner. Holtorf uttrycker i sin artikel On the Possibility of Time
Travel vikten av akademisk forskning kring detta. Tidsresande är ett fenomen som spänner
över flera vetenskapliga fält såsom: arkeologi, historia, turism och psykologi(Holtorf
2009:33). Varför detta är så viktigt att ta upp inom arkeologi är på grund av tidsresandets sätt
att presentera forntiden i dagens samhälle. Tidsresenärens upplevelser gör ofta ett starkt
intryck och kan potentiellt vara mycket övertygande.
En tidsresa betyder inte en resa genom ett svart hål, utan det är en komposition av miljö,
erfarenhet och fantasi. Citatet ovan beskriver tidsresandet som en upplevelse i nutiden som
framkallar forna (eller framtida) verkligheter. I denna undersökning gäller såklart forna tider.
Vad som är karaktäristiskt för tidsresandet är alltså erfarenheten av en annan tidsperiod.
Vidare beskrivs det hur tidsresandet har blivit en vida spridd längtan bland både vuxna och
barn, och hur vårt samhälle ökar möjligheterna att tillmötesgå denna längtan. Dessa
möjligheter går att finna hos till exempel rekonstruktioner av järnåldersmiljöer.
Den akademiska förankringen i samband med sådana här upplevelser fungerar som en
stämningshöjare och är ett kraftfullt verktyg att nå ut till allmänheten. Holtorf menar att om
rekonstruktionen är ”autentisk” blir det mer än ett spännande äventyr, det kan ge en inblick i
forntidsmänniskans liv. Det blir ett fönster till förhistorien som man kan ta del av idag.
I takt med dagens globalisering och flyktingströmmar ser man en pånyttfödd nyfikenhet kring
vårt ursprung och rötter. Som grundaren till Lejre också höll med om, så finns det en idé om
att forntiden kan säga något om oss själva. Det finns ett slags gyllene skimmer kring
förhistorien och genom tidsresan kan vi ta del av den. Denna trend, att återkoppla med svunna
tider, går att likna vid förra sekelskiftet då industrialiseringen tog fart och folket flyttade från
land till stad och man ville värna om allmogekulturen. Självklart finns det skillnader i det
fenomen som vi ser idag och hur man då ville värna om en landsbygdskultur som höll på att
gå förlorad. Men tanken är ändå densamma: det finns en längtan att tillvarata en tid där livet
var annorlunda, mer naturtroget och harmoniskt. Det blir en påhittad nostalgi (Petersson
2003:349–352).
10
2.3. Forntidsromantik
Att drömma sig tillbaka i tiden är inget nytt. Inte sällan glömmer vi bekvämt bort det där
jobbiga och fokuserar istället på det goda från förr. Föremål eller bilder representerar perioder
i livet och nostalgin tränger sig inpå. I vissa sammanhang representerar bilder eller objekt en
hel stad eller ett land. Det är inte helt förhastat att till exempel säga att Norden representeras
internationellt sett av vikingar. Det är intressant hur bilder av forntiden projiceras i samtiden
och återskapas för att framkalla bilder av ett urgammalt, starkt folk. Ibland får man bilder
påklistrade på sig utifrån, men vi är också själva med och formar vår nationella identitet.
Det svenska förhärligandet av forntiden sträcker sig långt bak i tiden och rotade sig i det
svenska medvetandet redan på 1600-talet. Som nybliven stormakt blev man på statlig nivå
ivrig att uppvisa Sveriges anrika och ärofyllda land för de europeiska nationerna. Dåtidens
rådande världsåskådning såg världen i ett ständigt degenererande tillstånd, som en konsekvens
av syndafallet, och människan, jorden och livet på den blev bara sämre med tiden. Om det
tedde sig så, resonerade man att forntidens dagar måste ha varit härliga eftersom man inte
hade degenererat så mycket. Man inledde rikstäckande inventeringar av fornlämningar som
fick representera den forna svenska guldåldern. Man hävdade till exempel att kontinentens
goter en gång hade utvandrat från Sverige, och att Sverige till och med var Europas äldsta
nation och kulturens vagga (Jensen 2005:30–40).
Det finns även mängder med regionala initiativ för att ta tillvara på fornlämningar och visa
upp lokala kulturskatter. Somliga rörelser har sedan blivit de hembygdsföreningar som finns
runtom i Sverige (Edquist 2005:185–189).
Allmogekulturen har vi försökt bevara genom kulturarvsansträngningar som till exempel
Skansen. Forntiden bevaras såklart genom olika institutioners kulturvård, men det är här
tidsreseindustrin har klivit fram på scenen. Forntiden som så noga undersöks och bevaras
genom arkeologiska utgrävningar och inventeringar presenteras genom tidsresan via
rekonstruktioner. Sedan Lejres invigning har flera liknande center startats i Norden och
fungerar på många sätt ungefär som Skansen. Man samlar det man vill ska representera
Sverige eller, som i denna undersöknings fall, järnåldern på en och samma plats.
11
2.4. Järnåldern
Järnåldern var en spännande tid i Norden då mycket förändringar skedde i samhället.
Järnålderssamhället var främst en agrar ekonomi där man även födde upp djur och där
familjen ansvarade för produktionen. Släkter bildade stora nätverk med hövdingadömen där
handel och järnbehov skapade nya sociala strukturer (Burenhult 1999:298).
Så, om man ska rekonstruera järnåldersmiljöer bör man koncentrera sig på jordbruket och
gården. Det var mycket jobb inblandat när man levde på en gård med djur och mark som
skulle skötas därtill. En spontan tanke är att denna tidsperiod bör representeras av just hårt
arbete och mycket aktiviteter kring vardagsbestyren.
Rekonstruktioner kommer till av olika anledningar. Gene forntidsby började med åratal av
forskning och utgrävningar och Gene hus II var basen för arkeologiska experiment. Det var en
forskningsplats, men fungerar idag som en plats för tidsresor och turism. Att järnåldersbyar
och järnåldersgårdar tar sin utgångspunkt i det materiella är självklart. Men vad pågår ur ett
arkeologiskt perspektiv under tidsresorna? Rekonstruktionen av hus och verktyg är färdigt,
men rekonstrueras automatiskt då dessa vardagsbestyr?
Järnåldersmiljöerna som kontaktades inför denna undersökning fick svara på frågor kring
detta. Alla svar kan inte tas med, men i presentationen av järnåldersmiljöerna inkluderas
intressanta kommentarer från de ansvariga på gården/byn. Frågorna som skickades ut inför
intervjun:
1. Var kommer idén ifrån att starta er forntidsby, från kommunen eller ett personligt
intresse?
2. Vad har ni som jobbar på forntidsbyn för bakgrund? Kurser, intresse?
3. Beskriv visionen.
4. Vad får besökarna göra?
5. Vad är det viktigaste ni vill förmedla under tidsresan? Historiska fakta, en annorlunda
upplevelse?
6. Har tidsresorna alltid sett ut som de gör idag, vilka ändringar har gjorts och varför i så
fall?
7. Vilka roller får besökarna? Beskriv gärna hur rollerna är uppbyggda.
8. Har ni medvetet skalat bort vissa delar av järnålderslivet, vilka och varför?
12
3. Presentation av järnåldersmiljöer
3.1. Gunnes gård
Undersökningen tar avstamp i ett tips om en närliggande järnåldersgård
som nyligen haft höstmarknad och annonserat om detta på sociala
medier. Det är Gunnes gård i Upplands Väsby och A-C Lind
kontaktades med förfrågan om att delta i en undersökning. Lind tog
emot mig och intervjuades med spontana diverse frågor kring
rekonstruktionens uppkomst och hur verksamheten fungerar idag. Hon
berättade för mig om tidsresan som skolklasserna får göra när de
kommer på besök och sedan visade hon runt på gården och berättade
om husen, djuren och utmaningar som de mött under årens lopp.
Frågorna som ställdes var fokuserade kring den materiella kulturen på
järnåldersgården och det framkom att husen är rekonstruktioner av
utgrävningar utförda i Pollista.
Frågorna blev sedan mer riktade på barnen som besöker gården och till
exempel vad de får bära för kläder och hur rollerna de spelar är
utformade. Det visade sig att barnen delas in i en grupp med pojkar och
en grupp med flickor; flickorna får ha på sig en viss uppsättning kläder
och pojkarna en annan. Lind berättade att vid något tillfälle har barn
insisterat på att få bära kläderna som tillhör den andra gruppen och då
har de barnen fått vara med i den önskade gruppen istället.
- Får inga barn ha på sig smycken eller något annat fint?
- Nej, vi försöker återskapa livet på en helt vanlig gård och då
hade man inte smycken på sig när man arbetade så hårt.
- Får inga barn spela kanske son eller dotter till ”gårdsägaren”
och vara lite förmer än de andra?
- Nej, alla spelar lika värda. Vi har inga trälar på gården heller,
även om det säkert var vanligt.
Vid ett tillfälle berättade Lind om när barnen får laga rotfruktsgryta
tillsammans. Hon berättade om hur de engagerar barnen genom att
ställa frågor om mat, om de till exempel äter morötter i framtiden, om
Vikingagården Gunnes
gård
Upplands-Väsby, Uppland,
Sverige
Byggdes 1989
Rekonstruktion av en
bondgård från yngre
järnåldern daterad till år
1040
Samarbete mellan
Upplands-Väsby och
Stockholms länsmuseum
Tolkningar av arkeologiska
utgrävningar i Pollista har
varit underlag för
rekonstruktionen.
Visningar riktar sig till
skolklasser.
Gården hyrs ut för
visningar, fester och
kommersiella syften. Det
ordnas även höstmarknad.
2014-11-03: Intervju med
A-C. Lind
13
de får laga mat hemma osv. Hon förklarade att genom att ställa frågor som barnen får svara
på, kan hon i sin tur berätta om hur livet under järnåldern kunde ha sett ut. Hon anser att det är
viktigt att poängtera för barnen att forntidens människor inte var dumma, utan snarare att de
var smarta som anpassade sig efter de omständigheter som rådde då.
- Vi försöker visa att forntidens människor och vi egentligen är ganska lika.
Besöket på Gunnes gård lade grund för frågorna till intervjuerna med övriga
forntidsbyar/gårdar. Enkäten skickades till Lind efter besöket.
Gunnes gård heter ju faktiskt Vikingagården Gunnes gård. På vägen till rekonstruktionen
möter man skyltar för vägbeskrivning och ingenstans ser man något om järnåldern. Under
intervjun framkom det att man från början hetat järnåldersgård, eftersom det är just en
järnåldersgård som rekonstruerats, men man blev ”tvungen” att byta namn till vikingagård.
Lind uttryckte ett visst missnöje och kommenterade att man till slut gett med sig på denna
punkt. Hon poängterade dock att det inte finns några vikingar på gården och om barnen frågar
om dem så är de ute och reser eller arbetar i skogen. Det framkom inte riktigt varför man
tvingades byta namn, men Lind nämnde att folk i allmänhet inte riktigt har koll på järnåldern,
medan de flesta vet litegrann om vikingar.
Figur 1 Foto: Nina Puhakka, november 2014. Ett av de
rekonstruerade husen på Gunnes gård. Längst in i rummet
syns härden som egentligen ska stå i mitten av rummet. En av
kompromisserna man var tvungen att göra för att en hel
skolklass ska rymmas samtidigt.
14
3.2 Ekehagens forntidsby
Under högsäsongen kan Ekehagen ta emot 18 skolgrupper per dag. Det
vanligaste av de fem program som erbjuds är ”Forntidsdagen” där två
pedagoger vägleder en klass genom hela förhistorien allt i enlighet
med skolans läroplan. Klassen har fått läsa material i förväg som
Ekehagen skickat ut innan besöket så att gruppen är förberedda på vad
som väntar. Programmet är fyra timmar långt och barnen får laga mat,
göra pilar, gå på en ”vandring genom tiderna”, lära sig fångsttekniker
och annat spännande. Pedagogerna bär forntidsdräkt och berättar om
sambandet mellan människan och naturen. E. Josefsson som
intervjuades berättade att varje klass blir tilldelad en av nio boplatser
från någon förhistorisk tid. Dessa boplatser är rekonstruerade efter
arkeologiska förlagor och även omgivningarna är anpassade efter
vilken tid det ska föreställa.
- Vi har mycket fokus på växterna kring de olika tiderna. Kring
stenåldersboplatsen har vi till exempel mycket hassel och kring
bronsåldersboplatsen har vi ordnat så att det är mycket mer
öppen miljö.
Josefsson berättade också att de arrangerar en helg på sommaren som
är öppen för alla. Sommaren 2014 kallades den helgen ”Vikingar och
strid” där de bjöd in ett antal vikingar som fick gå omkring på området
och aktivera de besökande på olika sätt genom rollspelande. Under den
helgen förde de en diskussion om vad trygghet är idag och hur trygghet
var förr. De behandlade även ämnen som trafficking och Josefsson
förklarade för mig att de vill våga visa det som är otäckt.
- Det viktigaste är att levandegöra arkeologin och visa hur livet
var under forntiden.
Ekehagens forntidsby
Åsarp, Västergötland,
Sverige
Byggdes 1981-1982
Ett av Nordens största
arkeologiska
friluftsmuseum som
levandegör stenålder,
brons- och järnålder
Rekonstruktionen
inleddes av Falköpings
kommun och slutfördes i
samarbete med den lokala
hembygdsföreningen
Boplatserna i forntidsbyn
är uppbyggda efter fynd
från Danmark och Sverige
Verksamheten riktar sig
främst till skolklasser,
men ordnar även kalas,
aktiviteter och visningar
2014-11-27:
Telefonintervju med E.
Josefsson
15
3.3 Stavgard järnåldersgård
Nästan alla barn i skolorna kring området Stavgard har fått åka på
lägerskolan som arrangeras på järnåldersgården. Tredje generationen
besökare kommer nu till lägerskolan och man kan nog påstå att
Stavgard räknas som en naturlig del av forntidsutbildningen för
mellanstadieeleverna som bor i närheten av rekonstruktionen. På
Stavgard får barnen övernatta och ägna mesta delen av sin tid där till
olika hantverk. Det finns ingen el på området och mobiltelefoner är
förbjudna. Syftet är att ge barnen en upplevelse som ska kontrastera
mot deras vardagsliv för att lära dem om forntiden och samtidigt om
främmande kulturer.
A. Norling intervjuades och berättade att det viktigaste för dem på
Stavgard är inte att vara så historiskt korrekta som möjligt, utan att ge
barnen en upplevelse och förståelse för järnålderns människor genom
”görande”. Hon beskrev lägerskolan som en utmaning för många
barn som inte är vana att sova borta hemifrån, göra sina behov på
utedass eller klara sig i skogen. Förståelsen för järnåldersmänniskors
vardagssysslor kommer genom att få göra sysslorna själv och att
hjälpa varandra.
Norling berättade att hon märkt att hon är lite påverkad av en äldre
generations (miss)bruk av forntiden och att hon känner något slags
behov att ta avstånd från gamla tankesätt. Däremot är situationen
vänd så att barnen som kommer på lägerskolan är helt ovetandes om
dessa ålderdomliga tankesätt, så Norlings försök att ”ställa saker
tillrätta” om forntiden går barnen helt över huvudet. Det är en
utmaning att presentera forntiden på ett sätt som dagens unga förstår,
samt att försöka låta bli att återskapa schabloner från förr.
Stavgard järnåldersgård
Burs, Gotland, Sverige
Föreningen Stavgard
startade 1976 och sedan
1980-talet har de bedrivit
lägerskola
Föreningen vill skapa
förståelse för forntida
tekniker och hantverk
Rekonstruktionen är ett
resultat av samarbetet
mellan Föreningen Stavgard
och Barn- och
utbildningsförvaltningen på
Gotland
De rekonstruerade husen
kommer från olika delar av
Gotland och representerar
olika tidsperioder
Lägerskolan har fokus på att
lära ut hantverk och utbilda
genom göra-lära-förstå
2014-12-09:
Telefonintervju med A.
Norling
16
3.4 Drömmen om Lövhult
Jag intervjuade B. Boberg som är ordförande i föreningen
Järnåldersbyn i Lövhult och som ivrigt arbetar för att få bygglov att
bygga en forntidsby. På det arrenderade området har de planerat att
bygga ett långhus som de med hjälp av en arkeolog redan fått
utstakat. Boberg har själv ingen arkeologisk bakgrund, men är
intresserad av historia och då särskilt agrarhistoria. Visionen är att
kunna visa hur vardagen gick till under järnåldern med fokus på de
praktiska delarna såsom hantverk och djurhållning. Långhuset ska de
använda till både övernattning och kurser. Hittills har de nyttjat en
mindre grillhydda där de tagit emot besökare och bland annat bakat
bröd och lagat mat. Besökarna har fått se ett närliggande röse och
berättelser om järnåldern.
Boberg har besökt en forntidsby på Island och har blandade tankar
kring lösningar på de praktiska problemen kring rekonstruktionerna.
Hon nämnde att på Island fick de gå in i ett hus där det inte fanns
någon eld. De hade frågat pedagogen i huset angående detta och hen
hade förklarat att de inte kan ha någon eld för huset blir då nästan helt
rökfyllt. Huset är en rekonstruktion, så det är mycket troligt att husen
faktiskt var mycket rökiga där.
- Det är något vi tittar på just nu, hur vi ska lösa problemet med
rökutsläppet. Vi vill ju kunna ha eld i huset.
- I huset på Island fick vi en mindre föreläsning när vi uttryckte
hur orimligt det verkar att husen var så rökfyllda, med tanke
på att det med stor sannolikhet också fanns loft i husen. Ingen
skulle ju kunna vistas däruppe. Men då fick vi förklarat för oss
att det var kvinnorna och barnen som vistades däruppe för att
skydda sig själva från våldsbenägna män. Det verkar ju ganska
otroligt, men men…
Järnåldersbyn i Lövhult
Lövhult, Småland, Sverige
Rekonstruktionen är under
uppbyggnad
Visionen är att kunna ta emot
grupper och undervisa främst
om järnålderns hantverk och
djurhållning
Det planerade långhuset är
redan utstakat av en arkeolog
Förhoppningen är att
järnåldersbyn ska samarbeta
med Jönköpings museum
2014-11-25 :
Telefonintervju med B. Boberg
17
3.5. Intervjuerna
Det framkommer ganska snabbt att järnåldersmiljöerna är något mer än bara rekonstruerade
järnåldershus och hantverkstekniker. Det finns pedagogiska visioner och dessa träder i kraft
när rekonstruktionen används. När järnåldersmiljön fylls med människor händer något med
platsen. Järnåldershusen kan ha studerats tidigare av arkeologer för att avgöra den mest troliga
metoden för att få ut röken ur huset eller leda bort vattnet från taken osv. Men när
rekonstruktionen används som ett hjälpmedel för en tidsresa blir rekonstruktionen något mer
än forskningsverktyg.
När man frågar de ansvariga om visionen för järnåldersmiljön låter det ganska oskyldigt i stil
med hantverk och agrarmetoder, men i själva verket målar man upp en omfattande bild av
järnåldern. Önskan hos forntidsgårdarna är att få visa på ett mer spännande sätt än att läsa en
faktabok om hur det var på forntiden. Man vill lära barn och ungdomar genom handling och
aktivitet hur livet kunde ha sett ut för en järnåldersmänniska. Ja visst får man lära sig att göra
pilar eller dylikt, men det vävs in i en lektion om hur järnålderns människor var väldigt lika
moderna människor. Utan att låta konspiratorisk är det en smal balansgång mellan att
undervisa om jordbrukstekniker och faktiskt begå historieförfalskning. För att återkoppla till
Holtorfs teori om tidsresans eventuella påverkan, så är det tydligt att järnåldersmiljöerna
skapar starka sinnesbilder av forntiden. Vad som sägs och görs under tidsresan förknippas
oundvikligen med järnåldern. Om pedagogen poängterar något eller en aktivitet utförs så blir
den representativ för tiden som man rest till. Det kanske låter som en förhastad tanke att säga
historieförfalskning, men det man väljer att presentera under tidsresan kan accepteras som
sanning av tidsresenären och det är viktigt att inse det. Människorna som levde på järnåldern
var säkert smarta och välanpassade, men att påstå att vi är idag väldigt lika ett folk som till
exempel bedrev slaveri… då handlar det snarare om att vi vill att järnåldersfolket var goda
medmänniskor och vill diskutera vad en träl var med en grupp nioåringar.
3.5.1. Tidsresans kraft och utmaning
Scenariot är uppmålat och alla barnen befinner sig på järnåldern. De bär nya kläder och de har
fått ett forntida namn. I timmar har de ägnat sig åt järnåldersaktiviteter och alla barnen får ta
samma plats och pedagogerna kämpar med att ge alla lika mycket uppmärksamhet. Det är en
utmaning, men den är överkomlig. Vid flera tillfällen blir barnen ombedda att reflektera över
sitt liv i framtiden (nutiden) och jämföra med järnålderslivet. Det finns uppenbara skillnader
och direkta svårigheter med att leva i forntiden. De kan undra över att det inte finns någon
18
elektricitet eller rinnande vatten, men på det stora hela verkar livet inte så annorlunda. Den
här presentationen av forntiden har ett antal brister. För det första hade inte alla barn lika
värde på en järnåldersgård, det är de senaste 100 åren som jämställdhetsfrågorna tagits på
allvar i Norden och det var garanterat inte samma villkor för flickor och pojkar kring år 800
e.Kr. För det andra är det oklart vilken position barn haft och där är det också de senaste
hundra åren vi stiftat lagar för att skydda barns rättigheter. Alla var inte lika värda under
järnåldern. För det tredje så fanns det med största sannolikhet trälar på nordiska gårdar kring
denna tid, så man kan undra varför de inte finns med i rekonstruktionen om nu syftet är att
uppvisa vardagslivet på en järnåldersgård. Skarp kritik kan tyckas, detta är utan tvekan
aspekter som ansvariga för järnåldersbyarna/gårdarna är medvetna om, men frågetecknet
ligger i vad anledningen är att förhistorien redigerats så dramatiskt. Det är anmärkningsvärt
att till exempel kvinnorättskampen blir tillintetgjord eftersom tjejer och killar behandlas
likadant under järnåldern. Diskussionen kring trälar och ofria har pågått länge och pågår
fortfarande inom arkeologisk forskning (Zachrisson 2014). Det fanns en grupp i
järnålderssamhället som inte hade rättigheter och denna syns inte alls i rekonstruktionen av
järnåldersmiljöerna. Denna reflektion kan tyckas långsynt och kanske överdriven, men om
man suddar ut historiska skeenden riskerar man att upprepa dem eftersom problemen glöms
bort. Nu är denna undersökning inte centrerad kring genusfrågor eller feminism, men det får
inte gå förbi obemärkt. Som Holtorf påpekar i sin artikel (Holtorf 2009:33) kring tidsresans
potentiella påverkan, så bör man ifrågasätta att barn presenteras för en forntid utan orättvisor.
Självklart kan man inte ha en lång föreläsning i det rekonstruerade järnåldershuset om vad
slaveri är, men forntidsutbildningen fortsätter ju i klassrummet nästa dag. Det finns
möjligheter att ta upp obekväma ämnen, så som Ekehagens forntidsby gör under
sommarhelgen med tema, för att dessa sedan skall kunna diskuteras utanför tidsresans
magiska sfär.
Analysen av intervjuerna går vidare i uttryckandet av en viss oro när det kommer till
rekonstruktioners upphovsmakare och deras vetenskapliga bakgrund. Att vara allmänt
intresserad av något innebär inte ett berättigande att få undervisa andra om närliggande
ämnen. Självklart ska man kunna dela med sig av sina intressen, men att sedan uppföra en
rekonstruktion och skapa egna tolkningar kring järnåldershus bristande funktionalitet är
riskabelt. Det är förståeligt att man inte vill ha rök i huset där man ska ha kurser i ullkardning,
men att bestrida arkeologisk forskning för att man själv tycker att det verkar orimligt
uppfattas som mycket känslostyrt. Grundarens studiebesök på en rekonstruktion gav ny
19
information, men den såg så orimlig ut att den avfärdades. Nu handlar det bara om att göra
tillvaron enklare än vad järnåldersmänniskorna fick stå ut med – man ordnar ett bättre
rökutsläpp. Men man kan undra vad som ändras på härnäst. Petersson är inte lika nervös och
beskriver såhär:
Det går än så länge bra att som amatör deltaga i, ja rentav ta initiativ till en rekonstruktion, och att få
följa med i förloppet från början till slut. Det är få museer och utställningsproduktioner som
erbjuder samma möjlighet till delaktighet i tillkomsten. […] Det är också av godo, att fält som
traditionellt ligger utom och bortom arkeologin får möjlighet att bidra med sina specialkunskaper.(Petersson
2003:362).
Petersson är optimistisk och det får man såklart lov att vara. Friheten att kunna göra egna
tolkningar och bygga upp forntiden som man själv fantiserat om den låter som en vuxens
tillfälle att få leka med stora leksaker. Och att sedan som utomstående bestrida och kritisera
felaktigheter är i den bemärkelsen något småsint. Däremot ska det påtalas att man åtar sig ett
ansvar när man presenterar denna fantasivärld för någon annan. Som grundare av en
forntidsby säger man till allmänheten att byn är en rekonstruktion och att ”såhär kan det ha
sett ut”. Lekplatsen förvandlas till skola och orden som yttras blir kunskap. Det är en hårfin
gräns mellan äventyr och utbildning, mellan historiebruk och historierevisionism.
4. Rekonstruktionens olika delar
En lyckad tidsresa börjar alltså med en trovärdig miljö. Den materiella aspekten är självklart
nyckeln och rekonstruktionen håller eller faller med sin materiella kultur. Arkeologi är svaret
på frågan om trovärdigheten. Som Holtorf nämner i sin artikel om tidsresor, så skapar en
”autentisk” miljö en mycket stark upplevelse för tidsresenären. Därför är det intressant att se
hur ett antal rekonstruktioner har gått tillväga med sin materiella kultur – hur de gått tillväga
med sin trovärdighet.
Genom intervjuerna får man en inblick i visionen och vad syftet med rekonstruktionen är.
Samtliga deltagande forntidsbyar/gårdar vill förmedla vardagslivet för sina besökare. Att kalla
besöket för en tidsresa var främmande för vissa personer som intervjuades. Men i enlighet
med Holtorfs definition är ett besök på en rekonstruktion faktiskt en slags tidsresa, oavsett om
man spelar en järnåldersperson eller ej (Holtorf 2009:31).
Följande enkät skickades ut till deltagande rekonstruktioner för att få en inblick i den
materiella kulturen och dess arkeologiska förankring. Här presenteras den i tre delar för att
20
enklare kunna navigera i informationen. Del 1 presenterar den arkeologiska förankringen i
husen och omgivningen. Del 2 presenterar besökarens möjligheter till forntida aktiviteter och
Del 3 presenterar vilka föremål besökaren får använda och till vilken utsträckning besökaren
får använda kopior av arkeologiska fynd.
4.1. Enkät – Del 1
Gunnes gård Ekehagens
forntidsby
Stavgard
järnåldersby
Järnåldersbyn
i Lövhult
Finns det hus i er
forntidsby? / Antal Ja/7 Ja/2 Ja/6 Ja/1 (+1 under
uppbyggnad)
Om ja, är någon dem
rekonstruktioner av
arkeologiska
förlagor?
Ja Ja Ja Ja
Om ja, hur många av
husen är sådana
rekonstruktioner?
7 2 3 Det huset som är
påbörjat
Är husens
användningsområden
inspirerade av
arkeologiska
tolkningar?
Ja Ja Ja Ja
Finns det hägnader i
er forntidsby? /Antal
Ja/2 Ja/1 Ja/3 Nej
Om ja, är någon av
dem
rekonstruktioner av
arkeologiska
förlagor?
Ja Ja Ja x
Hur många av
hägnaderna är
rekonstruktioner?
2 1 1 x
Tabell 1 Enkät del 1
I Enkät - Del 1 kan man se att på Gunnes gård är samtliga hus och hägnader på gården
rekonstruktioner, likaså i Ekehagens forntidsby. I Stavgards järnåldersby är dock 3 av 6 hus
rekonstruktioner och 1 av 3 hägnader är rekonstruktioner. I Lövhult är rekonstruktionen under
uppbyggnad, men det huset som ska byggas är uppritat efter tolkningar från en utgrävning.
Det verkar vara viktigt att flera eller alla hus i järnåldersmiljön är rekonstruktioner. På Gunnes
gård har det pågått experimentell arkeologi där man försökt bygga rekonstruktionerna som
man tror att de byggdes under järnåldern. Man har använt sig av motsvarande verktyg och
man har timrat byggmaterialet på järnåldersvis. Ekehagens forntidsby har rekonstruerade
boplatser från flera tidsperioder, men enkäten rörde endast järnåldern - därav det låga antalet i
denna enkät. Det är intressant att Stavgard har 6 hus i sin järnåldersverksamhet, men endast 3
21
av dem är rekonstruktioner. Övriga hus på Stavgard är alltså hus som snarare är inspirerade av
järnåldern?
4.2. Enkät – Del 2
Gunnes gård Ekehagens
forntidsby
Stavgard
järnåldersby
Järnåldersbyn i
Lövhult
Får era besökare ta
del i forntida
aktiviteter?
Ja Ja Ja Ja
Matlagning Ja Ja Ja Ja
Hantverk Ja Ja Ja Ja
Strid Nej Ja Nej Nej
Lek &
underhållning Ja Ja Ja Ja
Djurhållning Ja Ja Nej Ja
Ritualer Ja Nej Ja Nej
Tabell 2 Enkät del 2
I Enkät - Del 2 kan man se att de forntida aktiviteter som erbjuds ser ganska lika ut hos de
deltagande järnåldersmiljöerna. Samtliga järnåldersmiljöer låter sina besökare laga mat, göra
något slags hantverk och bli underhållna på forntida vis. 3 av 4 erbjuder inte strid som en
forntida aktivitet, vilket är intressant med
tanke på att järnåldern kantades av en del
stridigheter och utgjorde en del av
människornas liv. Däremot känns inte strid
så vardagligt, så man kan förstå varför det
väljs bort. Hälften av rekonstruktionerna
utför någon rituell handling med sina
besökare.
Figur 2 Foto: Linn Nielsen april 2011, Stavgard. Offerlund
med figuriner som föreställer asagudar. I bakgrunden syns
bildstenar som besökarna får göra under sin tid i
järnåldern.
22
4.3. Enkät - Del 3
Gunnes gård Ekehagens
forntidsby
Stavgard
järnåldersby
Järnåldersbyn i
Lövhult
Får era besökare
använda rekvisita
(Hur många av
dessa är
rekonstruerade
artefakter?)
Ja Ja Ja Ja
Kläder Ja (0) Nej Nej Ja (40)
Smycken Nej Nej Nej Ja(0)
Vapen Nej Ja Nej Ja(2)
Verktyg till
textiltillverkning
Ja (15) Ja (2) Ja Ja(3)
Verktyg till smide Ja (10) Ja (<100) Ja Nej
Verktyg till
jordbruk
Ja (3) Nej Nej Nej
Verktyg till
boskapsskötsel
Ja (1) Ja (5) Nej Nej
Verktyg till
snickerier
Ja (10) Ja (10) Ja(<4) Nej
Verktyg till
hushållning t.ex.
matlagning,
städning
Ja (<30) Ja (<100) Ja(0) Nej
Rituella artefakter Ja (2) Nej Ja Nej
Tabell 3 Enkät del 3
I Enkät - Del 3 finns mycket information att analysera. På Gunnes gård får besökaren som
oftast ta på sig forntidskläder, dessa är dock inte sydda efter en mall framtagen från
arkeologiska fynd. De är snarare inspirerade av klädesplagg som föreståndarna sett i liknande
sammanhang. Besökarna får inte använda smycken eller vapen, däremot lånas flera olika
verktyg ut under tidsresan. Besökaren får känna på verktyg till textiltillverkning, smide,
jordbruk, boskapsskötsel, snickerier, framförallt matlagning och även ritualer. Mycket
artefakter används även om inte allting är repliker.
I Ekehagens forntidsby får besökaren inte byta om till forntidskläder, hen får ej heller ta på sig
smycken. Däremot kan besökaren få prova på att hantera vapen i form av pilbågsskjutning
(detta framkom under intervjun med Josefsson). Det finns en hel del verktyg som besökaren
får se och hålla i, kanske inte använda i deras verkliga funktion, men ändå känna föremålet
fysiskt i sina händer. Besökaren får även laga mat på forntida vis.
På Stavgard får besökarna inte skruda om, ej heller bära smycken eller vapen. Det finns
verktyg till textiltillverkning, smide, snickerier, matlagning och rituella aktiviteter – få av
dessa är dock rekonstruktioner. Det finns inga verktyg till jordbruk eller boskapsskötsel.
23
I Lövhult finns kläder uppsydda till ett fyrtio-tal barn. Klädesplaggen är uppsydda efter mall
från arkeologiska fynd. Det finns ett par knivar och redskap för textiltillverkning och det är
allt som hunnits med hittills. När rekonstruktionen är färdig och verksamheten kommit igång
kommer det planerade långhuset vara centrum för en mängd aktiviteter och inredd därefter.
4.4. Den materiella kulturen
4.4.1. Hus
Med resultaten från enkäterna kan vi se att det finns en tydlig arkeologisk förankring hos
järnåldersmiljöerna vad gäller husen. De flesta har ett antal arkeologiska förlagor som man
ansträngt sig för att rekonstruera dem på bästa sätt. Även om inte alla hus är rekonstruktioner
så framkommer det tydligt att just husen är en viktig del när man skapar järnåldersmiljön. På
Stavgard finns en önskan att vilja skapa något som känns autentiskt även om det inte är
nödvändigt att rekonstruera precis allting. Man vill mest förmedla en känsla och inte stirra sig
blind på vad som är (för)historiskt korrekt och inte. På Lövhult, där man bara väntar på att få
komma igång, har som sagt en arkeolog blivit inhyrd för att hjälpa till med långhuset. Det
tyder på en hög ambitionsnivå och att man är mån om att det ska bli en trovärdig
järnåldersmiljö. Att kunna berätta för besökarna att huset är en rekonstruktion av en riktig
boplats inger en känsla av autenticitet. Sen pågår det mesta av verksamheten inuti de
rekonstruerade husen, så det är förståeligt att man fokuserar mycket på den aspekten.
4.4.2. Hägnader
Det är fullständigt omöjligt att rekonstruera en plats från järnåldern till punkt och pricka. Det
måste ske ett urval kring det man vill inkludera och eftersom järnåldersmiljöer idag inte är
bundna till någon akademisk institution är det upp till upphovsmakaren att välja vilka aspekter
som får vara med. Rekonstruktioner kan vem som helst skapa, visserligen kräver det stort
engagemang och mycket arbete, men man behöver ingen akademisk bakgrund. Som det
nämns ovan är det naturligt att man väljer att fokusera på det mest essentiella av
järnåldersmiljön – husen. Det är där verksamheten äger rum med aktiviteter, hemmet är en
stor del av ”vardagen” som man vill presentera osv. Något som verkar ha fått lida i
urvalsprocessen är hägnaderna. Visserligen har 3 av 4 järnåldersbyar någon slags hägnad,
men det riktas inte mycket uppmärksamhet till dem.
24
Det handlar om något enklare staket eller en stensträng som fanns på området sedan innan,
men med tanke på att själva tidsresan oftast äger rum inne på gården eller nära boplatsen är
hägnaderna inte en prioritet.
4.4.3 Lösa föremål
Beroende på vilken verksamhet man tittar på varierar mängden lösa föremål. Mest
imponerande är Ekehagen som tar emot flera stora grupper samtidigt och erbjuder ett
fullspäckat program med aktiviteter. Alla föremål är inte rekonstruktioner, men det finns
mycket att titta på och lära sig från. Det som dock framkommer genom intervjuerna är att
programmet är så fullt att det finns ingen möjlighet att faktiskt prova på alla föremål. Ja, de
pekas ut och barnen får veta vad de är, men långt ifrån alla föremål visas upp i sitt rätta
element. Det finns till exempel en smedja med hundratals artefakter tillhanda, men det finns
ingen tid att prova på smide under den typiska ”forntidsdagen”. De fungerar då mest som
dekoration/rekvisita. Mycket av till exempel matlagningsföremålen är moderna, men under
tidsresan tillagar man maträtter som man tror att järnåldersmänniskorna åt. Det är mer
praktiskt att använda vissa moderna grejer, men man eftersträvar ändå en viss känsla av hur
det kunde varit förr. Om inte genom själva tillagningssättet, så det man får i magen i alla fall.
Det är ju inte historieförfalskning, alla parter är med på att det är lek, men det är en stark
upplevelse att sitta där vid elden och äta rotfruktsgryta. Som järnåldersmiljö, eller vilken
tidsresa man än erbjuder, så balanserar man på en fin linje. Det är förhastat att utropa
historierevisionism, men det pågår en fullt medveten handling att visa upp historien i ett
nostalgiskt ljus. Många barn kanske aldrig kommer i kontakt med någon annan tolkning av
järnåldern och starka minnen bildas under tidsresan. Som pedagog i en järnåldersmiljö blir
orden man delar med sig till besökarna nästintill sanning.
Eftersom det inte finns möjlighet att visa upp alla delar av järnåldern, så måste man välja
vilka som är viktigast. Det sker ett urval och en färgad bild av forntiden är inget som man
kommer ifrån. Det betyder inte att det man väljer att visa upp är felaktigt, men det är en
medveten selektion. Och inte helt sällan vill man då presentera det vackra och det mest
tilltalande, även om det kanske inte är det mest representativa. Det är ett annorlunda fall av
historiebruk, ja till och med revisionism på sätt och vis, för ingen tidsperiod kan rekonstrueras
helt och hållet. I urvalet av aspekter som ska presenteras kommer alltid samtiden påverka vad
som ska lyftas fram ur forntiden.
25
I början av denna undersökning presenterades en kort sammanfattning om järnåldern i Norden
och den löd: jordbruk, arbete, familjen. Järnåldersmiljöerna har tagit tillvara på delar av dessa,
dock verkar jordbruket hamnat lite i skymundan, även fast järnåldern oftast beskrivs som en
främst agrar ekonomi (Burenhult 1999:298).
Nog finns det lösa föremål på järnåldersgårdarna, men de är snarare verktyg för att kunna
förmedla bilden av järnålderns vardagsliv som man tänker sig det utan jordbruket. Hur skulle
det vara om en klass med nioåringar kom till gården och tvingades jobba hela dagen? Nej,
såklart har man valt ut delar av järnålderslivet som lämpar sig att undervisa om utan att stå
med lera uppåt knäna i flera timmar. Då är det mer lämpligt med hantverk, som ju alla
järnåldersmiljöer i denna undersökning erbjuder sina tidsresenärer. Som besökare på en
järnåldersgård får man i de flesta fall något hantverk tilldelat sig och förväntas göra färdigt det
innan dagen är över.
4.5. Rekonstruktion av den sociala strukturen
Redan i inledningen för denna undersökning presenterades tanken om att både arkeologi och
rekonstruktion handlar om mer än det materiella. Arkeologi är ett sätt att genom det materiella
kunna säga något om forntidens människor och deras liv. Man kan säga nästan detsamma om
rekonstruktion av järnåldersmiljöer. Rekonstruktionen använder det materiella för att kunna
förmedla en bild av forntiden. Järnåldersmiljön skapar förutsättningarna för en tidsresa med
hjälp av materiella medel. På detta sätt är rekonstruktionen beroende av arkeologin eftersom
det är arkeologin som skapar möjligheterna för en trovärdig miljö. Utan den trovärdiga miljön
kan inte en lyckad tidsresa göras.
De järnåldersmiljöer som har deltagit i den här undersökningen säger alla att de vill presentera
järnålderns vardagsliv. Självklart innebär det en stark koppling till det materiella, som sagt,
det är inte möjligt att genomföra en tidsresa utan hus och härd. Besökarna aktiveras genom
aktiviteter och får t.ex. laga mat tillsammans, de får tillverka läderpåsar och testa att karda ull.
De får pyssla om elden och bli lite sotiga, håret kommer lukta brasa i flera dagar.
Men problematiken dyker upp i samband med vetskapen om att man projicerar en bild av
forntiden under omständigheter som gör att tidsresenärerna antar att det som sägs och sker är
sanningsenligt. När man sen lämnar järnåldersmiljön, lämnar man den med nya intryck och ny
information om vad man tror att livet på järnåldern innebar. Det blir problematiskt att urskilja
vad som var rekonstruktion och vad som var ”allmänt forntidskul” som egentligen var vad vi
26
idag vill att barnen ska ha lekt med under järnåldern. Att leva på en gård var slitsamt och inte
alla klarade av det.
3 av 4 av de deltagande järnåldersmiljöerna nämner inte om den sociala strukturen. Det fanns
ingen hövding i närheten eller något överhuvud på gården. Alla barnen var lika mycket värda.
Endast Stavgards Norling berättade att medföljande vuxna får under lägerskolan vara trälar
medan barnen deltar i lägerskolans aktiviteter. Denna lilla parantes är det enda som
framkommit om de sociala strukturerna i järnåldersmiljöerna som deltagit.
4.6. Autenticitet
Vad innebär autenticitet när man rekonstruerar forntiden? Alla deltagande järnåldersmiljöer
känner ett ansvar gentemot sina besökare, de vill att besökarna ska få en autentisk upplevelse.
Grundarna har byggt järnåldershus och ordnat aktiviteter så att de känner att de besöker en
trovärdig miljö. Visionen är att presentera järnålderns vardagsliv och att man som besökare
ska få leva som på järnåldern. Som vi har sett genom enkäterna och intervjuerna lägger man
ner mycket energi på att rekonstruera husen. Hägnaderna hamnar lite i skymundan och de lösa
föremålen finns men utnyttjas bara till viss utsträckning. Det förekommer medveten
nedskärning av järnåldern och man presenterar en modern syn på vad vardagslivet innehöll.
Varför vill man visa upp järnålderslivet om man ändå redigerar det till en schablon?
Autenticiteten är viktig säger man och pekar på de arkeologiska förlagorna till husen, men
resten då? Självklart råder ekonomiska begränsningar, men om autenticiteten är i fokus och
verksamheten vill lyfta järnåldersmänniskans vardag, då borde de söka att sträcka sig bortom
de romantiska idéerna om forntiden för de stämmer inte. ”Järnålderns människor var väldigt
lika hur vi är idag” är en mening som sammanfattar mycket av problematiken kring
rekonstruktioner av järnåldersmiljöer. Den moderna människan har inte mycket gemensamt
alls med järnålderns människor. Slaveri är förbjudet idag. Likaså barnarbete. Kvinnor får ärva
idag och i Sverige väljer hon själv vem hon ska gifta sig med. ”Alla är lika mycket värda.” är
en fantastisk utgångspunkt i livet, men så var det inte på en järnåldersgård. Var du ofri hade
du inget att säga till om. Om man vill presentera en autentisk järnåldersmiljö behöver man
trälar på gården, även om det är invecklat att förklara för en grupp nioåringar. Varför inte
utnyttja de materiella resurser man har för att på ett handfast sätt visa hur det verkligen var på
järnåldern istället för att upprätthålla en illusion om någon slags lycklig bondefamilj? Med
enkla medel visa den sociala strukturen, till exempel låta några barn bära finare linnetyg och
andra barn dräkter i grovt tyg, vissa får bära vapen och andra inte, några får ha skor och så
27
vidare. Kanske någon har en sotig näsa. Den materiella kulturen ska agera som ett medel för
att visa de sociala strukturerna. Det äkta järnålderslivet. Det skulle säkert uppstå obekväma
situationer med frågor från tredjeklassarna, men vilket fantastiskt tillfälle att kunna diskutera
svåra ämnen i tidig ålder! Tänk att få använda sig av ett så underligt fenomen som tidsresor att
presentera mer än de materiella aspekterna av järnåldersmiljöerna. Tidsresan med alla sina
materiella tillgångar gör det möjligt att komma ifrån de romantiska bilderna vi har av
forntiden. Att de autentiska husen och klädnaderna skapar en trovärdig miljö att visa det som
artefakter inte kan säga något om: människornas vardag och svårigheter och kontrasterna med
dagens livsstil.
5. Helheten av delarna och arkeologin
Så, vad händer med arkeologin när utgrävningen är genomförd och rapporten är skriven och
klar? Järnåldershuset har rekonstruerats till punkt och pricka och man har kunnat göra nya
spännande tolkningar med hjälp av rekonstruktionen. Experimenten har utförts och nu lämnas
området till kommunen som ska bedriva verksamhet och visa upp den lokala kulturskatten.
Järnåldersmiljön förvandlas till en tidsmaskin där barn och intresserade får komma på besök
och resa till järnåldern och lära sig om hur det var att leva för hundratals år sedan. Tar
arkeologin slut när forskarna packat och åkt tillbaka till universiteten och labben? Nej,
arkeologin fortsätter och levandegörs varje dag genom rekonstruktionerna.
En del järnåldersmiljöer startas för att bedriva forskning, andra av privatpersoner för att ha
lägerskola. Vissa rekonstruktioner bekostas av kommuner, andra måste drivas ideellt. Många
faktorer spelar in och påverkar möjligheterna och var miljös framtid. Medan en
järnåldersmiljö på en ort kan kämpa med att ha endast en heltidsanställd, kan en annan
järnåldersmiljö med enkelhet ha flera. Vi har konstaterat att det är omöjligt att återskapa
järnåldern utan att presentera ett subjektivt resultat eftersom det är människor som gör olika
tolkningar osv. Autenticiteten och trovärdigheten och tidsresans kvalitet påverkas mycket av
de ekonomiska möjligheterna.
Vilka perspektiv av forntiden rekonstrueras under en tidsresa? Alla deltagande
järnåldersmiljöer fokuserar mycket på husen, hantverken och vardagsbestyren på gården. De
flesta besökarna får laga mat och tillverka något med sina händer. Men den sociala aspekten
verkar ha glömts bort. Forntidsdagen och tidsresan fylls med aktiviteter till den graden att
man knappt hinner fundera över sysslorna man utför. Med det fokus som man haft på de
materiella aspekterna av järnåldersmiljön, borde man inte komma ihåg järnålderns sociala
28
struktur? Det var en annorlunda tid och vilket fantastiskt tillfälle att ta upp frågor som till
exempel främmande kulturer, såsom de gör på Stavgard. Det känns lite sorgligt att så mycket
energi och resurser läggs ner på det materiella perspektivet för att sedan låta den sociala
strukturen falla platt. Möjligheterna finns där, men det finns en vilja (något omedveten för att
utgå från intervjuerna) att upprätthålla en gammal romantisk bild av ”våra förfäder”. Det kan
nästan vara oförskämt att påtala att på varje gård fanns ofria människor. Vilka var de? Och
varför får inte de synas under tidsresan? Jo, för fortfarande målar vi upp forntiden som en
guldålder där nordbon står för dagens ideal: stark, uthållig, smart och kreativ.
I Ekehagens forntidsby vill de inte engagera barnen i så kallat glatt våld, men på sommaren
anordnar de en tillställning med vikingar som slåss. Vid första anblick kan det verka
underligt, men vid intervjun förklarade Josefsson att de vill hantera viktiga ämnen på ett
annorlunda sätt. Att ta upp människohandel genom rekonstruktion är intressant och något som
bör studeras mer ingående. Inte att det handlar om just människohandel, men det att man
vågar diskutera obehagliga saker – och då särskilt med och för barn. I en lägerskola eller
under ett fyra-timmarsprogram kan man se begränsningarna för vad man hinner presentera ur
forntiden. Det är nödvändigt att kompromissa ibland, det har vi sett förekomma i den
materiella kulturen i järnåldersmiljöerna, men det sociala perspektivet saknas verkligen och
borde lyftas fram. Precis som Lind sa under intervjun ”människor arbetade hårt under
järnåldern, då kunde man inte gå omkring med smycken” så borde hårdheten kanske synas
mer.
Att den sociala strukturen fattas på Stavgard sticker inte i ögonen lika mycket som att den
fattas på Gunnes gård. Informationen från Stavgard presenterar verksamheten som en
lägerskola med något enstaka rekonstruerat hus med en vision är att lära barn om främmande
kulturer. Norling på Stavgard ville inte ens kalla deras lägerskola för en tidsresa förrän
definitionen presenterades och det uppenbarade sig för henne att verksamheten faller in under
beskrivningen. Verksamheten identifierar sig inte med att vara en helt autentisk
järnåldersmiljö, utan snarare en plats med inspiration och med syftet att visa hur det kunde ha
varit att leva förr. Den sociala strukturen har liksom ingen riktig plats i det sammanhanget
eller i deras val av upplägg. Gunnes gård å andra sidan imponerar med informationsblad om
utgrävningar, arkeologiska tolkningar och en påtaglig och uttalad tidsresa. De har stora krav
på sig själva och eftersträvar en mycket autentisk känsla för tidsresenärerna. När barnen
kommer på besök och reser tillbaka i tiden får de ett nytt namn och annorlunda kläder. I det
sammanhanget sticker romantiseringen av forntiden verkligen i ögonen. Det kanske låter
29
orättvist, men järnåldersmiljön på Gunnes gård utger sig på sätt och vis för att vara järnåldern.
I det scenariot har man åtagit sig ett stort ansvar att presentera en omfattande bild av
järnåldern. Det är som sagt omöjligt att inkludera alla aspekter, men den sociala strukturen är
vägen till att lämna den gamla romantiseringen av forntiden och göra sig av med
schablonerna.
På vilka sätt kan rekonstruktioner av forntiden påverka dagens samhälle? Att rekonstruera en
järnåldersmiljö är ett omfattande projekt som i sitt första stadie inkluderar hantverkare,
forskare och samarbeten med museum, skola och lokala föreningar. Att bygga ett
järnåldershus kräver planering och efterforskningar om man vill uppnå trovärdigheten som
tidigare tagits upp. Järnåldersmiljöernas syften varierar litegrann, men övergripande vill man
presentera järnåldern för den som är intresserad. För att göra detta behöver man som sagt
skapa en trovärdig scen. Detta är alltså den första påtagliga effekten på samhället,
rekonstruktionen blir ett slags monument som skapar, om än tillfälliga men ändå fullvärdiga,
arbetstillfällen.
Tidsresan är ett fantastiskt effektivt medel att presentera forntiden på. Ett uppfriskande
alternativ till museum där man bara får titta på föremål genom en glasruta. Det finns dock fler
möjligheter att utnyttja med tidsresan. Arkeologer har genom historien tillbringat mycket tid
och energi till att sortera och kategorisera artefakter. Det finns uppsjöer av typologier som är
typiska för vissa tidsperioder och sociala grupper. Att dessa inte används i
tidsresesammanhang är obegripligt! Visst finns det ekonomiska begränsningar hos
järnåldersmiljöerna, men den sociala strukturen kan presenteras på enkla sätt och det
arkeologiska förarbetet är redan gjort. Låt de fattiga barnen bära grova tyger och bli lite
sotiga, de rika barnen får ha ett spänne på särken, det finns så mycket möjligheter med det
arkeologiska materialet!
30
6. Sammanfattning
Denna uppsats är en undersökning av arkeologiska rekonstruktioner av järnåldersmiljöer i
Sverige. De järnåldersmiljöer som har deltagit i undersökningen genom intervjuer och enkäter
är: Vikingagården Gunnes gård, Ekehagens forntidsby, Stavgard järnåldersby och
järnåldersbyn i Lövhult. Uppsatsen behandlar begrepp som: tidsresande, autenticitet och
romantisering av forntiden. Den viktigaste frågan som ställdes inför denna studie var hur
rekonstruktioner av järnåldersmiljöer kan påverka dagens samhälle. Bodil Peterssons
avhandling Föreställningar om det förflutna har fungerat som teoretisk utgångspunkt och
inspiration. Resultatet har visat att den materiella kulturen är mycket väl representerad i de
olika järnåldersmiljöerna, men att järnålderns sociala strukturer inte synliggjorts. Det verkar
som att de flesta järnåldersmiljöer vill rekonstruera en trovärdig miljö för att kunna skapa en
känsla av autenticitet för tidsresan. Mycket resurser och tid läggs ned på husen som ofta är
rekonstruktioner av arkeologiska fynd. Den övriga materiella kulturen består av
vardagsartefakter såsom till exempel matlagningsredskap och hantverksverktyg, medan den
vardagsbild man vill presentera helt saknar de orättvisor som förekom socialt under
järnåldern. Det finns till exempel inga trälar på gårdarna, tidsresenärerna spelar samma
sociala roll och är helt jämställda, vilket inte stämmer överens med dagens tolkningar av
järnålderns sociala strukturer. Detta fenomen kan möjligen vara en projicering av dagens
samhällssyn och önskningar, samtidigt som det paradoxalt är ett spår av gamla romantiserade
bilder av forntiden som hänger kvar. Detta utgör ett problem eftersom tidsresan ofta görs av
unga barn som studerar forntiden i grundskolan. Schabloneringen av forntiden är inte bara
historierevisionism, schabloneringen är även onödig eftersom det finns mycket material
tillgängligt för att kunna presentera sociala skillnader. Tidsresan är ett kraftfullt verktyg för att
levandegöra arkeologi. Med ganska enkla medel kan man använda den redan existerande
materiella kulturen i järnåldersmiljöerna för att synliggöra den sociala strukturen under
järnåldern.
31
7. Referenser
Tryckta källor:
Burenhult, G: 1999. Arkeologi i Norden (Del 2). Natur och Kultur, Stockholm.
Edblom, L: 2004. Långhus i Gene – teori och praktik i rekonstruktion. Umeå, Umeås
universitet.
Edquist, S: 2005. Folklig kulturarvsproduktion i Sverige 1880-2000. Kulturarvens dynamik-
det institutionaliserade kulturarvets förändringar, Tema kultur och samhälle skriftserie
2005:2.s. 185-189. Red. P, Aronsson & M, Hillström. Norrköping, Tema Kultur och samhälle
(Tema Q).
Holtorf, C:2010. On the Possibility of Time Travel. Lund Archaeological Review Vol. 15-16.
2009-2010. Lund, Department of Archaeology and Ancient History.
Jensen, O W: 2005. Konsten att konstruera ett kulturarv: om fornlämningar och den
antikvariska forskningens historia. Kulturarvens dynamik- det institutionaliserade
kulturarvets förändringar, Tema kultur och samhälle skriftserie 2005:2.s. 30-40. Red. P,
Aronsson & M, Hillström. Norrköping, Tema Kultur och samhälle (Tema Q).
Petersson, B: 2003. Föreställningar om det förflutna – arkeologi och rekonstruktion. Lund,
Nordic Academic Press.
Zachrisson, T: 2014. Trälar fanns - att synliggöra ofria 550-1220 e.Kr. i Sverige. Att befolka
det förflutna. Fem artiklar om hur vi kan synliggöra människan och hennes handlingar i
arkeologiskt material. Red. A. Carlie. Stockholm, Riksantikvarieämbetet.
Digitala källor (2015-01-09):
http://www.jarnaldersbyn.se/
http://www.upplandsvasby.se/2/uppleva-och-gora/turism-och-sevardheter/vikingagarden-
gunnes-gard.html
http://www.stavgardgotland.com/
http://www.ekehagensforntidsby.se/index.asp
http://www.sagnlandet.dk/
Muntliga källor:
Birgit Boberg, ordförande i föreningen Järnåldersbyn i Lövhult
Egil Josefsson, arkeolog Ekehagens forntidsby
Anna-Cari Lind, pedagog Gunnes gård
Anso Norling, ordförande i föreningen Järnåldersbyn Stavgard
32
